onsdag 29 juli 2009
Pride!
Nu är vi på Pride, lite av och till. Det är jättejätteroligt! AB har äntligen semester, och jag mår helt fantastiskt bra (efter omständigheterna, så klart). Livet är bra!
lördag 25 juli 2009
Messershmidt, heter det!
Lite funderar jag på om jag kanske är mer känslig, eller mer lättirriterad, än många andra när det gäller just goda råd och förmaningar. Jag tror det ligger lite i min natur, det kommer igen i andra sammanhang också.
Det var faktiskt något som jag oroade mig för redan innan jag blev gravid, att "herregud, nu kommer folk komma fram till mig på stan och tala om för mig vad jag får och inte får äta". Så man kan väl säga att jag var lite försvarsinriktad redan från början.
Det hänger nog delvis ihop med att jag är väldigt kritikkänslig, och ärligt talat ofta rätt kaxig. Jag tycker liksom som regel att jag gör rätt, och blir irriterad när andra inte inser det. Det gäller inte bara graviditeten, gubevars, utan det mesta - "kom inte och säg till mig vad jag ska göra!". Det har blivit bättre med åren, onekligen, och var väl som värst i övre tonåren, då det hände att jag lade ifrån mig saker och gick ut från rummet om jag fick oönskad eller i mina ögon obefogad kritik. Nu kan jag lättare skaka det av mig, men det är fortfarande ett klockrent sätt att göra mig störd och lite irriterad. Annars är jag en rätt snäll och medgörlig människa, som regel, men vi har väl alla våra sidor.
Kritikkänsligheten hänger såklart ihop med den andra sidan av myntet - prestationsångesten. Jag vill inte ha kritik, för jag jobbar stenhårt på att göra rätt från början. Så dels vet jag ofta vad jag håller på med och har som regel tänkt igenom allting, eftersom jag jobbar väldigt hårt på att ha det så, och dels blir jag störd av att inte hela världen inser det och vet det om mig redan.
Så funkar det ju såklart inte - dels eftersom även den mest ambitiöse gör fel och missar saker, således även jag, och dels för att det inte står "überpåläst prestationsgalning" i pannan på mig. Jag inser att många andra människor känner sig osäkra och gärna vill ha råd och tips, och att det ingår i normala relationer och social samvaro att utbyta tankar och information. Alla jag möter kan ju inte veta om att just jag minsann vet allt om allting redan... (Alltså, det inser jag ju rent intellektuellt att jag inte alls gör - det här är inte min vackraste sida...)
Men förutom generell kritikkänslighet så tror jag att det spelar jättestor roll att det handlar om just min kropp. Där poängen för mig är, just det, min kropp. Det är också en grej som gått igen hela mitt liv, från någonstans när jag kom i puberteten väldigt väldigt tidigt. Det är min kropp, ingen annan har med den att göra överhuvudtaget, håll er undan.
I mellanstadiet var det väldigt populärt att pojkarna försökte stjäla flickornas mössor (väskor, hårband, pennor, välj något) och tafsa lite på dem på vägen, medan flickorna fnittrade och menlöst sprang undan två steg. Förutom jag - det var ingen som vågade försöka mer än en gång. Min kropp, mina grejer, ingen jäkel får röra! Överhuvudtaget har jag varit väldigt väldigt känslig för kroppslig beröring och kroppslig integritet. Ätstörningar och mobbning har inte gjort saken bättre, inte kränkningar från sjukvården och sjukvårdsrädsla heller. Det är ett tema som gått igen hela livet, helt enkelt.
Det är mycket mindre dramatiskt och ångestfyllt numera, det är ingenting som plågar mig. Men det dök upp väldigt tidigt i graviditeten - och jag har försvarat mig med näbbar och klor från alla idéer om att någon annan än jag ska bestämma någonting om vad jag ska eller inte ska göra när det gäller min kropp. Det var oerhört viktigt för mig att utgå från att jag i grunden äter vad jag vill och dricker vad jag vill och gör vad jag vill.
Sen har jag som autonom, självständig människa valt att exempelvis följa livsmedelsverkets rekommendationer, efter att ha läst vad de skrivit och även sökt annan information. Men det har varit väldigt viktigt för mig att det är just ett medvetet val från min sida, inte något jag gör för att alla gravida måste det. Jag måste ingenting. Min kropp är min, och det är jag som bestämmer över den.
Dessutom är jag en klok, påläst människa som gärna vill ha barnet jag bär, och det borde ännu mer innebära att andra inte har med saken att göra. Jag är av normal intelligens och vill mitt barn i grunden väl - alltså bestämmer jag själv.
Ett typiskt exempel är frågan om amning. Numera är jag helt inställd på att jag gärna vill amma, och blev exempelvis uppriktigt glad när barnmorskan på förlossningsvisningen på Danderyd påpekade att om barnet skulle behöva tillmatas de första dygnen så gjordes det med en kopp, och inte med nappflaska, eftersom de inte ville störa amningen. För nu har jag läst på, och håller med om att det är viktigt, och tyckte att det var bra att de tänkte på det.
Men för att jag skulle kunna nå dit var jag tvungen att för mig själv, och av AB, få erkännandet att det är mitt beslut. Jag var ärligt talat från början helt inställd på att inte amma. Jag tyckte det kändes påträngande och kränkande och var inte alls beredd att låta någon ny person, inte ens min nyfödda bebis, göra något med mina bröst. Och det var inte förrän jag fick den positionen validerad och fick bekräftat att det faktiskt var helt okej att tänka och känna så, som jag kunde fatta ett annat beslut.
För det är min kropp. Även som mamma, och även som gravid, så är det min kropp. Min rätt till integritet och till att uppfattas som en autonom individ som själv fattar de beslut som rör det som ligger mig allra närmast är i mina ögon viktigare än nästan allting annat. Att någonting skulle vara marginellt bättre för barnet (exempelvis amning kontra ersättning) eller skulle kunna medföra en liten risk (exempelvis massage eller lakritsätande) är inte tillräckliga skäl för att det ska gå över min rätt till självbestämmande. Jag bär ett barn i magen, men jag är fortfarande en människa.
Så litegrann tror jag att den starka rädslan jag har att bli kränkt rent kroppsligen, och att bli fråntagen mitt självbestämmande, spelar in när jag reagerar på välmenta råd och andras omtanke. Det är så viktigt för mig att inte bli reducerad till någon slags allmän egendom, att jag stör mig på allt jag uppfattar som tendenser åt det hållet.
Ur det perspektivet kanske det faktiskt kommer att bli mycket lättare när bebin är född. Då är den utanför mig, och det som ifrågasätts är inte längre min kroppsliga integritet, utan min förmåga som förälder. Och det har jag mycket lättare att hantera, trots kritikkänsligheten, och också mycket lättare att sympatisera med åsikten att andra människor faktiskt ska lägga sig i. För jo, barnen är allas angelägenhet, och inte föräldrars egendom.
Förmodligen kommer jag således bara bli alldeles normalt frustrerad över goda råd kring läggning, kläder och uppfostran, men bli alldeles stel av ilska om någon föreslår att jag ska sluta äta mjölkprodukter om barnet får ont i magen. Jaja, vi kan inte alla vara rationella...
Det var faktiskt något som jag oroade mig för redan innan jag blev gravid, att "herregud, nu kommer folk komma fram till mig på stan och tala om för mig vad jag får och inte får äta". Så man kan väl säga att jag var lite försvarsinriktad redan från början.
Det hänger nog delvis ihop med att jag är väldigt kritikkänslig, och ärligt talat ofta rätt kaxig. Jag tycker liksom som regel att jag gör rätt, och blir irriterad när andra inte inser det. Det gäller inte bara graviditeten, gubevars, utan det mesta - "kom inte och säg till mig vad jag ska göra!". Det har blivit bättre med åren, onekligen, och var väl som värst i övre tonåren, då det hände att jag lade ifrån mig saker och gick ut från rummet om jag fick oönskad eller i mina ögon obefogad kritik. Nu kan jag lättare skaka det av mig, men det är fortfarande ett klockrent sätt att göra mig störd och lite irriterad. Annars är jag en rätt snäll och medgörlig människa, som regel, men vi har väl alla våra sidor.
Kritikkänsligheten hänger såklart ihop med den andra sidan av myntet - prestationsångesten. Jag vill inte ha kritik, för jag jobbar stenhårt på att göra rätt från början. Så dels vet jag ofta vad jag håller på med och har som regel tänkt igenom allting, eftersom jag jobbar väldigt hårt på att ha det så, och dels blir jag störd av att inte hela världen inser det och vet det om mig redan.
Så funkar det ju såklart inte - dels eftersom även den mest ambitiöse gör fel och missar saker, således även jag, och dels för att det inte står "überpåläst prestationsgalning" i pannan på mig. Jag inser att många andra människor känner sig osäkra och gärna vill ha råd och tips, och att det ingår i normala relationer och social samvaro att utbyta tankar och information. Alla jag möter kan ju inte veta om att just jag minsann vet allt om allting redan... (Alltså, det inser jag ju rent intellektuellt att jag inte alls gör - det här är inte min vackraste sida...)
Men förutom generell kritikkänslighet så tror jag att det spelar jättestor roll att det handlar om just min kropp. Där poängen för mig är, just det, min kropp. Det är också en grej som gått igen hela mitt liv, från någonstans när jag kom i puberteten väldigt väldigt tidigt. Det är min kropp, ingen annan har med den att göra överhuvudtaget, håll er undan.
I mellanstadiet var det väldigt populärt att pojkarna försökte stjäla flickornas mössor (väskor, hårband, pennor, välj något) och tafsa lite på dem på vägen, medan flickorna fnittrade och menlöst sprang undan två steg. Förutom jag - det var ingen som vågade försöka mer än en gång. Min kropp, mina grejer, ingen jäkel får röra! Överhuvudtaget har jag varit väldigt väldigt känslig för kroppslig beröring och kroppslig integritet. Ätstörningar och mobbning har inte gjort saken bättre, inte kränkningar från sjukvården och sjukvårdsrädsla heller. Det är ett tema som gått igen hela livet, helt enkelt.
Det är mycket mindre dramatiskt och ångestfyllt numera, det är ingenting som plågar mig. Men det dök upp väldigt tidigt i graviditeten - och jag har försvarat mig med näbbar och klor från alla idéer om att någon annan än jag ska bestämma någonting om vad jag ska eller inte ska göra när det gäller min kropp. Det var oerhört viktigt för mig att utgå från att jag i grunden äter vad jag vill och dricker vad jag vill och gör vad jag vill.
Sen har jag som autonom, självständig människa valt att exempelvis följa livsmedelsverkets rekommendationer, efter att ha läst vad de skrivit och även sökt annan information. Men det har varit väldigt viktigt för mig att det är just ett medvetet val från min sida, inte något jag gör för att alla gravida måste det. Jag måste ingenting. Min kropp är min, och det är jag som bestämmer över den.
Dessutom är jag en klok, påläst människa som gärna vill ha barnet jag bär, och det borde ännu mer innebära att andra inte har med saken att göra. Jag är av normal intelligens och vill mitt barn i grunden väl - alltså bestämmer jag själv.
Ett typiskt exempel är frågan om amning. Numera är jag helt inställd på att jag gärna vill amma, och blev exempelvis uppriktigt glad när barnmorskan på förlossningsvisningen på Danderyd påpekade att om barnet skulle behöva tillmatas de första dygnen så gjordes det med en kopp, och inte med nappflaska, eftersom de inte ville störa amningen. För nu har jag läst på, och håller med om att det är viktigt, och tyckte att det var bra att de tänkte på det.
Men för att jag skulle kunna nå dit var jag tvungen att för mig själv, och av AB, få erkännandet att det är mitt beslut. Jag var ärligt talat från början helt inställd på att inte amma. Jag tyckte det kändes påträngande och kränkande och var inte alls beredd att låta någon ny person, inte ens min nyfödda bebis, göra något med mina bröst. Och det var inte förrän jag fick den positionen validerad och fick bekräftat att det faktiskt var helt okej att tänka och känna så, som jag kunde fatta ett annat beslut.
För det är min kropp. Även som mamma, och även som gravid, så är det min kropp. Min rätt till integritet och till att uppfattas som en autonom individ som själv fattar de beslut som rör det som ligger mig allra närmast är i mina ögon viktigare än nästan allting annat. Att någonting skulle vara marginellt bättre för barnet (exempelvis amning kontra ersättning) eller skulle kunna medföra en liten risk (exempelvis massage eller lakritsätande) är inte tillräckliga skäl för att det ska gå över min rätt till självbestämmande. Jag bär ett barn i magen, men jag är fortfarande en människa.
Så litegrann tror jag att den starka rädslan jag har att bli kränkt rent kroppsligen, och att bli fråntagen mitt självbestämmande, spelar in när jag reagerar på välmenta råd och andras omtanke. Det är så viktigt för mig att inte bli reducerad till någon slags allmän egendom, att jag stör mig på allt jag uppfattar som tendenser åt det hållet.
Ur det perspektivet kanske det faktiskt kommer att bli mycket lättare när bebin är född. Då är den utanför mig, och det som ifrågasätts är inte längre min kroppsliga integritet, utan min förmåga som förälder. Och det har jag mycket lättare att hantera, trots kritikkänsligheten, och också mycket lättare att sympatisera med åsikten att andra människor faktiskt ska lägga sig i. För jo, barnen är allas angelägenhet, och inte föräldrars egendom.
Förmodligen kommer jag således bara bli alldeles normalt frustrerad över goda råd kring läggning, kläder och uppfostran, men bli alldeles stel av ilska om någon föreslår att jag ska sluta äta mjölkprodukter om barnet får ont i magen. Jaja, vi kan inte alla vara rationella...
fredag 24 juli 2009
Irrititationsmoment i gravidvardagen
Det verkar, i alla fall om man kollar på internetforum, som att de flesta under sin graviditet hittar några saker att verkligen störa sig på.
För många är det främlingar som klappar en på gravidmagen. Det har inte jag några problem med - de enda som petat på min mage, eller ens velat göra det, är snälla vänner och släktingar som frågat först, med ord eller åtminstone med kroppspråk. Och jag är själv så förtjust i min mage, att jag bara blir glad, och gärna låter folk klappa på den. Andra stör sig på annat, folk som berättar blodiga och hemska förlossningshistorier, eller berättelser om sjuka barn, eller vad det kan vara. Jag har ett alldeles eget irritationsmoment: välmenande råd om vad jag bör och inte bör göra.
Och jag inser att de är välmenande. Och jag inser att de som kommer med dem som regel bara kommer med ett var. Det är ingen särskild person som tjatar om något, det hade kanske rentav varit enklare att hantera, utan det är den samlade effekten av en omgivning som i mina öron verkar vara full av förmaningar om att "borde du verkligen" och "det är inte bra att" och "gravida ska inte" det ena eller det andra. Det är inte ens alltid människor som säger sakerna till mig, det kan vara saker jag läst om i tidningen, eller andra gravida som oroar sig för sin egen skull. På något sätt har jag utvecklat en känslighet, och nu blir jag alldeles stel av irritation så fort jag hör någonting om saker som är bra eller inte bra att göra.
Så här kommer min lista, över saker man faktiskt alldeles visst får göra som gravid. I alla fall under normala omständigheter i rimlig mängd. (Precis som i vanliga livet, alltså.)
Man får alltså (faktiskt!!!) till exempel:
* Simma bröstsim.
* Bada bubbelbad.
* Bada i havet.
* Äta räkor.
* Äta lakrits.
* Äta jordgubbar.
* Äta sushi - inklusive den råa laxen.
* Få massage.
* Ha sex.
* Ha sin laptop i knäet.
* Jobba.
* Dricka (alkoholfritt) rödvin.
* Äta mediumstekt nötkött.
* Sola.
* Gå på konsert.
* Färga håret.
* Klippa håret.
* Flyga.
Och en massa andra saker som jag inte kommer ihåg just nu men som människor till min enorma irritation ängsligt undrat om det verkligen är bra att jag gör, de senaste åtta månaderna. Och ja, det är det!
Därför att gravida är också människor. Därför att gravida har också ett liv. Därför att gravida har också en hjärna, och ett omdöme, och en förmåga att läsa innantill.
Och alldeles särskilt så har jag allt det där - det är fullt möjligt att alla andra som blir på smällen blir skitkorkade och tappar allt vad omdömesförmåga heter. Inte för att jag tror det, eller för att det verkar så, men det är ju möjligt. Men jag vet att det inte är så för mig, och därmed behöver jag inte råd och tips om vad jag bör och inte bör göra. Jag är jag och mitt liv är mitt, och jag äter vad tusan jag vill, dricker vad tusan jag vill, och badar i vad tusan jag vill. Så det så.
(För att inte tala om att jag har sex hur tusan jag vill. Men det är det faktiskt färre som ifrågasatt. Förmodligen för att jag inte berättar något om det.)
Som sagt. Lite irriterad...
Min goda vän Trollmor sammanfattade sin åsikt i frågan på ett bra och koncist sätt: "Rök inte, drick inte, hoppa inte bungy jump. Räcker inte det?" Jag håller med henne, med tillägget att jag tycker att det är lite schysst att följa livsmedelsverkets rekommendationer angående matvanor också, och eventuella rekommendationer från barnmorskor och läkare. Men det sistnämnda är ju högst individuellt, och anpassat till situationen, ingenting som kan ges som allmänna råd.
Jag tror dels att det är vanligt att folk missar vad som gäller vid amning och vad som gäller vid graviditet, som exemplen med räkor och jordgubbar, som kan vara en grej att fundera på om barnet får en massa utslag när man ammar, men som inte alls är dåligt för foster. Eller att de missar skillnaden mellan foster och spädbarn - spädbarn mår inte bra av att bada bubbelpool, det är för varmt och för mycket klor i vattnet. Men alltså, under graviditeten är det stängt upp i livmodern. Det är stängt. Hur skulle det annars se ut, liksom?
Eller att saker som eventuellt kan ge vissa negativa biverkningar uppfattas som helt förbjudna, som uttalandet från en barnmorska som jag läste i en tidning att "gravida ska inte sola". Grejen är den att hormonerna under graviditeten kan ge upphov till pigmentförändringar om man solar, så att man med otur kan få pigmentfläckar. Det är inte farligt. Det är bara möjligen missklädsamt, om man bryr sig om sånt. För mig är skillnaden milsvid mellan "kan ge upphov till pigmentförändringar" och "gravida ska inte". Vad hände med det personliga valet? Vad hände med ett informerat beslut? Jag kanske älskar att sola, och skiter i pigmentförändringar - vadå "gravida ska inte"??? Samma sak gäller för övrigt att färga håret - hormonerna kan ge intressanta resultat. Men det är inte farligt för fostret - möjligen ska man inte jobba med det på heltid i dåligt ventilerade lokaler, men återigen, det är ju en helt annan sak.
När det gäller lakrits kan det i stora mängder bidra till högt blodtryck, vilket så klart inte är bra för någon - gravida eller inte gravida. Men det är i stora mängder, det. Det kan också möjligen bidra till sammandragningar och förvärkar, men det är rimligen bara relevant under vissa delar av graviditeten, och om det är något som är ett problem för en. Många känner aldrig av något sådant innan förlossningen, oavsett hur mycket lakrits de äter. Eller ananas, för all del, som tydligen ska ha en liknande effekt - på vissa.
Men det är så lätt att ta sin egen upplevelse och generalisera den till en norm. Och det gör mig så trött. Vad är det för fel med nyanser? Vad är det för fel med "å ena sidan, å andra sidan?" Varför kan folk inte ta med all information, inte bara Aftonbladets löpsedel, när de vill berätta något?
En del av exemplen i min klagosång kommer från goda vänner, och jag menar inte att hacka på er! Det är inte specifika råd eller tips som irriterar mig - det är den samlade effekten som blir tärande.
För det går ju inte att värja sig. Det går inte att bara rycka på axlarna och säga "Jaså, säger du det?" och sen göra som jag vill i alla fall, utan att fundera på saken. Det går inte - för det handlar om mitt barn. Det handlar om det jag är mest rädd om i hela världen, mer rädd om än jag varit om något i hela mitt liv, och som jag vill så oerhört väl. Varje råd, tips eller förmaning innehåller ju ett outtalat hot - "för annars kommer din bebis må dåligt". Och då går det inte att ignorera.
Det går inte att göra något annat än att utvärdera hotet, till fullo och i detalj, innan jag kan återgå till att äta min oxfilé, simma i havet ellet njuta av mina jordgubbar. Och medan jag utvärderar fylls jag av skam och oro, och min upplevelse blir förstörd. Och eftersom varje sådan grej, hur ounderbyggd och fånig den än är, ger mig oro och kräver att jag, åtminstone inför mig själv, motiverar mina handlingar, så blir den samlade effekten tröttsam. Tröttsam - och i slutänden väldigt irriterande.
För jag är ju påläst. Jag är ju informerad. Jag har anpassat mitt liv efter vad som är bäst för fostret, och följer alla råd som är underbyggda med forskning och vetenskap. Det är väl det att jag tycker att det borde räcka - att jag inte dessutom ska behöva försvara en massa andra saker, som jag inte tänker ändra på.
Nu är det bara några veckor kvar av graviditeten, så min irritation över detta kommer av naturliga skäl snart gå över. Men jag anar redan nu att detta bara är början. För om det finns så här mycket råd och tips om allt jag måste göra och absolut inte får göra som gravid, när bebin ändå är gömd inuti min mage - hur tusan kommer det inte att bli när vi väl är föräldrar?
Det är bara att utrusta sig med tålamod, misstänker jag - alternativt börja kräva forskningsrapporter från alla som kommer med goda råd...
För många är det främlingar som klappar en på gravidmagen. Det har inte jag några problem med - de enda som petat på min mage, eller ens velat göra det, är snälla vänner och släktingar som frågat först, med ord eller åtminstone med kroppspråk. Och jag är själv så förtjust i min mage, att jag bara blir glad, och gärna låter folk klappa på den. Andra stör sig på annat, folk som berättar blodiga och hemska förlossningshistorier, eller berättelser om sjuka barn, eller vad det kan vara. Jag har ett alldeles eget irritationsmoment: välmenande råd om vad jag bör och inte bör göra.
Och jag inser att de är välmenande. Och jag inser att de som kommer med dem som regel bara kommer med ett var. Det är ingen särskild person som tjatar om något, det hade kanske rentav varit enklare att hantera, utan det är den samlade effekten av en omgivning som i mina öron verkar vara full av förmaningar om att "borde du verkligen" och "det är inte bra att" och "gravida ska inte" det ena eller det andra. Det är inte ens alltid människor som säger sakerna till mig, det kan vara saker jag läst om i tidningen, eller andra gravida som oroar sig för sin egen skull. På något sätt har jag utvecklat en känslighet, och nu blir jag alldeles stel av irritation så fort jag hör någonting om saker som är bra eller inte bra att göra.
Så här kommer min lista, över saker man faktiskt alldeles visst får göra som gravid. I alla fall under normala omständigheter i rimlig mängd. (Precis som i vanliga livet, alltså.)
Man får alltså (faktiskt!!!) till exempel:
* Simma bröstsim.
* Bada bubbelbad.
* Bada i havet.
* Äta räkor.
* Äta lakrits.
* Äta jordgubbar.
* Äta sushi - inklusive den råa laxen.
* Få massage.
* Ha sex.
* Ha sin laptop i knäet.
* Jobba.
* Dricka (alkoholfritt) rödvin.
* Äta mediumstekt nötkött.
* Sola.
* Gå på konsert.
* Färga håret.
* Klippa håret.
* Flyga.
Och en massa andra saker som jag inte kommer ihåg just nu men som människor till min enorma irritation ängsligt undrat om det verkligen är bra att jag gör, de senaste åtta månaderna. Och ja, det är det!
Därför att gravida är också människor. Därför att gravida har också ett liv. Därför att gravida har också en hjärna, och ett omdöme, och en förmåga att läsa innantill.
Och alldeles särskilt så har jag allt det där - det är fullt möjligt att alla andra som blir på smällen blir skitkorkade och tappar allt vad omdömesförmåga heter. Inte för att jag tror det, eller för att det verkar så, men det är ju möjligt. Men jag vet att det inte är så för mig, och därmed behöver jag inte råd och tips om vad jag bör och inte bör göra. Jag är jag och mitt liv är mitt, och jag äter vad tusan jag vill, dricker vad tusan jag vill, och badar i vad tusan jag vill. Så det så.
(För att inte tala om att jag har sex hur tusan jag vill. Men det är det faktiskt färre som ifrågasatt. Förmodligen för att jag inte berättar något om det.)
Som sagt. Lite irriterad...
Min goda vän Trollmor sammanfattade sin åsikt i frågan på ett bra och koncist sätt: "Rök inte, drick inte, hoppa inte bungy jump. Räcker inte det?" Jag håller med henne, med tillägget att jag tycker att det är lite schysst att följa livsmedelsverkets rekommendationer angående matvanor också, och eventuella rekommendationer från barnmorskor och läkare. Men det sistnämnda är ju högst individuellt, och anpassat till situationen, ingenting som kan ges som allmänna råd.
Jag tror dels att det är vanligt att folk missar vad som gäller vid amning och vad som gäller vid graviditet, som exemplen med räkor och jordgubbar, som kan vara en grej att fundera på om barnet får en massa utslag när man ammar, men som inte alls är dåligt för foster. Eller att de missar skillnaden mellan foster och spädbarn - spädbarn mår inte bra av att bada bubbelpool, det är för varmt och för mycket klor i vattnet. Men alltså, under graviditeten är det stängt upp i livmodern. Det är stängt. Hur skulle det annars se ut, liksom?
Eller att saker som eventuellt kan ge vissa negativa biverkningar uppfattas som helt förbjudna, som uttalandet från en barnmorska som jag läste i en tidning att "gravida ska inte sola". Grejen är den att hormonerna under graviditeten kan ge upphov till pigmentförändringar om man solar, så att man med otur kan få pigmentfläckar. Det är inte farligt. Det är bara möjligen missklädsamt, om man bryr sig om sånt. För mig är skillnaden milsvid mellan "kan ge upphov till pigmentförändringar" och "gravida ska inte". Vad hände med det personliga valet? Vad hände med ett informerat beslut? Jag kanske älskar att sola, och skiter i pigmentförändringar - vadå "gravida ska inte"??? Samma sak gäller för övrigt att färga håret - hormonerna kan ge intressanta resultat. Men det är inte farligt för fostret - möjligen ska man inte jobba med det på heltid i dåligt ventilerade lokaler, men återigen, det är ju en helt annan sak.
När det gäller lakrits kan det i stora mängder bidra till högt blodtryck, vilket så klart inte är bra för någon - gravida eller inte gravida. Men det är i stora mängder, det. Det kan också möjligen bidra till sammandragningar och förvärkar, men det är rimligen bara relevant under vissa delar av graviditeten, och om det är något som är ett problem för en. Många känner aldrig av något sådant innan förlossningen, oavsett hur mycket lakrits de äter. Eller ananas, för all del, som tydligen ska ha en liknande effekt - på vissa.
Men det är så lätt att ta sin egen upplevelse och generalisera den till en norm. Och det gör mig så trött. Vad är det för fel med nyanser? Vad är det för fel med "å ena sidan, å andra sidan?" Varför kan folk inte ta med all information, inte bara Aftonbladets löpsedel, när de vill berätta något?
En del av exemplen i min klagosång kommer från goda vänner, och jag menar inte att hacka på er! Det är inte specifika råd eller tips som irriterar mig - det är den samlade effekten som blir tärande.
För det går ju inte att värja sig. Det går inte att bara rycka på axlarna och säga "Jaså, säger du det?" och sen göra som jag vill i alla fall, utan att fundera på saken. Det går inte - för det handlar om mitt barn. Det handlar om det jag är mest rädd om i hela världen, mer rädd om än jag varit om något i hela mitt liv, och som jag vill så oerhört väl. Varje råd, tips eller förmaning innehåller ju ett outtalat hot - "för annars kommer din bebis må dåligt". Och då går det inte att ignorera.
Det går inte att göra något annat än att utvärdera hotet, till fullo och i detalj, innan jag kan återgå till att äta min oxfilé, simma i havet ellet njuta av mina jordgubbar. Och medan jag utvärderar fylls jag av skam och oro, och min upplevelse blir förstörd. Och eftersom varje sådan grej, hur ounderbyggd och fånig den än är, ger mig oro och kräver att jag, åtminstone inför mig själv, motiverar mina handlingar, så blir den samlade effekten tröttsam. Tröttsam - och i slutänden väldigt irriterande.
För jag är ju påläst. Jag är ju informerad. Jag har anpassat mitt liv efter vad som är bäst för fostret, och följer alla råd som är underbyggda med forskning och vetenskap. Det är väl det att jag tycker att det borde räcka - att jag inte dessutom ska behöva försvara en massa andra saker, som jag inte tänker ändra på.
Nu är det bara några veckor kvar av graviditeten, så min irritation över detta kommer av naturliga skäl snart gå över. Men jag anar redan nu att detta bara är början. För om det finns så här mycket råd och tips om allt jag måste göra och absolut inte får göra som gravid, när bebin ändå är gömd inuti min mage - hur tusan kommer det inte att bli när vi väl är föräldrar?
Det är bara att utrusta sig med tålamod, misstänker jag - alternativt börja kräva forskningsrapporter från alla som kommer med goda råd...
Hundarnas sociala liv
Vi har hand om svärföräldrarnas gamla tik, Vittra, och nu hör jag hur hon morrar varnande åt Vilde inifrån sovrummet. Men jag tänker låta dem lösa det alldeles själv - vår lilla kille hoppar nog undan om hon försöker bitas... Eller snarare, jag tycker det är rätt nyttigt för honom att interagera med en annan hund och lära sig att andra också har gränser. Han är rätt pushig och gåpåig, och det är helt ok att han märker att han inte kan hoppa på henne och ta hennes saker.
Hon är på det stora hela en väldigt okomplicerad hund, med få glädjeämnen och önskningar. Som regel ligger hon och sover, och på promenader går hon långsamt och nosar länge länge på samma fläck. Delvis för att hon är 14 år nu, men hon har varit sån sen hon kom till mina svärföräldrar när hon var åtta månader. Det enda som är roligt är att jaga, allt annat är trist. Men ett visst matintresse har hon, så det är egentligen bara när hon har ett ben eller något annat ätbart som hon interagerar med Vilde. Då morrar hon när han kommer i närheten - i övrigt ignorerar hon honom närmast utstuderat.
När han var liten valp och vi var och hälsade på dem försökte han ofta komma och ligga bredvid henne i hennes korg. Lagom tills han bökat ner sig och lagt sig väl tillrätta bredvid henne, reste hon sig alltid upp och gick någon annanstans. Hon är inte sällskaplig av sig, den gamla damen.
Hon är på det stora hela en väldigt okomplicerad hund, med få glädjeämnen och önskningar. Som regel ligger hon och sover, och på promenader går hon långsamt och nosar länge länge på samma fläck. Delvis för att hon är 14 år nu, men hon har varit sån sen hon kom till mina svärföräldrar när hon var åtta månader. Det enda som är roligt är att jaga, allt annat är trist. Men ett visst matintresse har hon, så det är egentligen bara när hon har ett ben eller något annat ätbart som hon interagerar med Vilde. Då morrar hon när han kommer i närheten - i övrigt ignorerar hon honom närmast utstuderat.
När han var liten valp och vi var och hälsade på dem försökte han ofta komma och ligga bredvid henne i hennes korg. Lagom tills han bökat ner sig och lagt sig väl tillrätta bredvid henne, reste hon sig alltid upp och gick någon annanstans. Hon är inte sällskaplig av sig, den gamla damen.
torsdag 23 juli 2009
30 dagar kvar
30 dagar kvar till beräknad förlossning. 30 dar. Hurra!!!
Jag är ganska klar med det här nu, känner jag. Jag är inte särskilt rädd för förlossningen längre, och väldigt väldigt redo att sluta vara gravid. Kom igen nu, knyttet!
Men nej, egentligen är det ju bra om det stannar i magen åtminstone fjorton dagar till. Men sen får det faktiskt räcka. Inget gående över tiden, tack! Jag är rätt påfrestande att leva med redan nu - jag misstänker att det kommer bli rätt synd om AB om jag ska hålla på och gå gravid till vecka 41+6 eller nåt. Kanske lika bra att hennes semester tar slut den 24/8, så hon slipper vara hemma... Eller nej, så illa tror jag inte det är - jag är nog ett trevligare sällskap än jobbet även som höggravid. Men jag hoppas jättemycket att slippa vänta så himla länge.
Och jag känner mig så nöjd med att ha bestämt mig för Danderyds förlossning. Det känns jättebra att ha en tydlig bild av ungefär vad som kommer att hända, var vi ska och hur det ser ut, och det känns jättebra att jag känner mig glad och trygg med det.
En av grejerna jag är nöjd med är att vi blev visade både akutrummet om det blir något problem med barnet, och akutoperationsrummet om det skulle bli så illa som ett urakut kejsarsnitt. Det innebär att jag vet hur det ser ut, och verkligheten är alltid mycket bättre än fantasier. Oavsett hur otäckt något ser ut i verkligheten, är det inte hälften så otäckt som det ser ut inuti ens huvud när man är rädd för det. Nu kan jag förankra eventuella skräckscenarion i tydliga bilder, som inte far iväg och blir jättehemska.
En annan rädsla jag har haft är att inte bli tillräckligt bedövad om jag skulle behöva sys efter förlossningen. Smärtan under själva förlossningen skrämmer mig inte när jag tänker på det, det känns naturligt och inte kränkande, men idén att kunna känna det om någon läkare eller sköterska sticker nålar i mitt underliv känns fruktansvärd. Och jag har läst om det, berättelser om kvinnor som inte blivit tillräckligt bedövade, eller i värsta fall inte bedövade alls, och blivit sydda ändå. För mig framstår det som en mardröm, och jag har inte kunnat släppa rädslan att det ska hända mig.
Men jag blev helt lugnad, nu oroar jag mig inte för det längre. Barnmorskan som visade oss runt gick igenom hela förlossningförloppet med oss, och när vi kommit till efter att barnet kommit ut kommenterade hon att "om du spruckit så kan det behöva sys, med bedövning". Jag gillade att hon sade det, att hon tog upp det spontant, och när jag berättade att just det var en sak jag oroade mig för ansträngde hon sig att förklara att de aldrig skulle göra så, att det var helt självklart att de bedövade först och såg till att det tog, och att det var helt upp till mig om jag inte vad nöjd med bedövningen. Det kändes bra.
Jag är ganska klar med det här nu, känner jag. Jag är inte särskilt rädd för förlossningen längre, och väldigt väldigt redo att sluta vara gravid. Kom igen nu, knyttet!
Men nej, egentligen är det ju bra om det stannar i magen åtminstone fjorton dagar till. Men sen får det faktiskt räcka. Inget gående över tiden, tack! Jag är rätt påfrestande att leva med redan nu - jag misstänker att det kommer bli rätt synd om AB om jag ska hålla på och gå gravid till vecka 41+6 eller nåt. Kanske lika bra att hennes semester tar slut den 24/8, så hon slipper vara hemma... Eller nej, så illa tror jag inte det är - jag är nog ett trevligare sällskap än jobbet även som höggravid. Men jag hoppas jättemycket att slippa vänta så himla länge.
Och jag känner mig så nöjd med att ha bestämt mig för Danderyds förlossning. Det känns jättebra att ha en tydlig bild av ungefär vad som kommer att hända, var vi ska och hur det ser ut, och det känns jättebra att jag känner mig glad och trygg med det.
En av grejerna jag är nöjd med är att vi blev visade både akutrummet om det blir något problem med barnet, och akutoperationsrummet om det skulle bli så illa som ett urakut kejsarsnitt. Det innebär att jag vet hur det ser ut, och verkligheten är alltid mycket bättre än fantasier. Oavsett hur otäckt något ser ut i verkligheten, är det inte hälften så otäckt som det ser ut inuti ens huvud när man är rädd för det. Nu kan jag förankra eventuella skräckscenarion i tydliga bilder, som inte far iväg och blir jättehemska.
En annan rädsla jag har haft är att inte bli tillräckligt bedövad om jag skulle behöva sys efter förlossningen. Smärtan under själva förlossningen skrämmer mig inte när jag tänker på det, det känns naturligt och inte kränkande, men idén att kunna känna det om någon läkare eller sköterska sticker nålar i mitt underliv känns fruktansvärd. Och jag har läst om det, berättelser om kvinnor som inte blivit tillräckligt bedövade, eller i värsta fall inte bedövade alls, och blivit sydda ändå. För mig framstår det som en mardröm, och jag har inte kunnat släppa rädslan att det ska hända mig.
Men jag blev helt lugnad, nu oroar jag mig inte för det längre. Barnmorskan som visade oss runt gick igenom hela förlossningförloppet med oss, och när vi kommit till efter att barnet kommit ut kommenterade hon att "om du spruckit så kan det behöva sys, med bedövning". Jag gillade att hon sade det, att hon tog upp det spontant, och när jag berättade att just det var en sak jag oroade mig för ansträngde hon sig att förklara att de aldrig skulle göra så, att det var helt självklart att de bedövade först och såg till att det tog, och att det var helt upp till mig om jag inte vad nöjd med bedövningen. Det kändes bra.
onsdag 22 juli 2009
Danderyd
Vi var på visning på Danderyds förlossning igår, direkt efter besök på Mama Mia. Och jo, det lutar åt att det är där vi ska föda, i alla fall om inget oväntat händer så att det blir jätteakut. Det tar ungefär trekvart dit med bil, jämfört med femton minuter allt som allt till Akademiska, men jag väljer det ändå. Jag kanske kommer att ångra mig under själva bilfärden, men jag tror att det är rätt beslut.
De har specialiserat sig på lesbiska par, genom "Regnbågsprojektet", ett samarbete med Mama Mia. Det innebär egentligen inget särskilt, utom att jag kan släppa all oro för homofober inom vården, och eventuella missförstånd kring vem AB är och vad hon gör där. Huruvida oron vore befogad på Ackis eller ej känns inte lika viktigt - det viktiga är att på det här sättet slipper jag ens fundera på saken.
Jag har inte blivit kränkt där (ännu). Efter de senaste ett och ett halvt åren med undersökningar, operation och insemination, och den radda av stolpskott till vårdpersonal vi träffat, vad det lättande att få komma till ett helt nytt ställe. Jag är fortfarande sjukvårdsrädd - men uppenbarligen har jag inte generaliserat all rädsla till att gälla all sjukvård. Jag tror ångesten kommer vara mycket mycket mindre om min förlossning inte måste börja med ingång 95/96 på Akademiska sjukhuset - helt klart dåliga associationer därifrån.
Det är helt garanterat att AB får stanna kvar. Det finns en säng åt henne på förlossningsrummet. Det är självklart att partnern får stanna även på BB, och om det inte blir några komplikationer under förlossningen hamnar vi inte ens på BB, utan på ett hotell. Det tycker jag är schysst. Nyförlösta familjer får bo på deras så kallade hotell-BB, som helt enkelt är ett vanligt hotell, men med barnmorskor en knapptryckning bort. Där bor man i två dygn tillsammans, och bara är med bebisen, med all tänkbar expertis i närheten. Jag har sett bilder - det ser ut som ett vanligt hotellrum. Inte en sjukhusdetalj inom synhåll.
På Akademiska, å andra sidan, får man åka hem efter 6 timmar, vilket ju definitivt har sina fördelar det också. Men jag gillar ändå hotell-BB bättre.
Och en sån sak som att _de_ ringde _oss_. Mama Mia hörde av sig till den ansvariga på Danderyd, och de hörde faktiskt av sig. En jättetrevlig, ung barnmorska ringde AB förra veckan och frågade när vi ville komma, och igår gick hon runt med oss i över en timme och svarade på alla frågor och visade allting och var jättevänlig och snäll och gjorde allt för att vi skulle känna oss välkomna.
Jag tror att jag faktiskt lyckades ställa alla frågor jag överhuvudtaget tänkt på, från avnavling till kejsarsnitt till vilka metoder de använder för att få ut moderkakan om den inte lossnar av sig självt, till smärtlindringsmetoder och parkeringskostnad. Allt, och vi fick faktiskt bra svar. Jag känner mig informerad och lugnad och trygg med att det här kommer att bli jättebra.
Lite lite ångest smög sig på, någonstans halvvägs, men det var också okej. Den fick finnas där, och jag pratade om den, och efter en stund försvann den. Dessutom fick jag denna gången prova lustgasen, och blev några korta ögonblick alldeles lycklig. Jag är vad det verkar väldigt mottaglig för droger, och hamnade i samma sorts lyckorus som när jag röker. Så vi kan konstatera att ja, lustgas kommer förmodligen användas. De hade dessutom ett stort hörnbadkar och något som gjorde mig alldeles särskilt lycklig - lustgas i badrummet! Så om bara inte vattnet gått innan vi åker iväg tror jag att det är vad jag kommer fokusera på under bilresan - bilden av att sitta i stort badkar med goddoftande oljor och sniffa lustgas. Yey!
Jag tror att det kommer att bli bra. Jag tror till och med att det kommer att bli rätt häftigt. Det känns bra att kunna tänka så.
De har specialiserat sig på lesbiska par, genom "Regnbågsprojektet", ett samarbete med Mama Mia. Det innebär egentligen inget särskilt, utom att jag kan släppa all oro för homofober inom vården, och eventuella missförstånd kring vem AB är och vad hon gör där. Huruvida oron vore befogad på Ackis eller ej känns inte lika viktigt - det viktiga är att på det här sättet slipper jag ens fundera på saken.
Jag har inte blivit kränkt där (ännu). Efter de senaste ett och ett halvt åren med undersökningar, operation och insemination, och den radda av stolpskott till vårdpersonal vi träffat, vad det lättande att få komma till ett helt nytt ställe. Jag är fortfarande sjukvårdsrädd - men uppenbarligen har jag inte generaliserat all rädsla till att gälla all sjukvård. Jag tror ångesten kommer vara mycket mycket mindre om min förlossning inte måste börja med ingång 95/96 på Akademiska sjukhuset - helt klart dåliga associationer därifrån.
Det är helt garanterat att AB får stanna kvar. Det finns en säng åt henne på förlossningsrummet. Det är självklart att partnern får stanna även på BB, och om det inte blir några komplikationer under förlossningen hamnar vi inte ens på BB, utan på ett hotell. Det tycker jag är schysst. Nyförlösta familjer får bo på deras så kallade hotell-BB, som helt enkelt är ett vanligt hotell, men med barnmorskor en knapptryckning bort. Där bor man i två dygn tillsammans, och bara är med bebisen, med all tänkbar expertis i närheten. Jag har sett bilder - det ser ut som ett vanligt hotellrum. Inte en sjukhusdetalj inom synhåll.
På Akademiska, å andra sidan, får man åka hem efter 6 timmar, vilket ju definitivt har sina fördelar det också. Men jag gillar ändå hotell-BB bättre.
Och en sån sak som att _de_ ringde _oss_. Mama Mia hörde av sig till den ansvariga på Danderyd, och de hörde faktiskt av sig. En jättetrevlig, ung barnmorska ringde AB förra veckan och frågade när vi ville komma, och igår gick hon runt med oss i över en timme och svarade på alla frågor och visade allting och var jättevänlig och snäll och gjorde allt för att vi skulle känna oss välkomna.
Jag tror att jag faktiskt lyckades ställa alla frågor jag överhuvudtaget tänkt på, från avnavling till kejsarsnitt till vilka metoder de använder för att få ut moderkakan om den inte lossnar av sig självt, till smärtlindringsmetoder och parkeringskostnad. Allt, och vi fick faktiskt bra svar. Jag känner mig informerad och lugnad och trygg med att det här kommer att bli jättebra.
Lite lite ångest smög sig på, någonstans halvvägs, men det var också okej. Den fick finnas där, och jag pratade om den, och efter en stund försvann den. Dessutom fick jag denna gången prova lustgasen, och blev några korta ögonblick alldeles lycklig. Jag är vad det verkar väldigt mottaglig för droger, och hamnade i samma sorts lyckorus som när jag röker. Så vi kan konstatera att ja, lustgas kommer förmodligen användas. De hade dessutom ett stort hörnbadkar och något som gjorde mig alldeles särskilt lycklig - lustgas i badrummet! Så om bara inte vattnet gått innan vi åker iväg tror jag att det är vad jag kommer fokusera på under bilresan - bilden av att sitta i stort badkar med goddoftande oljor och sniffa lustgas. Yey!
Jag tror att det kommer att bli bra. Jag tror till och med att det kommer att bli rätt häftigt. Det känns bra att kunna tänka så.
Möbler
Vi har beställt möbler för 5000 kr över nätet. Det känns helt vansinnigt, särskilt eftersom vi gjorde det med ungefär trettio sekunders betänketid klockan halv nio på kvällen, framför teven.
Men det följer vårt vanliga shoppingmönster: Först pratar vi i en halv evighet om vad vi skulle vilja ha, exakt vad vi skulle behöva, och hur det skulle se ut om vi kunde rita, bygga, sy eller snickra ihop det själv. Sen letar vi på alla upptänkliga ställen efter det vi behöver, på nätet och i affärer, och beklagar oss över att allt är för dyrt, har fel storlek, fel färg och skulle varit mycket bättre om vi gjort det själva. Särskilt jag tenderar att trycka på den där sista grejen (jag borde uppenbarligen blivit designer av allting istället för psykolog). Som regel förälskar vi oss totalt i något vi absolut inte har råd med, och sen lägger vi ner processen i några veckor. Därefter, när tiden gått en stund och vi faktiskt verkligen börjar behöva den där grejen, eller bara tröttnat på att inte ha den, så fattar vi väldigt snabbt ett gemensamt, fullkomligt ömsesidigt beslut om vilken av alla grejerna som vi har tittat på och förkastat vi ska köpa, och sen köper vi den, och är som regel jättenöjda.
Det var så det gick till när vi köpte vår nya tv, och det var faktiskt så det gick till när vi köpte Vilde förra året också. Och vår nya vardagsrumsmatta. Och, vad det beträffar, vår gamla vardagsrumsmatta. Det roliga i processen är väl just den där pausen som uppstår efter att vi kollat in utbudet och innan vi fattar beslutet. Vi behöver uppenbarligen en liten stund på oss att bearbeta frågan - och sen är vi nästan alltid helt överrens.
Det vi köpte denna gången var en skötbordsbyrå från Brio, som ska stå i vardagsrummet i vad jag kallar "bebishörnan", dvs den halva av rummet där vi förut hade ett matsalsbord och nu har en bänk, en fluffig matta, en skönt fåtölj och så småningom alltså också ett skötbord med förvaring.
Skötbordsbyrå Brio
Det andra vi köpte var en "BabyBay", möjligen det mest lyxanstrukna inköpet hittills. Vi har fått en alldeles utmärkt spjälsäng, som skulle ha stått bredvid min sida av sängen - men den är så stor att då kunde vi inte öppna balkongdörren. Vi kom fram till att balkongen är viktig för oss, så nu har vi investerat i en liten, rundad spjälsäng som hängs på vår säng, och inte är ivägen för balkongdörren. Förhoppningsvis kommer bebisen vilja sova där också...
(Annars vill säkert hunden det...)
Babybay
Vår andra stora möbelbedrift, förutom att trycka på datorknappar och göra internetköp, har varit att äntligen äntligen slipa och lacka vårt gamla vardagsrumsbord. Det passar perfekt i storlek och form, men har varit fult som stryk med flagnande vit färg och stora fläckar. Det tog två halva arbetsdagar att få bort färgen och slipa träet, men nu är det klart och fint och får nog komma upp från källaren där AB har lackat det idag, skulle jag tror. Hurra hurra!
Men det följer vårt vanliga shoppingmönster: Först pratar vi i en halv evighet om vad vi skulle vilja ha, exakt vad vi skulle behöva, och hur det skulle se ut om vi kunde rita, bygga, sy eller snickra ihop det själv. Sen letar vi på alla upptänkliga ställen efter det vi behöver, på nätet och i affärer, och beklagar oss över att allt är för dyrt, har fel storlek, fel färg och skulle varit mycket bättre om vi gjort det själva. Särskilt jag tenderar att trycka på den där sista grejen (jag borde uppenbarligen blivit designer av allting istället för psykolog). Som regel förälskar vi oss totalt i något vi absolut inte har råd med, och sen lägger vi ner processen i några veckor. Därefter, när tiden gått en stund och vi faktiskt verkligen börjar behöva den där grejen, eller bara tröttnat på att inte ha den, så fattar vi väldigt snabbt ett gemensamt, fullkomligt ömsesidigt beslut om vilken av alla grejerna som vi har tittat på och förkastat vi ska köpa, och sen köper vi den, och är som regel jättenöjda.
Det var så det gick till när vi köpte vår nya tv, och det var faktiskt så det gick till när vi köpte Vilde förra året också. Och vår nya vardagsrumsmatta. Och, vad det beträffar, vår gamla vardagsrumsmatta. Det roliga i processen är väl just den där pausen som uppstår efter att vi kollat in utbudet och innan vi fattar beslutet. Vi behöver uppenbarligen en liten stund på oss att bearbeta frågan - och sen är vi nästan alltid helt överrens.
Det vi köpte denna gången var en skötbordsbyrå från Brio, som ska stå i vardagsrummet i vad jag kallar "bebishörnan", dvs den halva av rummet där vi förut hade ett matsalsbord och nu har en bänk, en fluffig matta, en skönt fåtölj och så småningom alltså också ett skötbord med förvaring.
Skötbordsbyrå Brio
Det andra vi köpte var en "BabyBay", möjligen det mest lyxanstrukna inköpet hittills. Vi har fått en alldeles utmärkt spjälsäng, som skulle ha stått bredvid min sida av sängen - men den är så stor att då kunde vi inte öppna balkongdörren. Vi kom fram till att balkongen är viktig för oss, så nu har vi investerat i en liten, rundad spjälsäng som hängs på vår säng, och inte är ivägen för balkongdörren. Förhoppningsvis kommer bebisen vilja sova där också...
(Annars vill säkert hunden det...)
Babybay
Vår andra stora möbelbedrift, förutom att trycka på datorknappar och göra internetköp, har varit att äntligen äntligen slipa och lacka vårt gamla vardagsrumsbord. Det passar perfekt i storlek och form, men har varit fult som stryk med flagnande vit färg och stora fläckar. Det tog två halva arbetsdagar att få bort färgen och slipa träet, men nu är det klart och fint och får nog komma upp från källaren där AB har lackat det idag, skulle jag tror. Hurra hurra!
onsdag 15 juli 2009
Hemlängtan
Jag är så trött på att inte vara hemma! Idag, äntligen, ska vi vända norrut igen, och jag längtar och längtar. Mest efter vår lägenhet - vi har bott riktigt krattigt den här veckan. Ett litet litet rum på ett vandrarhem, med hårda sängar långt ifrån varandra som inte gick att flytta ihop, med dusch och toalett i korridoren och en massa folk i köket hela tiden. Usch och blä och fy.
Och AB har jobbat 12-timmarsdagar hela veckan, och jag har varit alldeles för eländig för att roa mig själv. Mest har jag suttit ensam inomhus och väntat på att något ska hända, och när något har hänt har jag inte orkat med det. Jag är så trött på att höra mig själv gnälla!
Men nu är vi snart på väg hemåt!
Och AB har jobbat 12-timmarsdagar hela veckan, och jag har varit alldeles för eländig för att roa mig själv. Mest har jag suttit ensam inomhus och väntat på att något ska hända, och när något har hänt har jag inte orkat med det. Jag är så trött på att höra mig själv gnälla!
Men nu är vi snart på väg hemåt!
måndag 13 juli 2009
Hur jag skulle vilja göra som förälder - kanske
Jag har en massa tankar kring hur det kommer att bli när bebisen kommer, och har läst på och läst på och läst på, som min vana är. Nu börjar jag nästan närma mig samma påläsningsnivå som vi hade inför att vi skaffade hund...
Hur som helst så inser jag att det finns en liten mängd saker jag har bestämda åsikter om så här i förväg, och det kommer givetvis bli jätteintressant att se hur det blir när verkligheten dyker upp och ställer sig ivägen.
Fast det är framförallt en princip jag fastnat för, eller ett par stycken kanske det är. De handlar om att det är viktigt att göra det som är bäst för medlemmarna i ens egen familj, oavsett vad utomstående tycker. Att det är viktigt att alla medlemmarna i familjen mår bra och får sina grundläggande behov tillfredsställda, och att alla eventuella principer och beslut måste anpassas därefter. Jag har en massa fantasier om saker jag tror vore bra att göra - men det viktigaste är att vi alla mår bra.
Jag vill till exempel gärna pröva att amma. Det verkar praktiskt och nyttigt och ekonomiskt och bra på många sätt. Men det är just det - jag vill pröva. Jag vill inte driva mig själv och min fru och bebin till skrik, svält och vansinne genom att envist försöka få något att funka som är svårt, smärtsamt eller obehagligt. Jag vill under inga omständigheter martyrmässigt sitta med blödande bröstvårtor och känna mig misslyckad som mamma om det inte funkar. Går det prestation i det så får det vara.
När det gäller amning verkar det för övrigt finnas en otroligt snäv norm för vad som är tillåtet och inte, och en allmän inställning att mina bröst och mitt barns mathållning är något som andra människor utanför min familj på något sätt skulle ha rätt att lägga sig i och ha åsikter om. Som om det vore någon slags fråga för en allmän opinion, snarare än en djupt privat företeelse.
Dels verkar det finnas en moralisk ställning att en mamma som inte ammar är en sämre mamma, och till varje pris ska uppmanas att amma, i värsta fall med skrämselhistorier om allergier och bröstcancer - det värsta jag läst är en blogg av en kvinna som chockad och nyförlöst satt och skakade en timme efter förlossningen, då en barnmorska kommer in och ifrågasätter hennes beslut att inte amma. Inte bara att hon inte har med saken att göra - timingen var ju bortom all kritik. Så det är ena hållet.
Det andra hållet verkar vara att efter fyra månader ska man börja med puréer och efter sex månader ska man trappa ned på amningen. Då är å andra sidan mammor som nattammar sina barn, eller ammar ofta, dåliga mammor för att de skämmer bort barnen och förstör deras tänder. Och efter ett år får man inte längre amma, mer eller mindre, och absolut inte efter två. Då är det något perverst över det hela, och mamman är ond och klängig och binder barnet för tätt intill sig.
Så det finns ett rätt sätt att göra det på, och bara ett, och om någon inte följer schemat har hela världen med sjukvården i spetsen rätt att lägga sig i och kritisera.
Och där är min enda princip och föresats inför bebisens ankomst att vi ska hitta det som funkar bäst för vår familj, det som vi tre trivs med och mår bra av - och jag tänker bita huvudet av alla som hävdar något annat. Vare sig vi kör med ersättning från dag två eller jag väljer att amma tills ungen börjar skolan. Så är det med det.
Lite liknande tänker jag kring att jag väldigt gärna vill att knyttet ska sova i vår säng, eller snarare i en tillsats till vår säng bredvid mig. Vi har bara en 1,60 säng, och får inte plats med större heller, så det får bli en slags sidovagn. Det verkar praktiskt och mysigt och bäst för nattsömnen att ha barnet nära - men vi kör bara så om det faktiskt funkar. Kanske blir vi galna på det. Kanske får vi aldrig sova, eller ligger vakna av skräck att lägga oss på ungen. Kanske får lilla bebisen som vana att somna själv i soffan och det är mycket mer praktiskt att ha en säng redo i vardagsrummet. Är det på det viset, ja, då gör vi så.
Också när det gäller samsovning verkar det finnas tusen åsikter, och mer än tusen människor som anser sig ha rätt att pracka på andra sina åsikter vare sig de vill eller inte, men det verkar i alla fall inte fullt lika normativt som frågan om vad den lille skrutten ska äta.
Den tredje kroppsfunktionen, förutom att sova och äta, det vill säga kissa och bajsa, har jag också idéer kring. De idéerna handlar om att det verkar rätt dumt att lära ungen att kissa och bajsa med kläder på, dvs blöja, enbart, med tanke på hur enormt svårt det är att lära om var och hur man ska kissa och bajsa. Det märker man ju som vuxen, inte minst - har ni försökt kissa med kläder på någon gång? Inte för att det är så himla nödvändigt att kunna, men det är ju näst intill omöjligt - det är svårt nog att försöka kissa i en urinprovskopp. Jag tror att jag fick någon slags aha-upplevelse när jag försökte göra det (kissa i en plastkopp, alltså, inte med kläder på) och märkte hur svårt det var, och tillsammans med erfarenheten att rumsrenhetsträna valpen fick det mig att tänka att det här med att försöka köra utan blöja redan tidigt nog kunde vara värt att försöka.
EC kallas metoden, för övrigt, och är inte min idé, även om jag då tänkt liknande saker själv. Grunden är dels att de flesta barn, även de allra allra minsta, håller sig medan de blir burna. Jag vet inte om det stämmer i alla fall, men det stämde på lilla valpen när han var alldeles för liten för att vara rumsren i övrigt - han kissade överallt och hela tiden, men aldrig aldrig i våra knän. Så det känns inte osannolikt att detsamma skulle kunna gälla små människobarn. Den andra tanken är att många spädbarn visar på olika sätt när de kissar och bajsar - inte med syfte att kommunicera, så klart, utan bara för att det blir så rent fysiskt.
De här två tillsammans innebär att om man bär barnet mycket, till exempel med bärsjal, så kommer knyttet förmodligen inte kissa ner sig så länge det bärs, men lika förmodligen börja vrida sig och gnälla när det behöver kissa. Om man då tar loss det och håller upp det kommer det förmodligen kissa - allra helst då över en potta, en toalett eller ett handfat, om man är lite snabb och påpasslig. Tydligen tenderar kall luft också att trigga kissreflexen - många barn verkar ju kissa när man byter blöja på dem. Samma sak gäller rimligen bajs, fast mer sällan.
Det är i alla fall teorin. Idén jag gillar och tänkte försöka prova med, om det visar sig praktiskt möjligt, är att man kan hålla upp barnet med naken underkropp vid vissa tider, kanske efter att det ätit eller när det vaknat eller annat, precis som vi gjorde med hundvalpen, och då bli glad om det kissar. Gör det inte det så gör det inte, det är inte mer med det och inget att åma över, och det finns inget som hindrar att man har blöja också.
Det är inte så att det är något fel med att barnet gör ifrån sig i blöjan - det vore ju bara himla praktiskt om det ibland inte gjorde det. Och det vore ju också himla praktiskt om man inte först tränar ungen i tre år att kissa och bajsa stående med kläder på, för att sen försöka lära om att man ska göra det med naken underkropp och sittandes. Det verkar enklare att visa att det går att göra på båda sätten från början.
Men vi får se. Kanske hamnar blöjtankar allra nederst i högen av våra bekymmer, och vi halar fram pottan nånstans i treårsåldern och nöjer oss så. Det verkar ju funka bra för de flesta - det finns ytterst få skolbarn som har blöja, jag nöjer mig med det. Jag vet att min brorsa inte slutade med blöja förrän han var fem, och han är en vällyckad och framgångsrik ung man numera, så det verkar ju gå bra det med.
Överhuvudtaget undrar jag om det inte finns oändligt många sätt att göra rätt på, så länge man lyssnar på sig själv och på varandra, och är beredd att pröva sig fram till det som funkar. Om inte annat så är vi omgivna att massor med goda exempel bland våra vänner, som allihop verkar göra på olika sätt, och som allihop verkar vara fantastiska föräldrar och har oerhört mysiga barn. Det känns väldigt betryggande inför framtiden.
Hur som helst så inser jag att det finns en liten mängd saker jag har bestämda åsikter om så här i förväg, och det kommer givetvis bli jätteintressant att se hur det blir när verkligheten dyker upp och ställer sig ivägen.
Fast det är framförallt en princip jag fastnat för, eller ett par stycken kanske det är. De handlar om att det är viktigt att göra det som är bäst för medlemmarna i ens egen familj, oavsett vad utomstående tycker. Att det är viktigt att alla medlemmarna i familjen mår bra och får sina grundläggande behov tillfredsställda, och att alla eventuella principer och beslut måste anpassas därefter. Jag har en massa fantasier om saker jag tror vore bra att göra - men det viktigaste är att vi alla mår bra.
Jag vill till exempel gärna pröva att amma. Det verkar praktiskt och nyttigt och ekonomiskt och bra på många sätt. Men det är just det - jag vill pröva. Jag vill inte driva mig själv och min fru och bebin till skrik, svält och vansinne genom att envist försöka få något att funka som är svårt, smärtsamt eller obehagligt. Jag vill under inga omständigheter martyrmässigt sitta med blödande bröstvårtor och känna mig misslyckad som mamma om det inte funkar. Går det prestation i det så får det vara.
När det gäller amning verkar det för övrigt finnas en otroligt snäv norm för vad som är tillåtet och inte, och en allmän inställning att mina bröst och mitt barns mathållning är något som andra människor utanför min familj på något sätt skulle ha rätt att lägga sig i och ha åsikter om. Som om det vore någon slags fråga för en allmän opinion, snarare än en djupt privat företeelse.
Dels verkar det finnas en moralisk ställning att en mamma som inte ammar är en sämre mamma, och till varje pris ska uppmanas att amma, i värsta fall med skrämselhistorier om allergier och bröstcancer - det värsta jag läst är en blogg av en kvinna som chockad och nyförlöst satt och skakade en timme efter förlossningen, då en barnmorska kommer in och ifrågasätter hennes beslut att inte amma. Inte bara att hon inte har med saken att göra - timingen var ju bortom all kritik. Så det är ena hållet.
Det andra hållet verkar vara att efter fyra månader ska man börja med puréer och efter sex månader ska man trappa ned på amningen. Då är å andra sidan mammor som nattammar sina barn, eller ammar ofta, dåliga mammor för att de skämmer bort barnen och förstör deras tänder. Och efter ett år får man inte längre amma, mer eller mindre, och absolut inte efter två. Då är det något perverst över det hela, och mamman är ond och klängig och binder barnet för tätt intill sig.
Så det finns ett rätt sätt att göra det på, och bara ett, och om någon inte följer schemat har hela världen med sjukvården i spetsen rätt att lägga sig i och kritisera.
Och där är min enda princip och föresats inför bebisens ankomst att vi ska hitta det som funkar bäst för vår familj, det som vi tre trivs med och mår bra av - och jag tänker bita huvudet av alla som hävdar något annat. Vare sig vi kör med ersättning från dag två eller jag väljer att amma tills ungen börjar skolan. Så är det med det.
Lite liknande tänker jag kring att jag väldigt gärna vill att knyttet ska sova i vår säng, eller snarare i en tillsats till vår säng bredvid mig. Vi har bara en 1,60 säng, och får inte plats med större heller, så det får bli en slags sidovagn. Det verkar praktiskt och mysigt och bäst för nattsömnen att ha barnet nära - men vi kör bara så om det faktiskt funkar. Kanske blir vi galna på det. Kanske får vi aldrig sova, eller ligger vakna av skräck att lägga oss på ungen. Kanske får lilla bebisen som vana att somna själv i soffan och det är mycket mer praktiskt att ha en säng redo i vardagsrummet. Är det på det viset, ja, då gör vi så.
Också när det gäller samsovning verkar det finnas tusen åsikter, och mer än tusen människor som anser sig ha rätt att pracka på andra sina åsikter vare sig de vill eller inte, men det verkar i alla fall inte fullt lika normativt som frågan om vad den lille skrutten ska äta.
Den tredje kroppsfunktionen, förutom att sova och äta, det vill säga kissa och bajsa, har jag också idéer kring. De idéerna handlar om att det verkar rätt dumt att lära ungen att kissa och bajsa med kläder på, dvs blöja, enbart, med tanke på hur enormt svårt det är att lära om var och hur man ska kissa och bajsa. Det märker man ju som vuxen, inte minst - har ni försökt kissa med kläder på någon gång? Inte för att det är så himla nödvändigt att kunna, men det är ju näst intill omöjligt - det är svårt nog att försöka kissa i en urinprovskopp. Jag tror att jag fick någon slags aha-upplevelse när jag försökte göra det (kissa i en plastkopp, alltså, inte med kläder på) och märkte hur svårt det var, och tillsammans med erfarenheten att rumsrenhetsträna valpen fick det mig att tänka att det här med att försöka köra utan blöja redan tidigt nog kunde vara värt att försöka.
EC kallas metoden, för övrigt, och är inte min idé, även om jag då tänkt liknande saker själv. Grunden är dels att de flesta barn, även de allra allra minsta, håller sig medan de blir burna. Jag vet inte om det stämmer i alla fall, men det stämde på lilla valpen när han var alldeles för liten för att vara rumsren i övrigt - han kissade överallt och hela tiden, men aldrig aldrig i våra knän. Så det känns inte osannolikt att detsamma skulle kunna gälla små människobarn. Den andra tanken är att många spädbarn visar på olika sätt när de kissar och bajsar - inte med syfte att kommunicera, så klart, utan bara för att det blir så rent fysiskt.
De här två tillsammans innebär att om man bär barnet mycket, till exempel med bärsjal, så kommer knyttet förmodligen inte kissa ner sig så länge det bärs, men lika förmodligen börja vrida sig och gnälla när det behöver kissa. Om man då tar loss det och håller upp det kommer det förmodligen kissa - allra helst då över en potta, en toalett eller ett handfat, om man är lite snabb och påpasslig. Tydligen tenderar kall luft också att trigga kissreflexen - många barn verkar ju kissa när man byter blöja på dem. Samma sak gäller rimligen bajs, fast mer sällan.
Det är i alla fall teorin. Idén jag gillar och tänkte försöka prova med, om det visar sig praktiskt möjligt, är att man kan hålla upp barnet med naken underkropp vid vissa tider, kanske efter att det ätit eller när det vaknat eller annat, precis som vi gjorde med hundvalpen, och då bli glad om det kissar. Gör det inte det så gör det inte, det är inte mer med det och inget att åma över, och det finns inget som hindrar att man har blöja också.
Det är inte så att det är något fel med att barnet gör ifrån sig i blöjan - det vore ju bara himla praktiskt om det ibland inte gjorde det. Och det vore ju också himla praktiskt om man inte först tränar ungen i tre år att kissa och bajsa stående med kläder på, för att sen försöka lära om att man ska göra det med naken underkropp och sittandes. Det verkar enklare att visa att det går att göra på båda sätten från början.
Men vi får se. Kanske hamnar blöjtankar allra nederst i högen av våra bekymmer, och vi halar fram pottan nånstans i treårsåldern och nöjer oss så. Det verkar ju funka bra för de flesta - det finns ytterst få skolbarn som har blöja, jag nöjer mig med det. Jag vet att min brorsa inte slutade med blöja förrän han var fem, och han är en vällyckad och framgångsrik ung man numera, så det verkar ju gå bra det med.
Överhuvudtaget undrar jag om det inte finns oändligt många sätt att göra rätt på, så länge man lyssnar på sig själv och på varandra, och är beredd att pröva sig fram till det som funkar. Om inte annat så är vi omgivna att massor med goda exempel bland våra vänner, som allihop verkar göra på olika sätt, och som allihop verkar vara fantastiska föräldrar och har oerhört mysiga barn. Det känns väldigt betryggande inför framtiden.
Profetia
Saker jag tror om förlossning och bebis:
1) Jag tror att det är en pojke.
Jag har inget egentligt skäl att tro det, men AB tror samma sak. Det känns som en pojke.
2) Jag tror att förlossningen kommer att sätta igång innan eller precis runt den 22/8, och jag tror inte att jag kommer behöva gå och vänta länge efter beräknat datum.
Det kan iofs vara önsketänkande, men det känns så. Där spelar det väl också lite in att vårt första datum var 18/8, och det blev flyttat efter rutinultraljudet i vecka 20. Jag är inte alls övertygad om att det verkligen verkligen är sant att alla foster växer exakt lika de första 20 veckorna, inte minst eftersom mätningen är ett medelvärde av tre olika mätningar, som gav tre olika resultat. Eftersom vi inseminerade och vet exakt när det hela skedde, tror jag nästan mer på vårt första datum. Och tja, det känns helt enkelt inte som att det kommer ta lång tid. Den 15 eller nåt vore bra... :-)
(Jag har i och med det ingen som helst mental förberedelse på en förlossning som sätter igång i vecka 42, och kommer vara ett vrak om det blir så. Men så är det.)
3) Jag tror att förlossningen kommer att gå bra.
Jag har lite större mental beredskap för igångsättning, sugklocka eller kejsarsnitt än vad jag har för att gå över tiden, men nånstans är jag ändå övertygad om att det inte kommer att bli så. Det är okej om det blir så, och jag kommer inte gräma mig (även om jag nog blir lite besviken), men jag tror inte att det kommer hända. Jag tror att vi kommer ha en lång latensfas, komma in relativt sent på förlossningen, att jag kommer föda med en massa lustgas men utan sprutor, och att barnet kommer födas fram utan mekaniska hjälpmedel. Så tror jag.
Och när vår lilla dotter sedan förlöses med kejsarsnitt i vecka 41+6 kommer jag inte alls känna mig dum som skrev det här, utan bara konstatera att nej, det är ju så. Man kan aldrig veta.
Men man kan tro och hoppas, och det gör jag.
1) Jag tror att det är en pojke.
Jag har inget egentligt skäl att tro det, men AB tror samma sak. Det känns som en pojke.
2) Jag tror att förlossningen kommer att sätta igång innan eller precis runt den 22/8, och jag tror inte att jag kommer behöva gå och vänta länge efter beräknat datum.
Det kan iofs vara önsketänkande, men det känns så. Där spelar det väl också lite in att vårt första datum var 18/8, och det blev flyttat efter rutinultraljudet i vecka 20. Jag är inte alls övertygad om att det verkligen verkligen är sant att alla foster växer exakt lika de första 20 veckorna, inte minst eftersom mätningen är ett medelvärde av tre olika mätningar, som gav tre olika resultat. Eftersom vi inseminerade och vet exakt när det hela skedde, tror jag nästan mer på vårt första datum. Och tja, det känns helt enkelt inte som att det kommer ta lång tid. Den 15 eller nåt vore bra... :-)
(Jag har i och med det ingen som helst mental förberedelse på en förlossning som sätter igång i vecka 42, och kommer vara ett vrak om det blir så. Men så är det.)
3) Jag tror att förlossningen kommer att gå bra.
Jag har lite större mental beredskap för igångsättning, sugklocka eller kejsarsnitt än vad jag har för att gå över tiden, men nånstans är jag ändå övertygad om att det inte kommer att bli så. Det är okej om det blir så, och jag kommer inte gräma mig (även om jag nog blir lite besviken), men jag tror inte att det kommer hända. Jag tror att vi kommer ha en lång latensfas, komma in relativt sent på förlossningen, att jag kommer föda med en massa lustgas men utan sprutor, och att barnet kommer födas fram utan mekaniska hjälpmedel. Så tror jag.
Och när vår lilla dotter sedan förlöses med kejsarsnitt i vecka 41+6 kommer jag inte alls känna mig dum som skrev det här, utan bara konstatera att nej, det är ju så. Man kan aldrig veta.
Men man kan tro och hoppas, och det gör jag.
Kan, men vill inte
Sitter i Karlskrona och har äntligen litet tråkigt. Det är faktiskt rätt skönt, eftersom resan hit ner och de första dagarna var alldeles för jobbiga för att jag skulle må bra av det. Igår var första dagen jag kunde slappna av och bete mig som jag mår bra av, och eftersom jag hade sammandragningar hela dagen (förmodligen helt logiskt stressinducerade) låg jag i fosterställning på en soffa i stort sett hela tiden, och slumrade av och till. Idag har jag gjort ungefär samma sak, fast utan sammandragningar, och börjar äntligen känna mig som en människa igen.
Grejen är ju den att jag orkar göra mycket mer än vad jag mår bra av att göra. Det finns liksom en nivå av aktivitet som jag väljer när jag är ensam och inte har en massa måsten och plikter. Då kan jag småplocka lite med saker, och ta hand om lätta hushållssysslor, men i ärlighetens namn sitter jag rätt still större delen av dagen. Magen är jättetung nu, det gör ont när jag sätter mig och ont när jag reser mig, mina händer är svullna och ömma, och tja, jag är helt enkelt väldigt trött väldigt ofta. Det är jobbigt att bygga knytt, det är så det är.
Men det betyder ju inte att jag inte kan göra mer. Jag kan lägga mig på en helt annan aktivitetsnivå, om jag måste. När vi reste hit höll jag igång hela dagen, fysiskt och mentalt, två dagar i rad - åkte bil jättelångt, men också med såna saker som att packa och packa upp, gå med hunden, springa och hämta saker, laga mat, överhuvudtaget vara igång hela tiden. Det går ju. Jag kan göra det. Jag puttade till och med ett tungt båtsläp flera gånger, med det inte så roliga skämtet "Hoppas det finns bra BB i Karlskrona...".
Jag kan uppenbarligen göra sånt, men det kostar. Det kostar i att jag får panikattacker, att jag känner mig otroligt trött, att jag blir gråtfärdig, att jag får ont, att jag inte kan sova, att jag bara vill rulla ihop mig i en hög och försvinna. För jag orkar egentligen inte. Det bara verkar så.
Jag tror att om jag levde så, så vore det ett klockrent sätt att dra på mig det där höga blodtrycket jag inte alls har. Och foglossningarna, som än så länge bara spökar lite i bakgrunden särskilt jobbiga dagar. Jag tror inte att det är en slump att jag fick sammandragningar nästan bokstavligt hela dagen igår, första dagen jag äntligen kunde slappna av ordentligt. Kort sagt, jag tror inte att det är en bra idé för mig att leva så, även om det är lite skönt att veta att jag fortfarande kan.
Kan, men vill inte.
För jag vill må bra. Jag är faktiskt inte beredd att ha ett dugg mer ont än nödvändigt. Jag är inte beredd att stressa överhuvudtaget, egentligen. Jag vill fortsätta följa min rytm, göra det som känns bra i min kropp, och lyssna noga och känna efter vad som känns bra.
Snart, snart reser vi hem - på onsdag åker vi härifrån. Hemlängtan!
Grejen är ju den att jag orkar göra mycket mer än vad jag mår bra av att göra. Det finns liksom en nivå av aktivitet som jag väljer när jag är ensam och inte har en massa måsten och plikter. Då kan jag småplocka lite med saker, och ta hand om lätta hushållssysslor, men i ärlighetens namn sitter jag rätt still större delen av dagen. Magen är jättetung nu, det gör ont när jag sätter mig och ont när jag reser mig, mina händer är svullna och ömma, och tja, jag är helt enkelt väldigt trött väldigt ofta. Det är jobbigt att bygga knytt, det är så det är.
Men det betyder ju inte att jag inte kan göra mer. Jag kan lägga mig på en helt annan aktivitetsnivå, om jag måste. När vi reste hit höll jag igång hela dagen, fysiskt och mentalt, två dagar i rad - åkte bil jättelångt, men också med såna saker som att packa och packa upp, gå med hunden, springa och hämta saker, laga mat, överhuvudtaget vara igång hela tiden. Det går ju. Jag kan göra det. Jag puttade till och med ett tungt båtsläp flera gånger, med det inte så roliga skämtet "Hoppas det finns bra BB i Karlskrona...".
Jag kan uppenbarligen göra sånt, men det kostar. Det kostar i att jag får panikattacker, att jag känner mig otroligt trött, att jag blir gråtfärdig, att jag får ont, att jag inte kan sova, att jag bara vill rulla ihop mig i en hög och försvinna. För jag orkar egentligen inte. Det bara verkar så.
Jag tror att om jag levde så, så vore det ett klockrent sätt att dra på mig det där höga blodtrycket jag inte alls har. Och foglossningarna, som än så länge bara spökar lite i bakgrunden särskilt jobbiga dagar. Jag tror inte att det är en slump att jag fick sammandragningar nästan bokstavligt hela dagen igår, första dagen jag äntligen kunde slappna av ordentligt. Kort sagt, jag tror inte att det är en bra idé för mig att leva så, även om det är lite skönt att veta att jag fortfarande kan.
Kan, men vill inte.
För jag vill må bra. Jag är faktiskt inte beredd att ha ett dugg mer ont än nödvändigt. Jag är inte beredd att stressa överhuvudtaget, egentligen. Jag vill fortsätta följa min rytm, göra det som känns bra i min kropp, och lyssna noga och känna efter vad som känns bra.
Snart, snart reser vi hem - på onsdag åker vi härifrån. Hemlängtan!
fredag 10 juli 2009
Allmän, fast lite trött, uppdatering
Vi var på Mama Mia igen i tisdags, och jag är så härligt normal. Järnvärdet är normalt, magmåttet är normalt, blodsockret är normalt, och ta mig tusan, var inte blodtrycket fullständigt normalt också, nere på 125/80 när jag inte behövde ta det på sjukhuset precis innan en undersökning. Jag är frisk, helt enkelt, och knyttet verkar också må alldeles utmärkt. Just denna tisdag hade knyttet valt att ligga med huvudet neråt, och eventuellt har det faktiskt fixerat sig så nu. Det vore ju händigt - sätesförlossningen verkar jobbigt.
Fast å andra sidan vore det ju trevligt om knyttet nån gång kunde låta bli att försöka trycka sönder min blåsa...
AB jobbar med ett veckolångt projekt i Karlskrona, av alla ställen, och både jag och lilla hunden har följt med. Det var två långa dagars resa och logistik, men nu är vi här och allt verkar rulla på. Jag tog ut mig alldeles för mycket igår, och fick en oerhört otäck panikattack sent igår kväll, vilket var rätt otrevligt. Men det är inget farligt egentligen - bara dumt att bli så trött. Ska ta det lugnare framöver.
Och om det slutar se så molnigt ut ska jag nog gå och bada.
Fast å andra sidan vore det ju trevligt om knyttet nån gång kunde låta bli att försöka trycka sönder min blåsa...
AB jobbar med ett veckolångt projekt i Karlskrona, av alla ställen, och både jag och lilla hunden har följt med. Det var två långa dagars resa och logistik, men nu är vi här och allt verkar rulla på. Jag tog ut mig alldeles för mycket igår, och fick en oerhört otäck panikattack sent igår kväll, vilket var rätt otrevligt. Men det är inget farligt egentligen - bara dumt att bli så trött. Ska ta det lugnare framöver.
Och om det slutar se så molnigt ut ska jag nog gå och bada.
torsdag 2 juli 2009
Femte ultraljudet
Vi var på ultraljud igen, igår. Jag tror att det är fjärde ultraljudet; första gången var v. 10, då Reproduktionscentrum kontrollerade att det var en graviditet innan de släppte oss vidare till mödravårdscentralen. Andra gången var rutinultraljudet som inte kom förrän i vecka 20 för vår del. Tredje gången var i påskas när en förkylning gjorde att jag fick vansinnigt ont i magen, och blev skickad till kvinnoklinikens akut, där de ultraljudade dels för att se att knyttet mådde bra, och dels för att kontrollera att jag inte hade blindtarminflammation. Det hade jag inte - bara en ondskefull förkylning.
Och nu inser jag att det här var femte ultraljudet, inte fjärde, eftersom en överläkare hade läst min journal från mvc, och fått för sig att jag ligger i riskzonen för havandeskapsförgiftning. Det gör jag, för all del, rent statistiskt. Det ledde hur som till att han för det första kallade mig till ett samtal och skrämde upp mig, skickade en tredje remiss till en dietist (den där som faktiskt skickade en kallelse för någon vecka sedan), rekommenderade att jag kollar blodtrycket en gång i veckan, och ordnade med ett fjärde ultraljud för att i vecka 24 kontrollera blodkärlen mellan livmodern och moderkakan. Mellan vecka 20 och 24 går det tydligen att bedöma risken för havandeskapsförgiftning genom att mäta blodflödet genom de blodkärlen.
Han skrev också i min journal, utan att nämna det under samtalet, att jag borde göra en glukosbelastning för att uteslusta graviditetsdiabetes. Den var inplanerad på vår förra mödravårdscentral samtidigt som barnmorsketräffen efter att vi gick dit sista gången. Vi gick ju hem och avbokade allting efter den sista gången där, även glukosbelastningen, och har bestämt oss för att så länge jag fortsätter ha ett jämnt blodsocker varenda gång de testat (det ligger alltid mellan 5 och 6 - även om jag inte har en aning om 5 och 6 vad för något, så verkar det vara helt normalt) så vill jag inte utsätta mig för det. Jag är tämligen övertygad om att jag inte har diabetes. Liksom jag är mer än tämligen övertygad om att jag inte har havandeskapsförgiftning.
Vi kan också konstatera att denna något övernitiske läkare inte har gjort ett dugg för att lindra min motvilja mot sjukvården. Tiotusentals onödiga undersökningar ökar liksom inte min välvilja.
Hursomhelst, det sista av de rekommenderade åtgärderna för att kontrollera den här havandeskapsförgiftningen jag inte har var ett tillväxtultraljud i vecka 32, som vi således var på igår. Precis som allting annat var det givetvis frivilligt, men det är väl en av de saker jag faktiskt inte är sur över att göra - ultraljud innebär ju att jag får se knyttet. Dessutom var det en kvinnlig barnmorska som genomförde det, och det är inte obehagligare än att jag får lite kallt klet på magen. Så trots att vi vid det här laget är tämligen övertygade om att vi bara blivit utsatta för en forskningskåt överläkare som stirrat sig blind på statistik så åkte vi dit igår och gjorde undersökningen.
Allt ser jättebra ut. Knyttet hade för dagen valt att lägga sig med huvudet tätt tryckt mot min urinblåsa (verkar vara en favoritposition), men allt viktigt gick att se. Som att hjärtat slog. Och som att knyttet fortfarande har världens sötaste och finaste profil. Knyttet ligger också oväntat perfekt på tillväxtkurvan - väger nu 2300 gram och ligger precis mitt på kurvan för små bebisar som väger 3500 gram när de föds. Kunde inte vara bättre, med andra ord. Allt var som det skulle, knyttet har gott om fostervatten att plaska i, och är precis lagom stort. Inga tecken på att jag kommer att föda en jättebebis, eller på några tillväxtproblem.
Vi tog, givetvis, även blodtryck och kontrollerade protein i urinen (tecknen på havandeskapsförgiftning) och det var även denna gång ingen fara. Fast blodtrycket har gått upp lite, det är nu uppe i 140/90, samma som vid inskrivningen. Men ärligt talat är jag numera ytterst skeptisk till blodtrycksmätningarna, eftersom jag sett hur det varierat med hur stressad jag är för stunden - sista gången vi var på förra mvc hade jag vid första mätningen nånstans runt 160/110, dvs jättehögt. När vi väntat en kvart utan att någon var dum mot mig eller stressade mig var det nere på 138/80 igen, så som sagt, jag vet inte riktigt hur mycket jag ska tro på deras mätningar. "White coat syndrome" kallas det - vi som får högt blodtryck av att få blodtrycket mätt...
Jag är i alla fall lite nöjd med att jag gör allting som kan göras för att undvika havandeskapsförgiftning - bästa boten var tydligen 30 minuters promenad om dan, och vila. Jag är så ostressad numera att om jag slappnar av mer kommer jag att somna, och hunden bidrar till runt en timmes dagligt traskande, inklusive trappor. Det känns bra - mitt liv är i alla fall bra för min hälsa.
Sen är jag tämligen säker, numera, på att jag är kärnfrisk, kommer fortsätta vara kärnfrisk, och kommer att utan komplikationer föda fram ett kärnfriskt barn. Det är bara lite fånigt att just jag som avskyr sjukvården har blivit driven till alla dessa onödiga tester och petningar. *mutter mutter*
Och nu inser jag att det här var femte ultraljudet, inte fjärde, eftersom en överläkare hade läst min journal från mvc, och fått för sig att jag ligger i riskzonen för havandeskapsförgiftning. Det gör jag, för all del, rent statistiskt. Det ledde hur som till att han för det första kallade mig till ett samtal och skrämde upp mig, skickade en tredje remiss till en dietist (den där som faktiskt skickade en kallelse för någon vecka sedan), rekommenderade att jag kollar blodtrycket en gång i veckan, och ordnade med ett fjärde ultraljud för att i vecka 24 kontrollera blodkärlen mellan livmodern och moderkakan. Mellan vecka 20 och 24 går det tydligen att bedöma risken för havandeskapsförgiftning genom att mäta blodflödet genom de blodkärlen.
Han skrev också i min journal, utan att nämna det under samtalet, att jag borde göra en glukosbelastning för att uteslusta graviditetsdiabetes. Den var inplanerad på vår förra mödravårdscentral samtidigt som barnmorsketräffen efter att vi gick dit sista gången. Vi gick ju hem och avbokade allting efter den sista gången där, även glukosbelastningen, och har bestämt oss för att så länge jag fortsätter ha ett jämnt blodsocker varenda gång de testat (det ligger alltid mellan 5 och 6 - även om jag inte har en aning om 5 och 6 vad för något, så verkar det vara helt normalt) så vill jag inte utsätta mig för det. Jag är tämligen övertygad om att jag inte har diabetes. Liksom jag är mer än tämligen övertygad om att jag inte har havandeskapsförgiftning.
Vi kan också konstatera att denna något övernitiske läkare inte har gjort ett dugg för att lindra min motvilja mot sjukvården. Tiotusentals onödiga undersökningar ökar liksom inte min välvilja.
Hursomhelst, det sista av de rekommenderade åtgärderna för att kontrollera den här havandeskapsförgiftningen jag inte har var ett tillväxtultraljud i vecka 32, som vi således var på igår. Precis som allting annat var det givetvis frivilligt, men det är väl en av de saker jag faktiskt inte är sur över att göra - ultraljud innebär ju att jag får se knyttet. Dessutom var det en kvinnlig barnmorska som genomförde det, och det är inte obehagligare än att jag får lite kallt klet på magen. Så trots att vi vid det här laget är tämligen övertygade om att vi bara blivit utsatta för en forskningskåt överläkare som stirrat sig blind på statistik så åkte vi dit igår och gjorde undersökningen.
Allt ser jättebra ut. Knyttet hade för dagen valt att lägga sig med huvudet tätt tryckt mot min urinblåsa (verkar vara en favoritposition), men allt viktigt gick att se. Som att hjärtat slog. Och som att knyttet fortfarande har världens sötaste och finaste profil. Knyttet ligger också oväntat perfekt på tillväxtkurvan - väger nu 2300 gram och ligger precis mitt på kurvan för små bebisar som väger 3500 gram när de föds. Kunde inte vara bättre, med andra ord. Allt var som det skulle, knyttet har gott om fostervatten att plaska i, och är precis lagom stort. Inga tecken på att jag kommer att föda en jättebebis, eller på några tillväxtproblem.
Vi tog, givetvis, även blodtryck och kontrollerade protein i urinen (tecknen på havandeskapsförgiftning) och det var även denna gång ingen fara. Fast blodtrycket har gått upp lite, det är nu uppe i 140/90, samma som vid inskrivningen. Men ärligt talat är jag numera ytterst skeptisk till blodtrycksmätningarna, eftersom jag sett hur det varierat med hur stressad jag är för stunden - sista gången vi var på förra mvc hade jag vid första mätningen nånstans runt 160/110, dvs jättehögt. När vi väntat en kvart utan att någon var dum mot mig eller stressade mig var det nere på 138/80 igen, så som sagt, jag vet inte riktigt hur mycket jag ska tro på deras mätningar. "White coat syndrome" kallas det - vi som får högt blodtryck av att få blodtrycket mätt...
Jag är i alla fall lite nöjd med att jag gör allting som kan göras för att undvika havandeskapsförgiftning - bästa boten var tydligen 30 minuters promenad om dan, och vila. Jag är så ostressad numera att om jag slappnar av mer kommer jag att somna, och hunden bidrar till runt en timmes dagligt traskande, inklusive trappor. Det känns bra - mitt liv är i alla fall bra för min hälsa.
Sen är jag tämligen säker, numera, på att jag är kärnfrisk, kommer fortsätta vara kärnfrisk, och kommer att utan komplikationer föda fram ett kärnfriskt barn. Det är bara lite fånigt att just jag som avskyr sjukvården har blivit driven till alla dessa onödiga tester och petningar. *mutter mutter*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)