Sur, och mat

"Men hon äter ju bra i alla fall, Signe, det är ju skönt att ni inte haft något trassel med att få henne att äta" kommenterade min mamma häromdagen. Nåja, säger jag om det. Det blir jag också sur över - när saker är jobbiga är det för att vi är för dåliga, och när saker är bra är det för att omständigheterna är lätta...

Nu råkar det vara så att Signe inte alls är särskilt lätt med maten. Hon har länge ätit väldigt, väldigt lite, och har en massa egna idéer om hur måltider ska gå till. Men det verkar lätt, för vi bråkar inte med henne. Vi är lyhörda och fantasifulla och jobbar på att maten ska vara något trevligt för oss alla tre, och det lyckas vi med också. Det är inte för att hon är så himla lätt - det är för att i just det här är vi just nu himla duktiga.

Hon vägrar bli matad (mormor får ibland, men vi får aldrig mata). Hon vägrar alla former av puréer och liknande, utan det enda hon kan äta är sånt hon kan äta själv. Och fram till för en månad sen hade hon bara två tänder, så det var lite klurigt. Nu har hon fyra, och det är lite lättare. Och så vill hon ju ha det vi har på våra tallrikar, så det gäller att hennes mat ser likadan ut.

Vissa dagar äter hon typ bara frukt, andra bara falukorv. Det går ju bra att göra så - men det är för att vi medvetet bestämt oss för att inte oroa oss. Så länge vi litar på henne och låter henne göra som hon vill så funkar det, men börjar vi jämföra med andra barn och tänka på en varierad kosthållning och annat läskigt så känns det genast sämre.

Och så har det ju funkat för att jag har ammat, för att vi vet att hon i alla fall fått i sig bröstmjölk, så att hon ätit nånting. Dagar då maten inte passat henne äter hon på nätterna istället. Jag vet inte om jag verkligen skulle vilja säga att hon är ovanligt lätt att ha att göra med när det gäller maten...

Mest för att nu märks en skillnad. När hon fick fyra tänder började hon äta mycket mer, och då började hon också amma mycket mindre. När vi for till svärföräldrarna och hon sov hos mormor hade hon redan börjat dra ner kraftigt på nattamningen, det märktes väldigt tydligt på mina bröst. Nu ammar hon mindre och äter mer vid måltiderna, och jag tror hon mer börjat äta som andra elvamånadersbebisar, med riktig mat och bröstmjölk som komplement, istället för att leva på frukt och bröstmjölk med en halv tugga korv här och där. Det märks skillnad, och det är skönt. Men enkelt vill jag inte säga att det varit.

Ut med plockmat - in med puréer

Signe tyckte att det där med plockmat var en värdelös idé. Mammas fina tanke om att introducera mat långsamt, "i barnets egen takt", genom att låta henne sitta och plocka med saker själv och helt enkelt få i sig det hon fick i sig, slog fullständigt fel. Signes matintresse översteg nämligen hennes finmotorik med hästlängder, och tre dagar i rad avslutades varje måltid med frustrerade vrål från lillans sida.

Jaha, tänkte vi, det var ju tråkigt - vi kanske skulle sluta erbjuda henne ett tag, så det inte bli lika jobbigt?

Den första och enda gången vi försökte tittade Signe uppmärksamt på oss när vi började äta. Sen började hon skyffla med händerna, men utan att få tag på något eftersom där inget fanns, och det började rinna om hennes mun. Sen började hon skrika frustrerat för att hon inte fick något.

Då ringde vi vår braiga BVC-sköterska för lite moraliskt stöd, och efter uppmuntrande tillrop om att lyssna på barnet och att det är helt okej att börja med mat vid fyra månader, så gör vi nu som alla andra - vi mosar puréer och blandar gröt och matar med sked. Och Signe gapar och äter och greppar skeden och puttar in den i munnen och studsar av glädje och äter lite till. Än så länge består menyn av bananmos med bröstmjölk, köpt päronpurée och havregröt, och allting är smaskens säger Signe.

Stora flickan - nu helammar jag inte längre. Det känns lite vemodigt. Men det är vansinnigt roligt att se henne äta!

(Det var ju grejen med att ta saker i barnets takt. När det gällde matintodruktion verkar barnets takt vara rasande fort och mycket nu ögonblickligen. Så så var det med det. Jag var helt förberedd på att hantera om hon inte hade varit intresserad av mat på ett tag ännu. Jag var inte lika inställd på att hon skulle äta som en häst innan hon blivit fem månader. Vi kan återigen konstatera att mammorna inte hänger med i svängarna.)

Kluven

Potatis och kyckling stod på menyn idag - potatisen var hal och hade fel form, så den kom knappt in i munnen. Sen stoppade Signe in en hel potatisbit och satt och funderade på saken en stund innan hon puttade ut den igen. Fel form, som sagt. Min tillit till att "nej hon sätter inte i halsen om hon får sitta upprätt och bara stoppa in sånt hon kan manipulera på egen hand" blev visserligen bekräftad, men min spontana önskan var ändå att rycka upp henne ur stolen och skaka henne i fötterna... Fel form, som sagt. Kycklingen var en höjdare, den åkte in och ut ur munnen frenetiskt, tills lillan blev frustrerad och fick amma istället. Hungrig lillan! Jag ska komma ihåg att amma innan vi erbjuder mat, så hon inte behöver vara hungrig. Det är inte meningen att hon ledset ska sitta och försöka bli mätt på de kycklingsmulor som eventuellt hamnar bakom hennes läppar.

Men som vanligt ligger lillan före oss. När vi började med EC och hon efter en månad tydligt visade att nu ville hon inte kissa i blöja längre, så tog det oss fullständigt på sängen. Och det här med att lägga lite mat framför henne för att se vad hon gjorde med det har nu lett till att hon ivrigt viftar och visar att hon också vill ha när vi sätter oss ner och äter. Sen jobbar hon stenhårt för att få in det goda i munnen, greppa det och smaka på det och slicka på det. Jag trodde att det skulle gå mycket mycket trögare, men tja, hon ligger före oss, som sagt.

En del av mig är fortfarande kluven. Det känns som om vi fuskar, som om vi gör något busigt och förbjudet, när vi inte väntar ett par månader till. Men hon vill ju! Nu vill jag inte neka henne ett nöje hon har upptäckt. Det känns dumt att lyssna mer på borden än på barnet, så jag tror vi fortsätter.

Men nu sitter vi och försöker hitta vettig information om vilka matvaror som är farliga och inte, och det är inte helt lätt. Allt bygger på att man ska mosa maten och stoppa i ungen med sked - inte i de mängder Signe får i sig, dvs nästan ingenting. Jag skulle inte mixa vare sig kyckling, bröd eller citrusfrukter till henne och försöka mata henne, i alla fall definitivt inte som första föda när hon är fyra månader. Men det är en annan sak, känns det som - det är skillnad på att bli skedmatad av mamma, och att hon sitter och ägnar tre minuter åt att få tag på en kycklingbit i näven, för att sen stoppa in näven i munnen med fingrarna först, och eventuellt känna lukten av kycklingen som sticker ut på andra sidan...

Salt är farligt i större mängder (eller några som helst mängder, verkar det som). Spenat har för mycket nitrat. Hela nötter kan hon kvävas av, och honung kan innehålla en farlig bakterie. För mycket gluten för snabbt är inte bra, det ska introduceras långsamt parallellt med amning. Rått kött och råa skaldjur går så klart bort, av samma skäl som vi inte äter det. Med mögelost finns risk för listeria, och råa ägg kan också ge matförgiftning. Men det var det hela. Mer vet jag inte.

Plockmat

Signe, 4 månader och en vecka idag, har börjat sitta med i egen stol vid matbordet, och sprattlar förtjust och sträcker sig efter det vi stoppar i munnen. Så nu får hon också, avlånga brödbitar och lite citrusfrukter har det blivit hittills. Hon skyfflar allting inom räckhåll till sig med båda armarna och sen lutar hon sig fram emot sitt byte och slickar på det. När hon lyckas få tag på något med sina små griphänder åker näven direkt in i munnen, oftast med fingrarna först och godbiten utstickandes på andra sidan. Idag fick hon apelsinklyftor och de var roliga jättelänge, tills det bara var mosiga högar kvar av dem.

Egentligen. Egentligen så hade jag ju tänkt helamma tills hon var sex månader. Ju. Så jag skäms lite nånstans i "borde-magen" och tänker att jag ju inte har gjort som jag hade bestämt mig för. Men det är ju så roligt! Hon är så glad och ivrig och jobbar så koncentrerat för att få några av de där roliga smakerna i munnen, och liksom studsar i hela kroppen när hon vill ha saker. Så jag struntar i bordet och gör det som känns bra. Vilket i det här fallet betyder att jag erbjuder henne mat fast hon bara är fyra månader.

Men jag försvarar mig inför mig själv med att jag ju inte trugar något på henne, eller fixar så att hon ska få i sig extra mycket på något sätt. Hon får bara leka med det vi äter, och jag ser ju hellre att hon sväljer några droppar apelsinjuice än att hon tuggar på pappersservetter...