Jag blev i en nätdiskussion påmind om hur det var innan vi fick barn och vad vi trodde om hur det skulle bli. Vi hade ju faktiskt en massa tankar om den första tiden. Vi var ju hemma båda två i 10 veckor, och eftersom de allra flesta klarar sig själva efter tio dar så tänkte vi att oj, vad mysigt. Det kommer ju gå jättebra, och vi kan ta med bebisen överallt och vi ska gå långa hundpromenader och fika och bara vara tillsammans som familj. Mys mys mys. Tänkte vi.
Det tänkte inte Signe.
Hon skrek och skrek och skrek och gnällde och skrek och spände sig och skrek och attackammade i fjorton sekunder och kräktes och gnällde och skrek och tja, osv osv osv. Och var egentligen bara nöjd om man hade henne i sjal eller famn och stod upp och hoppade. Jag hade också läst om de där 14 timmarna som bebisar sover - men inte förutsett att det var i 20-minuterspass, och bara om man hoppade upp och ner samtidigt.
"Sov när bebin sover", jo tjosan, det är inte så lätt medan man står och hoppar samtidigt. Det är väldigt många aktiviteter som inte går att göra medan man står och hoppar. Typ äta, sova och gå på toa... Och det där med att sitta och amma långa stunder hände inte heller - hon skrek tills hon fick bröstet, ammade i 5 min, kräktes och ville bli omkringburen igen. Tills hon nästa gång illvrålade tills hon fick bröstet. Och försökte jag ge henne bröstet när hon inte var hungrig så vrålade hon som om jag försökte mörda henne, så det gick liksom inte att förekomma hungervrålen heller.
Och när hon äntligen efter flera månader hittade tummen och kunde lugna ner sig själv lite och snutta på något (bröstet var äckligt, nappar var äckliga, allt annat var äckligt... ) då fick vi höra att "ojdå, det blir så svårt att sluta med sen!". Som om vi brydde oss...
Vår plan var att jag skulle ta hand om bebisen (amma, bära, och sånt) och AB skulle visserligen också ta hand om bebisen lite grann, och så skulle hon ta hand om mig, typ laga mat, dammsuga, gå ut med hunden. Det byggde dock på att det räckte med en människa som tog hand om ungen. Men jag kunde inte stå och hoppa 24 timmar om dygnet. Det gick inte. Så AB fick ta över hon också, och stå och hoppa, och ingen av oss kunde laga mat och gå ut med hunden, fast det också måste göras.
Det var då vi började åka till ABs föräldrar och bo där. (Ja, att jag fick bältros spelade också in.) Det visade sig nämligen att om man har en konstant arbetsuppgift som måste utföras med all koncentration 24 timmar om dygnet då är en tre eller fyra människor ganska lagom. Så det var då jag kom fram till att fyra pers på en bebis är ungefär tillräckligt. Tre som går treskift, och en som tar markservicen. Bortsett från att ABs mamma fick sova i veckorna när vi inte var där, och var något piggare än oss, plus att hon inte gick fullständigt i bitar av bebisskriket, så hon lyckades laga mat också. Jag är full av beundran.
Väldigt mycket blev vi bitna i svansen av precis samma egenskaper som gör oss till i många avseenden väldigt bra mammor. Vi är jätteuppmärksamma på Signe, jättelyhörda och bryr oss massor. Vi känner jättestarkt det hon känner, och vill bara att hon ska vara glad. Vi vill ge henne allt hon behöver och alltid finnas där för henne. Plus att vi i övrigt också är ambitiösa och försöker ha ett rent hem, och äta nyttig mat och vara bra mattar osv osv... Jättebra grejer - men dålig kombination med en high need-baby.
Jag är så glad att hon växte upp! Och jag är ibland lite ledsen över att vi aldrig fick den där mysiga bebistiden som jag vet att vissa har och som vi trodde att vi skulle få. Det blev inte så helt enkelt, och jag tänker att det får göra så ont som det gör. Jag är stolt över att vi klarade av det, och jag är stolt över att jag tror att det inte gick ut över Signe när vi inte orkade med ensamma. Det är bra med en by Även om vår är lite geografiskt utspridd.
måndag 31 januari 2011
söndag 30 januari 2011
Alldeles ovanligt fantastisk
En kompis skrev i sin blogg om varför folk bloggar om sina barn, och antog att det handlade om att antingen skryta om sitt barns förträfflighet, eller vältra sig i sin olycka. Det är sant båda delarna i mitt fall, för som säkert alla märkt så är just mitt barn helt otroligt fantastiskt underbart och alldeles alldeles speciellt. Tycker jag, i alla fall. Och det tycker hon med. Och att vi beklagar vår nöd har väl varit lika uppenbart. Så det kan säkert stämma.
Och jo, den tredje anledningen, att kunna kommunicera med folk när man inte kan träffa dem, stämmer bra in på oss också. Vi har till skillnad från somliga, inte flyttat till någon gudsförgäten del av landet, men ärligt talat har massiv sömnbrist ungefär samma effekt.
Signe sov hela nätter förra veckan, fem nätter i sträck. I lördags åkte vi på middag hos vänner, och Signe sov hos min pappa. Och det fantastiska var att vi inte behövde välja mellan att antingen vara sociala och träffa folk, men helt utmattade, eller sova och vara ensamma. Vi kunde gå på middag som vanligt folk och inte yrsliga och darriga. Det var så skönt.
Och Signe verkade ha det bra hos morfar. Tydligen hade hon gått själv till sängen när hon var trött på kvällen, och somnat på en kvart. Inatt gjorde hon inte om förra veckans bedrift, utan vaknade klockan tre och var svår att söva om, så AB fick inte så mycket sömn efter det. Men i alla fall.
Vi är människor igen. Hurra! (Hoppas det håller i sig.)
Och jo, den tredje anledningen, att kunna kommunicera med folk när man inte kan träffa dem, stämmer bra in på oss också. Vi har till skillnad från somliga, inte flyttat till någon gudsförgäten del av landet, men ärligt talat har massiv sömnbrist ungefär samma effekt.
Signe sov hela nätter förra veckan, fem nätter i sträck. I lördags åkte vi på middag hos vänner, och Signe sov hos min pappa. Och det fantastiska var att vi inte behövde välja mellan att antingen vara sociala och träffa folk, men helt utmattade, eller sova och vara ensamma. Vi kunde gå på middag som vanligt folk och inte yrsliga och darriga. Det var så skönt.
Och Signe verkade ha det bra hos morfar. Tydligen hade hon gått själv till sängen när hon var trött på kvällen, och somnat på en kvart. Inatt gjorde hon inte om förra veckans bedrift, utan vaknade klockan tre och var svår att söva om, så AB fick inte så mycket sömn efter det. Men i alla fall.
Vi är människor igen. Hurra! (Hoppas det håller i sig.)
torsdag 27 januari 2011
Bra bra!
Idag har jag:
Sovit en hel natt ostört för tredje natten i rad.
Lämnat Signe på dagis utan att hon grät.
Tränat och köpt träningskort.
Lagat god lunch.
Bakat två västerbottenpajer till lördagens knytismiddag som vi ska till.
Sett på när Signe räknade ut att hon kan sätta ihop duplobitar själv (och inte bara beställa hopsättning från mamma) och dra isär dem.
Ätit semla och druckit riktigt kaffe (alltså gjort med vår espressomaskin med skummad mjölk till).
Allt detta är skitbra grejer! Jag mår just nu alldeles utmärkt! (Värt att notera, kan man säga.)
Sovit en hel natt ostört för tredje natten i rad.
Lämnat Signe på dagis utan att hon grät.
Tränat och köpt träningskort.
Lagat god lunch.
Bakat två västerbottenpajer till lördagens knytismiddag som vi ska till.
Sett på när Signe räknade ut att hon kan sätta ihop duplobitar själv (och inte bara beställa hopsättning från mamma) och dra isär dem.
Ätit semla och druckit riktigt kaffe (alltså gjort med vår espressomaskin med skummad mjölk till).
Allt detta är skitbra grejer! Jag mår just nu alldeles utmärkt! (Värt att notera, kan man säga.)
tisdag 25 januari 2011
Oooa ooooa!
Hon gjorde om det! Hon sov till sju idag också! Det har aldrig hänt förut, att hon sover hela nätter två gånger i rad. Hur fantastiskt som helst!
Hoppas det är en trend!
Hoppas det är en trend!
Oooa hela natten
För övrigt sov Signe i sin egen säng utan avbrott från åtta på kvällen till sju på morgonen. Helt jädra otroligt! Inte minst eftersom vi precis kommit hem efter fyra nätter hos svärisarna, och hon är rätt snorig. Så halvförkyld och efter miljöombyte - det måste vara någon slags rekord.
Det är definitivt någon slags rekord, för övrigt, jag tror hon sovit en hel natt typ tio gånger i sitt liv, och nio av de tio gångerna de senaste två månaderna. Yey yey yey yey!
Sömn! Hurra!
Och nu sitter hon i tvättsäcken och skicka slängkyssar till mig. Signe är bäst ingen protest!
Det är definitivt någon slags rekord, för övrigt, jag tror hon sovit en hel natt typ tio gånger i sitt liv, och nio av de tio gångerna de senaste två månaderna. Yey yey yey yey!
Sömn! Hurra!
Och nu sitter hon i tvättsäcken och skicka slängkyssar till mig. Signe är bäst ingen protest!
Snart klart
Två dagar in på tredje veckan av inskolning, och jag känner mig rätt överflödig. Imorgon tänker jag inte sitta där och hänga. Signe kramas och vinkar när jag går, och när hon hälsat och ammat när jag kommer så hoppar hon ner på golvet igen och leker med bilarna. Inte särdeles dramatiskt, kan man säga.
Vi får väl se vad hon säger om nån vecka, när hon varit där utan mig regelbundet. Men hon är i alla fall väldigt nöjd och glad med miljön och pedagogerna och allt som händer. Det känns bra.
Vi får väl se vad hon säger om nån vecka, när hon varit där utan mig regelbundet. Men hon är i alla fall väldigt nöjd och glad med miljön och pedagogerna och allt som händer. Det känns bra.
torsdag 20 januari 2011
"Inskolning utan gråt"-metoden
Idag, alltså dag nio av inskolning med heldagar, så lossnade det för Signe. Nu är det okej, nu kan jag lämna. Det är liksom det här läget jag har väntat på. Idag var jag borta ca 40 min på förmiddagen. Signe pep till när jag gick, men tystnade så fort jag var utom synhåll, och när jag kom tillbaka blev hon lite glad när hon fick syn på mig, och kom fram till mig, men i sakta mak liksom. Först lekte hon två sekunder till med det hon höll på med, och sen hade hon tid att hälsa ordentligt... Ingen panik, ingen ångest, inte ens lite oro. Glad att se mig, såklart, men ingen känsla av att jag räddade henne från något. Så skönt!
Jag tänkte redan från början att jag inte ville att Signe skulle behöva vara ledsen eller gråta vid inskolningen, vilket de andra barnen har gjort rätt mycket. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vad jag menar med "utan gråt", och jag menar så här:
1) När jag går vill jag kunna vara borta tills Signe slutat gråta och vara ledsen, för att det inte ska bli alldeles fel inlärning.
2) Jag vill inte att hon ska gråta mer än max nån minut, helst inte mer än 30 sekunder, och
3) jag vill inte att hon ska vara särskilt stressad eller bli väldigt ängslig under tiden jag är borta.
För att de kraven ska kunna uppfyllas samtidigt måste hon vara någorlunda trygg där hon är, och innan hon är det vill jag inte lämna henne alls, får då blir det bara fel.
Alltså har jag suttit i åtta dagar som mesigaste inskolningsmamman på hela förskolan (totalt 140 barn...) medan de andra mammorna och papporna har lämnat sina telningar längre och längre stunder för varje dag. Och jag har bara suttit där i lekrummet med min pekmobil och funnits på plats för Signe. Det har förekommit ett visst grupptryck från de andra föräldrarna kan man säga... Och en massa försäkringar från förskolepersonal om att det är bara att lämna, jag ska inte vara ängslig, det kommer gå så bra så bra. Alla barn gråter lite, det går över. Osv osv.
Men jag har inte varit ängslig. Jag har haft en plan! :-)
Det känns så skönt att det blev som jag trodde, att jag hade rätt. Att min strategi funkade för mig och Signe. Imorgon är hon ledig, men på måndag tror jag att jag kommer kunna vara borta en mycket längre stund, och det kommer förmodligen gå ganska gråt- och ångestfritt. Det är i alla fall vad jag tror kommer hända - och jag har ju haft rätt hittills. Skynda långsamt är bra grejer!
Jag tänkte redan från början att jag inte ville att Signe skulle behöva vara ledsen eller gråta vid inskolningen, vilket de andra barnen har gjort rätt mycket. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vad jag menar med "utan gråt", och jag menar så här:
1) När jag går vill jag kunna vara borta tills Signe slutat gråta och vara ledsen, för att det inte ska bli alldeles fel inlärning.
2) Jag vill inte att hon ska gråta mer än max nån minut, helst inte mer än 30 sekunder, och
3) jag vill inte att hon ska vara särskilt stressad eller bli väldigt ängslig under tiden jag är borta.
För att de kraven ska kunna uppfyllas samtidigt måste hon vara någorlunda trygg där hon är, och innan hon är det vill jag inte lämna henne alls, får då blir det bara fel.
Alltså har jag suttit i åtta dagar som mesigaste inskolningsmamman på hela förskolan (totalt 140 barn...) medan de andra mammorna och papporna har lämnat sina telningar längre och längre stunder för varje dag. Och jag har bara suttit där i lekrummet med min pekmobil och funnits på plats för Signe. Det har förekommit ett visst grupptryck från de andra föräldrarna kan man säga... Och en massa försäkringar från förskolepersonal om att det är bara att lämna, jag ska inte vara ängslig, det kommer gå så bra så bra. Alla barn gråter lite, det går över. Osv osv.
Men jag har inte varit ängslig. Jag har haft en plan! :-)
Det känns så skönt att det blev som jag trodde, att jag hade rätt. Att min strategi funkade för mig och Signe. Imorgon är hon ledig, men på måndag tror jag att jag kommer kunna vara borta en mycket längre stund, och det kommer förmodligen gå ganska gråt- och ångestfritt. Det är i alla fall vad jag tror kommer hända - och jag har ju haft rätt hittills. Skynda långsamt är bra grejer!
söndag 16 januari 2011
Dagiseffekt?
Signe har varit så cool i helgen. Jag funderar på om det beror på att hon inte längre är hysteriskt understimulerad? Hursom så gillar jag det!
lördag 15 januari 2011
Släkt och barn
Vi var hos min pappa och firade tjugondag Knut, alldeles utan att städa undan gran eller julprydnader. Istället bjöd han på gryta, och vi hälsade på lillkusinen My, tre månader.
My hade ont i magen och skrek medan vi åt lunch, i lite olika famnar. Det var inte alls lika jobbigt som när Signe skrek, men det påminde mig obehagligt om hennes första höst, och om hur det är att gå omkring med ett otröstligt barn. Och hur varje skrik skär igenom kroppen medan ångesten bara stiger - när det är ens egen unge. Det märktes tydligt, särskilt på min svägerska, att Mys föräldrar kände likadant. Det är dock en helt annan sak när man bara är faster! Andras skrikande ungar är inte alls samma sak som ens egna.
Vilket får mig att litet bittert tänka att det nog spelade in rätt mycket när vi led alla helvetes kval medan Signe var liten och olycklig, och bemöttes rätt mycket med axelryckningar och "men så jobbigt är det väl inte?" av omgivningen, särskilt mina föräldrar. Nej, för dig nej! När det är ens egen unge som skriker så är det tortyr.
Men jag fick My att sluta skrika och sova på min mage en skvätt istället, tills hon började söka runt i sömnen efter ett bröst och fick gå tillbaka till mamma och amma innan hon somnade in ordentligt. Jag var mycket stolt - uppenbarligen funkade knepen vi utvecklade på Signe lika bra på en liten My med ond mage.
Jag är så glad att Signe inte är tre månader längre!
Och så är jag lite ledsen på mina föräldrar, som på något sätt ofta lyckas få både mig och AB att känna oss dumma och otillräckliga och lite jobbiga. Fast de säkert inte menar det så. Morfar A skulle haft Signe inatt, men fick ryggskott, vilket han ju verkligen inte kan rå för. Men det kändes ändå jobbigt - och det känns jobbigt att vi så tydligt förväntas inte tycka att det är jobbigt.
Ibland tänker jag att nästa gång någon säger nåt om att det ju i alla fall är bättre nu, eller att det får man ju räkna med, eller att det är ju inte så farligt om att Signe fortfarande väcker oss en eller ett par gånger per natt, så ska jag erbjuda mig att ringa den människans hemtelefon varje gång jag stiger upp för att söva om henne, så får den se hur gott man sover efter en vecka av slumpmässiga, plågsamma väckningar då och då under natten. Inte så bra, kan jag tala om.
Det är lustigt. ABs föräldrar förmedlar liksom budskapet att även om de inte alltid kan finnas där rent fysiskt så skulle de gärna vilja, och vi ska veta att vi aldrig är ensamma och att de finns där för oss. Mina föräldrar förmedlar budskapet att även om de iofs gärna ställer upp och hjälper till om de kan, så borde vi på det stora hela klara oss själva, och ska inte tro att vi kan ta något för givet, utan vi får minsann ensamma klara vårt liv.
Det gör ont att det känns så.
Och så gör det jätteont att min mamma hade med en nalle till My som hon räckte över medan Signe var med och inte fick någon. Och att Signe blev tydligt ledsen över det, och stod försynt och tittade med indragen underläpp och bekymrade ögonbryn. Jag vill aldrig att min dotter ska behöva ha den minen!
Nästa gång vi träffar dem tillsammans tar vi med en egen ny leksak till Signe, som hon ska få. Jag vill inte att hon ska behöva känna sig avundsjuk och utanför. Aldrig.
My hade ont i magen och skrek medan vi åt lunch, i lite olika famnar. Det var inte alls lika jobbigt som när Signe skrek, men det påminde mig obehagligt om hennes första höst, och om hur det är att gå omkring med ett otröstligt barn. Och hur varje skrik skär igenom kroppen medan ångesten bara stiger - när det är ens egen unge. Det märktes tydligt, särskilt på min svägerska, att Mys föräldrar kände likadant. Det är dock en helt annan sak när man bara är faster! Andras skrikande ungar är inte alls samma sak som ens egna.
Vilket får mig att litet bittert tänka att det nog spelade in rätt mycket när vi led alla helvetes kval medan Signe var liten och olycklig, och bemöttes rätt mycket med axelryckningar och "men så jobbigt är det väl inte?" av omgivningen, särskilt mina föräldrar. Nej, för dig nej! När det är ens egen unge som skriker så är det tortyr.
Men jag fick My att sluta skrika och sova på min mage en skvätt istället, tills hon började söka runt i sömnen efter ett bröst och fick gå tillbaka till mamma och amma innan hon somnade in ordentligt. Jag var mycket stolt - uppenbarligen funkade knepen vi utvecklade på Signe lika bra på en liten My med ond mage.
Jag är så glad att Signe inte är tre månader längre!
Och så är jag lite ledsen på mina föräldrar, som på något sätt ofta lyckas få både mig och AB att känna oss dumma och otillräckliga och lite jobbiga. Fast de säkert inte menar det så. Morfar A skulle haft Signe inatt, men fick ryggskott, vilket han ju verkligen inte kan rå för. Men det kändes ändå jobbigt - och det känns jobbigt att vi så tydligt förväntas inte tycka att det är jobbigt.
Ibland tänker jag att nästa gång någon säger nåt om att det ju i alla fall är bättre nu, eller att det får man ju räkna med, eller att det är ju inte så farligt om att Signe fortfarande väcker oss en eller ett par gånger per natt, så ska jag erbjuda mig att ringa den människans hemtelefon varje gång jag stiger upp för att söva om henne, så får den se hur gott man sover efter en vecka av slumpmässiga, plågsamma väckningar då och då under natten. Inte så bra, kan jag tala om.
Det är lustigt. ABs föräldrar förmedlar liksom budskapet att även om de inte alltid kan finnas där rent fysiskt så skulle de gärna vilja, och vi ska veta att vi aldrig är ensamma och att de finns där för oss. Mina föräldrar förmedlar budskapet att även om de iofs gärna ställer upp och hjälper till om de kan, så borde vi på det stora hela klara oss själva, och ska inte tro att vi kan ta något för givet, utan vi får minsann ensamma klara vårt liv.
Det gör ont att det känns så.
Och så gör det jätteont att min mamma hade med en nalle till My som hon räckte över medan Signe var med och inte fick någon. Och att Signe blev tydligt ledsen över det, och stod försynt och tittade med indragen underläpp och bekymrade ögonbryn. Jag vill aldrig att min dotter ska behöva ha den minen!
Nästa gång vi träffar dem tillsammans tar vi med en egen ny leksak till Signe, som hon ska få. Jag vill inte att hon ska behöva känna sig avundsjuk och utanför. Aldrig.
torsdag 13 januari 2011
Hurra!
AB rockade inskolningen. När hon kom hem vid halv fyra hade Signe sovit på vilan, och ätit mellis också. Dessutom hade faktiskt personalen intresserat sig för Signe mer personligt, och AB hade kunnat gå på toa alldeles ensam. Det blir nog bra det här!
Det är ju möjligt att det bara är jag som är lite otålig... Vilket är fånigt, för vi har nog mer tid på oss än de flesta inskolningsföräldrar.
Det är ju möjligt att det bara är jag som är lite otålig... Vilket är fånigt, för vi har nog mer tid på oss än de flesta inskolningsföräldrar.
Personlighet och inskolning
Jag har haft tid att tänka en massa idag, för jag har gjort ärenden och varit på läkarbesök, och AB har haft inskolningen. Det har gått bra, enligt SMSen jag fått, vad nu bra betyder - förmodligen att Signe är jätteglad och mamma jättetrött, precis som övriga dagar.
Men jag oroar mig lite. Det oroar mig att pedagogerna än så länge tagit en väldigt passiv roll i inskolningen, och verkar tro att barnen ska komma till dem. Det oroar mig att jag inte tror ett ögonblick att det kommer funka för Signe. Hon gör inte så, kanske andra barn gör det. Kanske andra barn är spontant nyfikna på andra människor även när de har mamma med sig. Men Signe har inte varit det hittills.
Hon älskar folk, och hon älskar att vara i centrum. Hon gillar jättemycket att sitta vid ett knökfullt middagsbord eller springa i fulla affärer. På första samlingen på förskolan traskade hon glatt in i mitten av ringen och satte sig ett leka med rekvisitan. Så på det sättet är hon inte det minsta blyg.
Men säger någon hej vänder hon bort blicken. Tar någon i henne skriker hon om de inte släpper direkt. Finns mamma där behöver hon ingen annan. Hon vill gärna vara i centrum och gärna bli tittad på och få alla att klappa händerna. Men hon tyr sig inte till andra, och hon verkar inte se andra vuxna som resurser.
Och hon leker glatt med varenda ny grej men jag ska vara med hela tiden, sitta bredvid eller delta. Det är en lustig blandning av extrovert och introvert. Enormt energisk, aktiv, orädd och gillar att vara i centrum - och samtidigt väldigt mammig, ovillig att ta kontakt, måste ha saker på sitt sätt.
Jag pratade med min mamma lite bekymrad om det här igår, och beskrev hur jag tyckte att Signe funkar. "Mmm..." svarade hon fundersamt. "Men är vi inte också lite såna både du och jag?". Och jo, så kan det nog vara.
Men jag tror inte att vare sig jag eller min mamma var lätta att skola in på dagis eller leker bra i grupp...
Men jag oroar mig lite. Det oroar mig att pedagogerna än så länge tagit en väldigt passiv roll i inskolningen, och verkar tro att barnen ska komma till dem. Det oroar mig att jag inte tror ett ögonblick att det kommer funka för Signe. Hon gör inte så, kanske andra barn gör det. Kanske andra barn är spontant nyfikna på andra människor även när de har mamma med sig. Men Signe har inte varit det hittills.
Hon älskar folk, och hon älskar att vara i centrum. Hon gillar jättemycket att sitta vid ett knökfullt middagsbord eller springa i fulla affärer. På första samlingen på förskolan traskade hon glatt in i mitten av ringen och satte sig ett leka med rekvisitan. Så på det sättet är hon inte det minsta blyg.
Men säger någon hej vänder hon bort blicken. Tar någon i henne skriker hon om de inte släpper direkt. Finns mamma där behöver hon ingen annan. Hon vill gärna vara i centrum och gärna bli tittad på och få alla att klappa händerna. Men hon tyr sig inte till andra, och hon verkar inte se andra vuxna som resurser.
Och hon leker glatt med varenda ny grej men jag ska vara med hela tiden, sitta bredvid eller delta. Det är en lustig blandning av extrovert och introvert. Enormt energisk, aktiv, orädd och gillar att vara i centrum - och samtidigt väldigt mammig, ovillig att ta kontakt, måste ha saker på sitt sätt.
Jag pratade med min mamma lite bekymrad om det här igår, och beskrev hur jag tyckte att Signe funkar. "Mmm..." svarade hon fundersamt. "Men är vi inte också lite såna både du och jag?". Och jo, så kan det nog vara.
Men jag tror inte att vare sig jag eller min mamma var lätta att skola in på dagis eller leker bra i grupp...
onsdag 12 januari 2011
Inskolning dag 2
Inskolning är rätt jobbigt. Särskilt för mamma. Fast rätt så för Signe också, som är glad hela tiden men sen sover två och en halv timme istället för en och en halv efter lunchen. Det där med att sova på dagis har vi skippat än så länge, vi var inne och vände i vilrummet idag men gick ut igen när Signe tydligt visade att det inte var något för henne.
Och så länge Signe inte kan vara mer än en meter ifrån mig (eller snarare, inte släpper mig mer än en meter bort innan hon hämtar mig igen) så kan jag inte smita iväg och dricka kaffe. Och då får jag inget kaffe! Kris och katastrof och huvudvärk. Så vi har gått hem efter lunch, för då får Signe sova i vagnen och jag får dricka kaffe...
Hur AB ska klara det imorgon när jag ska till läkare och hon vara inskolningsmamma vet jag inte. Kaffetermos, kanske. Jag vet inte heller hur hon ska klara tjugo ungar i olika åldrar som säger "Va? Men du är ju inte Signes mamma! Hon var här igår!". Jag tycker lite synd om henne. Men inte tillräckligt för att vilja byta. Imorgon är jag ledig! Yey!
Och så är jag så glad för amningen. För det är tio minuter som Signe kan slappna av och fokusera inåt och vila lite, i sitt myckna springande. Det är händigt det där, att man måste titta inåt och ligga och fnula med sin filt medan man ammar. Det är nog det enda som kan få henne att chilla lite. Annars leker hon i 30 sekunder i taget med varje rolig grej hon hittar, i ett hysteriskt tempo. Med mamma i ett kort koppel bredvid.
Så, förskola är roligt. Frågan är hur sjutton det ska gå till att hon ska köpa att vara där själv utan mig? Men det visar sig väl.
Och så länge Signe inte kan vara mer än en meter ifrån mig (eller snarare, inte släpper mig mer än en meter bort innan hon hämtar mig igen) så kan jag inte smita iväg och dricka kaffe. Och då får jag inget kaffe! Kris och katastrof och huvudvärk. Så vi har gått hem efter lunch, för då får Signe sova i vagnen och jag får dricka kaffe...
Hur AB ska klara det imorgon när jag ska till läkare och hon vara inskolningsmamma vet jag inte. Kaffetermos, kanske. Jag vet inte heller hur hon ska klara tjugo ungar i olika åldrar som säger "Va? Men du är ju inte Signes mamma! Hon var här igår!". Jag tycker lite synd om henne. Men inte tillräckligt för att vilja byta. Imorgon är jag ledig! Yey!
Och så är jag så glad för amningen. För det är tio minuter som Signe kan slappna av och fokusera inåt och vila lite, i sitt myckna springande. Det är händigt det där, att man måste titta inåt och ligga och fnula med sin filt medan man ammar. Det är nog det enda som kan få henne att chilla lite. Annars leker hon i 30 sekunder i taget med varje rolig grej hon hittar, i ett hysteriskt tempo. Med mamma i ett kort koppel bredvid.
Så, förskola är roligt. Frågan är hur sjutton det ska gå till att hon ska köpa att vara där själv utan mig? Men det visar sig väl.
måndag 10 januari 2011
Första dagen imorgon
Imorgon börjar inskolningen på förskola! Signe är 16 månader, och det känns alldeles alldeles dags nu. Hon behöver definitivt mer stimulans än jag orkar med att ge henne, eller i alla fall mer än jag tycker är bekvämt. Och jag börjar lite lite längta tillbaka till skolan, en del av fluffet i hjärnan har gett med sig och jag börjar känna att jag nog kanske kan vistas ute bland vuxna människor igen (ska bara försöka att inte ställa alla frågor två gånger, skära upp andras mat och torka folk runt munnen med min slickade tumme... :) ). Så det är rätt för oss att börja nu.
Men ändå! Läskigt ju! Stora stora världen är det min lilla plutt ska ut i. Nu är det slut på mammaledigt, nu börjar skolan. Scary shit!
Men ändå! Läskigt ju! Stora stora världen är det min lilla plutt ska ut i. Nu är det slut på mammaledigt, nu börjar skolan. Scary shit!
torsdag 6 januari 2011
Kyckling och snö
Svärmor fyllde år häromdagen, och eftersom hon årets övriga dagar sköter all matlagning åt alla i hushållet (faktiskt i det närmaste bokstavligen) så är det tradition att gå ut och äta på restaurang den dagen. Tydligen det enda sättet svärisfamiljen kommit på som inte innebär att svärmor gör middagen... Detta år kunde dock inte ABs syster, och Signe är ingen höjdare på restaurang i praktiken. Så istället skulle det bli hämtmat och fin middag hemma.
Så svärfar passar på att plocka upp en grillad kyckling när han ändå är och handlar. Det tyckte han var ett bra sätt att fira svärmors födelsedag och göra så att hon inte behövde laga mat. En grillad kyckling. Till fyra personer och en hungrig bebis.
För att duka, göra förrätt, koka ris och göra sås och tillbehör, det är ju inte jobbigt alls. Eller nåt.
Han har inte alltid alla hästar hemma, den mannen. Hon såg rätt sur ut, ärligt talat. Och jag vet att jag var det, och skämdes gjorde jag också.
Nå, vi köpte thaimat hem dagen efter istället, och det blev hon rätt nöjd med. Men i alla fall. En grillad kyckling.
Signe fortsätter med sitt stora rit-intresse, och det snöar mer och mer. Allt som vanligt, således. Jag gillar slöa jul-lov!
Så svärfar passar på att plocka upp en grillad kyckling när han ändå är och handlar. Det tyckte han var ett bra sätt att fira svärmors födelsedag och göra så att hon inte behövde laga mat. En grillad kyckling. Till fyra personer och en hungrig bebis.
För att duka, göra förrätt, koka ris och göra sås och tillbehör, det är ju inte jobbigt alls. Eller nåt.
Han har inte alltid alla hästar hemma, den mannen. Hon såg rätt sur ut, ärligt talat. Och jag vet att jag var det, och skämdes gjorde jag också.
Nå, vi köpte thaimat hem dagen efter istället, och det blev hon rätt nöjd med. Men i alla fall. En grillad kyckling.
Signe fortsätter med sitt stora rit-intresse, och det snöar mer och mer. Allt som vanligt, således. Jag gillar slöa jul-lov!
tisdag 4 januari 2011
Rita!
Efter en intensiv förmiddag med Signe tar jag ett par minuters paus, innan det är dags för lunchpromenad med barnvagnen. Det är så skönt att kunna göra så. Det är så skönt att jag kunde fokusera helt på Signe och hålla henne glad och nöjd och sysselsatt, men också att sen kunna få gå därifrån och vila huvudet lite. Hon sov lite dåligt inatt igen, förmodligen för att hon är lite täppt i näsan, och är således på ett rätt hetsigt och stirrigt humör.
Och så fick hon rita. En lång lång stund satt hon i mitt knä och ritade med sju olika färger, koncentrerad som bara den. Till slut var det uppenbart att hon var alldeles för trött för att fortsätta, det var inte roligt längre, men hon ville inte sluta. Och när jag väl fick henne därifrån och mutade henne lugn med tecknat på teve och ett äpple, så fick hon då och då fortfarande för sig att hon skulle tillbaka och fortsätta. Jag ville visa den fina teckningen hon gjort för AB och helst sätta upp den på kylskåpet - men så fort hon såg den skulle hon rita igen, så vi lade undan den för tillfället.
Det är häftigt och lite skrämmande att hon är så intensiv. Hon har sånt fokus och sån energi, mer än hon riktigt klarar av att hantera själv. Hon är som AB på det sättet - när hon väl börjat med nåt projekt vill hon aldrig sluta, och blir hon trött eller hungrig blir hon bara ännu envisare. Ingenting får henne att sakta farten - hon blir bara förbannad. De är rätt lika på så vis, mina älsklingar. Jag och hunden däremot, vi föredrar att gå och lägga oss när vi blir trötta...
Det kommer att bli så bra för henne att börja på dagis, tror jag. Hon behöver riktiga saker att göra, organiserade aktiviteter och större barn att hänga efter. Bara de är snälla och hyfsat vettiga så tror jag att det kommer bli jättebra.
Och så fick hon rita. En lång lång stund satt hon i mitt knä och ritade med sju olika färger, koncentrerad som bara den. Till slut var det uppenbart att hon var alldeles för trött för att fortsätta, det var inte roligt längre, men hon ville inte sluta. Och när jag väl fick henne därifrån och mutade henne lugn med tecknat på teve och ett äpple, så fick hon då och då fortfarande för sig att hon skulle tillbaka och fortsätta. Jag ville visa den fina teckningen hon gjort för AB och helst sätta upp den på kylskåpet - men så fort hon såg den skulle hon rita igen, så vi lade undan den för tillfället.
Det är häftigt och lite skrämmande att hon är så intensiv. Hon har sånt fokus och sån energi, mer än hon riktigt klarar av att hantera själv. Hon är som AB på det sättet - när hon väl börjat med nåt projekt vill hon aldrig sluta, och blir hon trött eller hungrig blir hon bara ännu envisare. Ingenting får henne att sakta farten - hon blir bara förbannad. De är rätt lika på så vis, mina älsklingar. Jag och hunden däremot, vi föredrar att gå och lägga oss när vi blir trötta...
Det kommer att bli så bra för henne att börja på dagis, tror jag. Hon behöver riktiga saker att göra, organiserade aktiviteter och större barn att hänga efter. Bara de är snälla och hyfsat vettiga så tror jag att det kommer bli jättebra.
måndag 3 januari 2011
Det gick ju bara inte
Innan Signe föddes, när Signe inte var Signe riktigt än utan barnet vi fantiserade om att vi skulle få, och knyttet som bodde i min mage, då hade AB och jag en plan. Det var en bra plan, och vi tog ofta upp den även efter att Signe hade kommit till oss och var överrens om att så skulle vi göra. Vi har fortfarande, i någon mån, den planen. Den fungerade aldrig, den funkar inte särskilt bra nu heller, men jag är inte säker på att det är för att det var något större fel på planen som sådan.
Planen var, i all sin enkelhet, att jag skulle ta hand om Signe, på det stora hela, och så skulle AB ta hand om mig. Jag är mer mammig av mig, AB är en fantastisk förälder men ändå rätt nöjd med att jag skulle ta huvudansvaret för den lilla nyfödda bebisen, och så skulle hon fixa allt runtomkring. Jag skulle amma och bära och byta på, och hon skulle fixa lite mat och dra runt dammsugaren nån gång ibland, och resten av tiden skulle vi mysa med varandra och vår unge. Så, ungefär, tänkte vi oss den första tiden. AB skulle ju till och med vara hemma på heltid i två månader, så vi borde kunna få det riktigt soft.
Inget alls fel på planen, i sig. Bortsett från en detalj. Nämligen att det inte fanns någon som helst möjlighet för mig att ensam ta hand om Signe. Det dröjde mycket länge innan jag kunde acceptera det med hjärta och hjärna, men rent fysiskt framgick det väldigt väldigt fort. Signe krävde nämligen från början och väldigt lång tid framöver, en fysiskt aktiv vaken närvarande vuxen tjugofyra timmar om dygnet. Inte bara en vuxen närvaro, utan en vuxen som bar runt, gungade, sjöng, tröstade och gav aktiv uppmärksamhet. Dygnet runt.
Det går inte. Det går inte på en person. Det går, visade det sig, faktiskt inte på två personer heller. Om man tänker på arbeten som bemannas dygnet runt, som larmcentralen jag jobbade på i flera år, så kör man med treskift på sådana ställen. Folk förväntas inte kunna jobba halva dygnet oavbrutet. Man behöver vara minst tre personer per dygn för att få ihop det.
Vi hade inga strategier för situationen vi var satta i, men jag kan förlåta oss för det. Det går liksom inte att ha strategier för en omöjlig situation. Jag minns hur jag såg mig omkring och letade efter bekräftelser på att det omöjligt kunde förväntas av oss att vi skulle klara av det, och det enda jag möttes av var förväntningar om att det ju inte kunde vara så svårt. Alla andra gör det ju.
Men sen har jag insett att alla andra inte gör det. Alla andra småbarnsföräldrar gör inte alls det jag och AB gjorde. De har det inte alls som vi hade det. Inte alla andra. En del, men inte de flesta.
Många barn kan då och då tänka sig att ligga ner nånstans. I en spjälsäng eller barnvagn eller babysitter, t ex. Många barn är nöjda långa stunder. Många barn kan sova lite längre stunder i taget, säg mer än 20 minuter. Många barn kan ligga stilla medan de ammar och vara nöjda och glada med det. Många barn kan sitta nöjt i en famn, även om famnens ägare är stilla och sitter ner. Många barn kan somna in utan hjälp, eller hos en vuxen som är stilla och sitter eller ligger ner. Vissa kan till och med somna om själva på natten utan att det tar en halvtimmes aktivt sövande.
Signe kunde ingenting av det, och det dröjde väldigt länge innan hon lärde sig. Hon var så gott som konstant missnöjd de första tre, fyra månaderna, och även senare var det mycket vanligare att hon var missnöjd eller frustrerad än att hon var nöjd. Hon var nästan alltid tvungen att vara på något sätt sysselsatt av en vuxen, och fick hon inte det hon behövde omedelbart gick det väldigt fort utför. Hon ville dessutom, och vill fortfarande, kunna göra allting långt innan hon orkade med det. Hon började försöka kravla framåt när hon var fyra månader - när armar och ben fortfarande var små knubbiga stubbar i hörnen på en jättelång bål. Och så fortsatte det. Frustration frustration frustration, över allt hon inte kunde.
Och så vi då, som inte förstod varför vi inte kunde få vårt liv att funka, och vad det var som gjorde just oss till så jädra inkompetenta föräldrar som bara inte klarade av allt det här alla andra verkade fixa så enkelt. Men det var ju faktiskt inte samma sak. Den som hade Signe kunde aldrig slappna av - och den som inte hade henne kunde aldrig komma undan och slippa höra henne. Hon gnällde nästan jämt, och vi fick bokstavligt talat aldrig vila.
Det är inte så konstigt att det var tungt. Det är inte så konstigt att de strategier vi hade föll ihop. Vi hade en uppgift, att hålla vår vardag flytande och vår bebis nöjd, som inte var möjlig att utföra med de resurser vi hade. Det gick bara inte.
Så här i efterhand börjar jag kunna se det. Att det inte var konstigt att det inte fungerade för oss, att uppgiften helt enkelt var omöjlig att genomföra på två personer. Vi behövde hjälp, och vi skaffade oss den hjälpen, och det var en jäkla tur för oss. Tack vare ABs och mina föräldrar har Signe inte behövt lida, hon har inte blivit ignorerad eller skakad eller övergiven eller skriken åt. Hon har fått se oss skrika åt varandra lite oftare än mitt samvete gillar, men annars har vi klarat det rätt bra. Vi finns kvar och kämpar vidare, och jag kan inte tänka mig annat än att alla efterföljande år kommer vara lättare än hennes första. Men det första var banne mig görsvårt.
Jag hoppas att vår fina plan nån gång ska kunna bli verklighet. Jag hoppas att de arbetsuppgifter som ingår i att vi i vår familj ska ha en fungerande vardag ska vara möjliga för oss att genomföra. Jag hoppas att vi ska få leva i en verklighet där vi räcker till för det som krävs av oss, och att inte varje dag längre ska kräva en övermänsklig ansträngning bara för att fixa det mest basala. Jag hoppas det, och jag tror det.
Men om nån nånsin säger "små barn små bekymmer" i min närhet tror jag att jag gör den personen illa...
Planen var, i all sin enkelhet, att jag skulle ta hand om Signe, på det stora hela, och så skulle AB ta hand om mig. Jag är mer mammig av mig, AB är en fantastisk förälder men ändå rätt nöjd med att jag skulle ta huvudansvaret för den lilla nyfödda bebisen, och så skulle hon fixa allt runtomkring. Jag skulle amma och bära och byta på, och hon skulle fixa lite mat och dra runt dammsugaren nån gång ibland, och resten av tiden skulle vi mysa med varandra och vår unge. Så, ungefär, tänkte vi oss den första tiden. AB skulle ju till och med vara hemma på heltid i två månader, så vi borde kunna få det riktigt soft.
Inget alls fel på planen, i sig. Bortsett från en detalj. Nämligen att det inte fanns någon som helst möjlighet för mig att ensam ta hand om Signe. Det dröjde mycket länge innan jag kunde acceptera det med hjärta och hjärna, men rent fysiskt framgick det väldigt väldigt fort. Signe krävde nämligen från början och väldigt lång tid framöver, en fysiskt aktiv vaken närvarande vuxen tjugofyra timmar om dygnet. Inte bara en vuxen närvaro, utan en vuxen som bar runt, gungade, sjöng, tröstade och gav aktiv uppmärksamhet. Dygnet runt.
Det går inte. Det går inte på en person. Det går, visade det sig, faktiskt inte på två personer heller. Om man tänker på arbeten som bemannas dygnet runt, som larmcentralen jag jobbade på i flera år, så kör man med treskift på sådana ställen. Folk förväntas inte kunna jobba halva dygnet oavbrutet. Man behöver vara minst tre personer per dygn för att få ihop det.
Vi hade inga strategier för situationen vi var satta i, men jag kan förlåta oss för det. Det går liksom inte att ha strategier för en omöjlig situation. Jag minns hur jag såg mig omkring och letade efter bekräftelser på att det omöjligt kunde förväntas av oss att vi skulle klara av det, och det enda jag möttes av var förväntningar om att det ju inte kunde vara så svårt. Alla andra gör det ju.
Men sen har jag insett att alla andra inte gör det. Alla andra småbarnsföräldrar gör inte alls det jag och AB gjorde. De har det inte alls som vi hade det. Inte alla andra. En del, men inte de flesta.
Många barn kan då och då tänka sig att ligga ner nånstans. I en spjälsäng eller barnvagn eller babysitter, t ex. Många barn är nöjda långa stunder. Många barn kan sova lite längre stunder i taget, säg mer än 20 minuter. Många barn kan ligga stilla medan de ammar och vara nöjda och glada med det. Många barn kan sitta nöjt i en famn, även om famnens ägare är stilla och sitter ner. Många barn kan somna in utan hjälp, eller hos en vuxen som är stilla och sitter eller ligger ner. Vissa kan till och med somna om själva på natten utan att det tar en halvtimmes aktivt sövande.
Signe kunde ingenting av det, och det dröjde väldigt länge innan hon lärde sig. Hon var så gott som konstant missnöjd de första tre, fyra månaderna, och även senare var det mycket vanligare att hon var missnöjd eller frustrerad än att hon var nöjd. Hon var nästan alltid tvungen att vara på något sätt sysselsatt av en vuxen, och fick hon inte det hon behövde omedelbart gick det väldigt fort utför. Hon ville dessutom, och vill fortfarande, kunna göra allting långt innan hon orkade med det. Hon började försöka kravla framåt när hon var fyra månader - när armar och ben fortfarande var små knubbiga stubbar i hörnen på en jättelång bål. Och så fortsatte det. Frustration frustration frustration, över allt hon inte kunde.
Och så vi då, som inte förstod varför vi inte kunde få vårt liv att funka, och vad det var som gjorde just oss till så jädra inkompetenta föräldrar som bara inte klarade av allt det här alla andra verkade fixa så enkelt. Men det var ju faktiskt inte samma sak. Den som hade Signe kunde aldrig slappna av - och den som inte hade henne kunde aldrig komma undan och slippa höra henne. Hon gnällde nästan jämt, och vi fick bokstavligt talat aldrig vila.
Det är inte så konstigt att det var tungt. Det är inte så konstigt att de strategier vi hade föll ihop. Vi hade en uppgift, att hålla vår vardag flytande och vår bebis nöjd, som inte var möjlig att utföra med de resurser vi hade. Det gick bara inte.
Så här i efterhand börjar jag kunna se det. Att det inte var konstigt att det inte fungerade för oss, att uppgiften helt enkelt var omöjlig att genomföra på två personer. Vi behövde hjälp, och vi skaffade oss den hjälpen, och det var en jäkla tur för oss. Tack vare ABs och mina föräldrar har Signe inte behövt lida, hon har inte blivit ignorerad eller skakad eller övergiven eller skriken åt. Hon har fått se oss skrika åt varandra lite oftare än mitt samvete gillar, men annars har vi klarat det rätt bra. Vi finns kvar och kämpar vidare, och jag kan inte tänka mig annat än att alla efterföljande år kommer vara lättare än hennes första. Men det första var banne mig görsvårt.
Jag hoppas att vår fina plan nån gång ska kunna bli verklighet. Jag hoppas att de arbetsuppgifter som ingår i att vi i vår familj ska ha en fungerande vardag ska vara möjliga för oss att genomföra. Jag hoppas att vi ska få leva i en verklighet där vi räcker till för det som krävs av oss, och att inte varje dag längre ska kräva en övermänsklig ansträngning bara för att fixa det mest basala. Jag hoppas det, och jag tror det.
Men om nån nånsin säger "små barn små bekymmer" i min närhet tror jag att jag gör den personen illa...
söndag 2 januari 2011
Sömnmönster
Vi har lärt oss några nya grejer om Signe den senaste månaden. En är att hon faktiskt har ett större sömnbehov än vi trodde förut. En annan är att om hon sover gott och länge, då får hon god aptit och äter en massa vid måltiderna - istället för att kasta i sig två tuggor och vilja ner igen. Och om hon sover och äter ordentligt, så är hon på gott humör nästan hela dan i övrigt. Istället för att ständigt smågnälla och vara lite missnöjd.
Så det finns liksom två lägen. Ett där hon somnar vid sju, åtta och sover oavbrutet(!) till sjusnåret på morgonen, och sen tar en ordentlig tupplur på enochenhalv-två timmmar mitt på dan. Då äter hon ordentligt vid frukost, lunch och middag och är glad och pigg.
Eller ett annat läge, där hon är uppe till nio, vaknar ett par gånger under natten, vaknar vid sex, sju på morgonen, sover dåligt på dan, inte äter nånting knappt, och gnäller hela tiden.
Det är kanske lätt att räkna ut vilket mammorna föredrar...
Det verkar också som att hon sover dåligt av att bli för trött. Sover hon dåligt på natten så sover hon en kort middagslur och har svårt att komma till ro på kvällen, och vaknar ofta natten som följer.
Men igår och idag har vi (hon) fått till det, med lång nattsömn och lång tupplur och en glad och munter tjej. Det är helt underbart!
Så det finns liksom två lägen. Ett där hon somnar vid sju, åtta och sover oavbrutet(!) till sjusnåret på morgonen, och sen tar en ordentlig tupplur på enochenhalv-två timmmar mitt på dan. Då äter hon ordentligt vid frukost, lunch och middag och är glad och pigg.
Eller ett annat läge, där hon är uppe till nio, vaknar ett par gånger under natten, vaknar vid sex, sju på morgonen, sover dåligt på dan, inte äter nånting knappt, och gnäller hela tiden.
Det är kanske lätt att räkna ut vilket mammorna föredrar...
Det verkar också som att hon sover dåligt av att bli för trött. Sover hon dåligt på natten så sover hon en kort middagslur och har svårt att komma till ro på kvällen, och vaknar ofta natten som följer.
Men igår och idag har vi (hon) fått till det, med lång nattsömn och lång tupplur och en glad och munter tjej. Det är helt underbart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)