Det här med Barnanskaffande kändes inte superaktuellt längre. Men jag vill fortfarande blogga och har skriva om vårt liv. Så här är länken till den nya bloggen:
http://abclivet.blogspot.se/
måndag 4 mars 2013
söndag 12 februari 2012
lördag 28 januari 2012
Vinterdepp
Jag är så oerhört frustrerad över att märka att jag håller på att gå in i en depression. Jag märker det, jag ser och känner vad det är som händer, jag gör allt jag kan komma på för att hindra det och bromsa, försöker gå åt andra hållet - och ändå är det märkbart mycket sämre nu än det var för säg tre veckor sen.
Alltså, jag läser till psykolog och är på termin åtta. Jag har egen klient under behandling. Jag har gått i egenterapi i två år. Jag har tjocka böcker hemma om hur depression uppstår och hur det ska behandlas, och jag har läst dem också. Men det HJÄLPER INTE.
Jag mår kasst regelbundet varje januari och februari. Fram till jul brukar jag kravla mig fram, men sen är det som att batterierna tar slut och det inte räcker längre. Nu är min absolut värsta tid på året.
Jag stressade massor för tre veckor sen, och visste att det var lite riskabelt, men tänkte att jaja, bara jag får vila sen... Sen fick jag inte vila, utan det har bara varit en massa yttre krav och vab och sjukdom, så nästan allt som är roligt i mitt liv har fått vänta eller skjutas undan, och kvar är plikt, stress, prestation, gräl och i slutänden då depp och ångest. Och där är jag nu. Bläääää!
Jag vill inte må så här. Jag faller ner i nattsvarta hål och grubbel och mår sämre och sämre. Och jag vet att det jag behöver göra är att hitta saker jag gillar och som är roliga, och fokusera på att göra dem utan att grubbla. Hitta och uppskatta guldkanterna i tillvaron och behålla hoppet. Men det är så svårt! Det är så mycket lättare att ge efter och må dåligt och tänka alla de hemska tankarna och känna efter hur trött jag är och tänka att det ändå inte är någon idé och jag ändå inte har någon lust... Fast jag vet att det är depressionen som talar och att jag mår bättre om jag inte lyssnar på den.
Men det känns som om jag balanserar på kanten till ett stup, och inte vet hur länge jag kan hålla balansen. Jag vill att våren ska komma nu! Jag är inte säker på att jag klarar mig ända till april utan att falla ner i mörkret.
(Och jag vill inte det! Och Signe förtjänar bättre än en depp-mamma!)
Alltså, jag läser till psykolog och är på termin åtta. Jag har egen klient under behandling. Jag har gått i egenterapi i två år. Jag har tjocka böcker hemma om hur depression uppstår och hur det ska behandlas, och jag har läst dem också. Men det HJÄLPER INTE.
Jag mår kasst regelbundet varje januari och februari. Fram till jul brukar jag kravla mig fram, men sen är det som att batterierna tar slut och det inte räcker längre. Nu är min absolut värsta tid på året.
Jag stressade massor för tre veckor sen, och visste att det var lite riskabelt, men tänkte att jaja, bara jag får vila sen... Sen fick jag inte vila, utan det har bara varit en massa yttre krav och vab och sjukdom, så nästan allt som är roligt i mitt liv har fått vänta eller skjutas undan, och kvar är plikt, stress, prestation, gräl och i slutänden då depp och ångest. Och där är jag nu. Bläääää!
Jag vill inte må så här. Jag faller ner i nattsvarta hål och grubbel och mår sämre och sämre. Och jag vet att det jag behöver göra är att hitta saker jag gillar och som är roliga, och fokusera på att göra dem utan att grubbla. Hitta och uppskatta guldkanterna i tillvaron och behålla hoppet. Men det är så svårt! Det är så mycket lättare att ge efter och må dåligt och tänka alla de hemska tankarna och känna efter hur trött jag är och tänka att det ändå inte är någon idé och jag ändå inte har någon lust... Fast jag vet att det är depressionen som talar och att jag mår bättre om jag inte lyssnar på den.
Men det känns som om jag balanserar på kanten till ett stup, och inte vet hur länge jag kan hålla balansen. Jag vill att våren ska komma nu! Jag är inte säker på att jag klarar mig ända till april utan att falla ner i mörkret.
(Och jag vill inte det! Och Signe förtjänar bättre än en depp-mamma!)
tisdag 24 januari 2012
Skoltrött
Jag har stressat lite för mycket sista veckorna. Jag vet ju det, jag har till och med varit akut medveten om det. Men eftersom det inte gått att undvika, eftersom jag inte fått den återhämtning jag behövt, så hjälper det inte hur medveten jag är om det. Jag måste betala priset ändå.
Och priset just nu är, förutom förkylning och munsår, att jag helt tappat skollusten. Just idag får jag ångest när jag tänker på att gå i skolan imorgon.
Och då kan jag ju antingen tänka att jaja, så är det ibland, det är inte kul jämt, och rycka upp mig och tvinga mig att gå dit ändå.
Eller så kan jag tänka att ojdå, det här är ju liten en varningssignal. Jag brukar gilla skolan. Jag brukar bli glad av den. Att jag nu bara känner trötthet och lesshet och neeeej över något som jag annars brukar gilla är förmodligen ett tecken på att jag är trött och stressad och inte riktigt orkar med krav just nu. Och i så fall, att jag kanske borde ta det lugnare och göra några roliga saker istället, och inte tvinga mig om det känns fel.
Svårt det där.
Det blir nog nån slags mellanting. Jag gör så lite jag kan utan att köra på kursen, och så försöker jag hitta något roligt i min vardag och skoj saker att se fram emot. Och accepterar att det blir så här när jag inte kan vila och återhämta mig när jag behöver, särskilt på vintern. Det är en stor risk då att jag tappar lust och fart och ork. Det är så jag funkar, och tja, jag får gilla mig själv ändå.
När jag var yngre trodde jag att jag var stresstålig. Det har gått över numera.
Och priset just nu är, förutom förkylning och munsår, att jag helt tappat skollusten. Just idag får jag ångest när jag tänker på att gå i skolan imorgon.
Och då kan jag ju antingen tänka att jaja, så är det ibland, det är inte kul jämt, och rycka upp mig och tvinga mig att gå dit ändå.
Eller så kan jag tänka att ojdå, det här är ju liten en varningssignal. Jag brukar gilla skolan. Jag brukar bli glad av den. Att jag nu bara känner trötthet och lesshet och neeeej över något som jag annars brukar gilla är förmodligen ett tecken på att jag är trött och stressad och inte riktigt orkar med krav just nu. Och i så fall, att jag kanske borde ta det lugnare och göra några roliga saker istället, och inte tvinga mig om det känns fel.
Svårt det där.
Det blir nog nån slags mellanting. Jag gör så lite jag kan utan att köra på kursen, och så försöker jag hitta något roligt i min vardag och skoj saker att se fram emot. Och accepterar att det blir så här när jag inte kan vila och återhämta mig när jag behöver, särskilt på vintern. Det är en stor risk då att jag tappar lust och fart och ork. Det är så jag funkar, och tja, jag får gilla mig själv ändå.
När jag var yngre trodde jag att jag var stresstålig. Det har gått över numera.
lördag 7 januari 2012
Sammanfattning 2011
2011 började spännande, med förskoleplats på stor kommunal förskola och långsam inskolning. Stora förskolan visade sig ha fina lilla avdelningen, snälla pedagogerna och häftiga gården så det gick bra till slut. Jag kände mig lite fånig framåt tredje inskolningsveckan när jag var den ende föräldern som hängde i lokalerna, men ungefär då släppte proppen och Signe slutade bry sig om huruvida jag gick därifrån eller ej. Sen dess har det varit nästan bara bra att lämna på förskolan. AB jobbade 80 procent och mina föräldrar turades om att hämta tre dar i veckan, så förskoledagarna var korta hela våren.
Nästa häftiga grej var att jag gjorde praktik, på en praktikplats som i sista stund meddelade att jag inte kunde komma på grund av "kriser på arbetsplatsen" men som till slut knödde in mig ändå, och jag hade jätteroligt i tio veckor.
Sen började sommarlovet, och vi skulle ha det lugnt och skönt och långledigt, vilket saboterades av badrumsrenoveringen som började 9e maj och skulle pågå 4-6 veckor ("Varför ska det ta så lång tid för?" undrade vänner och släktingar) men som drog ut på tiden när vattenläcka upptäcktes och inte blev klar förrän fyra månader senare. Sommaren tillbringades i kappsäck, och vi växlade boende mellan min pappas renoveringsobjekt och ABs familjs villa och sommarstuga. En egen bilsemester hann vi med också, till Västervik och Kolmården, och under de långa bilresorna lärde sig Signe lägga tolvbitarspussel och förstod vad ett födelsedagskalas var och att det var en grej hon skulle ha.
Det hade hon också, med många gäster och presenter och massor med glass och ballonger. "Alla blonger mina!" tyckte kalasbarnet, och det var ju sant.
Sen började hösten och förskola och plugg för min del, i ny klass och för första gången som småbarnsförälder, i alla fall för första gången sådär riktigt ordentligt. Det har gått hyfsat hittills.
Men i november fick jag lunginflammationen från helvetet och var däckad i tre veckor, vilket sabbade planeringen lite. Sen fick Signe öroninflammation i nästan två veckor, och vid det här laget är vi alla lite lessa på sjukligheter.
Signe har under året lärt sig prata, och pratar numera hela långa meningar, med jag och mig på rätt ställen och vi är dagligen oerhört imponerade och omåttligt roade av att prata med henne och lyssna på henne. Det är hur roligt som helst.
Och jo förresten, under våren och sommaren och hösten började jag pyssla med c-uppsatsen i Socialpsykologi jag borde ha skrivit 2003. Åtta år senare satte jag alltså i gång med att intervjua nio personer en timme vardera och läsa komplicerade böcker om socialkonstruktivism och genus. Den är nu färdigskriven och inlämnad och ska opponeras på på onsdag, men eftersom ingen människa på institutionen har läst den eller ens hört ett ljud om den förrän nu så vete tusan hur det kommer gå. Går det bra blir jag äntligen av med en åtta år gammal surdeg, och får en fil. kand. på köpet. Går det dåligt får jag feedback och en chans att göra om det som behövs under våren. Tumhållning mottages tacksamt!
Och nu är året slut, och jag hoppas på ett något lugnare och mindre dramatiskt 2012. Ser fram emot det!
Nästa häftiga grej var att jag gjorde praktik, på en praktikplats som i sista stund meddelade att jag inte kunde komma på grund av "kriser på arbetsplatsen" men som till slut knödde in mig ändå, och jag hade jätteroligt i tio veckor.
Sen började sommarlovet, och vi skulle ha det lugnt och skönt och långledigt, vilket saboterades av badrumsrenoveringen som började 9e maj och skulle pågå 4-6 veckor ("Varför ska det ta så lång tid för?" undrade vänner och släktingar) men som drog ut på tiden när vattenläcka upptäcktes och inte blev klar förrän fyra månader senare. Sommaren tillbringades i kappsäck, och vi växlade boende mellan min pappas renoveringsobjekt och ABs familjs villa och sommarstuga. En egen bilsemester hann vi med också, till Västervik och Kolmården, och under de långa bilresorna lärde sig Signe lägga tolvbitarspussel och förstod vad ett födelsedagskalas var och att det var en grej hon skulle ha.
Det hade hon också, med många gäster och presenter och massor med glass och ballonger. "Alla blonger mina!" tyckte kalasbarnet, och det var ju sant.
Sen började hösten och förskola och plugg för min del, i ny klass och för första gången som småbarnsförälder, i alla fall för första gången sådär riktigt ordentligt. Det har gått hyfsat hittills.
Men i november fick jag lunginflammationen från helvetet och var däckad i tre veckor, vilket sabbade planeringen lite. Sen fick Signe öroninflammation i nästan två veckor, och vid det här laget är vi alla lite lessa på sjukligheter.
Signe har under året lärt sig prata, och pratar numera hela långa meningar, med jag och mig på rätt ställen och vi är dagligen oerhört imponerade och omåttligt roade av att prata med henne och lyssna på henne. Det är hur roligt som helst.
Och jo förresten, under våren och sommaren och hösten började jag pyssla med c-uppsatsen i Socialpsykologi jag borde ha skrivit 2003. Åtta år senare satte jag alltså i gång med att intervjua nio personer en timme vardera och läsa komplicerade böcker om socialkonstruktivism och genus. Den är nu färdigskriven och inlämnad och ska opponeras på på onsdag, men eftersom ingen människa på institutionen har läst den eller ens hört ett ljud om den förrän nu så vete tusan hur det kommer gå. Går det bra blir jag äntligen av med en åtta år gammal surdeg, och får en fil. kand. på köpet. Går det dåligt får jag feedback och en chans att göra om det som behövs under våren. Tumhållning mottages tacksamt!
Och nu är året slut, och jag hoppas på ett något lugnare och mindre dramatiskt 2012. Ser fram emot det!
lördag 24 december 2011
God jul!
Förutom att Signe just klämde tummen i dörren till cykelförrådet så har julafton börjat bra. Jag gillar att fira jul hemma hos mig själv, har jag precis insett. Det är första gången! Jag hoppas det blir en tradition som håller i sig.
Nu ska jag ut i förrådet och leta bland lajvkläderna efter något som en tomte kan ha på sig. För det ska jag vara efter Kalle Anka. Och Signe vet inte att hon ska få fler klappar, hon tror att tuschpennorna och boken hon fick i julstrumpan i morse var de omtalade julklapparna. Det är händigt, det blir liksom inget tjat på det sättet.
Men jag misstänker att det kommer vara en annan historia nästa år.
Det här med att fira jul med barn blir för övrigt bara roligare och roligare.
God jul och glad midvinter!
Nu ska jag ut i förrådet och leta bland lajvkläderna efter något som en tomte kan ha på sig. För det ska jag vara efter Kalle Anka. Och Signe vet inte att hon ska få fler klappar, hon tror att tuschpennorna och boken hon fick i julstrumpan i morse var de omtalade julklapparna. Det är händigt, det blir liksom inget tjat på det sättet.
Men jag misstänker att det kommer vara en annan historia nästa år.
Det här med att fira jul med barn blir för övrigt bara roligare och roligare.
God jul och glad midvinter!
torsdag 1 december 2011
Nu är det advent!
Idag är det första december, och jag är tacksam över att Signe inte omedelbart bestämde sig för att julkalendern var läskig och började med "mamma stänga av!". Vi fick titta på hela, även om hon mest kastade blickar på teven medan hon bäddade ner sin docka i Ikeas skubblåda som vi annars förvarar handdukar i. Men det vet ju alla att SVTs julkalender inte är till för barnen...
I övrigt har vi stärkta julgardiner, en alldeles hemmagjord smällkaramell där Signe valde ut och klistrade fast tomteklistermärket, och både adventsljusstake och adventsstjärna. Det känns bra.
I övrigt har vi stärkta julgardiner, en alldeles hemmagjord smällkaramell där Signe valde ut och klistrade fast tomteklistermärket, och både adventsljusstake och adventsstjärna. Det känns bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)