1) Vårt badrum är en utriven sorglig historia, fullständigt naket ner till tegelväggar och cementgolv. Trasig golvvärme ska lagas, men först ska det stå på tork i fyra till sex veckor. Vi är hemlösa, och alternerar mellan min pappas renoveringsobjekt i hemstaden, mina sväföräldrars hus tio mil härifrån, och samma svärföräldrars stuga vid havet(!!) tjugo mil härifrån. Nomadlivet är klart överskattat, säger jag. Säger min fru också, som tar hemlösheten ännu hårdare än mig.
2) 2003 skulle jag ha skrivit en c-uppsats. Hade jag gjort det hade jag kunnat ta ut en fil. kand. Men istället var jag kär och blev vräkt, och kombinationen gjorde att jag flyttade till Stockholm och letade jobb och det blev ingen uppsats. Nu dock, ska det bli en, åtta år senare och med ett helt annat ämne och helt utan handledning. Det blir onekligen spännande när jag väl kommer så långt som till opponering... Just nu ägnar jag mig åt att intervjua vänners bekanta och att skriva blogginlägg istället för att transkribera intervjuerna. Transkribering är inte bara svårt, det är rätt trist också.
3) Vår lilla älskade hund är fortfarande familjehemsplacerad hos svärföräldrarna, men vi har alla planer på att ta hem honom till hösten. När vi har en fungerande bostad och sånt. Det känns rätt skönt att vi faktiskt saknar honom - nu börjar det snart finnas utrymme i livet för en liten kaxig, skällig dvärgpinscherhane igen. Det saknades det, ett tag.
Visar inlägg med etikett Vilde. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vilde. Visa alla inlägg
onsdag 8 juni 2011
lördag 13 februari 2010
Hund och godis.
Fredagsmys och lördagsgodis. Choklad, godis, rödvin, ostbågar, öl. Mums! Kladdkaka och semlor. Tja, om jag inte gått ner den här veckan, så vet jag ju varför. Vi är hos svärföräldrarna, men de har åkt på kryssning över helgen, och vi vaktar deras hund. Vittra, 16 år, på väg att dö förra helgen, men nu sitt gamla vanliga jag. Hon ligger i sin korg, vi ger henne mat, och går ut med henne, och hon verkar nöjd. Så länge hon kommer när det vankas korv får hon väl antas må bra.
Vår egen skrutt bet mig i förrgår kväll. Första gången nånsin, och jag blev såklart förbannad och förskräckt. Okej, först visade jag väldigt tydligt vad jag tyckte om att bli nafsad av honom. Men sen började jag tänka, på hur det varit för honom den senaste tiden, och vilken sort matte jag varit. Det kändes inte alls bra. Arg och hetsig, retlig och orättvis, nonchalant och nonchalerande. Det har varit väldigt mycket rytande och skällande, väldigt mycket "Tyst, Vilde!" och "Nej, du får inte vara här", och väldigt lite gos och lek. Väldigt lite roligt.
Och han har en kal fläck på baken som inte går bort, han har noskvalster och ser liksom dammig ut, hans klor är pinsamt långa och klappar man honom verkar han alldeles för mager.
Dags att åtgärda.
Nu är han försedd med ny varm tröja, ohyrashampoo, noskvalstermedicin och kosttillskott. Med nytt, dyrt torrfoder och en rolig leksak. Och jag ska aldrig, aldrig mer skrika åt honom. Det gör mig förbannad och honom förbannad och hjälper inte ett dugg. Han bor också här, och han förtjänar att bli bra behandlad.
Och se! På bara en dag har han blivit en helt annan hund. Eller en väldigt mycket lugnare hund i alla fall. För ärligt talat, som man ropar i skogen får man svar. Och om han nafsar mig så är det något fel, och det är mitt jobb som matte att ändra på det så att felet försvinner.
Vår egen skrutt bet mig i förrgår kväll. Första gången nånsin, och jag blev såklart förbannad och förskräckt. Okej, först visade jag väldigt tydligt vad jag tyckte om att bli nafsad av honom. Men sen började jag tänka, på hur det varit för honom den senaste tiden, och vilken sort matte jag varit. Det kändes inte alls bra. Arg och hetsig, retlig och orättvis, nonchalant och nonchalerande. Det har varit väldigt mycket rytande och skällande, väldigt mycket "Tyst, Vilde!" och "Nej, du får inte vara här", och väldigt lite gos och lek. Väldigt lite roligt.
Och han har en kal fläck på baken som inte går bort, han har noskvalster och ser liksom dammig ut, hans klor är pinsamt långa och klappar man honom verkar han alldeles för mager.
Dags att åtgärda.
Nu är han försedd med ny varm tröja, ohyrashampoo, noskvalstermedicin och kosttillskott. Med nytt, dyrt torrfoder och en rolig leksak. Och jag ska aldrig, aldrig mer skrika åt honom. Det gör mig förbannad och honom förbannad och hjälper inte ett dugg. Han bor också här, och han förtjänar att bli bra behandlad.
Och se! På bara en dag har han blivit en helt annan hund. Eller en väldigt mycket lugnare hund i alla fall. För ärligt talat, som man ropar i skogen får man svar. Och om han nafsar mig så är det något fel, och det är mitt jobb som matte att ändra på det så att felet försvinner.
tisdag 9 februari 2010
Vintermys
Signe på ABs rygg, hunden framför i spåret, vi två ute på skidor med våra små, på väg nånstans, helst i vinterskogen. Det är magiskt. Lustigt nog var det lika magiskt idag, runt runt i en park mitt i stan, medan skymningen föll och slottet och domkyrkan blev tydligare och tydligare upplysta mot mörk natthimmel. Vilde fick äntligen utlopp för sin draglust, han svepte med matten som höll i kopplet och strävade framåt framåt hela tiden. Nu är han trött och sover, iklädd varm kofta. Signe leker glad på madrassen i vardagsrummet, AB laptopsurfar bredvid, och jag sitter (!) för mig själv (!) med en varm (!) kopp thé och har det bra. Allt som det ska vara.
söndag 24 januari 2010
Hemmatrivsel
En urskön helg, ensamma hemma. Igår var vi på trivsamt besök hos vänner, idag var min pappa här ett par timmar och fikade lite. I övrigt är det bara vi, med en glad Signe och en hund som trivs, och tid för varandra. För allvarliga samtal och fånerier, för gos i soffan och mer gos i sängen. Det känns otroligt skönt att vara hemma med min fru och mitt barn och min hund och ta hand om oss själva och vårt hem. Lyx!
måndag 21 december 2009
Mutter mutter
Efter att hunden väckte oss allihop med vrålskall klockan två inatt, och lillstumpan därefter vägrade somna om förrän tjugo över tre, så är bådas popularitet nere på tidigare onoterad bottennivå. Kärleken finns där nånstans - den är dock för ögonblicket dold av ett tungt täcke irritation och förtrytelse.
AB var dock en hjälte och hängde med stumpan medan hon hade party i en timme, och stannade sedan med henne i vardagsrummet till klockan fem, sovandes på soffan medan Signe sov i spjälsängen. Själv fick jag alltså tillfälle att bre ut mig alldeles ensam i sängen några timmar, vilket var skönt eftersom lillan redan tio på kvällen bestämt sig för att tätt intill mammas kropp var ändå riktiga stället att sova på.
Dessutom vaknade hon klockan sju och vägrade somna om. Skitnatt, helt enkelt.
AB var dock en hjälte och hängde med stumpan medan hon hade party i en timme, och stannade sedan med henne i vardagsrummet till klockan fem, sovandes på soffan medan Signe sov i spjälsängen. Själv fick jag alltså tillfälle att bre ut mig alldeles ensam i sängen några timmar, vilket var skönt eftersom lillan redan tio på kvällen bestämt sig för att tätt intill mammas kropp var ändå riktiga stället att sova på.
Dessutom vaknade hon klockan sju och vägrade somna om. Skitnatt, helt enkelt.
måndag 26 oktober 2009
Det händer grejer
Det är en massa saker vi längtat efter att kunna göra, som vi inte egentligen gjort sen Signe föddes, i alla fall inte utan barnvakt. Som att äta en middag där vi båda kan sitta ner och äta med båda händerna. Kanske rentav prata med varandra. Eller som att sitta tillsammans i soffan framför teven och mysa lite på kvällen. Eller ligga i sängen alla fyra, jag och AB och hunden och barnet och ha det bra hela familjen.
Grejen är den att när vi tänkte oss att vi skulle ha barn så föreställde vi oss såna där mysiga grejer, och så lade vi bara in barnet i bilden. "Där kan vårt barn sitta" tänkte vi och tittade ut en bra plats i köket, och "vad mysigt att göra det här med en bebis" sade vi när vi låg ihopkurade i tv-soffan.
Och sen kom Signe, och tji fick vi. Hon ville inte alls sitta i famnen när vi åt - hon hade ont i magen och krävde att bli omkringburen, gärna gungad rätt kraftigt, medan hon gnölade gnälligt och då och då illskrek. Visst kunde den som bar henne försöka få i sig några tuggor mat, men någon matro blev det inte för någon, och i slutänden var det ändå enklare att den som hade Signe gick in i sovrummet och tröstade henne medan den andra försökte stänga öronen och ändå nånstans njuta av maten en kort stund. För att sedan gå in och byta av, så att den första av oss kunde gå ut och i ensamhet äta upp sina kallnade rester. Det där med gemensamma måltider kunde vi glömma.
Samma sak med att mysa i tv-soffan. Signe ville inte alls gå med på att någon av oss låg ner. Hon ville studsas upp och ner i upprätt ställning, eller möjligen bäras omkring i lägenheten, om bäraren hade rätt gung i stegen. Gungas fram och tillbaka i amningsfåtöljen kunde också duga, eller var kanske det sista alternativet när bäraren inte längre orkade göra något annat än apatiskt vagga fram och tillbaka och uttrycka entoniga "ssshhh"-ljud. Men i den fåtöljen får bara en person plats. Under tiden grät hon och gnölade, så att den som bar henne blev alldeles desperat, och den som inte gjorde det ändå satt med en tung klump i magen och spända axlar över att se sina två älsklingar lida. Den enda som hade en mysig kväll var hunden, som sov i fåtöljen och inte tar särskilt illa vid sig av barnskrik.
Sova hela familjen i sängen, tänkte vi också, med vår fina baby-bay som vi köpt för dyra pengar och bäddat i så noggrant. Men en liten tjej som sov korta, korta pass avbrutet av illskrik och sedan behövde vyssjas länge till sömns, gärna med sång och promenader i lägenheten - då blir det inte så bra att hela familjen sover tillsammans. För då får ingen sova. Istället delade vi upp oss, en sov i sängen med hunden och en på madrass i vardagsrummet med Signe. Och det enklaste sättet att överleva natten med förståndet i behåll var att den som hade Signe helt enkelt ställde in sig på att inte sova något på natten, medan den andra hade öronproppar och dörren stängd. Hunden tyckte vi var lite konstiga, men valde konsekvent att sova i sängen i sovrummet - inte så konstigt, med tanke på hur tunn och hård madrassen är. Inte ens hunden vill sova på den...
Det blev liksom inte som vi hade tänkt oss. Det var i det närmaste omöjligt att göra någonting alls positivt eller mysigt tillsammans - och det var kanske inte så konstigt, med tanke på att Signe verkade ha rätt ont hela tiden. Det är inte så lätt att slappna av och ha det bra, om en person i en liten familj är arg och ledsen.
Men hon har blivit större. Pö om pö den senaste veckan har det hänt stora grejer. Plötsligt är babysittern ett rätt okej ställe att vara på. Förut gallskrek hon inom trettio sekunder om vi lade ner henne nånstans alls - nu kan hon sitta en kvart, rentav tjugo minuter, för sig själv och titta på de roliga fiskarna som hänger ovanför henne.
Och sen var det inte bara babysittern. Vi byggde ihop en spjälsäng i vardagsrummet, och nu går det att lägga ner henne där och gå därifrån en liten stund. Hon ligger kvar, suger lite på sina händer, viftar lite med tårna, och verkar rätt förnöjd. Flera gånger har jag gått tillbaka till henne för jag har hört henne och är säker på att hon kommer att börja gråta - istället ser hon hur nöjd ut som helst, och utstöter små glada ljud, inte gråtljud. Det är svårt att tro att det kan vara så, efter de senaste två månaderna. Men så är det. Hon kan gilla att ligga själv.
Hon har dessutom fattat att natt är natt. Hon somnar efter sista kvällsamningen nån gång vid tio, elva - och sen sover hon!! Länge! Fyra, fem timmar! Första gången jag fick sova fyra timmar i sträck utan att AB matade henne med flaska trodde jag knappt att det var sant. Rekordet hittills är, om jag minns rätt, mellan elva och halv fem. Det är ju fem och en halv timme! Mitt i natten, dessutom. Dessutom, och kanske viktigare, så somnar hon om direkt efteråt. Hon vaknar knappt till när hon vill amma, stoppar mest händerna i munnen i sömnen, och rör sig så att jag vaknar. Jag ammar henne, håller henne upprätt en liten stund så att hon kan rapa om hon vill, och sen lägger jag tillbaka henne på hennes kudde, och då sover hon för det mesta redan djupt. Sen fortsätter hon sova, kanske med lite hjälp av en lugnande hand, och sover tills hon blir hungrig nästa gång. Hur enkelt som helst.
En annan stor förändring är att hon sover på en egen kudde. Det har också kommit bit för bit. Från början sov hon mage mot mage, och vi lät henne glida ner i armvecket innan vi själva somnade, för att hon inte skulle sova på mage när vi inte hade koll. Men hon sov på oss, hela tiden, och ofta behövde vi vagga henne långa stunder även när hon somnat för att hon skulle fortsätta sova. Allt eftersom minskade vaggningen, hon flyttade ut lite från armvecket, hon kunde sova bara tätt intill med mammas ansikte nära nära och en arm över hela sig, men med ryggen på sängen. Sen fick hon en egen liten kudde och sov med bara en arm över sig hela natten, och numera sover hon med en stor kudde och bara en lite stöttande hand när hon ska somna in. Jag kan sova bredvid henne utan att röra vid henne, jag kan ligga åt andra hållet, eller på rygg eller på mage precis som jag vill, jag kan få röra mig i sängen och byta ställning. Och, det mest avgörande, jag kan gå upp ur sängen utan att hon vaknar.
Så jag kan gå upp på morgonen och mysa med AB i sängen några minuter. Jag kan gå upp mitt i natten och gå och kissa. Jag kan gå och hämta saker jag glömt utanför sängen. Friheten är med ens oändlig.
Men igår tog någonstans priset. Vi lagade ugnstekt lax med kokt potatis, och när vi skulle äta tog jag babysittern och satte Signe i den nedanför matbordet, så att vi såg varandra. Och sen satt hon där! Hela måltiden. Vi kunde äta tillsammans, sittande, med två händer, och föra en konversation. Okej, rätt mycket av tiden ägnades åt att titta på vår fantastiska, nöjda och glada dotter och stirrade på sina fiskar och sparkade lite. Men vi hade kunnat prata om vi hade velat! (Och det gjorde vi lite också.)
Sen somnade hon under lite stillsamt gnöl i ABs famn, och jag satt med henne en stund framför teven. När hon somnat in riktigt djupt lade jag ner henne i spjälsängen, och hon fortsatte sova. Och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Helt förundrade tittade vi på teve en hel timme tillsammans, och vi kunde mysa i soffan igen. Hon vaknade inte, så vi gjorde i ordning för natten, gick ut med hunden, bäddade i ordning madrassen och sprang tusen gånger och tittade ängsligt på henne "hon lever väl?", "varför vaknar hon inte?". Och hon vaknade inte, för hon är en stor tjej nu och kände sig väl trygg i spjälsängen, utan oss.
Sen förmådde vi ändå inte sova ensamma inne i sovrummet, "tänk om vi inte hör henne?", utan låg tillsammans ute på madrassen i vardagsrummet istället. Men vi sov tillsammans! Vi somnade in tillsammans, och sov gott ändå tills vi faktiskt hörde hennes stillsamma små vakenljud runt halv två. Då ammade jag henne och sov kvar med henne på madrassen medan AB gick in i sovrummet. Men på morgonen kunde jag lämna henne på madrassen och gå in och säga godmorgon ordentligt till AB, och det är en sådan lyx! Att kunna låta henne ligga i två minuter utan att hon börjar illskrika.
Sanningen att säga låg hon nöjt kvar på madrassen tills jag började sakna henne (efter ungefär tre minuter), så då hämtade jag henne och sen låg vi tillsammans och hade roligt på sängen. Äntligen äntligen! Det har hon aldrig velat förut. Nu kunde vi ligga och mysa och ha det bra, och sen kom både AB och hunden och vi gjorde äntligen det där jag trodde att vi skulle göra hela tiden - vi gosade tillsammans i sängen, som en familj.
Alltså, är det så här är det ju inte svårt. Bara vetskapen om att det kan vara så här gör allting oändligt mycket lättare. Det räckte med lite lite mer självständighet från snuttans sida, så blev vårt liv mycket mycket bättre. En glad bebis på gott humör, som kan hantera sig själv någon minut i taget - vilket skillnad det gör!
Nu är resten av familjen ute på promenad, Vilde i koppel och Signe i bärsjal, och jag saknar dem redan. Det är en skön känsla.
Grejen är den att när vi tänkte oss att vi skulle ha barn så föreställde vi oss såna där mysiga grejer, och så lade vi bara in barnet i bilden. "Där kan vårt barn sitta" tänkte vi och tittade ut en bra plats i köket, och "vad mysigt att göra det här med en bebis" sade vi när vi låg ihopkurade i tv-soffan.
Och sen kom Signe, och tji fick vi. Hon ville inte alls sitta i famnen när vi åt - hon hade ont i magen och krävde att bli omkringburen, gärna gungad rätt kraftigt, medan hon gnölade gnälligt och då och då illskrek. Visst kunde den som bar henne försöka få i sig några tuggor mat, men någon matro blev det inte för någon, och i slutänden var det ändå enklare att den som hade Signe gick in i sovrummet och tröstade henne medan den andra försökte stänga öronen och ändå nånstans njuta av maten en kort stund. För att sedan gå in och byta av, så att den första av oss kunde gå ut och i ensamhet äta upp sina kallnade rester. Det där med gemensamma måltider kunde vi glömma.
Samma sak med att mysa i tv-soffan. Signe ville inte alls gå med på att någon av oss låg ner. Hon ville studsas upp och ner i upprätt ställning, eller möjligen bäras omkring i lägenheten, om bäraren hade rätt gung i stegen. Gungas fram och tillbaka i amningsfåtöljen kunde också duga, eller var kanske det sista alternativet när bäraren inte längre orkade göra något annat än apatiskt vagga fram och tillbaka och uttrycka entoniga "ssshhh"-ljud. Men i den fåtöljen får bara en person plats. Under tiden grät hon och gnölade, så att den som bar henne blev alldeles desperat, och den som inte gjorde det ändå satt med en tung klump i magen och spända axlar över att se sina två älsklingar lida. Den enda som hade en mysig kväll var hunden, som sov i fåtöljen och inte tar särskilt illa vid sig av barnskrik.
Sova hela familjen i sängen, tänkte vi också, med vår fina baby-bay som vi köpt för dyra pengar och bäddat i så noggrant. Men en liten tjej som sov korta, korta pass avbrutet av illskrik och sedan behövde vyssjas länge till sömns, gärna med sång och promenader i lägenheten - då blir det inte så bra att hela familjen sover tillsammans. För då får ingen sova. Istället delade vi upp oss, en sov i sängen med hunden och en på madrass i vardagsrummet med Signe. Och det enklaste sättet att överleva natten med förståndet i behåll var att den som hade Signe helt enkelt ställde in sig på att inte sova något på natten, medan den andra hade öronproppar och dörren stängd. Hunden tyckte vi var lite konstiga, men valde konsekvent att sova i sängen i sovrummet - inte så konstigt, med tanke på hur tunn och hård madrassen är. Inte ens hunden vill sova på den...
Det blev liksom inte som vi hade tänkt oss. Det var i det närmaste omöjligt att göra någonting alls positivt eller mysigt tillsammans - och det var kanske inte så konstigt, med tanke på att Signe verkade ha rätt ont hela tiden. Det är inte så lätt att slappna av och ha det bra, om en person i en liten familj är arg och ledsen.
Men hon har blivit större. Pö om pö den senaste veckan har det hänt stora grejer. Plötsligt är babysittern ett rätt okej ställe att vara på. Förut gallskrek hon inom trettio sekunder om vi lade ner henne nånstans alls - nu kan hon sitta en kvart, rentav tjugo minuter, för sig själv och titta på de roliga fiskarna som hänger ovanför henne.
Och sen var det inte bara babysittern. Vi byggde ihop en spjälsäng i vardagsrummet, och nu går det att lägga ner henne där och gå därifrån en liten stund. Hon ligger kvar, suger lite på sina händer, viftar lite med tårna, och verkar rätt förnöjd. Flera gånger har jag gått tillbaka till henne för jag har hört henne och är säker på att hon kommer att börja gråta - istället ser hon hur nöjd ut som helst, och utstöter små glada ljud, inte gråtljud. Det är svårt att tro att det kan vara så, efter de senaste två månaderna. Men så är det. Hon kan gilla att ligga själv.
Hon har dessutom fattat att natt är natt. Hon somnar efter sista kvällsamningen nån gång vid tio, elva - och sen sover hon!! Länge! Fyra, fem timmar! Första gången jag fick sova fyra timmar i sträck utan att AB matade henne med flaska trodde jag knappt att det var sant. Rekordet hittills är, om jag minns rätt, mellan elva och halv fem. Det är ju fem och en halv timme! Mitt i natten, dessutom. Dessutom, och kanske viktigare, så somnar hon om direkt efteråt. Hon vaknar knappt till när hon vill amma, stoppar mest händerna i munnen i sömnen, och rör sig så att jag vaknar. Jag ammar henne, håller henne upprätt en liten stund så att hon kan rapa om hon vill, och sen lägger jag tillbaka henne på hennes kudde, och då sover hon för det mesta redan djupt. Sen fortsätter hon sova, kanske med lite hjälp av en lugnande hand, och sover tills hon blir hungrig nästa gång. Hur enkelt som helst.
En annan stor förändring är att hon sover på en egen kudde. Det har också kommit bit för bit. Från början sov hon mage mot mage, och vi lät henne glida ner i armvecket innan vi själva somnade, för att hon inte skulle sova på mage när vi inte hade koll. Men hon sov på oss, hela tiden, och ofta behövde vi vagga henne långa stunder även när hon somnat för att hon skulle fortsätta sova. Allt eftersom minskade vaggningen, hon flyttade ut lite från armvecket, hon kunde sova bara tätt intill med mammas ansikte nära nära och en arm över hela sig, men med ryggen på sängen. Sen fick hon en egen liten kudde och sov med bara en arm över sig hela natten, och numera sover hon med en stor kudde och bara en lite stöttande hand när hon ska somna in. Jag kan sova bredvid henne utan att röra vid henne, jag kan ligga åt andra hållet, eller på rygg eller på mage precis som jag vill, jag kan få röra mig i sängen och byta ställning. Och, det mest avgörande, jag kan gå upp ur sängen utan att hon vaknar.
Så jag kan gå upp på morgonen och mysa med AB i sängen några minuter. Jag kan gå upp mitt i natten och gå och kissa. Jag kan gå och hämta saker jag glömt utanför sängen. Friheten är med ens oändlig.
Men igår tog någonstans priset. Vi lagade ugnstekt lax med kokt potatis, och när vi skulle äta tog jag babysittern och satte Signe i den nedanför matbordet, så att vi såg varandra. Och sen satt hon där! Hela måltiden. Vi kunde äta tillsammans, sittande, med två händer, och föra en konversation. Okej, rätt mycket av tiden ägnades åt att titta på vår fantastiska, nöjda och glada dotter och stirrade på sina fiskar och sparkade lite. Men vi hade kunnat prata om vi hade velat! (Och det gjorde vi lite också.)
Sen somnade hon under lite stillsamt gnöl i ABs famn, och jag satt med henne en stund framför teven. När hon somnat in riktigt djupt lade jag ner henne i spjälsängen, och hon fortsatte sova. Och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Helt förundrade tittade vi på teve en hel timme tillsammans, och vi kunde mysa i soffan igen. Hon vaknade inte, så vi gjorde i ordning för natten, gick ut med hunden, bäddade i ordning madrassen och sprang tusen gånger och tittade ängsligt på henne "hon lever väl?", "varför vaknar hon inte?". Och hon vaknade inte, för hon är en stor tjej nu och kände sig väl trygg i spjälsängen, utan oss.
Sen förmådde vi ändå inte sova ensamma inne i sovrummet, "tänk om vi inte hör henne?", utan låg tillsammans ute på madrassen i vardagsrummet istället. Men vi sov tillsammans! Vi somnade in tillsammans, och sov gott ändå tills vi faktiskt hörde hennes stillsamma små vakenljud runt halv två. Då ammade jag henne och sov kvar med henne på madrassen medan AB gick in i sovrummet. Men på morgonen kunde jag lämna henne på madrassen och gå in och säga godmorgon ordentligt till AB, och det är en sådan lyx! Att kunna låta henne ligga i två minuter utan att hon börjar illskrika.
Sanningen att säga låg hon nöjt kvar på madrassen tills jag började sakna henne (efter ungefär tre minuter), så då hämtade jag henne och sen låg vi tillsammans och hade roligt på sängen. Äntligen äntligen! Det har hon aldrig velat förut. Nu kunde vi ligga och mysa och ha det bra, och sen kom både AB och hunden och vi gjorde äntligen det där jag trodde att vi skulle göra hela tiden - vi gosade tillsammans i sängen, som en familj.
Alltså, är det så här är det ju inte svårt. Bara vetskapen om att det kan vara så här gör allting oändligt mycket lättare. Det räckte med lite lite mer självständighet från snuttans sida, så blev vårt liv mycket mycket bättre. En glad bebis på gott humör, som kan hantera sig själv någon minut i taget - vilket skillnad det gör!
Nu är resten av familjen ute på promenad, Vilde i koppel och Signe i bärsjal, och jag saknar dem redan. Det är en skön känsla.
söndag 18 oktober 2009
Mamma och matte
Är det någon skillnad på att ha en hundvalp och att ha en bebis? Kaxiga mamman frågade hur jag såg på det, och det frågar jag mig ärligt talat rätt ofta, inte minst eftersom någon av oss i stort sett dagligen utbrister "Men det är ju som det var med hunden..." apropå någonting i vår nya tillvaro.
Grejen är ju den att skillnaden mellan att ta hand om en liten sällskapssjuk, kelen, högljudd sötnos som kissar och bajsar överallt och håller oss vakna på nätterna och att ta hand om en annan liten sällskapssjuk, kelen, högljudd sötnos som kissar och bajsar överallt och håller oss vakna på nätterna inte är så himla stor.
Självklart är det en enorm skillnad på vår hund och på Signe. Absolut. Även om jag måste erkänna att jag någon gång den första veckan kärleksfullt kallade Signe "din lilla bajshund". (Och detta är skälet till att hon inte kommer få läsa den här bloggen förrän hon är vuxen, och förstår skämt...) Men det är faktiskt inte någon större skillnad på hur vi relaterar till hunden jämfört med hur vi relaterar till barnet. Vilde är vår, vi är ansvariga för honom, och vi vill ta hand om honom på bästa sätt. Det är väldigt likt hur vi känner för Signe.
Det är också en liten varelse som är helt beroende av oss, och som har makten att fullständigt vända upp och ner på vår tillvaro. När Vilde var en liten liten valp trodde jag ärligt talat att han aldrig skulle bli rumsren. Att vi hade fått den enda hunden som tänkte bajsa i vardagsrummet resten av sitt liv. Och när han satt på tröskeln och tjöt för att han inte vågade gå in i badrummet när jag duschade, men samtidigt inte vågade vara ensam kvar en meter ifrån mig, så undrade jag allvarligt vad det var vi hade skaffat egentligen. Han sov på mig hela tiden, och så fort han vaknade kissade han. För att få honom att äta låg vi på knä på golvet båda två och låtsades slåss om hans matskål. Innan vi gav upp och lät honom sova i sängen väckte han oss regelbunden minst fyra gånger varje natt för att vi skulle stoppa om honom med hans filt, som han sparkat av sig. Ärligt talat, den första månaden var han nästan lika mycket jobb som Signe, och om inte fullt lika jobbig och förvirrande, så i alla fall nästan.
En annan likhet med Signe var att jag inte alls fick det jag hade väntat mig när vi köpte hunden. Jag hade längtat efter en egen hund sen jag var sju, så när vi skaffade Vilde hade han rätt höga förväntningar på sig, och jag hade rätt höga förväntningar på mig själv. Nu, äntligen äntligen äntligen, var min hund här. Och sen visade det sig att det inte alls var det han var.
Han var ingen "hund". Han var inte Hunden(TM), som jag hade läst om och drömt om och tänkt ihop baserat på alla andra hundar jag har träffat. Han var inte det - han var så mycket mer. Det som inte gick att förutse, det jag inte kunde fantisera ihop, eftersom det var unikt för honom. Han var Vilde. En egen personlighet, en alldeles egen sort. Visst är han en hund, för all del, men framförallt är han Vilde, och det gick inte att föreställa sig i förväg.
Och där är upplevelsen väldigt lik den med Signe. Hon är också sin egen, ingen generisk "bebis", utan en alldeles egen och ny människa, som vi försöka lära känna. Jag trodde liksom att jag skulle vara så kär i att ha en "bebis" att jag inte tänkte på hur jobbigt och överväldigande och fantastiskt det är att lära känna en ny person. Vi jobbar på vår relation, Signe och jag, och det är rätt häftigt, och inte alls som jag hade tänkt mig.
För det som var sant för både Vilde och Signe var att jag aldrig kunde tänka mig den halva av relationen de själva tillför. Såklart. För de är inte jag, de är båda två sig själva. Det är nästan det häftigaste av allt.
Och jag måste ju erkänna att jag tror att hur vi behandlar hunden säger väldigt mycket om hur vi kommer att vara som föräldrar. På gott och ont.
(Alldeles nyss låg AB muttrande inkrupen under soffan för att fiska fram den söndertuggade, halva toappappersrulle som Vilde hade puttat in där, och ville ha hjälp att få fram. Han är inte alls bortskämd. Inte alls.)
(Men det är knappast så att vi kommer att behandla vårt barn som en hund. Möjligen är det så att vi behandlar vår hund som vår bebis. Men det kan jag leva med.)
Grejen är ju den att skillnaden mellan att ta hand om en liten sällskapssjuk, kelen, högljudd sötnos som kissar och bajsar överallt och håller oss vakna på nätterna och att ta hand om en annan liten sällskapssjuk, kelen, högljudd sötnos som kissar och bajsar överallt och håller oss vakna på nätterna inte är så himla stor.
Självklart är det en enorm skillnad på vår hund och på Signe. Absolut. Även om jag måste erkänna att jag någon gång den första veckan kärleksfullt kallade Signe "din lilla bajshund". (Och detta är skälet till att hon inte kommer få läsa den här bloggen förrän hon är vuxen, och förstår skämt...) Men det är faktiskt inte någon större skillnad på hur vi relaterar till hunden jämfört med hur vi relaterar till barnet. Vilde är vår, vi är ansvariga för honom, och vi vill ta hand om honom på bästa sätt. Det är väldigt likt hur vi känner för Signe.
Det är också en liten varelse som är helt beroende av oss, och som har makten att fullständigt vända upp och ner på vår tillvaro. När Vilde var en liten liten valp trodde jag ärligt talat att han aldrig skulle bli rumsren. Att vi hade fått den enda hunden som tänkte bajsa i vardagsrummet resten av sitt liv. Och när han satt på tröskeln och tjöt för att han inte vågade gå in i badrummet när jag duschade, men samtidigt inte vågade vara ensam kvar en meter ifrån mig, så undrade jag allvarligt vad det var vi hade skaffat egentligen. Han sov på mig hela tiden, och så fort han vaknade kissade han. För att få honom att äta låg vi på knä på golvet båda två och låtsades slåss om hans matskål. Innan vi gav upp och lät honom sova i sängen väckte han oss regelbunden minst fyra gånger varje natt för att vi skulle stoppa om honom med hans filt, som han sparkat av sig. Ärligt talat, den första månaden var han nästan lika mycket jobb som Signe, och om inte fullt lika jobbig och förvirrande, så i alla fall nästan.
En annan likhet med Signe var att jag inte alls fick det jag hade väntat mig när vi köpte hunden. Jag hade längtat efter en egen hund sen jag var sju, så när vi skaffade Vilde hade han rätt höga förväntningar på sig, och jag hade rätt höga förväntningar på mig själv. Nu, äntligen äntligen äntligen, var min hund här. Och sen visade det sig att det inte alls var det han var.
Han var ingen "hund". Han var inte Hunden(TM), som jag hade läst om och drömt om och tänkt ihop baserat på alla andra hundar jag har träffat. Han var inte det - han var så mycket mer. Det som inte gick att förutse, det jag inte kunde fantisera ihop, eftersom det var unikt för honom. Han var Vilde. En egen personlighet, en alldeles egen sort. Visst är han en hund, för all del, men framförallt är han Vilde, och det gick inte att föreställa sig i förväg.
Och där är upplevelsen väldigt lik den med Signe. Hon är också sin egen, ingen generisk "bebis", utan en alldeles egen och ny människa, som vi försöka lära känna. Jag trodde liksom att jag skulle vara så kär i att ha en "bebis" att jag inte tänkte på hur jobbigt och överväldigande och fantastiskt det är att lära känna en ny person. Vi jobbar på vår relation, Signe och jag, och det är rätt häftigt, och inte alls som jag hade tänkt mig.
För det som var sant för både Vilde och Signe var att jag aldrig kunde tänka mig den halva av relationen de själva tillför. Såklart. För de är inte jag, de är båda två sig själva. Det är nästan det häftigaste av allt.
Och jag måste ju erkänna att jag tror att hur vi behandlar hunden säger väldigt mycket om hur vi kommer att vara som föräldrar. På gott och ont.
(Alldeles nyss låg AB muttrande inkrupen under soffan för att fiska fram den söndertuggade, halva toappappersrulle som Vilde hade puttat in där, och ville ha hjälp att få fram. Han är inte alls bortskämd. Inte alls.)
(Men det är knappast så att vi kommer att behandla vårt barn som en hund. Möjligen är det så att vi behandlar vår hund som vår bebis. Men det kan jag leva med.)
lördag 1 augusti 2009
Sömnlöshet och Pride-rapport
Tydligen tyckte min kropp att jag sovit klart halv fem i morse. Det vore väl okej om det faktiskt var så, men det är inte så att jag är utsövd. Bara klarvaken. Det är visserligen vackert ute, morgonluften luktar gott och det sitter en duva och kuttrar utanför mitt fönster. Men jag skulle ju hellre sova.
Nu är det 20 dagar kvar till beräknad förlossning, och om bebin föds nu räknas den som fullgången. Den har fixerat sig med huvudet neråt sen två veckor tillbaka, och de senaste dagarna har det märkts väldigt tydligt. Det gör ont på nya sätt, mycket längre ner, jag har mensvärksliknande smärtor som jag inte känt tidigare, och ibland tror jag att lilla knyttet helt enkelt tänker strunta i den där förlossningsgrejen. Den verkar satsa på att trycka sig ut med ren muskelkraft, istället...
Jag insåg i fredags, när jag jobbade för sista gången, att jag nog också cyklat för sista gången på ett tag. Jag försökte faktiskt inte ens - det kändes fullständigt ointuitivt. För en vecka sen gick det jättebra, men det har hänt en del sen dess.
Den här veckan var det Stockholm Pride, och vi var faktiskt med, för första gången. Eller ja, förra året gick vi på en fest, var inne i parken en dag och gick med i paraden, men inte mer än så. I år hade vi köpt festivalbiljetter för hela veckan, och har dessutom lämnat hunden till svärföräldrarna för en vecka, så att vi skulle kunna vara där så mycket vi ville.
Det har varit jättekul - i slutänden var vi faktiskt där rätt mycket, även om vi bestämde oss dag för dag hur vi ville göra, och var helt inställda på att vi kanske skulle stanna hemma istället. Men jag har mått jättebra, och det har varit en höjdarvecka. Vi var i Stockholm tisdags, onsdags och torsdags, sen jobbade jag i fredags och var på sista träffen med vår Aurora-barnmorska, och igår var vi och tittade på paraden och in en sväng i parken på kvällen. Mellan paraden och parken var vi och åt middag med mina släktingar en stund, det var också trevligt.
Fast parken var bra mycket roligare andra dagar än lördagens avslutningskväll. Det var så mycket folk att vi båda två tyckte att det var jobbigt, så vi åkte hem rätt tidigt. Andra dagar har det varit mycket mer stillsamt, och vi har mest hängt runt, pratat med bekanta och varit tillsammans. Det har känts rätt mycket som medeltidsveckan på Visby, ärligt talat - fast utan kullerstenar och med bra skor... Och lite andra outfits, förstås - fast samma glädje hos människor som är sig själva och har klätt sig i det finaste de har. Det är alltid lika roligt - vare sig det är på en landsknekt eller på en transa i brudklänning.
Imorgon måndag ska vi till Mama Mia och träffa barnmorskan, och det har faktiskt gått så långt att jag ser fram emot det och tycker att det ska bli spännande. Sen drar vi till Hälsingland till mina svärföräldrars stuga vid havet en stund, och får äntligen träffa Vilde igen. Han saknas här hemma!
Nu är det 20 dagar kvar till beräknad förlossning, och om bebin föds nu räknas den som fullgången. Den har fixerat sig med huvudet neråt sen två veckor tillbaka, och de senaste dagarna har det märkts väldigt tydligt. Det gör ont på nya sätt, mycket längre ner, jag har mensvärksliknande smärtor som jag inte känt tidigare, och ibland tror jag att lilla knyttet helt enkelt tänker strunta i den där förlossningsgrejen. Den verkar satsa på att trycka sig ut med ren muskelkraft, istället...
Jag insåg i fredags, när jag jobbade för sista gången, att jag nog också cyklat för sista gången på ett tag. Jag försökte faktiskt inte ens - det kändes fullständigt ointuitivt. För en vecka sen gick det jättebra, men det har hänt en del sen dess.
Den här veckan var det Stockholm Pride, och vi var faktiskt med, för första gången. Eller ja, förra året gick vi på en fest, var inne i parken en dag och gick med i paraden, men inte mer än så. I år hade vi köpt festivalbiljetter för hela veckan, och har dessutom lämnat hunden till svärföräldrarna för en vecka, så att vi skulle kunna vara där så mycket vi ville.
Det har varit jättekul - i slutänden var vi faktiskt där rätt mycket, även om vi bestämde oss dag för dag hur vi ville göra, och var helt inställda på att vi kanske skulle stanna hemma istället. Men jag har mått jättebra, och det har varit en höjdarvecka. Vi var i Stockholm tisdags, onsdags och torsdags, sen jobbade jag i fredags och var på sista träffen med vår Aurora-barnmorska, och igår var vi och tittade på paraden och in en sväng i parken på kvällen. Mellan paraden och parken var vi och åt middag med mina släktingar en stund, det var också trevligt.
Fast parken var bra mycket roligare andra dagar än lördagens avslutningskväll. Det var så mycket folk att vi båda två tyckte att det var jobbigt, så vi åkte hem rätt tidigt. Andra dagar har det varit mycket mer stillsamt, och vi har mest hängt runt, pratat med bekanta och varit tillsammans. Det har känts rätt mycket som medeltidsveckan på Visby, ärligt talat - fast utan kullerstenar och med bra skor... Och lite andra outfits, förstås - fast samma glädje hos människor som är sig själva och har klätt sig i det finaste de har. Det är alltid lika roligt - vare sig det är på en landsknekt eller på en transa i brudklänning.
Imorgon måndag ska vi till Mama Mia och träffa barnmorskan, och det har faktiskt gått så långt att jag ser fram emot det och tycker att det ska bli spännande. Sen drar vi till Hälsingland till mina svärföräldrars stuga vid havet en stund, och får äntligen träffa Vilde igen. Han saknas här hemma!
fredag 24 juli 2009
Hundarnas sociala liv
Vi har hand om svärföräldrarnas gamla tik, Vittra, och nu hör jag hur hon morrar varnande åt Vilde inifrån sovrummet. Men jag tänker låta dem lösa det alldeles själv - vår lilla kille hoppar nog undan om hon försöker bitas... Eller snarare, jag tycker det är rätt nyttigt för honom att interagera med en annan hund och lära sig att andra också har gränser. Han är rätt pushig och gåpåig, och det är helt ok att han märker att han inte kan hoppa på henne och ta hennes saker.
Hon är på det stora hela en väldigt okomplicerad hund, med få glädjeämnen och önskningar. Som regel ligger hon och sover, och på promenader går hon långsamt och nosar länge länge på samma fläck. Delvis för att hon är 14 år nu, men hon har varit sån sen hon kom till mina svärföräldrar när hon var åtta månader. Det enda som är roligt är att jaga, allt annat är trist. Men ett visst matintresse har hon, så det är egentligen bara när hon har ett ben eller något annat ätbart som hon interagerar med Vilde. Då morrar hon när han kommer i närheten - i övrigt ignorerar hon honom närmast utstuderat.
När han var liten valp och vi var och hälsade på dem försökte han ofta komma och ligga bredvid henne i hennes korg. Lagom tills han bökat ner sig och lagt sig väl tillrätta bredvid henne, reste hon sig alltid upp och gick någon annanstans. Hon är inte sällskaplig av sig, den gamla damen.
Hon är på det stora hela en väldigt okomplicerad hund, med få glädjeämnen och önskningar. Som regel ligger hon och sover, och på promenader går hon långsamt och nosar länge länge på samma fläck. Delvis för att hon är 14 år nu, men hon har varit sån sen hon kom till mina svärföräldrar när hon var åtta månader. Det enda som är roligt är att jaga, allt annat är trist. Men ett visst matintresse har hon, så det är egentligen bara när hon har ett ben eller något annat ätbart som hon interagerar med Vilde. Då morrar hon när han kommer i närheten - i övrigt ignorerar hon honom närmast utstuderat.
När han var liten valp och vi var och hälsade på dem försökte han ofta komma och ligga bredvid henne i hennes korg. Lagom tills han bökat ner sig och lagt sig väl tillrätta bredvid henne, reste hon sig alltid upp och gick någon annanstans. Hon är inte sällskaplig av sig, den gamla damen.
fredag 29 maj 2009
Fredagsmorgon, och hur det löste sig till slut
Hunden har accepterat att om jag har laptopen i knäet får inte han plats samtidigt, även om han verkar tycka att jag har helt felaktiga prioriteringar. Han skulle dock se lite lustig ut om jag försökte skriva blogginlägg på honom. Nu har han tagit den näst bästa platsen, mellan mina knän nere på fotpallen istället. Bara för hans skull har jag lagt en filt över benen, eftersom han verkar tycka att läder är kallt och otäckt att sova på. Curlingmatte, det är jag det.
Jag drömde hemska saker inatt, som kulminerade i att jag vaknade, överhettad och svettig och fullständigt övertygad om att AB var jättearg på mig och inte ville prata med mig. I drömmen hade hon bara suttit och gråtit och varit arg och vänt sig bort - hemskt! Som tur var fanns den riktiga, vakna AB där när jag kom tillbaka till verkligheten och försäkrade mig om att så var det inte alls. Hon hade till och med tid att krama lite på mig innan hon måste gå, eftersom hon för ovanlighetens skull tog bilen till jobbet. Men det var i alla fall inget mysigt sätt att börja dagen.
Sättet barnmorskekrisen löste sig på var att jag redan i måndags i mitt allmänna sökande efter en utväg mailade till Mama Mia Söder, och skrev ett ganska ömkligt brev och bad om hjälp, på temat "jag är i sjunde månaden och jätterädd och vi har ingen barnmorska - hjäääälp!".
Mama Mia Söder grundades för ett antal år sedan när det uppdagades att lesbiska kvinnor som förlöstes på svenska sjukhus hade en mycket högre andel komplikationer och kejsarsnitt än andra. Gissningen var att det fanns sociala faktorer, som misstro mot sjukvårdspersonal och svårigheter att få partnern involverad i processen, bakom, och då tog några hjältemodiga själar initiativet att starta upp en verksamhet särskilt riktad till lesbiska par.
Jag var rätt sugen på att höra av mig dit redan från början, men då tänkte vi att "äsch, vi behöver väl ingen särskilt HBT-kompetens, vi behöver bara någon som är hyfsat snäll och trevlig". Dessvärre fick vi ju ingen hyfsat snäll och trevlig alls, så där gissade vi ju fel... Hursomhelst så hörde de av sig från Mama Mia i onsdags, och nu förstår jag äntligen vad folk menar när de pratar om "gulliga" barnmorskor. För de här var verkligen jättegulliga!
De var hjälpsamma, lyssnande, empatiska, vänliga - vettiga, helt enkelt. Och dessutom snabba och effektiva. Vi kommer få träffa två stycken, eftersom det är under semestertider, och de båda pratade inom loppet av tjugo minuter ihop sig om hur det skulle ordnas praktiskt, och - och detta ger så många guldstjärnor i min bok - båda ringde upp och pratade med mig. Och båda verkade jättesnälla och fyllda av medkänsla. Den här gången kändes det inte som att jag var dum i huvudet som inte gillar sjukvård - tvärtom var de bekymrade för min skull och kom med förslag på hur vi kan göra det lättare och frågade hur vi ville ha det.
Det känns helt fantastiskt, ärligt talat, och massor av min rädsla har bara sagt "poff" och försvunnit. Vi ska dit den 12/6, och vi kommer avboka nästa besök på det gamla stället, som var inbokat den 9/6. På måndag ska vi faktiskt på föräldrautbildning på vår gamla MVC, och planen är att i alla fall gå dit. Men är de dumma så vänder vi i dörren.
Och sen ska jag aldrig gå dit mer! Hurra hurra hurra!
Jag drömde hemska saker inatt, som kulminerade i att jag vaknade, överhettad och svettig och fullständigt övertygad om att AB var jättearg på mig och inte ville prata med mig. I drömmen hade hon bara suttit och gråtit och varit arg och vänt sig bort - hemskt! Som tur var fanns den riktiga, vakna AB där när jag kom tillbaka till verkligheten och försäkrade mig om att så var det inte alls. Hon hade till och med tid att krama lite på mig innan hon måste gå, eftersom hon för ovanlighetens skull tog bilen till jobbet. Men det var i alla fall inget mysigt sätt att börja dagen.
Sättet barnmorskekrisen löste sig på var att jag redan i måndags i mitt allmänna sökande efter en utväg mailade till Mama Mia Söder, och skrev ett ganska ömkligt brev och bad om hjälp, på temat "jag är i sjunde månaden och jätterädd och vi har ingen barnmorska - hjäääälp!".
Mama Mia Söder grundades för ett antal år sedan när det uppdagades att lesbiska kvinnor som förlöstes på svenska sjukhus hade en mycket högre andel komplikationer och kejsarsnitt än andra. Gissningen var att det fanns sociala faktorer, som misstro mot sjukvårdspersonal och svårigheter att få partnern involverad i processen, bakom, och då tog några hjältemodiga själar initiativet att starta upp en verksamhet särskilt riktad till lesbiska par.
Jag var rätt sugen på att höra av mig dit redan från början, men då tänkte vi att "äsch, vi behöver väl ingen särskilt HBT-kompetens, vi behöver bara någon som är hyfsat snäll och trevlig". Dessvärre fick vi ju ingen hyfsat snäll och trevlig alls, så där gissade vi ju fel... Hursomhelst så hörde de av sig från Mama Mia i onsdags, och nu förstår jag äntligen vad folk menar när de pratar om "gulliga" barnmorskor. För de här var verkligen jättegulliga!
De var hjälpsamma, lyssnande, empatiska, vänliga - vettiga, helt enkelt. Och dessutom snabba och effektiva. Vi kommer få träffa två stycken, eftersom det är under semestertider, och de båda pratade inom loppet av tjugo minuter ihop sig om hur det skulle ordnas praktiskt, och - och detta ger så många guldstjärnor i min bok - båda ringde upp och pratade med mig. Och båda verkade jättesnälla och fyllda av medkänsla. Den här gången kändes det inte som att jag var dum i huvudet som inte gillar sjukvård - tvärtom var de bekymrade för min skull och kom med förslag på hur vi kan göra det lättare och frågade hur vi ville ha det.
Det känns helt fantastiskt, ärligt talat, och massor av min rädsla har bara sagt "poff" och försvunnit. Vi ska dit den 12/6, och vi kommer avboka nästa besök på det gamla stället, som var inbokat den 9/6. På måndag ska vi faktiskt på föräldrautbildning på vår gamla MVC, och planen är att i alla fall gå dit. Men är de dumma så vänder vi i dörren.
Och sen ska jag aldrig gå dit mer! Hurra hurra hurra!
söndag 26 april 2009
Morgonstund
Hunden utstrålar fullkomlig lycka - han har hittat inte bara en solfläck på köksmattan, utan också någon annan konstig fläck på samma matta som uppenbarligen är ovanligt smaskig att slicka på. Han ligger utsträckt och slickar lojt med sluta ögon och ser helt enkelt ut att ha det väldigt bra.
Själv sitter jag någon meter ifrån honom vid frukostbordet och surfar. Jag har det också bra, men eftersom jag associerar lite mer än vad lilla hunden gör, så är jag lite ledsen. För AB är ute och far igen, denna gång till Göteborg, och kommer inte hem förrän imorgon kväll.
En gång i tiden bodde vi inte ens ihop. Och sen när vi gjorde det pendlade jag till nattjobb ett långt tag. Nu förstår jag inte hur jag stod ut - jag sover så mycket bättre när hon är hemma.
Men annars är allt bra, knyttet växer och lever om, nu känner jag sparkar nästan varje dag. Jag mår egentligen inte dåligt på något särskilt sätt, för första gången sen jag blev gravid, och det är jätteskönt. Lite ont i ländryggen, men inget jag oroar mig för. Kanske är det sant att andra trimestern är bättre än första och tredje?
Hur som, allt gott.
Själv sitter jag någon meter ifrån honom vid frukostbordet och surfar. Jag har det också bra, men eftersom jag associerar lite mer än vad lilla hunden gör, så är jag lite ledsen. För AB är ute och far igen, denna gång till Göteborg, och kommer inte hem förrän imorgon kväll.
En gång i tiden bodde vi inte ens ihop. Och sen när vi gjorde det pendlade jag till nattjobb ett långt tag. Nu förstår jag inte hur jag stod ut - jag sover så mycket bättre när hon är hemma.
Men annars är allt bra, knyttet växer och lever om, nu känner jag sparkar nästan varje dag. Jag mår egentligen inte dåligt på något särskilt sätt, för första gången sen jag blev gravid, och det är jätteskönt. Lite ont i ländryggen, men inget jag oroar mig för. Kanske är det sant att andra trimestern är bättre än första och tredje?
Hur som, allt gott.
tisdag 17 februari 2009
Utmaning
Jag blev utmanad av EnbartEmma här bredvid.
Här är reglerna:
- Gå in i mappen mina bilder.
- Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.
- Visa bilden på bloggen och skriv något om den.
- Invitera några stycken nya till att vara med på utmaningen.
- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade.
Vilde
Det här är lilla Vildehunden som slappar under en filt i en väldigt ovärdig position. AB tog fotot, och han ser ut som en röd jättespindel. Eller nåt.
Jag utmanar:
Kaxiga mamman
Rouva
Längtan
Katta
Här är reglerna:
- Gå in i mappen mina bilder.
- Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.
- Visa bilden på bloggen och skriv något om den.
- Invitera några stycken nya till att vara med på utmaningen.
- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade.
VildeDet här är lilla Vildehunden som slappar under en filt i en väldigt ovärdig position. AB tog fotot, och han ser ut som en röd jättespindel. Eller nåt.
Jag utmanar:
Kaxiga mamman
Rouva
Längtan
Katta
måndag 12 januari 2009
Liten vardagstragedi
Det står lite dåligt till med Vilde, vår stackars lillkille. I början av förra veckan började hans högra framben spöka, han haltade av och till och blev lite svullen. Det är benet som han bröt i somras, så vi blev såklart skiträdda, och när det inte hade gått över på ett par dar ringde vi djursjukhuset, vars ortoped turligt nog hade tid i torsdags. Jag var i skolan och AB åkte dit med honom. Hon höll mig underrättad via SMS, och det sista löd något i stil med: "Nu åker jag hem, och Vilde ska opereras." Han fick lämnas på sjukhuset under eftermiddagen och bli sövd och skäras i, stackarn, för röntgen hade visat något vi faktiskt hade misstänkt i förväg; ett av stiften som lämnades kvar i hans ben i somras hade börjat röra på sig. Det var orsaken till haltningen som kom av och till, när stiftet rörde sig in och ut ur benet förstås, och svullnaden på insidan av armbågen.
Faktum är att vi blev lite lättade när vi fick reda på vad det var, för vi hade haft hemska fantasier om att vi hade överansträngt honom eller på något annat sätt var skyldiga till hältan. Men det var vi inte - kroppen hade bara bestämt sig för att stöta ut den främmande prylen i benet, och så var det med det.
Så han opererades, och vi fick hem honom rätt sent torsdag kväll. Sen dess har han haltat på det ömkligaste vis, har ett två centimeter ihopsytt sår på insidan av höger armbåge, och ser återigen för jäkla löjlig ut i plasttratten som hindrar honom från att slicka på såret. Det är så trist att se honom sådan igen - han var ju frisk ju! Fick busa med kompisen Grim och vara lös lite ibland och hoppa upp och ner från sängen på eget bevåg. Nu är vi tillbaka på korta kissturer i koppel och absolut inget busande. Vi har till och med tagit bort hans favoritleksaker för att han inte ska busa med dem - sömn och kel och stillsamt bentuggande är hans tillvaro just nu. Trååååkigt, tycker både vi och vovven.
Men det läker ju. Såret ser fint ut, och han har redan börjat stödja litegrann på tassen. Får det bara läka ifred utan komplikationer är han nog tillbaka på banan igen om några veckor.
Lillkillen.
Det är dock rätt jobbigt att vår försäkring har ett maxbelopp per 12 månader på 40 000 som brändes redan i somras. Så denna operation som gick på knappt 5000 fick vi betala ur egen ficka. Inte alls roligt, vi hade behövt de pengarna till annat. Ibland blir det inte som man vill, helt enkelt. Det är i alla fall skönt att vi rent faktiskt har pengarna och kan betala - även om det svider i plånboken. Aldrig mer djur utan ekonomiska marginaler! Jag har gjort det förut, och det är inte roligt.
Faktum är att vi blev lite lättade när vi fick reda på vad det var, för vi hade haft hemska fantasier om att vi hade överansträngt honom eller på något annat sätt var skyldiga till hältan. Men det var vi inte - kroppen hade bara bestämt sig för att stöta ut den främmande prylen i benet, och så var det med det.
Så han opererades, och vi fick hem honom rätt sent torsdag kväll. Sen dess har han haltat på det ömkligaste vis, har ett två centimeter ihopsytt sår på insidan av höger armbåge, och ser återigen för jäkla löjlig ut i plasttratten som hindrar honom från att slicka på såret. Det är så trist att se honom sådan igen - han var ju frisk ju! Fick busa med kompisen Grim och vara lös lite ibland och hoppa upp och ner från sängen på eget bevåg. Nu är vi tillbaka på korta kissturer i koppel och absolut inget busande. Vi har till och med tagit bort hans favoritleksaker för att han inte ska busa med dem - sömn och kel och stillsamt bentuggande är hans tillvaro just nu. Trååååkigt, tycker både vi och vovven.
Men det läker ju. Såret ser fint ut, och han har redan börjat stödja litegrann på tassen. Får det bara läka ifred utan komplikationer är han nog tillbaka på banan igen om några veckor.
Lillkillen.
Det är dock rätt jobbigt att vår försäkring har ett maxbelopp per 12 månader på 40 000 som brändes redan i somras. Så denna operation som gick på knappt 5000 fick vi betala ur egen ficka. Inte alls roligt, vi hade behövt de pengarna till annat. Ibland blir det inte som man vill, helt enkelt. Det är i alla fall skönt att vi rent faktiskt har pengarna och kan betala - även om det svider i plånboken. Aldrig mer djur utan ekonomiska marginaler! Jag har gjort det förut, och det är inte roligt.
tisdag 2 december 2008
Bra stämning
Igår var vi båda så trötta och slitna och lessa att vi grälade av bara farten. Tack vare AB lagade vi till slut mat, men vi åt den mer eller mindre i tystnad framför teven, och visste sen inte vad vi skulle göra härnäst. AB frös, jag frös om fötterna, vi ville båda ha thé men orkade inte göra något, och tja, var på gränsen till att börja gräla igen bara för att vi kände oss eländiga.
Då deklarerade jag att jag minsann tänkte göra en kopp thé åt mig i alla fall, och om AB ville kunde han också få en kopp. Hon sade att det ville hon hemskt gärna, och sen sade hon att hon kunde gå ut med hunden på en kvällsprommis under tiden. Medan hon var borta gjorde jag thé och dukade fram pepparkakor och digestivekex med ädelost och havtorns curd vid soffan. Sen satte jag på lite lugn musik, fixade mysig belysning med tända ljus, och tände dessutom ett doftljus. Och så satte jag på mig ett par strumpor. När AB kom tillbaka med lillkillen kröp vi upp i soffan med en filt över oss, jag läste en bok och AB ett seriealbum medan vi drack thé och åt godsaker. Vilde tyckte att vi äntligen hade tagit vårt förnuft till fånga och sov lugnt mellan oss.
Efter en kvart eller så mådde vi äntligen alldeles utmärkt. Efter en halvtimme var théet slut och vi var sömniga, så vi gick och lade oss. Det krävdes så lite för att vända en usel kväll till en riktigt riktigt bra.
Då deklarerade jag att jag minsann tänkte göra en kopp thé åt mig i alla fall, och om AB ville kunde han också få en kopp. Hon sade att det ville hon hemskt gärna, och sen sade hon att hon kunde gå ut med hunden på en kvällsprommis under tiden. Medan hon var borta gjorde jag thé och dukade fram pepparkakor och digestivekex med ädelost och havtorns curd vid soffan. Sen satte jag på lite lugn musik, fixade mysig belysning med tända ljus, och tände dessutom ett doftljus. Och så satte jag på mig ett par strumpor. När AB kom tillbaka med lillkillen kröp vi upp i soffan med en filt över oss, jag läste en bok och AB ett seriealbum medan vi drack thé och åt godsaker. Vilde tyckte att vi äntligen hade tagit vårt förnuft till fånga och sov lugnt mellan oss.
Efter en kvart eller så mådde vi äntligen alldeles utmärkt. Efter en halvtimme var théet slut och vi var sömniga, så vi gick och lade oss. Det krävdes så lite för att vända en usel kväll till en riktigt riktigt bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)