Alldeles ovanligt fantastisk

En kompis skrev i sin blogg om varför folk bloggar om sina barn, och antog att det handlade om att antingen skryta om sitt barns förträfflighet, eller vältra sig i sin olycka. Det är sant båda delarna i mitt fall, för som säkert alla märkt så är just mitt barn helt otroligt fantastiskt underbart och alldeles alldeles speciellt. Tycker jag, i alla fall. Och det tycker hon med. Och att vi beklagar vår nöd har väl varit lika uppenbart. Så det kan säkert stämma.

Och jo, den tredje anledningen, att kunna kommunicera med folk när man inte kan träffa dem, stämmer bra in på oss också. Vi har till skillnad från somliga, inte flyttat till någon gudsförgäten del av landet, men ärligt talat har massiv sömnbrist ungefär samma effekt.

Signe sov hela nätter förra veckan, fem nätter i sträck. I lördags åkte vi på middag hos vänner, och Signe sov hos min pappa. Och det fantastiska var att vi inte behövde välja mellan att antingen vara sociala och träffa folk, men helt utmattade, eller sova och vara ensamma. Vi kunde gå på middag som vanligt folk och inte yrsliga och darriga. Det var så skönt.

Och Signe verkade ha det bra hos morfar. Tydligen hade hon gått själv till sängen när hon var trött på kvällen, och somnat på en kvart. Inatt gjorde hon inte om förra veckans bedrift, utan vaknade klockan tre och var svår att söva om, så AB fick inte så mycket sömn efter det. Men i alla fall.

Vi är människor igen. Hurra! (Hoppas det håller i sig.)

Bra vecka

Mycket mycket bra, mycket innehållsrik vecka. I måndags på Skansen med Signe och min mamma, biltur till Djurgården, lunch på fin trädgårdsservering, och sen Skansen besök. Signe sov förbi rovdjuren, men klappade getter och blev väst åt av vitkindade gäss. Och fick sin falukorvsbit fräckt snodd av en enorm påfågel. Sen var hon vaken och glad hela vägen hem i bilen.

Tisdag kom ABs mamma, och vi drog vid lunch, för heldag i Stockholm. På kvällen var det fest på flatklubb i källarlokal på Söder, och det var hur bra som helst. Vi tog oss hem mitt i natta, men på förmiddagen drog vi igen, denna gång med bebis och utan mormor. Lång dag i Stockholm blev trevlig övernattning på Tyresö, där Signe fick träffa nygammal kompis, sexmånaders lilla I.

Så småningom på torsdagen kom vi hem igen, hela familjen, och igår gjorde vi om tricket från i tisdags, for iväg själva och lämnade snuttan med mormor. Vi hann med guidning på Vasamuseet om kvinnor i manskläder på 1600-talet, födelsedagsmingel i Åkeshov, sushimiddag och småningom förfest på Kungsholmen, och sen ny fest ute på Djurgården. Sen tog vi bilen hem vid halv två, och nu känner jag mig helt bakfull, fast veckan varit helnykter.

Men Signe fick nog något virus av sina Stockholmseskapader, hon är på dåligt humör och sover mycket. Så paraden hoppas över - idag blir det hemmamys.

Barnvakt is da shit!

Inatt sov vi på hotell i Stockholm. Överhuvudtaget hade vi en magisk kväll, helt fantastiskt underbar. Vi var på klubb med goda vänner, och sen fick vi skjuts till hotellet och sov gott en hel natt i ett mörkt, svalt rum i en skön säng utan att bli störd av någonting alls. (Förutom att jag måste upp och pumpa ur mitt i natten, men det är en liten detalj i sammanhanget.) Och att vakna på morgonen utan någon hund som måste ut, utan någon liten snutta som skrek, helt själva med varandra och all tid i världen - underbart.

Och när vi efter lång frukost och lite shopping väl pallrade oss hem igen hade morföräldrar och Signe haft det alldeles utmärkt, hon hade ätit med god aptit (för första gången på hela veckan...) sovit ungefär som vanligt, första halvan i spjälsängen och andra halvan med mormor på madrassen, och var hur glad och nöjd som helst. Ingen ångestgråt när hon såg oss, utan glatt leende. Visst ville hon amma direkt hon såg mig, men det ville ju jag med.

Mys och bra, helt enkelt. "Det får ni göra om!" sade mormor. Jepp, det ska vi!

Födelsedagsfirande

Idag fyller AB fyrtio. Hurra hurra för min fru, som bara blir finare och vackrare och mer och mer underbar ju längre jag får vara med henne. Världens allra bästa!

På lördag ska vi fira med första Signefria natten sen hon föddes, middag på restaurang här i stan och sen hotellboende. En natt utan barnskrik kändes som den bästa födelsedagspresenten, helt enkelt.

Mormor och morfar kommer och bor hos oss och håller ställningarna, och efter en vecka hos dem inklusive magsjuka är jag inte särskilt orolig alls. Bara lite lite, sådär som man alltid är.

Det här med återhämtning

Efter tjugo dagar ensamma hemma med Signe (ja, vi räknar) har vi nu åkt till svärföräldrarna igen. Grejen är ju den att Signe accepterar bara oss och mormor M. That´s it. Alla andra bemöts med den hopknycklade "kom och hjälp mig, mamma"-minen, och om det inte omedelbart åtgärdas skriker hon rakt ut. Så så är det med det. Det betyder att svärföräldrarnas villa i Gävle betyder sovmorgon, egna tv-kvällar, shoppingturer utan bebis - barnvakt, helt enkelt. Barnvakt, och tid tillsammans för bara mig och AB.

Tid vi innerligt behöver. Jag vet att det finns många par som verkar klara sig bra ändå. Som antingen hittar sätt att funka tillsammans även med barnen, eller som kanske helt enkelt inte saknar det. Men vi funkar inte utan varandra. Och när varje minut på dygnet handlar om att göra saker, eller möjligen om att samla sig inför nästa uppgift, då finns det inte utrymme för att återkoppla och se varandra. När vi hela tiden anstränger oss till vårt yttersta, och ofta ändå inte räcker till, då går det ut över vårt tillsammans. Över "oss". Det här som är vi och som ger energi och gör oss lyckliga.

Istället går vi in i varandra och skäller och bråkar och fräser. Vi har korta, intensiva gräl, som aldrig riktigt blir färdiga för att nästa uppgift kommer ivägen. Vi biter ihop och kämpar på och försöker ta tillvara alla goda stunder vi kan, men ju längre tiden går utan att vi får vara bara med varandra, desto färre blir de goda stunderna och desto mer uppgivna blir vi. Tills det helt enkelt inte funkar längre, och vi bara stelnar i olycka och desperation.

Men det krävs så lite för att det ska börja funka igen. En ledig kväll tillsammans. En sovmorgon. Något roligt vi gör tillsammans, där vi kan få prata färdigt med varandra och se något mer än vår lägenhet och jobbet. Att vila och inte vara utmattade. Det räcker. Det räcker att få lite tid tillsammans och att få våra basala fysiska behov tillfredsställda. Det har vi fått nu, och det känns som vår i hjärtat.

Vi är vi igen. Det räckte med så lite. Det räckte för att flera veckors frost skulle smälta undan och allt bli bra igen. Och när vi åker härifrån sen så bär vi det med oss, och klarar av ytterligare ett tag med en vardag där vi ständigt jobbar och hela tiden går i skift bara för att klara av det mest grundläggande.

Så vi behöver inte så mycket. Men vi behöver det verkligen!

(Men igår var min pappa på besök i fyra timmar, och på slutet låg Signe och lekte med honom medan jag gick på toa, bytte kläder och plockade ihop prylar i helt andra delar av lägenheten. Så kanske, kanske kommer vi om inte alltför länge kunna lösa det här med några timmars avlastning utan att behöva resa tio mil. Hoppas hoppas! Ett par timmar en vardagskväll skulle betyda så otroligt mycket.)

Älgjakt

Idag hängde Signe med mormor i hela fem timmar, medan jag och frun var ute i skogen och jagade älg. Det var lite häftigt att sitta på pass och tänka att "för två månader sedan födde jag barn...". Men det var rätt läskigt och konstigt att vara borta från Signeflickan så länge - två hela matningar med bröstmjölk på flaska hann det bli innan jag var hemma igen, den sista precis när jag kom innanför dörren.

Konstigt konstigt. Jag saknade att amma henne, även om mina bröst mådde rätt bra ändå. Det kändes på ett sätt väldigt bra att känna att jag fortfarande kan göra roliga saker, även i vårt nya liv, samtidigt som det kändes helt fel att inte ha Signe med överallt.

Jag misstänker att den här konstanta oroskänslan och ständiga upplevelsen av ansvar har kommit för att stanna. Föräldraskap, misstänker jag att det kallas...

Tack och lov för hjälp

Alltså, grejen är den att nej, vi fixar inte det här. Vi fixar inte att ensamma ta hand om vår dotter. Det är för mycket. Vi mår för dåligt, och jag ställer inte upp på det.

Vi kom hem från svärföräldrarna för åtta dar sedan, övertygade om att nu, den här gången, skulle det funka. Jag menar, nu har vi ju haft två månader på oss att lära oss och vänja oss. Nu ska ju AB snart tillbaka till jobbet. Nu är det dags att få någon slags fungerande vardag av det här. Så vi åkte hem fyllda av nervös tillförsikt och med föresatsen att inte komma tillbaka på fjorton dagar. Nu skulle vi lösa det här själva.

Jag har varit olyckligare i perioder i mitt liv. Svårt att förstå, men det har jag. Men inte så där särdeles mycket.

Det kröp sig liksom på oss. Vi blev mer och mer stressade. AB blev argare och argare, jag blev mer och mer passiv. Gång på gång på gång började vi småtjafsa och gräla. Gång på gång sårade vi varandra, helt i onödan. Mer och mer började vi båda två känna den där sjunkande känslan, tänka de där hemska tankarna om hur usel man är och hur dåligt det går.

Till slut, i typ torsdags (men jag vet inte, för jag blandar ihop dagarna och har inget minne), var det inte mycket kvar av oss längre. Jag grät och stirrade ut i tomma intet. AB grät och slog på saker. Hunden skällde och skällde och skällde. Och Signe kinkade, gnölade, gnällde och illskrek. Det funkade helt enkelt inte längre.

Sen lade vi oss i en hög på golvet och grät. Jag låg med huvudet på ABs mage och kände hur otroligt mycket jag hade saknat det. Signe, den välsignade lilla sötnosen, valde att för tillfället vara nöjd i babysittern strax bredvid, och Vilde slutade skälla på grannhunden för ett ögonblick och passade på att ta sig lite mattegos. Och vi grät och berättade för varandra hur förtvivlade vi var, hur dåliga vi kände oss, hur det inte alls var så här vi ville leva, hur ledsna vi var.

Och långsamt, långsamt började det släppa. Signe kinkade till lite, och AB tog henne och hade henne mot knäna, där på golvet, och i några minuter var vi alla fyra tillsammans, tätt tätt, och lilla Signeflickan verkade också köpa läget, i alla fall precis just då. Och vi insåg att vi måste göra något åt situationen. För vi fixar inte att leva som vi gjorde fram tills dess.

Det är inte sömnbristen som är problemet. Ärligt talat sover vi rätt okej. Det är inte stress, inte brist på mat eller hygien. Det är inte ens brist på egentid, för när som helst kan vi be den andra ta Signe och därmed få lite tid för en själv. Den skriande bristen, det som får oss att fullständigt gå på knäna så fort vi kommer hem och är ensamma, det är bristen på tid för oss själva. Tillsammans.

Jag går i skift med människan jag älskar mer än allt annat, hon som jag behöver för att kunna stå upp. Jag skiter i om det är PK eller ej, om det är sunt eller vettigt - jag kan inte må bra utan henne. Jag behöver henne, så otroligt jädra mycket. Och efter sex dar utan tid ensamma tillsammans funkade vi helt enkelt inte längre.

Tillsammans kan vi fixa vadsomhelst - men utan möjlighet att då och då återkoppla, att då och då få en kram och få slutföra ett samtal, utan att få vara tillsammans, så blir vi stressade, neurotiska vrak som bara gråter och skäller. Och det går fort att hamna där, för vi behöver varandra så mycket.

Och när det bara är vi två och Signe har det varit nästan omöjligt för oss att hämta kraft från varandra, att ladda batterierna. Vi kan inte sova tillsammans, för en av oss måste sova med Signe, och hon låter så mycket att om vi inte ska vara uttröttade båda två måste vi sova i olika rum. Vi kan knappt kramas (det är inte samma sak när man har en bebis på armen). Det är svårt att prata vettigt när en av oss går runt runt eller repetitivt gungar bebisen upp och ner, eller måste avbryta konversationen för att ljudnivån blivit öronbedövande.

Det funkade helt enkelt inte.

Tack och lov att det inte behöver funka. Tack och lov att det inte är bara upp till oss. Tack och lov att vi till slut insåg vårt högmod och taggade ner på pretentionerna. Tack och lov att det går att be om, och få, hjälp. Tack och lov att vi lever ett liv där vi har kärlek och hjälp i överflöd, så fort vi sträcker ut en hand.

Signe har ju faktiskt åtta föräldrar, allt som allt. Inte bara två. Hon har fyra morföräldrar, som alla verkar ha drabbats av kärlek vid första ögonkastet till vår lilla sötnos, och som dessutom alla fyra är rätt rädda om mig och AB. Och hon har två gudföräldrar, där man kan säga samma sak. Vi behövde bara svälja vår prestationsångest och överdrivna stolthet, och lyfta upp telefonluren.

Så nu har vi bett om hjälp. Pappa och hans tjej vill jättegärna ha Signe ute hos sig på landet, och vi ska åka till Ikea med pappa och välja ut skötbord och grejer att ha där ute. Mamma bor 100 m härifrån och kommer gärna förbi och hjälper till. Och bästa vännen K, Signes gudmor, kommer hit på tisdag och tillbringar dagen här. Vi är inte ensamma. Vi behöver inte vara ensamma. Och vi kan få vara ensamma tillsammans.

Och grejen är den att det räckte med att vi fick vara för oss själva tillsammans ett par timmar igår kväll för att världen ska se helt annorlunda ut. Nu är vi glada igen, balanserade igen, oss själva igen. Nu är vi de fantastiskt bra mammor jag tog för givet att vi skulle vara. Nu kan vi klara vad som helst.

Men vi behöver lite hjälp ibland, för vi behöver få vara ensamma med varandra ibland för att det ska funka. Ett par timmar här och där, några gånger i veckan. Sen är allt bra igen.

Och då är det faktiskt väldigt bra.