Meningsfullhet

Kanske är det inte så konstigt att det känns som om jag går omkring i vacuum, när det jag gör hela dagarna är så oehört oengagerande. Jag fick inte fortsätta på mitt program i skolan när jag bytte stad, utan är tvungen att vänta. Väntandet fördriver jag med att läsa en b-kurs, som förhoppningsvis tillsammans med en ännu inte skriven c-uppsats ska bli en fil.kand., och att jobba några timmar i veckan med att översätta dataprogram. Det är så tråkigt!

Jag lever ett behagligt liv. Men behagligt är inte tillräckligt. Det måste vara meningsfullt också. Som det nu är flyter mina dagar mest ihop, utan energi eller engagemang, och jag ruttnar. När AB kommer hem blir livet roligt igen, men vi ses ju bara på kvällarna. Resten av tiden är jag ensam och uttråkad, till stor del.

Inte konstigt att jag deppar.

Men till hösten har jag en ny chans att komma in. Och den sista mars tar jobbet slut, vare sig jag vill eller inte, och nästa jobb kanske inte måste vara så förödande, dödande långtråkigt. Alla är ju faktiskt inte det.

Och långtråkigt och meningslöst men behagligt är tusan så mycket bättre än utmattande, panikartat och förtvivlat. Så jag kanske inte ska klaga.


Här ska vi för övrigt bo en vecka i april. Yey!

Livsleda

I övrigt är jag trött, uttråkad och lite ledsen. Varför känns det så ofta som om jag går omkring i vacuum?

Läkartid

Igår fick jag mens, så idag kunde jag ringa till reproduktionscentrum och beställa tid för nästa obehagliga undersökning. Det blev på förmiddagen den sjätte mars, rätt snart alltså. Det är faktiskt bara en till, innan själva inseminationerna börjar. De ska undersöka att det är fri passage för mina ägg, och det gör de genom att spruta in vit vätska i mina äggledare, och köra upp en ultraljudsapparat i mig.

Nej, jag tycker inte om det. Jag tycker det verkar vara en förnedrande, jobbig, smärtsam historia, och jag är lite rädd för den. Jag tycker inte om sjukhus, läkare eller deras apparater.

AB följer med och håller mig i handen, och jag tänker säga att jag inte kan jobba på eftermiddagen. Det blir säkert bra, och jag är tacksam över att det blir gjort, och att vi inte behöver vänta ännu längre. Men jag gillar det inte.

Queer?

En reporter på DN, Maciej Zaremba, håller på med en artikelserie som heter "Först kränkt vinner" och som handlar om Lärarhögskolan, och anmälningar om kränkningar. Tesen som drivs är att med hjälp av välvillig lagstiftning anmäler studenter lärare för diskriminering, av andra skäl än att de har blivit diskriminerade. Enligt Maciej riskerar lärare att bli anmälda när de underkänner elever, eller om elever har andra konflikter med dem, och lärare har blivit dömda på vad som verkar vara rätt lösa grunder. I det senaste inslaget i serien driver Maciej rätt hårt med queer-ideologin, eller åtminstone med dess mest fanatiska utövare.

Först kränkt vinner

För några år sedan skulle jag blivit så arg över den här artikeln. Och den är på många sätt rätt dum. Men å andra sidan är det den beskriver rätt dumt det också. Fanatism är aldrig vackert, eller särskilt vettigt, och det är inte bättre bara för att folk är fanatiska om något jag själv tycker är i grunden vettigt. Allting blir fel om man inte kan se nyanser, och människorna bakom.

Det är jobbigare att vara homosexuell än att vara heterosexuell. Det finns en norm som ofta, ofta, ofta gör sig påmind. Många människor har fördomar, och ibland beter sig människor med makt illa mot en för att man avviker, när de borde vara rättvisa och opartiska. Det finns en norm, och det är jobbigt att inte få tillhöra den.

Och det faktiskt sant att det i det ena läget kan vara dumt att problematisera homosexualitet, att alltid beskriva det som något som leder till sjukdom och död, medan det i det andra läget är jobbigt att det aldrig någonsin nämns, så att man tror att man är ensammast i världen. De två sakerna kan vara sanna samtidigt, vilket Maciej ironiserar över i texten. Och det är viktigt hur saker beskrivs i text, särskilt när det står väldigt lite. Om det enda som står om homosexualitet i en bok om sexualitet för högstadiet är att det kan uppstå i fängelser när man bara träffar människor av samma kön, då är det problematiskt. Att påpeka det tycker jag inte är vare sig fanatiskt eller extremt.

Maciej använder dessutom ord som "bokbål" och andra retoriska knep för att framhäva sin poäng, vilket är lite billigt.

Så jag vet inte. Å ena sidan är fanatism aldrig bra, och absolut inte dåligt påläst fanatism... Å andra sidan är journalistisk retorik som driver med utsatta grupper inte så himla lysande det heller.

För övrigt har jag gått upp igen den här veckan. Så nu gnisslar jag tänder, skjuter vågen längst in under byrån, och skiter i det här vägandet några veckor. Det blir nog bra bara det får lite tid på sig. Säger vi.

Prokrastinering

AB jobbar över, och jag tänker gå och möta henne vid bussen när hon kommer halv åtta. Tills dess är jag ensam här hemma, och lullar mest bara runt. Jag läser lite och zappar mellan kanalerna på tvn. Jag har en hel hög borden omkring mig, allt från småsaker som att bädda sängen, till att jag egentligen borde plugga inför seminarium imorgon, jobba med översättningsprov för att söka nytt jobb, eller åtminstone skriva lite på en historia jag håller på med. Men allt för många borden blir bara överslagshandlingar, och leder mig till datorn och bloggande istället.

Egentligen är det ett under att jag får något gjort någonsin överhuvudtaget, så mycket som jag prokrastinerar och allmänt latar mig. Jag sover mycket, gärna åtta-nio timmar per natt och helst en timme på eftermiddagen också. Jag gillar att se på tv, och märker att det finns vissa eftermiddagsserier som jag ser på så ofta att jag faktiskt lyckas följa med i handlingen... Jag läser rätt mycket böcker, och jag håller så gott som dagligen koll på tre-fyra bloggar på nätet, tre nätcommunitys plus min egen e-mail. När får jag egentligen något gjort?

Men det får jag ju faktiskt. Jag har alltid varit sån här, alltid haft en upplevelse av att vara lite lat och slarvig och ligga lite efter. Samtidigt har jag inte varit arbetslös mer än några veckor i taget, jag har antingen jobbat eller pluggat, och de perioder jag inte har både jobbat och pluggat har jag arrangerat lajv eller åkt på lajv eller gjort lajvtidning eller andra tidskrävande hobbyprojekt. De senaste två åren har jag pluggat heltid och jobbat halvtid, förutom några månader i höstas, och under tre terminer pendlade jag dessutom till båda delarna.

Dessutom har nästan alla mina arbetsgivare gillat mig (alla utom en praohandledare i åttan, och en chef på Securitas, som båda av någon anledning aktivt tyckte illa om mig. Men de var båda idioter.) och jag brukar få bra resultat i skolan. Så jag är inte egentligen någon slacker.

Jag misstänker att jag är bra på att göra precis det som krävs. Jag överjobbar sällan, ofta har jag ganska väl reda på vad som behöver göras, och så gör jag precis det. Min brorsa beskrev sin målsättning i sitt arbete som konsult med en höjdhoppsmetafor, han försöker "utföra uppgiften med darr på ribban". Det är det jag gör också - jag klarar mig, med darr på ribban.

Ofta definierar jag i och för sig "klarar mig" som "klarar mig bättre eller åtminstone lika bra som alla andra" eller "med högsta betyg", men jag försöker ligga så att det är precis vad jag är. Jag jobbar sällan mer än vad jag behöver.

Den inställningen innebär också att jag jobbar mycket bättre mot täta deadlines, än långsiktigt. Om det bara är jag och ett projekt som det är bra om det klart någon gång så småningom, som det är just nu med körkort och provöversättning, då går det rätt dåligt. Det blir inte av förrän ångestnivån är så hög att jag verkligen måste måste måste. När det gäller saker i plugget lämnade jag in senaste hemtentan 14:58, med deadline 15:00, och då hade jag skrivit på den hela dagen - men bara den dagen. Det går lättare om det är en tydlig uppgift och nära till deadline. Är det svåröverblickbart, gör jag ofta ett sämre jobb.

Till exempel så kommer jag innan det är dags att gå och möta AB hinna bädda sängen, torka av i köket och allmänt röja upp här. Och hämta artikeln från nätet som jag måste läsa till seminariet kl 10:15 imorgon. Men jag kommer göra det i sista stund, och vara klar precis när det är dags att gå, ungefär 19:10.

AB gör alltid det obehagliga grejerna först, med tanken att kunna vila ordentligt sen. Jag ser till att få så mycket vila som möjligt först, för sen måste jag ju göra en massa obehagliga grejer, och då kanske jag inte hinner vila. När man jämför de två taktikerna kan man konstatera att AB var nästan färdig doktor när hon var så gammal som jag är nu, medan jag har tre och ett halvt år kvar på min grundutbildning...

Vikt och motion

På ett annat tema så hade jag gått upp i måndags, till min oerhörda frustration. Efter att ha tränat fyra gånger, ätit nyttigt hela veckan, och ätit i alla fall kontrollerat under helgen, så hade jag förväntat mig att tappa en del. Istället hade jag ökat sju hekto.

*mutter* *mutter* *mutter*

Men jag lät mig inte nedslås, utan tänkte "Jag ser ju smalare ut... Hmmm..." och gick och mätte midjemåttet. Det har minskat fyra centimeter på tre veckor, vilket stämmer mycket bättre med min egen uppfattning om vad som hänt.

Så sen läste jag på. Hård styrketräning leder förutom till ökad förbränning också till ökad mängd röda blodkroppar och ökad mängd lagrad glukos, vilket i sin tur innebär högre vikt. Och träningsvärk, vilket jag haft helt otroligt mycket av sen ett vansinnigt box-pass i fredags, innebär att kroppen samlar vatten runt de brustna musklerna, ungefär som om varje liten muskelfiber var lite lite svullen. Vilket också innebär högre vikt.

Så jag gör rätt. Jag har bara chockat min kropp lite. Det verkade konstigt att jag plötsligt skulle ökat ett kg i muskelmassa, då tror jag att jag skulle ha varit något av en body-building-sensation, men de andra förklaringarna tror jag på.

Mängden glukos och blodkroppar kommer säkert ligga kvar där de är, och träningsvärk planerar jag att få igen, men jag tror att om inte allt för länge kommer det att vända, och den ökade förbränningen kommer ta ut sin rätt. Då går jag nog ner, så småningom. Under tiden har jag kul och blir vältränad, och det är inte så dåligt det heller.

Mötet

Igår var vi så iväg till mötet på reproduktionscentrum, först kl. 10 med en kurator, och sen kl. 11 med en läkare. I korthet gick det jättebra, snäll kurator och bara lite läskig läkare. AB fick skriva på ett papper om att hon vet om att jag blir inseminerad, vilket innebär att hon blir förälder till barnet, vi fick lova att berätta att barnet tillkommit genom insemination (jag tror den proceduren är mer relevant för heteropar - jag menar, vad skulle vi annars säga?), och jag fick lämna blodprov, vilket var otäckt, men uthärdligt.

Nästa steg är att när jag får mens ska jag ringa och boka tid för ultraljud av äggledarna, och om det ser bra ut är det inget mer sen. Sen köar vi en liten stund, typ tre månader från nu, och därefter ringer vi bara när jag har ägglossning. De har stängt efter midsommar, så troligen kommer vi hinna med en insemination innan dess, och om den inte tar får vi försöka igen i augusti.

Helt otroligt. Jag trodde att det skulle vara så oerhört mycket besvärligare än så här. Två besök, en enkel undersökning, och sen kör vi.

Men efter mötet orkade jag inte gå till jobbet, utan fick följa med AB hem och sov sen på soffan i en och en halv timme. Jag var rätt slut.

Semmelelände!

Poängen är inte att jag inte kan äta semlor. Det är klart att jag kan. Och godis och tårtor och choklad, läsk och rostade mackor. Och allt annat jag kan tänkas tycka är gott. Poängen är att jag numera har erövrat möjligheten att välja själv om jag ska göra det eller ej.

Jag vill leva ett fullt, gott liv. I det ingår både att kunna unna mig goda saker, och att vara frisk. Det finns ingen motsättning däremellan, de går alldeles utmärkt ihop. Vad som inte går ihop med någondera är att tröstäta, att äta av andra orsaker än att jag är hungrig, eller vill njuta av något gott. Jag vill inte äta onyttiga saker för att andra gör det, eller för att jag inte kan stå emot, eller för att jag är ledsen och vill ha tröst. Jag vill bara äta goda saker för att de är goda.

Att jag på fullt allvar tror att jag kan göra det, är jättestort. Det är otroligt häftigt. De första 25 åren av mitt liv trodde jag inte att det ens var möjligt, än mindre att jag skulle känna mig säker på att klara av det. Det gör jag nu, och det är en oerhörd förändring.

Min sorg gäller att nu när jag vet att jag kan, så kommer jag att göra det. Nu kommer jag att få klara av alla jobbiga saker som händer utan tröst från mat. Det är skithäftigt att det går, men det gör mig lite ledsen samtidigt, eftersom jag har använt den trösten så länge.

Idag hade de också semlor på jobbet. Igen. Jag skickade ett frustrerat SMS till AB, och sen satte mig och fikade med de andra, men nöjde mig med en kopp automatchoklad. Jag vill bestämma själv när jag ska äta vad - jag vill inte att det ska avgöras av att jobbets redovsingsbyrå bestämt sig för att bjuda alla på semlor. Att något är gratis är inte skäl nog för att stoppa det i munnen...

Ibland kommer jag att vara spontan med sådant också. När jag vill, och det funkar. Men jag är väldigt stolt, och lite sorgsen, över att jag kan låta bli, om jag inte tycker det känns bra.

Men jag önskar att de kunde sluta stoppa semlor under näsan på mig.

Semmelsorg

I tisdags var det första jag hörde när jag kom in på jobbet på eftermiddagen: "Vill du ha en semla?" Det var fettisdagen, och en av tjejerna tog upp beställningar till eftermiddagsfikat. Jag tvekade i vad som kändes som en evighet, och sade sen ungefär "Naaaa... eeeehhh... ööööööhmmm.... Nej!"

Ett par timmar senare gick samma tjej iväg och köpte tre stora kartonger med semlor, och jag och två tjejer till var de enda som satt kvar och jobbade. De andra två gillade inte semlor.

Jag gillar semlor!! Jättemycket!!

Men AB och jag hade redan planerat vårt semmelätande. Vi ska köpa semlor på lördag, och ta med till badhuset och fika där, efter att ha simmat på förmiddagen. Och jag åt en spontan semla förra veckan, hemma hos pappa och hans sambo, så den här veckan hade jag bestämt mig för att undvika undantag. Jag vill gå ner i vikt, och elakt nog gör jag inte det om jag spontanäter semlor.

Så jag sade nej.

Det var ohyggligt obehagligt. Jag ville verkligen verkligen också ha, och att avstå kändes knappt som att det var värt det. Jag hade bilder av semlor i huvudet i flera timmar efteråt. Men det gick det också.

På kvällen senare blev jag plötsligt nedstämd igen, och grubblade en massa på det här med att gå ned i vikt. Jag och AB hade grälat om något fånigt, och även efter att vi blev sams kände jag mig ledsen och nedstämd - och ohyggligt sugen på att äta något som tröst. Jag var inte benägen att faktiskt göra det, men själva suget gjorde mig sorgsen.

När jag funderade på varför kom jag fram till att det är på grund av en viktig sak som faktiskt har förändrats den här gången. Numera vet jag att jag kan avstå. Huruvida jag ska säga ja eller nej när jag blir sugen på onyttigheter är inte längre en fråga om huruvida jag har nog stark karaktär för att avstå. Jag kan avstå, och vet om det. Så frågan numera är om jag vill.

Och jag började sörja min tröstmat. Om jag ska gå ner i vikt, och inte gå upp igen, måste jag sluta trösta mig med mat. Och det känns ledsamt. Mat har alltid fungerat. En chokladbit på väg hem, eller på rasten i skolan, rostade mackor med smör och ost innan middagen, godis framför tvn innan sängdags. Det gör mig glad. Eller åtminstone mindre tokdeprimerad.

Men hur mycket jag än sörjer så måste jag avstå. Det är inte en vettig coping-strategi, även om den fungerar för stunden. Jag blir tjock, och ingenting har egentligen ändrats. Jag vet det. Och eftersom jag vet att jag har kontroll, så vet jag också att nu kommer jag inte kunna trösta mig med semlor längre. Eller andra ätbara saker. Jag kommer inte bete mig så. Och det sörjer jag. Och det är nog okej att jag gör det. Det är lite sorgligt, trots allt.

"Måla mig blå och kalla mig sorglig"

Rubriken är ett citat jag plockade upp ur en annan blogg och som gått i huvudet på mig hela veckan. Det kommer ursprungligen från figuren Daj-Daj i P3s barnradio, och även om jag inte har tillgång till ursprungskällan (dvs, jag har inte lyssnat på barnradion), så har jag känt mig så under veckan som gått.

Deppig, helt enkelt, nedstämd, less och sur. Stundtals har jag kunnat ruska av mig ledsamheten, men inte så långa stunder i taget. Så fort jag slappnat av, eller varit tvungen att göra något, eller blivit trött (dvs, nästan jämt), så har den smugit sig tillbaka.

Ibland tror jag att det är så jag känner egentligen, hela tiden. Och sen fyller jag mitt liv med distraktioner för att slippa känna efter. Det är inte en så konstig tanke, faktiskt, även om den låter lite väl dyster. Jag var med om en del rätt uschliga grejer när jag växte upp (ungefär som alla andra, inser jag, men i alla fall), och har inte på långa vägar bearbetat alltihop. Det sitter kvar, och tenderar att komma upp till ytan i form av livsleda och deppighet. Min mamma har några gånger hävdat att "vår släkt har ingen talang för lycka", och jo, det är möjligt att jag snällt faller in i släktledet.

När jag blev vuxen och slängdes ut i livet på egen hand ägnade jag mig rätt mycket åt att fatta dåliga beslut, sätta mig själv i apjobbiga situationer, hänga med folk som fick mig att må dåligt, och rent allmänt inte vara snäll mot mig själv. Det är först nu jag har något som liknar en normal, vettig vardag, inte har kroniskt ont någonstans (i alldeles för många år hade jag kronisk magkatarr, huvudvärk och ryggsmärtor - och tog det som normalt), och har en snäll partner som är rätt för mig (och jo, jag har testat motsatsen). Jag bor bra, jobbar bra, slipper pendla, har nog med pengar, har mina föräldrar och vänner i närheten, pluggar något jag gillar, är frisk och äter och tränar rätt. Kort sagt, mitt liv är helt okej.

Med konsekvensen att jag är lika deppig för det, men har ingenting att skylla på.

Den stora boven i veckan som gick är nog att jag försökt tänka på vad jag äter. Jag upplever ganska ofta att mitt humör sjunker. Då vill jag av förklarliga skäl göra något åt det, och ett vedertaget och fungerande sätt är att äta något. Det är en coping-strategi, och den funkar. Tyvärr har den biverkningen att jag blir tjock, vilket inte är så himla lysande, och gör mig i längden ännu deppigare. Så jag måste börja använda mina andra coping-strategier, och avstå från den som funkar bäst, och det går inte lika bra. Alltså blir jag deppig.

Glädjen över att gå ner i vikt väger tyvärr heller inte riktigt upp ledsamheten i att inte få äta socker, eftersom sockerätning fungerar direkt, men viktnedgången går långsamt. Men vad tusan. Om det var enkelt kunde ju vem som helst klara av det...

Nästa vecka hoppas jag slippa "måla mig blå och kalla mig sorglig"-stilen, dock. Helgen avslutades alldeles lysande idag med en halvtimmes cykling på det fantastiska gym vi hittat fem minuter ifrån oss och i lördags köpte årskort på, och nu sitter jag varm, nytränad och mätt framför datorn och väntar på att AB ska komma hem. Hon är på ett tråkigt möte med lajvföreningen vi är med i, och det gällde inte mig, så jag latar mig hemma. Strategin inför veckan som kommer är att träna åtminstone två vardagar till, och en gång på helgen, och lyckas bättre med att avstå från socker än vad jag gjorde i veckan som gick (jag blev överfallen av scones, semla och tårtor vid olika tillfällen, det var inte mitt fel...)

Tack och lov så är träning en annan fungerande coping-strategi - om jag fyller mig med träningsendorfiner så deppar jag mindre. Andra bra metoder är kramar, särskilt från AB, god sömn, och att skriva självömkande blogginlägg. Jag får använde dem istället, och i övrigt acceptera att man inte måste vara glad för att må bra. Så det så.