Kluven

Potatis och kyckling stod på menyn idag - potatisen var hal och hade fel form, så den kom knappt in i munnen. Sen stoppade Signe in en hel potatisbit och satt och funderade på saken en stund innan hon puttade ut den igen. Fel form, som sagt. Min tillit till att "nej hon sätter inte i halsen om hon får sitta upprätt och bara stoppa in sånt hon kan manipulera på egen hand" blev visserligen bekräftad, men min spontana önskan var ändå att rycka upp henne ur stolen och skaka henne i fötterna... Fel form, som sagt. Kycklingen var en höjdare, den åkte in och ut ur munnen frenetiskt, tills lillan blev frustrerad och fick amma istället. Hungrig lillan! Jag ska komma ihåg att amma innan vi erbjuder mat, så hon inte behöver vara hungrig. Det är inte meningen att hon ledset ska sitta och försöka bli mätt på de kycklingsmulor som eventuellt hamnar bakom hennes läppar.

Men som vanligt ligger lillan före oss. När vi började med EC och hon efter en månad tydligt visade att nu ville hon inte kissa i blöja längre, så tog det oss fullständigt på sängen. Och det här med att lägga lite mat framför henne för att se vad hon gjorde med det har nu lett till att hon ivrigt viftar och visar att hon också vill ha när vi sätter oss ner och äter. Sen jobbar hon stenhårt för att få in det goda i munnen, greppa det och smaka på det och slicka på det. Jag trodde att det skulle gå mycket mycket trögare, men tja, hon ligger före oss, som sagt.

En del av mig är fortfarande kluven. Det känns som om vi fuskar, som om vi gör något busigt och förbjudet, när vi inte väntar ett par månader till. Men hon vill ju! Nu vill jag inte neka henne ett nöje hon har upptäckt. Det känns dumt att lyssna mer på borden än på barnet, så jag tror vi fortsätter.

Men nu sitter vi och försöker hitta vettig information om vilka matvaror som är farliga och inte, och det är inte helt lätt. Allt bygger på att man ska mosa maten och stoppa i ungen med sked - inte i de mängder Signe får i sig, dvs nästan ingenting. Jag skulle inte mixa vare sig kyckling, bröd eller citrusfrukter till henne och försöka mata henne, i alla fall definitivt inte som första föda när hon är fyra månader. Men det är en annan sak, känns det som - det är skillnad på att bli skedmatad av mamma, och att hon sitter och ägnar tre minuter åt att få tag på en kycklingbit i näven, för att sen stoppa in näven i munnen med fingrarna först, och eventuellt känna lukten av kycklingen som sticker ut på andra sidan...

Salt är farligt i större mängder (eller några som helst mängder, verkar det som). Spenat har för mycket nitrat. Hela nötter kan hon kvävas av, och honung kan innehålla en farlig bakterie. För mycket gluten för snabbt är inte bra, det ska introduceras långsamt parallellt med amning. Rått kött och råa skaldjur går så klart bort, av samma skäl som vi inte äter det. Med mögelost finns risk för listeria, och råa ägg kan också ge matförgiftning. Men det var det hela. Mer vet jag inte.

Plockmat

Signe, 4 månader och en vecka idag, har börjat sitta med i egen stol vid matbordet, och sprattlar förtjust och sträcker sig efter det vi stoppar i munnen. Så nu får hon också, avlånga brödbitar och lite citrusfrukter har det blivit hittills. Hon skyfflar allting inom räckhåll till sig med båda armarna och sen lutar hon sig fram emot sitt byte och slickar på det. När hon lyckas få tag på något med sina små griphänder åker näven direkt in i munnen, oftast med fingrarna först och godbiten utstickandes på andra sidan. Idag fick hon apelsinklyftor och de var roliga jättelänge, tills det bara var mosiga högar kvar av dem.

Egentligen. Egentligen så hade jag ju tänkt helamma tills hon var sex månader. Ju. Så jag skäms lite nånstans i "borde-magen" och tänker att jag ju inte har gjort som jag hade bestämt mig för. Men det är ju så roligt! Hon är så glad och ivrig och jobbar så koncentrerat för att få några av de där roliga smakerna i munnen, och liksom studsar i hela kroppen när hon vill ha saker. Så jag struntar i bordet och gör det som känns bra. Vilket i det här fallet betyder att jag erbjuder henne mat fast hon bara är fyra månader.

Men jag försvarar mig inför mig själv med att jag ju inte trugar något på henne, eller fixar så att hon ska få i sig extra mycket på något sätt. Hon får bara leka med det vi äter, och jag ser ju hellre att hon sväljer några droppar apelsinjuice än att hon tuggar på pappersservetter...

Det finns en första gång för allt

Vi var på café med goda vänner idag, Signe och jag, och två stora milstolpar passerades. Först satt hon själv i barnstol, med lite kudde runt som stöd. På eget initiativ höll jag på att skriva, och det var det förstås inte, men hon verkade väldigt förtjust och förnöjd rätt länge.

Hon satt och tog på allting på bordet, och jag lade en liten brödbit framför henne. Hon gjorde med den som hon gör med allt, svepte till sig den med hela armen och förde raskt handen och dess uppfångade byte mot munnen. Sen grinade hon lite illa och släppte brödbiten. En stund senare lade jag en annan bit framför henne som hon gjorde på samma sätt med, men denna brödkant fick stanna i handen och hon satt och stoppade den i munnen en lång stund. När hon till slut tappade taget hade hon blöta brödsmulor över halva ansiktet och hela händerna, och en ganska liten bit bröd föll till golvet.

Det är fullkomligt oklart huruvida något av brödbiten egentligen kom i Signes mage, men hon tuggade på den i alla fall. Det var kul!

Mutter mutter

Efter att hunden väckte oss allihop med vrålskall klockan två inatt, och lillstumpan därefter vägrade somna om förrän tjugo över tre, så är bådas popularitet nere på tidigare onoterad bottennivå. Kärleken finns där nånstans - den är dock för ögonblicket dold av ett tungt täcke irritation och förtrytelse.

AB var dock en hjälte och hängde med stumpan medan hon hade party i en timme, och stannade sedan med henne i vardagsrummet till klockan fem, sovandes på soffan medan Signe sov i spjälsängen. Själv fick jag alltså tillfälle att bre ut mig alldeles ensam i sängen några timmar, vilket var skönt eftersom lillan redan tio på kvällen bestämt sig för att tätt intill mammas kropp var ändå riktiga stället att sova på.

Dessutom vaknade hon klockan sju och vägrade somna om. Skitnatt, helt enkelt.

Stor lillstumpa

Igår var det exakt fyra månader sedan lillstumpan föddes. Stora lilla stumpan. Igår slog hon ner sin första kaffekopp, och idag när hon satt i ABs knä medan AB jobbade tryckte hon på tangenterna när AB skrev. Hon ler stort och ofta och är liksom på och med och glad hela tiden. Det är helt underbart.

Nu är vi en riktig flock igen, vi fyra. Igår låg vi i sängen alla fyra, trötta efter en hektisk helg, och Signe snuttade sig själv till sömns med tummen mitt emellan oss, medan AB äntligen kunde läsa Harry Potter för mig. Det är en pre-Signevana som vi blivit tvungna att avstå från rätt mycket sen hon kom, eftersom hon varit så rastlös och skrikig. Det har liksom inte varit läge, helt enkelt. Men nu funkade det, och det var jättemysigt. När lillan somnat dåsade vi andra till en stund också, och det var hur skönt som helst.

Bättre

Mycket bättre natt inatt, lillstumpan somnade som tidigare, utan gnöl. Struntade i det där med pyjamaslöst och blöjbyte vid sängen - det gick bra ändå.

När AB gått vid sju låg vi kvar i ett par timmar, Signe vaken tätt tryckt mot mig, och jag sov. Hon får gärna vara hur vaken och sparkig som helst, bara hon är nöjd - och tätt intill mamma verkar hon vara det.

Nattliga bekymmer

Plötsligt har natten fått nya problem. Från att sova ganska nöjd ensam och fortsätta sova när vi lägger ner henne, har nu Signe blivit lättväckt och missnöjd. Det funkar inte att bara lägga ner henne i sängen eller babybayen längre, särskilt inte på natten, hon vaknar till och gnölar och är missnöjd. Och rör sig, massor.

Problemet med det är att när hon gnölat klart och lagt sig tillrätta och somnat om, så ligger hon numera som regel platt på magen. Om vi lyfter upp henne och lägger henne på rygg, gör hon om hela processen tills hon återigen sover gott - platt på mage. Framåt tredje, fjärde försöket öppnar hon sina vackra, gråblå ögon och är klarvaken igen.

Kul.

Hon har dessutom gjort likadant efter amningen på natten, så vad som förut var rätt lätt och smidigt har med ens blivit jädrigt jobbigt och besvärligt.

Det som har verkat funka är att jag tar henne efter amningen och lägger henne hos mig, tätt intill vid min sida. Då rullar hon inte längre än till sidan, för sen ligger jag i vägen, och efter att ha sparkat på mig ett tag med sina vassa tånaglar har hon somnat på sidan och sovit gott. Det är en rätt ok lösning, bortsett från att jag sover lite dåligt med henne så tätt inpå mig. Men vad sjutton, jag sover i alla fall, och det gör hon också, och det får väl räcka så. Tror jag ska börja göra så permanent. Och så har satt upp en liten "blöjbytesstation" vid babybayen, så att jag ska ha en chans att potta henne och byta blöja utan att behöva gå upp.

Klar nackdel med bebis som inte vill kissa i blöjan när hon är vaken, och som ammar hela natten - de senaste nätterna har hon inte kunnat somna om ifall hon inte får kissa först. Så istället för att helt enkelt lyfta upp halvsovande unge, amma, lägga ner sovande unge, varannan timme, så har det blivit lyfta upp arg unge, inte kunna amma arg unge, gå ut i vardagsrummet, ta av blöja, potta arg unge, sätta på ny blöja, amma sittandes i kall fåtölj nu ganska glad unge, gå tillbaka med sovande unge, lägga ner sovande unge, som sedan då gnölar, gnökar och far runt tills hon ligger på mage... Inte jätteroligt.

Ny plan således - byta blöja och potta inne vid sängen, förmodligen varje gång hon vill amma, eller åtminstone nån gång per natt. Strunta i babybayen, och ha henne intill mig och dela täcke med henne. Jag sover som om jag låg på en smal klipphylla utan säkerhetsrep, men folk gör ju sånt också, så det går nog bra. Bättre än att inte sova alls... Och när hon väl slutat sparkas är hon rätt mysig - vi sov ju så med henne de första två månaderna, så det är egentligen inget konstigt.

Jag funderar också på att skippa pyjamasen på henne. Ska prova i alla fall en natt att låta henne sova i bara blöjan. Vi brukar få det väldigt varmt inne i vårt lilla sovrum framåt slutet av natten, och ska hon dela mitt täcke behöver hon kanske inte så mycket mer. De filtar vi brukar ha till henne sparkar hon av sig när hon gnökar runt i alla fall. Eller ja, helt naken blir hon inte, vi har en obligatorisk beige fleecefilt som hon har runt sig hela kvällarna och större delen av natten, det är hennes nattningsfilt och den ska hon förstås ha. Men jag funderar på att testa utan pyjamas.

Får se om det blir bättre framöver. Förr eller senare kommer hon i alla fall sova hela nätter i sin egen säng. Nån gång innan skolåldern, förmodligen...

Snö, sjuk hund, magrullningar och annat

"Barnens julfavoriter" går på stereon, men det är nog mer mammas julfavoriter. Signe verkar oberörd. Hon leker på det vi kallar för mumingymet, ett babygym med muminfigurer vi fick av min mamma efter viss övertalning. Signe tycker fortfarande att det roligaste är att lägga sig på mage - men inte att vända tillbaka. Det får mamma göra...

Hunden är sjuk på något sätt, i morse väckte han oss med en lång stunds besynnerliga indragna nysningar, hela kroppen spändes och han lät som om han kvävdes. Stackarn. Han ser hängig och grå ut, vår annars så spralliga kille, och har konstiga kala fläckar i pälsen. Amatörens gissning är noskvalster, men vi har fått en veterinärtid idag på förmiddagen, så det löser sig säkert snart.

Jag har inte fått någon praktikplats, men det skiter jag i. Det är inte dags förrän den 18e februari i vilket fall, så jag tar jullov nu. Dags att bry sig efter nyår igen, eller så.

Det snöar och snöar och snöar. Härligt och fint, nu när AB blev övertalad av mig att inte åka långa bussturen ut i snöovädret till jobbet. Efter bussolyckan för tre år sen är jag helt ointresserad av att hon ska åka den sträckan i dåligt väder. Så hon stannar hemma idag och går med hunden till veterinären. Hon jobbar hemifrån, och jag försöker låtsas att hon inte är här - med ytterst liten framgång.

Småsnuttar

Signe kan nu vända sig från rygg till mage, och gör det så fort man lägger ner henne. Hon verkar dock behändigt ha glömt hur man vänder sig tillbaka, utan gnäller istället tills hon får hjälp. Varefter hon prompt vänder sig på mage igen. Jaja.

Hon har också börjat sträcka sig efter saker, leksaker och annat roligt, med vilja och uppsåt, och griper tag och håller fast när hon får dem. Hon kan sitta och hålla i leksaker, föra dem till munnen och undersöka dem. Oerhört roligt.

Nu äter hon inte fullt lika mycket på natten längre, och lite längre och mer koncentrerat på dan, så jag tror det värsta tre-månaders-"jag har just upptäckt världen och kan inte koncentrera mig" har gått över.

Men å andra sidan var hon och jag på fest med goda vänner i kväll, och hon har helt förlorat sin förmåga att sova oberörd i sjalen trots att folk pratar runtomkring. Så vi åkte hem igen, och hon fick sitt vanliga kvällsbad och blev vyssjad till sömns. Som det ska vara.

Föräldratankar

Tankar som flyter i mitt huvud just nu:

Det är egentligen inte jobbigt att Signe ammar varannan timme igen på natten, och inte tycker det är särskilt roligt att ligga själv på dan. Det är inte det som är problemet. Det som är problemet är omvärlden och kraven att jag ska göra helt andra saker än vila och ta det lugnt när jag kan, och vara med henne. Om jag får ägna mig åt amning och småbarnsskötsel så mycket som krävs när det krävs, så går det riktigt bra.

Men jag ska börja skolan igen den 20e januari, och innan dess ska jag fixa en praktikplats. Det betyder en massa möten utanför hemmet, där jag är sminkad och representativ och inte har med Signe, och AB är hemma med henne och jag försöker pumpa ut mjölk eller skynda mig hem i tid innan hon blir alltför hungrig. Det betyder stress och yttre krav och i grunden en livsstil som inte är särdeles förenlig med hur jag vill vara som mamma och hur jag vill att vårt liv ska se ut.

Hur ska det här gå?

Och svaret är förstås att det ska gå så bra som möjligt för hela familjen, och att vi ska vara väldigt noga med hur vi prioriterar egentligen. Vi ska må bra, Signe ska få det hon behöver, och sen ska resten av världen få sitt. Inte tvärtom.

Idag är jag hemma och gör det jag ska - tar hand om mig själv och mitt barn och vårt hem. Det känns bra. Då gör det inget att sömnen var lite sisådär.

Livet är så roligt just nu för Signe, så att det där med matro är lite svårt. Bättre att äta ordentligt, länge och ofta, på natten, tycker hon. Då är det mörkt och tyst och lugn och ro, då har hon tid och ork att äta. Inte en helt lyckad lösning, tycker mamma.

Men jag vet inte. Det känns som om en av mina djupast liggande övertygelser är att det är så väldigt mycket vi inte kan, eller ska, lägga oss i. Jag tror på att Signe är den som är mest kompetent på att avgöra när hon vill äta och sova. Jag kan ge de rätta förutsättningarna, och föregå med gott exempel. Men mer än så tror jag ger väldigt lite utdelning. Hon kommer växa upp och hamna rätt ändå, med tiden, och jag tror inte jag kan göra sådär väldigt mycket för att påverka det.

Så jag suckar lite, och tänker att få artonåringar ammar en gång varannan timme, och bekymrar mig inte så mycket. Det hänger väl också ihop med det jag skrev ovan - om mitt liv är sådant att jag inte orkar ta hand om mitt barn, då är det mitt liv det är fel på, inte mitt barn.

Och ska jag vara sann mot den övertygelsen så är ju också sanningen den att det kan gå ut över min praktikplats. Det kan innebära att jag får en dålig praktikplats, eller att jag får den väldigt sent. Det kan också innebära att jag inte satsar hundra procent när jag är där, och att jag i och med det får dåliga referenser från handledaren. Så kan det bli. Och blir det det, får vi lösa det då. Men det vore okej, det med. Jag kan förmodligen få jobb ändå, så småningom.

Och ärligt talat tror jag att de egenskaper och värderingar som får mig att vilja prioritera mitt barn framför min karriär, är samma egenskaper och värderingar som kommer göra mig väldigt bra på mitt framtida yrke. Så det jämnar nog ut sig i slutänden. Kanske kan man bli lycklig och få att bra liv, även om man inte är superambitiös och driven på alla områden samtidigt?

Och grejen är den, att ska jag välja mellan att göra det som känns rätt mot mitt barn, och det som är bäst för min karriär eller min arbetsgivare, så väljer jag mitt barn med en självklarhet som förvånar mig. Det trodde jag faktiskt inte, innan Signe kom. Jag trodde det skulle vara svårare att välja.

Det betyder inte att jag tänker sätta mig på golvet och stirra på Signe resten av livet, i hopp om att hon ska göra mig lycklig. Det betyder bara att om jag är på väg att knäckas av att ta hand om henne, tänker jag bortprioritera allt annat först, innan jag gör mindre än allt jag kan för henne.

I kväll när AB kommer med bussen från jobbet ska jag och Signe möta henne, och så ska vi titta på en större lägenhet. Just nu bor vi oerhört centralt och oerhört litet. Det känns inte längre vettigt att betala så mycket för läget, när vi för samma pengar kunde få en uteplats. Och ett badkar. Och en tvättmaskin. Och plats att gå på, ett kök man kan vara två i, ett sovrum med plats för en till säng... Dags att flytta, helt enkelt.

Men den där stora villan vi vill ha får vänta tills jag fått ett jobb, vilket måste vänta tills jag är klar med min utbildning. Vilket är det främsta skälet till att jag börjar skolan igen i januari, vilket är anledningen att jag är så jädra trött idag av praktikplatsletande. Allt detta för en villa. Ja ja.

Finunge

AB är sjuk, förkyld med ont i halsen och feber, och jag tog svininfluensavaccin igår och har feber idag. En potentiellt mycket jobbig dag, och i praktiken ganska jobbig dag. Och Signe, sötbästfingumman, har varit alldeles underbar. Från att hon vaknade med ett soligt leende kvart i åtta imorse, till att hon somnade alldeles ensam i spjälsängen medan vi såg på "Arga Snickarn" och lite förstrött undrade om inte sötnosen skulle tröttna på att leka med muminmobilen snart och vilja vyssjas till sömns. Men istället för att bli trött och gnällig och vilja bli upplyft och vyssjad, så hittade hon sin tumme och somnade lugnt och stilla för sig själv. Nu har vi lagt en filt över henne och börjar göra kväll själva.

Hon är så fantastiskt otroligt underbar nu! Glad och rolig och med, upptäcker hela tiden nya färdigheter och nya roligheter, och är så kul att vara tillsammans med.

Gullungen!

Tur för oss, kan man ju säga, när vi båda är sjuka.

Varför är det bara jag som bär i sjal?

Nu har jag varit på öppna förskolan två gånger, med ca 30 bebisar varje gång, och idag på teorilektion med babysimmet, där jag såg kanske åtta bebisar. Samtliga gånger är jag den enda med bärsjal. Den enda.

Vad är det som är så himla händigt med barnvagn? Är det jag eller alla andra som missat något?

Alltså, uppenbart är ju fördelen att man slipper bära ungen. Det säger sig ju självt. Och har man gjort kejsarsnitt eller har ryggproblem eller annat strul så är ju det en stor grej. Men majoriteten måste ju i alla fall vara friska, och de flesta ungar är ju inte jättejättestora. Signes fem kilo gör liksom inte sådär jättemycket till eller från, när hon sitter nära kroppen och jag bär med hela ryggen.

Sen tänker jag att jag kanske skulle tyckt mer om vagnen om den inte stod i källaren. Som det nu är bär vi ner Signe i mjukliften till vagnen, och baxar sen ut vagnen genom källardörren. Hade vi en stor hall på nedre botten hade det såklart varit lättare.

Men ändå. Alla kom kånkande på stora stora grejer att ha ungen i, som ska bäras med en arm utsträckt från kroppen. Det är ju inte bekvämt alls. Och inte sjutton vill ungarna ligga där sedan, de vill ju komma upp i famnen så fort de kommer in. Signe satt på min mage hela tiden hon, med fördelen att jag hade två händer oavsett om hon kände för att vara vaken, leka, gosa eller sova.

Och hon hade mycket mindre kläder än de andra ungarna. Hon sitter ju mot min kropp, med mina ytterkläder ovanpå sig, så när jag klätt av mig har hon också bekväm temperatur. Ja, en mössa har hon förstås, men det är ju relativt lite jobb att dra av den.

Det främsta argumentet är i alla fall att det ska mycket till för att Signe ska gilla vagnen. På helt rätt humör har hon köpt det några gånger, men annars gallskriker hon. Och det hon vill då, det är att komma upp i famnen. Och det jag vill när hon är missnöjd, är att ta upp henne. Om jag då inte har sjalen, så står jag där med en missnöjd unge i båda händerna, och en bökig vagn som jag inte kan flytta. Hon kanske skriker i sjalen också, men då vet jag i alla fall att jag gjort det grundläggande och att hon inte skriker av ensamhet eller otrygghet. I vagnen är hon ju en meter bort, och där vill jag inte ha henne när hon är ledsen.

Är det bara jag som får ont i magen av att bebin skriker i vagnen? Är det okej med alla andra? Eller är det bara Signe som nånsin blir ledsen i vagn? Jag menar, jag skulle ju inte låta henne ligga kvar och vara ledsen på golvet, eller i babysittern, eller i sängen - varför förväntas jag göra det i vagnen? Min mamma tycker att vi ska vänja henne vid den, underförstått att det gör väl inget om hon gråter lite där, vi finns ju precis bredvid. Men jag vill inte finnas precis bredvid, jag vill hålla henne nära och vagga henne om något är ledsamt. Jag kan inte alltid fixa det ledsamma, men jag kan i alla fall alltid finnas där med henne. Enda gången jag inte lyfter upp henne är i bilen, eftersom det vore olagligt för att inte tala om skitkorkat. Men det gör ont nog.

Så jag fattar inte. Varför använder alla alla alla barnvagn? Jag hade inte tyckt det var ett dugg konstigt om hälften av ungarna åkte vagn. Eller rentav två tredjedelar. Men alla? Varenda en? Mysko. Har jag missat något grundläggande, eller är jag ovanligt smart? Eller har vi en konstig unge?

Man tänker så fel ibland

Mycket, mycket träffande gravidserie.

Gilla läget

Ganska ofta sover Signe till åtta, halv nio på morgonen, eller låter i alla fall mig ligga kvar och tryna tills dess. Idag drog hon dock gränsen vid halv åtta, efter att ha legat och sparkat och grymtat sen sju. Ingen mer sömn, helt enkelt, och jag var faktiskt jättefrustrerad när jag gick upp. Jag svor och grät en skvätt och sade "Men jag _vill inte_!!" och AB klappade lite på mig innan hon gick till jobbet.

Sen lät jag tiden gå lite till, lät känslorna passera, och konstaterade att det var ju faktiskt inte alls så att verkligheten var särskilt jobbig. Jag var förbannad för att saker och ting inte hade blivit som jag hade tänkt, men egentligen var det ju inte alls särskilt illa. En unge som somnar strax innan nio och sen sover gott till sju, det är faktiskt absolut inget att klaga över - även om sagda unge vaknar och käkar en tre, fyra gånger däremellan. Det var egentligen inte så att jag var så överdrivet trött - jag var mest förbannad över att jag inte fick som jag ville.

Det var liksom inte verkligheten som var så fel - det var bara det att den inte matchade mina förväntningar.

Med det perspektivet är jag väldigt tacksam att jag redan från början, innan Signe föddes, var inställd på att bebisar vill amma hela, hela tiden. Att de vill bli burna hellre än att ligga för sig själva och att de vill sova med sina föräldrar. Hade jag trott att Signe skulle äta 6-8 gånger per dygn, som de sade på BB, att det skulle funka att lägga henne i en barnvagn, eller att vi skulle ha någon särskild nytta av spjälsängen - då skulle jag nog blivit fullkomligt galen de första två månaderna. Som det nu var blev jag i och för sig halvt om halvt från vettet av sömnbrist och trötthet och brist på tid med AB, men det hade nog kunnat vara värre.

Eller så här. Jag hade ingen jäkla aning om hur oerhört jobbig den första tiden med Signe skulle bli. Jag hade helt andra förväntningar, rosenröda drömmar om en mysig höst med AB, mig och hunden, och bebisen som en gullig accessoar att amma och bära omkring på. Den totala förvirringen, skräcken och vansinniga tröttheten som blev istället var jag inte alls förberedd på.

Men jag hade inga specifika prylar jag var arg på att de inte funkade. Jag hade ingen särskild, riktad frustration om att "varför sover hon inte i sin säng?" eller "varför äter hon så himla ofta?". Jag var liksom inställd på att hon skulle vilja ammas jämt och bli buren överallt. Det jag inte hade förutsett var hur oerhört slitigt det blev för mig i längden.

Det positiva med det är dock att jag liksom utgår från det som grundläget. Förutom i morse, när jag helt tappade perspektivet, så är jag rätt bra på att köpa läget. Det är inte alls självklart att Signe kommer acceptera att ligga själv - och gör hon inte det, då är det bara att plocka upp henne. Det är ingen idé att ens försöka förutsäga när hon vill äta nästa gång - det varierar mellan en kvart (om hon vill snutta lite till, helt enkelt) till fyra, fem timmar (det är nästan lite läskigt). Jag testar bara med bröstet då och då, när hon inte är helt nöjd, och ibland vill hon ha. Det är inte alls säkert att hon kommer att somna bara för att jag tror att hon är trött - och gör hon inte det får jag anpassa mig efter vilken sorts stimulans hon vill ha tills hon är redo att somna.

För mig är hon nånstans "egentligen" fortfarande det där lilla buttra, krävande knytet som kom ut vid förlossningen, och alla avvikelser därifrån är välsignelser och något att vara tacksam för. Varje leende är en gåva, varje sovstund hon ligger i sängen är jag tacksam för att jag får dricka thé och skriva blogginlägg, och när hon äter ordentligt vid bröstet tills hon blir mätt och nöjd, utan att skrika eller tjorva, så tycker jag att hon är världens, världens duktigaste bebis. Jag blir alldeles uppfylld av glädje och tacksamhet att vi har fått en så otroligt begåvad, lättskött, snäll och förståndig dotter.

Det är klart att det hade gått att se det på ett annat sätt. Det är kanske det som är min poäng denna gång. Att jag hade kunnat vara frustrerad över att hon efter midnatt vaknar varannan timme för att amma. Att hon fortfarande oftast vrålskriker om vi lägger henne i barnvagnen. Att hon nästan alltid gråter sig till sömns i vår famn, efter en längre stunds vaggande. Och jag har liksom en misstanke att det finns föräldrar till liknande barn, som är det.

Jag har till och med en misstanke om att det finns bebisar som inte alls gör så här. Som gillar vagnen. Som somnar mer eller mindre av sig själv, inte som undantag utan som regel. Som alltid äter lugnt och snällt och säger till när de är hungriga. Som sover hela nätter, på riktigt, utan att vakna eller väckas. De finns säkert, och i viss barnlitteratur framhålls de till och med som en norm, eller som något man som förälder kan åstadkomma om man bara använder rätt metoder.

Och det är när jag läser sådant som jag är så innerligt tacksam att jag aldrig trodde att jag skulle få en sådan bebis. Så dum jag hade känt mig då.

Stor nu?

Jag satt och surfade lite nu på morgonen, med Signe bredvid mig i babysittern. Jag hade på känn att hon var lite trött, så jag var helt inställd på att ta upp henne och vagga henne till sömns strax, så fort hon sade till att hon inte ville sitta där längre.

Efter en liten stund märkte jag att det var konstigt tyst, och tittade ner. Då satt hon med tummen i munnen, och med andra handen höll hon sin favvofilt tätt tryckt mot kinden. Hon blundade, och medan jag tittade på henne somnade hon in.

Nu sover hon i spjälsängen, och det känns jättekonstigt. Hon somnade in alldeles av sig själv, bara av att hon var trött. Inget gnöl, inget gnäll, inga protester, inget vyssjande. Bara lugnt och stilla med tummen i munnen.

Om detta kan jag säga att:

1) Leve tummen!
2) Jag saknar inte gnölet och gnället.
3) Jag saknar vyssjandet litegrann, och känner mig nu lite smått överflödig.

Vad hände med vårt lilla uppmärksamhetsmonster? Vad hände med lillskrutten som bara kunde sova på mammas bröst? Hon blev stora flickan, helt plötsligt. Shit!

Är inte närhetslängtan också ett behov?

Idag sov Signe i två och en halv timme mitt på dagen. Vi blev alldeles förvirrade, och visste knappt vad vi skulle göra med oss själva. Tidigare har hon sovit i trekvart i sträck dagtid, som mest en timme och en kvart. Sen har hon varit vaken en dryg timme, för att sen sova en stund igen. Efter sin långa tupplur var hon vaken en bra stund, flera timmar, och vi tog ett långt bad alla tre. Signe verkar gilla att bada, hon satt lugn och nöjd och tittade mycket fascinerat.

Nu sover hon igen, sen halv åtta ungefär, och vi sitter och tittar på Foyle´s War. Vi är hos svärföräldrarna, och svärmor tar hemskt gärna hand om Signe på morgonen, så vi får sovmorgnar när vi är här. Så just ikväll kan vi titta på brittisk andra världskrigs-serie till klockan elva på kvällen. Fast just nu handlar det om en dödad liten pojke, det är inte så roligt. Jag tål inte hemska historier längre, särskilt inte om barn eller gravid kvinnor råkar illa ut.

Jag läste en ledsam sak alldeles nyss, en fråga inskickad till en föräldrasida på nätet. Här är länken till sidan. Frågan är ledsam, för det verkar jobbigt att tycka att det är jobbigt att amma sin femmånaders bebis till sömns - jag tycker det verkar mysigt, jag. Men mest ledsamt är svaret. Det är så fullt av dumheter.

"Precis som du själv har kommit fram till så använder han dig som napp när du låter han somna till bröstet."

Alltså, en mamma kan inte användas som napp. En napp kan användas istället för en mamma. Och för all del, Signe har aldrig velat ligga vid bröstet utan att äta, men hon somnar gärna så. Det är mysigt och fint, tycker jag. Hon suger gärna på sin egen tumme, och skulle hon velat ha napp skulle hon fått det. Men inte istället för oss. Inte istället för mänsklig värme och närhet, inte istället för något hon hellre ville ha.

"Det finns inget 5 månads barn som behöver äta på natten, men många vill, om amningen går snabbt är det ok att bara ta upp han en gång och amma för att sedan få han att somna om snabbt igen."

Vi diskuterade det, jag och AB, och kom fram till att det beror ju på vad man menar med behöver. Förmodligen är det få friska barn som dör om de inte får äta på natten. Men var lägger man gränsen? Är inte ett bra tecken på att barnet behöver äta på natten att det vaknar och är hungrigt?

Jag får lite ont i magen av att läsa både frågan och svaret, och jag får ont i magen av tanken på att jag inte kommer att vara hemma hela dagarna när Signe är fem månader. Jag vill alltid finnas till hands när Signe behöver mig. Jag vill alltid finnas där för att ge henne det hon vill ha och behöver. Och jag hoppas att hon kommer att fortsätta somna vid mitt bröst, och amma när hon vill och har lust, länge till. Alldeles oavsett om hon vill för att hon är hungrig, törstig eller bara kelen.

Sen är jag förstås tacksam som bara den för nätter som den som var, då hon åt vid tio, halv fyra och halv sju. Då är det lätt för mamma att tycka att nattamning inte är ett problem...

Öga-hand-motorik är grejen!

Framtidsoro

Jag har börjat noja över att börja skolan igen. Plötsligt är det mindre tid kvar än Signe har levat - nu är hon tre månader, och om två månader börjar jag skolan. Först fem veckors vanlig kurs, men sen resten av terminen är det praktik.

Det finns en massa bra argument för att göra så här, det främsta ekonomiskt - jag har inga studielån kvar, och vi kommer inte ha en vettig ekonomi förrän jag får min examen och ett jobb. Så ju snabbare jag går tillbaka, desto snabbare kan vi få det bättre. Vi kan inte klara oss på ABs föräldrapenning och våra sparpengar alla fyra sådär jättelänge.

Sen vill ju jag ha min examen också, av personliga skäl, och jag tycker skolan är rolig. Men just nu. Just nu skär det i hjärtat.

Jag vill inte alls vara någon annanstans än med Signe. Om det inte var så oekonomiskt för oss skulle jag gärna vara hemma mycket mycket längre. Mest är jag rädd att det ska gå ut över amningen - plötsligt har jag börjat se varje amningstillfälle som en dyrbar skatt. Men det kanske inte är en så dum inställning, egentligen...

Fast jag tänker inte nödvändigtvis sluta amma bara för att jag börjar jobba, men det kommer ju bli körigare, i alla fall. Jag gillar att alltid finnas tillgänglig och amma ofta, det känns bra. Och det känns jättedåligt att plötsligt inte vara hemma längre. Men det är ju två månader till skolstarten, och tre till praktiken - mycket hinner hända innan dess.

"Hon skriker väl när hon blir hungrig..."

...sade min svärfar idag, när jag ville ta Signe för att kolla om hon ville amma. Och jo, det gör hon säkert. Men grejen var den att hon hade sovit en stund, vaknat och suttit några minuter i svärmors knä, och började se lite besvärad och bekymrad ut.

Jag tog henne ändå, och hon ville både kissa och äta.

Det är klart att man kan vänta tills ungen skriker. Men då får vi ju för det första en stund med tjurig och ledsen unge, innan hon börjar gallskrika, och för det andra lär hon sig att om någon ska lyssna på en är det bäst att man börjar med att skrika i ordenligt. Och det känns ju lite jobbigt och onödigt.

Så jag tror jag skippar det där med att vänta tills hon skriker, och lyssnar strax innan. Det känns artigare, måste jag säga.

Signe fyller tre månader idag. Hurra hurra! För att fira åt vi tårta till kaffet, och har bestämt oss för att på prov sluta med minifom i tre dar. I bästa fall är koliken helt borta nu. Hoppas.

Öppna förskolan

Vi var på öppna förskolan i Svenska kyrkans regi idag, bebiscafé var det, för barn 0-10 mån. Jag har aldrig i mitt liv sett så mycket bebisar på en och samma gång. Nånstans mellan trettio och femtio ungar var med på sångstunden, som till min stora förvåning var urkul.

Jag var lite lätt skeptisk innan jag gick dit, med tanken att mammor som sitter i en ring och tittar på sina bebisar - hur kul kan det vara? Men det var skitkul, och den stora förvåningen var att det tyckte Signe också. Hon hade den goda timingen att sova till en stund innan vi åkte, så att hon lagom åt och sen drog vi. Sen var hon glad, vaken och otroligt koncentrerat uppmärksam i två timmar, varefter hon utan ett pip helt enkelt somnade i min famn mitt under "blinka lilla stjärna", på slutet av sångstunden. Det var rätt häftigt, att plötsligt inse att det lilla knytet i min famn med ens var alldeles avslappnat och djupt insomnat. Då stoppade jag henne händigt i sjalen, där hon sov nöjt under fikat.

Hon var vaken och glad en liten stund hemma, men nu sover hon djupt, och jag misstänker att hon tänker fortsätta med det en stund till. Jag är rätt sliten jag med, faktiskt. Imorgon är det helg! AB är hemma, och vi drar till svärföräldrarna. Ledighet! Hurra!

My preciousssss.....

Jag har blivit svartsjuk. Jag är överhuvudtaget inte särskilt svartsjuk av mig, och tycker det är både lite intressant och lite besvärande att det dyker upp sådana känslor. Men nu är det så; när mina föräldrar varit här i veckan och velat hålla Signe, har jag cirklat som en hök runt dem, och tagit tillbaka henne vid minsta pip. Och jag har blivit så glad, så glad när jag fått tillbaka henne, den lilla varma kroppen mot min, den lilla pussvänliga uppnäsan mot min kind. Jag vill inte vara av med henne mer än nödvändigt, helt enkelt.

För bara några veckor sedan var det en helt annan sak. Jag bar henne, höll henne och hade henne på mig nånstans kring tjugo timmar om dygnet, så om någon annan kom och ville hålla utstötte jag en lättad suck, sträckte på mig och gick och gjorde något annat. Men nu vill jag knappt släppa henne.

Fast det hör ju till saken att för några veckor sedan satt hon lika gärna hos vem som helst, som hade varma armar och hjärtslag. Den senaste veckan har hon tittat på främlingar med ett misstänksamt ansiktsuttryck, skrynklat ihop ansiktet och börjat stortjuta. Så jo, så länge hon var nöjd i sin mormors famn fick hon gärna sitta där, även för mig. Men när hon börjar gnöla vill jag ha henne.

Det är som om det vaknat en känsla av expertis inom mig. "Jag vet" tänker jag, "jag kan. Jag vet precis hur hon vill bli hållen, hur hon vill bli gungad, vad hon vill just nu. Gör inte så där - gör såhär! Exakt såhär, såhär som bara jag kan..." Och sen tar jag tillbaka henne och gör det jag tror hon vill, och hon tystnar och sätter tummen i munnen och betraktar lugnt omvärlden från mammas famn.

Det är nog helt okej att jag tänker och känner så. Det är nog rentav bättre än okej, till och med jättebra. Signe är min, och jag förstår mig på henne och vet vad hon vill ha. Det låter faktiskt precis som det ska vara, med tanke på att hon är min dotter.

Jag tror att det kanske är så att vi inte längre behöver lika mycket hjälp, AB och jag. Att vi klarar av det här mammaköret rätt bra själva bara vi två och att kavalleriet, i form av mormödrar och morfäder, kan få skritta hem igen efter väl förrättat värv. Jag tror att jag ska skippa att ha dåligt samvete och känna mig dum när jag vill ha tillbaka min dotter och ta hand om henne på det sätt jag finner bäst, även om det är en kompetent morförälder som har henne. För hon är ju faktiskt vår.

Det är fortfarande jättebra och viktigt att de vill träffa henne. Och jag hoppas att de allihop kommer vara i hennes liv aktivt och mycket, nu och framöver. Men om hon är ledsen och jag är där och vet hur hon vill bli tröstad - då tänker jag göra det. Och försöka skippa det dåliga samvetet. Det där med att man måste dela med sig gäller nog mer godis och leksaker än ens dotter.

Sömn

Nu sover hon vidare om hon somnat in ordentligt i famnen även om man lägger ner henne. Hon har somnat ensam kanske två gånger i sitt liv, båda gångerna till vår stora förvåning. Som regel blir hon gnölig och gnällig precis innan hon vill sova, och just nu verkar hon föredra att sitta i vänster armveck medan mamma gungar i fåtöljen och hon själv suger intensivt på tummen. När ögonen är slutna, tummen har fallit ur munnen, och den lilla varma kroppen är alldeles slapp, är det tryggt att lägga ner henne. På dagtid är det oftast i spjälsängen i vardagsrummet, och helst ska den vara uppvärmd av en lagom varm vetekudde. När jag lägger ner henne spänns hela kroppen, hon gnyr en gång, och sen slappnar hon av och sover vidare, nån halvtimme eller kanske fyrtio minuter. Hon verkar sova nånstans mellan tre och fem gånger per dag, för ögonblicket.

På kvällarna somnar hon nånstans mellan åtta och elva, och när hon vaknar på natten ammar jag henne och lägger sedan ner henne direkt igen utan några större åthävor. Ofta har hon knappt vaknat, jag tror hon äter i sömnen. Den senaste veckan har hon sovit i babybayen redan från början, och vill oftast inte äta första nattamålet förrän efter vi gått och lagt oss, så det funkar bra. Vi har fått någon timme tillsammans utan henne nästan varje kväll, och det är guld värt. Vi har fortfarande en madrass utlagd på golvet i vardagsrummet varje kväll, men det säger ju någonting att vi nästan glömde bort den i går kväll. AB jobbar ju nu, så några nätter, men inte alla, har hon tassat ut till madrassen framåt morgontimmarna, då lillan ätit ofta eller varit allför gnölig i sömnen. Men annars sover vi alla tillsammans igen, och det känns jättebra. Det var otroligt jobbigt att inte få somna på ABs arm, som jag vill få somna.

(Jag ska komma ihåg det om det någonsin blir aktuellt att försöka få Signe att somna ensam eller inte sova nära oss - jag vill ju somna med den jag älskar och söker tröst hos. Varför skulle hon inte få göra likadant?)

Det är så häftigt att se att hon har en dygnsrytm. Efter sju är hon sur och trött, oavsett när hon sedan somnar, och vid halv nio väcker hon mig med bubblande ljud och jag får ett stort, soligt morgonleende. På natten vaknar hon knappt, och somnar om av sig självt efter amning, på kudden bredvid min. Jag finns ju där, och skulle lyfta upp henne om det behövdes, men det gör det nästan aldrig. Hon gnyr lite, bökar runt, hittar tummen, och sen sover hon.

Hon ammar såklart rätt ofta på nätterna. Det är inte helt ovanligt att hon har ett långt första sovpass, särskilt om hon åt tätt inpå när hon somnade, då kan det dröja till efter midnatt, några gånger så långt som till tre, innan hon äter nästa gång. Men efter det brukar det vara varannan timme hela efternatten. Jag hasar upp mig mot sänggaveln när hon börjar gnöka, lägger henne till bröstet och slumrar lite i tio minuter tills hon somnat om vid bröstet, och då lägger jag ner henne, hasar ner igen och somnar om. En helt annan sak än de första två månadernas vankande av och an i vardagsrummet för att söva om henne. Nu sover jag ju faktiskt på nätterna, nätterna blir bara lite längre än vanligt - vi lägger oss vid tio, och jag stiger upp vid halv nio. På så vis blir det rätt mycket nattsömn ändå.

Och hon är så fin, så fin! Jag kan liksom inte komma över hur stolt jag är över henne. Finaste, finaste flickan!

Framtidslängtan

Jag längtar så mycket efter att Signe ska växa upp. Inte till någon särskild punkt, bara efter att få vara med när hon gör det. Att få lära känna henne, mer och mer allt eftersom. Att få höra hennes första ord. Se vilken sorts människa hon blir. Lära känna hennes vänner.

Jag kan tänka mig henne i alla möjliga åldrar, och det gör mig så lycklig och förväntansfull. Ibland, när hon gör saker, tänker vi oss hur hon kommer vara i framtiden och säger saker som "vad kul det där kommer bli när hon är två och ett halvt..." eller "jag tror hon kommer göra si och så när hon är sex". Det är bara så kul att fantisera om hur det kommer att bli.

Hur hennes rum kommer se ut. Vad hon kommer tycka om att äta. Hur hon och Vilde kommer komma överens. Vad hon kommer att gilla att göra. Jag läste på simskolans hemsida, och där kan man fortsätta gå olika kurser efter babysimmet om man vill, under hela uppväxten. Och det var så roligt att läsa om kurser för två-åringar och fantisera kring hur Signe kommer vara då, om vi kommer gå den kursen, och om allt hon kommer att kunna när hon är två.

Med ens förstår jag alla dessa föräldrar med flera barn eller med vuxna barn som säger att man ska ta vara på småbarnstiden, och som ser tillbaka med saknad. Det är väldigt lätt att springa framåt i tanken och längta efter nästa steg. Jag njuter hejdlöst över hur hon är just nu - men längtar lika hejdlöst efter att hon ska förändras.

Och hur hon än är och hur hon än blir så är hon vår lilla flicka, och jag älskar henne omåttligt.

Korta snuttar

Nu sover Signe i spjälsängen. Hon är otroligt söt.

Min bältros verkar ha återkommit, eller i alla fall har jag ont på samma sätt på samma ställe. Denna gång började jag med mediciner i tid, men blir i gengäld alldeles slö av pillren. Eller är det av hösten?

Tredje veckan hemma själv med Signe, och det går jättebra. Fast jag har redan börjat oroa mig för skolan - det är dags att försöka fixa praktikplats. Väldigt kluven känsla - skolan är rolig, men jag vill inte lämna Signe. Synd att inte allt kan bli som man vill.

Signe tar i saker numera, igår tog hon i bordstabletten när hon satt i mitt knä vid köksbordet, och idag knögglade hon en tidning som jag läste. Det är så otroligt roligt att se. Fina, fina tjejen!

Jag har anmält oss till babysim, även om det inte är säkert att vi får plats nu direkt. Roligt roligt! Kanske mest för mamma - jag kan ju bara hoppas att Signe också gillar det. Jag tror hon är cool i vattnet.

Kan man se temperament redan hos bebisar när de snart är tre månader? Jag tror det, det känns så i alla fall. Signe blir skitförbannad när det inte blir som hon vill, eller om hon blir missförstådd. Hon vill alltid vara med oss och hos oss, hon vill inte somna och det känns som om det är av rädsla för att missa något roligt, och hon bryr sig redan om vem som håller henne och var hon är - när hon är trött pallar hon inte med nya människor eller platser. Temperamentsfull och känslig liten varelse, skulle jag vilja säga. Mamma är så stolt!

Uppochnervända världen

En grej jag tänkt på:

Vår bebis ser inte ut som ett gosedjur.

Bärsjalen är inte istället för barnvagn.

Man kan inte använda bröstet som napp.

Att ha bebisen med ryggen mot sina knän och gunga lite, är inte att använda knäna som en babysitter.

Tvärtom, vänner, tvärtom. Utgå från originalen.

Såhär kan en dag se ut. Typ.

10/11 -09

18.00 Mamma AB tar Signe i sjalen och går ut på hundpromenad, Signe somnar efter en kvart.

19.00 Hemma igen, vaknar och äter. Sitter sedan nöjd en stund i babysittern.

19.20 Blir badad, och verkar gilla det.

19.40 Sitter i babysittern och leker med roliga saker medan mammorna äter.

20.15 Sitter i babysittern, trött men rätt nöjd.

20.17 Lite gnällig av trötthet, får gunga i mamma Cs knä i fåtöljen.

20.18 Hittar tummen! Tystnar och gungar nöjd och sömnig i mammas knä.

21.05 Dags för tio minuters kvällsamning.

21.20 Kissade i skålen vid skötbordet.

21.50 Fortfarande trött och lite smågnölig i mammas knä, sover av och till. Mamma AB har tagit över, och försökte lägga ner Signe i spjälsängen några minuter, men då började hon gråta.

22.00 Somnar i mamma ABs famn.

22.15 Bärs till babybayen i sovrummet, och vaknar när hon läggs ner.

22.30 Somnar i babybayen bredvid mamma C med tummen i munnen. (Hurra för tummen!)

11/11 -09

00.30 Vaknar och ammar. Mamma AB lägger sig i vardagsrummet.

Nån gång mitt i natten: Vaknar och ammar, somnar om.

06.30 Vaknar och äter, kissar och bajsar i skålen och får ny blöja.

07.30 Vaknar och gnökar runt, men somnar om. Mamma AB har gått ut med hunden och går iväg till jobbet.

08.30 Vaknar och äter.

09.00 Mamma C orkar stiga upp, byter blöja, Signe bajsar i skålen.

09.05 Ligger i spjälsängen, leker med muminmobilen, är glad.

09.25 Ligger fortfarande i sängen och leker, nöjd och glad (gullunge!). Mamma C har hunnit äta frukost, bädda upp sängarna, sätta i linser och byta kläder.

09.30 Less på att vara själv, får sitta i famnen.

09.35 Får prova att sitta i babysittern.

09.37 Dög inte, får sitta och hicka i mammas knä.

09.50 Byter kissig blöja, vill inte kissa i skålen ("Såklart, dumma mamma, jag har ju just kissat. Duh!") Signe lite gnölig och gnällig.

10.10 Somnar till slut i mammas famn, efter en kvarts gnöl och gnäll. Får sova vidare i spjälsängen.

10.50 Vaknar med tummen i munnen, får minifom.

11.10 Mamma tror att Signe är hungrig. Det är hon inte. Bråkar om detta den närmaste timmen... Signe får åka sjal till tvättstugan, och är nöjd och glad så länge inte mamma envisas med det dumma bröstet. "Vill inte ha, säger jag ju!!".

11.40 Sitter av och till i babysittern och i famnen, gråter när mamma envisas med att erbjuda bröstet. Mamma gråter nästan också.

12.10 Morfar A dyker upp med lunch. Sitter i babysittern medan mamma och morfar A äter. Är nöjd och glad. Ler stort stort mot morfar.

12.55 Somnar i morfars famn, får sova vidare i spjälsängen.

13.15 Vaknar.

13.20 Är hungrig och blir ammad. Äter en lång stund, och mamma C blir lättad och glad.

13.35 Vill inte kissa. Får sitta i morfars famn.

13.55 Ville inte kissa nu heller. "Det var ett jädra tjat", tycker Signe. Är annars nöjd och glad, när ingen försöker envisas med att hon ska kissa.

14.10 Morfar har gått, ligger i babybayen och lyssnar på speldosa medan mamma dammar sovrummet. Får sitta i babysittern medan mamma dammar hallen.

14.40 Byter bajsblöja, vill inte kissa. Trött och ledsen Signe.

14.50 Somnar i mammas famn, sover vidare i spjälsängen.

15.15 Vaknar, ammas, sitter i mammas knä. Får minifom och andra droppar. Äckligt, tycker Signe.

15.45 Kissar i skålen.

16.00 Ligger i spjälsängen och leker med muminmobilen, medan mamma skriver på datorn.

Matreflektion

Om Signe inte vill ha mat blir hon förbannad när jag trugar. Jag trugar för att det får mig att må bra när hon äter, och för att jag får för mig att jag vet bättre än hon vad hon vill ha. Men det gör jag inte. Hon är snart tre månader och kan det här med amning nu. Vill hon ha så äter hon. Att jag lägger henne till bröstet fast hon protesterar är bara dumt och stressande. Hon vet när hon är hungrig, min duktiga lilla tjej. Det blir mycket bättre om jag litar på det.

Utveckling

Alltså, grejen är ju den att när Signe är sådan här så är det ju så jädra lugnt, skönt och underbart. Och nu kommer det ju att vara såhär. Inte exakt så här, så klart, men lika jädra jobbigt som de första veckorna kommer det nog aldrig bli igen (om det inte händer något jättehemskt). Även om det kommer bakslag, eller sjukdom, eller bara allmän trötthet, så kommer hon aldrig mer att vara nyfödd.

Tack och lov.

Hon är så otroligt fin, och jag är så otroligt kär i henne. Och i min fru, och vår fina lilla hund, och vår mysiga lägenhet. Jag gillar mitt liv just nu, kort sagt.

"Uuuäääööhh" säger Signe, och håller med mig, medan hon slår på den otroligt roliga leksaken som hänger i babysittern. Stora flickan som kan hålla i saker nu!

Dagens outfit 6/11 -09

Coola jeans-tjejen


Dagens outfit är ett par riktigt coola blåjeans med fickor och påsydda märken, och en stilren vitblårandig body. Snyggtjej!

Viktiga skillnader

Det har varit mycket mycket lättare att vara ensam med Signe än vad jag trodde. Det är några stora grejer som gjort allting mycket enklare. Det första är att jag numera kan lägga ner henne i spjälsängen när hon somnat, utan att hon vaknar. Det innebär ju i praktiken tre-fyra timmar om dan som jag kan göra helt andra saker än vara med henne (duscha, dricka kaffe, vila, leka med hunden, skriva blogg...).

Den andra stora grejen är att hon numera är glad typ 90% av den vakna tiden, och ledsen 10%, istället för som tidigare - gråt och skrik 90% och glad 10%. Så istället för att känna mig frustrerad, förtvivlad och rätt kass, känner jag mig kompetent och älskad. Klart bättre.

Och så kan hon roa sig själv några minuter i taget. Det är också bra.

Nu vaknar hon.

Lugna gatan, ju

Hittills (14.29) har rytmen varit att Signe vaknar hungrig, ammar, och sen vill kissa och bajsa. Sen är hon glad en liten stund, kan kanske rentav sitta lite själv, och tycker att livet är roligt. Jag får en massa hjärtevärmande leenden, rent av skrattförsök och allmänt glatt bubbel. Sen blir hon ledsen och surig, för hon börjar bli trött, och då är det väldigt kinkigt vilken sorts stimulans som är rolig. Absolut inte själv, egentligen duger bara att bli omkringburen och titta på saker i långsam takt, allt annat leder till kink och gråt.

Det håller på ungefär en halvtimme, sen kommer oundvikligen en stunds ledsen tröttgråt, tumsugning och allmänt vridande, innan hon somnar in i famnen. Det har hänt tre gånger hittills, och varje gång har jag kunnat lägga ner en tungt sovande Signe i spjälsängen, och hon har fortsatt att sova, i en timme eller så. Sen har hon vaknat hungrig, och allt har börjat om igen.

Minimalt med skrik, hyfsat förutsägbart, och långa stunder då hon sover för sig själv.

Alltså, om det är så här andras ungar har funkat förstår jag att folk inte tycker det är så jobbigt att vara ensamma hemma. Signe har bara varit sån här den senaste veckan, ungefär. Hoppas det håller i sig!

Signe sover sött

Lägesrapport

Första förmiddagen på egen hand... Signe har somnat och verkar köpa att sova i spjälsängen. Kanske läge för en snabb dusch?

----

Nu är lunch äten, trevlig besök hejdåat, hunden rastad, och jag börjar bli lite trött. Inte allt för mycket, men det känns lite. Önskar att skruttan hade velat sova lite till i spjälsängen denna sväng, men det ville hon inte. Sitter nu i babysittern, men blir nog snart less på det.

Älgjakt

Idag hängde Signe med mormor i hela fem timmar, medan jag och frun var ute i skogen och jagade älg. Det var lite häftigt att sitta på pass och tänka att "för två månader sedan födde jag barn...". Men det var rätt läskigt och konstigt att vara borta från Signeflickan så länge - två hela matningar med bröstmjölk på flaska hann det bli innan jag var hemma igen, den sista precis när jag kom innanför dörren.

Konstigt konstigt. Jag saknade att amma henne, även om mina bröst mådde rätt bra ändå. Det kändes på ett sätt väldigt bra att känna att jag fortfarande kan göra roliga saker, även i vårt nya liv, samtidigt som det kändes helt fel att inte ha Signe med överallt.

Jag misstänker att den här konstanta oroskänslan och ständiga upplevelsen av ansvar har kommit för att stanna. Föräldraskap, misstänker jag att det kallas...

Dagens outfit 30/10 -09

Fina byxor och t-tröja

En svart sparkbyxa införskaffades, för att lösa problemet med tröjor som åker upp och blottar magen. Jättebra vid blöjavtagning visade det sig, bara en uppsättning knappar och grejs istället för två plagg. Så vi ska nog försöka skaffa en till likadan, kanske lite mer fluffig än denna i svart manchester. I det här är hon tuffa tjejen!

Och hon växer så det knakar! Sover och äter, sover och äter, och nu passar inte storlek 56 längre. Nu är det 62 som gäller, och hon är så stor så stor. Häftigt!!

Separation

Det är så häftigt att känna att det blev som jag trodde, att Signe söker sig utåt på egen hand, av sin naturliga utveckling, utan att vi behöver pusha. Vill hon bli buren får hon bli buren. Hela tiden om så är. Jag tror på att lära henne att det alltid finns någon där för henne om hon behöver det.

Och nu, i detta ögonblick, behöver hon det inte. Hon har, i något avseende, valt att ligga själv just nu, och mår bra i det. Jag gillar att få min hypotes bekräftad. Även om det efter två månaders bärande känns väldigt konstigt att ha en unge som nöjd för sig själv sover i spjälsängen.

Kanske har jag svårare att separera än vad hon har? Tur att jag är vuxen och tål det...

Tummar!

Nu har Signe på allvar hittat sina händer - den besvärliga men efterlängtade tummen kan äntligen efter fem veckors hårt kämpande kontrolleras så mycket att hon kan stoppa in den i munnen med flit, inte bara av en lycklig slump. Stundom suger hon så mycket på den att jag blir riktigt avundsjuk.

Jag vet att det finns de som beklagar sig över att barnet bara vill amma och använder bröstet som napp, för tröst och sömn och allting annat. Signe har aldrig funkat så. Visst har hon velat suga för tröst och annat, men suger hon på bröstet kommer det ju äcklig bröstmjölk, ju. Och när hon inte är hungrig blir hon då oerhört förnärmad och skriker i högan sky. Napp är skitäckligt, en mammaknoge eller tumme har funkat nån gång i nödfall, men egentligen inte. Egna händerna är det enda som duger, och nu har hon äntligen tämjt dem, så att de inte längre är något förvirrande som far förbi ibland, utan något hon faktiskt kan kontrollera. Hon verkar njuta hejdlöst.

Idag satt hon i babysittern nöjd för sig själv och sög på händerna, medan vi åt inte bara lunch, utan också gjorde expresso och drack upp den. Under tiden dåsade hon av, av och till. Det måste vara något slags rekord. Det trodde jag aldrig för två veckor sedan.

Men annars har hon återgått till att äta varannan timme - mängden mjölk behöver tydligen ökas. Men eftersom hon numera knappt vaknar på nätterna, och bara kan läggas ner direkt igen efter amning och rapning, så känns det inte alls lika jobbigt. Amma kan jag göra hur ofta som helst - det är det där med att vanka runt med vaken och missnöjd unge som är jobbigt.

Det händer grejer

Det är en massa saker vi längtat efter att kunna göra, som vi inte egentligen gjort sen Signe föddes, i alla fall inte utan barnvakt. Som att äta en middag där vi båda kan sitta ner och äta med båda händerna. Kanske rentav prata med varandra. Eller som att sitta tillsammans i soffan framför teven och mysa lite på kvällen. Eller ligga i sängen alla fyra, jag och AB och hunden och barnet och ha det bra hela familjen.

Grejen är den att när vi tänkte oss att vi skulle ha barn så föreställde vi oss såna där mysiga grejer, och så lade vi bara in barnet i bilden. "Där kan vårt barn sitta" tänkte vi och tittade ut en bra plats i köket, och "vad mysigt att göra det här med en bebis" sade vi när vi låg ihopkurade i tv-soffan.

Och sen kom Signe, och tji fick vi. Hon ville inte alls sitta i famnen när vi åt - hon hade ont i magen och krävde att bli omkringburen, gärna gungad rätt kraftigt, medan hon gnölade gnälligt och då och då illskrek. Visst kunde den som bar henne försöka få i sig några tuggor mat, men någon matro blev det inte för någon, och i slutänden var det ändå enklare att den som hade Signe gick in i sovrummet och tröstade henne medan den andra försökte stänga öronen och ändå nånstans njuta av maten en kort stund. För att sedan gå in och byta av, så att den första av oss kunde gå ut och i ensamhet äta upp sina kallnade rester. Det där med gemensamma måltider kunde vi glömma.

Samma sak med att mysa i tv-soffan. Signe ville inte alls gå med på att någon av oss låg ner. Hon ville studsas upp och ner i upprätt ställning, eller möjligen bäras omkring i lägenheten, om bäraren hade rätt gung i stegen. Gungas fram och tillbaka i amningsfåtöljen kunde också duga, eller var kanske det sista alternativet när bäraren inte längre orkade göra något annat än apatiskt vagga fram och tillbaka och uttrycka entoniga "ssshhh"-ljud. Men i den fåtöljen får bara en person plats. Under tiden grät hon och gnölade, så att den som bar henne blev alldeles desperat, och den som inte gjorde det ändå satt med en tung klump i magen och spända axlar över att se sina två älsklingar lida. Den enda som hade en mysig kväll var hunden, som sov i fåtöljen och inte tar särskilt illa vid sig av barnskrik.

Sova hela familjen i sängen, tänkte vi också, med vår fina baby-bay som vi köpt för dyra pengar och bäddat i så noggrant. Men en liten tjej som sov korta, korta pass avbrutet av illskrik och sedan behövde vyssjas länge till sömns, gärna med sång och promenader i lägenheten - då blir det inte så bra att hela familjen sover tillsammans. För då får ingen sova. Istället delade vi upp oss, en sov i sängen med hunden och en på madrass i vardagsrummet med Signe. Och det enklaste sättet att överleva natten med förståndet i behåll var att den som hade Signe helt enkelt ställde in sig på att inte sova något på natten, medan den andra hade öronproppar och dörren stängd. Hunden tyckte vi var lite konstiga, men valde konsekvent att sova i sängen i sovrummet - inte så konstigt, med tanke på hur tunn och hård madrassen är. Inte ens hunden vill sova på den...

Det blev liksom inte som vi hade tänkt oss. Det var i det närmaste omöjligt att göra någonting alls positivt eller mysigt tillsammans - och det var kanske inte så konstigt, med tanke på att Signe verkade ha rätt ont hela tiden. Det är inte så lätt att slappna av och ha det bra, om en person i en liten familj är arg och ledsen.

Men hon har blivit större. Pö om pö den senaste veckan har det hänt stora grejer. Plötsligt är babysittern ett rätt okej ställe att vara på. Förut gallskrek hon inom trettio sekunder om vi lade ner henne nånstans alls - nu kan hon sitta en kvart, rentav tjugo minuter, för sig själv och titta på de roliga fiskarna som hänger ovanför henne.

Och sen var det inte bara babysittern. Vi byggde ihop en spjälsäng i vardagsrummet, och nu går det att lägga ner henne där och gå därifrån en liten stund. Hon ligger kvar, suger lite på sina händer, viftar lite med tårna, och verkar rätt förnöjd. Flera gånger har jag gått tillbaka till henne för jag har hört henne och är säker på att hon kommer att börja gråta - istället ser hon hur nöjd ut som helst, och utstöter små glada ljud, inte gråtljud. Det är svårt att tro att det kan vara så, efter de senaste två månaderna. Men så är det. Hon kan gilla att ligga själv.

Hon har dessutom fattat att natt är natt. Hon somnar efter sista kvällsamningen nån gång vid tio, elva - och sen sover hon!! Länge! Fyra, fem timmar! Första gången jag fick sova fyra timmar i sträck utan att AB matade henne med flaska trodde jag knappt att det var sant. Rekordet hittills är, om jag minns rätt, mellan elva och halv fem. Det är ju fem och en halv timme! Mitt i natten, dessutom. Dessutom, och kanske viktigare, så somnar hon om direkt efteråt. Hon vaknar knappt till när hon vill amma, stoppar mest händerna i munnen i sömnen, och rör sig så att jag vaknar. Jag ammar henne, håller henne upprätt en liten stund så att hon kan rapa om hon vill, och sen lägger jag tillbaka henne på hennes kudde, och då sover hon för det mesta redan djupt. Sen fortsätter hon sova, kanske med lite hjälp av en lugnande hand, och sover tills hon blir hungrig nästa gång. Hur enkelt som helst.

En annan stor förändring är att hon sover på en egen kudde. Det har också kommit bit för bit. Från början sov hon mage mot mage, och vi lät henne glida ner i armvecket innan vi själva somnade, för att hon inte skulle sova på mage när vi inte hade koll. Men hon sov på oss, hela tiden, och ofta behövde vi vagga henne långa stunder även när hon somnat för att hon skulle fortsätta sova. Allt eftersom minskade vaggningen, hon flyttade ut lite från armvecket, hon kunde sova bara tätt intill med mammas ansikte nära nära och en arm över hela sig, men med ryggen på sängen. Sen fick hon en egen liten kudde och sov med bara en arm över sig hela natten, och numera sover hon med en stor kudde och bara en lite stöttande hand när hon ska somna in. Jag kan sova bredvid henne utan att röra vid henne, jag kan ligga åt andra hållet, eller på rygg eller på mage precis som jag vill, jag kan få röra mig i sängen och byta ställning. Och, det mest avgörande, jag kan gå upp ur sängen utan att hon vaknar.

Så jag kan gå upp på morgonen och mysa med AB i sängen några minuter. Jag kan gå upp mitt i natten och gå och kissa. Jag kan gå och hämta saker jag glömt utanför sängen. Friheten är med ens oändlig.

Men igår tog någonstans priset. Vi lagade ugnstekt lax med kokt potatis, och när vi skulle äta tog jag babysittern och satte Signe i den nedanför matbordet, så att vi såg varandra. Och sen satt hon där! Hela måltiden. Vi kunde äta tillsammans, sittande, med två händer, och föra en konversation. Okej, rätt mycket av tiden ägnades åt att titta på vår fantastiska, nöjda och glada dotter och stirrade på sina fiskar och sparkade lite. Men vi hade kunnat prata om vi hade velat! (Och det gjorde vi lite också.)

Sen somnade hon under lite stillsamt gnöl i ABs famn, och jag satt med henne en stund framför teven. När hon somnat in riktigt djupt lade jag ner henne i spjälsängen, och hon fortsatte sova. Och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Helt förundrade tittade vi på teve en hel timme tillsammans, och vi kunde mysa i soffan igen. Hon vaknade inte, så vi gjorde i ordning för natten, gick ut med hunden, bäddade i ordning madrassen och sprang tusen gånger och tittade ängsligt på henne "hon lever väl?", "varför vaknar hon inte?". Och hon vaknade inte, för hon är en stor tjej nu och kände sig väl trygg i spjälsängen, utan oss.

Sen förmådde vi ändå inte sova ensamma inne i sovrummet, "tänk om vi inte hör henne?", utan låg tillsammans ute på madrassen i vardagsrummet istället. Men vi sov tillsammans! Vi somnade in tillsammans, och sov gott ändå tills vi faktiskt hörde hennes stillsamma små vakenljud runt halv två. Då ammade jag henne och sov kvar med henne på madrassen medan AB gick in i sovrummet. Men på morgonen kunde jag lämna henne på madrassen och gå in och säga godmorgon ordentligt till AB, och det är en sådan lyx! Att kunna låta henne ligga i två minuter utan att hon börjar illskrika.

Sanningen att säga låg hon nöjt kvar på madrassen tills jag började sakna henne (efter ungefär tre minuter), så då hämtade jag henne och sen låg vi tillsammans och hade roligt på sängen. Äntligen äntligen! Det har hon aldrig velat förut. Nu kunde vi ligga och mysa och ha det bra, och sen kom både AB och hunden och vi gjorde äntligen det där jag trodde att vi skulle göra hela tiden - vi gosade tillsammans i sängen, som en familj.

Alltså, är det så här är det ju inte svårt. Bara vetskapen om att det kan vara så här gör allting oändligt mycket lättare. Det räckte med lite lite mer självständighet från snuttans sida, så blev vårt liv mycket mycket bättre. En glad bebis på gott humör, som kan hantera sig själv någon minut i taget - vilket skillnad det gör!

Nu är resten av familjen ute på promenad, Vilde i koppel och Signe i bärsjal, och jag saknar dem redan. Det är en skön känsla.

Eh-ne-guuääärghh

Nu har hon jollrat och småpratat med AB en lång stund, med det mest bedårande ansiktsuttryck. Gosunge! Hon är så duktig! Och så otroligt rolig att vara med när hon är på det här humöret.

Vända sig kan hon också. Åtminstone från mage till rygg. Och hålla upp huvudet riktigt ordentligt.

Stora tjejen, ju!

Somna in...

Istället för att skrika sig till sömns somnade Signe denna gång bara dåsigt, nöjd i min famn. Urmysigt. Annars blir hon ofta förbannad, särskilt på kvällen, över att behöva bli trött och sova. Hon är kanske rädd att missa något? Mindre traumatiskt idag, dock. Skönt.

Tack och lov för hjälp

Alltså, grejen är den att nej, vi fixar inte det här. Vi fixar inte att ensamma ta hand om vår dotter. Det är för mycket. Vi mår för dåligt, och jag ställer inte upp på det.

Vi kom hem från svärföräldrarna för åtta dar sedan, övertygade om att nu, den här gången, skulle det funka. Jag menar, nu har vi ju haft två månader på oss att lära oss och vänja oss. Nu ska ju AB snart tillbaka till jobbet. Nu är det dags att få någon slags fungerande vardag av det här. Så vi åkte hem fyllda av nervös tillförsikt och med föresatsen att inte komma tillbaka på fjorton dagar. Nu skulle vi lösa det här själva.

Jag har varit olyckligare i perioder i mitt liv. Svårt att förstå, men det har jag. Men inte så där särdeles mycket.

Det kröp sig liksom på oss. Vi blev mer och mer stressade. AB blev argare och argare, jag blev mer och mer passiv. Gång på gång på gång började vi småtjafsa och gräla. Gång på gång sårade vi varandra, helt i onödan. Mer och mer började vi båda två känna den där sjunkande känslan, tänka de där hemska tankarna om hur usel man är och hur dåligt det går.

Till slut, i typ torsdags (men jag vet inte, för jag blandar ihop dagarna och har inget minne), var det inte mycket kvar av oss längre. Jag grät och stirrade ut i tomma intet. AB grät och slog på saker. Hunden skällde och skällde och skällde. Och Signe kinkade, gnölade, gnällde och illskrek. Det funkade helt enkelt inte längre.

Sen lade vi oss i en hög på golvet och grät. Jag låg med huvudet på ABs mage och kände hur otroligt mycket jag hade saknat det. Signe, den välsignade lilla sötnosen, valde att för tillfället vara nöjd i babysittern strax bredvid, och Vilde slutade skälla på grannhunden för ett ögonblick och passade på att ta sig lite mattegos. Och vi grät och berättade för varandra hur förtvivlade vi var, hur dåliga vi kände oss, hur det inte alls var så här vi ville leva, hur ledsna vi var.

Och långsamt, långsamt började det släppa. Signe kinkade till lite, och AB tog henne och hade henne mot knäna, där på golvet, och i några minuter var vi alla fyra tillsammans, tätt tätt, och lilla Signeflickan verkade också köpa läget, i alla fall precis just då. Och vi insåg att vi måste göra något åt situationen. För vi fixar inte att leva som vi gjorde fram tills dess.

Det är inte sömnbristen som är problemet. Ärligt talat sover vi rätt okej. Det är inte stress, inte brist på mat eller hygien. Det är inte ens brist på egentid, för när som helst kan vi be den andra ta Signe och därmed få lite tid för en själv. Den skriande bristen, det som får oss att fullständigt gå på knäna så fort vi kommer hem och är ensamma, det är bristen på tid för oss själva. Tillsammans.

Jag går i skift med människan jag älskar mer än allt annat, hon som jag behöver för att kunna stå upp. Jag skiter i om det är PK eller ej, om det är sunt eller vettigt - jag kan inte må bra utan henne. Jag behöver henne, så otroligt jädra mycket. Och efter sex dar utan tid ensamma tillsammans funkade vi helt enkelt inte längre.

Tillsammans kan vi fixa vadsomhelst - men utan möjlighet att då och då återkoppla, att då och då få en kram och få slutföra ett samtal, utan att få vara tillsammans, så blir vi stressade, neurotiska vrak som bara gråter och skäller. Och det går fort att hamna där, för vi behöver varandra så mycket.

Och när det bara är vi två och Signe har det varit nästan omöjligt för oss att hämta kraft från varandra, att ladda batterierna. Vi kan inte sova tillsammans, för en av oss måste sova med Signe, och hon låter så mycket att om vi inte ska vara uttröttade båda två måste vi sova i olika rum. Vi kan knappt kramas (det är inte samma sak när man har en bebis på armen). Det är svårt att prata vettigt när en av oss går runt runt eller repetitivt gungar bebisen upp och ner, eller måste avbryta konversationen för att ljudnivån blivit öronbedövande.

Det funkade helt enkelt inte.

Tack och lov att det inte behöver funka. Tack och lov att det inte är bara upp till oss. Tack och lov att vi till slut insåg vårt högmod och taggade ner på pretentionerna. Tack och lov att det går att be om, och få, hjälp. Tack och lov att vi lever ett liv där vi har kärlek och hjälp i överflöd, så fort vi sträcker ut en hand.

Signe har ju faktiskt åtta föräldrar, allt som allt. Inte bara två. Hon har fyra morföräldrar, som alla verkar ha drabbats av kärlek vid första ögonkastet till vår lilla sötnos, och som dessutom alla fyra är rätt rädda om mig och AB. Och hon har två gudföräldrar, där man kan säga samma sak. Vi behövde bara svälja vår prestationsångest och överdrivna stolthet, och lyfta upp telefonluren.

Så nu har vi bett om hjälp. Pappa och hans tjej vill jättegärna ha Signe ute hos sig på landet, och vi ska åka till Ikea med pappa och välja ut skötbord och grejer att ha där ute. Mamma bor 100 m härifrån och kommer gärna förbi och hjälper till. Och bästa vännen K, Signes gudmor, kommer hit på tisdag och tillbringar dagen här. Vi är inte ensamma. Vi behöver inte vara ensamma. Och vi kan få vara ensamma tillsammans.

Och grejen är den att det räckte med att vi fick vara för oss själva tillsammans ett par timmar igår kväll för att världen ska se helt annorlunda ut. Nu är vi glada igen, balanserade igen, oss själva igen. Nu är vi de fantastiskt bra mammor jag tog för givet att vi skulle vara. Nu kan vi klara vad som helst.

Men vi behöver lite hjälp ibland, för vi behöver få vara ensamma med varandra ibland för att det ska funka. Ett par timmar här och där, några gånger i veckan. Sen är allt bra igen.

Och då är det faktiskt väldigt bra.

Avlastning är grejen

Vi lämnade Signe i 2,5 timme hos min pappa och hans tjej. Nu har vi kommit hem, klockan är halv nio, och Signe ligger glad och nöjd för sig själv i spjälsängen.

Glad och nöjd.

För sig själv.

Halv nio på kvällen.

Det har aldrig, aldrig, aldrig varit ens i närheten av att hända förut.

Barnvakt is the shit!

Gos

Signe ligger glad och nöjd i mamma ABs knä, jag sitter bredvid och chattar. Hunden sover i sin favvofåtölj, på teven är det något om människans ursprung. Hemmafrid.

Mamma och matte

Är det någon skillnad på att ha en hundvalp och att ha en bebis? Kaxiga mamman frågade hur jag såg på det, och det frågar jag mig ärligt talat rätt ofta, inte minst eftersom någon av oss i stort sett dagligen utbrister "Men det är ju som det var med hunden..." apropå någonting i vår nya tillvaro.

Grejen är ju den att skillnaden mellan att ta hand om en liten sällskapssjuk, kelen, högljudd sötnos som kissar och bajsar överallt och håller oss vakna på nätterna och att ta hand om en annan liten sällskapssjuk, kelen, högljudd sötnos som kissar och bajsar överallt och håller oss vakna på nätterna inte är så himla stor.

Självklart är det en enorm skillnad på vår hund och på Signe. Absolut. Även om jag måste erkänna att jag någon gång den första veckan kärleksfullt kallade Signe "din lilla bajshund". (Och detta är skälet till att hon inte kommer få läsa den här bloggen förrän hon är vuxen, och förstår skämt...) Men det är faktiskt inte någon större skillnad på hur vi relaterar till hunden jämfört med hur vi relaterar till barnet. Vilde är vår, vi är ansvariga för honom, och vi vill ta hand om honom på bästa sätt. Det är väldigt likt hur vi känner för Signe.

Det är också en liten varelse som är helt beroende av oss, och som har makten att fullständigt vända upp och ner på vår tillvaro. När Vilde var en liten liten valp trodde jag ärligt talat att han aldrig skulle bli rumsren. Att vi hade fått den enda hunden som tänkte bajsa i vardagsrummet resten av sitt liv. Och när han satt på tröskeln och tjöt för att han inte vågade gå in i badrummet när jag duschade, men samtidigt inte vågade vara ensam kvar en meter ifrån mig, så undrade jag allvarligt vad det var vi hade skaffat egentligen. Han sov på mig hela tiden, och så fort han vaknade kissade han. För att få honom att äta låg vi på knä på golvet båda två och låtsades slåss om hans matskål. Innan vi gav upp och lät honom sova i sängen väckte han oss regelbunden minst fyra gånger varje natt för att vi skulle stoppa om honom med hans filt, som han sparkat av sig. Ärligt talat, den första månaden var han nästan lika mycket jobb som Signe, och om inte fullt lika jobbig och förvirrande, så i alla fall nästan.

En annan likhet med Signe var att jag inte alls fick det jag hade väntat mig när vi köpte hunden. Jag hade längtat efter en egen hund sen jag var sju, så när vi skaffade Vilde hade han rätt höga förväntningar på sig, och jag hade rätt höga förväntningar på mig själv. Nu, äntligen äntligen äntligen, var min hund här. Och sen visade det sig att det inte alls var det han var.

Han var ingen "hund". Han var inte Hunden(TM), som jag hade läst om och drömt om och tänkt ihop baserat på alla andra hundar jag har träffat. Han var inte det - han var så mycket mer. Det som inte gick att förutse, det jag inte kunde fantisera ihop, eftersom det var unikt för honom. Han var Vilde. En egen personlighet, en alldeles egen sort. Visst är han en hund, för all del, men framförallt är han Vilde, och det gick inte att föreställa sig i förväg.

Och där är upplevelsen väldigt lik den med Signe. Hon är också sin egen, ingen generisk "bebis", utan en alldeles egen och ny människa, som vi försöka lära känna. Jag trodde liksom att jag skulle vara så kär i att ha en "bebis" att jag inte tänkte på hur jobbigt och överväldigande och fantastiskt det är att lära känna en ny person. Vi jobbar på vår relation, Signe och jag, och det är rätt häftigt, och inte alls som jag hade tänkt mig.

För det som var sant för både Vilde och Signe var att jag aldrig kunde tänka mig den halva av relationen de själva tillför. Såklart. För de är inte jag, de är båda två sig själva. Det är nästan det häftigaste av allt.

Och jag måste ju erkänna att jag tror att hur vi behandlar hunden säger väldigt mycket om hur vi kommer att vara som föräldrar. På gott och ont.

(Alldeles nyss låg AB muttrande inkrupen under soffan för att fiska fram den söndertuggade, halva toappappersrulle som Vilde hade puttat in där, och ville ha hjälp att få fram. Han är inte alls bortskämd. Inte alls.)

(Men det är knappast så att vi kommer att behandla vårt barn som en hund. Möjligen är det så att vi behandlar vår hund som vår bebis. Men det kan jag leva med.)

Lika för lika

see more dog and puppy pictures

Ledsen dag

Inatt var Signe vaken mellan halv fyra och fem, och till slut gick jag in och väckte AB och bad om hjälp. Hon tog över, såklart, och Signe somnade tydligen i famnen på henne när hon bar ut henne ur sovrummet. Jag vaknade med huvudvärk som alvedon inte lyckats jaga på flykten, och förutom amningen har svärmor haft Signe hela dagen. Det vill hon visserligen väldigt gärna, och jag har gjort mer eller mindre allvarliga propåer om att ta tillbaka henne, men ärligt talat är jag just nu rätt lättad.

Det är bara det att den lättnaden får mig att känna mig helkass. Hur ska jag lära mig att ta hand om min dotter om jag lämnar bort henne hela tiden? Är det inte just nu, just när det känns jobbigt, som jag borde vara med henne? Hålla henne när hon sover och prata med henne när hon är glad? Så jag inte bara kommer ihåg hur jobbig hon var i natt? Istället kämpar jag inte emot särskilt hårt när svärmor tar henne och smiter upp på övervåningen och datorn istället.

Men imorgon åker vi hem, och två veckor efter det börjar AB jobba. Jag lär få tid ensam med min dotter, om jag säger så. Så kanske ska jag inte ha dåligt samvete över att jag inte rycker barnbarnet ur mormors längtande händer, och kanske inte heller över att jag är ledsen och trött idag, efter att inte ha fått sova på ett par nätter och haft AB borta hela dagarna på älgjakt. Det kanske är okej att det är jobbigt, helt enkelt, och att jag är en ok mamma ändå.

Vi ska ut på restaurang ikväll. Jag hoppas min huvudvärk försvunnit, och att mitt dåliga samvete och tvångsmässiga tankar om att inte vara en tillräckligt bra mamma försvinner samtidigt.

Jag lär nog få tid med Signe. Det kanske är okej att mormor tar henne sista dagen vi är här.

Och ärligt talat, det är inte som att det är dåligt för Signe att ha en tät kontakt med sin mormor. Tvärtom. (Och jag tror mormor gillar det också.)

Duktig tjej!

Medan Signe har legat på sängen och tittat på roliga fiskar har jag hunnit:

Göra frukost
Äta frukost
Slå på teven
Läsa mail
Kolla mail
Skriva det här inlägget.

Helt fantastiskt!

Längtan till landet

Signe som sover i ABs famn är just nu det absolut vackraste jag sett. Så härligt och avslappnande. Jag har en så fin familj!

Och jag vill så gärna bo i hus! Det är en grej med att bo hos svärföräldrarna ett tag. Jag inser hur mycket jag saknar att ha en skog utanför knuten, en trädgård, en gräsmatta, äppelträd. Att inte bo i stan.

Och imorgon ska AB ut på älgjakt, och jag drömmer våta drömmar om att köpa hus med tomt och mark, så vi kan ha egen jaktmark, eget jaktlag, egen jakthund. En liten tax, kanske, eller en beagle, som vi kan jaga hare och rådjur med. Det vill jag.

Och en häst, förresten. Det vill jag också.

Våra små fotomodeller

Jag tog på Signe en rosa stass som vi fick i present från pappas sida av släkten, och min spontana tanke var "Men, vad är det här för unge?". Lite rosa här och var får väl finnas i klädseln, men denna übergulliga utstyrsel var bara för mycket. Så den får hon inte ha något mer. Jag tog dock ett tjusigt foto att skicka som tack, och det blev rätt bra. De är fina, älsklingen och pälsklingen.

Tillsammansbehov

Nu flydde vi till svärmor igen. Det är jättejättejättejätteskönt. Jag fick en timme ensam med AB framför teven igår kväll. Vi kunde mysa tillsammans och vara med varandra, utan att göra något annat. Det har vi inte fått sen förra gången vi var här, och det var så otroligt välbehövligt.

Det har varit det jobbigaste med att plötsligt ramla in i nån slags själslig utveckling som jag har gjort de senaste dagarna - jag vill ju ha tröst. Och stöd och medömkan och kramar. Och jag vill ha det av just AB, såklart. Men det har inte gått, eftersom en av oss hela tiden på något sätt tar hand om Signe. Vila och ensamtid har jag kunnat få - men knappt en minut med hon som är mitt stora stöd i livet.

Det är klart att jag klarar mig själv. Men jag vill inte klara mig själv. Jag vill få vara med AB. Och nu får jag det, och allt känns fantastiskt mycket bättre.

En massa nästan ostörd sömn var ju inte fel det heller, förstås.

Kris och utveckling

Jag tänker en massa på min egen barndom de här dagarna, så mycket att jag inte kan sova på nätterna. Det gör mig ledsen och gråtfärdig, och skuldmedveten över att jag nojar över egna grejer när jag "borde" fokusera på Signe. Men kriser funkar inte så, de väntar inte tills man har tid med dem eller ingen annan behöver en - tvärtom, oftast. Och det är klart att den enorma förändringen att bli förälder drar upp en massa tankar kring hur det var när jag var liten.

Jag envisades länge med att hävda att jag hade en lycklig barndom. Ja, förutom skilsmässan när jag var nio då. Och mobbningen i högstadiet. Men utöver det var jag lycklig. Jättelycklig! Så det så.

Tittar man på foton på mig när jag var liten ser jag alltid likadan ut. Jag tittar in i kameran, på fotografen, med en allvarlig, sorgsen blick. Jag ler inte - jag ser allvarsam och frågande ut. Jag målade ett självporträtt i olja när jag var fjorton, och har samma blick på det som jag hade på skolfotot i första klass - jag tittade på de två bilderna senast igår, när jag försökte vyssja Signe till sömns i mammas sovrum, där båda hänger.

Jag tror att för att en barndom ska räknas som lycklig borde väl personen som hade den ha några lyckliga minnen? Känna sig lycklig vid tanken på den? Någon gång se lycklig ut på bilder ifrån den? Eller i alla fall se lite glad ut? Inatt satt jag vaken en lång timme med Signe i knäet i fåtöljen i vardagsrummet och försökte minnas saker från min tidiga barndom. Jag har spontant inte särskilt många minnen alls - i tidig vuxen ålder kom jag inte ihåg någonting alls innan nio års ålder. Sen dess har brottstycken kommit tillbaka, och när jag nu satt och letade medvetet dök det upp fler och fler fragment.

Jag menar, det är klart att jag minns min barndom. Eller snarare, jag vet vad som hände, för det har folk berättat för mig. Jag vet var vi bodde, var dagis låg, vad mina bästisar hette, var vi reste på semester. Men de faktiska minnesbilderna, händelser jag sparat och kan återkalla, är kanske tjugo stycken hittills. Det är fullt möjligt att det är helt normalt - man minns nog inte så mycket från den där tiden innan skolan började i vilket fall.

Men inget av minnena gör mig glad. Inget får mig att le eller känna någon trygghet eller värme. Jag känner sorg, och ångest. Jag känner mig övergiven och ensam. Jag var ett ledset litet barn, och det jobbiga är att jag också är övertygad om att min mamma älskade mig och gjorde sitt allra bästa.

Men det räckte inte.

Och om hennes bästa inte räckte - hur ska jag kunna lita på att mitt bästa räcker för Signe? För oavsett vad jag sagt om att jag minsann inte hade någon traumatisk uppväxt, så blir jag alldeles kall i magen vid tanken på att Signe skulle behöva må som jag gjorde.

Jag vill att hon alltid ska känna sig älskad och välkommen. Jag vill att hon ska veta att hon är okej, vad hon än känner. Jag vill att hon ska kunna lita på att jag och AB kan ta hand om henne, och att vi kan ta hand om oss själva - jag vill aldrig att det ska vara hennes jobb. Jag vill att hon ska kunna leva sitt liv utan oro för oss eller vårt humör eller vår hälsa eller vår ekonomi - jag vill att hon ska få vara självisk och barnslig och oroa sig för sig själv och vara den som kommer till oss för att få hjälp, istället för att oroa sig för hur vi mår.

Men hur ska jag kunna lita på att jag kan ge henne det? Hur ska jag kunna ge henne det, när jag inte fick det själv?

Liten lycka

"Beh!" sade Signe idag, och log mot mig. Jag blev så glad!!

Uuuääääähhh! Eh eh eh! Uääähgrrhhgg! Uuuuäääh!

Konversationer som förs ganska ofta här hemma:

Signe: "Mamma, allt är inte helt perfekt..."

S: "Mamma, jag är kissnödig!"

S: "Mamma, jag har bajsat!"

S: "Mamma, jag har trååååkigt!"

S: "Mamma, jag är trött!!"
Mamma: "Jamen sov då..."
S: "Men mamma, jag är för trött!"
M: "Men sov då?"
S: "Neeeeej!! Du är jättedum!!"
M: "Jaja, jag vet... Sov nu."

S: "Maaaammmaaaaaa! Jag är hungrig!"
S: "Maaammmaaaa!!! Hörde du inte?? Jag är huuuungrig!!"
S: "Neeeeej!! Inte Minifom! Jag vill inte ha minifom! Inte inte inte!"
S: "Huungriiii... Mums!"

S: "Fiskarna ovanför skötbordet är fina. Nu är allt rätt okej. Kanske. Lite."

S: "Neeeej! Inte mössa! Inte mössa! Inte mössa!! Jag vill inte ha mössa! Inte inte inte!"

S: "Mamma, du är tråkig! Stå upp! Stå upp! Okej, det är bra. Det hållet! Inte det hållet!! Det hållet! Det är bra... Nu ska du guppa upp och ner. Guppa! Kom igen, guppa!! Det är bra, fortsätt så. Fortsätt, sa jag!"

S: "Mamma! Jag är trött."
M: "Sov då?"
S: "Neeeeeej!! Jag är för trött! Du är dum!"
M: "Jaja, jag vet. Sov nu."

En ljusning

Signe somnade för sig själv på soffan, medan jag satt bredvid. Nöjd och utan gråt, vilket inte hänt på typ tio dagar. Hurra hurra! Vår lilla butterkaka har för tillfället blivit en solstråle igen. Det ger hopp inför framtiden.

Dagens outfit 2/10 -09

Underst bruna plyschbyxor med fluffig passform över brun stjärnspäckad body. Som ytterplagg en chic svart halsduk, med matchande svart mössa nonchalant slängd bredvid, och överst en kontrasterande rosarandig jacka. Ett par vita tossar gör klädseln komplett. Helt rätt under bärsjalen i höstvädret!

Kroppskontakt

Signe sover och snusar i bärsjalen. AB ligger på sängen i sovrummet och pratar i telefon, och jag sitter i lugn och ro och surfar. Det känns lyxigt att ha två händer.

I helgen har vi inte planerat att åka till svärföräldrarna, för första gången på två veckor. Det känns ärligt talat lite läskigt. Samtidigt känns det fånigt att jag är rädd för att vi ska vara ensamma med vårt eget barn i tio dar, men det är jag. Tio nätter, tio kvällar utan att vi får vara ensamma tillsammans. Det är det som är svårast, att vi inte har tid bara för oss. Det är inte samma sak när en av oss alltid har Signe på sig, hos sig, med sig.

Visst kan vi lägga henne ifrån oss, men bara i några minuter innan hon börjar gråta. Och säga vad man vill, men gos i soffan till ackompanjemang av spädbarnsgråt är inte så där himla mysigt och stämningsfullt. Det enda sättet att få lugn och ro och möjlighet att tala i samtalston är att bära henne, och så är det med det.

Nå, de flesta tonåringar kan klara sig flera minuter utan kroppskontakt med en förälder... Så Signe lär sig nog det också, så småningom.

Snart, snälla?

Signeliten är allvarlig

Vi har i alla fall fått antydan till rutiner, numera. Vi gör kväll tidigt, för vi blir trötta tidigt, vid åtta vill vi helst sova. Vid tio brukar vi sova. Vi badar ofta Signe på kvällen, i en liten blå badbalja som vi ställer på toaletten och fyller med duschslangen. Sen sätter vi på henne ren blöja och pyjamas och försöker söva henne för kvällen - ofta sover hon som längst det första sovpasset på kvällen. Då brukar AB ta henne, och gå och lägga sig med henne. Hon väcker mig när det är dags att amma, och sen tar jag henne resten av natten till morgonen. Ofta sover jag och Signe ute på en madrass i vardagsrummet, för att det är enklast så, och för att AB ska få en chans att sova ostört.

Det hör till saken att den av oss som "har" Signe sover med henne i armvecket, och ofta söver henne genom att ha henne liggande på mage mot mage. Det är mysigt och nära, men det är rätt obekvämt och ganska skönt att bli avbytt. Det går att lägga ner henne, men hon vaknar nästan alltid så fort hon kommer upp ur djupsömn, några minuter senare, och det är jobbigare än att bara ha henne hos sig hela tiden. Så hon får sova på armen.

På morgonen tar AB henne igen, och går ofta ut med henne i bärsjalen en lång promenad med hunden. Då sover jag, för mig själv, helt underbart. Är natten jobbig tänker jag alltid att jag får sova på morgonen, och då gör det inte så mycket. Har natten inte varit jobbig stiger jag ibland upp med AB istället och äter frukost, men oftast sover jag.

Sen börjar dagen med lång, långsam frukost framför teven, som omärkligt övergår i förmiddagsfika och lunch. Oftast har jag Signe, som ligger i min famn, ammas, kissas, vill bli buren, blir sömnig, gråter och kinkar, vaggas till sömn, sover i min famn, vaknar, ammas, kissas, vill bli buren osv osv, medan AB tar hand om allt annat - går ut med hunden, svarar i telefon, fixar mat och fika, tvättar, städar och plockar, hämtar saker åt mig, och tar över Signe när det börjar krypa i mig.

Ofta gör vi något på förmiddagen eller strax efter lunch, tar en längre promenad tillsammans eller åker och handlar något, och framåt eftermiddagen börjar vi krokna. Efter middagen är vi trötta och lessa och börjar göra kväll, och sen börjar alltihop om igen.

Sen åker vi till svärföräldrarna och får hjälp. Tack och lov.

En god natt

Just nu äter Signe för sig själv i sömnen. Det är vansinnigt gulligt.

Igår kväll åt hon vid nio och somnade. AB sov med henne på madrassen i vardagsrummet och jag somnade för mig själv strax innan tio. Klockan två (!!) kom AB in med henne till mig, jag ammade henne och nattade henne, och vid halv tre sov hon gott igen.

Sen vaknade jag halv sex av att hon gjorde ljud i sömnen och att mina bröst läckte, så jag lullade upp och ammade igen. Hon var måttligt intresserade, och somnade snart om igen, och jag med, tills hon vaknade vid sju och denna gång ville äta på riktigt.

Men på det stora hela vaknade hon alltså en (1) gång under natten, och första passet sov hon fem timmar. Helt fantastiskt.

Hon kanske går tillbaka till att äta varannan timme hela natten redan ikväll. Men hon har sovit gott en natt. Det betyder att hon kan göra det.

Vi ser ljuset.

Arbetsfördelning

Signe sover på min arm och jag balanserar laptopen i knäet. AB sitter bredvid och surfar på sin jobbdator. Vår stationära dator, ABs "Nisse" (den heter det) är mer eller mindre död. Vi skulle behöva en ny, och har väl egentligen pengarna - men har vi råd?

Jag tror vi kommer köpa en ny, om ett tag. När vi funderat på saken ett tag.

Vi börjar hitta oss själva igen, hitta varandra och vår familj. Det var inte så läyy att få en ny medlem i flocken, men nu börjar dammet lägga sig igen. Och det blir bättre av att vi pratar med varandra och hittar hur just vi vill ha det.

Det tog oss flera år att inse att AB alltid vill ha den översta delen av frallor, och jag alltid vill ha underdelen. Så vi envisades med att erbjuda varandra delen vi själva ville ha, och ta emot delen vi inte ville ha, av missriktad omtanke och känsla av rättvisa. Så dumt.

Samma sak med vårt familjeliv. Vi vill inte göra samma saker. Rättvisa är inte när vi är lika - rättvisa är när vi är lika nöjda.

Jag vill egentligen bara sitta med Signe, amma och gunga och söva och mysa. Får jag göra det 90% av tiden så är jag jättenöjd. AB vill ta hand om mig och Signe och får hon tvätta, plocka, laga mat, ta hand om hunden och fixa myndighetskontakter är hon helt nöjd. Hon vill hålla Signe och mysa med henne, men inte allls lika mycket som jag vill.

Och det är inte bara helt ok. Det är helt lysande.

Vi är inte lika, men vi är skitbra.

En bra förmiddag

Jag är nyklippt, vilket känns alldeles underbart - jag har sett helt förskräcklig ut i håret halva sommaren, och nu är det äntligen äntligen lite ordning på det igen. En kort praktisk page blev det, mina gamla slingor är borta, liksom allt det tunga håret i nacken. Skönt skönt skönt!

Och svärmor passade Signe under tiden, och hon tog flaskan med bröstmjölk hur snällt som helst. Jag blir alldeles lycklig varje gång det händer - någon annan än jag kan mata henne. Fast samtidigt hugger det lite lite irrationellt i bröstet - det är skönt att vara lite mindre akut oumbärlig hela tiden, men det gör en anings ont också.

Men mest är det bara jätteskönt.

Har man inte problem så skaffar man sig

Här kommer ett långt inlägg om kiss, bajs och kroppsfunktioner, bara så att ni vet. Här i vår vardag är det ett ämne som ofta kommer upp och det börjar lite kännas som att vi inte längre har någon kroppslig integritet eller överhuvudtaget någon uppfattning om vad som passar sig i sociala sammanhang... Det passar sig eventuellt inte som bloggämne heller, men det känns inte som att det spelar så stor roll.

Nån gång i juli skrev jag om saker jag tänkte inför föräldraskapet. En av grejerna var att jag hade tankar om att köra lite med EC, alltså att tidigt jobba på att lära barnet att kissa och bajsa någon annanstans än i blöjan - eller snarare, att lära oss som föräldrar det. Jag tänkte som så att det låter ju bra, det kan vi göra om vi orkar, och det kanske är lagom att börja med efter några månader. Jag snackade lite löst om det med AB också, och hon tyckte att det lät som en bra idé.

Och faktum är att vi började redan på hotell-BB, med att hålla lilla Signe över handfatet när vi tog av blöjan för att se om hon ville kissa. Och så har vi fortsatt, att då och då hålla upp henne över handfatet med hennes knän mot hennes mage, framförallt vid varje blöjbyte men ibland annars också. Om hon kissat har vi blivit glada och sagt ett speciellt "ksss"-ljud för att prägla henne på det, har hon inte kissat åker bara en ny blöja på. Vi gör likadant om vi märker att hon försöker bajsa, men där har vi inte något händigt litet ljud - mest tror jag för att det inte finns någon lika intuitiv ljudeffekt som det finns för kissande.

Faktum är att vi har gjort ungefär som när vi rumsrentränade hunden - erbjudit tillfällen, helt enkelt, och inte gjort särskilt stor affär av det i övrigt. Och det har tydligen blivit populärt.

De senaste dygnen har Signe nämligen, fem veckor gammal, överhuvudtaget inte kissat i blöjan. Istället har hon bökat runt, stönat och verkat djupt olycklig, tills vi äntligen fattat hinten och tagit av blöjan och hållt upp henne, och då har hon utan undantag kissat.

Vi märkte tendensen redan efter gårdagsnatten, då hon kissat i handfatet vid varje amning och ingenting i övrigt, men nu på morgonen var det helt uppenbart. Hon var mätt och utsövd och rapad och nöjd i övrigt, men ändå orolig och bökig. AB frågade om jag hade tagit av henne blöjan nåt inatt, och när jag sade att jag inte hade det (eftersom Signeliten för ovanlighetens skull inte bajsat när hon ammade) föreslog hon om det faktiskt kunde vara så att det var det som behövdes. Så jag traskade iväg med Signe till handfatet, och klokt nog tog jag inte av blöjan förrän jag väl stod där, för sen kissade hon omedelbart väldigt mycket.

Jag vet ärligt talat inte om vi riktigt hade tänkt oss att redan på det här stadiet ha en bebis som inte bara kan tänka sig att kissa någon annanstans, utan som helt enkelt inte kissar med blöja på. Vi är lite chockade. Jag tyckte EC lät som en bra princip, men var i ärlighetens namn tveksam till om det skulle funka - och med funka menade jag nog egentligen underlätta pott-träningen om ett eller ett par år. Inte att det skulle "funka" på det här sättet, efter en dryg månad.

Nå, vi får se om det håller i sig. Signe gör i alla fall kopplingen "av med blöja -> kissa" och bara det är ju imponerande. Och varje blöja hon inte kissar i är en blöja hon inte sitter med kiss mot stjärten i, och det är alldeles tillräckligt bra. Hon är faktiskt inte alls röd, och det är nog för att rätt mycket går direkt i avloppet istället för i blöjan.

Bajsandet är inte lika oproblematiskt, mest för att hon fiser väldigt mycket, och det kommer lite bajs vid varje fis. Det går inte att förutsäga, och är inte så trevligt, så blöjorna behålls under alla omständigheter på. Men det brukar märkas när hon börjar bajsa på riktigt, och då håller vi upp henne om det är praktiskt möjligt. Ganska ofta är det när hon ammar, och då går det såklart inte, och ärligt talat rusar vi inte iväg någonstans om det är opraktiskt för oss och vi hör om hon bajsar, men ibland gör vi det. Vi tänker lite samma sak där som vid kisset - det är schysst om hon lär sig att kunna bajsa någon annanstans än i blöjan (även om vi säkert lika gärna hade kunnat vänta ett halvår och fått samma effekt när det väl börjar bli viktigt), och varje gång hon bajsar i handfatet sitter hon inte med bajs mot stjärten, och det är ju bra.

Jag tycker att det är lite coolt att vi faktiskt gör det, och att det känns lätt och enkelt. Vi får väl se om Signeliten fortsätter tala om för oss när hon blir kissnödig, men under alla omständigheter så är det roligt att det funkar så långt som det gör - jag tror att när det väl blir dags kommer idén att gå på pottan i alla fall inte vara något nytt och konstigt för Signe. Det är i alla fall det som är tanken.

Men nu har vi således en signal till att testa med, när flickan är missnöjd. Nu kan hon inte bara vara hungrig, sömnig, kall, trött, uttråkad eller ha ont i magen - nu kan hon vara kissnödig också. Vad skönt det ska bli när hon börjar prata så man slipper gissa hela tiden.

Nu sover älsklingen för övrigt mot min mage i bärsjalen, och är nöjd, söt och gosig som bara den. Helt underbart.