Ärftligt?

Signe har
1) ett förskräckligt humör
2) svårt att sova
3) outsinlig energi.

Jag tror som Trollmor: gener hoppar. För detta är definitivt ABs dotter.

Klätterdags

Signe kravlar sig upp på lådor och tittar förvånat från den nya höjden. Hon drar sig uppåt, först till knästående och sen ända upp på tårna, mot kistor, bokhyllor, mammor, allt som ger ett bra tag att hålla i. När hon får syn på något intressant kravlar hon sig framåt i rasande takt, med glänsande ögon och spetsad överläpp. Ligger det något spännande på golvet tar hon sikte på det och greppar sedan omsorgsfullt med tumme och pekfinger smulan hon hittat och för in den i munnen.

Aktiv liten tjej vi har.

En balanserad diet...

Visst är fruktpuré, bröstmjölk och majskrokar en fullvärdig meny för en sjumånaders bebis? Det tycker Signe, i alla fall, och vi får väl hoppas att hon har rätt...

Mys!

Mys!

Mys, mys, mys, mys, mys, mys!

Mysmysmys!

Myyyyys!

Så är det här hemma idag.

Mys.

Hemma igen

Det funkande inte med praktiken. Eller ja, det funkade väl sådär med praktiken, men det funkade inte för mig att lämna Signe. Det gjorde ohemult ont i hjärtat och magen varje morgon och varje lunch när jag måste skiljas från henne. Jag mådde inte bra, så efter rätt mycket ångest och kval och diskussioner med AB så lade jag ner det hela. Nu ska jag vara hemma i vår, och AB börja jobba igen lite smått.

Så skönt!

Barnvakt is da shit!

Inatt sov vi på hotell i Stockholm. Överhuvudtaget hade vi en magisk kväll, helt fantastiskt underbar. Vi var på klubb med goda vänner, och sen fick vi skjuts till hotellet och sov gott en hel natt i ett mörkt, svalt rum i en skön säng utan att bli störd av någonting alls. (Förutom att jag måste upp och pumpa ur mitt i natten, men det är en liten detalj i sammanhanget.) Och att vakna på morgonen utan någon hund som måste ut, utan någon liten snutta som skrek, helt själva med varandra och all tid i världen - underbart.

Och när vi efter lång frukost och lite shopping väl pallrade oss hem igen hade morföräldrar och Signe haft det alldeles utmärkt, hon hade ätit med god aptit (för första gången på hela veckan...) sovit ungefär som vanligt, första halvan i spjälsängen och andra halvan med mormor på madrassen, och var hur glad och nöjd som helst. Ingen ångestgråt när hon såg oss, utan glatt leende. Visst ville hon amma direkt hon såg mig, men det ville ju jag med.

Mys och bra, helt enkelt. "Det får ni göra om!" sade mormor. Jepp, det ska vi!

Liten med humör

Signeliten uppskattar inte förändring. Nya leksaker, nya smaker, nya roliga sånger, sånt är bara bra. Men att åka hem efter en vecka hos svärföräldrarna, och plötsligt finns där ingen mormor, ingen hund, inte samma hus, inte samma lukter, helt nya ljud och helt andra saker - det är aldrig poppis. Då sover hon dåligt första natten och är alldeles extra sällskaplig ett tag.

Idag har hon enligt AB varit på ett mycket tjurigt humör, och när jag kom hem från praktiken, en timme tidigare än vanligt, möttes jag av besynnerliga skrattljud som övergick i hysterisk gråt. Hon grät i min famn i tio minuter, och sen var vi vänner igen. Men det där med ammande mamma som är borta halva dan var inte alls okej idag, tydligen. Skönt att jag är hemma imorgon!

Födelsedagsfirande

Idag fyller AB fyrtio. Hurra hurra för min fru, som bara blir finare och vackrare och mer och mer underbar ju längre jag får vara med henne. Världens allra bästa!

På lördag ska vi fira med första Signefria natten sen hon föddes, middag på restaurang här i stan och sen hotellboende. En natt utan barnskrik kändes som den bästa födelsedagspresenten, helt enkelt.

Mormor och morfar kommer och bor hos oss och håller ställningarna, och efter en vecka hos dem inklusive magsjuka är jag inte särskilt orolig alls. Bara lite lite, sådär som man alltid är.

Magsjuka

Bra: Att vi är hos svärföräldrarna. Att här finns tvättmaskin, en massa handdukar, och två personer till, som lagar mat åt oss och går ut med vår hund, och tar hand om Signe när vi inte orkar. Att vi har dusch och handsprit och varandra.

Dåligt: Att Signe kräktes ner sig själv och sin säng vid niotiden igår kväll, och sedan kräktes hela tiden hela natten, och knappt fick behålla bröstmjölk hon skedmatades med. Att hon hade hög feber nu på morgonen, och kräktes senast i förmiddags. Synd om snuttan!

Allt möjligt

Det är roligt med leksaker, upptäckte AB på besök hos goda vänner häromdagen. Så nu har Signe nya roliga leksaker hos oss också, även om det som vanligt är mammorna som gillar det mest.

Veckans tema har varit "positivt tänkande och överseende" och det har funkat. Denna helg är vi inte alls lika arga och ledsna - nu känna det tvärtom rätt bra. Det är skönt att inte börja med att vara utmattade och lessa.

Jag har köpt nya jeans, och är fantastiskt, löjligt nöjd över det. De gamla gravidbyxorna är nu slutligen urväxta, och ser rätt fåniga ut. Bort med clownbyxor, in med coola jeans!

Det här med återhämtning

Efter tjugo dagar ensamma hemma med Signe (ja, vi räknar) har vi nu åkt till svärföräldrarna igen. Grejen är ju den att Signe accepterar bara oss och mormor M. That´s it. Alla andra bemöts med den hopknycklade "kom och hjälp mig, mamma"-minen, och om det inte omedelbart åtgärdas skriker hon rakt ut. Så så är det med det. Det betyder att svärföräldrarnas villa i Gävle betyder sovmorgon, egna tv-kvällar, shoppingturer utan bebis - barnvakt, helt enkelt. Barnvakt, och tid tillsammans för bara mig och AB.

Tid vi innerligt behöver. Jag vet att det finns många par som verkar klara sig bra ändå. Som antingen hittar sätt att funka tillsammans även med barnen, eller som kanske helt enkelt inte saknar det. Men vi funkar inte utan varandra. Och när varje minut på dygnet handlar om att göra saker, eller möjligen om att samla sig inför nästa uppgift, då finns det inte utrymme för att återkoppla och se varandra. När vi hela tiden anstränger oss till vårt yttersta, och ofta ändå inte räcker till, då går det ut över vårt tillsammans. Över "oss". Det här som är vi och som ger energi och gör oss lyckliga.

Istället går vi in i varandra och skäller och bråkar och fräser. Vi har korta, intensiva gräl, som aldrig riktigt blir färdiga för att nästa uppgift kommer ivägen. Vi biter ihop och kämpar på och försöker ta tillvara alla goda stunder vi kan, men ju längre tiden går utan att vi får vara bara med varandra, desto färre blir de goda stunderna och desto mer uppgivna blir vi. Tills det helt enkelt inte funkar längre, och vi bara stelnar i olycka och desperation.

Men det krävs så lite för att det ska börja funka igen. En ledig kväll tillsammans. En sovmorgon. Något roligt vi gör tillsammans, där vi kan få prata färdigt med varandra och se något mer än vår lägenhet och jobbet. Att vila och inte vara utmattade. Det räcker. Det räcker att få lite tid tillsammans och att få våra basala fysiska behov tillfredsställda. Det har vi fått nu, och det känns som vår i hjärtat.

Vi är vi igen. Det räckte med så lite. Det räckte för att flera veckors frost skulle smälta undan och allt bli bra igen. Och när vi åker härifrån sen så bär vi det med oss, och klarar av ytterligare ett tag med en vardag där vi ständigt jobbar och hela tiden går i skift bara för att klara av det mest grundläggande.

Så vi behöver inte så mycket. Men vi behöver det verkligen!

(Men igår var min pappa på besök i fyra timmar, och på slutet låg Signe och lekte med honom medan jag gick på toa, bytte kläder och plockade ihop prylar i helt andra delar av lägenheten. Så kanske, kanske kommer vi om inte alltför länge kunna lösa det här med några timmars avlastning utan att behöva resa tio mil. Hoppas hoppas! Ett par timmar en vardagskväll skulle betyda så otroligt mycket.)

Sömn och mat och sånt

Signe ligger vid mina fötter och river ut och sönder papperna från skrivaren. Det får hon så gärna, så länge hon är nöjd. Hon har just vaknat från sin lunch-lur, och vill nog ha lunch strax.

Hon äter rätt ofta, snuttan. Jag räknade efter nån gång, och kom fram till att dagarna jag är på praktiken så ammar hon på morgonen, på lunchen, när jag kommer hem, innan hon ska somna och ett par, tre gånger på natten. Ibland nån extra gång under kvällen också, innan sovdags. Så en sju, åtta gånger per dygn. Och så äter hon vid bordet med oss varje gång vi äter, så det blir grötfrukost, förmiddagsfika med fruktpuré, lunch, eftermiddagsfika, middag och rätt ofta kvällsfika också. Så en fem sex gånger. Det betyder att hon äter sammanlagt nånstans mellan 12 och 14 gånger på dygn, det vill säga nånstans mellan var 90:e minut och varannan timme. Precis som när hon var nyfödd, med andra ord. Det är lite roligt, på något sätt.

Tack och lov så äter hon ju inte längre sina måltider jämnt utspridda över dygnet, utan sover en ganska ordentlig snutt särskilt i början av natten. Sömnkvaliteten efter fyra på morgonen brukar vara sisådär, men mellan åtta och tolv sussar hon oftast som en stock.

Hursom så verkar hon klara av min bortavaro rätt okej den här veckan. Inga hysteriska gråtutbrott, och hon verkar varken svälta eller törsta. Men hon blir glad och definitivt angelägen när jag väl kommer hem på eftermiddagen, och när vi ses på lunchen. Det känns ändå lite bra, på något sätt.