Idag har jag ägglossning. Jag och AB tillbringade en skräck- och glädjefylld halvtimme i väntan på att telefonslussen på reproduktionscentrum skulle öppna, och när de väl gjorde det svarade de faktiskt i telefon. Och sa att jo, javisst, vi skulle ha kunnat komma och inseminera idag. Men. De bygger om. De är klara på måndag. Labbet är stängt och det går inte att inseminera.
Så nej. Inte denna månad. Jag lade på luren med ett artigt "Tack. Då vet vi." och bröt sedan ihop och började gråta.
Så nära. Så otroligt nära. Och så bygger de om! Sån jädra otur. Puckon!
Nu har jag lugnat ner mig lite, men känner mig fortfarande ganska skakig. Men nästa månad. Då! Då tror jag faktiskt att det blir.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Håll ut! Ju mer ni väntar på ungen ju lyckligare blir ni när han/hon poppar ut!
Å vilken frustration! Men snart! Snart kommer ni få just det barn som blir erat!
När man gråtit färdigt är det dags att tänka positivt, att det nog fanns en mening med detta också. Just denna gång hade det säkert misslyckats, så det var Ödet själv som grep in och på sätt och vis gav er en chans till! Jag tror ju starkt på Ödet, ni vet.
Det fanns väl inget behov av att bygga om!
Jag håller tummarna för att er bebis snarast hittar hem till er.
.... just ja, Annikas torparkompis alltså
Skicka en kommentar