lördag 31 oktober 2009

Älgjakt

Idag hängde Signe med mormor i hela fem timmar, medan jag och frun var ute i skogen och jagade älg. Det var lite häftigt att sitta på pass och tänka att "för två månader sedan födde jag barn...". Men det var rätt läskigt och konstigt att vara borta från Signeflickan så länge - två hela matningar med bröstmjölk på flaska hann det bli innan jag var hemma igen, den sista precis när jag kom innanför dörren.

Konstigt konstigt. Jag saknade att amma henne, även om mina bröst mådde rätt bra ändå. Det kändes på ett sätt väldigt bra att känna att jag fortfarande kan göra roliga saker, även i vårt nya liv, samtidigt som det kändes helt fel att inte ha Signe med överallt.

Jag misstänker att den här konstanta oroskänslan och ständiga upplevelsen av ansvar har kommit för att stanna. Föräldraskap, misstänker jag att det kallas...

fredag 30 oktober 2009

Dagens outfit 30/10 -09

Fina byxor och t-tröja

En svart sparkbyxa införskaffades, för att lösa problemet med tröjor som åker upp och blottar magen. Jättebra vid blöjavtagning visade det sig, bara en uppsättning knappar och grejs istället för två plagg. Så vi ska nog försöka skaffa en till likadan, kanske lite mer fluffig än denna i svart manchester. I det här är hon tuffa tjejen!

Och hon växer så det knakar! Sover och äter, sover och äter, och nu passar inte storlek 56 längre. Nu är det 62 som gäller, och hon är så stor så stor. Häftigt!!

tisdag 27 oktober 2009

Separation

Det är så häftigt att känna att det blev som jag trodde, att Signe söker sig utåt på egen hand, av sin naturliga utveckling, utan att vi behöver pusha. Vill hon bli buren får hon bli buren. Hela tiden om så är. Jag tror på att lära henne att det alltid finns någon där för henne om hon behöver det.

Och nu, i detta ögonblick, behöver hon det inte. Hon har, i något avseende, valt att ligga själv just nu, och mår bra i det. Jag gillar att få min hypotes bekräftad. Även om det efter två månaders bärande känns väldigt konstigt att ha en unge som nöjd för sig själv sover i spjälsängen.

Kanske har jag svårare att separera än vad hon har? Tur att jag är vuxen och tål det...

Tummar!

Nu har Signe på allvar hittat sina händer - den besvärliga men efterlängtade tummen kan äntligen efter fem veckors hårt kämpande kontrolleras så mycket att hon kan stoppa in den i munnen med flit, inte bara av en lycklig slump. Stundom suger hon så mycket på den att jag blir riktigt avundsjuk.

Jag vet att det finns de som beklagar sig över att barnet bara vill amma och använder bröstet som napp, för tröst och sömn och allting annat. Signe har aldrig funkat så. Visst har hon velat suga för tröst och annat, men suger hon på bröstet kommer det ju äcklig bröstmjölk, ju. Och när hon inte är hungrig blir hon då oerhört förnärmad och skriker i högan sky. Napp är skitäckligt, en mammaknoge eller tumme har funkat nån gång i nödfall, men egentligen inte. Egna händerna är det enda som duger, och nu har hon äntligen tämjt dem, så att de inte längre är något förvirrande som far förbi ibland, utan något hon faktiskt kan kontrollera. Hon verkar njuta hejdlöst.

Idag satt hon i babysittern nöjd för sig själv och sög på händerna, medan vi åt inte bara lunch, utan också gjorde expresso och drack upp den. Under tiden dåsade hon av, av och till. Det måste vara något slags rekord. Det trodde jag aldrig för två veckor sedan.

Men annars har hon återgått till att äta varannan timme - mängden mjölk behöver tydligen ökas. Men eftersom hon numera knappt vaknar på nätterna, och bara kan läggas ner direkt igen efter amning och rapning, så känns det inte alls lika jobbigt. Amma kan jag göra hur ofta som helst - det är det där med att vanka runt med vaken och missnöjd unge som är jobbigt.

måndag 26 oktober 2009

Det händer grejer

Det är en massa saker vi längtat efter att kunna göra, som vi inte egentligen gjort sen Signe föddes, i alla fall inte utan barnvakt. Som att äta en middag där vi båda kan sitta ner och äta med båda händerna. Kanske rentav prata med varandra. Eller som att sitta tillsammans i soffan framför teven och mysa lite på kvällen. Eller ligga i sängen alla fyra, jag och AB och hunden och barnet och ha det bra hela familjen.

Grejen är den att när vi tänkte oss att vi skulle ha barn så föreställde vi oss såna där mysiga grejer, och så lade vi bara in barnet i bilden. "Där kan vårt barn sitta" tänkte vi och tittade ut en bra plats i köket, och "vad mysigt att göra det här med en bebis" sade vi när vi låg ihopkurade i tv-soffan.

Och sen kom Signe, och tji fick vi. Hon ville inte alls sitta i famnen när vi åt - hon hade ont i magen och krävde att bli omkringburen, gärna gungad rätt kraftigt, medan hon gnölade gnälligt och då och då illskrek. Visst kunde den som bar henne försöka få i sig några tuggor mat, men någon matro blev det inte för någon, och i slutänden var det ändå enklare att den som hade Signe gick in i sovrummet och tröstade henne medan den andra försökte stänga öronen och ändå nånstans njuta av maten en kort stund. För att sedan gå in och byta av, så att den första av oss kunde gå ut och i ensamhet äta upp sina kallnade rester. Det där med gemensamma måltider kunde vi glömma.

Samma sak med att mysa i tv-soffan. Signe ville inte alls gå med på att någon av oss låg ner. Hon ville studsas upp och ner i upprätt ställning, eller möjligen bäras omkring i lägenheten, om bäraren hade rätt gung i stegen. Gungas fram och tillbaka i amningsfåtöljen kunde också duga, eller var kanske det sista alternativet när bäraren inte längre orkade göra något annat än apatiskt vagga fram och tillbaka och uttrycka entoniga "ssshhh"-ljud. Men i den fåtöljen får bara en person plats. Under tiden grät hon och gnölade, så att den som bar henne blev alldeles desperat, och den som inte gjorde det ändå satt med en tung klump i magen och spända axlar över att se sina två älsklingar lida. Den enda som hade en mysig kväll var hunden, som sov i fåtöljen och inte tar särskilt illa vid sig av barnskrik.

Sova hela familjen i sängen, tänkte vi också, med vår fina baby-bay som vi köpt för dyra pengar och bäddat i så noggrant. Men en liten tjej som sov korta, korta pass avbrutet av illskrik och sedan behövde vyssjas länge till sömns, gärna med sång och promenader i lägenheten - då blir det inte så bra att hela familjen sover tillsammans. För då får ingen sova. Istället delade vi upp oss, en sov i sängen med hunden och en på madrass i vardagsrummet med Signe. Och det enklaste sättet att överleva natten med förståndet i behåll var att den som hade Signe helt enkelt ställde in sig på att inte sova något på natten, medan den andra hade öronproppar och dörren stängd. Hunden tyckte vi var lite konstiga, men valde konsekvent att sova i sängen i sovrummet - inte så konstigt, med tanke på hur tunn och hård madrassen är. Inte ens hunden vill sova på den...

Det blev liksom inte som vi hade tänkt oss. Det var i det närmaste omöjligt att göra någonting alls positivt eller mysigt tillsammans - och det var kanske inte så konstigt, med tanke på att Signe verkade ha rätt ont hela tiden. Det är inte så lätt att slappna av och ha det bra, om en person i en liten familj är arg och ledsen.

Men hon har blivit större. Pö om pö den senaste veckan har det hänt stora grejer. Plötsligt är babysittern ett rätt okej ställe att vara på. Förut gallskrek hon inom trettio sekunder om vi lade ner henne nånstans alls - nu kan hon sitta en kvart, rentav tjugo minuter, för sig själv och titta på de roliga fiskarna som hänger ovanför henne.

Och sen var det inte bara babysittern. Vi byggde ihop en spjälsäng i vardagsrummet, och nu går det att lägga ner henne där och gå därifrån en liten stund. Hon ligger kvar, suger lite på sina händer, viftar lite med tårna, och verkar rätt förnöjd. Flera gånger har jag gått tillbaka till henne för jag har hört henne och är säker på att hon kommer att börja gråta - istället ser hon hur nöjd ut som helst, och utstöter små glada ljud, inte gråtljud. Det är svårt att tro att det kan vara så, efter de senaste två månaderna. Men så är det. Hon kan gilla att ligga själv.

Hon har dessutom fattat att natt är natt. Hon somnar efter sista kvällsamningen nån gång vid tio, elva - och sen sover hon!! Länge! Fyra, fem timmar! Första gången jag fick sova fyra timmar i sträck utan att AB matade henne med flaska trodde jag knappt att det var sant. Rekordet hittills är, om jag minns rätt, mellan elva och halv fem. Det är ju fem och en halv timme! Mitt i natten, dessutom. Dessutom, och kanske viktigare, så somnar hon om direkt efteråt. Hon vaknar knappt till när hon vill amma, stoppar mest händerna i munnen i sömnen, och rör sig så att jag vaknar. Jag ammar henne, håller henne upprätt en liten stund så att hon kan rapa om hon vill, och sen lägger jag tillbaka henne på hennes kudde, och då sover hon för det mesta redan djupt. Sen fortsätter hon sova, kanske med lite hjälp av en lugnande hand, och sover tills hon blir hungrig nästa gång. Hur enkelt som helst.

En annan stor förändring är att hon sover på en egen kudde. Det har också kommit bit för bit. Från början sov hon mage mot mage, och vi lät henne glida ner i armvecket innan vi själva somnade, för att hon inte skulle sova på mage när vi inte hade koll. Men hon sov på oss, hela tiden, och ofta behövde vi vagga henne långa stunder även när hon somnat för att hon skulle fortsätta sova. Allt eftersom minskade vaggningen, hon flyttade ut lite från armvecket, hon kunde sova bara tätt intill med mammas ansikte nära nära och en arm över hela sig, men med ryggen på sängen. Sen fick hon en egen liten kudde och sov med bara en arm över sig hela natten, och numera sover hon med en stor kudde och bara en lite stöttande hand när hon ska somna in. Jag kan sova bredvid henne utan att röra vid henne, jag kan ligga åt andra hållet, eller på rygg eller på mage precis som jag vill, jag kan få röra mig i sängen och byta ställning. Och, det mest avgörande, jag kan gå upp ur sängen utan att hon vaknar.

Så jag kan gå upp på morgonen och mysa med AB i sängen några minuter. Jag kan gå upp mitt i natten och gå och kissa. Jag kan gå och hämta saker jag glömt utanför sängen. Friheten är med ens oändlig.

Men igår tog någonstans priset. Vi lagade ugnstekt lax med kokt potatis, och när vi skulle äta tog jag babysittern och satte Signe i den nedanför matbordet, så att vi såg varandra. Och sen satt hon där! Hela måltiden. Vi kunde äta tillsammans, sittande, med två händer, och föra en konversation. Okej, rätt mycket av tiden ägnades åt att titta på vår fantastiska, nöjda och glada dotter och stirrade på sina fiskar och sparkade lite. Men vi hade kunnat prata om vi hade velat! (Och det gjorde vi lite också.)

Sen somnade hon under lite stillsamt gnöl i ABs famn, och jag satt med henne en stund framför teven. När hon somnat in riktigt djupt lade jag ner henne i spjälsängen, och hon fortsatte sova. Och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Helt förundrade tittade vi på teve en hel timme tillsammans, och vi kunde mysa i soffan igen. Hon vaknade inte, så vi gjorde i ordning för natten, gick ut med hunden, bäddade i ordning madrassen och sprang tusen gånger och tittade ängsligt på henne "hon lever väl?", "varför vaknar hon inte?". Och hon vaknade inte, för hon är en stor tjej nu och kände sig väl trygg i spjälsängen, utan oss.

Sen förmådde vi ändå inte sova ensamma inne i sovrummet, "tänk om vi inte hör henne?", utan låg tillsammans ute på madrassen i vardagsrummet istället. Men vi sov tillsammans! Vi somnade in tillsammans, och sov gott ändå tills vi faktiskt hörde hennes stillsamma små vakenljud runt halv två. Då ammade jag henne och sov kvar med henne på madrassen medan AB gick in i sovrummet. Men på morgonen kunde jag lämna henne på madrassen och gå in och säga godmorgon ordentligt till AB, och det är en sådan lyx! Att kunna låta henne ligga i två minuter utan att hon börjar illskrika.

Sanningen att säga låg hon nöjt kvar på madrassen tills jag började sakna henne (efter ungefär tre minuter), så då hämtade jag henne och sen låg vi tillsammans och hade roligt på sängen. Äntligen äntligen! Det har hon aldrig velat förut. Nu kunde vi ligga och mysa och ha det bra, och sen kom både AB och hunden och vi gjorde äntligen det där jag trodde att vi skulle göra hela tiden - vi gosade tillsammans i sängen, som en familj.

Alltså, är det så här är det ju inte svårt. Bara vetskapen om att det kan vara så här gör allting oändligt mycket lättare. Det räckte med lite lite mer självständighet från snuttans sida, så blev vårt liv mycket mycket bättre. En glad bebis på gott humör, som kan hantera sig själv någon minut i taget - vilket skillnad det gör!

Nu är resten av familjen ute på promenad, Vilde i koppel och Signe i bärsjal, och jag saknar dem redan. Det är en skön känsla.

söndag 25 oktober 2009

Eh-ne-guuääärghh

Nu har hon jollrat och småpratat med AB en lång stund, med det mest bedårande ansiktsuttryck. Gosunge! Hon är så duktig! Och så otroligt rolig att vara med när hon är på det här humöret.

Vända sig kan hon också. Åtminstone från mage till rygg. Och hålla upp huvudet riktigt ordentligt.

Stora tjejen, ju!

Somna in...

Istället för att skrika sig till sömns somnade Signe denna gång bara dåsigt, nöjd i min famn. Urmysigt. Annars blir hon ofta förbannad, särskilt på kvällen, över att behöva bli trött och sova. Hon är kanske rädd att missa något? Mindre traumatiskt idag, dock. Skönt.

lördag 24 oktober 2009

Tack och lov för hjälp

Alltså, grejen är den att nej, vi fixar inte det här. Vi fixar inte att ensamma ta hand om vår dotter. Det är för mycket. Vi mår för dåligt, och jag ställer inte upp på det.

Vi kom hem från svärföräldrarna för åtta dar sedan, övertygade om att nu, den här gången, skulle det funka. Jag menar, nu har vi ju haft två månader på oss att lära oss och vänja oss. Nu ska ju AB snart tillbaka till jobbet. Nu är det dags att få någon slags fungerande vardag av det här. Så vi åkte hem fyllda av nervös tillförsikt och med föresatsen att inte komma tillbaka på fjorton dagar. Nu skulle vi lösa det här själva.

Jag har varit olyckligare i perioder i mitt liv. Svårt att förstå, men det har jag. Men inte så där särdeles mycket.

Det kröp sig liksom på oss. Vi blev mer och mer stressade. AB blev argare och argare, jag blev mer och mer passiv. Gång på gång på gång började vi småtjafsa och gräla. Gång på gång sårade vi varandra, helt i onödan. Mer och mer började vi båda två känna den där sjunkande känslan, tänka de där hemska tankarna om hur usel man är och hur dåligt det går.

Till slut, i typ torsdags (men jag vet inte, för jag blandar ihop dagarna och har inget minne), var det inte mycket kvar av oss längre. Jag grät och stirrade ut i tomma intet. AB grät och slog på saker. Hunden skällde och skällde och skällde. Och Signe kinkade, gnölade, gnällde och illskrek. Det funkade helt enkelt inte längre.

Sen lade vi oss i en hög på golvet och grät. Jag låg med huvudet på ABs mage och kände hur otroligt mycket jag hade saknat det. Signe, den välsignade lilla sötnosen, valde att för tillfället vara nöjd i babysittern strax bredvid, och Vilde slutade skälla på grannhunden för ett ögonblick och passade på att ta sig lite mattegos. Och vi grät och berättade för varandra hur förtvivlade vi var, hur dåliga vi kände oss, hur det inte alls var så här vi ville leva, hur ledsna vi var.

Och långsamt, långsamt började det släppa. Signe kinkade till lite, och AB tog henne och hade henne mot knäna, där på golvet, och i några minuter var vi alla fyra tillsammans, tätt tätt, och lilla Signeflickan verkade också köpa läget, i alla fall precis just då. Och vi insåg att vi måste göra något åt situationen. För vi fixar inte att leva som vi gjorde fram tills dess.

Det är inte sömnbristen som är problemet. Ärligt talat sover vi rätt okej. Det är inte stress, inte brist på mat eller hygien. Det är inte ens brist på egentid, för när som helst kan vi be den andra ta Signe och därmed få lite tid för en själv. Den skriande bristen, det som får oss att fullständigt gå på knäna så fort vi kommer hem och är ensamma, det är bristen på tid för oss själva. Tillsammans.

Jag går i skift med människan jag älskar mer än allt annat, hon som jag behöver för att kunna stå upp. Jag skiter i om det är PK eller ej, om det är sunt eller vettigt - jag kan inte må bra utan henne. Jag behöver henne, så otroligt jädra mycket. Och efter sex dar utan tid ensamma tillsammans funkade vi helt enkelt inte längre.

Tillsammans kan vi fixa vadsomhelst - men utan möjlighet att då och då återkoppla, att då och då få en kram och få slutföra ett samtal, utan att få vara tillsammans, så blir vi stressade, neurotiska vrak som bara gråter och skäller. Och det går fort att hamna där, för vi behöver varandra så mycket.

Och när det bara är vi två och Signe har det varit nästan omöjligt för oss att hämta kraft från varandra, att ladda batterierna. Vi kan inte sova tillsammans, för en av oss måste sova med Signe, och hon låter så mycket att om vi inte ska vara uttröttade båda två måste vi sova i olika rum. Vi kan knappt kramas (det är inte samma sak när man har en bebis på armen). Det är svårt att prata vettigt när en av oss går runt runt eller repetitivt gungar bebisen upp och ner, eller måste avbryta konversationen för att ljudnivån blivit öronbedövande.

Det funkade helt enkelt inte.

Tack och lov att det inte behöver funka. Tack och lov att det inte är bara upp till oss. Tack och lov att vi till slut insåg vårt högmod och taggade ner på pretentionerna. Tack och lov att det går att be om, och få, hjälp. Tack och lov att vi lever ett liv där vi har kärlek och hjälp i överflöd, så fort vi sträcker ut en hand.

Signe har ju faktiskt åtta föräldrar, allt som allt. Inte bara två. Hon har fyra morföräldrar, som alla verkar ha drabbats av kärlek vid första ögonkastet till vår lilla sötnos, och som dessutom alla fyra är rätt rädda om mig och AB. Och hon har två gudföräldrar, där man kan säga samma sak. Vi behövde bara svälja vår prestationsångest och överdrivna stolthet, och lyfta upp telefonluren.

Så nu har vi bett om hjälp. Pappa och hans tjej vill jättegärna ha Signe ute hos sig på landet, och vi ska åka till Ikea med pappa och välja ut skötbord och grejer att ha där ute. Mamma bor 100 m härifrån och kommer gärna förbi och hjälper till. Och bästa vännen K, Signes gudmor, kommer hit på tisdag och tillbringar dagen här. Vi är inte ensamma. Vi behöver inte vara ensamma. Och vi kan få vara ensamma tillsammans.

Och grejen är den att det räckte med att vi fick vara för oss själva tillsammans ett par timmar igår kväll för att världen ska se helt annorlunda ut. Nu är vi glada igen, balanserade igen, oss själva igen. Nu är vi de fantastiskt bra mammor jag tog för givet att vi skulle vara. Nu kan vi klara vad som helst.

Men vi behöver lite hjälp ibland, för vi behöver få vara ensamma med varandra ibland för att det ska funka. Ett par timmar här och där, några gånger i veckan. Sen är allt bra igen.

Och då är det faktiskt väldigt bra.

fredag 23 oktober 2009

Avlastning är grejen

Vi lämnade Signe i 2,5 timme hos min pappa och hans tjej. Nu har vi kommit hem, klockan är halv nio, och Signe ligger glad och nöjd för sig själv i spjälsängen.

Glad och nöjd.

För sig själv.

Halv nio på kvällen.

Det har aldrig, aldrig, aldrig varit ens i närheten av att hända förut.

Barnvakt is the shit!

tisdag 20 oktober 2009

Gos

Signe ligger glad och nöjd i mamma ABs knä, jag sitter bredvid och chattar. Hunden sover i sin favvofåtölj, på teven är det något om människans ursprung. Hemmafrid.

söndag 18 oktober 2009

Mamma och matte

Är det någon skillnad på att ha en hundvalp och att ha en bebis? Kaxiga mamman frågade hur jag såg på det, och det frågar jag mig ärligt talat rätt ofta, inte minst eftersom någon av oss i stort sett dagligen utbrister "Men det är ju som det var med hunden..." apropå någonting i vår nya tillvaro.

Grejen är ju den att skillnaden mellan att ta hand om en liten sällskapssjuk, kelen, högljudd sötnos som kissar och bajsar överallt och håller oss vakna på nätterna och att ta hand om en annan liten sällskapssjuk, kelen, högljudd sötnos som kissar och bajsar överallt och håller oss vakna på nätterna inte är så himla stor.

Självklart är det en enorm skillnad på vår hund och på Signe. Absolut. Även om jag måste erkänna att jag någon gång den första veckan kärleksfullt kallade Signe "din lilla bajshund". (Och detta är skälet till att hon inte kommer få läsa den här bloggen förrän hon är vuxen, och förstår skämt...) Men det är faktiskt inte någon större skillnad på hur vi relaterar till hunden jämfört med hur vi relaterar till barnet. Vilde är vår, vi är ansvariga för honom, och vi vill ta hand om honom på bästa sätt. Det är väldigt likt hur vi känner för Signe.

Det är också en liten varelse som är helt beroende av oss, och som har makten att fullständigt vända upp och ner på vår tillvaro. När Vilde var en liten liten valp trodde jag ärligt talat att han aldrig skulle bli rumsren. Att vi hade fått den enda hunden som tänkte bajsa i vardagsrummet resten av sitt liv. Och när han satt på tröskeln och tjöt för att han inte vågade gå in i badrummet när jag duschade, men samtidigt inte vågade vara ensam kvar en meter ifrån mig, så undrade jag allvarligt vad det var vi hade skaffat egentligen. Han sov på mig hela tiden, och så fort han vaknade kissade han. För att få honom att äta låg vi på knä på golvet båda två och låtsades slåss om hans matskål. Innan vi gav upp och lät honom sova i sängen väckte han oss regelbunden minst fyra gånger varje natt för att vi skulle stoppa om honom med hans filt, som han sparkat av sig. Ärligt talat, den första månaden var han nästan lika mycket jobb som Signe, och om inte fullt lika jobbig och förvirrande, så i alla fall nästan.

En annan likhet med Signe var att jag inte alls fick det jag hade väntat mig när vi köpte hunden. Jag hade längtat efter en egen hund sen jag var sju, så när vi skaffade Vilde hade han rätt höga förväntningar på sig, och jag hade rätt höga förväntningar på mig själv. Nu, äntligen äntligen äntligen, var min hund här. Och sen visade det sig att det inte alls var det han var.

Han var ingen "hund". Han var inte Hunden(TM), som jag hade läst om och drömt om och tänkt ihop baserat på alla andra hundar jag har träffat. Han var inte det - han var så mycket mer. Det som inte gick att förutse, det jag inte kunde fantisera ihop, eftersom det var unikt för honom. Han var Vilde. En egen personlighet, en alldeles egen sort. Visst är han en hund, för all del, men framförallt är han Vilde, och det gick inte att föreställa sig i förväg.

Och där är upplevelsen väldigt lik den med Signe. Hon är också sin egen, ingen generisk "bebis", utan en alldeles egen och ny människa, som vi försöka lära känna. Jag trodde liksom att jag skulle vara så kär i att ha en "bebis" att jag inte tänkte på hur jobbigt och överväldigande och fantastiskt det är att lära känna en ny person. Vi jobbar på vår relation, Signe och jag, och det är rätt häftigt, och inte alls som jag hade tänkt mig.

För det som var sant för både Vilde och Signe var att jag aldrig kunde tänka mig den halva av relationen de själva tillför. Såklart. För de är inte jag, de är båda två sig själva. Det är nästan det häftigaste av allt.

Och jag måste ju erkänna att jag tror att hur vi behandlar hunden säger väldigt mycket om hur vi kommer att vara som föräldrar. På gott och ont.

(Alldeles nyss låg AB muttrande inkrupen under soffan för att fiska fram den söndertuggade, halva toappappersrulle som Vilde hade puttat in där, och ville ha hjälp att få fram. Han är inte alls bortskämd. Inte alls.)

(Men det är knappast så att vi kommer att behandla vårt barn som en hund. Möjligen är det så att vi behandlar vår hund som vår bebis. Men det kan jag leva med.)

torsdag 15 oktober 2009

Lika för lika

funny pictures of dogs with captions
see more dog and puppy pictures

Ledsen dag

Inatt var Signe vaken mellan halv fyra och fem, och till slut gick jag in och väckte AB och bad om hjälp. Hon tog över, såklart, och Signe somnade tydligen i famnen på henne när hon bar ut henne ur sovrummet. Jag vaknade med huvudvärk som alvedon inte lyckats jaga på flykten, och förutom amningen har svärmor haft Signe hela dagen. Det vill hon visserligen väldigt gärna, och jag har gjort mer eller mindre allvarliga propåer om att ta tillbaka henne, men ärligt talat är jag just nu rätt lättad.

Det är bara det att den lättnaden får mig att känna mig helkass. Hur ska jag lära mig att ta hand om min dotter om jag lämnar bort henne hela tiden? Är det inte just nu, just när det känns jobbigt, som jag borde vara med henne? Hålla henne när hon sover och prata med henne när hon är glad? Så jag inte bara kommer ihåg hur jobbig hon var i natt? Istället kämpar jag inte emot särskilt hårt när svärmor tar henne och smiter upp på övervåningen och datorn istället.

Men imorgon åker vi hem, och två veckor efter det börjar AB jobba. Jag lär få tid ensam med min dotter, om jag säger så. Så kanske ska jag inte ha dåligt samvete över att jag inte rycker barnbarnet ur mormors längtande händer, och kanske inte heller över att jag är ledsen och trött idag, efter att inte ha fått sova på ett par nätter och haft AB borta hela dagarna på älgjakt. Det kanske är okej att det är jobbigt, helt enkelt, och att jag är en ok mamma ändå.

Vi ska ut på restaurang ikväll. Jag hoppas min huvudvärk försvunnit, och att mitt dåliga samvete och tvångsmässiga tankar om att inte vara en tillräckligt bra mamma försvinner samtidigt.

Jag lär nog få tid med Signe. Det kanske är okej att mormor tar henne sista dagen vi är här.

Och ärligt talat, det är inte som att det är dåligt för Signe att ha en tät kontakt med sin mormor. Tvärtom. (Och jag tror mormor gillar det också.)

tisdag 13 oktober 2009

Duktig tjej!

Medan Signe har legat på sängen och tittat på roliga fiskar har jag hunnit:

Göra frukost
Äta frukost
Slå på teven
Läsa mail
Kolla mail
Skriva det här inlägget.

Helt fantastiskt!

söndag 11 oktober 2009

Längtan till landet

Signe som sover i ABs famn är just nu det absolut vackraste jag sett. Så härligt och avslappnande. Jag har en så fin familj!

Och jag vill så gärna bo i hus! Det är en grej med att bo hos svärföräldrarna ett tag. Jag inser hur mycket jag saknar att ha en skog utanför knuten, en trädgård, en gräsmatta, äppelträd. Att inte bo i stan.

Och imorgon ska AB ut på älgjakt, och jag drömmer våta drömmar om att köpa hus med tomt och mark, så vi kan ha egen jaktmark, eget jaktlag, egen jakthund. En liten tax, kanske, eller en beagle, som vi kan jaga hare och rådjur med. Det vill jag.

Och en häst, förresten. Det vill jag också.

torsdag 8 oktober 2009

Våra små fotomodeller

Jag tog på Signe en rosa stass som vi fick i present från pappas sida av släkten, och min spontana tanke var "Men, vad är det här för unge?". Lite rosa här och var får väl finnas i klädseln, men denna übergulliga utstyrsel var bara för mycket. Så den får hon inte ha något mer. Jag tog dock ett tjusigt foto att skicka som tack, och det blev rätt bra. De är fina, älsklingen och pälsklingen.

tisdag 6 oktober 2009

Tillsammansbehov

Nu flydde vi till svärmor igen. Det är jättejättejättejätteskönt. Jag fick en timme ensam med AB framför teven igår kväll. Vi kunde mysa tillsammans och vara med varandra, utan att göra något annat. Det har vi inte fått sen förra gången vi var här, och det var så otroligt välbehövligt.

Det har varit det jobbigaste med att plötsligt ramla in i nån slags själslig utveckling som jag har gjort de senaste dagarna - jag vill ju ha tröst. Och stöd och medömkan och kramar. Och jag vill ha det av just AB, såklart. Men det har inte gått, eftersom en av oss hela tiden på något sätt tar hand om Signe. Vila och ensamtid har jag kunnat få - men knappt en minut med hon som är mitt stora stöd i livet.

Det är klart att jag klarar mig själv. Men jag vill inte klara mig själv. Jag vill få vara med AB. Och nu får jag det, och allt känns fantastiskt mycket bättre.

En massa nästan ostörd sömn var ju inte fel det heller, förstås.

måndag 5 oktober 2009

Kris och utveckling

Jag tänker en massa på min egen barndom de här dagarna, så mycket att jag inte kan sova på nätterna. Det gör mig ledsen och gråtfärdig, och skuldmedveten över att jag nojar över egna grejer när jag "borde" fokusera på Signe. Men kriser funkar inte så, de väntar inte tills man har tid med dem eller ingen annan behöver en - tvärtom, oftast. Och det är klart att den enorma förändringen att bli förälder drar upp en massa tankar kring hur det var när jag var liten.

Jag envisades länge med att hävda att jag hade en lycklig barndom. Ja, förutom skilsmässan när jag var nio då. Och mobbningen i högstadiet. Men utöver det var jag lycklig. Jättelycklig! Så det så.

Tittar man på foton på mig när jag var liten ser jag alltid likadan ut. Jag tittar in i kameran, på fotografen, med en allvarlig, sorgsen blick. Jag ler inte - jag ser allvarsam och frågande ut. Jag målade ett självporträtt i olja när jag var fjorton, och har samma blick på det som jag hade på skolfotot i första klass - jag tittade på de två bilderna senast igår, när jag försökte vyssja Signe till sömns i mammas sovrum, där båda hänger.

Jag tror att för att en barndom ska räknas som lycklig borde väl personen som hade den ha några lyckliga minnen? Känna sig lycklig vid tanken på den? Någon gång se lycklig ut på bilder ifrån den? Eller i alla fall se lite glad ut? Inatt satt jag vaken en lång timme med Signe i knäet i fåtöljen i vardagsrummet och försökte minnas saker från min tidiga barndom. Jag har spontant inte särskilt många minnen alls - i tidig vuxen ålder kom jag inte ihåg någonting alls innan nio års ålder. Sen dess har brottstycken kommit tillbaka, och när jag nu satt och letade medvetet dök det upp fler och fler fragment.

Jag menar, det är klart att jag minns min barndom. Eller snarare, jag vet vad som hände, för det har folk berättat för mig. Jag vet var vi bodde, var dagis låg, vad mina bästisar hette, var vi reste på semester. Men de faktiska minnesbilderna, händelser jag sparat och kan återkalla, är kanske tjugo stycken hittills. Det är fullt möjligt att det är helt normalt - man minns nog inte så mycket från den där tiden innan skolan började i vilket fall.

Men inget av minnena gör mig glad. Inget får mig att le eller känna någon trygghet eller värme. Jag känner sorg, och ångest. Jag känner mig övergiven och ensam. Jag var ett ledset litet barn, och det jobbiga är att jag också är övertygad om att min mamma älskade mig och gjorde sitt allra bästa.

Men det räckte inte.

Och om hennes bästa inte räckte - hur ska jag kunna lita på att mitt bästa räcker för Signe? För oavsett vad jag sagt om att jag minsann inte hade någon traumatisk uppväxt, så blir jag alldeles kall i magen vid tanken på att Signe skulle behöva må som jag gjorde.

Jag vill att hon alltid ska känna sig älskad och välkommen. Jag vill att hon ska veta att hon är okej, vad hon än känner. Jag vill att hon ska kunna lita på att jag och AB kan ta hand om henne, och att vi kan ta hand om oss själva - jag vill aldrig att det ska vara hennes jobb. Jag vill att hon ska kunna leva sitt liv utan oro för oss eller vårt humör eller vår hälsa eller vår ekonomi - jag vill att hon ska få vara självisk och barnslig och oroa sig för sig själv och vara den som kommer till oss för att få hjälp, istället för att oroa sig för hur vi mår.

Men hur ska jag kunna lita på att jag kan ge henne det? Hur ska jag kunna ge henne det, när jag inte fick det själv?

Liten lycka

"Beh!" sade Signe idag, och log mot mig. Jag blev så glad!!

söndag 4 oktober 2009

Uuuääääähhh! Eh eh eh! Uääähgrrhhgg! Uuuuäääh!

Konversationer som förs ganska ofta här hemma:

Signe: "Mamma, allt är inte helt perfekt..."

S: "Mamma, jag är kissnödig!"

S: "Mamma, jag har bajsat!"

S: "Mamma, jag har trååååkigt!"

S: "Mamma, jag är trött!!"
Mamma: "Jamen sov då..."
S: "Men mamma, jag är för trött!"
M: "Men sov då?"
S: "Neeeeej!! Du är jättedum!!"
M: "Jaja, jag vet... Sov nu."

S: "Maaaammmaaaaaa! Jag är hungrig!"
S: "Maaammmaaaa!!! Hörde du inte?? Jag är huuuungrig!!"
S: "Neeeeej!! Inte Minifom! Jag vill inte ha minifom! Inte inte inte!"
S: "Huungriiii... Mums!"

S: "Fiskarna ovanför skötbordet är fina. Nu är allt rätt okej. Kanske. Lite."

S: "Neeeej! Inte mössa! Inte mössa! Inte mössa!! Jag vill inte ha mössa! Inte inte inte!"

S: "Mamma, du är tråkig! Stå upp! Stå upp! Okej, det är bra. Det hållet! Inte det hållet!! Det hållet! Det är bra... Nu ska du guppa upp och ner. Guppa! Kom igen, guppa!! Det är bra, fortsätt så. Fortsätt, sa jag!"

S: "Mamma! Jag är trött."
M: "Sov då?"
S: "Neeeeeej!! Jag är för trött! Du är dum!"
M: "Jaja, jag vet. Sov nu."

fredag 2 oktober 2009

En ljusning

Signe somnade för sig själv på soffan, medan jag satt bredvid. Nöjd och utan gråt, vilket inte hänt på typ tio dagar. Hurra hurra! Vår lilla butterkaka har för tillfället blivit en solstråle igen. Det ger hopp inför framtiden.

Dagens outfit 2/10 -09



Underst bruna plyschbyxor med fluffig passform över brun stjärnspäckad body. Som ytterplagg en chic svart halsduk, med matchande svart mössa nonchalant slängd bredvid, och överst en kontrasterande rosarandig jacka. Ett par vita tossar gör klädseln komplett. Helt rätt under bärsjalen i höstvädret!