Heltid

Det märks att det ändå är rätt jobbigt att börja praktisera. Och att det var rätt jobbigt att det strulade en massa precis innan praktiken började (handledaren fick sparken/blev förflyttad från sitt team, och meddelade att han inte kunde ha någon praktikant, tre dar innan jag skulle börja. Det löste sig, men inte förrän i måndags.).

Min mage har nämligen kraschat igen. Som den gjorde i höstas, då jag blev jättejättesjuk några dar. Jag tänkte inte bli det igen. Men det märks att det var jobbigt.

På måndag börjar jag igen. Det är bara att köra på. Nio veckor kvar av heltid.

Praktik

Plötsligt jobbar jag heltid. Sen i måndags. Tack och lov en kort heltid, mellan halv nio och strax efter fyra, och inte så långt hemifrån. Och tack och lov med en trevlig handledare, som inte är superstressad.

Signe får gå lite längre på dagis från och med nu, men mormor I och morfar A hjälps åt med att hämta de dagar AB inte jobbar hemifrån.

På ett sätt är det mycket mindre jobbigt att vara på jobbet på dagarna än hemma med Signe. I alla fall denna vecka. På ett annat sätt är det väldigt konstigt att vara hemifrån och inte vara med Signe särskilt mycket. Väldigt kluvet.

Published with Blogger-droid v1.5.8

Prat!

Signe har slutat jollra nu. Sen nån vecka tillbaka verkar varje ljud hon säger vara en specifik glosa. Det är en stor förändring! Det betyder inte att vi alltid förstår vilken glosa hon menar, tvärtom. Det märks tydligare vilka ljud hon inte klarar av, t ex sss, och att det mesta hon säger låter ungefär likadant. Men hon vet vad hon menar. Enorm skillnad!

Och ord vi faktiskt känner igen rasslar in som på ett löpande band. Dagens nytillskott är "alle", alltså nalle. "Igne" har funnits med ett tag - det är hon själv. Och "iiin" som betyder min. "Iiiila" kommer ofta, det är lila. Används också om mörkrött, rosa och mörkblått. Hon gillar de nyanserna.

Det är så coolt att följa henne. Det är så coolt att hon har börjat prata så mycket mer med oss! Nu är det på vippen till ett riktigt språk - det gäller bara för oss att tyda henne.

Vitsen med att vänta

Jag tycker det är så coolt att det går att förhandla med Signe. Att det går att säga vad man vill och sen vänta in henne. Så gör jag ofta. Jag säger vad jag vill och de gånger hon säger nej, eller bara inte svarar, så upprepar jag mig en eller kanske två gånger. Och sen slutar jag. Går därifrån, gör något annat. Och kanske sju av tio gånger gör hon det jag bad om en liten stund senare.

Häromdan handlade det om tröjor. Hon gick omkring i bara byxorna och jag minns inte riktigt om det var för att det såg kallt ut eller om vi skulle nånstans, hursom så ville jag ha en tröja på henne. Så jag tog fram två tröjor och höll fram dem och sade att "vill du ha den eller den?". "Nä!" sade Signe. Jag frågade ett par gånger till, men nej, hon ville inte ha någon av dem. Då lade jag dem på golvet, och gick och gjorde något annat i köket istället. Så viktigt var det liksom inte.

Två minuter senare kommer hon med en av tröjorna (den lila av dem, givetvis) och vill ha den på sig. Hon behövde liksom bara få fundera på saken en stund. Och jag måste inte vinna varje strid, eller bli sur för att hon inte gör som jag vill. Det räcker väldigt långt med att bara tala om vad jag tycker, och sen lämna ämnet. Mycket, mycket skönare än att försöka tvinga henne - det går ju, hon är ju mycket mindre än mig, men det går inte utan att hon blir förtvivlad. Och det är få saker som är så viktiga.

Frågor och färger

Jag har lagt till en rolig knapp på min blogg, inspirerad av lite andra bloggar jag läser. Via knappen går det att ställa frågor till mig, och jag lovar att svara på alla frågor här i bloggen så gott jag kan. Så - fråga vad som helst! Jag kommer svara.

Signe har för övrigt helt klart lila som favoritfärg. Det är lite roligt.

Hela natten, var det ja

Signe sov gott i sin egen säng till klockan sex imorse. Sen sov hon lika gott en timme till i ABs famn. Sen var det morgon, för oss alla tre. Så så gick det.

Hon är cool, lillsnuttan. Och ikväll sover hon hos morfar, och vi får tid för oss själva igen. Det behövs. Och ska bli skönt.

Men ännu skönare är att livet börjar funka för oss. Och vi fick inte panik. Och hon sover bra igen. Bra grejer.

Och jag har städat badrummet. Det är också väldigt bra grejer. Särskilt efter att ha varit förkyld hela veckan - har jag lust att städa är jag definitivt på bättringsvägen.

Det händer mycket nu

För första gången sen vi lyckades övertala Signe om att hon kan somna in av egen kraft protesterade hon vid läggningen. Det har annars gått hur bra som helst i en dryg månad. Men inte ikväll. Eller egentligen har hon sömnstrulat hela veckan, en natt sov hon obrutet men annars har det varit strul strul strul. Skillnaden är att vi är i ett helt annat skick att hantera det. Men det är förstås jobbigt ändå.

Och så strular hon i största allmänhet - jag tror det händer mycket för henne nu. Nya ord rasslar in dagligen, det är som om hon smakar på dem. Och så är det som att hon måste testa allting på nytt. Får jag dricka badvattnet? Inte? Men nu då? Eller nu? Måste jag ha blöja? Måste jag ta på kläderna? Kan jag säga nej? Tydligen. Kan jag göra det igen, och igen och igen och igen? Inte? Total förtvivlan.

Och varje morgon frågan "måste jag verkligen gå till förskolan idag?". Hon protesterar och springer undan och tja, vill inte. Tills jag bekräftar att hon inte vill. Och säger att hon ska ändå. Då är det okej, sen tar vi på overallen och rullar iväg och allt är helt okej, även när jag går ifrån henne. Men hon måste liksom kolla.

Ja, och så får hon tokutbrott när vi inte gör som hon säger, eller inte förstår henne. Det har hon förstås alltid fått, men nu är de intensivare igen, och kommer snabbare. Och hon gör oss illa, rycker mina glasögon och nyps och rivs och drar i håret, fast vi säger nej och aj. Så det händer mycket. Av och till, egentligen större delen av tiden, är hon på soligt humör. Men det här trotset, ilskan, tvärtemotet, ligger och bubblar väldigt nära ytan.

Och ikväll ville hon inte sova i sin säng. Hon ville sova, och några gånger bad hon om att bli buren till sängen, men när hon fick klart för sig att hon skulle stanna där protesterade hon. Vi ägnade en halvtimme åt att förhandla om saken, en stund i min famn och sen ner i sängen, och så upp igen efter protester. Vi pratade, eller jag pratade och hon reagerade och nickade och skakade på huvudet och tyckte saker.

Till slut satt vi färdigpratade i hennes mörka sovrum, hon hade slappnat av i min famn och jag sade att nu, älsklingen, nu ska vi lägga dig i din säng och så ska du sova där. Och sen lade jag ner henne, fast hon skakat på huvudet och sagt att nej, det skulle hon inte.

Hon var trött och låg ner, men protesterade med rösten. Hon skrek, och grät, och skrek, förbannad som bara den. Men rätt ner i kudden, hon försökte inte sätta sig upp eller få tag på mig. Det var som att hon köpte det jag sade, men inte höll med om det. Hon skrek kanske nån minut, och jag var väl på gränsen till att ge upp när hon tystnade och somnade, medan jag strök henne över ryggen.

Det var första gången någonsin jag inte tagit upp henne när hon velat. Men det var så tydligt att tja, att hon mest testade vad som gällde. Att hon var arg, inte förtvivlad. Och det spelar ju in att jag vet att hon kan, och att vi hade pratat om det innan. Att vi båda visste vad som pågick.

Nu sover hon. Vi får väl se hur det blir inatt. Det känns som att det kan gå åt vilket håll som helst. Det är fullt möjligt att vi inte hör av henne igen förrän imorgon bitti. Det är lika möjligt att hon skriker om fem minuter och inte vill vara ensam mer i natt. Det andra alternativet är väl i och för sig mer troligt, men det är inte självklart att det blir så.

Vi får se, helt enkelt.

Tillbakablick.

Jag läste just igenom min egen blogg. Det är möjligen lite ego. Eller ett tecken på att jag är förkyld och ganska uttråkad och mest vill sitta i soffan. Hursom så kom jag ända tillbaka till februari förra året.

Den första reflektionen var att det var rätt bra jädra synd om oss. Jag började gråta rätt snabbt, och fortsatte med det ända tills jag kom till våren. I våras var jag tydligen inte lika deppad, vad det verkar.

Den andra reflektionen var nog att jag skriver helt okej. Jag har annars mest tänkt om den här bloggen att jag verkligen inte anstränger mig och att jag inte skriver så där fint och roligt och genomtänkt och tja, bra, som alla andra. Men uppenbarligen var det både rörande och lättläst. I alla fall för mig själv, som kommer ihåg allt jag skriver om.

Och den tredje reflektionen var shit, vad mycket jag inte skriver om. Massor massor med händelser och planer och tankar och principer och grejer som aldrig nått bloggen. Såklart. Om jag skrev allting här skulle jag ju inte ha tid att leva. Och också, väldigt tydligt, att när det krisar mellan mig och AB så skriver jag ingenting. För att jag inte är bekväm med att skriva om henne på det sättet här. Så när det varit tyst på bloggen har vi antingen haft världens äktenskapskris, eller så har jag mått utmärkt och varit upptagen med att leva och må bra. Det är nog ungefär fifty/fifty hittills, tror jag.

Det kändes rätt bra att läsa den, i alla fall. Och det kändes jättejättebra att läsa alla snälla, varma, stöttande och tankeväckande kommentarer jag fått hela tiden. Det hade jag också liksom missat. Att jag ju jätteofta får väldigt fina kommentarer. Det gjorde mig glad att återupptäcka.

Även det dåliga är bättre nu

Nu körde det ihop sig lite igen, jag är förkyld och har fått någon besynnerlig ryggkrämpa och AB har tandvärk. Och Signe har sovit dåligt nu igen, i två nätter. Men det märks att situationen är en annan. Vi är inte på bristningsgränsen längre. Vi är inte helt slutkörda. Det är jobbigt, men inte mer än så. En sömnlös natt tar inte knäcken på oss. Vi kan se att det kommer gå över, och vi blir inte förtvivlade. Enorm skillnad. Det är en helt annan sak nu när vi sovit ikapp och inte har en gigantisk sömnskuld att kämpa emot.

Signespråk

Vi längtar efter att hon ska börja prata! Ännu mer, kan man säga. Vi fattar ofta vad hon vill i stunden, men det är inte så lätt att veta hur mycket hon fattar av det vi säger. Förmodligen massor. Klok flicka, är hon.

Ojojoj säger hon när nåt är galet. Med olika tonfall, ibland uppfordrande, som i "Ojoj, nu är filen slut, jag måste få mer", och ibland ledset som i "ojojoj, jag slog mig, blås på min hand!". Och ibland bara förundrat, ett långt utdraget "ooooj", inför fina och konstiga och spännande saker.

"Mama!" är ett verb och betyder "fixa!".

"Vovve" är hund, eller andra söta djur, och de är mycket viktiga och måste ofta bäras omkring på. Ett högt, utdraget "iiiiii" är en katt, som säger "mjauu". Eller "iiii" vilket faktiskt är mer likt vad katter oftast säger.

"Iiita" är dagens bubblare, och betyder "rita", ett stort intresse.

"Mm" betyder ja. Huvudskakningar är nej.

"Däh" betyder där, den, det, fixa, ge mig, vad är det? och tja, saker i största allmänhet.

Kaniner anges genom att rynka på näsan och blåsa utåt. För så har mamma sagt att kaniner gör... Och hästar säger "hähähähä".

Rätt många grejer har hon sagt en gång och sen inte igen; boll, rida, bra, Signe, titta. Förhoppningsvis lagras alla hennes noggrannt samlade glosor i något stort förråd nånstans, och släpps ut allihop samtidigt framåt våren. Hon spar på ord som om de vore skatter, och har oss att upprepa namnet på allt i hennes omgivning om och om igen. Det är häftigt.

Hon kan över och under, bakom och framför, uppåt och neråt, färger, möbler, kroppsdelar, djur och deras läten, lägenhetens olika rum, namn på släktingar och förskolepedagoger och massor med olika fåglar. Så coolt!

Så prata snart, gumman! Vi vill veta vad du har att säga!