Meningsfullhet

Kanske är det inte så konstigt att det känns som om jag går omkring i vacuum, när det jag gör hela dagarna är så oehört oengagerande. Jag fick inte fortsätta på mitt program i skolan när jag bytte stad, utan är tvungen att vänta. Väntandet fördriver jag med att läsa en b-kurs, som förhoppningsvis tillsammans med en ännu inte skriven c-uppsats ska bli en fil.kand., och att jobba några timmar i veckan med att översätta dataprogram. Det är så tråkigt!

Jag lever ett behagligt liv. Men behagligt är inte tillräckligt. Det måste vara meningsfullt också. Som det nu är flyter mina dagar mest ihop, utan energi eller engagemang, och jag ruttnar. När AB kommer hem blir livet roligt igen, men vi ses ju bara på kvällarna. Resten av tiden är jag ensam och uttråkad, till stor del.

Inte konstigt att jag deppar.

Men till hösten har jag en ny chans att komma in. Och den sista mars tar jobbet slut, vare sig jag vill eller inte, och nästa jobb kanske inte måste vara så förödande, dödande långtråkigt. Alla är ju faktiskt inte det.

Och långtråkigt och meningslöst men behagligt är tusan så mycket bättre än utmattande, panikartat och förtvivlat. Så jag kanske inte ska klaga.


Här ska vi för övrigt bo en vecka i april. Yey!