Stolthet

Det är Pridefestival i Stockholm just nu, och den här veckan är vi i alla fall hemma under festivalen. Annars har den som regel krockat med medeltidsveckan i Visby, eller med något annat. Nu ska vi inte på medeltidsveckan och inte krockar den heller, så vi har tänkt se åtminstone något av festivalen. Men AB jobbar, och jag har hand om lille Vilde som förmodligen är måttligt välkommen med på föreläsningar i Kulturhuset, så det blir inte så mycket i år heller.

Vi har inget vidare queert umgänge, jag och AB. Vi har underbara, fördomsfria heterovänner som vi kände långt innan vi blev ihop, och som inte ens blinkade när jag och AB blev tillsammans. Så vi umgås med samma människor som förut - varför skulle vi inte göra det, liksom? Men det har ju baksidan att vi är väldigt ensamma som flator bland våra vänner. Vi känner till andra flatpar i vår avlägsna bekantskapskrets, men inte mer än så. Och det är på sitt sätt lite sorgligt.

För hur öppna och fördomsfria och accepterande våra straighta vänner än är, så är vi ständigt lite avvikande. Inte mycket, och för det mesta märks det inte, men det finns en skillnad. Jag misstänker att det är samma känsla som om man vore det enda svarta paret i ett bostadsområde med bara vita, eller den enda tjejen som spelar fotboll med killarna. Det borde inte spela någon roll, och det spelar oftast heller ingen roll på något konkret sätt - men vi är ändå alltid annorlunda.

Igår var vi i alla fall ute på en flatklubb som vi varit på några gånger förut, och som denna gång fanns med i Pride-programmet. Det var otroligt roligt, och en av de skönaste grejerna var just att inte vara avvikande. Att för en enda gångs skull under några timmar få tillhöra normen.

Tyvärr finns det en baksida av Pride - Prideveckan är de enda gångerna vi har fått ta emot påhopp ute bland folk. Det är som om homofoberna tror att jag går och håller min fru i handen och kysser henne för att komma med någon slags statement, som om det är riktat till någon annan än henne. Det är det inte. Men de som vill bli provocerade blir det i alla fall.

Förra sommaren var det två tjejer på cykel som ropade "jävla lebbar" efter oss när vi var på väg hem från Konsum, och jag hade en lång och stundtals aggressiv diskussion med en kollega om huruvida inte alla bögar borde sluta vara så bögiga och bete sig normalt istället... Igår när vi åkte hem var det en man som satt ett säte ifrån oss på tunnelbannan som uppenbarligen störde sig väldigt mycket på oss, och som när han gick av väste "Gris!" åt oss. "Getabock!" väste AB tillbaka.

Nu tror vi inte att just den mannen hade alla hästar hemma, han gnolade för sig själv när han inte viskade saker mot oss eller blängde på oss, och han gick lite vingligt och såg rätt mysko ut. Vi diskuterade efteråt att det lika gärna hade kunnat vara ABs fina hatt som störde honom, som att vi var två tjejer som höll handen och pussades. Men. Om en ensam galning stör sig på min hatt och säger dumheter över det blir jag inte alls lika rädd.

Problemet med terror är att det funkar. Det finns människor, många människor, där ute som tycker att jag och AB ska dö. Inte för att vi är vi och utan att ens ha träffat oss, men för att vi gillar varandra istället för killar. Det finns en utbredd homofobi som sträcker sig från mild oförståelse till brinnande hat. Människor som går på oss på stan för att vi är lesbiska är en del av den rörelsen, och vi vet aldrig vilken del. Det förekommer mord och misshandel riktat specifikt mot homosexuella, och det är svårt att inte bli rädd.

Men det enda vi kan göra, det enda vi vill göra, är att ta vår del av kampen genom att vara oss själva. Inte ljuga, inte hymla, inte hålla tillbaka. Varje människa som faktiskt träffar oss borde därefter ha lite svårare att gå med på fördomar mot homosexuella - vi är ju såna där, och vi är ju ok. Vi gör inte så himla mycket mer för Pride-rörelsen, men vi gör det. Vi är öppna och här och oss själva, och stundom är det rätt mycket det med.

Och på lördag ska vi i alla fall gå med i paraden för första gången. Det ska bli kul.

Ekonomidiskussion en söndagseftermiddag

AB: - Plötsligt slår det mig att det är jag som äger allting här...

C: - Jepp, så är det.

AB: - Mina ekonomipärmar är mycket tjockare än dina...

C: - Du, det skulle de ha varit även om det var jag som ägde allting, vi skulle bara haft mycket mindre koll då.

AB: - Jo, så är det kanske... Men i alla fall.

C: - Det kan ju hänga ihop med att du är tio år äldre än mig och förvärvsarbetar.

AB: - Jo, men jag vill bara inte att du ska känna dig förfördelad...

C: - Hmm... Få se... Min rika fru köper en massa dyra saker åt mig? Nej, jag känner mig inte förfördelad.

Hästar

Vi tog en cykeltur igår, jag och AB, med packad matsäck och hunden i cykelkorg. Vi var inte riktigt tränade för den tvåmilatur det blev insåg vi halvvägs, och vägen hem fylldes med ett antal pauser. Jag fick en aning känning i knät, men nu känns det bra igen, så det är nog ingen fara.

På vägen stannade vi på ett friluftsmuseum där de visar gamla byggnader och har en hel del lantraser. Vi köpte varsin hiskligt dyr våffla med sylt och grädde för att stärka oss inför nästa etapp, och jag gick och klappade på ett nordsvenskt sto och hennes föl som stod i en hage och åt gräs. Fölet var tre veckor gammalt och silverfärgat - tydligen kommer han bli svart när han blir stor.

När jag inte hänger med hästar glömmer jag hur de är. Från min hästiga uppväxt kommer jag mest ihåg de sociala intrigerna, sveken, slitet och hur mycket jag frös och var hungrig. Hur pinsamt det ofta blev, och alla gånger det inte blev som jag ville. Jag tänker på det och ryser lite, och ibland tänker jag: "Varför höll jag på med det där, egentligen?".

Tills jag faktiskt träffar en häst. Det var ju därför jag höll på med det där, egentligen. För hästarnas skull. Kanske var det sociala det jag lärde mig mest av, det som på gott och ont formade min uppväxt. Men det var ju inte därför jag gick dit. Det var ju inte för kompisarna eller ridlärarna jag frös och var hungrig och slet. Det var inte för deras kärlek jag utsatte mig för risken att bli sviken, igen och igen. Det var inte de jag egentligen ville imponera på - de var medlet, vägen dit. Det var faktiskt hästarna som var orsaken.

För det är något med hur de luktar. Den där hästdoften, omisskännlig och obeskrivlig. Det luktar häst, helt enkelt. Och hur otroligt mjuka mular de har. Stora snälla ögon och grov, lite sticksig man. Varm päls att luta kinden mot, varm rygg att vila på.

Någon gång ska jag vara med hästar igen. Inte just nu, men någon gång. Det fattas någonting i mitt liv utan dem.

Idag klev jag upp tidigt med AB och följde henne till bussen med Vilde i en väska. Vi vinkade av henne när hon åkte tillbaka till jobbet för första gången efter semestern. Hon har varit ledig i fyra veckor, vi har varit tillsammans hela den tiden, och jag önskar att hon kunde ha fortsatt vara hemma. Livet är roligare när vi är tillsammans. Nu är det bara jag och hunden, och det känns tråkigt.

Äntligen!

Äntligen har semestern börjat. Eller sommaren. Eller kanske att äntligen har jag fått mitt liv och mig själv tillbaka igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men så här bra har det inte känts på länge. Vi är lugna och avslappnade, sover länge och ser mycket på tv, och vi har hittat tillbaka till varandra igen. Bra saker i vår relation har liksom begravts under en stor hög av lajvarrangerande och skadad hund, och varit borta så länge att vi knappt märkt att det saknas. Men nu, nu, äntligen! Nu är vi tillbaka hos varandra och hos oss själva igen. Här, nu, och alldeles lyckliga.

Jag älskar min fru! Mer än ord kan uttrycka. Jag älskar mitt liv, vår hund, vår lägenhet, våra vänner, och nästan allra mest förvånande - just nu älskar jag mig själv.

Livet är bra. Och jag har världens bästa fru.

Blått bandage

På ABs begäran kommer här en bild på Vildeliten som han ser ut just nu. Han är söt nu med, om än rakad och med benet i bandage. Han ligger på madrassen vi har i vardagsrummet, och sover så gott - i alla fall tills vi hämtar kameran, då han ofelbart vaknar.

Semester!

Efter många turer fram och tillbaka fick vi hem vår lilla hund i fredags. Han skulle ha stannat tills idag, men han skällde och levde runt för mycket, så de ringde från sjukhuset och bad oss ta hem honom. Det gjorde vi så gärna! Skitig och mager med ett stort bandage om benet men otroligt glad att se oss fick vi äntligen hem vår lilla vovve.

Det är löjligt hur mycket vi saknat honom. Han var borta i fyra dagar, och det var ett stort stort Vildeformat hål i vår familj. Vi är en familj, vi tre, inte bara AB och jag nu. Han hör hit.

Men han får inte hoppa upp i möbler, för då kan den komplicerade frakturen gå upp igen. Så vi har byggt för soffan, och stängt dörren till sovrummet. Efter mycket funderande har vi bestämt oss för att sova på golvet ett litet tag, och madrassen ligger nu framför teven i vardagsrummet. Vilde har fått en ny fluffig bädd som han har bredvid madrassen, och sover i så gott som hela dagarna.

Och AB har semester! Det har hon haft i två veckor redan, men första veckan gick helt till lajvet vi arrangerade (och blev helt utmattade av) och andra veckan gick till hundkatastrofen. Nu är lajvet över (om än inte redovisningen av det) och hunden är hemma igen och stabil. Så nu börjar semestern! Vi ser på tv, spelar tv-spel, läser böcker och skrotar här hemma. Underbart.

Det kanske blir bra ändå till slut.