lördag 27 juni 2009

Det var det här med perspektiv på saker och ting...

Och så föll jag ner i ett svart hål igen. Att det ska vara så svårt det här. Att det ska vara så svårt för mig att våga tro på att jag duger, att jag är tillräcklig, att en sån som jag också får existera. Plötsligt började jag mäta min existens i prestation igen, och fann mig sorgligt otillräcklig.

Det är svårt det här. Det är svårt för mig som sprungit ifrån mina demoner hela livet att plötsligt ha foglossning och tvingas stå still. Det är nästan ironiskt att det nu är så konkret. Jag har använt den där metaforen om att springa rätt länge, men inte egentligen menat det bokstavligen. Bara menat mitt beteende att ständigt tacka ja, att ständigt ställa upp, att ta på mig mer och mer och mer, projekt, arbete, ansvar, uppgifter. När jag de senaste åren har försökt sluta upp med det beteendet har jag liknat det med att sakta ner, och låta demonerna komma ikapp.

Och nu är jag tvungen att sakta ner, mer än någonsin förr, alldeles bokstavligt talat. För om jag går fort kör någon elak jävel in ett spjut i ländryggen på mig. Förlåt Kaxiga mamman! Jag har hört dig beskriva det så, och jag har i och för sig trott dig, men inte mer än att jag nickat och tänkt att det låter jobbigt. Nu förstår jag plötsligt precis hur du menade, och att jo, det är verkligen exakt så. Det är inte en överdrift eller ett färggrant sätt att beskriva det på - det känns verkligen som om höften blir genomborrad av något hårt och vasst. Förjävla ont gör det.

Nu kan jag inte springa längre. Vare sig bokstavligt eller bildligt.

Och jag har så jädra svårt att stå ut med det. Att stå ut med mig själv. Vad tjänar jag till, liksom? Vad duger jag till, om jag inte kan göra något? Vad ska AB med mig till, om hon förutom att försörja mig och jobba heltid inte bara måste göra allt hushållsarbete utan dessutom ta extra hand om mig? Vad ska hon med mig, om jag inte kan göra något?

Vad ska någon med mig till? Vad har jag i världen att göra? Hur kan jag motivera min existens, om jag inte uträttar ett endaste dugg?

Jag vet ju att det inte är så här. Jag vet att det inte är vettigt. Jag tänkte inte så för två dagar sen, och jag kommer att hitta tillbaka till min trygghet och självrespekt igen. För jag vet ju att jag skulle älska och ta hand om och uppskatta AB även om hon inte lyfte ett finger resten av sitt liv. Jag vet ju att kärlek inte handlar om det, och att hon på samma sätt alltid kommer att älska mig och vilja vara med mig, hur jag än mår. Jag vet det - jag tror att jag bara är rädd för att tro på det.

Och jag mäter ju ingen annans människovärde efter deras arbetsförmåga. Det vore ju horribelt. Skulle vi skjuta sjuka människor som man gjorde förr med hästar som bröt benet? Sätta ut svaga barn i skogen till vargarna? Kasta åldringar utför ättestupan? Och om jag nu inte tycker att andra ska dömas efter en sådan mall - varför ska jag döma mig själv efter den? Varför skulle just jag, av alla människor, förlora mitt människovärde i samma ögonblick som jag förlorar min arbetsförmåga?

Men ändå känns det så. Det är dumt och ologiskt, men ändå känns det så. Som att jag är dum och lat och omoralisk som inte orkar lika mycket som förr. Som att det bara är en fråga om karaktär, och att jag uppenbarligen har en dålig sådan. Som att en duktig människa skulle orka jobba heltid (minst) och sköta hälften av hushållsarbetet och träffa kompisar och göra allt annat som duktiga människor gör, även i sjunde månaden. Även med sammandragningar och foglossning och andnöd och löjligt mycket övervikt. Att det bara är för att jag är svag och lat, framförallt lat, som jag inte gör alla dessa saker.

Så dumt.

Så dumt när jag läser det, och ärligt talat så dumt när jag tänker det.

Jag är gravid. Höggravid. I några få veckor till jobbar min kropp dygnet runt med att föda och bära och skydda en liten liten varelse, och förbereder sig för att denna lilla varelse ska komma frisk till världen. Det är vad jag håller på med. Det är vad all min energi och all min kropps resurser går åt till. Det är ett par månader kvar, och sen har jag gjort det häftigaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, nämligen gett liv åt en liten bebis.

Och om jag inte kan stå ut med att det gör att alla andra aktiviteter får stå tillbaka en hel del, så är jag knäpp. Och om någon i min omgivning till äventyrs skulle störa sig över det, så är den dum i huvet. Det är verkligheten - resten är bara mina förvirrade nojor.

Dessutom sitter jag halvvägs igenom ett tio-timmarspass på jobbet när jag skriver det här, så min definition av att göra "absolut ingenting" är lika knäpp som resten av resonemanget...

onsdag 17 juni 2009

Förkyld och försenat.

Jag är förkyld, för första gången på riktigt länge. Tror att jag känt mig lite halvkrasslig nån mer gång under graviditeten, men annars har jag varit ovanligt frisk. Från vanliga åkommor, dvs, graviditetssymptomen har ju bidragit alldeles tillräckligt. Men nu är har jag redigt ont i halsen och snorar. Blää.

Och grejen är den att aktiviteter som att gå ut med hunden, eller att cykla fram och tillbaka till skolan, för mig numera är att likna vid ett hårdare träningspass. Med yrsel, blodsmak, kramp och hela köret. Så nu försöker jag fundera ut hur jag ska kunna ta det lugnt och inte anstränga mig alldeles för mycket med virus i kroppen, utan att hunden kissar på mattan.

Jag vill ha min kropp tillbaaaakaaaaaaaa! Nuuuuuuu!

(Eller nja, egentligen vill jag faktiskt väldigt gärna vänta tills knyttet är färdigväxt och kan komma ut utan fara för liv och lem. Men jag är just nu redigt trött på att må som jag mår.)

Vi fick, apropå ingenting, ett ganska komiskt brev igår. Det var från landstinget, och var en kallelse till ett möte med en dietist. Jag erbjöds nämligen det av den första barnmorskan vi träffade, vid inskrivningen i februari. Och då tänkte jag, att tja, jag tycker mig visserligen ha ganska god koll på vad jag äter, men visst, sådär i början av graviditeten kunde det väl absolut vara intressant att få tips om hur jag ska äta den resterande tiden. Sen hörde de aldrig av sig, så det skickades faktiskt två remisser till, både av vår nästa barnmorska och av en läkare jag träffade. (De verkade gilla att skicka remisser - jag antar att det är roligt att sätta andra i arbete.)

Och nu kom kallelsen, till den 30 juni. Förtänksamt nog hade de strukit under med grön överstrykningspenna raden som sade "Om du inte kan komma, var snäll och boka av ditt besök på tel XX XX XX". Mycket insiktsfullt av dem, får man väl säga.

För nej, jag tänker inte belasta mig med att gå på ännu en inbokad tid, och riskera ännu ett ångestfullt besök hos ännu en människa med potential att göra mig illa. Den eventuella vinsten är inte värd risken. Kanske hade det varit det inför graviditeten, i början av den. Men inte nu, med bara två-tre månader kvar. Jag litar på att jag och AB vet tillräckligt mycket om kost och hälsa för att styra upp det här alldeles själva.

söndag 14 juni 2009

En sån skillnad

Fredagen blev faktiskt riktigt bra ändå. Mama Mia fortsatte visa upp sin goda sida, och när jag och receptionisten där väl fick tag på varandra över telefon (första kontakten var via mejl, och vi tajmade det hela med att AB satt i telefonmöte på vår fasta telefon hela förmiddagen...) så löste det sig.

Ja, alltså, vår inplanerade barnmorska fortsatte vara hemma med sitt sjuka barn, såklart (svårt att göra något åt - såna där små knoddar blir visst krassliga emellanåt har jag förstått det som), men när jag lite bedrövat pratade om att vi (dvs egentligen AB) tagit ledigt från jobbet och att vi fixat hundvakt och fanns det ingen annan vi skulle kunna träffa, bara det blev någon gång i dag?, så visade det sig att jovisst fanns det det. Och två minuter senare blev jag uppringd av en tredje barnmorska som visade sig lika trevlig som de andra två jag pratat med därifrån, och som gärna träffade oss.

Så vi pallrade oss iväg med bilen i duggregnet, och jag glömde min regnjacka. När vi väl kom till Stockholm vräkte det ned, och var dessutom fullt med trafik och inte helt lätt att hitta parkering på Götgatan bara sådär, men vi kom i tid i alla fall. Och sen satt jag och höll AB i handen, med lätt fuktig övertröja efter spring i regnet, i ännu ett väntrum.

Men det här var ingen sjukvårdsinrättning. Eller det såg i alla fall inte ut som en. Det var inhyst i ett av alla dessa 1800-talshus som centrala Stockholm verkar bestå av, med löjligt högt i tak och enorma fönster, stora stora stentrapphus och jättelustiga vinklar i rummen eftersom allting är ombyggt från den tidens bisarrt stora lägenheter.

Det var mysigt, helt enkelt, och fullt av varma färger och vackra detaljer. Väntrumssoffan var stor och mjuk och vinröd, alla andra därinne hade tagit av sig skorna och det fanns inga gröna plast-tossor så långt ögat såg. Inga slitna gamla Se&Hör heller, så vitt jag märkte, däremot en uppnosig liten stenkatt som tittade glatt på oss från golvet.

Och väntrummet var fullt med folk, flera mammor med små små spädbarn, och en hel liten familj med två glatt lekande småbarn. Vi fick vänta en liten stund, på det sättet stämde det med förväntningarna på sjukvård i alla fall, men det var faktiskt rätt skönt efter en stressad bilresa i regn och rusningstrafik. Jag drog upp fötterna under mig och lutade huvudet mot ABs axel, och slappnade av. Det var mysigt där. Det var inte farligt.

Det kom och gick en massa folk, bara kvinnor tror jag, som såg upptagna men vänliga ut, och då och då blev någon i väntrummet hämtad. Eller snarare, någon av kvinnorna gick fram till personen hon ville hämta, hälsade ordentligt med leende och ögonkontakt, och lät uppriktigt glad att se personen ifråga. Ingen som vinkade från andra änden av rummet, inga nummer eller namnuppropanden - mänskliga möten, riktiga människor som betedde sig normalt mot varandra. Och ingen hade vita sjukhuskläder på sig, eller namnskyltar med titlar, och ingen såg sur eller stressad ut. På det förra stället var stämningen alltid tryckt och tyst, och sofforna var ställda med ryggarna mot varandra. Bara en sån sak.

Barnmorskan vi träffade denna gång hette Kerstin, och hon var faktiskt inte heller läskig. Hon var riktigt trevlig. Inte på något särskilt sätt, kom vi fram till efteråt, utan helt normalt. Sådär som folk är i vanliga fall, som man ska vara - normalt artigt intresserad av främlingar, som folk är som har någon slags basal social kompetens. Hon tog i hand och såg oss i ögonen och log.

Ärligt talat, det räcker ju faktiskt. Jag behöver inte mer. Det jag inte fattar är vad i helvete alla andra hållit på med? Hur svårt kan det vara att bete sig som en människa?

Hennes rum såg ut som ett kontor, med fina gardiner och en färgglad lampa, och två besöksstolar. Det enda som avvek var en sjukhussbrits som stod mot väggen, men den hade de dragit ett överkast över, som matchade stolarna. För mig gör såna saker en sån otrolig skillnad. Ett tygstycke istället för det prasslande, vita pappret - och jag slipper få ångest och bli gråtfärdig. Det kan vara så enkelt.

Hon tog en massa prover på mig, och det var inte läskigt alls. "Så här lycklig har jag aldrig sett dig förut..." sade AB en gång, och när jag tittade ytterst förvånat på henne fyllde hon i "med en blodtrycksmanschett runt armen, menar jag!" Och det kunde jag ju hålla med om. Jag har varit avsevärt lyckligare i mitt liv än så, men nej, aldrig i den situationen. Jag var så otroligt lättad och glad över att slippa bli uppskrämd och känna mig kränkt.

Vi blev lyssnade på. Vi blev bemötta som människor. Vi blev respekterade och sedda och inte fnysta åt. Jag kände mig som mig själv, inte nedtryckt och rädd och tystad. "Du talade för dig själv" konstaterade AB också efteråt, "och du skämtade." Och jo, det stämde också. Jag kunde skämta - och barnmorskan skämtade tillbaka. Och jag var mitt vanliga sociala jag, istället för att låta AB prata och själv mest sitta och vara dissocierad eller gråtfärdig.

Det känns så otroligt skönt att ha hittat ett bra ställe. Det känns jättebra att inte behöva oroa mig mer. Jag önskar bara att vi skulle ha kommit hit från början, och besparat oss en massa lidande. Men nu har det i alla fall löst sig, och det känns så bra.

(Sen måste jag bara berätta, även om det inte går att få in i resten av historien på något bra sätt, att när barnmorskan skulle ta mitt blodprov så plockade hon fram grejerna ur en liten flätad korg som stod bakom gardinen, och bandet hon stasade av armen med var alldeles färgglatt, och provröret hade en lila kork. För mig gör det en enorm skillnad - att saker inte skriker "Landstinget" och "sjukvård". Att de ser fina och färggranna och, tja, normala, ut.

Och att det blev så tydligt att det inte är undersökningarna i sig jag är rädd för. Utan miljön. Och människorna. Jag är rädd för sjukvårdspersonal. Se inte ut som om du jobbar på sjukhus, och bemöt mig med normal social kompetens, respekt och vänlighet, och jag är inte särskilt rädd alls.)

fredag 12 juni 2009

Inställda planer

Vi hade en hel eftermiddag och kväll inbokad i huvudstaden idag, först besök hos barnmorskan och sen en efterlängtad dejt med goda vänner. De goda vännerna meddelade kvart i åtta imorse att de hade fått förhinder. Sen fick jag ett mejl från Mama Mia att barnmorskan vi skulle träffat är hemma med sjukt barn - så skulle vi kunna ringa dem och bestämma en ny plan?

Suck.

Jag känner mig som en ballong där all luften pyst ut.

onsdag 10 juni 2009

Ytterst motvilligt

Idag ska vi på visning på förlossningsavdelningen. Jag har ont i magen, och hela den här dan har känts lite konstig.

Vill inte, vill inte, vill inte.

Valium, någon?

AB tröstade mig med att vi ju ska få prova lustgasen, så jag konstaterade att bara det var okej att jag släpade runt på den hela tiden så går det nog bra...

Med ens förstår jag de som tigger och bråkar om att få göra kejsarsnitt - om de bara sövde mig hemma och levererade mig och färdigt knytt tillbaka igen när allt var över skulle jag nog också vara på...

Vill inte. Så är det.

måndag 8 juni 2009

Befriade journaler

Igår var vi på andra träffen med föräldrautbildningen, och befriade våra journaler från mödravårdscentralen. Det känns verkligen som att vi befriade dem, som en modig räddningsaktion. Det gick faktiskt lättare än vad jag trodde - men det är nog bara för att jag är så otroligt pessimistisk.

Vi konstaterade dock när vi gick därifrån att nej, de är inget effektiva på det där stället, det är de inte. Till slut lyckades de dock hitta någon som hittade någon som sade sig ha rätt behörighet, och denna någon kunde till slut hitta någon som kunde hitta "skriv ut"-knappen på journaldokumentet. Det var visst den svåraste delen - "Men hur gör jag nu?". Ärligt talat, så it-inkompetent får man inte vara år 2009. Men nu är papperna våra att göra vad vi vill med, de vet att vi byter MVC och jag sitter inte och gör glukosbelastning och barnmorskebesök idag, vilket jag annars skulle ha gjort. Ha!

Det där med glukosbelastning är något en överläkare hittade på lite för sig själv efter att jag hade pratat med honom en timme angående risken för havandeskapsförgiftning (jag ligger dessvärre i riskzonen rent statistiskt). Han nämnde inte ett ord om det till mig, men vid nästa barnmorsketräff stod det tydligen som en rekommendation i journalen, och jag gick motvilligt med på att bli uppskrämd nog för att godkänna att det gjordes. Nu avbokade vi det dock, mest för att jag överhuvudtaget aldrig mer vill gå dit, och nu vet jag inte riktigt hur vi ska göra. Det är en sån där sak vi ska ta upp med Mama Mia-morskorna på fredag, tänkte jag.

Grejen är den att den enda anledningen till att de vill kolla om jag har graviditetsdiabetes, vilket är vad glukosbelastningen går ut på, är att jag är överviktig. Mitt blodsocker har varit alldeles utmärkt varje gång det kollats (typ varje gång jag stuckit näsan dit), och jag äter som regel alldeles utmärkt mat, utan vare sig sockerchocker eller blodsockerfall. Jag tror inte de har så mycket på fötterna för att göra just den här undersökningen, utan att det var något den mycket noggranne och ambitiöse överläkaren slängde in som en sista grej i journalen, "för säkerhets skull", liksom. Alldeles oavsett det faktum att den där undersökningen som görs "för säkerhets skull" medför en massa obehag och lidande för den sjukhusrädde patienten... Kort sagt, jag vill ha ett andra utlåtande innan jag gör något sådant. Jag tror nämligen inte ett ögonblick att jag har diabetes just nu (och inte havandeskapsförgitftning heller, vad det beträffar).

Föräldrautbildningen har varit helt ok, två träffar på mödravårdscentralen och på onsdag ska vi till sjukhuset och titta på förlossningen. Det känns rätt jobbigt, ärligt talat, men jag tror att det är en bra grej att gå dit. Om inte annat för att känna hur jobbigt det egentligen är. Det jag vill göra egentligen är dock snarare stanna hemma, alternativt äta en massa valium innan vi kommer fram. Nå, jag kommer inte göra någondera.

Träffarna har varit rätt bra, även om första, då barnmorskan som har lett träffarna pratade om själva förlossningen och vad som händer i kroppen, var roligare än den igår, då hon mest pratade om amning och hur det lilla spädbarnet fungerar. Igår sade hon nog ingenting som jag inte redan visste - jag har läst alldeles för mycket utvecklingspsykologi, insåg jag, och har väldigt god koll på såna saker som perceptionen hos nyfödda och utvecklingsstadier. Därmed inte sagt att jag vet något om hur de fungerar i praktiken...

Det enda som varit dåligt är att ledaren varje gång tidigt under träffarna nämnt förlossningsrädsla och sagt att det är så viktigt att man säger till om det är något, och att de så gärna vill hjälpa till. Det har gjort mig urförbannad och fått mig att vilja ställa mig upp, slänga saker på henne och skrika "Hycklare!", och sen har jag suttit i en halvtimme och tänkt på hur det egentligen går till och vad de egentligen gör om man säger att man är rädd och ber om hjälp...

Det har, milt sagt, varit lite distraherande. Men eftersom just den här mänskan faktiskt inte varit idiotisk på något annat sätt, bortsett från denna naivitet när det gäller hennes kollegors hjälpsamhet och vänlighet, så har vreden sjunkit undan efter en stund och jag har kunnat lyssna igen.

Men jag är så glad att jag inte behöver gå dit något mer!

onsdag 3 juni 2009

Tiden går

Vecka 29!! My god, vad tiden går. Två månader och 16 dar kvar nu, till beräknat förlossningsdatum. Dvs mellan två och tre månader kvar tills lilla knyttet ger sig till känna här ute hos resten av oss.

Och jag har börjat längta, igen. Min längtan gick liksom ner på sparlåga när jag väl blev gravid, och ersattes av oro och försiktig hoppfullhet. Men ju närmare vi kommer desto mindre rädd blir jag, och desto mer växer längtan. Den där rena, förhoppningsfulla, framåtblickande gladlängtan.

Vi ska faktiskt ha ett barn!

Hurra hurra!

Dessutom är det bara två dagar kvar på den här terminen. Ett seminarium och en tenta till, och sen är jag fri. Sen kan jag vara gravid hemmafru hela sommaren, och ägna mig åt att bygga knytt och träffa alla vänner jag försummat i ett halvår. Det ni! Snart blir jag social igen! (När inte alla mina krafter går åt till skolarbete längre.)

Kort sagt, livet är gott.