Allt är mycket bättre nu. Jag är glad och pigg och även om jag har lite ont i ländryggen och huvudvärken då och då dyker upp. Men det är sol ute, det luktar vår och sommar och tja, allt är helt enkelt bra. Och knyttet duttar mig i magen då och då, vilket är alldeles fantastiskt.
Livet är bra.
måndag 30 mars 2009
fredag 27 mars 2009
Ont. Ont ont ont.
Jag har så vansinnigt jädra ont i huvudet. Det värker och värker och värker och värker, från nacken och upp till skallen och fram mot pannan. Jag vill lägga mig på rygg i ett mörkt och tyst rum och försvinna tills det slutar. Aaaaaj!
Det gjorde ont redan i morse, och hela förmiddagen. Vid halv elva tog jag värktabletter, men tyckte inte att de egentligen hjälpte. Vid tre började jag jobba, och nu får jag gå hem om tjugo minuter. För en halvtimme sedan tror jag tabletterna avtog, för plötsligt gör det djävulusiskt, vidrigt ont. De verkade nog visst - de räckte bara inte riktigt till för att ta bort hela värken.
Min snälla älskade AB kommer med bil och hämtar mig och min cykel - jag tror inte att jag pallar att cykla hem. Jag är så glad att det inte är mitt förra jobb - det var 1,5 timme bort, med tunnelbana och pendeltåg. Det här är i alla fall uthärdligt.
Tack och lov så har jag en snäll och förstående kollega som tar halva mitt pass imorgon, så det blir bara fyra timmar då också, mellan två och sex. På söndag får vi se, mår jag bättre är det nog inga problem med mitt vanliga pass. Mår jag inte bättre är det något allvarligt fel...
Aaaaj!
Det gjorde ont redan i morse, och hela förmiddagen. Vid halv elva tog jag värktabletter, men tyckte inte att de egentligen hjälpte. Vid tre började jag jobba, och nu får jag gå hem om tjugo minuter. För en halvtimme sedan tror jag tabletterna avtog, för plötsligt gör det djävulusiskt, vidrigt ont. De verkade nog visst - de räckte bara inte riktigt till för att ta bort hela värken.
Min snälla älskade AB kommer med bil och hämtar mig och min cykel - jag tror inte att jag pallar att cykla hem. Jag är så glad att det inte är mitt förra jobb - det var 1,5 timme bort, med tunnelbana och pendeltåg. Det här är i alla fall uthärdligt.
Tack och lov så har jag en snäll och förstående kollega som tar halva mitt pass imorgon, så det blir bara fyra timmar då också, mellan två och sex. På söndag får vi se, mår jag bättre är det nog inga problem med mitt vanliga pass. Mår jag inte bättre är det något allvarligt fel...
Aaaaj!
Hur mår du?
Jag blir alltid lika ställd inför den fullständigt vardagliga och normala frågan "hur mår du?". Eller dess släktingar "hur är det med dig då?" och "hur är det?". Den enda frågan jag kan svara vettigt på är "hur mår magen?" för magen mår alldeles utmärkt, det såg vi onsdags. Men jag? Hur mår jag?
"Efter omständigheterna väl" föreslog AB att jag skulle säga, och det känns som ett lagomt vagt och allomfattande svar. Jag mår efter omständigheterna väl, och omständigheterna varierar något. Ibland är omständigheterna sådana att jag haft ont i huvudet tre dar i sträck. Ibland att det varit mörkt utomhus i tre månader. Ibland att jag är alldeles oerhört lycklig över att jag har ett litet knytt i min mage. Och ibland inget särskilt alls, livet bara pågår som vanligt. Men väl mår jag ju faktiskt. Efter omständigheterna.
När solen kom tillbaka förra veckan var det som om livet följde med. Varje vår vaknar jag upp och undrar hur sjutton jag överlevde vintern. Det är en så otrolig skillnad om solen värmer eller inte, om det är ljust och vår ute eller vintrigt och kallt. Jag tror att jag har en relativt lätt släng av vinterdepression - för övrigt samma som min mamma. Eller så är jag bara svensk. Hursom så är livet lättare i slutet av mars än det någonsin var i februari.
Men min kropp packar ihop. Det första känningarna av vad som förmodligen är foglossningar har börjat visa sig - jag har ont i ländryggen, magen, svanskotan. Det blir värre av trappor, och jag tror inte jag kommer gå till gymmet så där himla mycket mer innan augusti - i alla fall inte för att träna nedre delen av kroppen. Skogspromenaderna med AB och hunden tänker jag i alla fall fortsätta med så länge jag bara kan - de är alldeles för härliga för att avstås från.
Sen har jag alldeles för ofta ont i huvudet. Jag har börjat göra ett litet streck i kalendern de dagar jag tagit huvudvärkstabletter, och förra veckan var det fem dagar av sju. Denna vecka fyra, tror jag. Alldeles för många för att det ska kännas bra. Nu tror jag dessutom att kroppen vant sig vid paracetamolet, för nu hjälper inte värktabletterna längre.
Det är inte högt blodtryck, för det kollade jag i onsdags. Det är förmodligen inte järnbrist - jag hade jättebra järnvärde för någon månad sen. Det kan mycket väl vara att min syn försämrats - jag ska till optiker nästa vecka. Men förmodligen är det ryggen som spökar, det har hänt förr. Eller så är jag bara gravid, helt enkelt, och får leva med att min kropp hittar på alla möjliga dumheter utan att fråga mig först.
Men solen lyser, knyttet mår bra, och jag har en underbar fru. Så jag mår nog efter omständigheterna ändå väldigt väl.
"Efter omständigheterna väl" föreslog AB att jag skulle säga, och det känns som ett lagomt vagt och allomfattande svar. Jag mår efter omständigheterna väl, och omständigheterna varierar något. Ibland är omständigheterna sådana att jag haft ont i huvudet tre dar i sträck. Ibland att det varit mörkt utomhus i tre månader. Ibland att jag är alldeles oerhört lycklig över att jag har ett litet knytt i min mage. Och ibland inget särskilt alls, livet bara pågår som vanligt. Men väl mår jag ju faktiskt. Efter omständigheterna.
När solen kom tillbaka förra veckan var det som om livet följde med. Varje vår vaknar jag upp och undrar hur sjutton jag överlevde vintern. Det är en så otrolig skillnad om solen värmer eller inte, om det är ljust och vår ute eller vintrigt och kallt. Jag tror att jag har en relativt lätt släng av vinterdepression - för övrigt samma som min mamma. Eller så är jag bara svensk. Hursom så är livet lättare i slutet av mars än det någonsin var i februari.
Men min kropp packar ihop. Det första känningarna av vad som förmodligen är foglossningar har börjat visa sig - jag har ont i ländryggen, magen, svanskotan. Det blir värre av trappor, och jag tror inte jag kommer gå till gymmet så där himla mycket mer innan augusti - i alla fall inte för att träna nedre delen av kroppen. Skogspromenaderna med AB och hunden tänker jag i alla fall fortsätta med så länge jag bara kan - de är alldeles för härliga för att avstås från.
Sen har jag alldeles för ofta ont i huvudet. Jag har börjat göra ett litet streck i kalendern de dagar jag tagit huvudvärkstabletter, och förra veckan var det fem dagar av sju. Denna vecka fyra, tror jag. Alldeles för många för att det ska kännas bra. Nu tror jag dessutom att kroppen vant sig vid paracetamolet, för nu hjälper inte värktabletterna längre.
Det är inte högt blodtryck, för det kollade jag i onsdags. Det är förmodligen inte järnbrist - jag hade jättebra järnvärde för någon månad sen. Det kan mycket väl vara att min syn försämrats - jag ska till optiker nästa vecka. Men förmodligen är det ryggen som spökar, det har hänt förr. Eller så är jag bara gravid, helt enkelt, och får leva med att min kropp hittar på alla möjliga dumheter utan att fråga mig först.
Men solen lyser, knyttet mår bra, och jag har en underbar fru. Så jag mår nog efter omständigheterna ändå väldigt väl.
torsdag 26 mars 2009
Knytt!!!
Knyttet mår bra! Hurra hurra hurra! Ultraljudet tog mycket längre tid än vad jag hade trott, och sköterskan gick igenom hela lilla knyttet med yttersta noggrannhet. Vi har nu sett inte bara lårbenslängd och hjärtslag, utan fyra hjärtkamrar, blodkärl på sidorna av urinblåsan, körtlar inuti ventriklarna i hjärnan, lillhjärnan och hela ryggraden, uppifrån och ner.
Lilla knyttet hade för dagen valt att köra ner huvudet så långt det gick mot min urinblåsa, med ryggraden utåt mot min navel. Så inga fina foton på knyttet - uppenbarligen lika rädd för kameror som mamma. Vi fick med oss tre bilder hem, och förmodligen hamnar de här så smångingom, men de behöver noggrann beskrivning för att man ska se något annat än myrornas krig.
Inte heller ville lilla knyttet berätta sitt kön. Jag frågade faktiskt om det gick att se, obotligt nyfiken som jag är, och sköterskan tittade länge länge från olika vinklar. Men nepp, knyttet knep ihop benen och det gick inte att säga någonting om saken. Och ärligt talat ångrade jag mig så fort jag hade frågat, och är nu ganska lättad att knyttet löste frågan "veta/inte veta" åt oss på ett så händigt sätt.
Vi får se om knytt tänker avslöja könstillhörighet nån gång i augusti, eller om det kommer att fortsätta vara en hemlighet. Hursomhelst så kommer inte påverka vare sig inköp eller möblering här hemma, och förmodligen inte namnval heller, så det kan få vara hemligt så länge knyttet vill. :-)
Lilla knyttet hade för dagen valt att köra ner huvudet så långt det gick mot min urinblåsa, med ryggraden utåt mot min navel. Så inga fina foton på knyttet - uppenbarligen lika rädd för kameror som mamma. Vi fick med oss tre bilder hem, och förmodligen hamnar de här så smångingom, men de behöver noggrann beskrivning för att man ska se något annat än myrornas krig.
Inte heller ville lilla knyttet berätta sitt kön. Jag frågade faktiskt om det gick att se, obotligt nyfiken som jag är, och sköterskan tittade länge länge från olika vinklar. Men nepp, knyttet knep ihop benen och det gick inte att säga någonting om saken. Och ärligt talat ångrade jag mig så fort jag hade frågat, och är nu ganska lättad att knyttet löste frågan "veta/inte veta" åt oss på ett så händigt sätt.
Vi får se om knytt tänker avslöja könstillhörighet nån gång i augusti, eller om det kommer att fortsätta vara en hemlighet. Hursomhelst så kommer inte påverka vare sig inköp eller möblering här hemma, och förmodligen inte namnval heller, så det kan få vara hemligt så länge knyttet vill. :-)
torsdag 19 mars 2009
Sol och sånt
Med solen kom glädje och hälsa, i alla fall ett tag. I tisdags och onsdags klarade jag av att vara aktiv hela dagen utan att falla ihop av trötthet på kvällen. För första gången sen i december gick jag en hel dag i skolan, och det kändes jättecoolt att orka det.
Sen grälade jag med AB igår kväll, grät i två timmar och var uppe alldeles för sent, med följden att jag började dagen med att kräkas upp min frukost, och sen suttit i en huvudvärksdimma i stort sett hela dagen. Bläää!!! Dubbelblä!!!!
Men det är i alla fall fortfarande soligt.
Och knyttet är i vecka 18+1. Det är rätt coolt.
Sen grälade jag med AB igår kväll, grät i två timmar och var uppe alldeles för sent, med följden att jag började dagen med att kräkas upp min frukost, och sen suttit i en huvudvärksdimma i stort sett hela dagen. Bläää!!! Dubbelblä!!!!
Men det är i alla fall fortfarande soligt.
Och knyttet är i vecka 18+1. Det är rätt coolt.
onsdag 11 mars 2009
Hur mår magen?
"Är det oförskämt att fråga hur magen mår?" frågade en kursare mig idag. Jag försäkrade att nej, det var helt i sin ordning, coh magen mådde alldeles utmärkt. Det gör den också, så till vida att jag tror att knyttet därinne lever och mår bra. Inget tyder på motsatsen, så jag tänker fortsätta att tro det.
Den 25 mars har vi fått tid för ultraljudsundersökning, så då får vi se om det faktiskt finns något därinne fortfarande, eller om jag bara är ovanligt tjock och har dålig kondis... Ibland har jag lust att ta ett till graviditetsprov, bara för att se om det fortfarande visar plus. Det känns rätt osannolikt att det finns en bebis i min mage - även om vi ju faktiskt redan fått se den en gång.
Annars tycker jag att det är rätt jobbigt att må som jag mår, jag väger mer och har dålig kondis. Det påminner mig om hur jag mådde för några år sedan, då mitt liv på många sätt var väldigt väldigt jobbigt. Då hade jag ungefär så här dålig kondition och vägde ännu mer, men inte för att jag var gravid. Utan bara för att jag var superstressad, jobbade natt, levde i ett väldigt olyckligt förhållande och mest åt pizza. Och förutom övervikt och hög puls hade jag kronisk magkatarr, kronisk smärta i ländryggen, jätteofta ont i huvudet och mådde helt enkelt kasst. Riktigt riktigt jävla kasst.
Jag tror att mina graviditetssymptom påminner mig om den tiden, och att det är ett av skälen till att jag tycker det är så jobbigt. Förra gången jag mådde så här hade jag ont överallt och var djupt olycklig. Det är svårt för mig att komma ihåg att det inte är samma sak nu - nu mår jag så här för att min kropp tillverkar en bebis. Inte för att jag lever ett destruktivt liv. Stor skillnad.
Det är bara det att det känns likadant.
Den 25 mars har vi fått tid för ultraljudsundersökning, så då får vi se om det faktiskt finns något därinne fortfarande, eller om jag bara är ovanligt tjock och har dålig kondis... Ibland har jag lust att ta ett till graviditetsprov, bara för att se om det fortfarande visar plus. Det känns rätt osannolikt att det finns en bebis i min mage - även om vi ju faktiskt redan fått se den en gång.
Annars tycker jag att det är rätt jobbigt att må som jag mår, jag väger mer och har dålig kondis. Det påminner mig om hur jag mådde för några år sedan, då mitt liv på många sätt var väldigt väldigt jobbigt. Då hade jag ungefär så här dålig kondition och vägde ännu mer, men inte för att jag var gravid. Utan bara för att jag var superstressad, jobbade natt, levde i ett väldigt olyckligt förhållande och mest åt pizza. Och förutom övervikt och hög puls hade jag kronisk magkatarr, kronisk smärta i ländryggen, jätteofta ont i huvudet och mådde helt enkelt kasst. Riktigt riktigt jävla kasst.
Jag tror att mina graviditetssymptom påminner mig om den tiden, och att det är ett av skälen till att jag tycker det är så jobbigt. Förra gången jag mådde så här hade jag ont överallt och var djupt olycklig. Det är svårt för mig att komma ihåg att det inte är samma sak nu - nu mår jag så här för att min kropp tillverkar en bebis. Inte för att jag lever ett destruktivt liv. Stor skillnad.
Det är bara det att det känns likadant.
söndag 1 mars 2009
Ett litet större litet knytt
I vecka sexton ska små magknytt vara ungefär 11 cm långa, enligt broschyrexpertis från MVC. 11 cm!! Det är ju som en liten kattunge, en sån som ryms i min hand. Det är ju en ganska stor liten varelse. Som om det var en riktig människa. En liten liten (liten liten liten liten liten liten) människa bor i min mage.
Hur osannolikt som helst.
Och snart snart snart kommer en kallelse till ultraljud, då vi får se lillknyttet igen. Undrar om det här barnanskaffande-köret kommer att kännas lite mer trovärdigt då? Undrar om hen kommer vinka åt oss igen? Undrar om vi kommer att oroa oss lite lite mindre om vi faktiskt får se ett friskt litet knytt med alla förväntade lemmar på plats?
En medicinsk undersökning som jag faktiskt ser fram emot. Inte minst eftersom de förmodligen inte kommer behöva köra upp kalla saker i mitt underliv, för omväxlings skull.
Hur osannolikt som helst.
Och snart snart snart kommer en kallelse till ultraljud, då vi får se lillknyttet igen. Undrar om det här barnanskaffande-köret kommer att kännas lite mer trovärdigt då? Undrar om hen kommer vinka åt oss igen? Undrar om vi kommer att oroa oss lite lite mindre om vi faktiskt får se ett friskt litet knytt med alla förväntade lemmar på plats?
En medicinsk undersökning som jag faktiskt ser fram emot. Inte minst eftersom de förmodligen inte kommer behöva köra upp kalla saker i mitt underliv, för omväxlings skull.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)