söndag 28 februari 2010

Hur är det egentligen?

Dagens dialog:

AB: "Undrar om det där med uppfostran funkar?"
Jag: "Nej. Inte generellt."

lördag 27 februari 2010

Dop

Nu är Signe döpt, och det var så fint och vackert och roligt. Jag är alldeles glad och uppspelt, fast jättetrött och med huvudvärk. Nu är klockan sent och Signe sover i spjälsängen. Det var ett fint dop, med fin sång och många vänner som tittade på vackra, vackra Signe. Hon gjorde sig i dopklänning.

Trött nu.

fredag 26 februari 2010

Mycket nu

Signe har fått koll på det här med att röra sig framåt nu. Ålning medelst hasning är modellen, men då och då åker knäna upp under magen, och ivriga mammor tror att hon snart, snart kommer krypa. Men det har vi trott sen två månader tillbaka, så vi är inte så pålitliga.

Efter två dagar på praktik känns det bättre. Jag längtar efter Signe mest, och AB en del också men där är jag ju mer härdad, och båda gångerna de kommit och hälsat på mitt på dagen har jag varit pirrig av längtan. Och sen har jag pussat och pussat på Signe tills hon sett alldeles förvånad ut. Men när de inte är där har jobbet varit roligt och utmanande, men inte läskigt. Mina prestationsspöken har gått och gömt sig i garderoben där de hör hemma, och då blev allt mycket lugnare.

Men förkylningen blev värre av två dagars jobb, och det är inte roligt. Dessutom har jag ont i ryggen som bara den, och tja, är ett fysiskt vrak. På lördag ska Signe döpas och det kommer en massa folk, och det är rätt nervöst. Det är mycket nu, helt enkelt. Som vanligt, alltså.

tisdag 23 februari 2010

Sjukt är bläää

Inga viktiga beslut ska fattas när hela familjen är sjuk. Egentligen ska ingenting göras just då, för allt suger. Men vi börjar friska på oss, och jag tror nog att jag tar mig till praktiken imorgon. Det känns inte längre lika jobbigt - kanske inte så konstigt när arbetsveckan kortades från fyra till två dar.

Men också för att jag haft tid att tänka på saken och hittat lite mer av mitt lugn igen. Det ska nog funka det här också, och gör det inte det så löser vi det då.

Men nu ska vi bli friska först.

söndag 21 februari 2010

Ångrar mig

Ågren ågren. Jag vill ju inte börja praktik. Jag vill vara hemma med Signe. Denna insikt tajmas med massiv förkylning hos hela familjen och en ytterst kelsjuk Signe, som gråter när jag går utom synhåll. Hur ska det här gå till? Min fina praktikperiod inleds i alla fall med sjukfrånvaro, och sen får vi se.

Varför kunde jag inte ha insett i oktober hur abysmalt jobbigt det skulle bli att börja jobba i februari? Eller skulle jag kanske ha gjort likadant i alla fall? Det finns ju vissa ekonomiska aspekter, om man säger som så...

Hursom. Vill inte!

torsdag 18 februari 2010

Trött

Praktikbörjan. Trött nu. Mycket, mycket trött. AB berättade att Signe reagerade på dagens nya rutiner med att tokskrika och vägra ta flaskan. Tjosan. På eftermiddagen accepterade hon dock lite apelsinjuice ur pipmugg, och skrek något mindre. Hon är inte så förtjust i förändring, lillsnuttan. Jag var jättenervös hela dan, fast praktikbörjan bara var på eftermiddagen och förmiddagen ägnades åt en vanlig föreläsning. Men nu är det gjort, nu har vi börjat. Jag tänker tro att det blir bra.

onsdag 17 februari 2010

Jag är kär!!

Men så här några dagar efter Alla hjärtans-dag är jag romantiskt förälskad. Mitt hjärta klappar snabbare, hur sur jag än är blir jag glad när jag ser henne, ett leende från henne lyser upp hela min dag. Det känns skönt i hela kroppen när jag kramar henne, och jag vill bara pussa och pussa och pussa. Det tog ett halvår, men nu är jag hejdlöst kär i min lilla dotter. Älskat henne har jag gjort från början, men magpirret har precis dykt upp. Det känns så bra! Sötungen!

söndag 14 februari 2010

Ett år har gått

Första Alla hjärtans-dag som vi är tre, eller i alla fall tre här ute i världen. Förra 14/2 var Signe inne i min mage, och jag var tärna på goda vännens bröllop. Och chaufför - jag fick ju ändå inte dricka alkohol. Lite bitter var jag över det, och väldigt trött och illamående. Nu mår jag bättre, långt bättre, även om saker fortfarande är slitiga.

Den stora skillnaden är väl att jag mår bra, men omständigheterna runt omkring har blivit väldigt mycket mindre förutsägbara. Jag sover egentligen mer på nätterna, till exempel, men att aldrig veta om man ska få sova eller ej tär ändå på psyket - fast det oftast går bra.

Kanske borde jag låta mer lyrisk, insåg jag plötsligt. Jag borde skriva om hur lycklig jag är, hur mycket bättre livet är, att vi äntligen fått det vi längtade efter. Men vi hade ingen aning om vad vi längtade efter eller hur det skulle bli, och förändringen på ett år är så fundamental att det är svårt att säga något vettigt om det. Det är annorlunda nu. Nu har vi Signe, och världen ser helt annan ut.

Det var det här vi var på väg till, då för ett år sedan, och tja, nu är vi framme. Där vi ska vara.

lördag 13 februari 2010

Hund och godis.

Fredagsmys och lördagsgodis. Choklad, godis, rödvin, ostbågar, öl. Mums! Kladdkaka och semlor. Tja, om jag inte gått ner den här veckan, så vet jag ju varför. Vi är hos svärföräldrarna, men de har åkt på kryssning över helgen, och vi vaktar deras hund. Vittra, 16 år, på väg att dö förra helgen, men nu sitt gamla vanliga jag. Hon ligger i sin korg, vi ger henne mat, och går ut med henne, och hon verkar nöjd. Så länge hon kommer när det vankas korv får hon väl antas må bra.

Vår egen skrutt bet mig i förrgår kväll. Första gången nånsin, och jag blev såklart förbannad och förskräckt. Okej, först visade jag väldigt tydligt vad jag tyckte om att bli nafsad av honom. Men sen började jag tänka, på hur det varit för honom den senaste tiden, och vilken sort matte jag varit. Det kändes inte alls bra. Arg och hetsig, retlig och orättvis, nonchalant och nonchalerande. Det har varit väldigt mycket rytande och skällande, väldigt mycket "Tyst, Vilde!" och "Nej, du får inte vara här", och väldigt lite gos och lek. Väldigt lite roligt.

Och han har en kal fläck på baken som inte går bort, han har noskvalster och ser liksom dammig ut, hans klor är pinsamt långa och klappar man honom verkar han alldeles för mager.

Dags att åtgärda.

Nu är han försedd med ny varm tröja, ohyrashampoo, noskvalstermedicin och kosttillskott. Med nytt, dyrt torrfoder och en rolig leksak. Och jag ska aldrig, aldrig mer skrika åt honom. Det gör mig förbannad och honom förbannad och hjälper inte ett dugg. Han bor också här, och han förtjänar att bli bra behandlad.

Och se! På bara en dag har han blivit en helt annan hund. Eller en väldigt mycket lugnare hund i alla fall. För ärligt talat, som man ropar i skogen får man svar. Och om han nafsar mig så är det något fel, och det är mitt jobb som matte att ändra på det så att felet försvinner.

fredag 12 februari 2010

"Då har du slutat amma helt nu då?"

När jag berättade för en grann-mamma att jag ska börja med praktik nu var det första hon frågade: "Jaha, så har du slutat amma helt nu då?". Jag har inte slutat amma alls. Inte helt, inte delvis, inte alls. Så det så.

Kanske beror det på hur man ser det. Jag kommer ju inte amma mellan åtta och tolv och mellan halv ett och fyra på dagarna. Det kommer jag inte. Sedan skolan började har jag varit borta halva dagar ett antal gånger, flera gånger i veckan, och då har jag inte heller ammat.

Men dels har ju Signe ätit annat än bröstmjölk i nästan två månader nu, och vid det här laget blir hon hungrig och förbannad om hon inte får annan mat. Hon vill ha sin kalops eller liknande, sin päronpuré och sin gröt varje dag, annars blir hon tjurig. Så att jag inte är där och erbjuder bröstmjölk påverkar framförallt vätskeintaget, och närheten till mig, såklart.

Och sen tänker jag på den där perioden när hon var tre och en halv månad, och knappt åt något alls på dagarna för att hon blev så distraherad av allt runtomkring. Då åt hon massor på nätterna, och verkade må lika bra ändå. Så det är väl det som kommer att hända, om hon får för lite dagtid, hon kommer amma mer på nätterna.

Så jag tror att det kommer att vara ungefär som nu. Att jag ammar det sista jag gör innan jag går, och att AB matar henne med mat tills vi ses igen vid lunch. Jag ska klämma in att pumpa ur bröstmjölk nånstans under dagen, så AB kan ha en flaska och ge henne under förmiddagen. Sen kommer de och hälsar på mig under lunchen och ammar, och på eftermiddagen kommer jag hem igen, och finns tillgänglig så mycket som Signe vill ha mig. Ofta somnar hon vid åtta och vaknar mitt i natten, och då brukar jag ta henne och sova bredvid henne och amma ett par tre gånger innan morgonen, och sen börjar allt om igen.

Så jag tror inte det kommer bli så annorlunda än nu, förutom att AB ger med flaska under dagen, och Signe kanske kommer amma mer frekvent på kvällen och på natten än hon gör nu.

Jag antar att man antas ha större behov av nattsömn och att inte bli störd av nattamning när man jobbar. I alla fall tar jag för givet att det är därför folk tror att man måste sluta amma när man börjar jobba. Men vi får väl se. Själv tror jag för det första inte att det är jobbigare att vara på praktik än att vara hemma med Signe. Och för det andra tror jag inte att det nödvändigtvis betyder färre uppvak från Signe bara för att hon inte ammar. Hon är en sällskapssjuk liten snutta, Signeliten.

Men som sagt, vi får se. Kanske går alltihop fullständigt åt fanders när det väl sätter igång. Men i så fall är jag inte alls övertygad om att det verkligen är amningen som får stryka på foten. Det finns annat som kan justeras först. Till exempel är det fullt möjligt att inte göra praktiken - jag vill göra den, men jag vill också amma min dotter, och måste jag välja är det inte självklart vad jag väljer.

onsdag 10 februari 2010

Skoluppgift

Uppgift till på tisdag: 900 ord om mina styrkor och svagheter i psykologyrket. Hur jag än vänder och vrider på det blir mina styrkor mina svagheter och sedan varvet runt igen. Att vilja väl och att vilja vara till lags. Att vara konflikträdd och att vara villig att kompromissa. Att vara intelligent och fördomsfri, och att, vad värre är, tro mig vara intelligent och fördomsfri. Att vara flexibel och att ha svårt att sätta upp egna gränser. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Hursom, intressant uppgift.

Men nu är det dags att fika.

tisdag 9 februari 2010

Vintermys

Signe på ABs rygg, hunden framför i spåret, vi två ute på skidor med våra små, på väg nånstans, helst i vinterskogen. Det är magiskt. Lustigt nog var det lika magiskt idag, runt runt i en park mitt i stan, medan skymningen föll och slottet och domkyrkan blev tydligare och tydligare upplysta mot mörk natthimmel. Vilde fick äntligen utlopp för sin draglust, han svepte med matten som höll i kopplet och strävade framåt framåt hela tiden. Nu är han trött och sover, iklädd varm kofta. Signe leker glad på madrassen i vardagsrummet, AB laptopsurfar bredvid, och jag sitter (!) för mig själv (!) med en varm (!) kopp thé och har det bra. Allt som det ska vara.

Tönta?

Jag och Signe kom överrens om imorse att det heter tönta. Inte tenta. För den är väldigt töntig. Särskilt fråga två, värd 4 av 26 poäng, som jag överhuvudtaget inte hade en enda aning om och skrev något helt fel på, den frågan var väldigt töntig. Vi får se om jag får godkänt trots fråga två. Annars får jag väl göra om töntan då.

Signe sover, och det är skönt, för nu är jag trött. Det känns som om mitt huvud är fullt av bomull. Hela jag är nog full av bomull, när jag tänker efter.

Fluff.

söndag 7 februari 2010

Status och tenta

Allt bra här, allt dåligt, allt som vanligt. Signe är underbar, skitjobbig och jättefin. AB är världens bästa fru och mamma, som tappar humöret och som jag grälar med två gånger om dan. Jag är fantastisk och hopplös och välmenande och argsint i en enda röra. Hunden skäller så att vi blir galna, och lockar Signe till skratt. Fast jag fick henne också att skratta idag, med pruttljud på magen.

På tisdag är det tenta, och det enda som ger mig förtröstan inför den är minnet från när jag oroade mig för att inte klara studierna när vi har Signe, och ifall jag skulle bli tvungen att lägga mer än fem terminer på att bli klar. AB sade "Det kommer du inte behöva. Det ska jag hjälpa dig med." och då vet jag att det är så. Det kommer att lösa sig. Jag har för övrigt läst boken och gått på föreläsningarna, så tentan klarar sig säkert. Signe är fantastiskt bra mot prokrastinering. Men kanske inte för koncentrationen.

fredag 5 februari 2010

Vinterhumör

Äh blää.

Det här är inte en bra tid på året för mig. Det hjälper att komma ihåg det, att slutet av vintern alltid suger. Det har varit mörkt alldeles för länge, och framåt februari mår jag inte bra längre. Igår satt jag och grät i hallen och var uppriktigt rädd för att bli sjuk, alltså att bli deprimerad på riktigt, att inte klara av min vardag och mitt liv och behöva vård och mediciner.

Men efter gråt och kramar och lite mer funderande så mådde jag okej igen, och jag tror inte att det egentligen är någon fara. Jag kan stundtals bli väldigt väldigt ledsen utan någon större yttre orsak, och deppar rätt frekvent, men jag är samtidigt ofta rejält glad. Flera gånger om dagen går jag runt och ler för att mitt liv är så bra, skrattar och tycker att saker är roliga, så jag tror egentligen inte alls att det är någon fara med mig. Det är bara vinter. Blää.

Och det har varit en jobbig månad. Jag minns att vi två veckor in på det nya året konstaterade att 2010 började riktigt uselt, och eftersom de två senaste veckorna var skitjobbiga och en månad har runt fyra veckor så är det lätt att räkna ut att januari inte var någon höjdare. Jag är arg och less och sliten och vill inte må så här och vill inte ha det så här. Det är kanske inte så konstigt att jag sätter mig och gråter.

Vi jobbar på det. Inte så mycket mer eller annat man kan göra. Och vi är duktiga och effektiva vad vi än gör, så vi löser säkert det här också. Dessutom är det snart vår och då kommer solen tillbaka, och det blir varmt och Signe kommer kunna krypa och vara mindre frustrerad och AB kommer vara hemma och slippa sina långa jobbresor och jag kommer ha praktik en kvart bort och komma hem efter fyra varje dag. Vi kan gå ut i skogen och känna vårlukter och leka med hunden och vara ute tillsammans, och rätt vad det är så är allt bra igen. Så det så.

Och rätt vad det är kommer jag en gång för alla fatta att jag inte har något jag behöver kompensera för, att jag är bra som människa och att det inte är något fel på mig, och sluta anstränga mig så förbannat. Rätt vad det är kommer jag komma ihåg hur man gör när man slutar prestera och börjar leva, och börja njuta av att vara Signes mamma och ABs fru utan att ständigt granska mig själv och kritisera mig själv för att jag inte är tillräckligt bra och egentligen inte alls duger.

För det är jag visst det och det gör jag visst det och nån gång ska jag en gång för alla lyckas slänga ut den där idiotiska rösten i mitt huvud som säger annorlunda. Och tills jag lyckas med det tänker jag i alla fall lägga munkavle på den, eller nynna vårvisor så högt att den inte hörs. För jag är bra och jag är tillräcklig och jag behöver inte göra ett enda jädra dugg för att duga, vare sig som mamma eller maka eller människa, så det så.

Det är bara så väldigt mycket lättare att komma ihåg de sakerna när solen skiner.

torsdag 4 februari 2010

Så här är det!

Mat och sånt

Mer mat ger gladare C.

Ryms dessutom alldeles utmärkt inom programmet, frågan i kommentarerna satte fingret mitt på den ömma punkten. Nope, inte äter jag alla mina "propoints" inte. Jag äter knappt de jag ska för varje dag, och sparar dessutom alla veckopoängen till helgen, då jag i vilket fall inte äter upp dem. Helt enkelt för att efter en semla och en halv påse chips vill inte ens jag ha mer godsaker att svulla på, och så låter jag det vara. Jag ska ta och äta lite mer balanserat över veckan framöver, så löser det sig nog direkt, tror jag.

Det spelar ju in att jag äter som AB, och hon väger drygt 20 kg mindre än mig och ammar inte, så det är väl inte världens smartaste måttstock, kanske...

onsdag 3 februari 2010

Oj, hoppsan

Jag har gått ner en massa kilon de senaste två veckorna. De senaste två dagarna har jag mått rätt dåligt, varit hungrig och känt mig kraftlös. Det dröjde ända tills idag vid Signes kvällsbad som jag insåg att det hänger ihop med att Signe är i en tilllväxtfas och börjat amma massor mer jämfört med tidigare. Tidigare tillväxtfaser har jag inte märkt något särskilt, eftersom jag ätit lite mer än vad jag behövde, och åt ännu mer när jag blev mer hungrig. Nu försökte jag banta samtidigt. Jobbigt.

Jag ska äta mer, så att jag slipper känna mig så trött och slut. Jag går gärna ner i vikt, men svälta låter dumt.