Sova hela natten?

Efter artikeln i Metro härom veckan om Anna Wahlgrens sova-hela-natten-kur har jag börjat läsa en del på hennes forum, och diskuterat om metoden på andra forum, bla en facebookgrupp som har invändningar.

Det finns rätt mycket jag reagerat på, men just ikväll är det framförallt en aspekt jag funderar över. Det är vad man egentligen ser som problem. I två trådar på AWs forum skriver mammor in och ber om hjälp som de beskriver som väldigt betungande och krisartade, och de är djupt bekymrade och undrar om en SHN-kur skulle kunna avhjälpa problemet.

I det ena fallet är det en treåring som bara sover 10-11 timmar per natt istället för det föreskrivna 12. I det andra fallet
fallet är det en 22-månaders som nyss fått ett småsyskon som visserligen sover gott 11 timmar varje natt men som tar 1-2 timmar att lägga varje kväll Han är inte ledsen, men har lite svårt att komma till ro.

De kurar, det verkar gå bra för dem, och i det första fallet så blir mamman lugnad att 12 timmar är mer en rekommendation, att hon inte behöver vara orolig. Så det är i sig inget att vara upprörd över. Det jag funderar över är tonläget. De låter så oroliga!

Det är en sån kris! Ungen följer ju inte rekommendationerna. Tänka sig att tvååringen som nyss fått småsyskon är extra kelig och närhetstörstande på kvällen. Gud, vad konstigt, liksom. Och självklart är en sömn-metod lösningen? Jag är spydig, och jag är det med flit. Jag tycker ärligt talat det verkar helknäppt. Och jag undrar varifrån idén kommer att det är _det_ som är bekymret. Att det är tvååringens läggningsrutiner som är familjens stora börda. Samma sak med den andra mamman - jätteorolig att hennes barn ska lida av sin "sömnbrist" för att han bara sover 11 och inte 12 timmar på natten.

Vilka läror är det som ger såna nojjor? Vad är det som gör att barnen inte får variera från normalkurvan ens det allra lilla minsta, utan att det skapar kris och panik? Och vad är det som gör att i en ny familjesituation med ny liten bebis, då förmodligen allt är ganska rörigt och jobbigt så är det storebrorsans långsamma insomnande som får stå som det stora problemet?

Det är klart att det är bra med en rimlig mängd rutiner. Och det är klart att det är skönt att ha något litet hum om vad som är vanligt hos barn i en viss ålder, så att man vet litegrann om hur andra gör och har det. Men det får väl finnas någon måtta på det? Och när det övergår från att vara ett stöd och en hjälp till att orsaka oro och ångest hos föräldrar, då ifrågasätter jag idéerna bakom.

Det är klart att man blir orolig om man tror på att barn som inte sover 12 timmar per natt mår jättedåligt, och ens egen unge bara sover 11. Men jag tycker att det är jädra sätt att lura i folk att det är så, när det inte alls är belagt.

Snart så...

På måndag börjar vi. Tills dess är det två nätter kvar, som vi hanterar på det vanliga sättet, och sen drar vi till ABs föräldrar. Men när vi kommer hem kommer vi vara hemma i tre veckor. Vilket nog är mer än vi varit hemma sammanhängande sen Signe var... tre veckor. Det var då jag fick bältros, och vi åkte till svärföräldrarna för första gången.

Det känns mer hoppfullt än på länge, men samtidigt tungt. Jag vill inte leva på det här sättet. Jag vill inte styra allt kring att vi inte får sova. Jag vill ha mitt liv tillbaka!

Vi jobbar på det.

Förändring

Så. Idén är således att Signe ska kunna somna in på egen hand, så att hon ska kunna göra det när hon vaknar under natten också, utan att väcka mig eller AB. Om det inte är något fel förstås, men för de här vanliga uppvaken, när hon bara tittar upp över sömnkanten och kollar läget.

Det är klart att vi har tänkt den tanken själva. Men ärligt talat har det känts så vansinnigt långt från vår verklighet att det varit helt orealistiskt. Vi har tänkt på vår unge, som har jättesvårt att varva ner, som inte somnar om man inte aktivt söver henne en lång stund, som bara blir arg när hon blir trött, och som kräver ständigt vuxensällskap dygnet runt, och så har vi släppt den idén.

Men sen har tiden gått. Vi har blivit tröttare och tröttare och ledsnare och ledsnare och fått mindre och mindre kraft till att göra någon förändring. Men Signe har växt. Och nu, när andra människor gick in och sade: "Det här är inte svårt. Det här kommer att lösa sig. Det går att göra!" så tittar jag på Signe och inser att AB och jag är kvar i somras. Vi är där Signe var när hon var 10 månader. Men det är inte hon.

Hon har växt, och klarar helt andra saker nu än hon gjorde då. Hon har inte alls svårt att somna in längre. Hon sover på väldigt regelbundna tider, och somnar lugnt och stilla utan protester. Hon leker själv långa stunder, och ger ofta ett nöjt och vilsamt intryck. Den här intensiva, arga ungen som aldrig lugnade ner sig har växt en bit till, och ändrat sig.

Det enda som fortfarande återstår är att hon väcker oss många många gånger per natt.

Det är ju inte alls säkert att hon slutar med det bara för att hon lär sig att kunna somna in på egen hand. Det kanske är något reellt fel vi inte hittat ännu. Eller hon kanske ändå behöver en vuxen, fast hon skulle kunna somna in på egen hand. Så det är ju inte säkert att det funkar i det avseendet.

Men själva grejen att vi skulle kunna lägga henne sömnig i sin egen säng och att hon faktiskt skulle kunna somna där. Det tror jag är möjligt numera. Jag hade inte velat prova i vintras. Jag hade nog inte heller velat prova i somras. Men nu känns det, med lite hjälp och stöttning, mer görligt. Som nåt som åtminstone finns inom räckhåll.

Och då handlar det ju bara om inlärning

Det stör mig som bara den att vissa (typ läkaren Berndt Eckerberg som skrivit den förhatliga 5mm-broschyren vi fick alldeles nyss...)utmålar det som att enda sättet att lära barnet att somna på egen hand är att kasta i det på djupt vatten, att lägga ungen i en säng och gå därifrån (att sticka in huvudet var femte minut räknar jag inte som att finnas där). Och att om man ångrar sig och tar upp en illskrikande unge så har man misslyckats och förstört allihop.

Som om det enda sättet att lära sig är tvång och chockverkan... Det är ungefär som att bota min spindelrädsla genom att slänga in mig i ett rum fullt med spindlar och inte släppa ut mig förrän jag är lugn igen... Det är klart att jag till slut inte längre är rädd för spindlarna. Men till vilket pris? Och vad kommer jag tycka om de som stängde in mig?

Precis som vid fobibehandling eller annan inlärning så går det precis lika bra att ta det i små steg. Man uppnår samma resultat, och det är avsevärt mer etiskt försvarbart...

Somna själv?

Special-BVC har varit hemma hos oss. Vi var vansinnigt nervösa och hade ingen riktig aning vad vi skulle vänta oss. Men det var två tanter, en äldre sjukskötersketant och en yngre psykologtant, som verkade måttligt intresserade av att se hur vi egentligen har det här hemma. Jag misstänker att de mest ville kolla att det inte var en knarkarkvart...

Det var det nu inte, så de gick snabbt över till sitt egentliga ärende; att förklara för oss att det enda sättet att få Signe att sova är att lära henne att somna själv, i sin egen säng. Det är uppenbarligen den enda och rätta vägen till frälsning. Amen.

Så tja, då kör vi väl på det då. Det är ju inte som om vi inte tänkt tanken själva. Det är nog mest det att det är väldigt svårt att fatta genomtänkta beslut och genomföra långsiktiga strategier när hjärnan är en mosad avokado på grund av ett års sömnbrist....

En strimma hopp

Och så, plötsligt, så somnade Signe om i sin spjälsäng alldeles av sig själv. Eller nej, inte alldeles av sig själv. Men utan att behöva lyftas upp. Utan att klappas, buffas, bäras, ammas, vaggas, sittas med, gås omkring med, hållas eller på annat sätt sövas. Det räckte med att röra vid henne lite, lägga ner henne i sängen och sjunga några verser på trollmor. Och, det största av allt, framåt natten räckte det med sjungandet. Hon vaknade och bökade omkring, pep lite, och jag sjöng lite från min alldeles egna madrass, utan att stiga upp. Och då somnade hon om!

Så även om hon vaknade en åtta, tio gånger inatt, så hade jag en bra natt. Det påminner om hur det funkade med nattamningen de första tio månaderna, ungefär. Jag väcks, men vaknar inte. Enorm skillnad!

Jag vågar inte hoppas att hon kommer göra om just det här fantastiska mönstret så särskilt regelbundet än. Men hon kunde! Hon kunde!

Hon låg i sin egen spjälsäng från halv åtta på kvällen till sju på morgonen (då hon vaknade med ett förundrat "Oj!". Jag håller med...). Det är värt ett blogginlägg.

Fruktan

Jag är rädd.

Jag är rädd att jag ska bli så deppad att jag blir sjuk. Jag är rädd att jag ska vakna på morgonen och inte vilja stiga upp. Och inte stiga upp alls, tills sist.

Jag är rädd att det ska bli så dåligt mellan mig och AB att vi inte vill vara tillsammans längre. Jag är rädd att grälen och bråken och förtivlan och sömninducerade missförstånd till slut helt ska kväva allt det fina och bra mellan oss. Att tröttheten till sist ska lägga sig som en våt filt över kärleken och driva bort den.

Jag är rädd att Signe ska bli skadad av oss. Att tröttheten som blir vresighet och ilska och liknöjdhet ska göra henne rädd och otrygg. Att hon inte ska kunna lita på oss. Att hon ska anpassa sig och dra sig undan för att vi är avstängda och arga.

Det är jag allra mest rädd för. Jag är rädd för att bli sjuk och ensam och inte kunna ta hand om mitt barn.

Det är inte små saker. Det är stor rädsla. "Det är helt normalt" tror jag inte längre på, och "och det går över" är jag rädd inte hjälper. För det är inte alls säkert att det går över i tid.

Allt annat är ju bra...

"Men" sade en annan bebismamma till mig häromdagen, "förutom sömnen är det inget annat med Signe va? Jag menar, annars har ni inga andra problem?". "Nej", svarade jag, för så är det ju. "Det är bara sömnen, allt annat är fantastiskt."

Och det är ju också sant. Vi har världens gulligaste, mest begåvade unge som vi älskar mer än vad jag trodde var möjligt. Inte bara för att hon är vårt barn, utan för att just hon är så otroligt underbar.

Utom det här med sömnen, då.

Det är bara det att utan sömn blir den där fantastiskheten lite svår att uppskatta.

Sömn, förtvivlan och special-BVC

Det räcker inte att sova varannan natt. Jag vet inte vilka familjer som klarar det. De kanske finns. För oss räcker det i alla fall inte.

Signe sover som en skrutt. Vi har haft så mycket avlastning ett tag nu att problemet liksom sjunkit undan. Vi vet att hon vaknar ofta. Men det är för att mormor och morfar berättar det för oss. AB har tagit nån natt ibland, men inte jag. Förrän nu. Nu är vi hemma själva hela helgen och hela veckan, och efter tre dar är vi i total kris.

Det går bra att söva om Signe utan att amma, även för mig. I alla fall inte sämre än det går för någon annan. Men det blir också så tydligt vilken hjälp jag fått av amningshormoner. Att det var tack vare, inte trots, nattamningen som jag klarade så länge och så många nätter som jag ändå gjort. För att jag sovit gott mellan uppvaken och somnat om snabbt. För att hjärnan varit översvämmad av oxytocin och må-bra-och-sitt-still-hormoner.

Nu är jag istället i samma sits som AB varit hela tiden. När det är min natt, min tur att ta Signes uppvak, ligger jag på helspänn när vi väl gått och lagt oss. Vaknar för varje ljud. När hon väl ropar far jag upp ur sängen. När Signe efter mycket bök somnar om är jag klarvaken, och kroppen full av adrenalin och kortisol. Förtvivlans-hormoner. Och förtivlanstankar.

Det är omöjligt att somna om när man dödstrött och förtvivlad och ensam och vet att man kommer att bli väckt när som helst igen. Det kan ske om en minut. Eller om tre timmar. Men det kommer att hända, och det går inte att förutse. Förtvivlan är inte sövande.

Och sen kommer dagen, efter mer eller mindre mängder sönderstyckad nattsömn, och jag är utmattad och förtvivlad och AB har dåligt samvete för att hon fortfarande, fast hon ju fått sova åtta timmar, också är utmattad och förtvivlad. För det räcker trots allt inte med en natts sömn. Inte för att ta igen ett års sömnbrist. Inte när man vet att nästa natt kommer man inte att få sova.

Det räcker inte med att få sova åtta av fyrtioåtta timmar.

Jag har nu officiellt lagt ner allt dåligt samvete över att vi får så mycket barnvakt av morföräldrar. Jag lägger min ångest på att undrar hur i hela fridens namn vi överhuvudtaget ska klara oss, med eller utan barnvakt. För hur mycket hjälp vi än får så är det sist och slutligen vi som äger problemet. Alla andra kan hjälpa till eller låta bli, på sina egna villkor och i den mån de orkar och vill. Vi är alltid, alltid ansvariga och måste orka. Vare sig vi orkar eller inte.

På tisdag kommer special-BVC hit. Vi kommer få hembesök av en barnsjuksköterska och en barnpsykolog för att se om de kan hjälpa oss med Signes sömn. I början av veckan skämdes jag något otroligt över detta. Det gör jag inte längre. Jag är alldeles för trött och ledsen.

Jag hoppas bara att de ska se något vi missar.

Kort lägesrapport

Signes allmänna blodvärden såg tydligen jättebra ut, men vi väntar fortfarande på svar angående "födoämnespaletten", dvs det är inte helt uteslutet att hon är matallergisk på något sätt. Men det är osannolikt, eftersom alla andra värden var bra. Tack och lov blev vi inte lämnade med det, utan får en remiss till special-BVC.

Nu väntar vi både på att få höra resultatet av de sista blodproven, och på att special-BVC hör av sig. Under tiden försöker vi rulla på, vi (eller snarare AB) fortsätter att föra en väldigt detaljerad sömndagbok, och vi turas om med ABs mamma och min pappa att ta nätterna. Det ger mig av och till tokdåligt samvete, men vi klarar helt enkelt inte av det ensamma. Vi måste få sova mer än varannan natt, annars mår vi kasst.

Och så har jag resignerat i att jag lär sluta amma nu. Det är ju inte säkert att det hjälper sömnen, men det verkar ha hjälpt för en del familjer, och känns det oansvarigt att inte prova. När vi är på nivån att vi söker läkarhjälp och har barnvakt på natten så känns det inte rimligt att inte prova det också. Så inatt var första natten jag hade Signe och hon inte fick amma, och det gick helt utan problem. Jag trodde hon skulle få vredesutbrott, men inte ett pip kom det. Hon bara somnade om. Så nu är jag lättad, och lite sorgsen.