Vårkänning

Idag värmde solen mitt ansikte. Det finns hopp om liv!

Vinterdepp

Jag är så oerhört frustrerad över att märka att jag håller på att gå in i en depression. Jag märker det, jag ser och känner vad det är som händer, jag gör allt jag kan komma på för att hindra det och bromsa, försöker gå åt andra hållet - och ändå är det märkbart mycket sämre nu än det var för säg tre veckor sen.

Alltså, jag läser till psykolog och är på termin åtta. Jag har egen klient under behandling. Jag har gått i egenterapi i två år. Jag har tjocka böcker hemma om hur depression uppstår och hur det ska behandlas, och jag har läst dem också. Men det HJÄLPER INTE.

Jag mår kasst regelbundet varje januari och februari. Fram till jul brukar jag kravla mig fram, men sen är det som att batterierna tar slut och det inte räcker längre. Nu är min absolut värsta tid på året.

Jag stressade massor för tre veckor sen, och visste att det var lite riskabelt, men tänkte att jaja, bara jag får vila sen... Sen fick jag inte vila, utan det har bara varit en massa yttre krav och vab och sjukdom, så nästan allt som är roligt i mitt liv har fått vänta eller skjutas undan, och kvar är plikt, stress, prestation, gräl och i slutänden då depp och ångest. Och där är jag nu. Bläääää!

Jag vill inte må så här. Jag faller ner i nattsvarta hål och grubbel och mår sämre och sämre. Och jag vet att det jag behöver göra är att hitta saker jag gillar och som är roliga, och fokusera på att göra dem utan att grubbla. Hitta och uppskatta guldkanterna i tillvaron och behålla hoppet. Men det är så svårt! Det är så mycket lättare att ge efter och må dåligt och tänka alla de hemska tankarna och känna efter hur trött jag är och tänka att det ändå inte är någon idé och jag ändå inte har någon lust... Fast jag vet att det är depressionen som talar och att jag mår bättre om jag inte lyssnar på den.

Men det känns som om jag balanserar på kanten till ett stup, och inte vet hur länge jag kan hålla balansen. Jag vill att våren ska komma nu! Jag är inte säker på att jag klarar mig ända till april utan att falla ner i mörkret.

(Och jag vill inte det! Och Signe förtjänar bättre än en depp-mamma!)

Skoltrött

Jag har stressat lite för mycket sista veckorna. Jag vet ju det, jag har till och med varit akut medveten om det. Men eftersom det inte gått att undvika, eftersom jag inte fått den återhämtning jag behövt, så hjälper det inte hur medveten jag är om det. Jag måste betala priset ändå.

Och priset just nu är, förutom förkylning och munsår, att jag helt tappat skollusten. Just idag får jag ångest när jag tänker på att gå i skolan imorgon.

Och då kan jag ju antingen tänka att jaja, så är det ibland, det är inte kul jämt, och rycka upp mig och tvinga mig att gå dit ändå.

Eller så kan jag tänka att ojdå, det här är ju liten en varningssignal. Jag brukar gilla skolan. Jag brukar bli glad av den. Att jag nu bara känner trötthet och lesshet och neeeej över något som jag annars brukar gilla är förmodligen ett tecken på att jag är trött och stressad och inte riktigt orkar med krav just nu. Och i så fall, att jag kanske borde ta det lugnare och göra några roliga saker istället, och inte tvinga mig om det känns fel.

Svårt det där.

Det blir nog nån slags mellanting. Jag gör så lite jag kan utan att köra på kursen, och så försöker jag hitta något roligt i min vardag och skoj saker att se fram emot. Och accepterar att det blir så här när jag inte kan vila och återhämta mig när jag behöver, särskilt på vintern. Det är en stor risk då att jag tappar lust och fart och ork. Det är så jag funkar, och tja, jag får gilla mig själv ändå.

När jag var yngre trodde jag att jag var stresstålig. Det har gått över numera.

Statarlasset går

Den 9e maj revs vårt badrum ut. Det skulle ta fyra till sex veckor att laga, och vi flyttade med sorg i hjärtat ut till min pappas hus, som är mitt i en stor renovering. Men några veckor var ju okej. Och så tänkte vi bo en del med ABs föräldrar - också jobbigt på flera sätt, men återigen, några veckor var ju okej.

Vecka 33 beräknar dom sätta igång med att kakla badrummet igen. Det var en stor vattenläcka, som måste torka med fläkt och värmefilt, och sen var det fyra veckors industrisemester. Vi har varit hemlösa i snart tre månader, och kommer vara det minst en månad till.

Det är skitjobbigt. Det tar vår sommar. Det finns mycket fint med den här sommaren också, men att inte få bo hemma hos sig själv är apjobbigt. Vi är utlämnade på nåd och onåd till våra föräldrars nycker och rutiner, och kan inte åka hem. Tänk er julfirandet hos svärmor, men att det fortsätter i tre månader...

ABs föräldrars sommarstuga i Hälsingland är ljuvlig. När man är på besök. Men annars så har vi 1)ingen teve, 2) ingen vattentoalet, 3) ingen dusch och 4) fyra hundar, varav två enorma rottweilers där den ena är rätt tjurig, på besöka just nu.

Det är landet, det är sommar, det är mycket barnvakt. Men det är inga vänner, en jädra massa packning, inga av våra saker där vi vill ha dom, ganska smutsigt, och ständigt folk omkring en. Jag hade mycket mycket hellre bott hemma själv.

Bläääääääää för vattenläcka!

Dessutom har jag ont i magen. Och gråter över Utöya (det orkar jag inte ens skriva om, det är för vidrigt). Men nu funkar i alla fall det mobila bredbandet, det är onekligen en tröst.

Påminnelse...

Idag skulle jag behöva bli påmind om att jag hade dåliga dagar även innan Signe kom. En massa av dem, faktiskt. Jag har haft fler genuint lyckliga stunder sen vi fick Signe än jag tror jag haft nånsin i mitt liv förut.

Men.

Just nu. Just denna stund. Så är jag lite less.

Så kan det ju också vara.

Lajv vi inte åker på

Just a little lovin är ett lajv i Oslo om ett par veckor vi inte kommer åka på. Heller. Nu är det fullt och bara två veckor kvar, så det är helt kört, men det är inte det som är grejen. Grejen är den att även om nån skulle höra av sig och säga, "Hörrni, vi har fixat roller, resan och kläder åt er, och jo förresten, barnvakt också", så skulle vi ändå inte kunna.

Och jag skulle ju verkligen verkligen vilja. Jättemycket, skulle jag vilja. Lajvet utspelar sig tre på varandra följande 4 juli-fester i New York, 1982-1984, och temat kretsar kring inledningen av AIDS-epidemin. Det är jätteintressant och kommer förmodligen bli riktigt riktigt bra.

Men vi orkar inte. Inte bara orkar inte i betydelsen har absolut inte haft tid att ragga intressanta lajv, göra prylar, prata ihop oss med folk eller ens tänka tanken att försöka. Utan i betydelsen orkar inte ta en roll. Orkar inte känna en massa jobbiga känslor. Orkar inte låtsas vara någon annan för att uppleva en massa häftiga saker.

Mitt hjärta är fullt. Min hjärna är full. Det finns visst inte plats för någon annans livsöde än mitt eget där just nu.

Men det här ska jag på i alla fall. Just nu känns det som att i höst kommer jag vilja lajva...

Släkt och barn

Vi var hos min pappa och firade tjugondag Knut, alldeles utan att städa undan gran eller julprydnader. Istället bjöd han på gryta, och vi hälsade på lillkusinen My, tre månader.

My hade ont i magen och skrek medan vi åt lunch, i lite olika famnar. Det var inte alls lika jobbigt som när Signe skrek, men det påminde mig obehagligt om hennes första höst, och om hur det är att gå omkring med ett otröstligt barn. Och hur varje skrik skär igenom kroppen medan ångesten bara stiger - när det är ens egen unge. Det märktes tydligt, särskilt på min svägerska, att Mys föräldrar kände likadant. Det är dock en helt annan sak när man bara är faster! Andras skrikande ungar är inte alls samma sak som ens egna.

Vilket får mig att litet bittert tänka att det nog spelade in rätt mycket när vi led alla helvetes kval medan Signe var liten och olycklig, och bemöttes rätt mycket med axelryckningar och "men så jobbigt är det väl inte?" av omgivningen, särskilt mina föräldrar. Nej, för dig nej! När det är ens egen unge som skriker så är det tortyr.

Men jag fick My att sluta skrika och sova på min mage en skvätt istället, tills hon började söka runt i sömnen efter ett bröst och fick gå tillbaka till mamma och amma innan hon somnade in ordentligt. Jag var mycket stolt - uppenbarligen funkade knepen vi utvecklade på Signe lika bra på en liten My med ond mage.

Jag är så glad att Signe inte är tre månader längre!

Och så är jag lite ledsen på mina föräldrar, som på något sätt ofta lyckas få både mig och AB att känna oss dumma och otillräckliga och lite jobbiga. Fast de säkert inte menar det så. Morfar A skulle haft Signe inatt, men fick ryggskott, vilket han ju verkligen inte kan rå för. Men det kändes ändå jobbigt - och det känns jobbigt att vi så tydligt förväntas inte tycka att det är jobbigt.

Ibland tänker jag att nästa gång någon säger nåt om att det ju i alla fall är bättre nu, eller att det får man ju räkna med, eller att det är ju inte så farligt om att Signe fortfarande väcker oss en eller ett par gånger per natt, så ska jag erbjuda mig att ringa den människans hemtelefon varje gång jag stiger upp för att söva om henne, så får den se hur gott man sover efter en vecka av slumpmässiga, plågsamma väckningar då och då under natten. Inte så bra, kan jag tala om.

Det är lustigt. ABs föräldrar förmedlar liksom budskapet att även om de inte alltid kan finnas där rent fysiskt så skulle de gärna vilja, och vi ska veta att vi aldrig är ensamma och att de finns där för oss. Mina föräldrar förmedlar budskapet att även om de iofs gärna ställer upp och hjälper till om de kan, så borde vi på det stora hela klara oss själva, och ska inte tro att vi kan ta något för givet, utan vi får minsann ensamma klara vårt liv.

Det gör ont att det känns så.

Och så gör det jätteont att min mamma hade med en nalle till My som hon räckte över medan Signe var med och inte fick någon. Och att Signe blev tydligt ledsen över det, och stod försynt och tittade med indragen underläpp och bekymrade ögonbryn. Jag vill aldrig att min dotter ska behöva ha den minen!

Nästa gång vi träffar dem tillsammans tar vi med en egen ny leksak till Signe, som hon ska få. Jag vill inte att hon ska behöva känna sig avundsjuk och utanför. Aldrig.

Det gick ju bara inte

Innan Signe föddes, när Signe inte var Signe riktigt än utan barnet vi fantiserade om att vi skulle få, och knyttet som bodde i min mage, då hade AB och jag en plan. Det var en bra plan, och vi tog ofta upp den även efter att Signe hade kommit till oss och var överrens om att så skulle vi göra. Vi har fortfarande, i någon mån, den planen. Den fungerade aldrig, den funkar inte särskilt bra nu heller, men jag är inte säker på att det är för att det var något större fel på planen som sådan.

Planen var, i all sin enkelhet, att jag skulle ta hand om Signe, på det stora hela, och så skulle AB ta hand om mig. Jag är mer mammig av mig, AB är en fantastisk förälder men ändå rätt nöjd med att jag skulle ta huvudansvaret för den lilla nyfödda bebisen, och så skulle hon fixa allt runtomkring. Jag skulle amma och bära och byta på, och hon skulle fixa lite mat och dra runt dammsugaren nån gång ibland, och resten av tiden skulle vi mysa med varandra och vår unge. Så, ungefär, tänkte vi oss den första tiden. AB skulle ju till och med vara hemma på heltid i två månader, så vi borde kunna få det riktigt soft.

Inget alls fel på planen, i sig. Bortsett från en detalj. Nämligen att det inte fanns någon som helst möjlighet för mig att ensam ta hand om Signe. Det dröjde mycket länge innan jag kunde acceptera det med hjärta och hjärna, men rent fysiskt framgick det väldigt väldigt fort. Signe krävde nämligen från början och väldigt lång tid framöver, en fysiskt aktiv vaken närvarande vuxen tjugofyra timmar om dygnet. Inte bara en vuxen närvaro, utan en vuxen som bar runt, gungade, sjöng, tröstade och gav aktiv uppmärksamhet. Dygnet runt.

Det går inte. Det går inte på en person. Det går, visade det sig, faktiskt inte på två personer heller. Om man tänker på arbeten som bemannas dygnet runt, som larmcentralen jag jobbade på i flera år, så kör man med treskift på sådana ställen. Folk förväntas inte kunna jobba halva dygnet oavbrutet. Man behöver vara minst tre personer per dygn för att få ihop det.

Vi hade inga strategier för situationen vi var satta i, men jag kan förlåta oss för det. Det går liksom inte att ha strategier för en omöjlig situation. Jag minns hur jag såg mig omkring och letade efter bekräftelser på att det omöjligt kunde förväntas av oss att vi skulle klara av det, och det enda jag möttes av var förväntningar om att det ju inte kunde vara så svårt. Alla andra gör det ju.

Men sen har jag insett att alla andra inte gör det. Alla andra småbarnsföräldrar gör inte alls det jag och AB gjorde. De har det inte alls som vi hade det. Inte alla andra. En del, men inte de flesta.

Många barn kan då och då tänka sig att ligga ner nånstans. I en spjälsäng eller barnvagn eller babysitter, t ex. Många barn är nöjda långa stunder. Många barn kan sova lite längre stunder i taget, säg mer än 20 minuter. Många barn kan ligga stilla medan de ammar och vara nöjda och glada med det. Många barn kan sitta nöjt i en famn, även om famnens ägare är stilla och sitter ner. Många barn kan somna in utan hjälp, eller hos en vuxen som är stilla och sitter eller ligger ner. Vissa kan till och med somna om själva på natten utan att det tar en halvtimmes aktivt sövande.

Signe kunde ingenting av det, och det dröjde väldigt länge innan hon lärde sig. Hon var så gott som konstant missnöjd de första tre, fyra månaderna, och även senare var det mycket vanligare att hon var missnöjd eller frustrerad än att hon var nöjd. Hon var nästan alltid tvungen att vara på något sätt sysselsatt av en vuxen, och fick hon inte det hon behövde omedelbart gick det väldigt fort utför. Hon ville dessutom, och vill fortfarande, kunna göra allting långt innan hon orkade med det. Hon började försöka kravla framåt när hon var fyra månader - när armar och ben fortfarande var små knubbiga stubbar i hörnen på en jättelång bål. Och så fortsatte det. Frustration frustration frustration, över allt hon inte kunde.

Och så vi då, som inte förstod varför vi inte kunde få vårt liv att funka, och vad det var som gjorde just oss till så jädra inkompetenta föräldrar som bara inte klarade av allt det här alla andra verkade fixa så enkelt. Men det var ju faktiskt inte samma sak. Den som hade Signe kunde aldrig slappna av - och den som inte hade henne kunde aldrig komma undan och slippa höra henne. Hon gnällde nästan jämt, och vi fick bokstavligt talat aldrig vila.

Det är inte så konstigt att det var tungt. Det är inte så konstigt att de strategier vi hade föll ihop. Vi hade en uppgift, att hålla vår vardag flytande och vår bebis nöjd, som inte var möjlig att utföra med de resurser vi hade. Det gick bara inte.

Så här i efterhand börjar jag kunna se det. Att det inte var konstigt att det inte fungerade för oss, att uppgiften helt enkelt var omöjlig att genomföra på två personer. Vi behövde hjälp, och vi skaffade oss den hjälpen, och det var en jäkla tur för oss. Tack vare ABs och mina föräldrar har Signe inte behövt lida, hon har inte blivit ignorerad eller skakad eller övergiven eller skriken åt. Hon har fått se oss skrika åt varandra lite oftare än mitt samvete gillar, men annars har vi klarat det rätt bra. Vi finns kvar och kämpar vidare, och jag kan inte tänka mig annat än att alla efterföljande år kommer vara lättare än hennes första. Men det första var banne mig görsvårt.

Jag hoppas att vår fina plan nån gång ska kunna bli verklighet. Jag hoppas att de arbetsuppgifter som ingår i att vi i vår familj ska ha en fungerande vardag ska vara möjliga för oss att genomföra. Jag hoppas att vi ska få leva i en verklighet där vi räcker till för det som krävs av oss, och att inte varje dag längre ska kräva en övermänsklig ansträngning bara för att fixa det mest basala. Jag hoppas det, och jag tror det.

Men om nån nånsin säger "små barn små bekymmer" i min närhet tror jag att jag gör den personen illa...

Gamla vänner

Jag träffade två goda vänner på ett café häromdagen, jag och Signe var där för att träffa andra bebismammor och bebisar. Vi stannade och hälsade, men hade inte så mycket att säga varandra. Mest "det var länge sen vi sågs". Och jo. "Vi har inte fått sova" förklarade jag, "jag och AB har inte fått sova på hela hösten. Så det är därför vi inte varit så sociala." Och de snälla vännerna nickade och försökte se förstående ut, och sen ursäktade jag mig och gick och köpte lunch till mig och Signe.

Och jag är så jädra ledsen. För jag tror ingen kan förstå. Det är några få vänner vi har kvar, som hängt med hela vägen och som verkar ha fattat. Som frågar och bryr sig och faktiskt orkar lyssna. Men det är kanske tre, typ, av alla de många jag umgåtts med. Eller kanske rentav fyra. Men de allra allra flesta har bara försvunnit bortom horisonten.

Och det fattar jag ju. Så jädra kul kan det ju inte vara att lyssna på oss gnälla över kladd och utmattning och sömnbrist. Det är ju inte som vi haft något roligt att prata om. Eller varit intresserade av något roligt någon annan gjort. Eller ens överhuvudtaget orkat lyssna på någon annan, på det stora hela. Vi har varit tråkigt sällskap.

För vi har inte fått sova. Vi har lidit något vansinnigt. Vi har haft en livssituation som varit fullständigt vidrig. Det jag varit med om de senaste två åren trotsar ärligt talat all beskrivning, det har på många sätt varit så hemskt att det knappt går att prata om. Det blir liksom surrealistiskt om jag försöker beskriva det för någon som inte varit med om samma sak. Och försöker jag prata om det med någon som har varit med om samma sak, dvs andra småbarnsföräldrar, så kontrar de som regel med någon liknande historia, gärna värre. Vilket iofs är trevligare än tomma blickar och byte av samtalsämne, men inte känns särskilt bra det heller.

Lite senare på samma kaféträff sitter vi och pratar om hur olika bebisar kan vara, och hur skönt det är att just våra är rätt lika. För vi konstaterar att om man bara hängde med folk som hade nöjda och lugna bebbar, då skulle man ju känna sig helt misslyckad som mamma (som om man inte gör det ändå...). Och jag säger något jag inte riktigt visste att jag tyckte, men som är helt sant. Att jag har goda vänner med en bebis lite mindre än Signe, och att jag inte orkar träffa dem. För deras unge är så lugn och lättskött att jag inte står ut. Jag känner mig som ett misslyckat ufo. Så inte ens de gamla vänner jag har som också är föräldralediga umgås jag med, för det gör för ont.

Det gör för ont att det är så olika. Att det, ärligt talat, är så orättvist. Att vår tillvaro jämförs rakt av med folk som har det så lika, och ändå så himla olika. Jag blir för påmind om hur jobbigt det varit, hur otillräcklig jag känner mig, hur svårt det är och har varit för oss, och hur lätt det skulle kunna vara. Hur lätt det är ibland, för vissa föräldrar med vissa barn.

Jag tror jag håller mig undan för jag har så svårt att bli förstådd, och jag orkar inte förklara. Jag vet att det är skillnad på olika. Jag vet att vår bebistid med Signe faktiskt inte är jämförbar med många andras första år. Det får räcka så. Jag har ingen lust och ingen ork att försvara mig och förklara mig och bli tittad oförstående på.

Om några år. Sen. När vi har det bra. När vi har en vardag vi kan leva med igen. När vi slutat må så jädra dåligt och när vår kraft och ork åtminstone oftast, åtminstone ibland, åtminstone nästan räcker till att hantera våra dagar. Då kan jag träffa dem igen. Då kan jag se mina vänner i ögonen igen. Men inte just nu.

Ett tag till nöjer jag mig med att vara glad och tacksam för de av mina gamla vänner som faktiskt hängt kvar och orkat med oss fast vi inte är så roliga. Alla andra får vänta tills vi mår bra igen. Men det gör mig ledsen att det ska behöva vara så. Det gör mig ledsen att det varit så jobbigt för oss. Jag trodde inte att det skulle bli så.

"Jag brukade drömma om dig"

Jag försökte läsa "Jag brukade drömma om dig" av Petra Holst, och jag tror det är en jättebra bok. Men jag började gråta, även andra gången jag försökte läsa den, och insåg att jag hoppade över sidor för att det var alldeles för hemskt. Det är inte dags än för mig att läsa den. Jag behöver glömma det senaste året först.

De första 70 sidorna beskriver hur det är att ha ett litet barn som är ständigt missnöjt. Som skriker genomskärande ofta ofta. Som aldrig är nöjt, som aldrig är lugn. Som aldrig sitter stilla och nöjt i knäet, utan ska stå upp och hoppa hela tiden. Hur det är att får höra av andra att det är så mysigt att vara hemma med bebin, och själv känna hur man går sönder.

För ja, så var det. Det var hemskt. Jag är oändligt tacksam över att vi fick hjälp, framförallt av ABs mamma. Och jag är jätteledsen över att den första tiden, hela första året nästan men framförallt första halvåret med Signe var helt förskräckligt.

Och nånstans hoppas jag att alla andra runt omkring oss ska läsa den och tänka på oss och kanske förstå oss. För sådär var det. Även om det inte är beskrivning jag egentligen skulle vilja att jag kände igen mig i.

Arg

Vi har jobbat i tre nätter nu, ger Signe sömnmedicin vid nattningen och lägger henne fortfarande vaken i sängen när hon ska somna. Och gör så lite som möjligt om hon vaknar på natten, börjar med att lyssna att hon verkligen är vaken, och då bara hyssjar åt henne. Blir hon ledsen på riktigt eller inte kan slappna av klappar vi på henne eller sjunger för henne, i sängen. Står hon och sträcker sig upp ur sängen och gråter tar jag upp henne och lugnar henne, och lägger ner henne i sängen igen när hon är lugn.

Hittills har hon sovit all sömn i spjälsängen tre nätter i rad. Flera gånger har hon somnat om av sig självt, fast vi hört att hon är vaken, eller med bara hyssjanden. Det är helt fantastiskt, tycker jag. Enorma framsteg på så kort tid. Inte minst eftersom sömnmedlet inte haft tid att verka när vi lägger henne för kvällen, för det tar en liten stund, så det är helt opåverkat. Medlet gör henne tröttare under natten, så hon väcker oss inte lika ofta, och det är skönt.

Idag pratade jag med psykologen på special-BVC, som vi har kontakt med. Det var första gången sen vi satt igång här hemma. När jag berättade om vad vi gör och hur det gått fick jag en lång uppläxning och förmaningstal. Vi gör alldeles för mycket. Vi borde inte gå in till Signe alls. Möjligen stå utanför dörren och hyssja. Annars visar vi inte för henne vad vi vill. Annars går det alldeles för långsamt. Annars hinner hon ju inte lära om innan vi inte använder sömnmedicinen längre. "Sömnigare än så här blir hon inte." Det är bara att låta henne bli ledsen och skrika. Det är bara att "stålsätta sig".

Alltihop med en röst och ett ordval som om jag inte förstått vad det handlar. Som om jag bara är svag och viljelös och måste skärpa mig. Som om jag vore lite dum.

Jag tycker det var så jädra dumt att jag blir alldeles arg och ledsen av att tänka på det. För att inte tala om vad jag blev när jag faktiskt pratade med henne.

Nej, jag tänker inte låta min dotter skrika utan att trösta henne. Absolut inte. Och att framhålla det som att det är enda sättet att få henne att sova är helt enkelt inte sant, och dessutom rätt drygt.

Så mycket för det stödet. Och henne ska jag dela yrke med...

Fruktan

Jag är rädd.

Jag är rädd att jag ska bli så deppad att jag blir sjuk. Jag är rädd att jag ska vakna på morgonen och inte vilja stiga upp. Och inte stiga upp alls, tills sist.

Jag är rädd att det ska bli så dåligt mellan mig och AB att vi inte vill vara tillsammans längre. Jag är rädd att grälen och bråken och förtivlan och sömninducerade missförstånd till slut helt ska kväva allt det fina och bra mellan oss. Att tröttheten till sist ska lägga sig som en våt filt över kärleken och driva bort den.

Jag är rädd att Signe ska bli skadad av oss. Att tröttheten som blir vresighet och ilska och liknöjdhet ska göra henne rädd och otrygg. Att hon inte ska kunna lita på oss. Att hon ska anpassa sig och dra sig undan för att vi är avstängda och arga.

Det är jag allra mest rädd för. Jag är rädd för att bli sjuk och ensam och inte kunna ta hand om mitt barn.

Det är inte små saker. Det är stor rädsla. "Det är helt normalt" tror jag inte längre på, och "och det går över" är jag rädd inte hjälper. För det är inte alls säkert att det går över i tid.

Allt annat är ju bra...

"Men" sade en annan bebismamma till mig häromdagen, "förutom sömnen är det inget annat med Signe va? Jag menar, annars har ni inga andra problem?". "Nej", svarade jag, för så är det ju. "Det är bara sömnen, allt annat är fantastiskt."

Och det är ju också sant. Vi har världens gulligaste, mest begåvade unge som vi älskar mer än vad jag trodde var möjligt. Inte bara för att hon är vårt barn, utan för att just hon är så otroligt underbar.

Utom det här med sömnen, då.

Det är bara det att utan sömn blir den där fantastiskheten lite svår att uppskatta.

Sömn, förtvivlan och special-BVC

Det räcker inte att sova varannan natt. Jag vet inte vilka familjer som klarar det. De kanske finns. För oss räcker det i alla fall inte.

Signe sover som en skrutt. Vi har haft så mycket avlastning ett tag nu att problemet liksom sjunkit undan. Vi vet att hon vaknar ofta. Men det är för att mormor och morfar berättar det för oss. AB har tagit nån natt ibland, men inte jag. Förrän nu. Nu är vi hemma själva hela helgen och hela veckan, och efter tre dar är vi i total kris.

Det går bra att söva om Signe utan att amma, även för mig. I alla fall inte sämre än det går för någon annan. Men det blir också så tydligt vilken hjälp jag fått av amningshormoner. Att det var tack vare, inte trots, nattamningen som jag klarade så länge och så många nätter som jag ändå gjort. För att jag sovit gott mellan uppvaken och somnat om snabbt. För att hjärnan varit översvämmad av oxytocin och må-bra-och-sitt-still-hormoner.

Nu är jag istället i samma sits som AB varit hela tiden. När det är min natt, min tur att ta Signes uppvak, ligger jag på helspänn när vi väl gått och lagt oss. Vaknar för varje ljud. När hon väl ropar far jag upp ur sängen. När Signe efter mycket bök somnar om är jag klarvaken, och kroppen full av adrenalin och kortisol. Förtvivlans-hormoner. Och förtivlanstankar.

Det är omöjligt att somna om när man dödstrött och förtvivlad och ensam och vet att man kommer att bli väckt när som helst igen. Det kan ske om en minut. Eller om tre timmar. Men det kommer att hända, och det går inte att förutse. Förtvivlan är inte sövande.

Och sen kommer dagen, efter mer eller mindre mängder sönderstyckad nattsömn, och jag är utmattad och förtvivlad och AB har dåligt samvete för att hon fortfarande, fast hon ju fått sova åtta timmar, också är utmattad och förtvivlad. För det räcker trots allt inte med en natts sömn. Inte för att ta igen ett års sömnbrist. Inte när man vet att nästa natt kommer man inte att få sova.

Det räcker inte med att få sova åtta av fyrtioåtta timmar.

Jag har nu officiellt lagt ner allt dåligt samvete över att vi får så mycket barnvakt av morföräldrar. Jag lägger min ångest på att undrar hur i hela fridens namn vi överhuvudtaget ska klara oss, med eller utan barnvakt. För hur mycket hjälp vi än får så är det sist och slutligen vi som äger problemet. Alla andra kan hjälpa till eller låta bli, på sina egna villkor och i den mån de orkar och vill. Vi är alltid, alltid ansvariga och måste orka. Vare sig vi orkar eller inte.

På tisdag kommer special-BVC hit. Vi kommer få hembesök av en barnsjuksköterska och en barnpsykolog för att se om de kan hjälpa oss med Signes sömn. I början av veckan skämdes jag något otroligt över detta. Det gör jag inte längre. Jag är alldeles för trött och ledsen.

Jag hoppas bara att de ska se något vi missar.

Reservplaner?

Vi försöker aktivera våra reservplaner. AB har blivit förkyld igår, men är på jobbet idag ändå. Jag har inte sovit vettigt på tre nätter. Allt känns, ärligt talat, väldigt grått och tungt idag.

Pappa har inte kunnat ta Signe den här veckan, och nästa vecka åker han bort. AB panikringde sina föräldrar - som också är förkylda. Vi får klara oss själva, och ärligt talat känns det väldigt skrämmande.

Det är klart att vi klarar oss. Men för ett givet värde av "klarar".

Om min hjärna ska funka som den behöver funka behöver jag sömn. Och ljus. Och träning. Jag kan inte få någondera, och då börjar det gnissla.

Sömnlöshet - som ett hus utan tak

Det känns som om Signe fortfarande sover som en tvåmånaders med kolik... Hon vaknar varannan timme och är bökig att söva om. Varannan timme. Och hon är 13 månader nu. Jag börjar bli så less så less.

Allt annat funkar rätt bra för tillfället, ärligt talat så är hon världens goaste och mysigaste unge. Men får man inte sova är det svårt att uppskatta allt annat som är bra. Igårkväll jämförde jag det med att ha ett hus utan tak. Det spelar liksom ingen roll hur mycket badkar, golvvärme och snygga tapeter man har om man inte har ett tak. Då regnar det ändå in och allt bli förstört. Och vårt liv känns helt kontrollerat av att vi inte får sova.

Vi tar varannan natt, men det räcker liksom inte att få sova hälften så mycket som man skulle vilja. Och när jag har Signe (jag vet av förklarliga skäl väldigt lite om hur hon är med AB) så ammar hon länge länge varje natt, och med tänder och allmän trötthet så blir det rätt smärtsamt.

Jag skulle inte alls ha något emot att samsova med Signe. Det är bara det att hon inte samsover. Hon sam-kryper, sam-ammar, sam-skriker, sam-sparkar och sam-bökar. Kort sagt, hon gör allt utom just sover. Och då gör jag också det.

I november har vi BVC tid. Har ingenting ändrats tills dess, och det tror jag uppriktigt inte, ska jag fråga om det finns något vi kan göra, om vi kan få hjälp på något sätt. Med största sannolikhet kommer de säga "det är helt normalt, det går över" och så får vi fortsätta klara oss själva. Men jag tänker i alla fall fråga.

Om hon bara kunde sova på nätterna. Snälla?

Det är svårt, det här

Åtta dagars oavbruten sömn var grejen. Men nu är vi hemma igen, för oss själva igen, och tja, det är jobbigt. Det är så. Det är väldigt jobbigt för oss att vara mammor. Det är jobbigt att ta hand om Signe, och det är jobbigt att hantera vår vardag.

Jag önskar att det inte var så. Jag förstår inte riktigt varför det är så svårt. Men jag börjar bli sams med det faktum att det är det.

Det känns ibland som om det är så jädra lätt för alla andra. De tindrar med ögonen och deklarare att "jag älskar mina barn!" som om det var kärlek som fattades. Det är inte kärlek som fattas. Det är uthållighet och tålamod och gott humör, och hopp. Det där hoppet om att snart, snart går den här jobbiga perioden över. Snart snart blir det bra igen. Det hoppet fattas.

Eller folk som liknöjt konstaterar att nej, något samliv har de ju inte tid med, och tid för varandra finns ju inte, men det kommer ju sen, om några år. Och verkar lika nöjda för det. Good for you, liksom. Men jag kan inte vänta några år på att få tid med min partner. Jag funkar inte då. Jag går sönder.

För sanningen är den att som vi hade det på semestern nu, hos svärföräldrarna, så skulle jag vilja ha det hela tiden. Så skulle jag nog behöva ha det hela tiden för att må okej, i alla fall som det känns nu. Men jag skäms som fan över det, för det kändes som om jag knappt hade Signe alls.

Men jag skulle behöva få sova ostörda nätter. Många nätter i sträck. Jag skulle behöva få tid ensam med AB. Jag skulle behöva få några timmar varje dag utan ansvar, utan jobb. Inte bara stulna tio minuter här och var, inte bara fragmentarisk tid framför dator och teve som är helt villkorad av Signes humör och vad hon får tag på att leka med. Konversationer där vi törs röra vid även jobbiga ämnen, för vi vet att vi kan avsluta dem. Att få gosa på kvällen och somna tillsammans, utan spänningen att vi närsomhelst kan slitas isär. Lugn och ro. En känsla av att även jag har någon slags mänskligt värde, och mänsklig värdighet.

Jag skulle vilja ha det så jämt. Jag önskar att det inte var så. Jag önskar att jag var en bättre människa och en bättre förälder. Jag önskar att jag kunde må bra och få allt jag behövde i min egen familj, med min fru och mitt barn, och vara nöjd så.

Men som det ser ut nu verkar det inte som om jag kan det.

Vinterhumör

Äh blää.

Det här är inte en bra tid på året för mig. Det hjälper att komma ihåg det, att slutet av vintern alltid suger. Det har varit mörkt alldeles för länge, och framåt februari mår jag inte bra längre. Igår satt jag och grät i hallen och var uppriktigt rädd för att bli sjuk, alltså att bli deprimerad på riktigt, att inte klara av min vardag och mitt liv och behöva vård och mediciner.

Men efter gråt och kramar och lite mer funderande så mådde jag okej igen, och jag tror inte att det egentligen är någon fara. Jag kan stundtals bli väldigt väldigt ledsen utan någon större yttre orsak, och deppar rätt frekvent, men jag är samtidigt ofta rejält glad. Flera gånger om dagen går jag runt och ler för att mitt liv är så bra, skrattar och tycker att saker är roliga, så jag tror egentligen inte alls att det är någon fara med mig. Det är bara vinter. Blää.

Och det har varit en jobbig månad. Jag minns att vi två veckor in på det nya året konstaterade att 2010 började riktigt uselt, och eftersom de två senaste veckorna var skitjobbiga och en månad har runt fyra veckor så är det lätt att räkna ut att januari inte var någon höjdare. Jag är arg och less och sliten och vill inte må så här och vill inte ha det så här. Det är kanske inte så konstigt att jag sätter mig och gråter.

Vi jobbar på det. Inte så mycket mer eller annat man kan göra. Och vi är duktiga och effektiva vad vi än gör, så vi löser säkert det här också. Dessutom är det snart vår och då kommer solen tillbaka, och det blir varmt och Signe kommer kunna krypa och vara mindre frustrerad och AB kommer vara hemma och slippa sina långa jobbresor och jag kommer ha praktik en kvart bort och komma hem efter fyra varje dag. Vi kan gå ut i skogen och känna vårlukter och leka med hunden och vara ute tillsammans, och rätt vad det är så är allt bra igen. Så det så.

Och rätt vad det är kommer jag en gång för alla fatta att jag inte har något jag behöver kompensera för, att jag är bra som människa och att det inte är något fel på mig, och sluta anstränga mig så förbannat. Rätt vad det är kommer jag komma ihåg hur man gör när man slutar prestera och börjar leva, och börja njuta av att vara Signes mamma och ABs fru utan att ständigt granska mig själv och kritisera mig själv för att jag inte är tillräckligt bra och egentligen inte alls duger.

För det är jag visst det och det gör jag visst det och nån gång ska jag en gång för alla lyckas slänga ut den där idiotiska rösten i mitt huvud som säger annorlunda. Och tills jag lyckas med det tänker jag i alla fall lägga munkavle på den, eller nynna vårvisor så högt att den inte hörs. För jag är bra och jag är tillräcklig och jag behöver inte göra ett enda jädra dugg för att duga, vare sig som mamma eller maka eller människa, så det så.

Det är bara så väldigt mycket lättare att komma ihåg de sakerna när solen skiner.

Ledsen dag

Inatt var Signe vaken mellan halv fyra och fem, och till slut gick jag in och väckte AB och bad om hjälp. Hon tog över, såklart, och Signe somnade tydligen i famnen på henne när hon bar ut henne ur sovrummet. Jag vaknade med huvudvärk som alvedon inte lyckats jaga på flykten, och förutom amningen har svärmor haft Signe hela dagen. Det vill hon visserligen väldigt gärna, och jag har gjort mer eller mindre allvarliga propåer om att ta tillbaka henne, men ärligt talat är jag just nu rätt lättad.

Det är bara det att den lättnaden får mig att känna mig helkass. Hur ska jag lära mig att ta hand om min dotter om jag lämnar bort henne hela tiden? Är det inte just nu, just när det känns jobbigt, som jag borde vara med henne? Hålla henne när hon sover och prata med henne när hon är glad? Så jag inte bara kommer ihåg hur jobbig hon var i natt? Istället kämpar jag inte emot särskilt hårt när svärmor tar henne och smiter upp på övervåningen och datorn istället.

Men imorgon åker vi hem, och två veckor efter det börjar AB jobba. Jag lär få tid ensam med min dotter, om jag säger så. Så kanske ska jag inte ha dåligt samvete över att jag inte rycker barnbarnet ur mormors längtande händer, och kanske inte heller över att jag är ledsen och trött idag, efter att inte ha fått sova på ett par nätter och haft AB borta hela dagarna på älgjakt. Det kanske är okej att det är jobbigt, helt enkelt, och att jag är en ok mamma ändå.

Vi ska ut på restaurang ikväll. Jag hoppas min huvudvärk försvunnit, och att mitt dåliga samvete och tvångsmässiga tankar om att inte vara en tillräckligt bra mamma försvinner samtidigt.

Jag lär nog få tid med Signe. Det kanske är okej att mormor tar henne sista dagen vi är här.

Och ärligt talat, det är inte som att det är dåligt för Signe att ha en tät kontakt med sin mormor. Tvärtom. (Och jag tror mormor gillar det också.)

Tillsammansbehov

Nu flydde vi till svärmor igen. Det är jättejättejättejätteskönt. Jag fick en timme ensam med AB framför teven igår kväll. Vi kunde mysa tillsammans och vara med varandra, utan att göra något annat. Det har vi inte fått sen förra gången vi var här, och det var så otroligt välbehövligt.

Det har varit det jobbigaste med att plötsligt ramla in i nån slags själslig utveckling som jag har gjort de senaste dagarna - jag vill ju ha tröst. Och stöd och medömkan och kramar. Och jag vill ha det av just AB, såklart. Men det har inte gått, eftersom en av oss hela tiden på något sätt tar hand om Signe. Vila och ensamtid har jag kunnat få - men knappt en minut med hon som är mitt stora stöd i livet.

Det är klart att jag klarar mig själv. Men jag vill inte klara mig själv. Jag vill få vara med AB. Och nu får jag det, och allt känns fantastiskt mycket bättre.

En massa nästan ostörd sömn var ju inte fel det heller, förstås.