Vardag och finunge

Vi har fått flytta hem igen för några veckor sen. Det blev ganska exakt fyra månader hemlösa, med växelvis boende mellan ABs föräldrar och min pappa. Å ena sidan så är vi förstås oerhört glada och tacksamma att vi hade nånstans att ta vägen. Å andra sidan är det rätt påfrestande att i fyra månaders tid behöva gå runt och vara tacksamma för att ha nånstans att bo, samtidigt som det är trångt och opraktiskt och tja, allt är jobbigare än det skulle varit hemma. Det blev inte en så lugn sommar. Heller.

Men nu har hösten rullat igång ordentligt. Signe går på förskola, AB jobbar 80%, jag pluggar på heltid. Vi bor hemma igen med vårt snygga badrum, det enda som fattas nu är hunden. Vi vill ha hem honom snart, men det är lite skönt att få landa i vardagen ordentligt först.

Signe sover på nätterna och är hur kul som helst på dagarna. Hon pratar som en kvarn, hela långa meningar och massor med ord. AB berättade att imorse hade hon sagt "Snälla mamma, klappa Signes mjuka gula hår." Det är ju onekligen svårt att motstå.

Överhuvudtaget har hon greppat att order som föregås av orden "snälla mamma" har en mycket högre chans att snabbt bli åtlydda, så det kör hon på rätt mycket. Vi gillar det!

Hon är en solstråle, en gullunge, världens finaste unge och tja, jag är enormt kär i henne.

Man ska tydligen äga sitt hus... Eller nåt.

Igår i kursen "Hälsopsykologi" så läste vi en vetenskaplig artikel som visade att låg socioekonomisk status (i denna amerikanska studie operationaliserat som "om föräldrarna ägde sitt hem") hos föräldrarna när man var liten påverkade hur benägen man var att bli sjuk om man blev utsatt för förkylningsvirus som vuxen.

De utsatte vuxna för virus, och bad dem fylla i enkäter om sin barndom, och sen såg de vilka som blev sjuka. Och då fanns det alltså ett starkt signifikant samband mellan föräldrarnas husägande i småbarnsåren och hur stor tendens dessa barn sen hade att bli sjuka som vuxna. Det påverkade inte om den socioekonomiska statusen ändrades senare under barndomen, och inte heller hur man hade det som vuxen.

Alltså: vi ska vara snälla mot små barn! Småbarnsföräldrar borde få mer stöd från samhället, det är viktigt hur små barn har det, det är viktigt att satsa på föräldraledighet, bra förskolor, hyfsat boende åt alla (det där med boendet var säkert en fungerande mätfaktor i Pittsburgh där studien gjordes - jag misstänker att skillnaden är stor mellan usla hyresområden och hyfsade villaområden där) och så vidare och så vidare. Det blev bara igen så tydligt att det är så himla viktigt hur man har det som liten!

Sen nämnde de här artikelförfattarna, som var läkare och forskade om förkylningar och stress, inte ens anknytning som faktor, vilket var klantigt av dem. Själv tror jag ju att det är det som är grejen, inte det eventuella husägandet...