Barnanskaffandets ABC

Vinterdepp

2012-01-28T07:47:00.000-08:00

Jag är så oerhört frustrerad över att märka att jag håller på att gå in i en depression. Jag märker det, jag ser och känner vad det är som händer, jag gör allt jag kan komma på för att hindra det och bromsa, försöker gå åt andra hållet - och ändå är det märkbart mycket sämre nu än det var för säg tre veckor sen.

Alltså, jag läser till psykolog och är på termin åtta. Jag har egen klient under behandling. Jag har gått i egenterapi i två år. Jag har tjocka böcker hemma om hur depression uppstår och hur det ska behandlas, och jag har läst dem också. Men det HJÄLPER INTE.

Jag mår kasst regelbundet varje januari och februari. Fram till jul brukar jag kravla mig fram, men sen är det som att batterierna tar slut och det inte räcker längre. Nu är min absolut värsta tid på året.

Jag stressade massor för tre veckor sen, och visste att det var lite riskabelt, men tänkte att jaja, bara jag får vila sen... Sen fick jag inte vila, utan det har bara varit en massa yttre krav och vab och sjukdom, så nästan allt som är roligt i mitt liv har fått vänta eller skjutas undan, och kvar är plikt, stress, prestation, gräl och i slutänden då depp och ångest. Och där är jag nu. Bläääää!

Jag vill inte må så här. Jag faller ner i nattsvarta hål och grubbel och mår sämre och sämre. Och jag vet att det jag behöver göra är att hitta saker jag gillar och som är roliga, och fokusera på att göra dem utan att grubbla. Hitta och uppskatta guldkanterna i tillvaron och behålla hoppet. Men det är så svårt! Det är så mycket lättare att ge efter och må dåligt och tänka alla de hemska tankarna och känna efter hur trött jag är och tänka att det ändå inte är någon idé och jag ändå inte har någon lust... Fast jag vet att det är depressionen som talar och att jag mår bättre om jag inte lyssnar på den.

Men det känns som om jag balanserar på kanten till ett stup, och inte vet hur länge jag kan hålla balansen. Jag vill att våren ska komma nu! Jag är inte säker på att jag klarar mig ända till april utan att falla ner i mörkret.

(Och jag vill inte det! Och Signe förtjänar bättre än en depp-mamma!)

Skoltrött

2012-01-24T09:07:00.000-08:00

Jag har stressat lite för mycket sista veckorna. Jag vet ju det, jag har till och med varit akut medveten om det. Men eftersom det inte gått att undvika, eftersom jag inte fått den återhämtning jag behövt, så hjälper det inte hur medveten jag är om det. Jag måste betala priset ändå.

Och priset just nu är, förutom förkylning och munsår, att jag helt tappat skollusten. Just idag får jag ångest när jag tänker på att gå i skolan imorgon.

Och då kan jag ju antingen tänka att jaja, så är det ibland, det är inte kul jämt, och rycka upp mig och tvinga mig att gå dit ändå.

Eller så kan jag tänka att ojdå, det här är ju liten en varningssignal. Jag brukar gilla skolan. Jag brukar bli glad av den. Att jag nu bara känner trötthet och lesshet och neeeej över något som jag annars brukar gilla är förmodligen ett tecken på att jag är trött och stressad och inte riktigt orkar med krav just nu. Och i så fall, att jag kanske borde ta det lugnare och göra några roliga saker istället, och inte tvinga mig om det känns fel.

Svårt det där.

Det blir nog nån slags mellanting. Jag gör så lite jag kan utan att köra på kursen, och så försöker jag hitta något roligt i min vardag och skoj saker att se fram emot. Och accepterar att det blir så här när jag inte kan vila och återhämta mig när jag behöver, särskilt på vintern. Det är en stor risk då att jag tappar lust och fart och ork. Det är så jag funkar, och tja, jag får gilla mig själv ändå.

När jag var yngre trodde jag att jag var stresstålig. Det har gått över numera.

Sammanfattning 2011

2012-01-07T09:57:00.000-08:00

2011 började spännande, med förskoleplats på stor kommunal förskola och långsam inskolning. Stora förskolan visade sig ha fina lilla avdelningen, snälla pedagogerna och häftiga gården så det gick bra till slut. Jag kände mig lite fånig framåt tredje inskolningsveckan när jag var den ende föräldern som hängde i lokalerna, men ungefär då släppte proppen och Signe slutade bry sig om huruvida jag gick därifrån eller ej. Sen dess har det varit nästan bara bra att lämna på förskolan. AB jobbade 80 procent och mina föräldrar turades om att hämta tre dar i veckan, så förskoledagarna var korta hela våren.

Nästa häftiga grej var att jag gjorde praktik, på en praktikplats som i sista stund meddelade att jag inte kunde komma på grund av "kriser på arbetsplatsen" men som till slut knödde in mig ändå, och jag hade jätteroligt i tio veckor.

Sen började sommarlovet, och vi skulle ha det lugnt och skönt och långledigt, vilket saboterades av badrumsrenoveringen som började 9e maj och skulle pågå 4-6 veckor ("Varför ska det ta så lång tid för?" undrade vänner och släktingar) men som drog ut på tiden när vattenläcka upptäcktes och inte blev klar förrän fyra månader senare. Sommaren tillbringades i kappsäck, och vi växlade boende mellan min pappas renoveringsobjekt och ABs familjs villa och sommarstuga. En egen bilsemester hann vi med också, till Västervik och Kolmården, och under de långa bilresorna lärde sig Signe lägga tolvbitarspussel och förstod vad ett födelsedagskalas var och att det var en grej hon skulle ha.

Det hade hon också, med många gäster och presenter och massor med glass och ballonger. "Alla blonger mina!" tyckte kalasbarnet, och det var ju sant.

Sen började hösten och förskola och plugg för min del, i ny klass och för första gången som småbarnsförälder, i alla fall för första gången sådär riktigt ordentligt. Det har gått hyfsat hittills.

Men i november fick jag lunginflammationen från helvetet och var däckad i tre veckor, vilket sabbade planeringen lite. Sen fick Signe öroninflammation i nästan två veckor, och vid det här laget är vi alla lite lessa på sjukligheter.

Signe har under året lärt sig prata, och pratar numera hela långa meningar, med jag och mig på rätt ställen och vi är dagligen oerhört imponerade och omåttligt roade av att prata med henne och lyssna på henne. Det är hur roligt som helst.

Och jo förresten, under våren och sommaren och hösten började jag pyssla med c-uppsatsen i Socialpsykologi jag borde ha skrivit 2003. Åtta år senare satte jag alltså i gång med att intervjua nio personer en timme vardera och läsa komplicerade böcker om socialkonstruktivism och genus. Den är nu färdigskriven och inlämnad och ska opponeras på på onsdag, men eftersom ingen människa på institutionen har läst den eller ens hört ett ljud om den förrän nu så vete tusan hur det kommer gå. Går det bra blir jag äntligen av med en åtta år gammal surdeg, och får en fil. kand. på köpet. Går det dåligt får jag feedback och en chans att göra om det som behövs under våren. Tumhållning mottages tacksamt!

Och nu är året slut, och jag hoppas på ett något lugnare och mindre dramatiskt 2012. Ser fram emot det!

God jul!

2011-12-24T01:17:00.000-08:00

Förutom att Signe just klämde tummen i dörren till cykelförrådet så har julafton börjat bra. Jag gillar att fira jul hemma hos mig själv, har jag precis insett. Det är första gången! Jag hoppas det blir en tradition som håller i sig.

Nu ska jag ut i förrådet och leta bland lajvkläderna efter något som en tomte kan ha på sig. För det ska jag vara efter Kalle Anka. Och Signe vet inte att hon ska få fler klappar, hon tror att tuschpennorna och boken hon fick i julstrumpan i morse var de omtalade julklapparna. Det är händigt, det blir liksom inget tjat på det sättet.

Men jag misstänker att det kommer vara en annan historia nästa år.

Det här med att fira jul med barn blir för övrigt bara roligare och roligare.

God jul och glad midvinter!

Nu är det advent!

2011-12-01T02:11:00.000-08:00

Idag är det första december, och jag är tacksam över att Signe inte omedelbart bestämde sig för att julkalendern var läskig och började med "mamma stänga av!". Vi fick titta på hela, även om hon mest kastade blickar på teven medan hon bäddade ner sin docka i Ikeas skubblåda som vi annars förvarar handdukar i. Men det vet ju alla att SVTs julkalender inte är till för barnen...

I övrigt har vi stärkta julgardiner, en alldeles hemmagjord smällkaramell där Signe valde ut och klistrade fast tomteklistermärket, och både adventsljusstake och adventsstjärna. Det känns bra.

Vardag och finunge

2011-09-27T02:56:00.000-07:00

Vi har fått flytta hem igen för några veckor sen. Det blev ganska exakt fyra månader hemlösa, med växelvis boende mellan ABs föräldrar och min pappa. Å ena sidan så är vi förstås oerhört glada och tacksamma att vi hade nånstans att ta vägen. Å andra sidan är det rätt påfrestande att i fyra månaders tid behöva gå runt och vara tacksamma för att ha nånstans att bo, samtidigt som det är trångt och opraktiskt och tja, allt är jobbigare än det skulle varit hemma. Det blev inte en så lugn sommar. Heller.

Men nu har hösten rullat igång ordentligt. Signe går på förskola, AB jobbar 80%, jag pluggar på heltid. Vi bor hemma igen med vårt snygga badrum, det enda som fattas nu är hunden. Vi vill ha hem honom snart, men det är lite skönt att få landa i vardagen ordentligt först.

Signe sover på nätterna och är hur kul som helst på dagarna. Hon pratar som en kvarn, hela långa meningar och massor med ord. AB berättade att imorse hade hon sagt "Snälla mamma, klappa Signes mjuka gula hår." Det är ju onekligen svårt att motstå.

Överhuvudtaget har hon greppat att order som föregås av orden "snälla mamma" har en mycket högre chans att snabbt bli åtlydda, så det kör hon på rätt mycket. Vi gillar det!

Hon är en solstråle, en gullunge, världens finaste unge och tja, jag är enormt kär i henne.

Man ska tydligen äga sitt hus... Eller nåt.

2011-09-13T01:14:00.001-07:00

Igår i kursen "Hälsopsykologi" så läste vi en vetenskaplig artikel som visade att låg socioekonomisk status (i denna amerikanska studie operationaliserat som "om föräldrarna ägde sitt hem") hos föräldrarna när man var liten påverkade hur benägen man var att bli sjuk om man blev utsatt för förkylningsvirus som vuxen.

De utsatte vuxna för virus, och bad dem fylla i enkäter om sin barndom, och sen såg de vilka som blev sjuka. Och då fanns det alltså ett starkt signifikant samband mellan föräldrarnas husägande i småbarnsåren och hur stor tendens dessa barn sen hade att bli sjuka som vuxna. Det påverkade inte om den socioekonomiska statusen ändrades senare under barndomen, och inte heller hur man hade det som vuxen.

Alltså: vi ska vara snälla mot små barn! Småbarnsföräldrar borde få mer stöd från samhället, det är viktigt hur små barn har det, det är viktigt att satsa på föräldraledighet, bra förskolor, hyfsat boende åt alla (det där med boendet var säkert en fungerande mätfaktor i Pittsburgh där studien gjordes - jag misstänker att skillnaden är stor mellan usla hyresområden och hyfsade villaområden där) och så vidare och så vidare. Det blev bara igen så tydligt att det är så himla viktigt hur man har det som liten!

Sen nämnde de här artikelförfattarna, som var läkare och forskade om förkylningar och stress, inte ens anknytning som faktor, vilket var klantigt av dem. Själv tror jag ju att det är det som är grejen, inte det eventuella husägandet...

Bajsprat!

2011-08-22T02:07:00.001-07:00

"Signe bajsar nu!" deklarerade hon imorse, nån gång efter vällingen framför teven. "Vad bra!" ropade jag och lyfte upp och sprang iväg med henne. "För om man bajsar, då kan man bajsa på pottan!" Och så av med byxor och bort med bajsig blöja och på pottan och så, helt fantastiskt, så bajsade hon på pottan. För första gången på ett år, eller så.

Och jag fattar att det inte är något jag kan skriva om på Facebook. Eller få större delen av mina vänner intresserade av. Så då är det ju skönt att ha en alldeles egen barn-blogg, där jag kan få skriva om hur fantastiskt glad jag blev av att min dotter fattat att hon kan bajsa någon annanstans än i blöjan. För här hemma är det stort!

Vi körde EC rätt konsekvent första halvåret, då bajsade och kissade hon oftare i vasken eller i en bunke än i blöjan. Sen vid en 7-8 månader ville hon inte längre, så då slutade vi. Sen tog vi upp det igen nånstans vid 12 månader, och då var hon på med kissandet, men inte bajsandet, och så har det varit sen dess. Sen hade vi, eller jag, en vag förhoppning om att hon skulle bli blöjfri under sommaren, men så blev det inte alls, vi har gjort helt andra saker i sommaren än letat toaletter.

Men nu... Tre nätter i rad har hon vaknat med torr blöja. Hon kissar mycket mer på pottan än förut, när hon kissar, och ofta inte i blöjan emellan. Och nu bajsade hon en gång också. Det är inte riktigt riktigt dags än, tror jag - men det är på väg. Om vi hade ork och tid skulle vi förmodligen kunna ta bort blöjorna om inte idag så ganska snart. Nu har vi inte riktigt det just nu, vi bor fortfarande inte hemma och vardagen är lite strulig. Så det får vänta.

Men vi fortsätter uppmuntra och potta vid tillfälle och prata om det med henne, och det börjar ju helt klart lossna. Och idag, över det, är jag stolt och glad.

(Sen verkar hon på väg att bli sjuk och vaknade åttifjorton gånger inatt och jag känner mig som en urvriden disktrasa idag, men det är en annan sak. Det går över!)

Paket!

2011-08-20T11:18:00.001-07:00

Published with Blogger-droid v1.5.8

Födelsedagskalas och uppfostransreflexioner.

2011-08-20T10:38:00.000-07:00

Nu är födelsedagskalaset vederbörligen avklarat. Med kissekattballonger och racerbilsballonger, ohemula mängder glass, presenter till Signe, och sen tio av hennes favoritvuxna som satt i en ring av stolar och soffor runt henne medan hon provade alla sina nya leksaker i lugn och ro. Riktigt riktigt roligt blev det.

När fina vännerna K och M skulle gå hem, Signes gudföräldrar, så påpekade dom väldigt smickrande att Signe ju inte alls var bortskämd eller insisterade på att få all uppmärksamhet, fast hon hade tio pers som tittade på henne och hade fått en massa saker. Att hon kunde vara i centrum utan att det spårade ur, ungefär. Och vad hade vi gjort för att det skulle bli så?

Och nu så här i efterhand så skäms jag lite över mitt svar, för jag missade en viktig del. Att en stor del av det har vi nog inte gjort särskilt mycket åt alls. Hon är sån, helt enkelt. Vi har haft tur att få en helt ljuvlig unge - eller i alla fall haft turen att vår unge just nu är alldeles ljuvlig. För ärligt talat, efter vårt första dryga år med Signe borde ju vi om några veta att man kan slita som ett djur som förälder, och ändå ha det väldigt tungt i vardagen och ett barn som inte alls är glatt eller med på noterna. Och om jag tar åt mig äran för att allt flyter så fint just nu, borde ju det betyda att det var mitt fel när Signe vaknade varannan timme, och var missnöjd hela tiden.

Och det tycker jag ju inte att det var.

Men det är en mänsklig egenskap har jag fått lära mig, som heter attributional bias - om nåt går bra är det ens egen förtjänst, och om nåt går dåligt är det någon annans fel...

Hursomhelst så sade jag att barn inte blir bortskämda av att få många saker eller mycket uppmärksamhet. Att jag tror att barn kan bli jobbigare om de får uppmärksamhet eller saker som de vill på ett oförutsägbart sätt - om de ibland blir lyssnade på, och ibland, slumpässigt, inte. Att det kan nog påverka så att det blir jobbigare. Och att om omvärlden låter sig bli trampade på, om de vuxna runtomkring inte skyddar sina egna gränser och tydligt gör saker som de inte själva vill, men ändå ställer upp på, då tror jag att det kan bli dåligt.

Såklart att man hela tiden gör saker man inte vill - jag skulle mycket hellre sova till halv nio än gå upp och byta blöja vid sexsnåret på morgonen, och jag skulle mycket hellre äta min egen mat i lugn och ro än mata nån som samtidigt försöker sno min gaffel. Och så vidare. Men jag blir inte bitter av att göra de sakerna. Jag tänker inga elaka saker. Och det tror jag är viktigt. Att man skyddar sig själv och tar hand om sig själv så mycket man kan, och sätter gränser för vad man ställer upp på - för annars tror jag man kan göra sitt barn illa. Genom att barnet får för mycket ansvar, för mycket skuld, över saker det inte kan påverka. Det är väl vad jag skulle kalla bortskämd.

Att hon har massor med människor som älskar henne, och två mammor som spontant oftast helt enkelt vill göra det hon vill, och vill ge henne det hon ber om, det tror jag inte är ett dugg dåligt. Tvärtom.

Och tja, jag tänker nog ta åt mig äran så länge hon är så här himla rolig och lätt att vara med och allmänt underbar. Om det ändras i framtiden kommer jag säkert hitta andra förklaringsmodeller...

Signe fylla år!

2011-08-18T01:10:00.000-07:00

På lördag fyller Signe år. Det är hon ytterst medveten om, och har pratat om i sisådär... tja nästan två månader. Vi läste "Snurrans födelsedag" som Pixi-bok för henne, på en av våra många långa bilresor i början av sommaren. När jag förklarat konceptet rätt utförligt så blev hon väldigt intresserad, och sen dess har hon pratat väldigt mycket om vad som ska hända på hennes födelsedag.

"Signe fylle ååår!" säger hon och det är ju bara att hålla med, att om si och så länge fyller hon år. "Oliga hatta!" Ja, det är sant, då ska vi ha roliga hattar. "Gröna blå!" Jadå, gröna och blå hattar ska det vara. "'Senter! Många 'senter!" Och jovisst, klart Signe ska få presenter. "Vad vill du ha då, i dina presenter?" frågade jag för ett tag sen. Det blev en lång fundersam tystnad, och sen kom det: "Båt! Segelbåt!" och lite senare: "Snälla gubbar!" Snälla gubbar är för övrigt duplo-gubbar, så det ska vi nog kunna fixa. Det där med båten hoppas jag hon glömmer bort.

"Vad ska vi äta då, på ditt kalas när du fyller år?" "Chips!"

Och en aningen senare: "Glass! Gul glass. Gul pinne!" Så chips och gul pinnglass med gul pinne ska Signe få på sin födelsedag. Och så ska där finnas det nästan viktigaste: "Blonger!" "Kissekattblonger!"

Ballonger kan vi nog lösa, men om det blir katter på dem törs jag inte svara på.

På kalaset, som förutom glass och chips förmodligen bjuder på tårta också, och definitivt ballonger och roliga hattar, kommer: jag och AB. Morfar A, mormor I, morfar J och mormor M. Gudföräldrar K och M. Min bror med fru och lillkusinen, och fruns far som råkar vara på besök den helgen. ABs syster med sambo, men förmodligen utan de enorma hundarna. 13 vuxna och två barn ska vi således utfodra och roa - och då har vi ändå bara bjudit den allra närmaste familjen.

Idag var Signe för övrigt inte längre en påfågel, som hon varit i ett par dar, utan gubben. Lilla gubben. Och det får hon så gärna vara!

Sommartjejen och prinsessan!

2011-08-09T10:50:00.000-07:00

Ibland är Signe inte Signe, utan "Sommartjejen!". Sommartjejen! äter mat, åker bil, gräver i sandlådan och bygger med legot. Precis som Signe, fast hon heter Sommartjejen! (med utropstecken, alltid). Det är hennes första alter ego, och jag tycker det är så gulligt så jag nästan dör.

Idag fick hon ett nytt. Prinsessan. Prinsessan har en fin hatt. Som ingen ser utom hon själv, för övrigt, men det är inte så viktigt. Vi andra fick också osynliga hattar, som vi tacksamt tog emot. Fast morfar stod på en stege och sade att han skulle ta sin lite senare. Men den här prinsessans tänder, till skillnad från den på teve, sitter fast.

Det där med att tappa tänderna tycker Signe är så otäckt att hon börjar gråta om hon tänker för mycket på det. (Och dumma dumma mamma kunde ju förstås inte bara säga "nej nej vännen, det är bara på låtsas på teven, du kommer aldrig tappa tänderna!" utan var tvungen att försöka börja förklara för tvååringen att "sen, när du blir mycket större, lika stor som de stora barnen på förskolan, då, då kommer du tappa tänderna, men det är länge länge tills dess...". Stuuuupid!)

Sommartjejen! och prinsessan och Signe fyller år snart. "Signe brukar fylla år!" förklarar hon. Och hon vill äta gul glass på pinne, och chips, på sin födelsedag. Och få en segelbåt. Dessutom har vi lovat henne paket, och tårta, och roliga hattar (vilket gästerna, med en medelålder på sisådär 60 säkert kommer uppskatta) och ballonger. "Snart!" säger Signe (eller "'nart!", snarare. Inlednings-s kör hon inte så mycket med.) "'Nart fylla år!" och vi håller med och säger att "ja, om två veckor ungefär". Det där med tid är inte så himla lätt när man inte ens fyllt två än.

Men fantasin är det inget fel på!

Statarlasset går

2011-07-25T09:44:00.000-07:00

Den 9e maj revs vårt badrum ut. Det skulle ta fyra till sex veckor att laga, och vi flyttade med sorg i hjärtat ut till min pappas hus, som är mitt i en stor renovering. Men några veckor var ju okej. Och så tänkte vi bo en del med ABs föräldrar - också jobbigt på flera sätt, men återigen, några veckor var ju okej.

Vecka 33 beräknar dom sätta igång med att kakla badrummet igen. Det var en stor vattenläcka, som måste torka med fläkt och värmefilt, och sen var det fyra veckors industrisemester. Vi har varit hemlösa i snart tre månader, och kommer vara det minst en månad till.

Det är skitjobbigt. Det tar vår sommar. Det finns mycket fint med den här sommaren också, men att inte få bo hemma hos sig själv är apjobbigt. Vi är utlämnade på nåd och onåd till våra föräldrars nycker och rutiner, och kan inte åka hem. Tänk er julfirandet hos svärmor, men att det fortsätter i tre månader...

ABs föräldrars sommarstuga i Hälsingland är ljuvlig. När man är på besök. Men annars så har vi 1)ingen teve, 2) ingen vattentoalet, 3) ingen dusch och 4) fyra hundar, varav två enorma rottweilers där den ena är rätt tjurig, på besöka just nu.

Det är landet, det är sommar, det är mycket barnvakt. Men det är inga vänner, en jädra massa packning, inga av våra saker där vi vill ha dom, ganska smutsigt, och ständigt folk omkring en. Jag hade mycket mycket hellre bott hemma själv.

Bläääääääää för vattenläcka!

Dessutom har jag ont i magen. Och gråter över Utöya (det orkar jag inte ens skriva om, det är för vidrigt). Men nu funkar i alla fall det mobila bredbandet, det är onekligen en tröst.

Ord

2011-07-16T05:52:00.000-07:00

Coola saker Signe säger:

"Snälla mamma hjälpa Signe?" Den är ju fullständigt omöjligt att motstå...

"Mamma lessen! Anna mamma pussa Cilla!" Anna mamma är mamma Ann-Britt, lite oklart om "anna" står för "Ann-Britt" eller "annan".

"Den Signe!" betyder att den är Signes. "Inte vill!" betyder vill inte... "Näe Ville nosa Signe!" betyder att Vilde inte ska nosa på nån pryl som är Signes.

Hon pratar mer och mer, hela långa meningar. Genitiv-s har hon inte, och det enda pronomen hon använder är "Min!" som i "min boll! Näe Ville nosa!". Inte dyker bara upp i "inte vill!" annars är det "näe" som används. "Näe bajsat!" till exempel, när vi föreslår att det är blöjbytardags.

En del ord hon kan är riktigt roliga, som igelkott. Och vattenslang. Och skrattmås.

Min första tanke till nån annan.

2011-07-15T10:02:00.001-07:00

Jag har börjat tänka på vad jag skulle vilja säga till nån annan om det här med att bli gravid och få barn, vad jag har lärt mig och vad jag önskade att jag hade vetat.

En grej jag vet att jag tänkte ofta första året var "Varför sade ingen att det är så här jobbigt??!!". Och grejen är ju den att jo, det sade ju alla. Hela tiden. Men jag trodde dem inte, precis som jag känner att jag inte blir riktigt trodd när jag försöker berätta för andra om hur det var för oss. För folk som inte har barn ännu, och för dem som har det men som inte har, tja, den här sortens barn. Som har en annan sort, den där sorten som sover när de är trötta och äter när de är hungriga och är glada däremellan. Som går att förstå sig på, som blir nöjda när de får det de behöver, och som inte vaknar när en knappnål faller. De som har den sortens barn - de fattar inte heller.

Ibland träffar jag förstås nån som fattar. Nån som också haft ett ständigt missnöjt barn som "aldrig" sover (givetvis sover barnet ibland. Men kanske en åtta, tio timmar per dygn istället för en fjorton, och i oroliga tjugominuterspass under ständig aktivitet, som avbryts med arga förtvivlade skrik. Det räknas som att aldrig sova. Faktiskt.). Så okej, en del fattar. Men nästan alla reagerar som jag gjorde innan jag fick barn - en slags oförmåga att tro på att det faktiskt kan vara så illa. För om det vore så, så skulle väl ingen skaffa barn? Eller i alla fall skulle de inte överleva. Eller man skulle inte skaffa mer än ett.

Men de (flesta) överlever visst, och en del av dem får till och med syskon.

Jag önskar att jag hade vetat det, för jag önskar att jag hade sluppit det dåliga samvetet. Tanken att "alla andra kan, varför kan inte jag?". Idén att jag skulle fixa allt själv, eller åtminstone att jag och AB skulle fixa allt bara vi två. De idéerna. Om jag hade varit inställd på att det skulle bli apjobbigt hade jag kanske kunnat vara snällare mot mig själv och mindre dömande. Så tänker jag.

Så det är väl det första, min första tanke till en annan mamma. Döm dig inte! Det är precis så jobbigt som det känns. Man blir inte av med sömnbehov och annat mänskligt med fostervattnet. Man är fortfarande människa. Man behöver fortfarande saker. Be om hjälp - den hjälp du själv vill ha (och inte bara den folk vill ge för att de tycker det är roligt). Och skippa det dåliga samvetet helt.

Sen vet jag att alla sade att "det går över" och "det är bara en kort tid" och det är både sant och inte sant. Så här i efterhand ser jag ju att det gick över. Till slut. Och jag minns inte så mycket av det (för sömn behövs för att lagra saker i långtidsminnet...) så jag minns det som kort. Men. Där mitt i natten, när man går under av trötthet och förtvivlan, och den enda man möjligen skulle kunna väcka och be om hjälp är nån som inte fick sova natten innan och som man behöver ska funka under dagen som kommer (för själv kommer man inte göra det) - då hjälper det inte att det snart går över, om snart räknas i månader. Då hjälper bara riktig hjälp. Konkret hjälp.

Och medlidande. Medlidande funkar också. Oväntat bra, faktiskt.

Så - mindre dåligt samvete, kanske. Och skaffa alla resurser som går.

Påminnelse...

2011-07-15T09:46:00.000-07:00

Idag skulle jag behöva bli påmind om att jag hade dåliga dagar även innan Signe kom. En massa av dem, faktiskt. Jag har haft fler genuint lyckliga stunder sen vi fick Signe än jag tror jag haft nånsin i mitt liv förut.

Men.

Just nu. Just denna stund. Så är jag lite less.

Så kan det ju också vara.

Semester?

2011-07-05T01:29:00.000-07:00

Nu har vi flyttat till ABs föräldrar för ett tag, och ska försöka bo på samma ställe lite ihållande istället för att fara runt. Signe är underbar att vara med, sover elva tolv timmar i sträck på natten och är glad hela dagarna utom när hon är hungrig. Och jag och AB grälar nästan inte alls numera, vilket är en lättnad. (Peppar peppar...)

Nu ska jag dricka kaffe och transkribera inspelade intervjuer till min c-uppsats. Jobb schmobb.

Lajv vi inte åker på

2011-06-29T12:07:00.000-07:00

Just a little lovin är ett lajv i Oslo om ett par veckor vi inte kommer åka på. Heller. Nu är det fullt och bara två veckor kvar, så det är helt kört, men det är inte det som är grejen. Grejen är den att även om nån skulle höra av sig och säga, "Hörrni, vi har fixat roller, resan och kläder åt er, och jo förresten, barnvakt också", så skulle vi ändå inte kunna.

Och jag skulle ju verkligen verkligen vilja. Jättemycket, skulle jag vilja. Lajvet utspelar sig tre på varandra följande 4 juli-fester i New York, 1982-1984, och temat kretsar kring inledningen av AIDS-epidemin. Det är jätteintressant och kommer förmodligen bli riktigt riktigt bra.

Men vi orkar inte. Inte bara orkar inte i betydelsen har absolut inte haft tid att ragga intressanta lajv, göra prylar, prata ihop oss med folk eller ens tänka tanken att försöka. Utan i betydelsen orkar inte ta en roll. Orkar inte känna en massa jobbiga känslor. Orkar inte låtsas vara någon annan för att uppleva en massa häftiga saker.

Mitt hjärta är fullt. Min hjärna är full. Det finns visst inte plats för någon annans livsöde än mitt eget där just nu.

Men det här ska jag på i alla fall. Just nu känns det som att i höst kommer jag vilja lajva...

Coola saker Signe har lärt sig nyligen:

2011-06-14T11:52:00.000-07:00

1) "Min tur!" Det kan man säga när man vill ha något eller göra något som någon annan håller på med. Det är ju lite irriterande att andra också kan säga det, men låt gå då. Ibland slinker det till och med in ett "din tur", men det är mer ovanligt...

2) Leka själv! Många minuter i sträck. Det är helt nytt för vår lilla snutta. Fatta det, alla ni som har barn som kan hänga runt och sysselsätta sig själva någon minut i taget, utan att gnälla eller gråta. Det har Signe inte kunnat förrän nu! Desto större är glädjen. Häromdagen kunde AB dammsuga och jag laga mat, medan Signe helt förnöjt satt och lekte med dammsugarslangen och nåt annat, alldeles på egen hand. I samma rum, givetvis, fortfarande gärna på samma kvadratmeter, men utan ständig mamma-input. Coolt coolt!

3) Leka rollekar! Det började redan för nån månad sen, att hon började natta gosedjur på kuddar och lägga filtar på dem, men nu leker hon fullt ut; Duplodockorna (eller -gubbarna? Dockor eller gubbar?) rider, kör bil och åker och badar. De sitter och äter och går och lägger sig. Nallarna och vovvarna gör också en massa saker, och i förrgår höll hon upp sin vovve mot bilfönstret och skulle visa henom träden. Väldigt coolt, tycker jag, både för att det var en härmning av att jag visade henne träden genom bilfönstret dan innan, och för själva upplyftandet; att hon fattade att vovven inte kunde se träden om hon inte lyfte henom. Att vovven inte ser allt hon ser. Den första spirande mentaliseringen, den första idén om att alla inte tänker som hon och vet allt hon vet. Coolt coolt! (Vilket inte hindrade henne från att bita mig aphårt i handen imorse, gapskratta och envist vägra vare sig blåsa på min hand eller tycka ett dugg synd om mig. Fast jag visade bitmärken och var ledsen. Ingen empati just då - bara maktlysten förtjusning. Jaja. Mammor läker.)

Sötaste bästflickan!

Tre!

2011-06-12T10:02:00.000-07:00

Du lägger oöppnade plåster tillbaka i kartongen, en i taget. "En" deklarerar du när du lägger i det första. "En!" upprepar jag. Du lägger i det andra, och jag väntar, men får bara tystnad, "Två!" säger jag sen. Du lägger i det tredje, och säger "Tre". "Tre!" upprepar jag, och du pysslar vidare med din lek.

"Vår dotter kan räkna till tre!" ropar jag ut till AB i köket. "Jahadu" säger hon. "Nå, om hon kan räkna till tre klossar, då tänker jag bli imponerad." Men det gör du såklart inte - du uppträder inte på beställning. Men du räknade till tre. Så det så!

Tre snabba fakta om vardagslivet

2011-06-08T02:54:00.000-07:00

1) Vårt badrum är en utriven sorglig historia, fullständigt naket ner till tegelväggar och cementgolv. Trasig golvvärme ska lagas, men först ska det stå på tork i fyra till sex veckor. Vi är hemlösa, och alternerar mellan min pappas renoveringsobjekt i hemstaden, mina sväföräldrars hus tio mil härifrån, och samma svärföräldrars stuga vid havet(!!) tjugo mil härifrån. Nomadlivet är klart överskattat, säger jag. Säger min fru också, som tar hemlösheten ännu hårdare än mig.

2) 2003 skulle jag ha skrivit en c-uppsats. Hade jag gjort det hade jag kunnat ta ut en fil. kand. Men istället var jag kär och blev vräkt, och kombinationen gjorde att jag flyttade till Stockholm och letade jobb och det blev ingen uppsats. Nu dock, ska det bli en, åtta år senare och med ett helt annat ämne och helt utan handledning. Det blir onekligen spännande när jag väl kommer så långt som till opponering... Just nu ägnar jag mig åt att intervjua vänners bekanta och att skriva blogginlägg istället för att transkribera intervjuerna. Transkribering är inte bara svårt, det är rätt trist också.

3) Vår lilla älskade hund är fortfarande familjehemsplacerad hos svärföräldrarna, men vi har alla planer på att ta hem honom till hösten. När vi har en fungerande bostad och sånt. Det känns rätt skönt att vi faktiskt saknar honom - nu börjar det snart finnas utrymme i livet för en liten kaxig, skällig dvärgpinscherhane igen. Det saknades det, ett tag.

Begränsa amningen

2011-05-27T12:12:00.000-07:00

På sistone har det liksom smugit in ett avstånd mellan mig och Signe, det känns som om jag aldrig är med henne, som om jag hela tiden håller henne på avstånd. Som om jag värjer mig lite, även när vi är tillsammans. Det har gnagt lite i bakhuvudet, och nu har jag plockat fram det och insett att nej, jag vill ju inte amma lika mycket längre. Nu räcker det. Hon känns för stor och jag känner mig nöjd, hon är snart två år nu och jag har ledsnat. Inte helt, det är fortfarande mysigt ganska ofta, men inte tillräckligt ofta. Inte tillräckligt mysigt.

Så idag sade jag att nej, jag vill inte. "Jag vill jättegärna amma på morgonen, och jag vill jättegärna amma på kvällen när du ska sova, men inte på dan. Då vill jag inte. Jag älskar dig, och jag vill jättegärna sitta här med dig i knäet, vi kan kramas och..."

Nej. Inget kramas. Illskrik och tårar och sen bort bort bort med den dumma mamman. "Annan mamma! Annan mamma!". Jag dög inte. Ville jag inte amma ville hon till mamma AB istället.

Det gjorde ont!

Tre gånger hittills idag har det blivit så, och mammahjärtat är små små skärvor. Däremellan är det bra - och bättre än tidigare. Jag tror amningen legat emellan oss, jag tror det tärt på mig att jag inte är bekväm med det längre. Och det är viktigare för mig att vi har en bra relation överlag, än att vi har just en amningsrelation.

Men bläää. Ledsen idag.

Solsken

2011-05-16T05:10:00.000-07:00

Det är så häftigt att ha ett stort barn. För Signe är ett stort barn nu. Hon är definitivt ingen bebis längre. Hon kan det här med att gå och springa och klättra nu, hon springer runt runt runt och stampar med fötterna och hoppar och klänger och klättrar, hela hon är ett enda stort spring. Utom när hon vilar, för nu är hon så stor att hon kan slappna av också. Att hon kan sitta en hel lång stund och äta ett äpple och kanske titta på teve och chilla lite och slappna av.

Det är som om hennes cykler har blivit lite lite längre - från 30 sekunder till kanske hela tio minuter. Hon kan ha ro och slappna av och ta det lugnt en stund, och sen kan hon leka djupt koncentrerat och ivrigt en lång stund efter det. Istället för att fara som en tätting från det ena till det andra.

Och hon kan prata! Treordsmeningar, och ett jättestort ordförråd. "Vattenslang!" deklarerade hon häromdan. "Vattna blommor!" Det är så häftigt när hon säger saker jag inte förstår var hon lärt sig. Men nånstans har hon sett en vattenslang, och kommit ihåg det.

Hon är så fin och söt och klok och cool och modig och alldeles fullkomligt bedårande. Det är helt underbart.

Språk!

2011-04-25T06:54:00.000-07:00

Språkutveckling är coola saker! Nu räknar vi inte längre hur många ord Signe kan, hon pratar hela tiden och det kommer nya grejer varje dag. Stundom något som liknar meningar, ofta sätter hon ihop två ord som har med varandra att göra "vovve kissar" och sånt. Kiss och bajs är stort, uppenbarligen, om hon bajsade lika ofta som hon påstår att hon gör det skulle jag vara orolig för henne...

Hon utforskar det här med "mamma" och "pappa", den grundläggande skillnaden har hon fattat. "Pappa" är män, utom män med skägg, för det är "moffa". Att det har nåt med barn att göra är lite mer oklart. Fast när stora nallen håller i lilla nallen är stora nallen "mamma". När hon pekade på Spindelmannen i ABs seriealbum och deklarerade "Pappa!" var vi väldigt sugna på att hålla med henne. Är det väldigt omoraliskt att säga till sitt lilla barn att hennes pappa är en amerikansk superhjälte med hemlig identitet?

Hennes närmaste persongalleri har blivit tydligare också, vi har fått namn. Orättvist nog är Ann-Britt mamma - jag är "Illa". S håller hon sig inte med, inte R heller, överhuvudtaget är hon lite snål på konsonanterna. Har vi väl hört ett ord och förstått det en gång hänger vi med sen, men första gången kan det vara lite knivigt. Att "vaff!" vid lunchen betydde att det saknades en gaffel att äta makaronerna med var inte solklart ens på fjärde försöket. Som tur är så har hon tålamod med oss.

Det är så häftigt! Vår lilla skrutt kan prata!

Signe med flytväst på bryggan

Påskhelgen tillbringades i varmt sommarväder i svärföräldrarnas stuga vid havet i Hälsingland. Fullkomligt ljuvligt! För alla inblandade, tror jag.

Pyskolog ska jag bli...

2011-04-11T10:54:00.000-07:00

...när jag blir stor.

Det är nåt häftigt i det här jag ska göra i framtiden. Det här psykologandet. Det är nåt häftigt, nåt magiskt, med det. Och nåt lite lätt sadistiskt.

Jag har iakttagit min handledare i åtta veckor nu, i samtal med patienter, och sett hur han liksom lutar sig framåt och fokuserar när personen mittemot honom börjar vrida sig och stamma lite. När det är nåt som händer. När det är nåt som gör ont och känns jobbigt. Och jag har hållit andan när han på ett till synes självklart sätt ställt den där frågan som hänger i luften, det där man undrar men inte i vanliga fall skulle ha frågat efter. Det där "hur känns det då?", eller oftare "när det blir så, vad gör du då?". När han letat sig fram till det ömma stället och petat på det. Den mentala motsvarigheten till "om jag trycker här, gör det ont då?"

Och jag har tittat och lyssnat och sett honom göra det, och undrat hur han vågar. Och idag har jag haft min alldeles egna patient, som kommer till möten med just mig, som berättar saker för just mig, som ska bli hjälpt av just mig. Och jag har vågat göra så jag också. Jag har vågat säga "nu ska vi prova det här som känns lite otäckt, och så ska vi stanna kvar i det, och låta det vara otäckt och se vad som händer".

Det var häftigt. Det är ett häftigt yrke, det här. Och jag tror jag kommer vara bra på det.

Tjoho!

Praktik och praktikaliteter

2011-04-03T06:50:00.000-07:00

Nu har fem av tio veckor av min praktiktid passerat, och jag har raskt bytt perspektiv från "åh herregud hur ska jag överleva tio veckors heltidsarbete?" till "åh nej, det får inte vara slut snart, det här är ju skitkul!". Så det är väl ett gott betyg på något sätt, antar jag.

Det är ansträngande på ett helt annat sätt än att vara föräldraledig. Min kropp är mycket mindre utmattad - egentligen är väl hela jag mindre utmattad. Men min hjärna går på högvarv varje dag runt femtiden, och lugnar knappt ner sig tills det är dags att sova. Vissa dygn känns det som att jag äter, sover och lever praktikplats, och det är nog inte så nyttigt. Eller så trevligt för resten av min familj. Jag försöker fokusera om på vägen hem, jag försöker vara i nuet och jobba på jobbet och vara mamma och fru hemma. Det går sådär, tror jag. Frågar ni min fru så går det nog rätt halvtaskigt... Men jag försöker, i alla fall!

Jag är i alla fall helt säker på att jag valt rätt yrke. Det är en jädrigt skön känsla, ärligt talat. Jag tittar på de andra psykologerna och hur de jobbar och vad yrket innebär, och fylls av en lugn och trygg och glad känsla som säger "I can do that!". Därmed inte på något sätt sagt att hela dagarna är fyllda av lugna och trygga och glada känslor. Men just yrkesrollen verkar rätt för mig.

I övrigt så ligger svärfar på sjukhuset sen någon månad tillbaka, det är oroligt och jobbigt men förhoppningsvis är det värsta över nu. Och om en månad drygt, precis när min praktikperiod är slut så kommer en firma och river ut hela vårt badrum för två månader framåt. Tjosan hejsan. Förhoppningsvis får vi bo hos min pappa under tiden (om han renoverat klart vid det laget...). Riktigt vad vi gör annars vet jag inte. Flyttar till svärföräldrarna? Men det blir så långt för Signe att pendla en timme till dagis varje morgon... Och det blir långt för henne om hon inte skulle gå på dagis på tre, fyra månader. Jag tror hon behöver dagis för att må bra, och det är helt klart ett motiv för att stanna i stan.

Om nån känner nån som har lust att hyra ut en bostad till en liten familj i maj och juni så hojta! Försäkringsbolaget betalar hyran!

Skrika tills man svimmar...

2011-03-29T11:16:00.000-07:00

Affektanfall beskrivs här, precis det här var det nog som hände Signe. Är egentligen inte förvånad att just hon är en unge som skriker tills hon tuppar av...

Olycka!

2011-03-29T04:48:00.000-07:00

I söndags när vi lagade middag klättrade Signe på sin tripp-trapp-stol, och ramlade. Det har hänt förr, om man säger så, men den här gången slog hon nog i nacke/huvudet i bordsbenet. I alla fall blev hon jätteledsen, och när AB tog upp henne vrålade hon tills hon inte kunde andas. Och sen fortsatte hon att inte andas. Hon blev vitblå i ansiktet och ögonen rullade upp i huvudet så bara vitan syntes. Hon svimmade, helt enkelt. AB ropade åt mig att ringa 112, och medan jag gjorde krampade tydligen Signe också. Hon kom till sig och började vråla igen efter det, hon var kanske borta totalt 30-45 sekunder.

Operatören hörde "1,5-åring, slagit huvudet, svimmat" och sade inom nån minut att "nu är det en ambulans på väg". När de kom ammade Signe och var mer sig själv igen, men hon var väldigt dämpad i säkert en timme efteråt. Sen piggade hon på sig, och sista timmarna på akuten sprang hon runt runt i korridorerna och lekte som vanligt.

Vi tror att det var affektkramper, även om vi inte vet så mycket om det. Att hon bokstavligen skrek tills hon svimmade, antingen för att hon blev så upprörd, eller för att hon helt enkelt inte fick luft. Läkarna hade ingen alternativ förklaring, de var nöjda med att hon inte verkade må dåligt.

Men det var fruktansvärt hemskt! :( Min lilla älskling! Så jädra snabbt det kan gå fel. Nu, två dar efteråt, är jag helt utmattad och går runt och känner mig bedövad och som om det var mitt i natten. Det är inte nyttigt med våldsamma chocker, det är tydligt.

Lättare liv

2011-03-16T11:30:00.000-07:00

Det sköna med att vara på jobbet mellan halv nio och halv fem är att jag är mycket mindre trött. Säga vad man vill om praktikplats, det är inte ens hälften så jobbigt som att vara hemma själv med Signe samma tid. Dessutom har jag börjat cykla till och från jobbet, och har en handledare som envisas med att gå i trapporna istället för att ta hissen, så min grundkondis är mycket bättre. Inte har jag ont i ryggen heller. Vardagen är med ens lättare än det varit sen jag blev gravid.

Praktik och sjuk

2011-03-12T01:44:00.000-08:00

En bra grej med min praktikplats är att tre av fyra psykologer i arbetsgruppen har tre barn var... Det blir rätt mycket barnprat, och väldigt stor känsla av förståelse för praktiska omständigheter. Fast hur tusan de överlever och klarar sin vardag vet jag inte. Det vet nog inte de heller.

Signe är världens sötnos. Nästan allt är roligt, hon pratar och pratar och pratar och tja, är allmän älskvärd. Fast igår fick hon feber och har det idag också - virus kanske, eller en reaktion på vaccineringen hon fick förra veckan. Det är kanske är världens minstaste släng av mässlingen. Alvedon och vila och mycket hemmalek är grejen.

Nattsömn, nya rutiner och sjuklighet

2011-03-01T09:08:00.000-08:00

Det märks på Signe att vi ändrat hennes rutiner. Jag tror hon saknar mig. Hon är mammig igen, så där som hon inte varit sedan i somras, tycker inte om när jag försvinner. Och vill inte somna själv i spjälisen, säger "nej" när jag frågar om det är dags att gå och sova i sängen, och skulle nog hemskt gärna sova i famnen hela natten. Än så länge har hon gått med på att somna i sängen varje kväll, blir man tillräckligt trött orkar man inte bråka... Men hon är tydlig med att hon tycker att det är en dålig idé. Och hon har börjat vakna oftare på nätterna igen, förra veckan sov hon bara en eller kanske två hela nätter.

Det är ju fortfarande lyx jämfört med förut, men jag blir så klart lite rädd att hela härvan ska börja om igen. Att hon ska vänja sig vid att vakna oftare och oftare. Men jag tror det är mest rädslan som spökar. Det var ju aldrig någonsin vår tanke att hon inte skulle få ha mammakontakt när hon behövde det. Bara att inte hon och vi skulle vara helt uttröttade av att hon inte kunde somna om själv varenda gång hon vaknade. Om hon nu då och då när hon vaknar på natten inser att hon faktiskt behöver en mamma och ropar på oss, då är det klart att vi kommer. Och vill hon verkligen inte sova själv så slipper hon, förstås. Jag tänker lita på att om hon är trygg och trött då sover hon, och är hon inte trygg och trött då får vi fixa det som fattas.

Det är klart att hon reagerar - i början var jag ju med henne dygnet runt. Nu är vi tillsammans kanske tre timmar... Det är ju skitlite. Nio veckor kvar nu, sen är det sommarlov.

Idag är jag dessutom sjuk, pallrade mig till praktiken men gick hem mitt i ett möte på förmiddagen, för jag var rädd att jag skulle kräkas på sjukhuset och sprida vinterkräksjukan över hela våningsplanet. Det gjorde jag nu inte, vare sig där eller hemma, men sjuk är jag. Ont i hela kroppen, mest mage och rygg, och lite feber. Blä blä. Kommer förmodligen vara hemma imorgon med, även om jag faktiskt mår mycket bättre nu än i morse. Men så har jag vilat hela dagen också. Man kanske ska satsa på det där med en feberfri dag för oss vuxna också...

Heltid

2011-02-27T07:25:00.000-08:00

Det märks att det ändå är rätt jobbigt att börja praktisera. Och att det var rätt jobbigt att det strulade en massa precis innan praktiken började (handledaren fick sparken/blev förflyttad från sitt team, och meddelade att han inte kunde ha någon praktikant, tre dar innan jag skulle börja. Det löste sig, men inte förrän i måndags.).

Min mage har nämligen kraschat igen. Som den gjorde i höstas, då jag blev jättejättesjuk några dar. Jag tänkte inte bli det igen. Men det märks att det var jobbigt.

På måndag börjar jag igen. Det är bara att köra på. Nio veckor kvar av heltid.

Praktik

2011-02-23T11:04:00.000-08:00

Plötsligt jobbar jag heltid. Sen i måndags. Tack och lov en kort heltid, mellan halv nio och strax efter fyra, och inte så långt hemifrån. Och tack och lov med en trevlig handledare, som inte är superstressad.

Signe får gå lite längre på dagis från och med nu, men mormor I och morfar A hjälps åt med att hämta de dagar AB inte jobbar hemifrån.

På ett sätt är det mycket mindre jobbigt att vara på jobbet på dagarna än hemma med Signe. I alla fall denna vecka. På ett annat sätt är det väldigt konstigt att vara hemifrån och inte vara med Signe särskilt mycket. Väldigt kluvet.

2011-02-19T11:22:00.001-08:00

Published with Blogger-droid v1.5.8

Prat!

2011-02-19T00:07:00.000-08:00

Signe har slutat jollra nu. Sen nån vecka tillbaka verkar varje ljud hon säger vara en specifik glosa. Det är en stor förändring! Det betyder inte att vi alltid förstår vilken glosa hon menar, tvärtom. Det märks tydligare vilka ljud hon inte klarar av, t ex sss, och att det mesta hon säger låter ungefär likadant. Men hon vet vad hon menar. Enorm skillnad!

Och ord vi faktiskt känner igen rasslar in som på ett löpande band. Dagens nytillskott är "alle", alltså nalle. "Igne" har funnits med ett tag - det är hon själv. Och "iiin" som betyder min. "Iiiila" kommer ofta, det är lila. Används också om mörkrött, rosa och mörkblått. Hon gillar de nyanserna.

Det är så coolt att följa henne. Det är så coolt att hon har börjat prata så mycket mer med oss! Nu är det på vippen till ett riktigt språk - det gäller bara för oss att tyda henne.

Vitsen med att vänta

2011-02-17T00:56:00.000-08:00

Jag tycker det är så coolt att det går att förhandla med Signe. Att det går att säga vad man vill och sen vänta in henne. Så gör jag ofta. Jag säger vad jag vill och de gånger hon säger nej, eller bara inte svarar, så upprepar jag mig en eller kanske två gånger. Och sen slutar jag. Går därifrån, gör något annat. Och kanske sju av tio gånger gör hon det jag bad om en liten stund senare.

Häromdan handlade det om tröjor. Hon gick omkring i bara byxorna och jag minns inte riktigt om det var för att det såg kallt ut eller om vi skulle nånstans, hursom så ville jag ha en tröja på henne. Så jag tog fram två tröjor och höll fram dem och sade att "vill du ha den eller den?". "Nä!" sade Signe. Jag frågade ett par gånger till, men nej, hon ville inte ha någon av dem. Då lade jag dem på golvet, och gick och gjorde något annat i köket istället. Så viktigt var det liksom inte.

Två minuter senare kommer hon med en av tröjorna (den lila av dem, givetvis) och vill ha den på sig. Hon behövde liksom bara få fundera på saken en stund. Och jag måste inte vinna varje strid, eller bli sur för att hon inte gör som jag vill. Det räcker väldigt långt med att bara tala om vad jag tycker, och sen lämna ämnet. Mycket, mycket skönare än att försöka tvinga henne - det går ju, hon är ju mycket mindre än mig, men det går inte utan att hon blir förtvivlad. Och det är få saker som är så viktiga.

Frågor och färger

2011-02-13T23:15:00.001-08:00

Jag har lagt till en rolig knapp på min blogg, inspirerad av lite andra bloggar jag läser. Via knappen går det att ställa frågor till mig, och jag lovar att svara på alla frågor här i bloggen så gott jag kan. Så - fråga vad som helst! Jag kommer svara.

Signe har för övrigt helt klart lila som favoritfärg. Det är lite roligt.

Hela natten, var det ja

2011-02-12T04:53:00.000-08:00

Signe sov gott i sin egen säng till klockan sex imorse. Sen sov hon lika gott en timme till i ABs famn. Sen var det morgon, för oss alla tre. Så så gick det.

Hon är cool, lillsnuttan. Och ikväll sover hon hos morfar, och vi får tid för oss själva igen. Det behövs. Och ska bli skönt.

Men ännu skönare är att livet börjar funka för oss. Och vi fick inte panik. Och hon sover bra igen. Bra grejer.

Och jag har städat badrummet. Det är också väldigt bra grejer. Särskilt efter att ha varit förkyld hela veckan - har jag lust att städa är jag definitivt på bättringsvägen.

Det händer mycket nu

2011-02-11T11:33:00.000-08:00

För första gången sen vi lyckades övertala Signe om att hon kan somna in av egen kraft protesterade hon vid läggningen. Det har annars gått hur bra som helst i en dryg månad. Men inte ikväll. Eller egentligen har hon sömnstrulat hela veckan, en natt sov hon obrutet men annars har det varit strul strul strul. Skillnaden är att vi är i ett helt annat skick att hantera det. Men det är förstås jobbigt ändå.

Och så strular hon i största allmänhet - jag tror det händer mycket för henne nu. Nya ord rasslar in dagligen, det är som om hon smakar på dem. Och så är det som att hon måste testa allting på nytt. Får jag dricka badvattnet? Inte? Men nu då? Eller nu? Måste jag ha blöja? Måste jag ta på kläderna? Kan jag säga nej? Tydligen. Kan jag göra det igen, och igen och igen och igen? Inte? Total förtvivlan.

Och varje morgon frågan "måste jag verkligen gå till förskolan idag?". Hon protesterar och springer undan och tja, vill inte. Tills jag bekräftar att hon inte vill. Och säger att hon ska ändå. Då är det okej, sen tar vi på overallen och rullar iväg och allt är helt okej, även när jag går ifrån henne. Men hon måste liksom kolla.

Ja, och så får hon tokutbrott när vi inte gör som hon säger, eller inte förstår henne. Det har hon förstås alltid fått, men nu är de intensivare igen, och kommer snabbare. Och hon gör oss illa, rycker mina glasögon och nyps och rivs och drar i håret, fast vi säger nej och aj. Så det händer mycket. Av och till, egentligen större delen av tiden, är hon på soligt humör. Men det här trotset, ilskan, tvärtemotet, ligger och bubblar väldigt nära ytan.

Och ikväll ville hon inte sova i sin säng. Hon ville sova, och några gånger bad hon om att bli buren till sängen, men när hon fick klart för sig att hon skulle stanna där protesterade hon. Vi ägnade en halvtimme åt att förhandla om saken, en stund i min famn och sen ner i sängen, och så upp igen efter protester. Vi pratade, eller jag pratade och hon reagerade och nickade och skakade på huvudet och tyckte saker.

Till slut satt vi färdigpratade i hennes mörka sovrum, hon hade slappnat av i min famn och jag sade att nu, älsklingen, nu ska vi lägga dig i din säng och så ska du sova där. Och sen lade jag ner henne, fast hon skakat på huvudet och sagt att nej, det skulle hon inte.

Hon var trött och låg ner, men protesterade med rösten. Hon skrek, och grät, och skrek, förbannad som bara den. Men rätt ner i kudden, hon försökte inte sätta sig upp eller få tag på mig. Det var som att hon köpte det jag sade, men inte höll med om det. Hon skrek kanske nån minut, och jag var väl på gränsen till att ge upp när hon tystnade och somnade, medan jag strök henne över ryggen.

Det var första gången någonsin jag inte tagit upp henne när hon velat. Men det var så tydligt att tja, att hon mest testade vad som gällde. Att hon var arg, inte förtvivlad. Och det spelar ju in att jag vet att hon kan, och att vi hade pratat om det innan. Att vi båda visste vad som pågick.

Nu sover hon. Vi får väl se hur det blir inatt. Det känns som att det kan gå åt vilket håll som helst. Det är fullt möjligt att vi inte hör av henne igen förrän imorgon bitti. Det är lika möjligt att hon skriker om fem minuter och inte vill vara ensam mer i natt. Det andra alternativet är väl i och för sig mer troligt, men det är inte självklart att det blir så.

Vi får se, helt enkelt.

Tillbakablick.

2011-02-09T05:28:00.000-08:00

Jag läste just igenom min egen blogg. Det är möjligen lite ego. Eller ett tecken på att jag är förkyld och ganska uttråkad och mest vill sitta i soffan. Hursom så kom jag ända tillbaka till februari förra året.

Den första reflektionen var att det var rätt bra jädra synd om oss. Jag började gråta rätt snabbt, och fortsatte med det ända tills jag kom till våren. I våras var jag tydligen inte lika deppad, vad det verkar.

Den andra reflektionen var nog att jag skriver helt okej. Jag har annars mest tänkt om den här bloggen att jag verkligen inte anstränger mig och att jag inte skriver så där fint och roligt och genomtänkt och tja, bra, som alla andra. Men uppenbarligen var det både rörande och lättläst. I alla fall för mig själv, som kommer ihåg allt jag skriver om.

Och den tredje reflektionen var shit, vad mycket jag inte skriver om. Massor massor med händelser och planer och tankar och principer och grejer som aldrig nått bloggen. Såklart. Om jag skrev allting här skulle jag ju inte ha tid att leva. Och också, väldigt tydligt, att när det krisar mellan mig och AB så skriver jag ingenting. För att jag inte är bekväm med att skriva om henne på det sättet här. Så när det varit tyst på bloggen har vi antingen haft världens äktenskapskris, eller så har jag mått utmärkt och varit upptagen med att leva och må bra. Det är nog ungefär fifty/fifty hittills, tror jag.

Det kändes rätt bra att läsa den, i alla fall. Och det kändes jättejättebra att läsa alla snälla, varma, stöttande och tankeväckande kommentarer jag fått hela tiden. Det hade jag också liksom missat. Att jag ju jätteofta får väldigt fina kommentarer. Det gjorde mig glad att återupptäcka.

Även det dåliga är bättre nu

2011-02-09T02:23:00.000-08:00

Nu körde det ihop sig lite igen, jag är förkyld och har fått någon besynnerlig ryggkrämpa och AB har tandvärk. Och Signe har sovit dåligt nu igen, i två nätter. Men det märks att situationen är en annan. Vi är inte på bristningsgränsen längre. Vi är inte helt slutkörda. Det är jobbigt, men inte mer än så. En sömnlös natt tar inte knäcken på oss. Vi kan se att det kommer gå över, och vi blir inte förtvivlade. Enorm skillnad. Det är en helt annan sak nu när vi sovit ikapp och inte har en gigantisk sömnskuld att kämpa emot.

Signespråk

2011-02-02T01:27:00.000-08:00

Vi längtar efter att hon ska börja prata! Ännu mer, kan man säga. Vi fattar ofta vad hon vill i stunden, men det är inte så lätt att veta hur mycket hon fattar av det vi säger. Förmodligen massor. Klok flicka, är hon.

Ojojoj säger hon när nåt är galet. Med olika tonfall, ibland uppfordrande, som i "Ojoj, nu är filen slut, jag måste få mer", och ibland ledset som i "ojojoj, jag slog mig, blås på min hand!". Och ibland bara förundrat, ett långt utdraget "ooooj", inför fina och konstiga och spännande saker.

"Mama!" är ett verb och betyder "fixa!".

"Vovve" är hund, eller andra söta djur, och de är mycket viktiga och måste ofta bäras omkring på. Ett högt, utdraget "iiiiii" är en katt, som säger "mjauu". Eller "iiii" vilket faktiskt är mer likt vad katter oftast säger.

"Iiita" är dagens bubblare, och betyder "rita", ett stort intresse.

"Mm" betyder ja. Huvudskakningar är nej.

"Däh" betyder där, den, det, fixa, ge mig, vad är det? och tja, saker i största allmänhet.

Kaniner anges genom att rynka på näsan och blåsa utåt. För så har mamma sagt att kaniner gör... Och hästar säger "hähähähä".

Rätt många grejer har hon sagt en gång och sen inte igen; boll, rida, bra, Signe, titta. Förhoppningsvis lagras alla hennes noggrannt samlade glosor i något stort förråd nånstans, och släpps ut allihop samtidigt framåt våren. Hon spar på ord som om de vore skatter, och har oss att upprepa namnet på allt i hennes omgivning om och om igen. Det är häftigt.

Hon kan över och under, bakom och framför, uppåt och neråt, färger, möbler, kroppsdelar, djur och deras läten, lägenhetens olika rum, namn på släktingar och förskolepedagoger och massor med olika fåglar. Så coolt!

Så prata snart, gumman! Vi vill veta vad du har att säga!

Fyra pers är typ lagom

2011-01-31T01:05:00.000-08:00

Jag blev i en nätdiskussion påmind om hur det var innan vi fick barn och vad vi trodde om hur det skulle bli. Vi hade ju faktiskt en massa tankar om den första tiden. Vi var ju hemma båda två i 10 veckor, och eftersom de allra flesta klarar sig själva efter tio dar så tänkte vi att oj, vad mysigt. Det kommer ju gå jättebra, och vi kan ta med bebisen överallt och vi ska gå långa hundpromenader och fika och bara vara tillsammans som familj. Mys mys mys. Tänkte vi.

Det tänkte inte Signe.

Hon skrek och skrek och skrek och gnällde och skrek och spände sig och skrek och attackammade i fjorton sekunder och kräktes och gnällde och skrek och tja, osv osv osv. Och var egentligen bara nöjd om man hade henne i sjal eller famn och stod upp och hoppade. Jag hade också läst om de där 14 timmarna som bebisar sover - men inte förutsett att det var i 20-minuterspass, och bara om man hoppade upp och ner samtidigt.

"Sov när bebin sover", jo tjosan, det är inte så lätt medan man står och hoppar samtidigt. Det är väldigt många aktiviteter som inte går att göra medan man står och hoppar. Typ äta, sova och gå på toa... Och det där med att sitta och amma långa stunder hände inte heller - hon skrek tills hon fick bröstet, ammade i 5 min, kräktes och ville bli omkringburen igen. Tills hon nästa gång illvrålade tills hon fick bröstet. Och försökte jag ge henne bröstet när hon inte var hungrig så vrålade hon som om jag försökte mörda henne, så det gick liksom inte att förekomma hungervrålen heller.

Och när hon äntligen efter flera månader hittade tummen och kunde lugna ner sig själv lite och snutta på något (bröstet var äckligt, nappar var äckliga, allt annat var äckligt... ) då fick vi höra att "ojdå, det blir så svårt att sluta med sen!". Som om vi brydde oss...

Vår plan var att jag skulle ta hand om bebisen (amma, bära, och sånt) och AB skulle visserligen också ta hand om bebisen lite grann, och så skulle hon ta hand om mig, typ laga mat, dammsuga, gå ut med hunden. Det byggde dock på att det räckte med en människa som tog hand om ungen. Men jag kunde inte stå och hoppa 24 timmar om dygnet. Det gick inte. Så AB fick ta över hon också, och stå och hoppa, och ingen av oss kunde laga mat och gå ut med hunden, fast det också måste göras.

Det var då vi började åka till ABs föräldrar och bo där. (Ja, att jag fick bältros spelade också in.) Det visade sig nämligen att om man har en konstant arbetsuppgift som måste utföras med all koncentration 24 timmar om dygnet då är en tre eller fyra människor ganska lagom. Så det var då jag kom fram till att fyra pers på en bebis är ungefär tillräckligt. Tre som går treskift, och en som tar markservicen. Bortsett från att ABs mamma fick sova i veckorna när vi inte var där, och var något piggare än oss, plus att hon inte gick fullständigt i bitar av bebisskriket, så hon lyckades laga mat också. Jag är full av beundran.

Väldigt mycket blev vi bitna i svansen av precis samma egenskaper som gör oss till i många avseenden väldigt bra mammor. Vi är jätteuppmärksamma på Signe, jättelyhörda och bryr oss massor. Vi känner jättestarkt det hon känner, och vill bara att hon ska vara glad. Vi vill ge henne allt hon behöver och alltid finnas där för henne. Plus att vi i övrigt också är ambitiösa och försöker ha ett rent hem, och äta nyttig mat och vara bra mattar osv osv... Jättebra grejer - men dålig kombination med en high need-baby.

Jag är så glad att hon växte upp! Och jag är ibland lite ledsen över att vi aldrig fick den där mysiga bebistiden som jag vet att vissa har och som vi trodde att vi skulle få. Det blev inte så helt enkelt, och jag tänker att det får göra så ont som det gör. Jag är stolt över att vi klarade av det, och jag är stolt över att jag tror att det inte gick ut över Signe när vi inte orkade med ensamma. Det är bra med en by Även om vår är lite geografiskt utspridd.

Alldeles ovanligt fantastisk

2011-01-30T22:16:00.000-08:00

En kompis skrev i sin blogg om varför folk bloggar om sina barn, och antog att det handlade om att antingen skryta om sitt barns förträfflighet, eller vältra sig i sin olycka. Det är sant båda delarna i mitt fall, för som säkert alla märkt så är just mitt barn helt otroligt fantastiskt underbart och alldeles alldeles speciellt. Tycker jag, i alla fall. Och det tycker hon med. Och att vi beklagar vår nöd har väl varit lika uppenbart. Så det kan säkert stämma.

Och jo, den tredje anledningen, att kunna kommunicera med folk när man inte kan träffa dem, stämmer bra in på oss också. Vi har till skillnad från somliga, inte flyttat till någon gudsförgäten del av landet, men ärligt talat har massiv sömnbrist ungefär samma effekt.

Signe sov hela nätter förra veckan, fem nätter i sträck. I lördags åkte vi på middag hos vänner, och Signe sov hos min pappa. Och det fantastiska var att vi inte behövde välja mellan att antingen vara sociala och träffa folk, men helt utmattade, eller sova och vara ensamma. Vi kunde gå på middag som vanligt folk och inte yrsliga och darriga. Det var så skönt.

Och Signe verkade ha det bra hos morfar. Tydligen hade hon gått själv till sängen när hon var trött på kvällen, och somnat på en kvart. Inatt gjorde hon inte om förra veckans bedrift, utan vaknade klockan tre och var svår att söva om, så AB fick inte så mycket sömn efter det. Men i alla fall.

Vi är människor igen. Hurra! (Hoppas det håller i sig.)

Bra bra!

2011-01-27T07:11:00.000-08:00

Idag har jag:

Sovit en hel natt ostört för tredje natten i rad.

Lämnat Signe på dagis utan att hon grät.

Tränat och köpt träningskort.

Lagat god lunch.

Bakat två västerbottenpajer till lördagens knytismiddag som vi ska till.

Sett på när Signe räknade ut att hon kan sätta ihop duplobitar själv (och inte bara beställa hopsättning från mamma) och dra isär dem.

Ätit semla och druckit riktigt kaffe (alltså gjort med vår espressomaskin med skummad mjölk till).

Allt detta är skitbra grejer! Jag mår just nu alldeles utmärkt! (Värt att notera, kan man säga.)

Oooa ooooa!

2011-01-25T22:15:00.001-08:00

Hon gjorde om det! Hon sov till sju idag också! Det har aldrig hänt förut, att hon sover hela nätter två gånger i rad. Hur fantastiskt som helst!

Hoppas det är en trend!

Oooa hela natten

2011-01-25T06:26:00.000-08:00

För övrigt sov Signe i sin egen säng utan avbrott från åtta på kvällen till sju på morgonen. Helt jädra otroligt! Inte minst eftersom vi precis kommit hem efter fyra nätter hos svärisarna, och hon är rätt snorig. Så halvförkyld och efter miljöombyte - det måste vara någon slags rekord.

Det är definitivt någon slags rekord, för övrigt, jag tror hon sovit en hel natt typ tio gånger i sitt liv, och nio av de tio gångerna de senaste två månaderna. Yey yey yey yey!

Sömn! Hurra!

Och nu sitter hon i tvättsäcken och skicka slängkyssar till mig. Signe är bäst ingen protest!

Snart klart

2011-01-25T06:22:00.000-08:00

Två dagar in på tredje veckan av inskolning, och jag känner mig rätt överflödig. Imorgon tänker jag inte sitta där och hänga. Signe kramas och vinkar när jag går, och när hon hälsat och ammat när jag kommer så hoppar hon ner på golvet igen och leker med bilarna. Inte särdeles dramatiskt, kan man säga.

Vi får väl se vad hon säger om nån vecka, när hon varit där utan mig regelbundet. Men hon är i alla fall väldigt nöjd och glad med miljön och pedagogerna och allt som händer. Det känns bra.

"Inskolning utan gråt"-metoden

2011-01-20T07:05:00.000-08:00

Idag, alltså dag nio av inskolning med heldagar, så lossnade det för Signe. Nu är det okej, nu kan jag lämna. Det är liksom det här läget jag har väntat på. Idag var jag borta ca 40 min på förmiddagen. Signe pep till när jag gick, men tystnade så fort jag var utom synhåll, och när jag kom tillbaka blev hon lite glad när hon fick syn på mig, och kom fram till mig, men i sakta mak liksom. Först lekte hon två sekunder till med det hon höll på med, och sen hade hon tid att hälsa ordentligt... Ingen panik, ingen ångest, inte ens lite oro. Glad att se mig, såklart, men ingen känsla av att jag räddade henne från något. Så skönt!

Jag tänkte redan från början att jag inte ville att Signe skulle behöva vara ledsen eller gråta vid inskolningen, vilket de andra barnen har gjort rätt mycket. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vad jag menar med "utan gråt", och jag menar så här:

1) När jag går vill jag kunna vara borta tills Signe slutat gråta och vara ledsen, för att det inte ska bli alldeles fel inlärning.
2) Jag vill inte att hon ska gråta mer än max nån minut, helst inte mer än 30 sekunder, och
3) jag vill inte att hon ska vara särskilt stressad eller bli väldigt ängslig under tiden jag är borta.

För att de kraven ska kunna uppfyllas samtidigt måste hon vara någorlunda trygg där hon är, och innan hon är det vill jag inte lämna henne alls, får då blir det bara fel.

Alltså har jag suttit i åtta dagar som mesigaste inskolningsmamman på hela förskolan (totalt 140 barn...) medan de andra mammorna och papporna har lämnat sina telningar längre och längre stunder för varje dag. Och jag har bara suttit där i lekrummet med min pekmobil och funnits på plats för Signe. Det har förekommit ett visst grupptryck från de andra föräldrarna kan man säga... Och en massa försäkringar från förskolepersonal om att det är bara att lämna, jag ska inte vara ängslig, det kommer gå så bra så bra. Alla barn gråter lite, det går över. Osv osv.

Men jag har inte varit ängslig. Jag har haft en plan! :-)

Det känns så skönt att det blev som jag trodde, att jag hade rätt. Att min strategi funkade för mig och Signe. Imorgon är hon ledig, men på måndag tror jag att jag kommer kunna vara borta en mycket längre stund, och det kommer förmodligen gå ganska gråt- och ångestfritt. Det är i alla fall vad jag tror kommer hända - och jag har ju haft rätt hittills. Skynda långsamt är bra grejer!

Dagiseffekt?

2011-01-16T22:30:00.001-08:00

Signe har varit så cool i helgen. Jag funderar på om det beror på att hon inte längre är hysteriskt understimulerad? Hursom så gillar jag det!

Släkt och barn

2011-01-15T11:18:00.000-08:00

Vi var hos min pappa och firade tjugondag Knut, alldeles utan att städa undan gran eller julprydnader. Istället bjöd han på gryta, och vi hälsade på lillkusinen My, tre månader.

My hade ont i magen och skrek medan vi åt lunch, i lite olika famnar. Det var inte alls lika jobbigt som när Signe skrek, men det påminde mig obehagligt om hennes första höst, och om hur det är att gå omkring med ett otröstligt barn. Och hur varje skrik skär igenom kroppen medan ångesten bara stiger - när det är ens egen unge. Det märktes tydligt, särskilt på min svägerska, att Mys föräldrar kände likadant. Det är dock en helt annan sak när man bara är faster! Andras skrikande ungar är inte alls samma sak som ens egna.

Vilket får mig att litet bittert tänka att det nog spelade in rätt mycket när vi led alla helvetes kval medan Signe var liten och olycklig, och bemöttes rätt mycket med axelryckningar och "men så jobbigt är det väl inte?" av omgivningen, särskilt mina föräldrar. Nej, för dig nej! När det är ens egen unge som skriker så är det tortyr.

Men jag fick My att sluta skrika och sova på min mage en skvätt istället, tills hon började söka runt i sömnen efter ett bröst och fick gå tillbaka till mamma och amma innan hon somnade in ordentligt. Jag var mycket stolt - uppenbarligen funkade knepen vi utvecklade på Signe lika bra på en liten My med ond mage.

Jag är så glad att Signe inte är tre månader längre!

Och så är jag lite ledsen på mina föräldrar, som på något sätt ofta lyckas få både mig och AB att känna oss dumma och otillräckliga och lite jobbiga. Fast de säkert inte menar det så. Morfar A skulle haft Signe inatt, men fick ryggskott, vilket han ju verkligen inte kan rå för. Men det kändes ändå jobbigt - och det känns jobbigt att vi så tydligt förväntas inte tycka att det är jobbigt.

Ibland tänker jag att nästa gång någon säger nåt om att det ju i alla fall är bättre nu, eller att det får man ju räkna med, eller att det är ju inte så farligt om att Signe fortfarande väcker oss en eller ett par gånger per natt, så ska jag erbjuda mig att ringa den människans hemtelefon varje gång jag stiger upp för att söva om henne, så får den se hur gott man sover efter en vecka av slumpmässiga, plågsamma väckningar då och då under natten. Inte så bra, kan jag tala om.

Det är lustigt. ABs föräldrar förmedlar liksom budskapet att även om de inte alltid kan finnas där rent fysiskt så skulle de gärna vilja, och vi ska veta att vi aldrig är ensamma och att de finns där för oss. Mina föräldrar förmedlar budskapet att även om de iofs gärna ställer upp och hjälper till om de kan, så borde vi på det stora hela klara oss själva, och ska inte tro att vi kan ta något för givet, utan vi får minsann ensamma klara vårt liv.

Det gör ont att det känns så.

Och så gör det jätteont att min mamma hade med en nalle till My som hon räckte över medan Signe var med och inte fick någon. Och att Signe blev tydligt ledsen över det, och stod försynt och tittade med indragen underläpp och bekymrade ögonbryn. Jag vill aldrig att min dotter ska behöva ha den minen!

Nästa gång vi träffar dem tillsammans tar vi med en egen ny leksak till Signe, som hon ska få. Jag vill inte att hon ska behöva känna sig avundsjuk och utanför. Aldrig.

Hurra!

2011-01-13T08:18:00.000-08:00

AB rockade inskolningen. När hon kom hem vid halv fyra hade Signe sovit på vilan, och ätit mellis också. Dessutom hade faktiskt personalen intresserat sig för Signe mer personligt, och AB hade kunnat gå på toa alldeles ensam. Det blir nog bra det här!

Det är ju möjligt att det bara är jag som är lite otålig... Vilket är fånigt, för vi har nog mer tid på oss än de flesta inskolningsföräldrar.

Personlighet och inskolning

2011-01-13T03:54:00.000-08:00

Jag har haft tid att tänka en massa idag, för jag har gjort ärenden och varit på läkarbesök, och AB har haft inskolningen. Det har gått bra, enligt SMSen jag fått, vad nu bra betyder - förmodligen att Signe är jätteglad och mamma jättetrött, precis som övriga dagar.

Men jag oroar mig lite. Det oroar mig att pedagogerna än så länge tagit en väldigt passiv roll i inskolningen, och verkar tro att barnen ska komma till dem. Det oroar mig att jag inte tror ett ögonblick att det kommer funka för Signe. Hon gör inte så, kanske andra barn gör det. Kanske andra barn är spontant nyfikna på andra människor även när de har mamma med sig. Men Signe har inte varit det hittills.

Hon älskar folk, och hon älskar att vara i centrum. Hon gillar jättemycket att sitta vid ett knökfullt middagsbord eller springa i fulla affärer. På första samlingen på förskolan traskade hon glatt in i mitten av ringen och satte sig ett leka med rekvisitan. Så på det sättet är hon inte det minsta blyg.

Men säger någon hej vänder hon bort blicken. Tar någon i henne skriker hon om de inte släpper direkt. Finns mamma där behöver hon ingen annan. Hon vill gärna vara i centrum och gärna bli tittad på och få alla att klappa händerna. Men hon tyr sig inte till andra, och hon verkar inte se andra vuxna som resurser.

Och hon leker glatt med varenda ny grej men jag ska vara med hela tiden, sitta bredvid eller delta. Det är en lustig blandning av extrovert och introvert. Enormt energisk, aktiv, orädd och gillar att vara i centrum - och samtidigt väldigt mammig, ovillig att ta kontakt, måste ha saker på sitt sätt.

Jag pratade med min mamma lite bekymrad om det här igår, och beskrev hur jag tyckte att Signe funkar. "Mmm..." svarade hon fundersamt. "Men är vi inte också lite såna både du och jag?". Och jo, så kan det nog vara.

Men jag tror inte att vare sig jag eller min mamma var lätta att skola in på dagis eller leker bra i grupp...

Inskolning dag 2

2011-01-12T06:33:00.000-08:00

Inskolning är rätt jobbigt. Särskilt för mamma. Fast rätt så för Signe också, som är glad hela tiden men sen sover två och en halv timme istället för en och en halv efter lunchen. Det där med att sova på dagis har vi skippat än så länge, vi var inne och vände i vilrummet idag men gick ut igen när Signe tydligt visade att det inte var något för henne.

Och så länge Signe inte kan vara mer än en meter ifrån mig (eller snarare, inte släpper mig mer än en meter bort innan hon hämtar mig igen) så kan jag inte smita iväg och dricka kaffe. Och då får jag inget kaffe! Kris och katastrof och huvudvärk. Så vi har gått hem efter lunch, för då får Signe sova i vagnen och jag får dricka kaffe...

Hur AB ska klara det imorgon när jag ska till läkare och hon vara inskolningsmamma vet jag inte. Kaffetermos, kanske. Jag vet inte heller hur hon ska klara tjugo ungar i olika åldrar som säger "Va? Men du är ju inte Signes mamma! Hon var här igår!". Jag tycker lite synd om henne. Men inte tillräckligt för att vilja byta. Imorgon är jag ledig! Yey!

Och så är jag så glad för amningen. För det är tio minuter som Signe kan slappna av och fokusera inåt och vila lite, i sitt myckna springande. Det är händigt det där, att man måste titta inåt och ligga och fnula med sin filt medan man ammar. Det är nog det enda som kan få henne att chilla lite. Annars leker hon i 30 sekunder i taget med varje rolig grej hon hittar, i ett hysteriskt tempo. Med mamma i ett kort koppel bredvid.

Så, förskola är roligt. Frågan är hur sjutton det ska gå till att hon ska köpa att vara där själv utan mig? Men det visar sig väl.

Första dagen imorgon

2011-01-10T03:49:00.001-08:00

Imorgon börjar inskolningen på förskola! Signe är 16 månader, och det känns alldeles alldeles dags nu. Hon behöver definitivt mer stimulans än jag orkar med att ge henne, eller i alla fall mer än jag tycker är bekvämt. Och jag börjar lite lite längta tillbaka till skolan, en del av fluffet i hjärnan har gett med sig och jag börjar känna att jag nog kanske kan vistas ute bland vuxna människor igen (ska bara försöka att inte ställa alla frågor två gånger, skära upp andras mat och torka folk runt munnen med min slickade tumme... :) ). Så det är rätt för oss att börja nu.

Men ändå! Läskigt ju! Stora stora världen är det min lilla plutt ska ut i. Nu är det slut på mammaledigt, nu börjar skolan. Scary shit!

Kyckling och snö

2011-01-06T05:09:00.000-08:00

Svärmor fyllde år häromdagen, och eftersom hon årets övriga dagar sköter all matlagning åt alla i hushållet (faktiskt i det närmaste bokstavligen) så är det tradition att gå ut och äta på restaurang den dagen. Tydligen det enda sättet svärisfamiljen kommit på som inte innebär att svärmor gör middagen... Detta år kunde dock inte ABs syster, och Signe är ingen höjdare på restaurang i praktiken. Så istället skulle det bli hämtmat och fin middag hemma.

Så svärfar passar på att plocka upp en grillad kyckling när han ändå är och handlar. Det tyckte han var ett bra sätt att fira svärmors födelsedag och göra så att hon inte behövde laga mat. En grillad kyckling. Till fyra personer och en hungrig bebis.

För att duka, göra förrätt, koka ris och göra sås och tillbehör, det är ju inte jobbigt alls. Eller nåt.

Han har inte alltid alla hästar hemma, den mannen. Hon såg rätt sur ut, ärligt talat. Och jag vet att jag var det, och skämdes gjorde jag också.

Nå, vi köpte thaimat hem dagen efter istället, och det blev hon rätt nöjd med. Men i alla fall. En grillad kyckling.

Signe fortsätter med sitt stora rit-intresse, och det snöar mer och mer. Allt som vanligt, således. Jag gillar slöa jul-lov!

Rita!

2011-01-04T02:32:00.000-08:00

Efter en intensiv förmiddag med Signe tar jag ett par minuters paus, innan det är dags för lunchpromenad med barnvagnen. Det är så skönt att kunna göra så. Det är så skönt att jag kunde fokusera helt på Signe och hålla henne glad och nöjd och sysselsatt, men också att sen kunna få gå därifrån och vila huvudet lite. Hon sov lite dåligt inatt igen, förmodligen för att hon är lite täppt i näsan, och är således på ett rätt hetsigt och stirrigt humör.

Och så fick hon rita. En lång lång stund satt hon i mitt knä och ritade med sju olika färger, koncentrerad som bara den. Till slut var det uppenbart att hon var alldeles för trött för att fortsätta, det var inte roligt längre, men hon ville inte sluta. Och när jag väl fick henne därifrån och mutade henne lugn med tecknat på teve och ett äpple, så fick hon då och då fortfarande för sig att hon skulle tillbaka och fortsätta. Jag ville visa den fina teckningen hon gjort för AB och helst sätta upp den på kylskåpet - men så fort hon såg den skulle hon rita igen, så vi lade undan den för tillfället.

Det är häftigt och lite skrämmande att hon är så intensiv. Hon har sånt fokus och sån energi, mer än hon riktigt klarar av att hantera själv. Hon är som AB på det sättet - när hon väl börjat med nåt projekt vill hon aldrig sluta, och blir hon trött eller hungrig blir hon bara ännu envisare. Ingenting får henne att sakta farten - hon blir bara förbannad. De är rätt lika på så vis, mina älsklingar. Jag och hunden däremot, vi föredrar att gå och lägga oss när vi blir trötta...

Det kommer att bli så bra för henne att börja på dagis, tror jag. Hon behöver riktiga saker att göra, organiserade aktiviteter och större barn att hänga efter. Bara de är snälla och hyfsat vettiga så tror jag att det kommer bli jättebra.

Det gick ju bara inte

2011-01-03T08:01:00.000-08:00

Innan Signe föddes, när Signe inte var Signe riktigt än utan barnet vi fantiserade om att vi skulle få, och knyttet som bodde i min mage, då hade AB och jag en plan. Det var en bra plan, och vi tog ofta upp den även efter att Signe hade kommit till oss och var överrens om att så skulle vi göra. Vi har fortfarande, i någon mån, den planen. Den fungerade aldrig, den funkar inte särskilt bra nu heller, men jag är inte säker på att det är för att det var något större fel på planen som sådan.

Planen var, i all sin enkelhet, att jag skulle ta hand om Signe, på det stora hela, och så skulle AB ta hand om mig. Jag är mer mammig av mig, AB är en fantastisk förälder men ändå rätt nöjd med att jag skulle ta huvudansvaret för den lilla nyfödda bebisen, och så skulle hon fixa allt runtomkring. Jag skulle amma och bära och byta på, och hon skulle fixa lite mat och dra runt dammsugaren nån gång ibland, och resten av tiden skulle vi mysa med varandra och vår unge. Så, ungefär, tänkte vi oss den första tiden. AB skulle ju till och med vara hemma på heltid i två månader, så vi borde kunna få det riktigt soft.

Inget alls fel på planen, i sig. Bortsett från en detalj. Nämligen att det inte fanns någon som helst möjlighet för mig att ensam ta hand om Signe. Det dröjde mycket länge innan jag kunde acceptera det med hjärta och hjärna, men rent fysiskt framgick det väldigt väldigt fort. Signe krävde nämligen från början och väldigt lång tid framöver, en fysiskt aktiv vaken närvarande vuxen tjugofyra timmar om dygnet. Inte bara en vuxen närvaro, utan en vuxen som bar runt, gungade, sjöng, tröstade och gav aktiv uppmärksamhet. Dygnet runt.

Det går inte. Det går inte på en person. Det går, visade det sig, faktiskt inte på två personer heller. Om man tänker på arbeten som bemannas dygnet runt, som larmcentralen jag jobbade på i flera år, så kör man med treskift på sådana ställen. Folk förväntas inte kunna jobba halva dygnet oavbrutet. Man behöver vara minst tre personer per dygn för att få ihop det.

Vi hade inga strategier för situationen vi var satta i, men jag kan förlåta oss för det. Det går liksom inte att ha strategier för en omöjlig situation. Jag minns hur jag såg mig omkring och letade efter bekräftelser på att det omöjligt kunde förväntas av oss att vi skulle klara av det, och det enda jag möttes av var förväntningar om att det ju inte kunde vara så svårt. Alla andra gör det ju.

Men sen har jag insett att alla andra inte gör det. Alla andra småbarnsföräldrar gör inte alls det jag och AB gjorde. De har det inte alls som vi hade det. Inte alla andra. En del, men inte de flesta.

Många barn kan då och då tänka sig att ligga ner nånstans. I en spjälsäng eller barnvagn eller babysitter, t ex. Många barn är nöjda långa stunder. Många barn kan sova lite längre stunder i taget, säg mer än 20 minuter. Många barn kan ligga stilla medan de ammar och vara nöjda och glada med det. Många barn kan sitta nöjt i en famn, även om famnens ägare är stilla och sitter ner. Många barn kan somna in utan hjälp, eller hos en vuxen som är stilla och sitter eller ligger ner. Vissa kan till och med somna om själva på natten utan att det tar en halvtimmes aktivt sövande.

Signe kunde ingenting av det, och det dröjde väldigt länge innan hon lärde sig. Hon var så gott som konstant missnöjd de första tre, fyra månaderna, och även senare var det mycket vanligare att hon var missnöjd eller frustrerad än att hon var nöjd. Hon var nästan alltid tvungen att vara på något sätt sysselsatt av en vuxen, och fick hon inte det hon behövde omedelbart gick det väldigt fort utför. Hon ville dessutom, och vill fortfarande, kunna göra allting långt innan hon orkade med det. Hon började försöka kravla framåt när hon var fyra månader - när armar och ben fortfarande var små knubbiga stubbar i hörnen på en jättelång bål. Och så fortsatte det. Frustration frustration frustration, över allt hon inte kunde.

Och så vi då, som inte förstod varför vi inte kunde få vårt liv att funka, och vad det var som gjorde just oss till så jädra inkompetenta föräldrar som bara inte klarade av allt det här alla andra verkade fixa så enkelt. Men det var ju faktiskt inte samma sak. Den som hade Signe kunde aldrig slappna av - och den som inte hade henne kunde aldrig komma undan och slippa höra henne. Hon gnällde nästan jämt, och vi fick bokstavligt talat aldrig vila.

Det är inte så konstigt att det var tungt. Det är inte så konstigt att de strategier vi hade föll ihop. Vi hade en uppgift, att hålla vår vardag flytande och vår bebis nöjd, som inte var möjlig att utföra med de resurser vi hade. Det gick bara inte.

Så här i efterhand börjar jag kunna se det. Att det inte var konstigt att det inte fungerade för oss, att uppgiften helt enkelt var omöjlig att genomföra på två personer. Vi behövde hjälp, och vi skaffade oss den hjälpen, och det var en jäkla tur för oss. Tack vare ABs och mina föräldrar har Signe inte behövt lida, hon har inte blivit ignorerad eller skakad eller övergiven eller skriken åt. Hon har fått se oss skrika åt varandra lite oftare än mitt samvete gillar, men annars har vi klarat det rätt bra. Vi finns kvar och kämpar vidare, och jag kan inte tänka mig annat än att alla efterföljande år kommer vara lättare än hennes första. Men det första var banne mig görsvårt.

Jag hoppas att vår fina plan nån gång ska kunna bli verklighet. Jag hoppas att de arbetsuppgifter som ingår i att vi i vår familj ska ha en fungerande vardag ska vara möjliga för oss att genomföra. Jag hoppas att vi ska få leva i en verklighet där vi räcker till för det som krävs av oss, och att inte varje dag längre ska kräva en övermänsklig ansträngning bara för att fixa det mest basala. Jag hoppas det, och jag tror det.

Men om nån nånsin säger "små barn små bekymmer" i min närhet tror jag att jag gör den personen illa...

Sömnmönster

2011-01-02T04:26:00.000-08:00

Vi har lärt oss några nya grejer om Signe den senaste månaden. En är att hon faktiskt har ett större sömnbehov än vi trodde förut. En annan är att om hon sover gott och länge, då får hon god aptit och äter en massa vid måltiderna - istället för att kasta i sig två tuggor och vilja ner igen. Och om hon sover och äter ordentligt, så är hon på gott humör nästan hela dan i övrigt. Istället för att ständigt smågnälla och vara lite missnöjd.

Så det finns liksom två lägen. Ett där hon somnar vid sju, åtta och sover oavbrutet(!) till sjusnåret på morgonen, och sen tar en ordentlig tupplur på enochenhalv-två timmmar mitt på dan. Då äter hon ordentligt vid frukost, lunch och middag och är glad och pigg.

Eller ett annat läge, där hon är uppe till nio, vaknar ett par gånger under natten, vaknar vid sex, sju på morgonen, sover dåligt på dan, inte äter nånting knappt, och gnäller hela tiden.

Det är kanske lätt att räkna ut vilket mammorna föredrar...

Det verkar också som att hon sover dåligt av att bli för trött. Sover hon dåligt på natten så sover hon en kort middagslur och har svårt att komma till ro på kvällen, och vaknar ofta natten som följer.

Men igår och idag har vi (hon) fått till det, med lång nattsömn och lång tupplur och en glad och munter tjej. Det är helt underbart!

Bra saker

2010-12-28T10:39:00.000-08:00

Efter sex dagars magsjuka/förkylning/hängighet med obligatoriskt oavbrutet gnäll är mammorna lite slitna. Fast hon faktiskt sover på nätterna nu. Får man inte sova har man ett (1) problem - får man sova har man tusen. Nu är vi hos svärisarna igen, första kvällen av många. Vem vet, efter nyår kanske livet är på hyfsat rätt köl.

Jag fick så himla fina svar på mitt gnällinlägg tidigare, det var jätteskönt. Inte minst försäkranden om att man får ta ett sabbatsår. Att det är möjligt att komma tillbaka sen. Jag är ju rädd för/tror att alla våra vänner kommer att ha glömt oss helt om vi nån gång kan ha ett socialt liv igen. De kommer titta förvirrat på oss och presentera sig med namn nästa gång jag träffar dem... Men nej, förmodligen inte. Jag tror de finns kvar, när vi orkar igen. Jag tänker våga tro det.

Och så blev jag påmind om att det är så lätt att missa allt bra. Att inte komma ihåg det när jag deppar. En sak som säkert lyser igenom men som jag sällan skriver rakt ut är hur otroligt jädra stolt jag är över Signe. Att hon är den vackraste, dyrbaraste, finaste personen jag vet. Jag är så stolt och imponerad över henne att jag skulle kunna spricka.

Inte för att göra er andra avundsjuka... Men hon är så söt!! Och hon är så smart!! Och så himla snäll och duktig och försigkommen och, tja, bäst på allt helt enkelt. Men jag brukar hålla igen lite med lovorden, för jag kan tänka mig att läsarna tror att jag är en aning partisk... Och det må vara hänt, men ärligt talat, Signe som människa är en definitiv ljuspunkt oavsett hur livet ser ut. Jag kan vara jädrigt less på att vara mamma ibland, när de basala behoven inte kan uppfyllas, men jag är aldrig less på flickan vars mamma jag är.

(Även om jag kan vara lite trött på hennes gnäll... Och ibland känner att säger hon "ma-ma-ma-ma" en gång till så går mitt huvud i två bitar. Men det hör nog mer ihop med det där med basala behov och trötthet på att vara "ma-ma-ma-ma". Signe är fortfarande bäst.)

Sötast i ABs tröja!

Magsjuk jul

2010-12-27T05:32:00.000-08:00

Natten mot julafton kräktes Signe fyra gånger, i gästsängen hemma hos morfar. "Pissjul!" utbrast AB i förtvivlan klockan tre på natten, och jag blev sur och tyckte att så kunde hon väl inte säga. Det kunde visst bli bra fortfarande! Så det så!

Men man får nog säga att hon hade rätt där, mitt i natten med kräks överallt i ett främmande, kallt hus. Det blev rätt pissigt. Signe kräktes inte på själva julafton, men åt ingenting och var gnällig, och på kvällen efter läggdags kräktes hon igen. Sjukvårdsupplysningen rådde oss att åka in, så vi fick väcka vårt sovande sjuka barn och åka till akuten mitt i natten, där hon blev stucken i fingret och det blev tydligt att det förra blodprovet gett henne en rätt svår plåsterfobi. Stackars liten.

"Det kan hålla på i en vecka" sade akutläkaren lugnande, och skickade hem oss igen.

Kvällen efter hade AB svår migrän, och gnäll-fian åt fortfarande ingenting. Så ja, inte så roligt över själva julen.

Fast Signe fick fina presenter, och vi lyckades mot alla odds ha en trevlig julafton. Men nästa gång kör vi hemma hos oss! Med gäster som kommer vid lunch och åker vid Signes läggdags. Så det så.

Gamla vänner

2010-12-22T04:36:00.000-08:00

Jag träffade två goda vänner på ett café häromdagen, jag och Signe var där för att träffa andra bebismammor och bebisar. Vi stannade och hälsade, men hade inte så mycket att säga varandra. Mest "det var länge sen vi sågs". Och jo. "Vi har inte fått sova" förklarade jag, "jag och AB har inte fått sova på hela hösten. Så det är därför vi inte varit så sociala." Och de snälla vännerna nickade och försökte se förstående ut, och sen ursäktade jag mig och gick och köpte lunch till mig och Signe.

Och jag är så jädra ledsen. För jag tror ingen kan förstå. Det är några få vänner vi har kvar, som hängt med hela vägen och som verkar ha fattat. Som frågar och bryr sig och faktiskt orkar lyssna. Men det är kanske tre, typ, av alla de många jag umgåtts med. Eller kanske rentav fyra. Men de allra allra flesta har bara försvunnit bortom horisonten.

Och det fattar jag ju. Så jädra kul kan det ju inte vara att lyssna på oss gnälla över kladd och utmattning och sömnbrist. Det är ju inte som vi haft något roligt att prata om. Eller varit intresserade av något roligt någon annan gjort. Eller ens överhuvudtaget orkat lyssna på någon annan, på det stora hela. Vi har varit tråkigt sällskap.

För vi har inte fått sova. Vi har lidit något vansinnigt. Vi har haft en livssituation som varit fullständigt vidrig. Det jag varit med om de senaste två åren trotsar ärligt talat all beskrivning, det har på många sätt varit så hemskt att det knappt går att prata om. Det blir liksom surrealistiskt om jag försöker beskriva det för någon som inte varit med om samma sak. Och försöker jag prata om det med någon som har varit med om samma sak, dvs andra småbarnsföräldrar, så kontrar de som regel med någon liknande historia, gärna värre. Vilket iofs är trevligare än tomma blickar och byte av samtalsämne, men inte känns särskilt bra det heller.

Lite senare på samma kaféträff sitter vi och pratar om hur olika bebisar kan vara, och hur skönt det är att just våra är rätt lika. För vi konstaterar att om man bara hängde med folk som hade nöjda och lugna bebbar, då skulle man ju känna sig helt misslyckad som mamma (som om man inte gör det ändå...). Och jag säger något jag inte riktigt visste att jag tyckte, men som är helt sant. Att jag har goda vänner med en bebis lite mindre än Signe, och att jag inte orkar träffa dem. För deras unge är så lugn och lättskött att jag inte står ut. Jag känner mig som ett misslyckat ufo. Så inte ens de gamla vänner jag har som också är föräldralediga umgås jag med, för det gör för ont.

Det gör för ont att det är så olika. Att det, ärligt talat, är så orättvist. Att vår tillvaro jämförs rakt av med folk som har det så lika, och ändå så himla olika. Jag blir för påmind om hur jobbigt det varit, hur otillräcklig jag känner mig, hur svårt det är och har varit för oss, och hur lätt det skulle kunna vara. Hur lätt det är ibland, för vissa föräldrar med vissa barn.

Jag tror jag håller mig undan för jag har så svårt att bli förstådd, och jag orkar inte förklara. Jag vet att det är skillnad på olika. Jag vet att vår bebistid med Signe faktiskt inte är jämförbar med många andras första år. Det får räcka så. Jag har ingen lust och ingen ork att försvara mig och förklara mig och bli tittad oförstående på.

Om några år. Sen. När vi har det bra. När vi har en vardag vi kan leva med igen. När vi slutat må så jädra dåligt och när vår kraft och ork åtminstone oftast, åtminstone ibland, åtminstone nästan räcker till att hantera våra dagar. Då kan jag träffa dem igen. Då kan jag se mina vänner i ögonen igen. Men inte just nu.

Ett tag till nöjer jag mig med att vara glad och tacksam för de av mina gamla vänner som faktiskt hängt kvar och orkat med oss fast vi inte är så roliga. Alla andra får vänta tills vi mår bra igen. Men det gör mig ledsen att det ska behöva vara så. Det gör mig ledsen att det varit så jobbigt för oss. Jag trodde inte att det skulle bli så.

"Jag brukade drömma om dig"

2010-12-14T10:34:00.001-08:00

Jag försökte läsa "Jag brukade drömma om dig" av Petra Holst, och jag tror det är en jättebra bok. Men jag började gråta, även andra gången jag försökte läsa den, och insåg att jag hoppade över sidor för att det var alldeles för hemskt. Det är inte dags än för mig att läsa den. Jag behöver glömma det senaste året först.

De första 70 sidorna beskriver hur det är att ha ett litet barn som är ständigt missnöjt. Som skriker genomskärande ofta ofta. Som aldrig är nöjt, som aldrig är lugn. Som aldrig sitter stilla och nöjt i knäet, utan ska stå upp och hoppa hela tiden. Hur det är att får höra av andra att det är så mysigt att vara hemma med bebin, och själv känna hur man går sönder.

För ja, så var det. Det var hemskt. Jag är oändligt tacksam över att vi fick hjälp, framförallt av ABs mamma. Och jag är jätteledsen över att den första tiden, hela första året nästan men framförallt första halvåret med Signe var helt förskräckligt.

Och nånstans hoppas jag att alla andra runt omkring oss ska läsa den och tänka på oss och kanske förstå oss. För sådär var det. Även om det inte är beskrivning jag egentligen skulle vilja att jag kände igen mig i.

Sömn!

2010-12-12T01:53:00.001-08:00

Inatt vaknade Signe en gång. Igår natt vaknade hon inte alls. Hon sover på det stora hela gott mellan sju och halv sex, och även när hon vaknar behöver hon bara hyssjas till sömns i sin egen säng. Helt fantastiskt. Och ganska konstigt.

Vad ska jag nu skylla på min brist på socialt liv på? Eller kommer den rentav att med tiden åtgärdas?

Sjukdom

2010-12-06T09:22:00.001-08:00

Efter ett fantastiskt fint insomnande själv i egen säng i fredags, vaknade Signe trekvart senare och hade spytt ner hela sängen. Sen gjorde hon om det en halvtimme senare, fast på mig. Fyra dar senare är hon fortfarande hängig och glåmig och får då och då lite feber. Således ingen sömnmedicinering, och tja, vi gör bara vad hon verkar må bäst av. Sjuksnutta! Men AB konstaterade inatt att hon verkade sova bäst i sin egen säng, och jag tror det kan vara så. Den gungar inte tillbaka och flyttar på en och håller på när man kravlar omkring...

Och jag tror samsovandets dagar är över, åtminstone till den dan Signe börjar ligga still när hon sover. Om det nånsin inträffar.

Arg

2010-12-02T10:39:00.000-08:00

Vi har jobbat i tre nätter nu, ger Signe sömnmedicin vid nattningen och lägger henne fortfarande vaken i sängen när hon ska somna. Och gör så lite som möjligt om hon vaknar på natten, börjar med att lyssna att hon verkligen är vaken, och då bara hyssjar åt henne. Blir hon ledsen på riktigt eller inte kan slappna av klappar vi på henne eller sjunger för henne, i sängen. Står hon och sträcker sig upp ur sängen och gråter tar jag upp henne och lugnar henne, och lägger ner henne i sängen igen när hon är lugn.

Hittills har hon sovit all sömn i spjälsängen tre nätter i rad. Flera gånger har hon somnat om av sig självt, fast vi hört att hon är vaken, eller med bara hyssjanden. Det är helt fantastiskt, tycker jag. Enorma framsteg på så kort tid. Inte minst eftersom sömnmedlet inte haft tid att verka när vi lägger henne för kvällen, för det tar en liten stund, så det är helt opåverkat. Medlet gör henne tröttare under natten, så hon väcker oss inte lika ofta, och det är skönt.

Idag pratade jag med psykologen på special-BVC, som vi har kontakt med. Det var första gången sen vi satt igång här hemma. När jag berättade om vad vi gör och hur det gått fick jag en lång uppläxning och förmaningstal. Vi gör alldeles för mycket. Vi borde inte gå in till Signe alls. Möjligen stå utanför dörren och hyssja. Annars visar vi inte för henne vad vi vill. Annars går det alldeles för långsamt. Annars hinner hon ju inte lära om innan vi inte använder sömnmedicinen längre. "Sömnigare än så här blir hon inte." Det är bara att låta henne bli ledsen och skrika. Det är bara att "stålsätta sig".

Alltihop med en röst och ett ordval som om jag inte förstått vad det handlar. Som om jag bara är svag och viljelös och måste skärpa mig. Som om jag vore lite dum.

Jag tycker det var så jädra dumt att jag blir alldeles arg och ledsen av att tänka på det. För att inte tala om vad jag blev när jag faktiskt pratade med henne.

Nej, jag tänker inte låta min dotter skrika utan att trösta henne. Absolut inte. Och att framhålla det som att det är enda sättet att få henne att sova är helt enkelt inte sant, och dessutom rätt drygt.

Så mycket för det stödet. Och henne ska jag dela yrke med...

Att börja förskola och berätta om Signe

2010-12-01T06:35:00.000-08:00

Den 1/11 ska Signe börja på förskola. Det känns ärligt talat jättebra! Jag tror det blir bra och roligt för Signe att få mer att göra än hon och jag hittar på här hemma. Sen hör det ju till saken att jag kommer ha rätt mycket tid i början av terminen, och även sen, när praktiken börjar, så kommer AB vara hemma på fredagar, och jobba hemifrån och hämta tidigare på onsdagar. Min mamma och pappa kommer, räknar jag med, hämta de andra tre dagarna, så hon kommer aldrig behöva vara där mer än vad som är roligt för henne. Och då känns det bara som en bra grej.

Vi fick hem papper häromdan, där vi bland annat ska förbereda svar på frågor till introduktionssamtalet vi ska ha med personalen. Alltså, vi ska gå dit jag och AB och prata om Signe och säga hej, innan inskolningen. Och det är inte helt lätta frågor att besvara.

Berätta lite om ert barn: Jaaaa... Jag är kass på att berätta om familjemedlemmar. Jag kan inte beskriva AB heller. Jag har ju liksom inget att jämföra med. Hon är bäst? Samma gäller Signe; jag undrar om pedagogerna verkligen tycker det är informativt att jag berättar att hon är världens bästa, underbaraste, sötaste och finaste unge?

Men ska jag säga något så är det nog att hon är aktiv, alltid varit tidig med allting, och verkar väldigt med och på och bryr sig om vad som händer runt om henne. Känslig, inte minst för sociala stämningar. En klätterapa som har ganska god koll på vad hon kan och inte kan, men ändå ådrar sig ett par bulor i veckan. Tuff som bara den när allt är bra, men börjar hon gråta för småsaker är hon antingen hungrig, törstig eller trött. (Gäller säkert de flesta barn, men är ingenting fel brukar hon aldrig börja gråta om hon ramlar eller blir av med något eller så. Så gör hon det är något fel.) Hon förstår massor, och vill väldigt gärna hjälpa till och göra det andra gör. Så; energisk, modig, social, känslig för sin omgivning.

Hur gör ni hemma i vardagssituationer (mat, toalett, vila mm): För det är ju en sån liten och avgränsad fråga... Fast det kanske det är. Signe har pappersblöjor, de byter vi när det behövs. Hon äter frukost, fm-fika, lunch, em-fika, middag och välling innan sovdags. Hon äter det mesta, men inte mjölkprodukter, och gillar korv och pasta och ketchup. (Konstigt, låter som att hon vore ett barn...) Frukt gillar hon massor. Hon sover en gång om dan, oftast vid tio till runt tolv, som regel i sin vagn, men kan sövas i famnen också.

Vad tycker ert barn är roligt att göra? Massor! Hon gillar allt som har med vatten att göra, hon gillar bollar och vagnar, hon gillar att leka med och dra runt på gosedjur, hon gillar att ta av och på sig kläder (som hon själv väljer, på sitt sätt - hon gillar inte nödvändigtvis mammaledd påklädning), hon gillar att se på teve när hon vill ta det lugnt, hon gillar att lägga pussel, hon gillar ibland att titta i böcker, gärna många samtidigt... Hon gillar när man sjunger för henne, och hon gillar att peka på saker och få veta vad de heter. Hon älskar att klättra på saker, och fara runt på nya ställen. Hon gillar alla sorters tekniska prylar, apparater och knappar. Fjärrkontroller, mobiltelefoner, allting med knappsatser... Och nycklar! Nycklar är jätteroligt.

Hur visar ert barn känslor? Öhmmm... Som folk gör mest? Nej, det är nog inget bra svar. Hon ler och skrattar när hon är glad. Hon kramas och pussas ibland, när hon känner för det. När hon blir ledsen gråter hon, blir hon arg gråter hon också men på ett annat sätt. Ibland, när hon blir besviken, lägger hon sig i en arg hög på golvet med rumpan högst. Om hon är trött och vill mysa hämtar hon sin mysfilt.

Hur brukar barnet förhålla sig till andra människor? Ja, det beror lite på hur de förhåller sig till henne. Nya människor som är glada och visar intresse pratar hon gärna med och flirtar lite med. De kan få saker också, eller så kan hon vilja ha saker av dem. Men hon är lite reserverad mot främlingar, hon vill oftast inte bli upplyft eller tagen i. En lång period, 4-9 månader, var hon väldigt tykänslig, men det har gått över sen i höstas. Andra barn är roliga, även om hon rätt ofta tar deras saker...

Har barnet blivit lämnad tidigare? Ja, hos mormor och morfar x2, och vi har en bra rutin för hur vi gör det. Ibland vill hon inte att mamman ska gå, men hon lugnar sig på några sekunder. Lite ledsen är okej att bli, men vi skulle aldrig lämna henne om hon var ledsen på allvar.

Finns det andra viktiga personer kring ert barn? Definitivt! 4 x morföräldrar. Mina föräldrar kommer förmodligen hämta några dagar i veckan, och ABs åker vi ofta till på helgerna. Så de är viktiga personer i Signes liv, alla fyra.

Hur känner ni inför att lämna ert barn på förskolan: Jag är nog mest förväntansfull. Och lite nervös. Men jag tror hon kommer ha jätteroligt.

Vilka förväntningar har ni på förskolan: Att personalen ska se och vara snälla mot Signe, och finnas där för henne. Att hon ska få göra roliga saker och ha det bra tillsammans med de andra barnen. Massa positiva förväntningar, faktiskt.

Sova hela natten?

2010-11-28T11:16:00.000-08:00

Efter artikeln i Metro härom veckan om Anna Wahlgrens sova-hela-natten-kur har jag börjat läsa en del på hennes forum, och diskuterat om metoden på andra forum, bla en facebookgrupp som har invändningar.

Det finns rätt mycket jag reagerat på, men just ikväll är det framförallt en aspekt jag funderar över. Det är vad man egentligen ser som problem. I två trådar på AWs forum skriver mammor in och ber om hjälp som de beskriver som väldigt betungande och krisartade, och de är djupt bekymrade och undrar om en SHN-kur skulle kunna avhjälpa problemet.

I det ena fallet är det en treåring som bara sover 10-11 timmar per natt istället för det föreskrivna 12. I det andra fallet
fallet är det en 22-månaders som nyss fått ett småsyskon som visserligen sover gott 11 timmar varje natt men som tar 1-2 timmar att lägga varje kväll Han är inte ledsen, men har lite svårt att komma till ro.

De kurar, det verkar gå bra för dem, och i det första fallet så blir mamman lugnad att 12 timmar är mer en rekommendation, att hon inte behöver vara orolig. Så det är i sig inget att vara upprörd över. Det jag funderar över är tonläget. De låter så oroliga!

Det är en sån kris! Ungen följer ju inte rekommendationerna. Tänka sig att tvååringen som nyss fått småsyskon är extra kelig och närhetstörstande på kvällen. Gud, vad konstigt, liksom. Och självklart är en sömn-metod lösningen? Jag är spydig, och jag är det med flit. Jag tycker ärligt talat det verkar helknäppt. Och jag undrar varifrån idén kommer att det är _det_ som är bekymret. Att det är tvååringens läggningsrutiner som är familjens stora börda. Samma sak med den andra mamman - jätteorolig att hennes barn ska lida av sin "sömnbrist" för att han bara sover 11 och inte 12 timmar på natten.

Vilka läror är det som ger såna nojjor? Vad är det som gör att barnen inte får variera från normalkurvan ens det allra lilla minsta, utan att det skapar kris och panik? Och vad är det som gör att i en ny familjesituation med ny liten bebis, då förmodligen allt är ganska rörigt och jobbigt så är det storebrorsans långsamma insomnande som får stå som det stora problemet?

Det är klart att det är bra med en rimlig mängd rutiner. Och det är klart att det är skönt att ha något litet hum om vad som är vanligt hos barn i en viss ålder, så att man vet litegrann om hur andra gör och har det. Men det får väl finnas någon måtta på det? Och när det övergår från att vara ett stöd och en hjälp till att orsaka oro och ångest hos föräldrar, då ifrågasätter jag idéerna bakom.

Det är klart att man blir orolig om man tror på att barn som inte sover 12 timmar per natt mår jättedåligt, och ens egen unge bara sover 11. Men jag tycker att det är jädra sätt att lura i folk att det är så, när det inte alls är belagt.

Snart så...

2010-11-23T07:11:00.001-08:00

På måndag börjar vi. Tills dess är det två nätter kvar, som vi hanterar på det vanliga sättet, och sen drar vi till ABs föräldrar. Men när vi kommer hem kommer vi vara hemma i tre veckor. Vilket nog är mer än vi varit hemma sammanhängande sen Signe var... tre veckor. Det var då jag fick bältros, och vi åkte till svärföräldrarna för första gången.

Det känns mer hoppfullt än på länge, men samtidigt tungt. Jag vill inte leva på det här sättet. Jag vill inte styra allt kring att vi inte får sova. Jag vill ha mitt liv tillbaka!

Vi jobbar på det.

Förändring

2010-11-17T23:13:00.000-08:00

Så. Idén är således att Signe ska kunna somna in på egen hand, så att hon ska kunna göra det när hon vaknar under natten också, utan att väcka mig eller AB. Om det inte är något fel förstås, men för de här vanliga uppvaken, när hon bara tittar upp över sömnkanten och kollar läget.

Det är klart att vi har tänkt den tanken själva. Men ärligt talat har det känts så vansinnigt långt från vår verklighet att det varit helt orealistiskt. Vi har tänkt på vår unge, som har jättesvårt att varva ner, som inte somnar om man inte aktivt söver henne en lång stund, som bara blir arg när hon blir trött, och som kräver ständigt vuxensällskap dygnet runt, och så har vi släppt den idén.

Men sen har tiden gått. Vi har blivit tröttare och tröttare och ledsnare och ledsnare och fått mindre och mindre kraft till att göra någon förändring. Men Signe har växt. Och nu, när andra människor gick in och sade: "Det här är inte svårt. Det här kommer att lösa sig. Det går att göra!" så tittar jag på Signe och inser att AB och jag är kvar i somras. Vi är där Signe var när hon var 10 månader. Men det är inte hon.

Hon har växt, och klarar helt andra saker nu än hon gjorde då. Hon har inte alls svårt att somna in längre. Hon sover på väldigt regelbundna tider, och somnar lugnt och stilla utan protester. Hon leker själv långa stunder, och ger ofta ett nöjt och vilsamt intryck. Den här intensiva, arga ungen som aldrig lugnade ner sig har växt en bit till, och ändrat sig.

Det enda som fortfarande återstår är att hon väcker oss många många gånger per natt.

Det är ju inte alls säkert att hon slutar med det bara för att hon lär sig att kunna somna in på egen hand. Det kanske är något reellt fel vi inte hittat ännu. Eller hon kanske ändå behöver en vuxen, fast hon skulle kunna somna in på egen hand. Så det är ju inte säkert att det funkar i det avseendet.

Men själva grejen att vi skulle kunna lägga henne sömnig i sin egen säng och att hon faktiskt skulle kunna somna där. Det tror jag är möjligt numera. Jag hade inte velat prova i vintras. Jag hade nog inte heller velat prova i somras. Men nu känns det, med lite hjälp och stöttning, mer görligt. Som nåt som åtminstone finns inom räckhåll.

Och då handlar det ju bara om inlärning

Det stör mig som bara den att vissa (typ läkaren Berndt Eckerberg som skrivit den förhatliga 5mm-broschyren vi fick alldeles nyss...)utmålar det som att enda sättet att lära barnet att somna på egen hand är att kasta i det på djupt vatten, att lägga ungen i en säng och gå därifrån (att sticka in huvudet var femte minut räknar jag inte som att finnas där). Och att om man ångrar sig och tar upp en illskrikande unge så har man misslyckats och förstört allihop.

Som om det enda sättet att lära sig är tvång och chockverkan... Det är ungefär som att bota min spindelrädsla genom att slänga in mig i ett rum fullt med spindlar och inte släppa ut mig förrän jag är lugn igen... Det är klart att jag till slut inte längre är rädd för spindlarna. Men till vilket pris? Och vad kommer jag tycka om de som stängde in mig?

Precis som vid fobibehandling eller annan inlärning så går det precis lika bra att ta det i små steg. Man uppnår samma resultat, och det är avsevärt mer etiskt försvarbart...

Somna själv?

2010-11-17T06:59:00.000-08:00

Special-BVC har varit hemma hos oss. Vi var vansinnigt nervösa och hade ingen riktig aning vad vi skulle vänta oss. Men det var två tanter, en äldre sjukskötersketant och en yngre psykologtant, som verkade måttligt intresserade av att se hur vi egentligen har det här hemma. Jag misstänker att de mest ville kolla att det inte var en knarkarkvart...

Det var det nu inte, så de gick snabbt över till sitt egentliga ärende; att förklara för oss att det enda sättet att få Signe att sova är att lära henne att somna själv, i sin egen säng. Det är uppenbarligen den enda och rätta vägen till frälsning. Amen.

Så tja, då kör vi väl på det då. Det är ju inte som om vi inte tänkt tanken själva. Det är nog mest det att det är väldigt svårt att fatta genomtänkta beslut och genomföra långsiktiga strategier när hjärnan är en mosad avokado på grund av ett års sömnbrist....

En strimma hopp

2010-11-16T00:33:00.000-08:00

Och så, plötsligt, så somnade Signe om i sin spjälsäng alldeles av sig själv. Eller nej, inte alldeles av sig själv. Men utan att behöva lyftas upp. Utan att klappas, buffas, bäras, ammas, vaggas, sittas med, gås omkring med, hållas eller på annat sätt sövas. Det räckte med att röra vid henne lite, lägga ner henne i sängen och sjunga några verser på trollmor. Och, det största av allt, framåt natten räckte det med sjungandet. Hon vaknade och bökade omkring, pep lite, och jag sjöng lite från min alldeles egna madrass, utan att stiga upp. Och då somnade hon om!

Så även om hon vaknade en åtta, tio gånger inatt, så hade jag en bra natt. Det påminner om hur det funkade med nattamningen de första tio månaderna, ungefär. Jag väcks, men vaknar inte. Enorm skillnad!

Jag vågar inte hoppas att hon kommer göra om just det här fantastiska mönstret så särskilt regelbundet än. Men hon kunde! Hon kunde!

Hon låg i sin egen spjälsäng från halv åtta på kvällen till sju på morgonen (då hon vaknade med ett förundrat "Oj!". Jag håller med...). Det är värt ett blogginlägg.

Fruktan

2010-11-15T07:59:00.001-08:00

Jag är rädd.

Jag är rädd att jag ska bli så deppad att jag blir sjuk. Jag är rädd att jag ska vakna på morgonen och inte vilja stiga upp. Och inte stiga upp alls, tills sist.

Jag är rädd att det ska bli så dåligt mellan mig och AB att vi inte vill vara tillsammans längre. Jag är rädd att grälen och bråken och förtivlan och sömninducerade missförstånd till slut helt ska kväva allt det fina och bra mellan oss. Att tröttheten till sist ska lägga sig som en våt filt över kärleken och driva bort den.

Jag är rädd att Signe ska bli skadad av oss. Att tröttheten som blir vresighet och ilska och liknöjdhet ska göra henne rädd och otrygg. Att hon inte ska kunna lita på oss. Att hon ska anpassa sig och dra sig undan för att vi är avstängda och arga.

Det är jag allra mest rädd för. Jag är rädd för att bli sjuk och ensam och inte kunna ta hand om mitt barn.

Det är inte små saker. Det är stor rädsla. "Det är helt normalt" tror jag inte längre på, och "och det går över" är jag rädd inte hjälper. För det är inte alls säkert att det går över i tid.

Allt annat är ju bra...

2010-11-15T00:13:00.000-08:00

"Men" sade en annan bebismamma till mig häromdagen, "förutom sömnen är det inget annat med Signe va? Jag menar, annars har ni inga andra problem?". "Nej", svarade jag, för så är det ju. "Det är bara sömnen, allt annat är fantastiskt."

Och det är ju också sant. Vi har världens gulligaste, mest begåvade unge som vi älskar mer än vad jag trodde var möjligt. Inte bara för att hon är vårt barn, utan för att just hon är så otroligt underbar.

Utom det här med sömnen, då.

Det är bara det att utan sömn blir den där fantastiskheten lite svår att uppskatta.

Sömn, förtvivlan och special-BVC

2010-11-14T06:55:00.000-08:00

Det räcker inte att sova varannan natt. Jag vet inte vilka familjer som klarar det. De kanske finns. För oss räcker det i alla fall inte.

Signe sover som en skrutt. Vi har haft så mycket avlastning ett tag nu att problemet liksom sjunkit undan. Vi vet att hon vaknar ofta. Men det är för att mormor och morfar berättar det för oss. AB har tagit nån natt ibland, men inte jag. Förrän nu. Nu är vi hemma själva hela helgen och hela veckan, och efter tre dar är vi i total kris.

Det går bra att söva om Signe utan att amma, även för mig. I alla fall inte sämre än det går för någon annan. Men det blir också så tydligt vilken hjälp jag fått av amningshormoner. Att det var tack vare, inte trots, nattamningen som jag klarade så länge och så många nätter som jag ändå gjort. För att jag sovit gott mellan uppvaken och somnat om snabbt. För att hjärnan varit översvämmad av oxytocin och må-bra-och-sitt-still-hormoner.

Nu är jag istället i samma sits som AB varit hela tiden. När det är min natt, min tur att ta Signes uppvak, ligger jag på helspänn när vi väl gått och lagt oss. Vaknar för varje ljud. När hon väl ropar far jag upp ur sängen. När Signe efter mycket bök somnar om är jag klarvaken, och kroppen full av adrenalin och kortisol. Förtvivlans-hormoner. Och förtivlanstankar.

Det är omöjligt att somna om när man dödstrött och förtvivlad och ensam och vet att man kommer att bli väckt när som helst igen. Det kan ske om en minut. Eller om tre timmar. Men det kommer att hända, och det går inte att förutse. Förtvivlan är inte sövande.

Och sen kommer dagen, efter mer eller mindre mängder sönderstyckad nattsömn, och jag är utmattad och förtvivlad och AB har dåligt samvete för att hon fortfarande, fast hon ju fått sova åtta timmar, också är utmattad och förtvivlad. För det räcker trots allt inte med en natts sömn. Inte för att ta igen ett års sömnbrist. Inte när man vet att nästa natt kommer man inte att få sova.

Det räcker inte med att få sova åtta av fyrtioåtta timmar.

Jag har nu officiellt lagt ner allt dåligt samvete över att vi får så mycket barnvakt av morföräldrar. Jag lägger min ångest på att undrar hur i hela fridens namn vi överhuvudtaget ska klara oss, med eller utan barnvakt. För hur mycket hjälp vi än får så är det sist och slutligen vi som äger problemet. Alla andra kan hjälpa till eller låta bli, på sina egna villkor och i den mån de orkar och vill. Vi är alltid, alltid ansvariga och måste orka. Vare sig vi orkar eller inte.

På tisdag kommer special-BVC hit. Vi kommer få hembesök av en barnsjuksköterska och en barnpsykolog för att se om de kan hjälpa oss med Signes sömn. I början av veckan skämdes jag något otroligt över detta. Det gör jag inte längre. Jag är alldeles för trött och ledsen.

Jag hoppas bara att de ska se något vi missar.

Kort lägesrapport

2010-11-02T01:17:00.000-07:00

Signes allmänna blodvärden såg tydligen jättebra ut, men vi väntar fortfarande på svar angående "födoämnespaletten", dvs det är inte helt uteslutet att hon är matallergisk på något sätt. Men det är osannolikt, eftersom alla andra värden var bra. Tack och lov blev vi inte lämnade med det, utan får en remiss till special-BVC.

Nu väntar vi både på att få höra resultatet av de sista blodproven, och på att special-BVC hör av sig. Under tiden försöker vi rulla på, vi (eller snarare AB) fortsätter att föra en väldigt detaljerad sömndagbok, och vi turas om med ABs mamma och min pappa att ta nätterna. Det ger mig av och till tokdåligt samvete, men vi klarar helt enkelt inte av det ensamma. Vi måste få sova mer än varannan natt, annars mår vi kasst.

Och så har jag resignerat i att jag lär sluta amma nu. Det är ju inte säkert att det hjälper sömnen, men det verkar ha hjälpt för en del familjer, och känns det oansvarigt att inte prova. När vi är på nivån att vi söker läkarhjälp och har barnvakt på natten så känns det inte rimligt att inte prova det också. Så inatt var första natten jag hade Signe och hon inte fick amma, och det gick helt utan problem. Jag trodde hon skulle få vredesutbrott, men inte ett pip kom det. Hon bara somnade om. Så nu är jag lättad, och lite sorgsen.

Stackars modiga Signe!

2010-10-22T02:30:00.000-07:00

Det där med att ta blodprov satte rätt hemska spår. Signe har varit passiv och samarbetsvillig inför alla undersökningar, både i måndags och i onsdags, suttit stilla och låtit främmande tanter (alla har varit kvinnor hittills) peta på henne och göra saker med henne. Hon gillar det inte - hon gillar aldrig när främlingar tar i henne. Men hon har accepterat det, liksom sjunkit ihop i famnen på mig och låtit sig manipuleras hit och dit. Snällt barn, brukar det kallas.

När blodprovet skulle tas hade hon fått bedövningsplåster i armvecken först, och satt i mitt knä vid ett bord med en sjuksköterska mitt emot, och en bredvid. Jag höll om henne, en sköterska höll fast hennes arm, och den andra stack henne. AB stod bakom och bidrog med leksaker och distraktion. Första sticket gick bra, nålen gick in och Signe sade inget särskilt. Men de hittade ingen åder, och höll på och höll på och till slut började hon gråta. Hon var så ledsen! Och ingen släppte henne, vi bara fortsatte hålla på och hon satt alldeles still i min famn och bara grät och grät. Till slut gav sköterskan upp med den armen, och drog ut nålen och satte plåster på.

Jag tog Signe i famnen och hon ammade och vi kramades en liten stund, men sen gjorde vi om alltihop med andra armen. Hon var fortfarande alldeles passiv och satt stilla, men hon grät och grät och grät medan sköterskan stack henne och letade reda på en åder och sen tappade ur fyra rör med blod. Sen fick hon ett plåster på den armen också, och fick äntligen kramas ordentligt och komma loss. Innan vi gick fick hon ett klistermärke, och verkade ganska nöjd med det.

Men i förrgår kväll vid badet när AB tog av henne tröjan fick hon syn på plåstren - och började illskrika. Hon skrek och skrek i fullständig panik, och vi fattade ingenting. Vi försökte trösta, avleda, få henne intresserad av badet - ingenting funkade. Hon bara skrek. Till slut tog vi upp henne, och när hon väl fått på sig pyjamasen lugnade hon sig, ammade och somnade så småningom i ABs famn med vällingflaskan.

Igår kväll hände precis samma sak, men då hade vi hunnit prata om det innan, och var förberedda. Hon fick sitta tätt tätt mot ABs mage i badet, vi struntade i att försöka roa henne med annat, och hon skrek och skrek. Hon hann lugna sig en aning, men började fortfarande skrika då och då, innan vi inte stod ut längre och tog upp henne. AB höll henne och vi pratade om det - om plåstren, om att hon blivit stucken, om att det hade varit hemskt, och om att vi var hemskt ledsna över att hon blivit utsatt för det. Hon lugnade sig medan vi pratade, vi grät och hon grät lite mindre, och sen kändes det lite bättre. Jag tror hon förstod. Och jag tror att vi behövde prata om det.

I morse berättade mormor M att hon hade betett sig likadant när hon skulle byta från pyjamasen till vanliga kläder - skrikit och blivit rädd. Så vi bestämde oss för att ta bort plåstren. Hon fick sitta i mitt knä och när vi tog av tröjan började hon skrika igen. Sen drog vi av plåstren som lossnade ganska lätt, och höll henne och pratade med henne och tröstade henne tills hon faktiskt var lugn igen. Plåsterklistret klibbade ihop hennes armar, så AB tog en bomullstuss och torkade bort klistret, och det verkade som om det också gjorde saken bättre. Både att klistret försvann, och att vi rörde vid ställena hon blivit stucken på.

Det är så tydligt att det var fruktansvärt för henne. Att hon tog oerhört illa vid sig. Att det där lugnet och "snällheten" visserligen var praktisk för oss just då, men kostade henne en väldig massa. Att bara för att hon inte kämpade emot när fyra vuxna höll fast henne och gjorde henne illa en lång stund, så betydde inte det att det inte gjorde henne något.

Stackars, stackars lilla Signe! Och vi varnade henne inte ens. Vi visste inte att det skulle bli så hemskt och ta så lång tid, och ärligt talat tror jag att vi båda var så sjuka och utmattade att vi inte tänkte klart. Men i alla fall.

Vi ska aldrig mer låta någon göra något mot Signe utan att varna henne ordentligt innan! Det är klart att det kanske kommer fler obehagliga undersökningar i hennes liv - men aldrig mer oförberett på det här sättet. Jag tycker så synd om henne! Och jag är samtidigt så stolt över henne, för att hon vågade visa hur hon kände. För att hon gav oss chansen att finnas där för henne i efterhand, när vi misslyckades med det när det hemska hände. Hon är klok och modig, vår lilla snutta.

Världens finaste!

Vätskebrist var ordet, sa Bill...

2010-10-21T06:02:00.001-07:00

Det är så svårt att ta hand om sig själv. Det är så svårt att komma ihåg att sätta syrgasmasken på sig själv först, innan man hjälper någon annan. För åtta dar sen kraschade min mage. Stressmage, eller kanske något virus. Sen har den inte blivit bra. Och jag har bara bitit ihop och kämpat på, försökt tänka på annat och hoppats att det skulle försvinna av sig självt. Igår och i förrgår och dagen innan dess började jag må riktigt riktigt dåligt. Trött, illamående, och en allmän känsla av att vara riktigt sjuk. Otäckt, var det.

Igår var vi på barnspecialistmottagningen med Signe från elva till halv tre, pratade med läkare och tog blodprov, och när vi till sist var klara släppte AB av mig på vår vårdcentral, och jag fick prata med sköterska. Som sade något jag kunde ha räknat ut alldeles själv - om man går på toa hela tiden och förlorar vätska är det viktigt att dricka mycket. Och gör man inte det får man vätskebrist och blir urlakad. Så så var det. Det var förklaringen till att jag kände mig så fruktansvärt sjuk.

Nu äter jag fem olika mediciner, varav en är vätskeersättning, och börjar må lite bättre. Inte bra, men bättre. Jag försöker vila så mycket jag bara kan, och hittills går det bra. AB har migrän, stackarn, men är en hjälte och tar Signe en massa. Och den riktiga hjälten är ABs mamma, som tar Signe på natten och lagar all mat och rent allmänt är fullständigt makalös.

Och till skillnad från förra helgen slappnar jag faktiskt av. Jag tror det handlar om att jag insett att jag blev sjuk, på riktigt, och att jag måste vila. Att det inte handlar om ett karaktärsfel, att jag inte kan rycka upp mig, att det faktiskt finns en reell gräns för hur mycket jag orkar. Om jag inte vilar och tar hand om mig själv nu så kommer jag ramla ihop och inte kunna resa mig på ett tag - det var inte mycket kvar av mig i förrgår. Jag ville lägga mig klockan sju på kvällen, och då kändes det som mitt i natten för mig. Jag var så trött och borta. Så ska det inte vara, jag är inte till någon nytta och jag mår jättedåligt.

Så nu vilar jag, och jobbar på det här med att ha långtråkigt. Jag ska vara Signes mamma hela livet - ingen tjänar på att jag sliter ut mig så här tidigt...

Graf över Signes sömn

2010-10-18T23:12:00.001-07:00

Published with Blogger-droid v1.5.8

Läkarbesök och sömnrutiner

2010-10-16T11:36:00.000-07:00

Vi fick en tid hos special-BVC, redan på onsdag. Så nästa vecka har vi två läkarbesök inbokade för Signe, och jag hoppas så himla mycket på att det ska ge något. Att det ska vara något reellt, påtagbart fel, något som går att åtgärda. Som en polyp bakom näsan, eller någon form av allergi. Något som vi kan åtgärda, och sen ska allt bli bra. Sen ska Signe sluta snörvla och snarka, sluta vara sjuk varannan vecka, och framförallt - börja sova!

Fast sen tre dar tillbaka har hon bestämt sig för att det räcker med en sovstund på dagen. Det är rätt bra, fast lite överraskande. Dessvärre hjälper det inte ett endaste dugg när det gäller nattsömnen.

Min mage har kraschar fullständigt, och mitt humör med den. Jag vet inte... Jag orkar inte mer snart, känns det som. Fast det lustiga med att inte orka mer är att sen fortsätter livet framåt i alla fall, och man har inget jädra val. Det gör bara mer ont. Men orkar gör man.

2010-10-14T07:09:00.001-07:00

Published with Blogger-droid v1.5.8

Läkare!

2010-10-13T01:44:00.000-07:00

Idag har jag varit modig. Jag har ringt specialist-BVC här i stan, och vi ska få en tid där för utredning. Inte bara för att Signe inte sover, utan också för att hon är sjuk ungefär varannan vecka, och för att hon aldrig blir riktigt frisk emellan förkylningarna. Hon snörvlar hela tiden, snarkar när hon sover och verkar alltid täppt.

Jag har också ringt en öron-näsa-hals-läkare för att få en tid och kolla hennes näsa. Tänk om det sitter en polyp där? Tänk om det är det som är hela problemet? Tänk om det här jobbiga som vi kämpar så med inte alls är något helt normalt som går över? Tänk om det faktiskt är ett påtagligt fel som går att åtgärda?

Ärligt talat, bara det att prata med sköterska i telefon och beskriva hur det är, och få höra att vi kan få en läkartid, kändes väldigt väldigt bra. Bara det att slippa höra "det är helt normalt" eller "ja, det är jobbigt att ha småbarn" eller "det går över". Att få höra "jag skickar en tid till er, under tiden kan ni väl ringa själva till en önh-läkare för att kolla att det inte är en polyp?". Det känns helt underbart. Jag är gråtfärdig.

Det är så fantastiskt att få känna att nej, det här är banne mig inte alls normalt. Det kanske inte är något att göra åt - men det är i alla fall något att kolla upp. Det känns bra.

Reservplaner?

2010-10-07T07:53:00.000-07:00

Vi försöker aktivera våra reservplaner. AB har blivit förkyld igår, men är på jobbet idag ändå. Jag har inte sovit vettigt på tre nätter. Allt känns, ärligt talat, väldigt grått och tungt idag.

Pappa har inte kunnat ta Signe den här veckan, och nästa vecka åker han bort. AB panikringde sina föräldrar - som också är förkylda. Vi får klara oss själva, och ärligt talat känns det väldigt skrämmande.

Det är klart att vi klarar oss. Men för ett givet värde av "klarar".

Om min hjärna ska funka som den behöver funka behöver jag sömn. Och ljus. Och träning. Jag kan inte få någondera, och då börjar det gnissla.

Sova sova säng säng säng

2010-10-03T22:30:00.000-07:00

Jag vill sova! Sömnbristen dominerar vårt liv. Signe vaknade en gång i timmen inatt rapporterade min mycket trötta och rätt frustrerade fru klockan 5 då jag vaknade av skriken och gick upp och tog över. Det är inte roligt. Jag vill inte mer. Det räcker nu.

Aaaaaarrrgghhhhh!

Sov unge!! SOV!!

---

Det är ju så mycket som är bättre nu än det var förra hösten. Det är bara svårt att komma ihåg, för det är fortfarande så långt ifrån hur vi skulle vilja att det vore.

Jag skulle vilja att Signe somnade ungefär som nu, hennes kvällsrutiner är jättebra, och att hon sen sov. Hela natten. Till morgonen. Till något jag går med på att kalla morgon, någon gång efter sex. Allra helst efter sju. Jag skulle vilja att vi kunde vara säkra på att få sova. Och att vi kunde vara säkra på att få någon timme ensamma tillsammans innan det var dags att sova. Det skulle göra allting så otroligt mycket lättare.

Eller åtminstone att vi bara blev väckta en gång. Eller ett par. Eller att Signe sov i vår säng, men att vi kunde sova allihop tillsammans, och att hon sov. Inte bökade, kröp, klättrade, skrek och vaknade hela tiden. Vad som helst, egentligen, som är bättre än nu.

Jag avskyr att vi inte kan få en fungerande vardag. Jag avskyr att mina och ABs resurser inte räcker till för att få ett drägligt liv med vår dotter. Att vi gråter och grälar och blir förtvivlade, helt enkelt för att det som krävs av oss överstiger våra resurser. Jag avskyr att bli förtvivlad och arg på Signe för något som hon absolut inte kan rå för. Det suger.

I helgen var vi hos mina svärföräldrar, i deras villa i stan, inte i sommarstället vi varit på våra besök under sommaren. ABs syrra med kille har bott på övervåningen där vi brukade bo i vintras, men nu har de flyttat till egen lägenhet och vi gjorde det till vårt igen. Det var skönt, på ett sätt, och ganska hemskt på ett annat. Jag blev så väldigt påmind om hur det var i höstas.

Jag blev påmind om smärtan. Om känslan av kaos och förvirring. Om förtvivlan. Och om hur virrig och darrig världen blir när man inte får sova.

En av oss sov ju med henne hela tiden, då. Och bar henne, hela tiden. Bar och gungade och bar och gungade, och det bästa vi kunde hoppas på var att hon inte skulle skrika rakt ut. Och jag hade så ont. Först efter förlossningen, och sen bältros och sen bara rent allmänt ont i min nedgångna kropp. Jag hade konstant värk i svanskota, det har jag fortfarande ibland men då var det mycket mycket värre. Och i brösten och bröstvårtorna. Och i ryggen. Och i huvudet.

När jag fick bältrosen sade jag överhuvudtaget ingenting om det på en vecka. Det syntes ju inte, och vi hade så mycket annat att tänka på. Det gjorde bara jädrigt ont.

Vad är problemet, egentligen?

2010-09-28T05:06:00.000-07:00

Jag går ofta omkring och rättfärdigar för mig själv i mitt huvud att vi har så pass mycket hjälp eller barnvakt eller vad man ska kalla det som vi har med Signe. Hon är med min pappa två vardagar i veckan, från runt nio till tretiden på eftermiddagen, så jag har två dagar för mig själv. En av dem jobbar AB hemifrån dessutom, så då kan vi skaffa oss lite tid tillsammans bara hon och jag (bortsett från att hon såklart måste jobba också). Dessutom åker vi till ABs föräldrar rätt ofta, och ABs mamma är den enda utom oss som kan sova med Signe och ha henne på natten. Det är otroligt skönt - nätter då både jag och AB får sova, och tillsammans dessutom.

Det är rätt mycket barnvakt, jämfört med många andra. Och vi började ju involvera andra i Signes skötsel väldigt tidigt, redan vid tre veckor ungefär, då vi för första gången rent boktstavligt talat flydde till ABs föräldrar för att få hjälp. Det var då i början, när vi precis insett att Signe inte var någon särskilt enkel baby, och jag hade fått bältros. Då trodde vi fortfarande att det skulle gå över. Nu har jag börjat misstänka att det nog inte går över, i alla fall inte särskilt snabbt.

Och grejen är ju den att egentligen tycker jag inte att det är något fel med att göra som vi gör. Vi har möjligheten, och det är en himla tur för oss. Det har varit jobbigt nog ändå, det senaste året, även med avlastning. Hade vi stått helt ensamma hade vi varit ännu mer illa ute, och kanske inte rett upp situationen alls. Nu tycker vi fortfarande om varandra och vår dotter, ingen ligger inlagd, hunden lever och är oskadd och vi tänker varken skilja oss eller adoptera bort barnet. Det får räknas som framgång, vill jag hävda.

Vi har aldrig lämnat Signe till någon hon inte litar på, och hon verkar alltid nöjd och glad när vi kommer hem igen, även om hon ibland protesterar lite kort när någon av oss går. Fast det gör hon ibland även om hon sitter i famnen hos en av oss mammor om den andra mamman går - det är liksom inte förtvivlade "lämna mig inte!"-skrik, mer "nej vad tråkigt"-gnöl. Det låter helt olika, vi har hört båda sorter.

Jag tror inte hon mår dåligt av att ha mer än en eller två anknytningspersoner - nu får vi väl säga att hon har fyra. Mig, AB, ABs mamma och min pappa. Min mamma är nog mer på nivån "bra kompis", liksom ABs pappa, och så har vi goda vänner hon tycker är trevliga och roliga men inte direkt knutit an till. Men vi fyra är hennes inre cirkel, och jag tror vi är rätt utbytbara mot varandra, eller i alla fall att vi då och då byter plats på mest-poppis-listan. Så jag tror ju faktiskt inte, egentligen, att det är något problem för henne.

Men.

Det är uppenbarligen ett problem för mig.

Länge trodde jag att det bara handlade om dåligt samvete, och min bild av mig själv och vem jag vill vara som mamma. Och jag hade helt klart idealet att jag skulle vara med mitt barn hela tiden. Sen visade det sig att det inte funkade, och det gjorde givetvis ont. Men det är egentligen inte min krackelerade självbild som är det största problemet. Jag har insett att det är två helt andra saker som stör mig.

Det ena är att jag ju älskar henne. Hon är min bebis. Jag vill vara med henne dygnet runt. Det är inte det att jag tycker att jag borde (fast det tycker jag väl kanske också), det är det att jag vill. Hon är den sötaste, roligaste, mysigaste och härligaste lilla unge jag vet, och jag vill vara med henne jämt. Men jag orkar inte, och det gör ont. Min kapacitet räcker inte till. Om jag är med henne jämt blir jag trött och less och sur och till slut elak. För att kunna fungera måste jag få sova då och då, och få tänka en tanke till slut. Och jag måste få vara med AB, ifred, utan att riskera att bli avbruten när som helst. För det är också behov jag har, och de är dessvärre inte kompatibla med att vara med Signe. Jag trodde aldrig att det skulle vara en sån motsättning, men mycket av det jag behöver för att fungera som människa är inte möjligt för mig att få när Signe är med. Det är ledsamt, och lite överraskande, men det gör det inte mindre sant.

Så det är det ena. Jag saknar henne, helt enkelt, och jag sörjer över att jag inte kan vara med henne jämt och fortfarande fungera. Det är som att gå hem från en fest tidigt, inte för att man vill eller för att man har tråkigt, utan för att man måste sova för att orka med dagen efter. Signe är den roligaste festen jag någonsin varit med om - men jag måste fortfarande lägga mig i rimlig tid.

Det andra är att det är jobbigt att vara beroende av andra, utanför vår lilla familj. Människor man behöver hjälp av får oundvikligen makt över ens liv, och bara vetskapen att vi skulle klara oss väldigt dåligt utan denna hjälp är jobbig. Jag skulle önska att det var mer upp till oss, att Signe kunde vara med sina morföräldrar för att det är roligt och för att de vill det. Inte för att vi behöver det för att kunna fixa vår vardag. Vi är i beroendeställning, och det är påfrestande.

Men det är väl så att vara människa. Vi är beroende av varandra. Det är nog något både vi och de får leva med även framöver, och jag tror att fördelarna uppväger nackdelarna.

Och så snart Signe börjar sova på nätterna kommer situationen helt ändras, och då tror jag att vi kommer känna oss mycket mindre beroende och mycket tryggare. Jag ser fram emot det!

Sömnlöshet - som ett hus utan tak

2010-09-23T01:25:00.000-07:00

Det känns som om Signe fortfarande sover som en tvåmånaders med kolik... Hon vaknar varannan timme och är bökig att söva om. Varannan timme. Och hon är 13 månader nu. Jag börjar bli så less så less.

Allt annat funkar rätt bra för tillfället, ärligt talat så är hon världens goaste och mysigaste unge. Men får man inte sova är det svårt att uppskatta allt annat som är bra. Igårkväll jämförde jag det med att ha ett hus utan tak. Det spelar liksom ingen roll hur mycket badkar, golvvärme och snygga tapeter man har om man inte har ett tak. Då regnar det ändå in och allt bli förstört. Och vårt liv känns helt kontrollerat av att vi inte får sova.

Vi tar varannan natt, men det räcker liksom inte att få sova hälften så mycket som man skulle vilja. Och när jag har Signe (jag vet av förklarliga skäl väldigt lite om hur hon är med AB) så ammar hon länge länge varje natt, och med tänder och allmän trötthet så blir det rätt smärtsamt.

Jag skulle inte alls ha något emot att samsova med Signe. Det är bara det att hon inte samsover. Hon sam-kryper, sam-ammar, sam-skriker, sam-sparkar och sam-bökar. Kort sagt, hon gör allt utom just sover. Och då gör jag också det.

I november har vi BVC tid. Har ingenting ändrats tills dess, och det tror jag uppriktigt inte, ska jag fråga om det finns något vi kan göra, om vi kan få hjälp på något sätt. Med största sannolikhet kommer de säga "det är helt normalt, det går över" och så får vi fortsätta klara oss själva. Men jag tänker i alla fall fråga.

Om hon bara kunde sova på nätterna. Snälla?

Valresultat och bra blogg

2010-09-20T00:34:00.001-07:00

Alliansen fortsätter regera. SD kom in i riksdagen. KD sitter kvar i regeringsställning. Jag är ledsen och arg och besviken. Vad tänker folk med, egentligen?

Idag är en tråkig dag.

----

En helt annan sak är att jag hittat en bra blogg jag vill sprida vidare, en mamma som skriver om sina barn med autism.

M som i underbar

"Andra barnet blir ju alltid lättare..."

2010-09-15T23:26:00.000-07:00

Det känns som om vi fått höra tusen gånger det senaste året att "ja men det blir ju alltid lättare sen med andra barnet!". Förmodligen för att min mamma sagt det ett par (tusen?) gånger, sen har väl nån mer sagt det och så har jag läst det på något nätforum, och till slut känns det som en kör av människor runt om mig skanderar det.

Sanningen att andra barnet är så mycket lättare att ha att göra med, inte för att man själv inte behöver köpa åttahundra prylar man inte visste att man behövde, lära sig hur man håller ett litet ostabilt knyte och läsa in en massa konstiga fakta som man inte visste innan, utan för att barnet på något sätt är lugnare och snällare och mindre krävande. Och, förstås, att de är så för att första barnet är bortskämt av sina ängsliga förstagångsföräldrar.

Logiken verkar vara: det andra barnet hinner man inte svara på lika bra som det första, det får inte lika mycket uppmärksamhet och saker anpassas inte lika mycket efter dess behov. Då lär det sig att inte säga till så mycket, och blir lättare att hantera - det sover själv och blir mindre lättstört, och äter inte lika ofta och vad det nu kan vara.

Och det ses då som en _bra_ sak, och sägs på ett tillrättavisande sätt för att visa att det där jobbiga första barnet bara är bortklemat, och om man hade gjort likadant med det, dvs inte lyssnat och inte anpassat sig, så hade man haft en mycket lättare tillvaro. Så borde man ju ha gjort, skrattar trebarnsmamman, och skakar lite på huvudet åt sin egen och andras dumhet.

För det kan ju inte vara så att de efterföljande barnen vet att de inte kommer att bli lyssnade på och sedda, och därför resignerar i inlärd hjälplöshet?

Egentligen har jag ju två invändningar mot det där resonemanget. Det ena är att jag inte tror att det är sant. Tillsammans med alla som säger "andra barnet blir ju lättare" finns de som vittnar om motsatsen. Man kan läsa Annika Lantz bok "9 och 1/2 månad" till exempel, eller en bok jag läser just nu med den något fåniga titeln "12 tips för ett skönare mamaliv", som båda beskriver upplevelsen av att ha ett första barn som är sådär normalt lättskött, och sen få en tvåa som inte gör något annat än vrålar och är apförbannad. Eller så kan man fråga min mamma, vars kompis från småbarnsåren i ett trängt läge erkände att hade hon fått sitt andra barn först "så hade det inte blivit några fler".

Det är helt enkelt inte sant att andra barnet alltid är lättare. Det är säkert sant att av flera syskon så var några enklare att ta hand om som spädbarn medan några var mer besvärliga. Ibland kommer de relativt sett besvärligare först, och då drar man fram den där devisen om att "andra barnet blir enklare". Och ibland kommer det relativt sett lättare barnet först, och då pratar man om "tvåbarnschocken...". Så det är min ena invändning - jag tror hela resonemanget är skitsnack.

Min andra invändning är att även om det vore sant så är väl inte det en bra grej, heller. Det är väl inte bra att spädbarn får lära sig att det inte är någon idé att säga till? Det är väl inte bra att stressen och pressen att ha flera barn att ta hand om gör att man inte gör det som är ultimat för just det enskilda barnet? Det är inte en strategi - det är resursbrist.

Det skulle inte störa mig så mycket om det sades med någon slags ödmjukhet, med en känsla av att "ja, det är ju inte det bästa, men med lilla Secunda här har jag varit tvungen att inte alltid komma direkt hon piper, och ibland har hon varit tvungena att somna för sig själv istället för i min famn - det är ju tur att spädbarn ändå är så tåliga och klarar av att anpassa sig till sånt, fast det inte är det bästa för dem...".

Men det är inte så det sägs. Det sägs som att "Vad dum jag var som gjorde som Primus ville hela tiden, jag borde gjort med honom som jag gjort med Secunda, det funkar jättebra att inte lyssna direkt, då lär de sig vänta. Det är så skönt, det är så mycket lättare med andra barnet nu när man inte är så nojig längre...". Så att en brist i tid och uppmärksamhet och följsamhet framhålls som en fördel, och ett lyssnande och inkännande sätt mot sitt spädbarn beskrivs som en svaghet.

Och så att vi som slet som djur för att få vår lilla bebis att må bra får skylla oss själva som inte visste bättre. För det var ju inte en medveten strategi grundad i både kunskap och magkänsla - det var bara en förstagångsförälders överdrivna nojjor. Eller som min mamma sade om att Signe inte kunde läggas ner i vagnen första månaderna: "Det hade ni ju kunnat vänja henne vid!". Det hade vi säkert. Men till vilket pris?

Det här med relationer...

2010-09-14T23:34:00.000-07:00

Jag tror att relationer är ett arbete. Jag tror att man får tillbaka det man ger. Jag tror att ibland är det allra svårast att vara snäll mot de man älskar mest, men att det också är det allra viktigaste.

Att mitt i stress och otillräcklighet och ångest och smuts och kladd och sömnbrist fortfarande vara respektfull och omtänksam och hyfsad. Att komma ihåg att den andra är en annan människa, med andra tankar och andra kunskaper och synsätt, och att man faktiskt måste prata med varandra, inte bara anta saker. Att även om vi är i samma sits och försöker klara av samma vardag så måste vi fortfarande samtala och planera och lägga energi och arbete på att få vår egen relation att funka.

Jag tror att det är vad som krävs för att det ska fungera. Och sanningen att säga har både jag och AB varit rätt urusla på många av de här sakerna det senaste året. För lidande förädlar inte själen. Lidande gör människor griniga och elaka och snåla. Att inte få sova gör en vansinnig. Att aldrig veta när man kommer att få sova gör en mer vansinnig. Stress och kaos och maktlöshet har gjort oss arga och ledsna och besvikna och frustrerade, och vi har tagit ut det på varandra. På oss själva också, men mycket på varandra.

Jag vet många som tillsynes liknöjt rycker på axlarna åt bristen på samliv och säger saker som att "nej, tid tillsammans har vi ju inte, men det kommer väl sen, när barnen är större". Men för oss funkar det inte så. För mig funkar det inte så. Jag kan inte vänta. Jag kan inte leva om inte mitt äktenskap fungerar, lika lite som jag skulle kunna leva utan mina ben. Om jag blev förlamad från midjan och neråt skulle jag inte rycka på axlarna och säga "nej men, det blir ju så när man får småbarn, vi får se sen när barnen är större om jag kan få benen att funka då...".

Och ändå känns det som om det är vad som förväntas av en. Vi har ärligt talat mötts av otroligt lite förståelse för vårt behov av tid tillsammans. Vi har fått massor av hjälp, men om vi hänvisar till att det är för att vi måste få lösa saker med varandra så möts vi av höjda ögonbryn och halvspydiga kommentarer. Men även om ingen annan verkar prioritera som vi, så tror jag att vi gör rätt. För oss är vår relation den enskilt viktigaste faktorn för om vårt liv fungerar eller ej. Om det blir snett mellan oss, (och gudars vad det blivit snett mellan oss av och till det senaste året) då blir allt snett. Då funkar vi inte, på något som helst plan. Men lyckas vi stötta varandra och finnas där för varandra och få en chans att synka oss, då fixar vi vad som helst. Då är vi mer än dubbelt så bra som vi är ensamma.

Jag känner mig lite ensam i det ibland. Ensam bland småbarnsmammor som fokuserar helt på barnen och förvirrat ser sig omkring när man frågar om partnern. Och ensam bland den andra varianten som myser tillsammans hela familjen och inte verkar ha några problem med någonting, allra minst relationer. Vi fastnar nånstans i mitten - inte beredda att ge upp, men inte i någon lätt situation heller.

Mina föräldrar skiljde sig när jag var nio år. När jag gifte mig och valde att skaffa barn var det med förutsättningen att jag aldrig aldrig vill utsätta barn för en skilsmässa. Men att leva ihop för barnens skull är inte heller ett alternativ. Det enda okej alternativet som jag ser det, för mig, är att vi som valt att skaffa barn tillsammans ska få vår relation att funka. Vi ska göra det som krävs för att komma ihåg varför vi gifte oss till att börja med. Vi ska investera i oss själva och i varandra så att vi är lyckliga och mår bra tillsammans, och aldrig behöver fundera på om det är bättre för barnen att leva med skiljda föräldrar eller med olyckliga...

Det finns nog någon magisk ingrediens med när man träffar sin själsfrände och blir kär och förälskad. Den biten tror jag inte man kan vara förnuftig kring, där räcker det inte med att ha bestämt sig eller anstränga sig tillräckligt hårt. Det är nog tvärtom kontraproduktivt. Men sen. Nu. Tre år efter bröllopet. Då tror jag det handlar mindre om magi, och mer om att ha bestämt sig. Mer om hur man prioriterar och vad man väljer att göra. Mer om att faktiskt ta sig tid och anstränga sig, och mindre om magi och slump.

Jag är så otroligt glad att det faktiskt fungerar. Att det hjälper. Att tid tillsammans och fokus på att bemöta varandra med hyfs och respekt, att gnälla mindre och berömma mer, att det funkar. Att vi mår bättre och tycker mer om varandra. Det är klart att vi älskar varandra, och att vi älskat varandra oerhört mycket hela det här svåra året. Men kärlek kan skymmas av massor med skräp, och att man älskar någon är inte detsamma som att man funkar ihop eller mår bra av varandra. Så jag är så glad att vi faktiskt både funkar ihop och mår bra tillsammans. Tack vare hårt arbete och prioriteringar.

Även om, och det är ju det som är kruxet, de prioriteringarna ibland går ut över vår tid med Signe. Även om det betyder att hon ibland får sova med mormor istället för oss. Att hon får vara med morfar istället för med mammorna. Alldeles oavsett vad jag själv mår bra av tror jag att hon också tjänar på den här dealen. Glada mammor är bra mammor. Och mammor som inte grälar hela tiden och faktiskt får vara med varandra då och då är mammor som inte kommer skilja sig om några år. Och det är bra grejer!

Skilsmässor och otrygg anknytning - det är inte bara vi som har det tufft...

2010-09-13T02:14:00.000-07:00

En sak som slog mig för ett litet tag sen var att det här grundantagandet jag har om att "alla andra" klarar av familjelivet mycket bättre än vad jag gör, att det är extra svårt för just oss, inte alls stämmer med statistiken. Om man tittar på hur det går för resten av Sveriges befolkning så är det inte alls säkert att vi sköter oss särskilt dåligt.

Grejen är den att två saker som jag tar fullständigt för givet att vi ska lyckas med, som är helt obligatoriska och som vi bara måste klara, faktiskt är något som inte alls alla andra fixar.

Jag vill att Signe ska växa upp trygg med oss som sina föräldrar, och jag vill att äktenskapet med min fru ska hålla. Det är liksom grundförutsättningar.

Sen vill jag också vara frisk, inte ha ångest, ha ett rent hem, inte hamna hos kronofogden, göra klart min utbildning, ta hand om vår hund, umgås med våra vänner och släktingar, hålla mig hel och ren och en massa annat. Men de grejerna vill jag bara efter att jag är säker på att Signe är trygg och jag och AB har det bra med varandra.

Och de två grejerna är faktiskt något som "alla andra" inte alls fixar. Många, men inte alls alla. Och det finns det statistik på.

En gammal sanning som brukar framföras är att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Det kan man kanske inte hävda bara sådär, men riktigt siffror visar något åt det hållet.
DN om skilsmässor
2008 ingicks runt 40 000 äktenskap och runt 20 000 skilsmässor gick igenom. Om trenden fortsätter som nu kommer 45% av nyregistrerade äktenskap sluta i skilsmässa. Och majoriteten av alla skilsmässor sker under äktenskapets första tre-fyra år.

När det gäller trygga barn så är det så, och har varit rätt länge enligt forskningen, att ungefär 40% av barnen i Sverige idag är tryggt anknytna. Övriga 60% fördelar sig ungefär hälften var på två olika sorters otrygg anknytning. En liten liten andel har så kallad desorganiserad anknytning, en fjärde variant, som indikerar framtida psykisk ohälsa. Otrygg anknytning kan inte härledas till psykisk ohälsa i sig, men det är tydligt att trygg anknytning har många positiva effekter senare i livet (bland annat, av alla saker, bättre karriär. Men också, och kanske viktigare, mer framgång i nära relationer.) Kort sagt, mindre än hälften av alla föräldrar lyckas med att skapa en trygg anknytning hos sina barn.

Så. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, de flesta under de första åren. Mer än hälften av alla barn är inte tryggt anknutna. Att vi sliter och kämpar med att få just de två sakerna att funka är alltså inte så konstigt. Många många fler än vi har svårt att få ihop det. Många misslyckas helt.

Jag tror att ett av skälen till att vi tycker att det här året har varit så jobbigt är att vi anstränger oss så hårt för att hamna i rätt hälft av statistiken.

Vi ska fixa det här. Vi ska se varandra och ta hand om varandra och komma ihåg varför vi älskar varandra. Och vi ska finnas där för Signe och vara lyhörda för henne och visa henne att hon kan lita på oss och att det är värt besväret att vända sig till oss, för vi finns där. Och vi ska göra det även om allt annat får stå åt sidan, och även om det är skitjobbigt ibland.

Så det så.

Att tillhöra en utsatt grupp

2010-09-10T11:56:00.000-07:00

Det blev en debatt i kommentarerna på förra inlägget. Och jag har grubblat i flera dar på svar, fört monologer i huvudet och varit allmänt engagerad. Nu har jag till slut formulerat ett långt inlägg. Och så får det inte plats.

Men det är ett viktigt inlägg, och kanske inte fullt så personligt riktat som det är formulerat, även om svaret är till Kaxiga mamman. Så det fick bli ett alldeles egen blogginlägg istället.

”…men du förstår kanske själv att din övertygelse om att en förskola med medveten genuspedagogik är det enda sättet att skydda Signe från fördomar får mig att reagera?”
Och du förstår kanske själv att den där formuleringen inte blev så lyckad?

Nej, jag förstår inte själv att det får dig att reagera på det här sättet. Och jag förstår verkligen inte själv att du, om du nu reagerar, inte helt enkelt kunde ha frågat ”men C, menar du verkligen så? Hur tänker du nu?”. Det hade jag gärna svarat på. Men det var inte riktigt så du valde att skriva.

”I mångas ögon är er familj inte mer annorlunda än någon annan.”
Nej, det må vara hänt. Men ärligt talat, du är helt enkelt inte i en position där du kan bedöma hur vår familj ser ut i andras ögon. Du lever inte det liv vi lever. Du har inte kommit ut som lesbisk. Du har inte varit tvungen att fortsätta komma ut som lesbisk, varenda dag sen dess, varenda gång du pratar med någon du inte träffat förut. Du har inte hundra gånger fått förklara hur din familj ser ut och sett den där lilla ryckningen i människors ögon när de blir överraskade och försöker hämta sig.

Du har inte fått skällsord skriket efter dig från främlingar för att du råkar hålla din älskling i handen, du har inte fått förklarat för dig av klasskamrater att huruvida du borde få gifta dig med den du älskar är en ”komplicerad fråga”. Det är fanimig ingen komplicerad fråga. Det är en förbannad mänsklig rättighet, men en rättighet vi inte fick tillgång till förrän så sent som förra året.

Du tillhör inte en grupp som är hotad till livet i väldigt många av världens länder. Ingen skulle komma på tanken att slå ihjäl dig, slå ner dig, våldta dig, kasta bajs på dig, skrika efter dig eller helt enkelt låtsas som om du inte finns, på grund av den du råkar älska. Good for you.

Men för oss som tillhör den gruppen blir det väldigt snett att få höra att det är vår _rädsla_ för diskriminering som är vårt största problem. Det är inte bara inte sant, det är den värsta sortens dubbelbestraffning. Inte nog med att vi ständigt måste motivera oss och försvara oss och blir tillfrågade om intima detaljer om vårt privatliv som första fråga av varenda fullständiga främling vi möter (”Va, har ni barn? Hur DÅ??? Och vem av er är egentligen mannen i er relation? Min kompis brorsas kusin är förresten också lesbisk, jag tycker att det är helt okej…”) att då dessutom få höra att vi genom att så gott vi kan med de medel vi har tillgängliga försöka skydda vår dotter från de värsta effekterna av andra människors inskränkthet själva är de som _orsakar_ problemen – det är inte bara dumt, det är direkt oförskämt.

I mångas ögon är vår familj inte alls konstig. Men i många, många flers är den det. I alla fall lite underlig. Och i någras, men tack och lov inte längre så mångas, borde den inte få finnas alls. Det var inte förrän 2006 det var tillåtet för lesbiska att inseminera på svenska sjukhus. Och inte förrän 2009 homosexuella fick gifta sig. Väldigt många kristna samfund, bland annat pingstkyrkan och Livets ord (för att inte tala om katolska kyrkan, som dominerar halva världen) och minst 800 präster inom Svenska kyrkan, ser vår kärlek som en synd. Dessutom som en av de värsta synderna, om man utgår från energin de lägger ner på att bekämpa den. HD har slagit fast att det är helt okej att predika i kyrkor och skriva i tidningar att homosexualitet är en ”cancersvulst på samhällskroppen”.

Där vi bort röstar var femte person, lite drygt, på Kristdemokraterna. Det är alltså var femte person vi träffar på Ica, var femte mamma på Öppna förskolan, var femte granne som hejar när vi är ute med hunden. Var femte människa vi träffar där vi bor röstar på ett parti som inte anser att vi borde älska varandra, borde få leva med varandra, borde få ha och uppfostra vår dotter.

För en fyra, fem år sedan stod du med oss i en glasskö i din hemstad, och när jag och AB kysste varandra i all stillsamhet utbrast du plötsligt ”Jag hoppas ingen kommer och slår ner er med ett brännbollsträ!” och såg dig oroligt omkring. Kommer du ihåg det? Vi hoppas nämligen också att ingen kommer och slår ner oss för att vi törs kyssa varandra på ett torg en solig dag. Men jag håller med om att risken finns.

Jag är tyvärr övertygad om att det inte är vår ängslan som kommer att ställa till mest problem för Signe framöver. Om det ändå blir så är det en välsignelse och jag kommer att vara tacksam över att hon och vi inte råkade ut för något värre.

Det spelar förstås in vad som egentligen avses med en ”medveten genuspedagogik”. Kommunens likabehandlingsplan duger alldeles utmärkt, överhuvudtaget alla som har tänkt på saken alls går bra. Men just det här alternativet hade så tydligt _inte_ tänkt*, och det går bort, av en mängd orsaker.

Att välja förskola åt just vårt barn bland annat utifrån tanken att en verksamhet med en medvetenhet kring genus har lite större chans att även ha åtminstone lite koll på HBT-frågor känns faktiskt fullkomligt självklart för oss. Det är såklart inte det enda sättet att skydda Signe från fördomar som kan drabba henne på grund av andras syn på vår familj. Det är bara ett sätt av många, och förmodligen inte alls tillräckligt effektivt. Men att undvika de uppenbara fällorna är i alla fall en början.

*Skvaller från en säker källa säger att föräldrar bytt därifrån (samma företag, annan förskola) efter att alla barnen blivit tillsagda att lägga en pärlplatta åt mamma på mors dag. Även de som inte hade någon mamma. Även de som ville göra en åt pappa istället. För mig är det ett tydligt exempel på att de inte har koll. Det tyckte uppenbarligen även föräldrarna som tog sina barn därifrån.

Dagisångest

2010-09-06T01:06:00.000-07:00

Nu fick vi ett placeringsbesked om förskola, 10/1 2011. Stressmoment 1 var att vi ansökt om plats till oktober, och fick i januari. Nu borde vi ha ändrat den ansökan för länge sen, eftersom jag inte ska plugga i höst och vi inte vill att Signe ska börja förrän i januari. Men i alla fall.

Stressmoment 2: vi hade valt fyra alternativ vi kunde tänka oss som förskola, och vi fick ett femte, ett helt nyöppnat privat ställe. Jag läste deras hemsida och började gråta. Sen ringde jag min mamma som är förskolechef i kommunen och frågade vad hon tyckte, och hon skrek "Neeeej!" rakt ut när jag sade vad förskolan hette.

De har matematik som första rubrik när de ska förklara sin pedagogik, och nämner ingenstans nånting om genus eller hur de bemöter barnen. Däremot skriver de mycket om att barnen får mat utan socker, och får pannkakor med bär på istället för glass när de fyller år.

Stressmoment 3: När vi skulle logga in och svara på huruvida vi ville ha den här platsen eller ej, så fungerade inte inloggningsuppgifterna vi fått i kuvert från kommunen. Fast de funkade för två månader sen när vi gjorde anmälan.

Idag var sista dagen att tacka ja, så hade vi velat ha den här platsen hade det varit lite knivigt. Inte minst för att ansvarig handläggare har semester idag - återkommer imorgon. Nu är det ingen ko på isen, för vi tackar nej och gör en ny ansökan.

Jag vill inte sätta Signe på den förskolan. Jag är inte ett dugg orolig för att hon inte ska få tillräckligt med kunskap i matematik. Jag är orolig för att hon som en väldigt aktiv och viljestark liten tjej inte ska bli bemött med uppskattning och respekt och att hennes fina egenskaper inte ska tas tillvara utan ses som ett besvär. Och jag tror att det enda sättet att skydda henne från det, och att skydda henne från eventuella fördomar som kan riktas mot oss som samkönade föräldrar, är en medveten genuspedagogik. Att nån har tänkt, helt enkelt, och är medvetna om vad som görs.

Det är ändå läskigt att ha så lite kontroll över var Signe ska tillbringa sina dagar. Förr eller senare måste vi ju ta emot en plats. Och det blir så tydligt att vi inte får bestämma själva. Vi vet var vi vill nånstans - vi vet bara inte hur stor chansen är att Signe får en plats där.

Hursomhelst, steg ett måste ju vara att få inloggningsuppgifterna att funka....

från mobilen

2010-09-03T09:59:00.001-07:00

jag fick en ny mobil i födelsedagspresent. jag kan blogga med den men det går långsamt...

Published with Blogger-droid v1.5.8

Virus

2010-09-01T01:21:00.000-07:00

Vi är förföljda av virus. Sen i vintras har Signe blivit sjuk ungefär varannan eller var tredje vecka. Det dröjde ett tag innan vi fattade att det var det som hände, för hon blir inte så väldigt jättesjuk. Hon rosslar lite i andningen och snorar lite, några gånger har hon haft febertoppar, eller bara lite förhöjd temperatur. Hon blir inte hängig eller får hög feber eller några sådana tydliga tecken.

Men.

Hon sover som en kratta. Nätter då hon bara bråkar och vrider sig och vägrar sova ensam men sen ägnar hela natten åt att våldsamt brottas med mamman hon sover med, och om det är mig hon sover med ammar i stort sett hela natten. Då är hon sjuk. Insåg vi så småningom.

Och hon blir förbannad. Förmodligen är hon visst trött och hängig. Men eftersom hon är just hon så märks inte det genom att hon på nåt sätt saktar farten eller vill göra mindre. Hon vill göra lika mycket som vanligt. Hon är lika aktiv som vanligt. Men hon är arg!

Varenda grej som går henne emot, leksaker som fastnar, om hon sätter sig på rumpan, mammor som tar saker ifrån henne, allting bemöts med illvrål. Det är då man märker vilket tålamod hon uppenbarligen ändå har i vanliga fall... Så när hon skrikit argt över någonting en gång i minuten i flera timmar, men ändå i nästa ögonblick glatt kastar sig över nästa lilla projekt - då är hon sjuk.

Och vi blir sjuka. Vi får hennes virus, om inte varje gång så åtminstone varannan, och vi blir inte sådär lite finsjuka. Vi nöjer oss inte med att sova lite dåligt och bli på dåligt humör. Oss drabbar virusen som ett slag i huvudet, med alla Signes symptom och några till extra roliga. I juli hade jag en förkylning som gav mig fruktansvärt ont i halsen i fem dar, så jädra ont att jag inte kunde svälja och knappt prata och bara inte ville vara med längre. Just nu sitter vi båda två med ont i huvudet och allmänt vagt illamående, samtidigt som virusen får ett ordentligt fotfäste i näsan och halsen.

Stress och sömnbrist är bra för virus. Eviga förkylningar, särskilt hos snuttan, är väldigt bra för stress och sömnbrist. Tjosan hejsan.

Ibland hjälper det mig att komma ihåg vad det är som gör att saker och ting är så jädra jobbiga. En unge som inte sovit en hel natt på ett år är en av de sakerna. Att vi blir sjuka ett par gånger varje månader är en annan.

Födelsedag!

2010-08-22T06:20:00.001-07:00

Signe fyllde ett i fredags, och igår hade vi födelsedagskalas. Med morföräldrar och moster och gudföräldrar, våfflor, muffin med tårtljus, presenter och ballonger. Signe hade roligt, och vi med. Fast idag är vi trötta och lite slitna. Lugn och ro idag.

Mums!

Skalman

2010-08-16T10:01:00.000-07:00

En del av min höstplan, med det övergripande målet att mammorna inte ska läggas in på psyket, är att bli Skalman. Skalman är min nya förebild. Skalman skiter i om världen går under, och litar kallt på att hans vänner klarar sig själva medan han gör det han behöver göra. När han är klar dyker han upp igen och det går lika bra. Han har fasta tider och rutiner och månar om sig själv och en ordnad tillvaror. Skalman rockar, helt enkelt.

Vi har med framgång Skalmanifierat våra kvällsrutiner. Middag klockan sex, då AB kommer hem. När vi ätit upp och när Signe börjat kasta maten på golvet och ge ifrån sig höga tjut, tar AB över Signe och jag får en halvtimme/trekvart för mig själv. Det är nu, det. Då kan jag bland annat blogga. Och vila.

Sen badar vi alla tre i badkaret. Det tar tid, såklart, men det är så mysigt att göra något roligt alla tre så vi fortsätter med det. Sen har vi lite speciella ritualer för hur vi tar oss ur badet, som bland annat innebär att AB hoppar med Signe upp och ner i vattnet medan jag torkar mig och tar på mig kläder, men så småningom hamnar vi i alla fall i fåtöljen framför teven, Signe och jag. Signe får pyjamas och filt och en flaska välling, och äter omväxlande bröst, välling och tumme tills hon somnar. Vi sätter oss oftast vid halv åtta, och nånstans mellan åtta och halv nio tassar jag in och lägger Signe i spjälisen i hennes rum, som AB då gjort i ordning med nedragna gardiner och uppbäddad säng.

Sen har vi (tack gode gud!) en timme eller så för oss själva, innan AB tar kvällsprommis med hunden, vi käkar lite yoghurt och sen går och lägger oss.

Jag gillar det. Jag gillar att veta exakt vad som kommer att hända när. Jag gillar att Signe brukar somna utan gråt, att vi varvar ner innan läggdags, att vi får en timme tillsammans. Jag hoppas detta håller i sig. Länge.

Skalman! Det är grejen!

Stor tjej

2010-08-15T22:36:00.000-07:00

Signe ligger på mage och ser på "fåret Shawn" på barnkanalen. Hon har börjat gilla teven, så smått.

Jag misstänker att både att ungen vill se på teve och kan säga "mamma" inte kommer vara vare sig imponerande eller glädjande om en tre fyra år. Men just nu är det stora grejer.

Då och då slås jag av hur stor hon är. Och hur glad hon är. Signeliten gillade verkligen inte att vara bebis. Men att vara stor tjej och kunna gå och leka och göra roliga ljud och förstå och bli förstådd - det gillar hon. Då är hon glad nästan jämt.

Nu lägger hon böcker och klossar i lära-gå-vagnen, gör sitt "brrrr"-ljud för saker som rullar, och kör iväg med den. Är det min lilla bebis? Nej, det är en stor tjej!

Gym, sömn, mamma och morföräldrar

2010-08-12T01:22:00.000-07:00

"Ma-ma-ma-ma" säger Signe nu, efter celebert besök av Viktor som föregick med gott exempel. Viktorpojken tog ett par extra steg också, när Signe gick iväg med hans leksak, så det blev ett ömsesidigt utbyte.

Jag har varit och kolla in mitt nya gym, där jag ska börja nästa vecka. Min pappa ska passa Signe tre dar i veckan, och jag ska till universitetet och träna. Och börja pyssla lite med en c-uppsats, men det är bara på lust-basis. Jag ska få vara själv och ägna mig åt mig och må bra. Bra sak.

De har ett ljusrum också. Med lite tur kan det lindra min allmänna vinterdeppighet - jag brukar regelbundet tycka att livet inte är värt att leva framåt februari, och jag tänkte försöka skippa det i år.

I helgen ska vi till svärföräldrarnas sommarstuga, min pappa är medbjuden, och vi ska äta kräftor. Och sova. Mycket sova.

Signe bestämde sig för att vara mer eller mindre vaken, eller i alla fall bara sova buren i famnen, mellan midnatt och tre. Bläää. Men i natt får jag sova!

Höstplan

2010-08-03T07:17:00.000-07:00

Jag funderar ofta på varför vi liksom inte får ihop det. Varför vi inte klarar av att få till en fungerande vardag där vi alla mår bra och inte går på knäna. Varför vi, två vuxna, friska, kompetenta människor, inte kan få vårt liv att funka på ett sätt som inte gör att vi mår skit.

Vi ska jobba på det. Faktum är att vi till och med har en plan. För uppenbarligen behöver vi en.

Så i höst ska AB jobba fyra dagarsvecka, och vara föräldraledig på fredagar. På onsdagar ska hon jobba hemifrån. Jag ska inte jobba alls, utan vara föräldraledig hemma med Signe.

Varannan helg på ett ungefär tänker vi åka till ABs föräldrar, och dra nytta av avlastningen vi får där, och varannan helg tänker vi bjuda in mina föräldrar några timmar så vi får lite egen tid då också. Och tre dagar i veckan ska min pappa ta Signe, så jag kan träna och pyssla med egna projekt några timmar.

Och så ska vi rent allmänt sluta vara så förbannat perfektionistiska och ångestdrivna, och försöka komma ihåg att vi duger och att allt är okej. Så det så.

Bra vecka

2010-07-31T02:42:00.000-07:00

Mycket mycket bra, mycket innehållsrik vecka. I måndags på Skansen med Signe och min mamma, biltur till Djurgården, lunch på fin trädgårdsservering, och sen Skansen besök. Signe sov förbi rovdjuren, men klappade getter och blev väst åt av vitkindade gäss. Och fick sin falukorvsbit fräckt snodd av en enorm påfågel. Sen var hon vaken och glad hela vägen hem i bilen.

Tisdag kom ABs mamma, och vi drog vid lunch, för heldag i Stockholm. På kvällen var det fest på flatklubb i källarlokal på Söder, och det var hur bra som helst. Vi tog oss hem mitt i natta, men på förmiddagen drog vi igen, denna gång med bebis och utan mormor. Lång dag i Stockholm blev trevlig övernattning på Tyresö, där Signe fick träffa nygammal kompis, sexmånaders lilla I.

Så småningom på torsdagen kom vi hem igen, hela familjen, och igår gjorde vi om tricket från i tisdags, for iväg själva och lämnade snuttan med mormor. Vi hann med guidning på Vasamuseet om kvinnor i manskläder på 1600-talet, födelsedagsmingel i Åkeshov, sushimiddag och småningom förfest på Kungsholmen, och sen ny fest ute på Djurgården. Sen tog vi bilen hem vid halv två, och nu känner jag mig helt bakfull, fast veckan varit helnykter.

Men Signe fick nog något virus av sina Stockholmseskapader, hon är på dåligt humör och sover mycket. Så paraden hoppas över - idag blir det hemmamys.