Statarlasset går

Den 9e maj revs vårt badrum ut. Det skulle ta fyra till sex veckor att laga, och vi flyttade med sorg i hjärtat ut till min pappas hus, som är mitt i en stor renovering. Men några veckor var ju okej. Och så tänkte vi bo en del med ABs föräldrar - också jobbigt på flera sätt, men återigen, några veckor var ju okej.

Vecka 33 beräknar dom sätta igång med att kakla badrummet igen. Det var en stor vattenläcka, som måste torka med fläkt och värmefilt, och sen var det fyra veckors industrisemester. Vi har varit hemlösa i snart tre månader, och kommer vara det minst en månad till.

Det är skitjobbigt. Det tar vår sommar. Det finns mycket fint med den här sommaren också, men att inte få bo hemma hos sig själv är apjobbigt. Vi är utlämnade på nåd och onåd till våra föräldrars nycker och rutiner, och kan inte åka hem. Tänk er julfirandet hos svärmor, men att det fortsätter i tre månader...

ABs föräldrars sommarstuga i Hälsingland är ljuvlig. När man är på besök. Men annars så har vi 1)ingen teve, 2) ingen vattentoalet, 3) ingen dusch och 4) fyra hundar, varav två enorma rottweilers där den ena är rätt tjurig, på besöka just nu.

Det är landet, det är sommar, det är mycket barnvakt. Men det är inga vänner, en jädra massa packning, inga av våra saker där vi vill ha dom, ganska smutsigt, och ständigt folk omkring en. Jag hade mycket mycket hellre bott hemma själv.

Bläääääääää för vattenläcka!

Dessutom har jag ont i magen. Och gråter över Utöya (det orkar jag inte ens skriva om, det är för vidrigt). Men nu funkar i alla fall det mobila bredbandet, det är onekligen en tröst.

Språk!

Språkutveckling är coola saker! Nu räknar vi inte längre hur många ord Signe kan, hon pratar hela tiden och det kommer nya grejer varje dag. Stundom något som liknar meningar, ofta sätter hon ihop två ord som har med varandra att göra "vovve kissar" och sånt. Kiss och bajs är stort, uppenbarligen, om hon bajsade lika ofta som hon påstår att hon gör det skulle jag vara orolig för henne...

Hon utforskar det här med "mamma" och "pappa", den grundläggande skillnaden har hon fattat. "Pappa" är män, utom män med skägg, för det är "moffa". Att det har nåt med barn att göra är lite mer oklart. Fast när stora nallen håller i lilla nallen är stora nallen "mamma". När hon pekade på Spindelmannen i ABs seriealbum och deklarerade "Pappa!" var vi väldigt sugna på att hålla med henne. Är det väldigt omoraliskt att säga till sitt lilla barn att hennes pappa är en amerikansk superhjälte med hemlig identitet?

Hennes närmaste persongalleri har blivit tydligare också, vi har fått namn. Orättvist nog är Ann-Britt mamma - jag är "Illa". S håller hon sig inte med, inte R heller, överhuvudtaget är hon lite snål på konsonanterna. Har vi väl hört ett ord och förstått det en gång hänger vi med sen, men första gången kan det vara lite knivigt. Att "vaff!" vid lunchen betydde att det saknades en gaffel att äta makaronerna med var inte solklart ens på fjärde försöket. Som tur är så har hon tålamod med oss.

Det är så häftigt! Vår lilla skrutt kan prata!

Signe med flytväst på bryggan

Påskhelgen tillbringades i varmt sommarväder i svärföräldrarnas stuga vid havet i Hälsingland. Fullkomligt ljuvligt! För alla inblandade, tror jag.

Praktik och praktikaliteter

Nu har fem av tio veckor av min praktiktid passerat, och jag har raskt bytt perspektiv från "åh herregud hur ska jag överleva tio veckors heltidsarbete?" till "åh nej, det får inte vara slut snart, det här är ju skitkul!". Så det är väl ett gott betyg på något sätt, antar jag.

Det är ansträngande på ett helt annat sätt än att vara föräldraledig. Min kropp är mycket mindre utmattad - egentligen är väl hela jag mindre utmattad. Men min hjärna går på högvarv varje dag runt femtiden, och lugnar knappt ner sig tills det är dags att sova. Vissa dygn känns det som att jag äter, sover och lever praktikplats, och det är nog inte så nyttigt. Eller så trevligt för resten av min familj. Jag försöker fokusera om på vägen hem, jag försöker vara i nuet och jobba på jobbet och vara mamma och fru hemma. Det går sådär, tror jag. Frågar ni min fru så går det nog rätt halvtaskigt... Men jag försöker, i alla fall!

Jag är i alla fall helt säker på att jag valt rätt yrke. Det är en jädrigt skön känsla, ärligt talat. Jag tittar på de andra psykologerna och hur de jobbar och vad yrket innebär, och fylls av en lugn och trygg och glad känsla som säger "I can do that!". Därmed inte på något sätt sagt att hela dagarna är fyllda av lugna och trygga och glada känslor. Men just yrkesrollen verkar rätt för mig.

I övrigt så ligger svärfar på sjukhuset sen någon månad tillbaka, det är oroligt och jobbigt men förhoppningsvis är det värsta över nu. Och om en månad drygt, precis när min praktikperiod är slut så kommer en firma och river ut hela vårt badrum för två månader framåt. Tjosan hejsan. Förhoppningsvis får vi bo hos min pappa under tiden (om han renoverat klart vid det laget...). Riktigt vad vi gör annars vet jag inte. Flyttar till svärföräldrarna? Men det blir så långt för Signe att pendla en timme till dagis varje morgon... Och det blir långt för henne om hon inte skulle gå på dagis på tre, fyra månader. Jag tror hon behöver dagis för att må bra, och det är helt klart ett motiv för att stanna i stan.

Om nån känner nån som har lust att hyra ut en bostad till en liten familj i maj och juni så hojta! Försäkringsbolaget betalar hyran!

Bra vecka

Mycket mycket bra, mycket innehållsrik vecka. I måndags på Skansen med Signe och min mamma, biltur till Djurgården, lunch på fin trädgårdsservering, och sen Skansen besök. Signe sov förbi rovdjuren, men klappade getter och blev väst åt av vitkindade gäss. Och fick sin falukorvsbit fräckt snodd av en enorm påfågel. Sen var hon vaken och glad hela vägen hem i bilen.

Tisdag kom ABs mamma, och vi drog vid lunch, för heldag i Stockholm. På kvällen var det fest på flatklubb i källarlokal på Söder, och det var hur bra som helst. Vi tog oss hem mitt i natta, men på förmiddagen drog vi igen, denna gång med bebis och utan mormor. Lång dag i Stockholm blev trevlig övernattning på Tyresö, där Signe fick träffa nygammal kompis, sexmånaders lilla I.

Så småningom på torsdagen kom vi hem igen, hela familjen, och igår gjorde vi om tricket från i tisdags, for iväg själva och lämnade snuttan med mormor. Vi hann med guidning på Vasamuseet om kvinnor i manskläder på 1600-talet, födelsedagsmingel i Åkeshov, sushimiddag och småningom förfest på Kungsholmen, och sen ny fest ute på Djurgården. Sen tog vi bilen hem vid halv två, och nu känner jag mig helt bakfull, fast veckan varit helnykter.

Men Signe fick nog något virus av sina Stockholmseskapader, hon är på dåligt humör och sover mycket. Så paraden hoppas över - idag blir det hemmamys.

Lägesrapport

Äntligen hemma! Sju dagar verkade vara en slags gräns för hur länge AB står ut med sina föräldrar, och hur länge jag står ut med mina svärföräldrar... De är underbara på många sätt, och förskräckliga på andra. Men framförallt är det hur underbart som helst att vara hemma igen. I vårt hem, i vår fina lägenhet, ensamma tillsammans med vår fina fina hund. Det var mysigt med havet och skogen och bristen på trappor och asfalt, men jag är glad att vara hemma.

Och jag mår jättemycket bättre än jag trodde att jag skulle vid det här laget. Med tanke på att det nu är 11 dagar kvar till beräknad förlossning mår jag nästan oförskämt bra. Det bygger förstås på att jag är ledig och att AB är hemma ledig med mig, och att alla aktiviter avpassas till vad jag orkar och kan, men så är det ju nu. Och då mår jag bra.

Jag har kunnat bada och simma i havet och följa med Vilde och AB på promenader, för några dagar sedan var vi på Furuvik med kära vänner en halv dag, och det gick också bra, och tja, generellt mår jag helt okej. Jag vaknar då och då på nätterna, och ibland har jag ont, men då vilar jag och tar alvedon och AB tröstar mig och klappar på mig tills det känns bättre. Och jag kan ju sova hur länge jag vill, och då gör det inte så mycket att nattsömnen blir lite uppbruten.

Men trots detta får knyttet gärna komma nu. Jag längtar!

Otålighet

Nu är det femton dagar kvar till beräknad förlossning, dvs max 29 dagar kvar innan knyttet anländer. Tack och lov. Jag räknar ner dagarna, och börjar tycka att det här är distinkt tradigt numera. Jag vill kunna resa mig utan hjälp!

Vi är på besök hos ABs föräldrars sommarstuga, på gott och ont. Jag saknar vår fungerande toalett och stora sköna säng, och att få vara ifred med AB. Men här finns havet utanför knuten, hunden kan springa lös på tomten, och ABs mamma lagar mat åt oss hela tiden. Vi inleder dagarna med ett morgondopp, och allting är oerhört vackert. Så vi stannar nog ett litet tag till.

Men annars vill jag mest att knyttet ska komma nu.

Sömnlöshet och Pride-rapport

Tydligen tyckte min kropp att jag sovit klart halv fem i morse. Det vore väl okej om det faktiskt var så, men det är inte så att jag är utsövd. Bara klarvaken. Det är visserligen vackert ute, morgonluften luktar gott och det sitter en duva och kuttrar utanför mitt fönster. Men jag skulle ju hellre sova.

Nu är det 20 dagar kvar till beräknad förlossning, och om bebin föds nu räknas den som fullgången. Den har fixerat sig med huvudet neråt sen två veckor tillbaka, och de senaste dagarna har det märkts väldigt tydligt. Det gör ont på nya sätt, mycket längre ner, jag har mensvärksliknande smärtor som jag inte känt tidigare, och ibland tror jag att lilla knyttet helt enkelt tänker strunta i den där förlossningsgrejen. Den verkar satsa på att trycka sig ut med ren muskelkraft, istället...

Jag insåg i fredags, när jag jobbade för sista gången, att jag nog också cyklat för sista gången på ett tag. Jag försökte faktiskt inte ens - det kändes fullständigt ointuitivt. För en vecka sen gick det jättebra, men det har hänt en del sen dess.

Den här veckan var det Stockholm Pride, och vi var faktiskt med, för första gången. Eller ja, förra året gick vi på en fest, var inne i parken en dag och gick med i paraden, men inte mer än så. I år hade vi köpt festivalbiljetter för hela veckan, och har dessutom lämnat hunden till svärföräldrarna för en vecka, så att vi skulle kunna vara där så mycket vi ville.

Det har varit jättekul - i slutänden var vi faktiskt där rätt mycket, även om vi bestämde oss dag för dag hur vi ville göra, och var helt inställda på att vi kanske skulle stanna hemma istället. Men jag har mått jättebra, och det har varit en höjdarvecka. Vi var i Stockholm tisdags, onsdags och torsdags, sen jobbade jag i fredags och var på sista träffen med vår Aurora-barnmorska, och igår var vi och tittade på paraden och in en sväng i parken på kvällen. Mellan paraden och parken var vi och åt middag med mina släktingar en stund, det var också trevligt.

Fast parken var bra mycket roligare andra dagar än lördagens avslutningskväll. Det var så mycket folk att vi båda två tyckte att det var jobbigt, så vi åkte hem rätt tidigt. Andra dagar har det varit mycket mer stillsamt, och vi har mest hängt runt, pratat med bekanta och varit tillsammans. Det har känts rätt mycket som medeltidsveckan på Visby, ärligt talat - fast utan kullerstenar och med bra skor... Och lite andra outfits, förstås - fast samma glädje hos människor som är sig själva och har klätt sig i det finaste de har. Det är alltid lika roligt - vare sig det är på en landsknekt eller på en transa i brudklänning.

Imorgon måndag ska vi till Mama Mia och träffa barnmorskan, och det har faktiskt gått så långt att jag ser fram emot det och tycker att det ska bli spännande. Sen drar vi till Hälsingland till mina svärföräldrars stuga vid havet en stund, och får äntligen träffa Vilde igen. Han saknas här hemma!

Pride!

Nu är vi på Pride, lite av och till. Det är jättejätteroligt! AB har äntligen semester, och jag mår helt fantastiskt bra (efter omständigheterna, så klart). Livet är bra!

Uppkopplad!

Hurra! Helt utan att göra reklam för det, eller ta betalt, så visar det sig att hotellet faktiskt har ett trådlöst nätverk. Inte bara en ensam sunkig dator i ett litet rumt. Så här kommer bilder!

(Och å ä ö, det är grejer det!)

Här är en cool staty i Lissabon - de verkar vara mycket för storvulna skulpturer.



Havet. Havet, havet, havet. Det dånar och brusar oavbrutet, och jag blir lycklig bara av att titta på det.



Det här är vår kvällsutsikt från hotellrummets balkong.

Portugal!!

Om jag kan fa hotellets dator att samarbeta med mn USB-sticka kommer ni att fa se bilder av ett underbart vackert host-Portugal. Tills vidare far ni noja er med en kort rapport om sol, underbar fantastisk sol, danande hav och skriande masar. Vi bor pa ett fantastiskt lyxigt hotell som ligger precis vid havet, i en liten stad som heter Sesimbra och som ligger fyra mil soder om Lissabon. Efter en lang dags resande som borjade vid fyra pa morgonen och dar det mesta gick fel men loste sig anda, sa kom vi hit igar vid femtiden.

Men forst kom inte vart bagage med till Lissabon, utan stannade i Frankfurt utan oss. Och sen gick inte flygbussen alls enligt vagbeskrivningen AB hade fatt, och vi hamnade i helt fel del av Lissabon. Men da fick vi ju se mycket mer, och det var roligt. Dessutom slapp vi ju slapa pa vart bagage, sa det gjorde inte sa mycket. Sa vi at lite sen lunch vid halv fyra, som vi visserligen fick vanta pa i typ en timme innan den kom, men som i gengald var god, och tog sen en taxi till bussen som gick hit. Sa allt gick bra, till slut.

Inatt kom vart bagage, och idag har varit en lugn och harlig dag med sovmorgon och god fisklunch. Vi har strosat runt och fotat byggnader och kommenterat alla hundar vi sett, och nu ar AB pa en workshop. Jag har sovit en stund, tagit ett bad och nu ska jag ga och handla lite frukt och yoghurt att ha i minibaren. Nar AB kommer los igen vid sex ska vi nog ga ner till spa-anlaggningen och kanske trana lite och simma och bada bastu. Sen ar det "Informal gathering" for symposiumdeltagarna, som vi tanker ga pa om vi har lust. Har vi inte det gor vi nagot annat.

Just nu ar livet harligt!

Hästar

Vi tog en cykeltur igår, jag och AB, med packad matsäck och hunden i cykelkorg. Vi var inte riktigt tränade för den tvåmilatur det blev insåg vi halvvägs, och vägen hem fylldes med ett antal pauser. Jag fick en aning känning i knät, men nu känns det bra igen, så det är nog ingen fara.

På vägen stannade vi på ett friluftsmuseum där de visar gamla byggnader och har en hel del lantraser. Vi köpte varsin hiskligt dyr våffla med sylt och grädde för att stärka oss inför nästa etapp, och jag gick och klappade på ett nordsvenskt sto och hennes föl som stod i en hage och åt gräs. Fölet var tre veckor gammalt och silverfärgat - tydligen kommer han bli svart när han blir stor.

När jag inte hänger med hästar glömmer jag hur de är. Från min hästiga uppväxt kommer jag mest ihåg de sociala intrigerna, sveken, slitet och hur mycket jag frös och var hungrig. Hur pinsamt det ofta blev, och alla gånger det inte blev som jag ville. Jag tänker på det och ryser lite, och ibland tänker jag: "Varför höll jag på med det där, egentligen?".

Tills jag faktiskt träffar en häst. Det var ju därför jag höll på med det där, egentligen. För hästarnas skull. Kanske var det sociala det jag lärde mig mest av, det som på gott och ont formade min uppväxt. Men det var ju inte därför jag gick dit. Det var ju inte för kompisarna eller ridlärarna jag frös och var hungrig och slet. Det var inte för deras kärlek jag utsatte mig för risken att bli sviken, igen och igen. Det var inte de jag egentligen ville imponera på - de var medlet, vägen dit. Det var faktiskt hästarna som var orsaken.

För det är något med hur de luktar. Den där hästdoften, omisskännlig och obeskrivlig. Det luktar häst, helt enkelt. Och hur otroligt mjuka mular de har. Stora snälla ögon och grov, lite sticksig man. Varm päls att luta kinden mot, varm rygg att vila på.

Någon gång ska jag vara med hästar igen. Inte just nu, men någon gång. Det fattas någonting i mitt liv utan dem.

Idag klev jag upp tidigt med AB och följde henne till bussen med Vilde i en väska. Vi vinkade av henne när hon åkte tillbaka till jobbet för första gången efter semestern. Hon har varit ledig i fyra veckor, vi har varit tillsammans hela den tiden, och jag önskar att hon kunde ha fortsatt vara hemma. Livet är roligare när vi är tillsammans. Nu är det bara jag och hunden, och det känns tråkigt.

Äntligen!

Äntligen har semestern börjat. Eller sommaren. Eller kanske att äntligen har jag fått mitt liv och mig själv tillbaka igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men så här bra har det inte känts på länge. Vi är lugna och avslappnade, sover länge och ser mycket på tv, och vi har hittat tillbaka till varandra igen. Bra saker i vår relation har liksom begravts under en stor hög av lajvarrangerande och skadad hund, och varit borta så länge att vi knappt märkt att det saknas. Men nu, nu, äntligen! Nu är vi tillbaka hos varandra och hos oss själva igen. Här, nu, och alldeles lyckliga.

Jag älskar min fru! Mer än ord kan uttrycka. Jag älskar mitt liv, vår hund, vår lägenhet, våra vänner, och nästan allra mest förvånande - just nu älskar jag mig själv.

Livet är bra. Och jag har världens bästa fru.

Semester!

Efter många turer fram och tillbaka fick vi hem vår lilla hund i fredags. Han skulle ha stannat tills idag, men han skällde och levde runt för mycket, så de ringde från sjukhuset och bad oss ta hem honom. Det gjorde vi så gärna! Skitig och mager med ett stort bandage om benet men otroligt glad att se oss fick vi äntligen hem vår lilla vovve.

Det är löjligt hur mycket vi saknat honom. Han var borta i fyra dagar, och det var ett stort stort Vildeformat hål i vår familj. Vi är en familj, vi tre, inte bara AB och jag nu. Han hör hit.

Men han får inte hoppa upp i möbler, för då kan den komplicerade frakturen gå upp igen. Så vi har byggt för soffan, och stängt dörren till sovrummet. Efter mycket funderande har vi bestämt oss för att sova på golvet ett litet tag, och madrassen ligger nu framför teven i vardagsrummet. Vilde har fått en ny fluffig bädd som han har bredvid madrassen, och sover i så gott som hela dagarna.

Och AB har semester! Det har hon haft i två veckor redan, men första veckan gick helt till lajvet vi arrangerade (och blev helt utmattade av) och andra veckan gick till hundkatastrofen. Nu är lajvet över (om än inte redovisningen av det) och hunden är hemma igen och stabil. Så nu börjar semestern! Vi ser på tv, spelar tv-spel, läser böcker och skrotar här hemma. Underbart.

Det kanske blir bra ändå till slut.