Nu är vi på hotell-BB i Danderyd och har en underbar liten dotter. Knyttet är inte längre ett knytt av okänt kön, utan ett barn här ute i världen tillsammans med oss andra, och hon är vår lilla dotter.
Vi åkte in till Danderyd vid sex igår kväll, och efter en oändlig bilresa, där jag fortfarande hade en värk i minuten i bilen som jag hanterade med TENS och gutturala vrålanden (till chaufförens konsternering). Det blev lite jobbigt och stressigt när vi kom in, jag blev skrämd av sjukhuset och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen och göra av mig när jag hade ont - hemma hade jag hittat en teknik och det var lite jobbigt innan jag hittade den igen. Men när de hade kolla med CTG-kurvor och sett att jag var öppen 3-4 cm fick jag sno badkaret, och där stannade jag sen till efter midnatt, och hanterade den biten av förlossningen där.
Den första barnmorskan och undersköterskan som tog emot oss klickade vi inte direkt med, men det gjorde ingenting för det var passbyte ganska snart, och de som tog hand om oss hela natten var jättejättebra.
Enda skälet till att jag gick upp ur vattnet var att de behövde ta hål på fosterhinnorna för att få processen att öka farten, och nästa fas minns jag inte jättemycket av. Jag låg en lång stund på knä i sängen med armbågarna på en saccosäck och andades oerhört mycket lustgas. En sak jag faktiskt kommer ihåg är att jag tänkte mig att jag var en björn, vilket framstår som rätt kul så här i efterhand, men som faktiskt hjälpte väldigt mycket när jag vrålade ner i lustgasen.
Jag låg så rätt länge, fast sen ville de att jag skulle byta ställning, och stå upp en stund, och då blev det lite jobbigt och besvärligt. Jag hade svårt att röra mig, och oerhört svårt att fatta vad som hände. Kombinationen massor med lustgas och oerhört stark smärta gjorde att jag inte var särskilt närvarande eller överhuvudtaget tänkande - jag tror faktiskt att det var mest smärtan som gjorde att jag försvann. Men de fick upp mig och jag stod mot en gåstol och andades lustgas och vrålade och kissade på mig - vilket jag inte alls stördes av just då. Det kändes distinkt som någon annans problem - jag hade större bekymmer.
Dessvärre öppnade jag mig inte mer än till 7 cm på en ganska lång stund, och de behövde sätta värkstimulerande dropp. När jag hörde det bestämde jag mig för att om det ändå inte gick framåt utan dropp så ville jag ha epidural. Dels var jag rädd för att öka tempot eftersom det redan var på gränsen till uthärdligt, och dels var just att värkarbetet skulle avstanna ett skäl för mig att inte ta epidural - och det föll ju då. Det där med en nål i ryggen kändes inte längre alls som ett problem - smärtan var vid det laget så stor att det inte fanns så mycket som skulle ha stört mig i det läget.
Så en söt ung tjej kom in och stack mig i ryggen, och envisades till min stora irritation med att jag åtminstone några sekunder i taget inte skulle andas lustgas - jag var i det läget ytterst ovillig att överhuvudtaget släppa masken. Att ligga still och kuta med ryggen på rätt sätt var också rätt panikinducerande, och att sen ligga på rygg igenom värkarna i 20 minuter efteråt för att bedövningen skulle börja värka var otroligt jobbigt. Inte minst eftersom det plötsligt fanns en möjlighet att smärtan skulle försvinna, men inga garantier. AB hävdar med bestämdhet att epiduralen hjälpte eftersom jag därefter faktiskt gick att få kontakt med ett tag och inte längre var fullt så borta. Men det var inget trollspö - värkarna gjorde fortfarande oerhört ont.
Narkosläkaren kom in vid fyratiden, och vid fem började krystvärkarna. De kändes helt annorlunda, på ett sätt ännu mer smärtsamma än de andra värkarna, men på ett annat sätt lättare att hantera. Jag låg på rygg och krystade, och lyckades faktiskt höra och förstå att ja, nu är barnet på väg. Men ändå var det helt otroligt att det faktiskt var på väg mot ett slags avslut, och idén att det skulle komma ett barn kändes helt avlägsen. Jag var lite rädd för att spricka, men blev lugnad av barnmorskan att jag gjorde allt rätt och kunde våga ta i. Så det gjorde jag, och till slut kom halva ungens huvud ut. Sen tog krysvärken slut, och där satt hon. Jag försökte faktiskt fortsätta krysta mellan värken, men det var såklart helt förgäves och jag blev ombedd att låta bli. Sen, efter en evighet på 90 sekunder, kom nästa värk och jag kunde pressa ut huvudet. Ett par värkar till och sen var barnet där, och jag kunde inte tro att det faktiskt, på riktigt, var över.
Det var oerhört jobbigt, oerhört smärtsamt, oerhört häftigt och det bästa, duktigaste, viktigaste jag någonsin gjort. Jag är så otroligt stolt över mig och över AB, och vi fick höra att vi var jättejättebra, vilket jag helt håller med om. AB är den underbaraste coach jag hade kunnat tänka mig, vilket jag visste att hon skulle vara, och jag gjorde faktiskt precis det jag hade hoppats. Jag fick inte panik, tappade inte modet, och orkade hela vägen, och nu har vi vår underbara lilla dotter.
Idag har jag kunnat äta och sova och amma och vi mår jättebra alla tre, och det är så häftigt.
Välkommen till världen, lilla knytt!
Visar inlägg med etikett knytt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett knytt. Visa alla inlägg
torsdag 20 augusti 2009
lördag 15 augusti 2009
Min första förvärk - tjohoo!
De senaste dagarna har jag känt av en molande slags mensvärk (det är förstås inte mensvärk, men det känns precis likadant), och jag är fortfarande inte riktigt säker på vad det är som känns och varför. Mensvärk dyker upp i alla beskrivningar av förvärkar, men å andra sidan beskrivs förvärkar och sammandragningar som just det - värkar. En slags kramper som kommer och går. Det här varken kommer eller går i någon större utsträckning - precis som riktig mensvärk så är det en konstant, molande känsla, ingenting alls i likhet med kramper.
Men jag reagerar ju alltid med högsta alarmberedskap inför nya spännande symptom, så prick halv elva tre kvällar i rad skrämde jag upp AB med att tro att nu, nu sätter förlossningen igång, för nu gör det ont. Ont gör det förvisso, men det verkar inte som om den här ihållande smärtan är direkt förebådande någon förlossning. Inget knytt ännu, under alla omständigheter.
Och så nån gång i natt kände jag plötsligt den där mensvärksliknande smärtan, tillsammans med en stark krampartad känsla - och konstaterade, nånstans mellan sömn och vakenhet "Jaha, det är så här förvärkar känns på riktigt - nu förstår jag." Jag låg och väntade en stund på att krampen skulle släppa, och hann tänka att "oj, vad lång tid det tar", och sen "fast det är nog inte så lång tid, det bara känns så för att det gör ont". Sen släppte krampen, och jag funderade lite förstrött på om det skulle komma någon ny, och sen måste jag ha somnat för nästa gång jag vaknade var det mycket senare.
Så imorse berättade jag glatt för AB att nu vet jag i alla fall hur det känns, och tycker att det känns som ett stort steg framåt. Hon såg något mindre entusiastisk ut, men jag tyckte det var jättebra.
Den molande smärtan verkar dock ha kommit för att stanna - med lite tur betyder det något positivt i barnafödandehänseende. Jag kanske har världens mest utdragna (och diskreta) latensfas? Eller så är det bara foglossningar, som ett resultat av knyttets ansträngningar att tränga sig ut med muskelkraft istället för att vänta på den där förlossningen som inte har lust att börja än. Som tur är sparkar knyttet regelbundet, så jag vet att allt står bra till därinne, och bortsett från diverse smärtsymptom mår jag också alldeles utmärkt.
Men jag reagerar ju alltid med högsta alarmberedskap inför nya spännande symptom, så prick halv elva tre kvällar i rad skrämde jag upp AB med att tro att nu, nu sätter förlossningen igång, för nu gör det ont. Ont gör det förvisso, men det verkar inte som om den här ihållande smärtan är direkt förebådande någon förlossning. Inget knytt ännu, under alla omständigheter.
Och så nån gång i natt kände jag plötsligt den där mensvärksliknande smärtan, tillsammans med en stark krampartad känsla - och konstaterade, nånstans mellan sömn och vakenhet "Jaha, det är så här förvärkar känns på riktigt - nu förstår jag." Jag låg och väntade en stund på att krampen skulle släppa, och hann tänka att "oj, vad lång tid det tar", och sen "fast det är nog inte så lång tid, det bara känns så för att det gör ont". Sen släppte krampen, och jag funderade lite förstrött på om det skulle komma någon ny, och sen måste jag ha somnat för nästa gång jag vaknade var det mycket senare.
Så imorse berättade jag glatt för AB att nu vet jag i alla fall hur det känns, och tycker att det känns som ett stort steg framåt. Hon såg något mindre entusiastisk ut, men jag tyckte det var jättebra.
Den molande smärtan verkar dock ha kommit för att stanna - med lite tur betyder det något positivt i barnafödandehänseende. Jag kanske har världens mest utdragna (och diskreta) latensfas? Eller så är det bara foglossningar, som ett resultat av knyttets ansträngningar att tränga sig ut med muskelkraft istället för att vänta på den där förlossningen som inte har lust att börja än. Som tur är sparkar knyttet regelbundet, så jag vet att allt står bra till därinne, och bortsett från diverse smärtsymptom mår jag också alldeles utmärkt.
måndag 13 juli 2009
Profetia
Saker jag tror om förlossning och bebis:
1) Jag tror att det är en pojke.
Jag har inget egentligt skäl att tro det, men AB tror samma sak. Det känns som en pojke.
2) Jag tror att förlossningen kommer att sätta igång innan eller precis runt den 22/8, och jag tror inte att jag kommer behöva gå och vänta länge efter beräknat datum.
Det kan iofs vara önsketänkande, men det känns så. Där spelar det väl också lite in att vårt första datum var 18/8, och det blev flyttat efter rutinultraljudet i vecka 20. Jag är inte alls övertygad om att det verkligen verkligen är sant att alla foster växer exakt lika de första 20 veckorna, inte minst eftersom mätningen är ett medelvärde av tre olika mätningar, som gav tre olika resultat. Eftersom vi inseminerade och vet exakt när det hela skedde, tror jag nästan mer på vårt första datum. Och tja, det känns helt enkelt inte som att det kommer ta lång tid. Den 15 eller nåt vore bra... :-)
(Jag har i och med det ingen som helst mental förberedelse på en förlossning som sätter igång i vecka 42, och kommer vara ett vrak om det blir så. Men så är det.)
3) Jag tror att förlossningen kommer att gå bra.
Jag har lite större mental beredskap för igångsättning, sugklocka eller kejsarsnitt än vad jag har för att gå över tiden, men nånstans är jag ändå övertygad om att det inte kommer att bli så. Det är okej om det blir så, och jag kommer inte gräma mig (även om jag nog blir lite besviken), men jag tror inte att det kommer hända. Jag tror att vi kommer ha en lång latensfas, komma in relativt sent på förlossningen, att jag kommer föda med en massa lustgas men utan sprutor, och att barnet kommer födas fram utan mekaniska hjälpmedel. Så tror jag.
Och när vår lilla dotter sedan förlöses med kejsarsnitt i vecka 41+6 kommer jag inte alls känna mig dum som skrev det här, utan bara konstatera att nej, det är ju så. Man kan aldrig veta.
Men man kan tro och hoppas, och det gör jag.
1) Jag tror att det är en pojke.
Jag har inget egentligt skäl att tro det, men AB tror samma sak. Det känns som en pojke.
2) Jag tror att förlossningen kommer att sätta igång innan eller precis runt den 22/8, och jag tror inte att jag kommer behöva gå och vänta länge efter beräknat datum.
Det kan iofs vara önsketänkande, men det känns så. Där spelar det väl också lite in att vårt första datum var 18/8, och det blev flyttat efter rutinultraljudet i vecka 20. Jag är inte alls övertygad om att det verkligen verkligen är sant att alla foster växer exakt lika de första 20 veckorna, inte minst eftersom mätningen är ett medelvärde av tre olika mätningar, som gav tre olika resultat. Eftersom vi inseminerade och vet exakt när det hela skedde, tror jag nästan mer på vårt första datum. Och tja, det känns helt enkelt inte som att det kommer ta lång tid. Den 15 eller nåt vore bra... :-)
(Jag har i och med det ingen som helst mental förberedelse på en förlossning som sätter igång i vecka 42, och kommer vara ett vrak om det blir så. Men så är det.)
3) Jag tror att förlossningen kommer att gå bra.
Jag har lite större mental beredskap för igångsättning, sugklocka eller kejsarsnitt än vad jag har för att gå över tiden, men nånstans är jag ändå övertygad om att det inte kommer att bli så. Det är okej om det blir så, och jag kommer inte gräma mig (även om jag nog blir lite besviken), men jag tror inte att det kommer hända. Jag tror att vi kommer ha en lång latensfas, komma in relativt sent på förlossningen, att jag kommer föda med en massa lustgas men utan sprutor, och att barnet kommer födas fram utan mekaniska hjälpmedel. Så tror jag.
Och när vår lilla dotter sedan förlöses med kejsarsnitt i vecka 41+6 kommer jag inte alls känna mig dum som skrev det här, utan bara konstatera att nej, det är ju så. Man kan aldrig veta.
Men man kan tro och hoppas, och det gör jag.
torsdag 2 juli 2009
Femte ultraljudet
Vi var på ultraljud igen, igår. Jag tror att det är fjärde ultraljudet; första gången var v. 10, då Reproduktionscentrum kontrollerade att det var en graviditet innan de släppte oss vidare till mödravårdscentralen. Andra gången var rutinultraljudet som inte kom förrän i vecka 20 för vår del. Tredje gången var i påskas när en förkylning gjorde att jag fick vansinnigt ont i magen, och blev skickad till kvinnoklinikens akut, där de ultraljudade dels för att se att knyttet mådde bra, och dels för att kontrollera att jag inte hade blindtarminflammation. Det hade jag inte - bara en ondskefull förkylning.
Och nu inser jag att det här var femte ultraljudet, inte fjärde, eftersom en överläkare hade läst min journal från mvc, och fått för sig att jag ligger i riskzonen för havandeskapsförgiftning. Det gör jag, för all del, rent statistiskt. Det ledde hur som till att han för det första kallade mig till ett samtal och skrämde upp mig, skickade en tredje remiss till en dietist (den där som faktiskt skickade en kallelse för någon vecka sedan), rekommenderade att jag kollar blodtrycket en gång i veckan, och ordnade med ett fjärde ultraljud för att i vecka 24 kontrollera blodkärlen mellan livmodern och moderkakan. Mellan vecka 20 och 24 går det tydligen att bedöma risken för havandeskapsförgiftning genom att mäta blodflödet genom de blodkärlen.
Han skrev också i min journal, utan att nämna det under samtalet, att jag borde göra en glukosbelastning för att uteslusta graviditetsdiabetes. Den var inplanerad på vår förra mödravårdscentral samtidigt som barnmorsketräffen efter att vi gick dit sista gången. Vi gick ju hem och avbokade allting efter den sista gången där, även glukosbelastningen, och har bestämt oss för att så länge jag fortsätter ha ett jämnt blodsocker varenda gång de testat (det ligger alltid mellan 5 och 6 - även om jag inte har en aning om 5 och 6 vad för något, så verkar det vara helt normalt) så vill jag inte utsätta mig för det. Jag är tämligen övertygad om att jag inte har diabetes. Liksom jag är mer än tämligen övertygad om att jag inte har havandeskapsförgiftning.
Vi kan också konstatera att denna något övernitiske läkare inte har gjort ett dugg för att lindra min motvilja mot sjukvården. Tiotusentals onödiga undersökningar ökar liksom inte min välvilja.
Hursomhelst, det sista av de rekommenderade åtgärderna för att kontrollera den här havandeskapsförgiftningen jag inte har var ett tillväxtultraljud i vecka 32, som vi således var på igår. Precis som allting annat var det givetvis frivilligt, men det är väl en av de saker jag faktiskt inte är sur över att göra - ultraljud innebär ju att jag får se knyttet. Dessutom var det en kvinnlig barnmorska som genomförde det, och det är inte obehagligare än att jag får lite kallt klet på magen. Så trots att vi vid det här laget är tämligen övertygade om att vi bara blivit utsatta för en forskningskåt överläkare som stirrat sig blind på statistik så åkte vi dit igår och gjorde undersökningen.
Allt ser jättebra ut. Knyttet hade för dagen valt att lägga sig med huvudet tätt tryckt mot min urinblåsa (verkar vara en favoritposition), men allt viktigt gick att se. Som att hjärtat slog. Och som att knyttet fortfarande har världens sötaste och finaste profil. Knyttet ligger också oväntat perfekt på tillväxtkurvan - väger nu 2300 gram och ligger precis mitt på kurvan för små bebisar som väger 3500 gram när de föds. Kunde inte vara bättre, med andra ord. Allt var som det skulle, knyttet har gott om fostervatten att plaska i, och är precis lagom stort. Inga tecken på att jag kommer att föda en jättebebis, eller på några tillväxtproblem.
Vi tog, givetvis, även blodtryck och kontrollerade protein i urinen (tecknen på havandeskapsförgiftning) och det var även denna gång ingen fara. Fast blodtrycket har gått upp lite, det är nu uppe i 140/90, samma som vid inskrivningen. Men ärligt talat är jag numera ytterst skeptisk till blodtrycksmätningarna, eftersom jag sett hur det varierat med hur stressad jag är för stunden - sista gången vi var på förra mvc hade jag vid första mätningen nånstans runt 160/110, dvs jättehögt. När vi väntat en kvart utan att någon var dum mot mig eller stressade mig var det nere på 138/80 igen, så som sagt, jag vet inte riktigt hur mycket jag ska tro på deras mätningar. "White coat syndrome" kallas det - vi som får högt blodtryck av att få blodtrycket mätt...
Jag är i alla fall lite nöjd med att jag gör allting som kan göras för att undvika havandeskapsförgiftning - bästa boten var tydligen 30 minuters promenad om dan, och vila. Jag är så ostressad numera att om jag slappnar av mer kommer jag att somna, och hunden bidrar till runt en timmes dagligt traskande, inklusive trappor. Det känns bra - mitt liv är i alla fall bra för min hälsa.
Sen är jag tämligen säker, numera, på att jag är kärnfrisk, kommer fortsätta vara kärnfrisk, och kommer att utan komplikationer föda fram ett kärnfriskt barn. Det är bara lite fånigt att just jag som avskyr sjukvården har blivit driven till alla dessa onödiga tester och petningar. *mutter mutter*
Och nu inser jag att det här var femte ultraljudet, inte fjärde, eftersom en överläkare hade läst min journal från mvc, och fått för sig att jag ligger i riskzonen för havandeskapsförgiftning. Det gör jag, för all del, rent statistiskt. Det ledde hur som till att han för det första kallade mig till ett samtal och skrämde upp mig, skickade en tredje remiss till en dietist (den där som faktiskt skickade en kallelse för någon vecka sedan), rekommenderade att jag kollar blodtrycket en gång i veckan, och ordnade med ett fjärde ultraljud för att i vecka 24 kontrollera blodkärlen mellan livmodern och moderkakan. Mellan vecka 20 och 24 går det tydligen att bedöma risken för havandeskapsförgiftning genom att mäta blodflödet genom de blodkärlen.
Han skrev också i min journal, utan att nämna det under samtalet, att jag borde göra en glukosbelastning för att uteslusta graviditetsdiabetes. Den var inplanerad på vår förra mödravårdscentral samtidigt som barnmorsketräffen efter att vi gick dit sista gången. Vi gick ju hem och avbokade allting efter den sista gången där, även glukosbelastningen, och har bestämt oss för att så länge jag fortsätter ha ett jämnt blodsocker varenda gång de testat (det ligger alltid mellan 5 och 6 - även om jag inte har en aning om 5 och 6 vad för något, så verkar det vara helt normalt) så vill jag inte utsätta mig för det. Jag är tämligen övertygad om att jag inte har diabetes. Liksom jag är mer än tämligen övertygad om att jag inte har havandeskapsförgiftning.
Vi kan också konstatera att denna något övernitiske läkare inte har gjort ett dugg för att lindra min motvilja mot sjukvården. Tiotusentals onödiga undersökningar ökar liksom inte min välvilja.
Hursomhelst, det sista av de rekommenderade åtgärderna för att kontrollera den här havandeskapsförgiftningen jag inte har var ett tillväxtultraljud i vecka 32, som vi således var på igår. Precis som allting annat var det givetvis frivilligt, men det är väl en av de saker jag faktiskt inte är sur över att göra - ultraljud innebär ju att jag får se knyttet. Dessutom var det en kvinnlig barnmorska som genomförde det, och det är inte obehagligare än att jag får lite kallt klet på magen. Så trots att vi vid det här laget är tämligen övertygade om att vi bara blivit utsatta för en forskningskåt överläkare som stirrat sig blind på statistik så åkte vi dit igår och gjorde undersökningen.
Allt ser jättebra ut. Knyttet hade för dagen valt att lägga sig med huvudet tätt tryckt mot min urinblåsa (verkar vara en favoritposition), men allt viktigt gick att se. Som att hjärtat slog. Och som att knyttet fortfarande har världens sötaste och finaste profil. Knyttet ligger också oväntat perfekt på tillväxtkurvan - väger nu 2300 gram och ligger precis mitt på kurvan för små bebisar som väger 3500 gram när de föds. Kunde inte vara bättre, med andra ord. Allt var som det skulle, knyttet har gott om fostervatten att plaska i, och är precis lagom stort. Inga tecken på att jag kommer att föda en jättebebis, eller på några tillväxtproblem.
Vi tog, givetvis, även blodtryck och kontrollerade protein i urinen (tecknen på havandeskapsförgiftning) och det var även denna gång ingen fara. Fast blodtrycket har gått upp lite, det är nu uppe i 140/90, samma som vid inskrivningen. Men ärligt talat är jag numera ytterst skeptisk till blodtrycksmätningarna, eftersom jag sett hur det varierat med hur stressad jag är för stunden - sista gången vi var på förra mvc hade jag vid första mätningen nånstans runt 160/110, dvs jättehögt. När vi väntat en kvart utan att någon var dum mot mig eller stressade mig var det nere på 138/80 igen, så som sagt, jag vet inte riktigt hur mycket jag ska tro på deras mätningar. "White coat syndrome" kallas det - vi som får högt blodtryck av att få blodtrycket mätt...
Jag är i alla fall lite nöjd med att jag gör allting som kan göras för att undvika havandeskapsförgiftning - bästa boten var tydligen 30 minuters promenad om dan, och vila. Jag är så ostressad numera att om jag slappnar av mer kommer jag att somna, och hunden bidrar till runt en timmes dagligt traskande, inklusive trappor. Det känns bra - mitt liv är i alla fall bra för min hälsa.
Sen är jag tämligen säker, numera, på att jag är kärnfrisk, kommer fortsätta vara kärnfrisk, och kommer att utan komplikationer föda fram ett kärnfriskt barn. Det är bara lite fånigt att just jag som avskyr sjukvården har blivit driven till alla dessa onödiga tester och petningar. *mutter mutter*
söndag 10 maj 2009
Barnkläder
Igår åkte vi norrut till ABs föräldrar och hälsade på. Vi skulle lämna våra matsalsstolar som vi inte vill ha här hemma längre, och så skulle vi se om det fanns några barnkläder på vinden vi hade lust att ta över.
Nu är således matsalsmöbeln, rejält middagsbord och fyra stolar, borta ur vardagsrummet och här är tomt och stort. Planen är att köpa en fluffig matta och inreda en bebishörna med praktisk liten sittbänk, amingsfåtölj med fotpall och småningom ett babygym. Det känns som om vi har större behov av det till hösten än av stort middagsbord.
Men eftersom vårt andra matbord, köksbordet, bara rymmer två personer, tre på sin höjd, så var vi tvungna att lösa bordsfrågan på något annat sätt, om vi till äventyrs någon gång faktiskt skulle vilja bjuda någon annan människa på mat. Så nu är vårt lilla avlastningsbord bredvid tv-soffan utbytt mot ett klaffbord från Ikea, som hopfällt är 20 cm brett men helt utfällt rymmer åtta personer på middag. Mycket fiffigt tycker vi, och den lilla sittbänken är dessutom i exakt samma höjd som våra nu bortforslade stolar, och ger tre sittplatser. Compact living, hurra hurra. Vi känner oss väldigt smarta och inredningsduktiga.
Nu fattas bara den där fluffiga mattan, ett bra skötbord med byrå och överskåp till (vi behöver förvaring!), lite hyllor högt upp på väggen ovanför sittbänken att ha grejor på, och ny och fiffig belysning. Ljuskronan ovanför matsalsbordet slår vi bara huvudet i numera, så den ska också norrut till föräldrahemmet, och ska bytas ut mot en skena med fyra spotar i mitten av rummet, och sen ska vi ha punktbelysning ovanför fåtöljen respektive skötbordet, med dimmerfunktion.
Det är så roligt att planera och ordna och fixa. Det är allra roligaste är nog att vi inte bara planerar, vi ordnar och fixar faktiskt också. I lagom takt och i sinom tid realiseras alla våra planer, och till slut blir det som vi vill ha det. Jag älskar att leva med min fru! Hon är bäst!!
Snälla Kaxiga mamman har redan låtit oss välja och vraka bland urvuxna barnkläder, och nu gjorde vi samma sak med kläderna som låg uppe på vinden och härstammade från ABs och hennes systers barndom. Men mest vrakade vi denna gång, får jag väl erkänna. Det är lustigt, både jag och AB var på det stora hela rysligt illa klädda som barn. Vi försöker kompensera för det nu i vuxen ålder, men det följde med oss båda långt upp i ungdomsåren. Och det märks var det kommer ifrån, om man säger som så...
Mycket var rentav smutsigt, slitet och trasigt, och det tog vi naturligtvis inte hem. Men även sådant som var helt och rent var det ibland helt otroligt att någon en gång i tiden hade valt ut och använt. Tidsandan märktes tydligt: ABs kläder var storblommiga i brunt och orange, medan hennes systers var i intressanta nyanser av bubbelgumsrosa och turkos. Ljuva 70- och 80-tal, helt enkelt. Mycket var hemsytt, vilket i och för sig är väldigt roligt, men ofta i förskräckliga plastmaterial. Och en massa snören som skall knytas, och bodiesar som inte går att öppna i grenen.
Nå, en del fick vi hem i alla fall, och de plaggen blir nog jättefina när vi kombinerar dem med annat. De ligger nu allihop i tvättmaskninen, enligt teorin att om de inte tål 40 graders maskintvätt är de ändå ingenting att ha... Och jag tror, som sagt, att det blir jättebra i slutänden.
Dessutom är den krassa sanningen att barnkläder är dyra och vi kommer förmodligen behöva en hel bunt av dem, så ju fler vi kan få billigt desto bättre. Så kan vi lägga mer pengar på att köpa de där riktigt fina sakerna vi fakiskt vill ha. Som den jättejättefina bodien med stora stora gula citroner på ljusgul botten jag såg i en affär inne i stan och definitivt ska köpa. Jag tror knyttet kommer se ut som en ovanligt god karamell i den.
Det börjar småningom gå upp för mig att vi faktiskt ska få ett barn.
Nu är således matsalsmöbeln, rejält middagsbord och fyra stolar, borta ur vardagsrummet och här är tomt och stort. Planen är att köpa en fluffig matta och inreda en bebishörna med praktisk liten sittbänk, amingsfåtölj med fotpall och småningom ett babygym. Det känns som om vi har större behov av det till hösten än av stort middagsbord.
Men eftersom vårt andra matbord, köksbordet, bara rymmer två personer, tre på sin höjd, så var vi tvungna att lösa bordsfrågan på något annat sätt, om vi till äventyrs någon gång faktiskt skulle vilja bjuda någon annan människa på mat. Så nu är vårt lilla avlastningsbord bredvid tv-soffan utbytt mot ett klaffbord från Ikea, som hopfällt är 20 cm brett men helt utfällt rymmer åtta personer på middag. Mycket fiffigt tycker vi, och den lilla sittbänken är dessutom i exakt samma höjd som våra nu bortforslade stolar, och ger tre sittplatser. Compact living, hurra hurra. Vi känner oss väldigt smarta och inredningsduktiga.
Nu fattas bara den där fluffiga mattan, ett bra skötbord med byrå och överskåp till (vi behöver förvaring!), lite hyllor högt upp på väggen ovanför sittbänken att ha grejor på, och ny och fiffig belysning. Ljuskronan ovanför matsalsbordet slår vi bara huvudet i numera, så den ska också norrut till föräldrahemmet, och ska bytas ut mot en skena med fyra spotar i mitten av rummet, och sen ska vi ha punktbelysning ovanför fåtöljen respektive skötbordet, med dimmerfunktion.
Det är så roligt att planera och ordna och fixa. Det är allra roligaste är nog att vi inte bara planerar, vi ordnar och fixar faktiskt också. I lagom takt och i sinom tid realiseras alla våra planer, och till slut blir det som vi vill ha det. Jag älskar att leva med min fru! Hon är bäst!!
Snälla Kaxiga mamman har redan låtit oss välja och vraka bland urvuxna barnkläder, och nu gjorde vi samma sak med kläderna som låg uppe på vinden och härstammade från ABs och hennes systers barndom. Men mest vrakade vi denna gång, får jag väl erkänna. Det är lustigt, både jag och AB var på det stora hela rysligt illa klädda som barn. Vi försöker kompensera för det nu i vuxen ålder, men det följde med oss båda långt upp i ungdomsåren. Och det märks var det kommer ifrån, om man säger som så...
Mycket var rentav smutsigt, slitet och trasigt, och det tog vi naturligtvis inte hem. Men även sådant som var helt och rent var det ibland helt otroligt att någon en gång i tiden hade valt ut och använt. Tidsandan märktes tydligt: ABs kläder var storblommiga i brunt och orange, medan hennes systers var i intressanta nyanser av bubbelgumsrosa och turkos. Ljuva 70- och 80-tal, helt enkelt. Mycket var hemsytt, vilket i och för sig är väldigt roligt, men ofta i förskräckliga plastmaterial. Och en massa snören som skall knytas, och bodiesar som inte går att öppna i grenen.
Nå, en del fick vi hem i alla fall, och de plaggen blir nog jättefina när vi kombinerar dem med annat. De ligger nu allihop i tvättmaskninen, enligt teorin att om de inte tål 40 graders maskintvätt är de ändå ingenting att ha... Och jag tror, som sagt, att det blir jättebra i slutänden.
Dessutom är den krassa sanningen att barnkläder är dyra och vi kommer förmodligen behöva en hel bunt av dem, så ju fler vi kan få billigt desto bättre. Så kan vi lägga mer pengar på att köpa de där riktigt fina sakerna vi fakiskt vill ha. Som den jättejättefina bodien med stora stora gula citroner på ljusgul botten jag såg i en affär inne i stan och definitivt ska köpa. Jag tror knyttet kommer se ut som en ovanligt god karamell i den.
Det börjar småningom gå upp för mig att vi faktiskt ska få ett barn.
måndag 19 januari 2009
Idolbild
Det vinkade åt oss! Knyttet är också ca 28 mm lång (beroende på i vilken vinkel man mäter) och jag är i vecka 9+5, precis som vi trodde. Beräknat förlossningsdatum 20/8. Allt ser alldeles utmärkt ut!
Hurra!
Hurra!
söndag 18 januari 2009
Knyttkoll
Imorgon, om exakt 12 timmar faktiskt, klockan nio närmare bestämt, har vi tid för ultraljud på Reproduktionscentrum. Spännande spännande!
Har något otäckt hänt syns det då. Men min kropp skriker gravid med stora bokstäver (den där enorma tröttheten, dumheten, illamåendet, de superömma megastora brösten och den konstant krampande livmodern är liksom en hint) och inga blödningar har förekommit. Så det finns inga indikationer på att något skulle vara fel. Min kropp tror att jag är gravid och att allt är bra, och det tror jag också.
Jag hoppas att vi får se ett litet ca tre centimeter stort knytt på ultraljudsskärmen som annars mest visar myrornas krig, och att det ska vinka åt oss med sina små knubbiga stumparmar med små små fenliknande fingrar ytterst, och säga "Hej mamma och mamma! Jag har det bra härinne! Vi ses om sju månader!".
Det tror jag att det kommer att göra. Och säga. Så det så.
Har något otäckt hänt syns det då. Men min kropp skriker gravid med stora bokstäver (den där enorma tröttheten, dumheten, illamåendet, de superömma megastora brösten och den konstant krampande livmodern är liksom en hint) och inga blödningar har förekommit. Så det finns inga indikationer på att något skulle vara fel. Min kropp tror att jag är gravid och att allt är bra, och det tror jag också.
Jag hoppas att vi får se ett litet ca tre centimeter stort knytt på ultraljudsskärmen som annars mest visar myrornas krig, och att det ska vinka åt oss med sina små knubbiga stumparmar med små små fenliknande fingrar ytterst, och säga "Hej mamma och mamma! Jag har det bra härinne! Vi ses om sju månader!".
Det tror jag att det kommer att göra. Och säga. Så det så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)