Mycket mycket bra, mycket innehållsrik vecka. I måndags på Skansen med Signe och min mamma, biltur till Djurgården, lunch på fin trädgårdsservering, och sen Skansen besök. Signe sov förbi rovdjuren, men klappade getter och blev väst åt av vitkindade gäss. Och fick sin falukorvsbit fräckt snodd av en enorm påfågel. Sen var hon vaken och glad hela vägen hem i bilen.
Tisdag kom ABs mamma, och vi drog vid lunch, för heldag i Stockholm. På kvällen var det fest på flatklubb i källarlokal på Söder, och det var hur bra som helst. Vi tog oss hem mitt i natta, men på förmiddagen drog vi igen, denna gång med bebis och utan mormor. Lång dag i Stockholm blev trevlig övernattning på Tyresö, där Signe fick träffa nygammal kompis, sexmånaders lilla I.
Så småningom på torsdagen kom vi hem igen, hela familjen, och igår gjorde vi om tricket från i tisdags, for iväg själva och lämnade snuttan med mormor. Vi hann med guidning på Vasamuseet om kvinnor i manskläder på 1600-talet, födelsedagsmingel i Åkeshov, sushimiddag och småningom förfest på Kungsholmen, och sen ny fest ute på Djurgården. Sen tog vi bilen hem vid halv två, och nu känner jag mig helt bakfull, fast veckan varit helnykter.
Men Signe fick nog något virus av sina Stockholmseskapader, hon är på dåligt humör och sover mycket. Så paraden hoppas över - idag blir det hemmamys.
lördag 31 juli 2010
torsdag 22 juli 2010
Sur, och mat
"Men hon äter ju bra i alla fall, Signe, det är ju skönt att ni inte haft något trassel med att få henne att äta" kommenterade min mamma häromdagen. Nåja, säger jag om det. Det blir jag också sur över - när saker är jobbiga är det för att vi är för dåliga, och när saker är bra är det för att omständigheterna är lätta...
Nu råkar det vara så att Signe inte alls är särskilt lätt med maten. Hon har länge ätit väldigt, väldigt lite, och har en massa egna idéer om hur måltider ska gå till. Men det verkar lätt, för vi bråkar inte med henne. Vi är lyhörda och fantasifulla och jobbar på att maten ska vara något trevligt för oss alla tre, och det lyckas vi med också. Det är inte för att hon är så himla lätt - det är för att i just det här är vi just nu himla duktiga.
Hon vägrar bli matad (mormor får ibland, men vi får aldrig mata). Hon vägrar alla former av puréer och liknande, utan det enda hon kan äta är sånt hon kan äta själv. Och fram till för en månad sen hade hon bara två tänder, så det var lite klurigt. Nu har hon fyra, och det är lite lättare. Och så vill hon ju ha det vi har på våra tallrikar, så det gäller att hennes mat ser likadan ut.
Vissa dagar äter hon typ bara frukt, andra bara falukorv. Det går ju bra att göra så - men det är för att vi medvetet bestämt oss för att inte oroa oss. Så länge vi litar på henne och låter henne göra som hon vill så funkar det, men börjar vi jämföra med andra barn och tänka på en varierad kosthållning och annat läskigt så känns det genast sämre.
Och så har det ju funkat för att jag har ammat, för att vi vet att hon i alla fall fått i sig bröstmjölk, så att hon ätit nånting. Dagar då maten inte passat henne äter hon på nätterna istället. Jag vet inte om jag verkligen skulle vilja säga att hon är ovanligt lätt att ha att göra med när det gäller maten...
Mest för att nu märks en skillnad. När hon fick fyra tänder började hon äta mycket mer, och då började hon också amma mycket mindre. När vi for till svärföräldrarna och hon sov hos mormor hade hon redan börjat dra ner kraftigt på nattamningen, det märktes väldigt tydligt på mina bröst. Nu ammar hon mindre och äter mer vid måltiderna, och jag tror hon mer börjat äta som andra elvamånadersbebisar, med riktig mat och bröstmjölk som komplement, istället för att leva på frukt och bröstmjölk med en halv tugga korv här och där. Det märks skillnad, och det är skönt. Men enkelt vill jag inte säga att det varit.
Nu råkar det vara så att Signe inte alls är särskilt lätt med maten. Hon har länge ätit väldigt, väldigt lite, och har en massa egna idéer om hur måltider ska gå till. Men det verkar lätt, för vi bråkar inte med henne. Vi är lyhörda och fantasifulla och jobbar på att maten ska vara något trevligt för oss alla tre, och det lyckas vi med också. Det är inte för att hon är så himla lätt - det är för att i just det här är vi just nu himla duktiga.
Hon vägrar bli matad (mormor får ibland, men vi får aldrig mata). Hon vägrar alla former av puréer och liknande, utan det enda hon kan äta är sånt hon kan äta själv. Och fram till för en månad sen hade hon bara två tänder, så det var lite klurigt. Nu har hon fyra, och det är lite lättare. Och så vill hon ju ha det vi har på våra tallrikar, så det gäller att hennes mat ser likadan ut.
Vissa dagar äter hon typ bara frukt, andra bara falukorv. Det går ju bra att göra så - men det är för att vi medvetet bestämt oss för att inte oroa oss. Så länge vi litar på henne och låter henne göra som hon vill så funkar det, men börjar vi jämföra med andra barn och tänka på en varierad kosthållning och annat läskigt så känns det genast sämre.
Och så har det ju funkat för att jag har ammat, för att vi vet att hon i alla fall fått i sig bröstmjölk, så att hon ätit nånting. Dagar då maten inte passat henne äter hon på nätterna istället. Jag vet inte om jag verkligen skulle vilja säga att hon är ovanligt lätt att ha att göra med när det gäller maten...
Mest för att nu märks en skillnad. När hon fick fyra tänder började hon äta mycket mer, och då började hon också amma mycket mindre. När vi for till svärföräldrarna och hon sov hos mormor hade hon redan börjat dra ner kraftigt på nattamningen, det märktes väldigt tydligt på mina bröst. Nu ammar hon mindre och äter mer vid måltiderna, och jag tror hon mer börjat äta som andra elvamånadersbebisar, med riktig mat och bröstmjölk som komplement, istället för att leva på frukt och bröstmjölk med en halv tugga korv här och där. Det märks skillnad, och det är skönt. Men enkelt vill jag inte säga att det varit.
lördag 17 juli 2010
Det är svårt, det här
Åtta dagars oavbruten sömn var grejen. Men nu är vi hemma igen, för oss själva igen, och tja, det är jobbigt. Det är så. Det är väldigt jobbigt för oss att vara mammor. Det är jobbigt att ta hand om Signe, och det är jobbigt att hantera vår vardag.
Jag önskar att det inte var så. Jag förstår inte riktigt varför det är så svårt. Men jag börjar bli sams med det faktum att det är det.
Det känns ibland som om det är så jädra lätt för alla andra. De tindrar med ögonen och deklarare att "jag älskar mina barn!" som om det var kärlek som fattades. Det är inte kärlek som fattas. Det är uthållighet och tålamod och gott humör, och hopp. Det där hoppet om att snart, snart går den här jobbiga perioden över. Snart snart blir det bra igen. Det hoppet fattas.
Eller folk som liknöjt konstaterar att nej, något samliv har de ju inte tid med, och tid för varandra finns ju inte, men det kommer ju sen, om några år. Och verkar lika nöjda för det. Good for you, liksom. Men jag kan inte vänta några år på att få tid med min partner. Jag funkar inte då. Jag går sönder.
För sanningen är den att som vi hade det på semestern nu, hos svärföräldrarna, så skulle jag vilja ha det hela tiden. Så skulle jag nog behöva ha det hela tiden för att må okej, i alla fall som det känns nu. Men jag skäms som fan över det, för det kändes som om jag knappt hade Signe alls.
Men jag skulle behöva få sova ostörda nätter. Många nätter i sträck. Jag skulle behöva få tid ensam med AB. Jag skulle behöva få några timmar varje dag utan ansvar, utan jobb. Inte bara stulna tio minuter här och var, inte bara fragmentarisk tid framför dator och teve som är helt villkorad av Signes humör och vad hon får tag på att leka med. Konversationer där vi törs röra vid även jobbiga ämnen, för vi vet att vi kan avsluta dem. Att få gosa på kvällen och somna tillsammans, utan spänningen att vi närsomhelst kan slitas isär. Lugn och ro. En känsla av att även jag har någon slags mänskligt värde, och mänsklig värdighet.
Jag skulle vilja ha det så jämt. Jag önskar att det inte var så. Jag önskar att jag var en bättre människa och en bättre förälder. Jag önskar att jag kunde må bra och få allt jag behövde i min egen familj, med min fru och mitt barn, och vara nöjd så.
Men som det ser ut nu verkar det inte som om jag kan det.
Jag önskar att det inte var så. Jag förstår inte riktigt varför det är så svårt. Men jag börjar bli sams med det faktum att det är det.
Det känns ibland som om det är så jädra lätt för alla andra. De tindrar med ögonen och deklarare att "jag älskar mina barn!" som om det var kärlek som fattades. Det är inte kärlek som fattas. Det är uthållighet och tålamod och gott humör, och hopp. Det där hoppet om att snart, snart går den här jobbiga perioden över. Snart snart blir det bra igen. Det hoppet fattas.
Eller folk som liknöjt konstaterar att nej, något samliv har de ju inte tid med, och tid för varandra finns ju inte, men det kommer ju sen, om några år. Och verkar lika nöjda för det. Good for you, liksom. Men jag kan inte vänta några år på att få tid med min partner. Jag funkar inte då. Jag går sönder.
För sanningen är den att som vi hade det på semestern nu, hos svärföräldrarna, så skulle jag vilja ha det hela tiden. Så skulle jag nog behöva ha det hela tiden för att må okej, i alla fall som det känns nu. Men jag skäms som fan över det, för det kändes som om jag knappt hade Signe alls.
Men jag skulle behöva få sova ostörda nätter. Många nätter i sträck. Jag skulle behöva få tid ensam med AB. Jag skulle behöva få några timmar varje dag utan ansvar, utan jobb. Inte bara stulna tio minuter här och var, inte bara fragmentarisk tid framför dator och teve som är helt villkorad av Signes humör och vad hon får tag på att leka med. Konversationer där vi törs röra vid även jobbiga ämnen, för vi vet att vi kan avsluta dem. Att få gosa på kvällen och somna tillsammans, utan spänningen att vi närsomhelst kan slitas isär. Lugn och ro. En känsla av att även jag har någon slags mänskligt värde, och mänsklig värdighet.
Jag skulle vilja ha det så jämt. Jag önskar att det inte var så. Jag önskar att jag var en bättre människa och en bättre förälder. Jag önskar att jag kunde må bra och få allt jag behövde i min egen familj, med min fru och mitt barn, och vara nöjd så.
Men som det ser ut nu verkar det inte som om jag kan det.
fredag 16 juli 2010
M-mm
Vi har givetvis envist stått emot alla goda råd och tips från BVC och andra om att inte ta upp Signe när hon skriker på natten, att inte amma, och liknande grejer för att få henne att sova bättre. Det är inte vår stil, helt enkelt. Så ingen fem-minuters-metod (5-mm) här, inte.
De senaste dagarna har vi dock, lite omedvetet, ägnat oss åt en uppenbarligen fungerande sömnmetod. Signe har två av de tre sista nätterna sovit sju (7!!!) timmar i sträck, ett definitivt rekord, och i bästa fall början på en trend. Således vill jag här beskriva den mycket effektiva mormors-metoden (M-mm).
Ta en i vanliga fall mycket ambitiös och närvarande ammande mamma, som samsover med sitt barn. Ge henne en väldigt elak virusinfektion. Placera henne i en sommarstuga med en mormor som säger "klart Signe ska sova med mig!", och få henne att inse att det är det enda rimliga. Dra ut på virusinfektionen en fyra, fem dar, så att när hon väl är frisk verkar det bara dumt att ändra sov-arrangemangen, som passar alla utom mammans samvete. Få tyst på samvetet med en folköl på bryggan, som hon kan dricka i fred med sin partner.
Se till att mormodern är lagom lomhörd, och utrusta henne med en vällingflaska. Låt den mycket snälla mormodern sova i samma rum som det kelsjuka, lättväckta barnet. Låt mormodern utan hörapparat ta upp barnet och söva henne _så fort mormodern hör barnet_. Det sista är viktigt. Inga hörhjälpmedel är tillåtna. Låt mormodern erbjuda nappflaska med tråkig välling, om barnet är hungrigt.
Låt det gå en sju åtta nätter. Klart.
Nu återstår bara att se om den goda sov-effekten håller i sig, när vi är hemma igen, med en inte alls lomhörd mamma med god och mysig bröstmjölk... Annars kanske metoden upprepas - även om jag undrar om inte virusinfektionen kan undvikas vid försök två.
De senaste dagarna har vi dock, lite omedvetet, ägnat oss åt en uppenbarligen fungerande sömnmetod. Signe har två av de tre sista nätterna sovit sju (7!!!) timmar i sträck, ett definitivt rekord, och i bästa fall början på en trend. Således vill jag här beskriva den mycket effektiva mormors-metoden (M-mm).
Ta en i vanliga fall mycket ambitiös och närvarande ammande mamma, som samsover med sitt barn. Ge henne en väldigt elak virusinfektion. Placera henne i en sommarstuga med en mormor som säger "klart Signe ska sova med mig!", och få henne att inse att det är det enda rimliga. Dra ut på virusinfektionen en fyra, fem dar, så att när hon väl är frisk verkar det bara dumt att ändra sov-arrangemangen, som passar alla utom mammans samvete. Få tyst på samvetet med en folköl på bryggan, som hon kan dricka i fred med sin partner.
Se till att mormodern är lagom lomhörd, och utrusta henne med en vällingflaska. Låt den mycket snälla mormodern sova i samma rum som det kelsjuka, lättväckta barnet. Låt mormodern utan hörapparat ta upp barnet och söva henne _så fort mormodern hör barnet_. Det sista är viktigt. Inga hörhjälpmedel är tillåtna. Låt mormodern erbjuda nappflaska med tråkig välling, om barnet är hungrigt.
Låt det gå en sju åtta nätter. Klart.
Nu återstår bara att se om den goda sov-effekten håller i sig, när vi är hemma igen, med en inte alls lomhörd mamma med god och mysig bröstmjölk... Annars kanske metoden upprepas - även om jag undrar om inte virusinfektionen kan undvikas vid försök två.
lördag 10 juli 2010
Svammel
Hon är så stor på många sätt nu, vår lilla tjej. Hon traskar iväg på egna äventyr, på två stadiga ben och oftast med något roligt i handen. Snackar långa ramsor som vi inte förstår ett ord av, och vänder sig då och då om och vinkar. Nu när jag varit sjuk ett par dar verkar hon inte saknar mig nämnvärt. Hon blir glad när vi ses, och ammar gärna då, men annars är hon nöjd och trygg med mamma AB och mormor. Morfar får också bära runt henne nu, och häromnatten sov hon tydligen en sväng med honom, för att avlasta mormor. Hon är tryggare och tryggare med andra, och hittar på mer och mer egna grejer.
Vi pratade om det häromdan, jag och AB, att det verkar som om det vi trodde stämde. Att vi inte behöver pusha henne eller vänja henne eller träna henne att bli självständig. Det ligger i barns natur att söka sig utåt, med de trygga vuxna kvar som en säker hamn att återvända till när det behövs. Hon vet att vi finns där, redo att stötta i varje sekund. Piper hon så kommer vi. Gråter hon så tröstar vi. Blir hon rädd skyddar vi henne. Det är hon som bestämmer om det var läskigt, om det var något att gråta för, om det gjorde ont eller ej. Vi följer hennes signaler, och allting är precis så allvarligt som hon säger att det är.
Och det är så häftigt att det går att trösta. Att det kan vara mest synd om henne i hela världen i några minuter, och sen är det bra igen. Och att det går att finnas till hands hela hela tiden - och samtidigt få tid till annat. För hon behöver inte oss hela hela tiden. Hon behöver att vi finns där de där stunderna när hon vill ha oss, men sen vill hon gå tillbaka till sitt. Det funkar att ge förbehållslöst - då tar hon precis så mycket hon vill ha, och inte mer.
Hon får amma när hon vill. Nu ammar hon sisådär ett par tre gånger per dygn. Hon får sova nära någon så fort hon säger till. Nu sover hon i barnvagnen på dagarna, och själv i spjälsängen kanske tre timmar i början av natten. Hon får hur mycket uppmärksamhet och kärlek och tid som hon vill ha - och hon älskar att traska iväg på egna äventyr och leka själv med saker på golvet. Också.
Inte bara, såklart. Hon behöver oss massor massor fortfarande. Men det är ändå väldigt stort för en liten tjej som för tio månader sedan vägrade läggas ner överhuvudtaget och alltid ville sitta nära nära ett hjärta.
Om mycket lång tid, eller kanske relativt sett ganska kort tid, kommer hon att vara en vuxen människa. Som inte behöver oss hela tiden, utan ännu mera bara ibland, som inte vill sova med oss och inte ens vill sova i samma hus som oss. Som ska hitta en egen partner, en egen familj, ett eget liv. Den utvecklingen går hon emot hela tiden, varje dag, litegrann. Det känns skönt att veta att det är något som händer av sig självt, ingenting vi behöver skynda på eller oroa oss för att det aldrig ska hända. Det är så det går till, sakta men säkert.
Nån arbetskamrat till AB hade nämnt det barnpsykologer brukar säga, att "man inte kan skämma bort barn under ett år" och sagt att sen, sen måste man börja säga åt dem. Vi pratade lite om det, och jag tyckte med ens väldigt illa om det uttalandet. Kan man skämma bort barn över ett år, alltså?
Jag tror man kan låta sina familjemedlemmar kränka ens egna gränser, och att det är dåligt för alla inblandade. Och jag tror att det är vår uppgift som föräldrar att visa Signe vad som är viktigt för oss och hur vi gör saker i vår familj. Gör vi inte det blir det förstås dåligt. Men jag tror inte ett ögonblick att vi behöver vara rädda för att skämma bort henne.
Sånt som är genuint viktigt, som att inte slicka på vassa knivar, hoppa ner från bryggkanten eller dra skållhett kaffe över hela sig, det behöver vi inte fundera på om vi ska visa henner eller lära henne på något sätt - det kommer spontant. Resten kommer nog pö om pö - jag tror att hon så småningom, förmodligen tidigare än vad jag tror, kommer upptäcka att ingen av oss andra slänger maten på golvet, och liknande saker.
Och när det gäller våra gränser är det något vi jobbar med hela tiden, inte bara gentemot Signe utan gentemot varandra och vår familj och jobb och hela världen. Det är ett ständigt arbete att lyssna inåt och känna efter vad vi kan stå ut med och inte stå ut med i samröre med andra. Och där är det kanske inte Signe som ska flytta på sig i första hand hela tiden.
Allteftersom hon blir större och större och får ett större eget revir och går lite längre ifrån oss, så kommer vi anpassa oss efter det och förvänta oss mer respekt för våra personliga revir och sätta tydligare gränser för oss själva och vad vi går med på. Men det växer fram med tiden och i ständig förhandling - det behöver inte heller funderas så himla mycket på.
Signe ska inte behöva stå ut med att någon av oss blir arg eller bitter på henne för att vi inte själva kan säga ifrån om vad vi vill och inte vill, det ska hon slippa. Den typen av "bortskämdhet" är plågsam för alla inblandade, och det ska hon inte behöva bära. Men så länge alla är nöjda är allt bra. Oavsett vad det innebär i praktiken.
Vi pratade om det häromdan, jag och AB, att det verkar som om det vi trodde stämde. Att vi inte behöver pusha henne eller vänja henne eller träna henne att bli självständig. Det ligger i barns natur att söka sig utåt, med de trygga vuxna kvar som en säker hamn att återvända till när det behövs. Hon vet att vi finns där, redo att stötta i varje sekund. Piper hon så kommer vi. Gråter hon så tröstar vi. Blir hon rädd skyddar vi henne. Det är hon som bestämmer om det var läskigt, om det var något att gråta för, om det gjorde ont eller ej. Vi följer hennes signaler, och allting är precis så allvarligt som hon säger att det är.
Och det är så häftigt att det går att trösta. Att det kan vara mest synd om henne i hela världen i några minuter, och sen är det bra igen. Och att det går att finnas till hands hela hela tiden - och samtidigt få tid till annat. För hon behöver inte oss hela hela tiden. Hon behöver att vi finns där de där stunderna när hon vill ha oss, men sen vill hon gå tillbaka till sitt. Det funkar att ge förbehållslöst - då tar hon precis så mycket hon vill ha, och inte mer.
Hon får amma när hon vill. Nu ammar hon sisådär ett par tre gånger per dygn. Hon får sova nära någon så fort hon säger till. Nu sover hon i barnvagnen på dagarna, och själv i spjälsängen kanske tre timmar i början av natten. Hon får hur mycket uppmärksamhet och kärlek och tid som hon vill ha - och hon älskar att traska iväg på egna äventyr och leka själv med saker på golvet. Också.
Inte bara, såklart. Hon behöver oss massor massor fortfarande. Men det är ändå väldigt stort för en liten tjej som för tio månader sedan vägrade läggas ner överhuvudtaget och alltid ville sitta nära nära ett hjärta.
Om mycket lång tid, eller kanske relativt sett ganska kort tid, kommer hon att vara en vuxen människa. Som inte behöver oss hela tiden, utan ännu mera bara ibland, som inte vill sova med oss och inte ens vill sova i samma hus som oss. Som ska hitta en egen partner, en egen familj, ett eget liv. Den utvecklingen går hon emot hela tiden, varje dag, litegrann. Det känns skönt att veta att det är något som händer av sig självt, ingenting vi behöver skynda på eller oroa oss för att det aldrig ska hända. Det är så det går till, sakta men säkert.
Nån arbetskamrat till AB hade nämnt det barnpsykologer brukar säga, att "man inte kan skämma bort barn under ett år" och sagt att sen, sen måste man börja säga åt dem. Vi pratade lite om det, och jag tyckte med ens väldigt illa om det uttalandet. Kan man skämma bort barn över ett år, alltså?
Jag tror man kan låta sina familjemedlemmar kränka ens egna gränser, och att det är dåligt för alla inblandade. Och jag tror att det är vår uppgift som föräldrar att visa Signe vad som är viktigt för oss och hur vi gör saker i vår familj. Gör vi inte det blir det förstås dåligt. Men jag tror inte ett ögonblick att vi behöver vara rädda för att skämma bort henne.
Sånt som är genuint viktigt, som att inte slicka på vassa knivar, hoppa ner från bryggkanten eller dra skållhett kaffe över hela sig, det behöver vi inte fundera på om vi ska visa henner eller lära henne på något sätt - det kommer spontant. Resten kommer nog pö om pö - jag tror att hon så småningom, förmodligen tidigare än vad jag tror, kommer upptäcka att ingen av oss andra slänger maten på golvet, och liknande saker.
Och när det gäller våra gränser är det något vi jobbar med hela tiden, inte bara gentemot Signe utan gentemot varandra och vår familj och jobb och hela världen. Det är ett ständigt arbete att lyssna inåt och känna efter vad vi kan stå ut med och inte stå ut med i samröre med andra. Och där är det kanske inte Signe som ska flytta på sig i första hand hela tiden.
Allteftersom hon blir större och större och får ett större eget revir och går lite längre ifrån oss, så kommer vi anpassa oss efter det och förvänta oss mer respekt för våra personliga revir och sätta tydligare gränser för oss själva och vad vi går med på. Men det växer fram med tiden och i ständig förhandling - det behöver inte heller funderas så himla mycket på.
Signe ska inte behöva stå ut med att någon av oss blir arg eller bitter på henne för att vi inte själva kan säga ifrån om vad vi vill och inte vill, det ska hon slippa. Den typen av "bortskämdhet" är plågsam för alla inblandade, och det ska hon inte behöva bära. Men så länge alla är nöjda är allt bra. Oavsett vad det innebär i praktiken.
Sjuk, tänder och smultron
Semester i svärföräldrarnas sommarstuga. Vi har en egen liten sjöbod nere vid havet, och två nätter i rad har mormor tagit Signe på natten uppe i storstugan. Tyvärr är jag sjuk, så det är inte så vilsamt som det kunde ha varit. Men å andra sidan är det ett lysande ställe att vara sjuk på. Helpension med barnvakt och fantastisk utsikt. Inatt måste nog mormor sova, dock, men jag är fortfarande befriad av mitt onda virus, så AB tar natt-tjänsten. Kommer Signe någonsin sova på nätterna? Nånsin?
De två nya tänderna i överkäken har spökat i nån vecka nu och gör inte saken bättre. Nu är de helt framme, men vi anar två överkäks-kompisar till på ingång. Hå hå ja ja.
Nya tänder betydde visst också nytt amningsgrepp, för jag har fått blåsor igen. Man kan ju tycka att efter tio månaders lyckad amning borde vi kunna det här, men tänder i överkäken ställde visst till det. Vi ska jobba på det. Hursomhelst verkar det återigen som om Signe avvänjer sig alldeles själv. Eller ja, det bidrar säkert massor att hon sovit med mormor två nätter nu, och två nätter förra veckan, men det märks i alla fall på mina bröst att hon ammar mindre nu.
Jag är lite kluven. Jag gillar att amma. Men slutar hon så slutar hon, och det är okej det med. Då kan jag ha snygga behåar igen, och slipper visa brösten för främlingar. Vem vet, jag kanske till och med återutvecklar någon form av kroppslig integritet. Den försvann annars vid förlossningen och har inte återkommit sen dess.
Signe har också ätit sitt första egenplockade smultron, åkt båt för första gången, och lärt sig att ta sig ner för kanter med rumpan först, istället för huvudstupa. Mycket mycket bra grejer!
De två nya tänderna i överkäken har spökat i nån vecka nu och gör inte saken bättre. Nu är de helt framme, men vi anar två överkäks-kompisar till på ingång. Hå hå ja ja.
Nya tänder betydde visst också nytt amningsgrepp, för jag har fått blåsor igen. Man kan ju tycka att efter tio månaders lyckad amning borde vi kunna det här, men tänder i överkäken ställde visst till det. Vi ska jobba på det. Hursomhelst verkar det återigen som om Signe avvänjer sig alldeles själv. Eller ja, det bidrar säkert massor att hon sovit med mormor två nätter nu, och två nätter förra veckan, men det märks i alla fall på mina bröst att hon ammar mindre nu.
Jag är lite kluven. Jag gillar att amma. Men slutar hon så slutar hon, och det är okej det med. Då kan jag ha snygga behåar igen, och slipper visa brösten för främlingar. Vem vet, jag kanske till och med återutvecklar någon form av kroppslig integritet. Den försvann annars vid förlossningen och har inte återkommit sen dess.
Signe har också ätit sitt första egenplockade smultron, åkt båt för första gången, och lärt sig att ta sig ner för kanter med rumpan först, istället för huvudstupa. Mycket mycket bra grejer!
söndag 4 juli 2010
Semester
Nu har AB semester, och det var ytterst välbehövligt. Det hjälper, verkar det som, vi börjar bli mer oss själva. Men jag är sliten och ledsen och trött och har inga marginaler. Semestern ska användas till vila!
Signe har fått en tand till, så nu har hon tre, och vi misstänker starkt att även den fjärde är på väg. Hon går nu långa sträckor helt själv, tvärs över hela rum, innan hon sätter sig på rumpan, och kan vända om och huka sig ned och plocka upp saker med bibehållen balans. Så nu hävdar vi med bestämdhet att hon faktiskt kan gå. 10 månader gammal, och vi är mycket stolta.
Hon är för övrigt en otroligt bedårande unge, och fantastiskt söt. Finflicka!
Signe har fått en tand till, så nu har hon tre, och vi misstänker starkt att även den fjärde är på väg. Hon går nu långa sträckor helt själv, tvärs över hela rum, innan hon sätter sig på rumpan, och kan vända om och huka sig ned och plocka upp saker med bibehållen balans. Så nu hävdar vi med bestämdhet att hon faktiskt kan gå. 10 månader gammal, och vi är mycket stolta.
Hon är för övrigt en otroligt bedårande unge, och fantastiskt söt. Finflicka!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)