Bra saker

Efter sex dagars magsjuka/förkylning/hängighet med obligatoriskt oavbrutet gnäll är mammorna lite slitna. Fast hon faktiskt sover på nätterna nu. Får man inte sova har man ett (1) problem - får man sova har man tusen. Nu är vi hos svärisarna igen, första kvällen av många. Vem vet, efter nyår kanske livet är på hyfsat rätt köl.

Jag fick så himla fina svar på mitt gnällinlägg tidigare, det var jätteskönt. Inte minst försäkranden om att man får ta ett sabbatsår. Att det är möjligt att komma tillbaka sen. Jag är ju rädd för/tror att alla våra vänner kommer att ha glömt oss helt om vi nån gång kan ha ett socialt liv igen. De kommer titta förvirrat på oss och presentera sig med namn nästa gång jag träffar dem... Men nej, förmodligen inte. Jag tror de finns kvar, när vi orkar igen. Jag tänker våga tro det.

Och så blev jag påmind om att det är så lätt att missa allt bra. Att inte komma ihåg det när jag deppar. En sak som säkert lyser igenom men som jag sällan skriver rakt ut är hur otroligt jädra stolt jag är över Signe. Att hon är den vackraste, dyrbaraste, finaste personen jag vet. Jag är så stolt och imponerad över henne att jag skulle kunna spricka.

Inte för att göra er andra avundsjuka... Men hon är så söt!! Och hon är så smart!! Och så himla snäll och duktig och försigkommen och, tja, bäst på allt helt enkelt. Men jag brukar hålla igen lite med lovorden, för jag kan tänka mig att läsarna tror att jag är en aning partisk... Och det må vara hänt, men ärligt talat, Signe som människa är en definitiv ljuspunkt oavsett hur livet ser ut. Jag kan vara jädrigt less på att vara mamma ibland, när de basala behoven inte kan uppfyllas, men jag är aldrig less på flickan vars mamma jag är.

(Även om jag kan vara lite trött på hennes gnäll... Och ibland känner att säger hon "ma-ma-ma-ma" en gång till så går mitt huvud i två bitar. Men det hör nog mer ihop med det där med basala behov och trötthet på att vara "ma-ma-ma-ma". Signe är fortfarande bäst.)

Sötast i ABs tröja!

Magsjuk jul

Natten mot julafton kräktes Signe fyra gånger, i gästsängen hemma hos morfar. "Pissjul!" utbrast AB i förtvivlan klockan tre på natten, och jag blev sur och tyckte att så kunde hon väl inte säga. Det kunde visst bli bra fortfarande! Så det så!

Men man får nog säga att hon hade rätt där, mitt i natten med kräks överallt i ett främmande, kallt hus. Det blev rätt pissigt. Signe kräktes inte på själva julafton, men åt ingenting och var gnällig, och på kvällen efter läggdags kräktes hon igen. Sjukvårdsupplysningen rådde oss att åka in, så vi fick väcka vårt sovande sjuka barn och åka till akuten mitt i natten, där hon blev stucken i fingret och det blev tydligt att det förra blodprovet gett henne en rätt svår plåsterfobi. Stackars liten.

"Det kan hålla på i en vecka" sade akutläkaren lugnande, och skickade hem oss igen.

Kvällen efter hade AB svår migrän, och gnäll-fian åt fortfarande ingenting. Så ja, inte så roligt över själva julen.

Fast Signe fick fina presenter, och vi lyckades mot alla odds ha en trevlig julafton. Men nästa gång kör vi hemma hos oss! Med gäster som kommer vid lunch och åker vid Signes läggdags. Så det så.

Gamla vänner

Jag träffade två goda vänner på ett café häromdagen, jag och Signe var där för att träffa andra bebismammor och bebisar. Vi stannade och hälsade, men hade inte så mycket att säga varandra. Mest "det var länge sen vi sågs". Och jo. "Vi har inte fått sova" förklarade jag, "jag och AB har inte fått sova på hela hösten. Så det är därför vi inte varit så sociala." Och de snälla vännerna nickade och försökte se förstående ut, och sen ursäktade jag mig och gick och köpte lunch till mig och Signe.

Och jag är så jädra ledsen. För jag tror ingen kan förstå. Det är några få vänner vi har kvar, som hängt med hela vägen och som verkar ha fattat. Som frågar och bryr sig och faktiskt orkar lyssna. Men det är kanske tre, typ, av alla de många jag umgåtts med. Eller kanske rentav fyra. Men de allra allra flesta har bara försvunnit bortom horisonten.

Och det fattar jag ju. Så jädra kul kan det ju inte vara att lyssna på oss gnälla över kladd och utmattning och sömnbrist. Det är ju inte som vi haft något roligt att prata om. Eller varit intresserade av något roligt någon annan gjort. Eller ens överhuvudtaget orkat lyssna på någon annan, på det stora hela. Vi har varit tråkigt sällskap.

För vi har inte fått sova. Vi har lidit något vansinnigt. Vi har haft en livssituation som varit fullständigt vidrig. Det jag varit med om de senaste två åren trotsar ärligt talat all beskrivning, det har på många sätt varit så hemskt att det knappt går att prata om. Det blir liksom surrealistiskt om jag försöker beskriva det för någon som inte varit med om samma sak. Och försöker jag prata om det med någon som har varit med om samma sak, dvs andra småbarnsföräldrar, så kontrar de som regel med någon liknande historia, gärna värre. Vilket iofs är trevligare än tomma blickar och byte av samtalsämne, men inte känns särskilt bra det heller.

Lite senare på samma kaféträff sitter vi och pratar om hur olika bebisar kan vara, och hur skönt det är att just våra är rätt lika. För vi konstaterar att om man bara hängde med folk som hade nöjda och lugna bebbar, då skulle man ju känna sig helt misslyckad som mamma (som om man inte gör det ändå...). Och jag säger något jag inte riktigt visste att jag tyckte, men som är helt sant. Att jag har goda vänner med en bebis lite mindre än Signe, och att jag inte orkar träffa dem. För deras unge är så lugn och lättskött att jag inte står ut. Jag känner mig som ett misslyckat ufo. Så inte ens de gamla vänner jag har som också är föräldralediga umgås jag med, för det gör för ont.

Det gör för ont att det är så olika. Att det, ärligt talat, är så orättvist. Att vår tillvaro jämförs rakt av med folk som har det så lika, och ändå så himla olika. Jag blir för påmind om hur jobbigt det varit, hur otillräcklig jag känner mig, hur svårt det är och har varit för oss, och hur lätt det skulle kunna vara. Hur lätt det är ibland, för vissa föräldrar med vissa barn.

Jag tror jag håller mig undan för jag har så svårt att bli förstådd, och jag orkar inte förklara. Jag vet att det är skillnad på olika. Jag vet att vår bebistid med Signe faktiskt inte är jämförbar med många andras första år. Det får räcka så. Jag har ingen lust och ingen ork att försvara mig och förklara mig och bli tittad oförstående på.

Om några år. Sen. När vi har det bra. När vi har en vardag vi kan leva med igen. När vi slutat må så jädra dåligt och när vår kraft och ork åtminstone oftast, åtminstone ibland, åtminstone nästan räcker till att hantera våra dagar. Då kan jag träffa dem igen. Då kan jag se mina vänner i ögonen igen. Men inte just nu.

Ett tag till nöjer jag mig med att vara glad och tacksam för de av mina gamla vänner som faktiskt hängt kvar och orkat med oss fast vi inte är så roliga. Alla andra får vänta tills vi mår bra igen. Men det gör mig ledsen att det ska behöva vara så. Det gör mig ledsen att det varit så jobbigt för oss. Jag trodde inte att det skulle bli så.

"Jag brukade drömma om dig"

Jag försökte läsa "Jag brukade drömma om dig" av Petra Holst, och jag tror det är en jättebra bok. Men jag började gråta, även andra gången jag försökte läsa den, och insåg att jag hoppade över sidor för att det var alldeles för hemskt. Det är inte dags än för mig att läsa den. Jag behöver glömma det senaste året först.

De första 70 sidorna beskriver hur det är att ha ett litet barn som är ständigt missnöjt. Som skriker genomskärande ofta ofta. Som aldrig är nöjt, som aldrig är lugn. Som aldrig sitter stilla och nöjt i knäet, utan ska stå upp och hoppa hela tiden. Hur det är att får höra av andra att det är så mysigt att vara hemma med bebin, och själv känna hur man går sönder.

För ja, så var det. Det var hemskt. Jag är oändligt tacksam över att vi fick hjälp, framförallt av ABs mamma. Och jag är jätteledsen över att den första tiden, hela första året nästan men framförallt första halvåret med Signe var helt förskräckligt.

Och nånstans hoppas jag att alla andra runt omkring oss ska läsa den och tänka på oss och kanske förstå oss. För sådär var det. Även om det inte är beskrivning jag egentligen skulle vilja att jag kände igen mig i.

Sömn!

Inatt vaknade Signe en gång. Igår natt vaknade hon inte alls. Hon sover på det stora hela gott mellan sju och halv sex, och även när hon vaknar behöver hon bara hyssjas till sömns i sin egen säng. Helt fantastiskt. Och ganska konstigt.

Vad ska jag nu skylla på min brist på socialt liv på? Eller kommer den rentav att med tiden åtgärdas?

Sjukdom

Efter ett fantastiskt fint insomnande själv i egen säng i fredags, vaknade Signe trekvart senare och hade spytt ner hela sängen. Sen gjorde hon om det en halvtimme senare, fast på mig. Fyra dar senare är hon fortfarande hängig och glåmig och får då och då lite feber. Således ingen sömnmedicinering, och tja, vi gör bara vad hon verkar må bäst av. Sjuksnutta! Men AB konstaterade inatt att hon verkade sova bäst i sin egen säng, och jag tror det kan vara så. Den gungar inte tillbaka och flyttar på en och håller på när man kravlar omkring...

Och jag tror samsovandets dagar är över, åtminstone till den dan Signe börjar ligga still när hon sover. Om det nånsin inträffar.

Arg

Vi har jobbat i tre nätter nu, ger Signe sömnmedicin vid nattningen och lägger henne fortfarande vaken i sängen när hon ska somna. Och gör så lite som möjligt om hon vaknar på natten, börjar med att lyssna att hon verkligen är vaken, och då bara hyssjar åt henne. Blir hon ledsen på riktigt eller inte kan slappna av klappar vi på henne eller sjunger för henne, i sängen. Står hon och sträcker sig upp ur sängen och gråter tar jag upp henne och lugnar henne, och lägger ner henne i sängen igen när hon är lugn.

Hittills har hon sovit all sömn i spjälsängen tre nätter i rad. Flera gånger har hon somnat om av sig självt, fast vi hört att hon är vaken, eller med bara hyssjanden. Det är helt fantastiskt, tycker jag. Enorma framsteg på så kort tid. Inte minst eftersom sömnmedlet inte haft tid att verka när vi lägger henne för kvällen, för det tar en liten stund, så det är helt opåverkat. Medlet gör henne tröttare under natten, så hon väcker oss inte lika ofta, och det är skönt.

Idag pratade jag med psykologen på special-BVC, som vi har kontakt med. Det var första gången sen vi satt igång här hemma. När jag berättade om vad vi gör och hur det gått fick jag en lång uppläxning och förmaningstal. Vi gör alldeles för mycket. Vi borde inte gå in till Signe alls. Möjligen stå utanför dörren och hyssja. Annars visar vi inte för henne vad vi vill. Annars går det alldeles för långsamt. Annars hinner hon ju inte lära om innan vi inte använder sömnmedicinen längre. "Sömnigare än så här blir hon inte." Det är bara att låta henne bli ledsen och skrika. Det är bara att "stålsätta sig".

Alltihop med en röst och ett ordval som om jag inte förstått vad det handlar. Som om jag bara är svag och viljelös och måste skärpa mig. Som om jag vore lite dum.

Jag tycker det var så jädra dumt att jag blir alldeles arg och ledsen av att tänka på det. För att inte tala om vad jag blev när jag faktiskt pratade med henne.

Nej, jag tänker inte låta min dotter skrika utan att trösta henne. Absolut inte. Och att framhålla det som att det är enda sättet att få henne att sova är helt enkelt inte sant, och dessutom rätt drygt.

Så mycket för det stödet. Och henne ska jag dela yrke med...

Att börja förskola och berätta om Signe

Den 1/11 ska Signe börja på förskola. Det känns ärligt talat jättebra! Jag tror det blir bra och roligt för Signe att få mer att göra än hon och jag hittar på här hemma. Sen hör det ju till saken att jag kommer ha rätt mycket tid i början av terminen, och även sen, när praktiken börjar, så kommer AB vara hemma på fredagar, och jobba hemifrån och hämta tidigare på onsdagar. Min mamma och pappa kommer, räknar jag med, hämta de andra tre dagarna, så hon kommer aldrig behöva vara där mer än vad som är roligt för henne. Och då känns det bara som en bra grej.

Vi fick hem papper häromdan, där vi bland annat ska förbereda svar på frågor till introduktionssamtalet vi ska ha med personalen. Alltså, vi ska gå dit jag och AB och prata om Signe och säga hej, innan inskolningen. Och det är inte helt lätta frågor att besvara.

Berätta lite om ert barn: Jaaaa... Jag är kass på att berätta om familjemedlemmar. Jag kan inte beskriva AB heller. Jag har ju liksom inget att jämföra med. Hon är bäst? Samma gäller Signe; jag undrar om pedagogerna verkligen tycker det är informativt att jag berättar att hon är världens bästa, underbaraste, sötaste och finaste unge?

Men ska jag säga något så är det nog att hon är aktiv, alltid varit tidig med allting, och verkar väldigt med och på och bryr sig om vad som händer runt om henne. Känslig, inte minst för sociala stämningar. En klätterapa som har ganska god koll på vad hon kan och inte kan, men ändå ådrar sig ett par bulor i veckan. Tuff som bara den när allt är bra, men börjar hon gråta för småsaker är hon antingen hungrig, törstig eller trött. (Gäller säkert de flesta barn, men är ingenting fel brukar hon aldrig börja gråta om hon ramlar eller blir av med något eller så. Så gör hon det är något fel.) Hon förstår massor, och vill väldigt gärna hjälpa till och göra det andra gör. Så; energisk, modig, social, känslig för sin omgivning.

Hur gör ni hemma i vardagssituationer (mat, toalett, vila mm): För det är ju en sån liten och avgränsad fråga... Fast det kanske det är. Signe har pappersblöjor, de byter vi när det behövs. Hon äter frukost, fm-fika, lunch, em-fika, middag och välling innan sovdags. Hon äter det mesta, men inte mjölkprodukter, och gillar korv och pasta och ketchup. (Konstigt, låter som att hon vore ett barn...) Frukt gillar hon massor. Hon sover en gång om dan, oftast vid tio till runt tolv, som regel i sin vagn, men kan sövas i famnen också.

Vad tycker ert barn är roligt att göra? Massor! Hon gillar allt som har med vatten att göra, hon gillar bollar och vagnar, hon gillar att leka med och dra runt på gosedjur, hon gillar att ta av och på sig kläder (som hon själv väljer, på sitt sätt - hon gillar inte nödvändigtvis mammaledd påklädning), hon gillar att se på teve när hon vill ta det lugnt, hon gillar att lägga pussel, hon gillar ibland att titta i böcker, gärna många samtidigt... Hon gillar när man sjunger för henne, och hon gillar att peka på saker och få veta vad de heter. Hon älskar att klättra på saker, och fara runt på nya ställen. Hon gillar alla sorters tekniska prylar, apparater och knappar. Fjärrkontroller, mobiltelefoner, allting med knappsatser... Och nycklar! Nycklar är jätteroligt.

Hur visar ert barn känslor? Öhmmm... Som folk gör mest? Nej, det är nog inget bra svar. Hon ler och skrattar när hon är glad. Hon kramas och pussas ibland, när hon känner för det. När hon blir ledsen gråter hon, blir hon arg gråter hon också men på ett annat sätt. Ibland, när hon blir besviken, lägger hon sig i en arg hög på golvet med rumpan högst. Om hon är trött och vill mysa hämtar hon sin mysfilt.

Hur brukar barnet förhålla sig till andra människor? Ja, det beror lite på hur de förhåller sig till henne. Nya människor som är glada och visar intresse pratar hon gärna med och flirtar lite med. De kan få saker också, eller så kan hon vilja ha saker av dem. Men hon är lite reserverad mot främlingar, hon vill oftast inte bli upplyft eller tagen i. En lång period, 4-9 månader, var hon väldigt tykänslig, men det har gått över sen i höstas. Andra barn är roliga, även om hon rätt ofta tar deras saker...

Har barnet blivit lämnad tidigare? Ja, hos mormor och morfar x2, och vi har en bra rutin för hur vi gör det. Ibland vill hon inte att mamman ska gå, men hon lugnar sig på några sekunder. Lite ledsen är okej att bli, men vi skulle aldrig lämna henne om hon var ledsen på allvar.

Finns det andra viktiga personer kring ert barn? Definitivt! 4 x morföräldrar. Mina föräldrar kommer förmodligen hämta några dagar i veckan, och ABs åker vi ofta till på helgerna. Så de är viktiga personer i Signes liv, alla fyra.

Hur känner ni inför att lämna ert barn på förskolan: Jag är nog mest förväntansfull. Och lite nervös. Men jag tror hon kommer ha jätteroligt.

Vilka förväntningar har ni på förskolan: Att personalen ska se och vara snälla mot Signe, och finnas där för henne. Att hon ska få göra roliga saker och ha det bra tillsammans med de andra barnen. Massa positiva förväntningar, faktiskt.