Stackars modiga Signe!

Det där med att ta blodprov satte rätt hemska spår. Signe har varit passiv och samarbetsvillig inför alla undersökningar, både i måndags och i onsdags, suttit stilla och låtit främmande tanter (alla har varit kvinnor hittills) peta på henne och göra saker med henne. Hon gillar det inte - hon gillar aldrig när främlingar tar i henne. Men hon har accepterat det, liksom sjunkit ihop i famnen på mig och låtit sig manipuleras hit och dit. Snällt barn, brukar det kallas.

När blodprovet skulle tas hade hon fått bedövningsplåster i armvecken först, och satt i mitt knä vid ett bord med en sjuksköterska mitt emot, och en bredvid. Jag höll om henne, en sköterska höll fast hennes arm, och den andra stack henne. AB stod bakom och bidrog med leksaker och distraktion. Första sticket gick bra, nålen gick in och Signe sade inget särskilt. Men de hittade ingen åder, och höll på och höll på och till slut började hon gråta. Hon var så ledsen! Och ingen släppte henne, vi bara fortsatte hålla på och hon satt alldeles still i min famn och bara grät och grät. Till slut gav sköterskan upp med den armen, och drog ut nålen och satte plåster på.

Jag tog Signe i famnen och hon ammade och vi kramades en liten stund, men sen gjorde vi om alltihop med andra armen. Hon var fortfarande alldeles passiv och satt stilla, men hon grät och grät och grät medan sköterskan stack henne och letade reda på en åder och sen tappade ur fyra rör med blod. Sen fick hon ett plåster på den armen också, och fick äntligen kramas ordentligt och komma loss. Innan vi gick fick hon ett klistermärke, och verkade ganska nöjd med det.

Men i förrgår kväll vid badet när AB tog av henne tröjan fick hon syn på plåstren - och började illskrika. Hon skrek och skrek i fullständig panik, och vi fattade ingenting. Vi försökte trösta, avleda, få henne intresserad av badet - ingenting funkade. Hon bara skrek. Till slut tog vi upp henne, och när hon väl fått på sig pyjamasen lugnade hon sig, ammade och somnade så småningom i ABs famn med vällingflaskan.

Igår kväll hände precis samma sak, men då hade vi hunnit prata om det innan, och var förberedda. Hon fick sitta tätt tätt mot ABs mage i badet, vi struntade i att försöka roa henne med annat, och hon skrek och skrek. Hon hann lugna sig en aning, men började fortfarande skrika då och då, innan vi inte stod ut längre och tog upp henne. AB höll henne och vi pratade om det - om plåstren, om att hon blivit stucken, om att det hade varit hemskt, och om att vi var hemskt ledsna över att hon blivit utsatt för det. Hon lugnade sig medan vi pratade, vi grät och hon grät lite mindre, och sen kändes det lite bättre. Jag tror hon förstod. Och jag tror att vi behövde prata om det.

I morse berättade mormor M att hon hade betett sig likadant när hon skulle byta från pyjamasen till vanliga kläder - skrikit och blivit rädd. Så vi bestämde oss för att ta bort plåstren. Hon fick sitta i mitt knä och när vi tog av tröjan började hon skrika igen. Sen drog vi av plåstren som lossnade ganska lätt, och höll henne och pratade med henne och tröstade henne tills hon faktiskt var lugn igen. Plåsterklistret klibbade ihop hennes armar, så AB tog en bomullstuss och torkade bort klistret, och det verkade som om det också gjorde saken bättre. Både att klistret försvann, och att vi rörde vid ställena hon blivit stucken på.

Det är så tydligt att det var fruktansvärt för henne. Att hon tog oerhört illa vid sig. Att det där lugnet och "snällheten" visserligen var praktisk för oss just då, men kostade henne en väldig massa. Att bara för att hon inte kämpade emot när fyra vuxna höll fast henne och gjorde henne illa en lång stund, så betydde inte det att det inte gjorde henne något.

Stackars, stackars lilla Signe! Och vi varnade henne inte ens. Vi visste inte att det skulle bli så hemskt och ta så lång tid, och ärligt talat tror jag att vi båda var så sjuka och utmattade att vi inte tänkte klart. Men i alla fall.

Vi ska aldrig mer låta någon göra något mot Signe utan att varna henne ordentligt innan! Det är klart att det kanske kommer fler obehagliga undersökningar i hennes liv - men aldrig mer oförberett på det här sättet. Jag tycker så synd om henne! Och jag är samtidigt så stolt över henne, för att hon vågade visa hur hon kände. För att hon gav oss chansen att finnas där för henne i efterhand, när vi misslyckades med det när det hemska hände. Hon är klok och modig, vår lilla snutta.

Världens finaste!

Vätskebrist var ordet, sa Bill...

Det är så svårt att ta hand om sig själv. Det är så svårt att komma ihåg att sätta syrgasmasken på sig själv först, innan man hjälper någon annan. För åtta dar sen kraschade min mage. Stressmage, eller kanske något virus. Sen har den inte blivit bra. Och jag har bara bitit ihop och kämpat på, försökt tänka på annat och hoppats att det skulle försvinna av sig självt. Igår och i förrgår och dagen innan dess började jag må riktigt riktigt dåligt. Trött, illamående, och en allmän känsla av att vara riktigt sjuk. Otäckt, var det.

Igår var vi på barnspecialistmottagningen med Signe från elva till halv tre, pratade med läkare och tog blodprov, och när vi till sist var klara släppte AB av mig på vår vårdcentral, och jag fick prata med sköterska. Som sade något jag kunde ha räknat ut alldeles själv - om man går på toa hela tiden och förlorar vätska är det viktigt att dricka mycket. Och gör man inte det får man vätskebrist och blir urlakad. Så så var det. Det var förklaringen till att jag kände mig så fruktansvärt sjuk.

Nu äter jag fem olika mediciner, varav en är vätskeersättning, och börjar må lite bättre. Inte bra, men bättre. Jag försöker vila så mycket jag bara kan, och hittills går det bra. AB har migrän, stackarn, men är en hjälte och tar Signe en massa. Och den riktiga hjälten är ABs mamma, som tar Signe på natten och lagar all mat och rent allmänt är fullständigt makalös.

Och till skillnad från förra helgen slappnar jag faktiskt av. Jag tror det handlar om att jag insett att jag blev sjuk, på riktigt, och att jag måste vila. Att det inte handlar om ett karaktärsfel, att jag inte kan rycka upp mig, att det faktiskt finns en reell gräns för hur mycket jag orkar. Om jag inte vilar och tar hand om mig själv nu så kommer jag ramla ihop och inte kunna resa mig på ett tag - det var inte mycket kvar av mig i förrgår. Jag ville lägga mig klockan sju på kvällen, och då kändes det som mitt i natten för mig. Jag var så trött och borta. Så ska det inte vara, jag är inte till någon nytta och jag mår jättedåligt.

Så nu vilar jag, och jobbar på det här med att ha långtråkigt. Jag ska vara Signes mamma hela livet - ingen tjänar på att jag sliter ut mig så här tidigt...

Graf över Signes sömn

Published with Blogger-droid v1.5.8

Läkarbesök och sömnrutiner

Vi fick en tid hos special-BVC, redan på onsdag. Så nästa vecka har vi två läkarbesök inbokade för Signe, och jag hoppas så himla mycket på att det ska ge något. Att det ska vara något reellt, påtagbart fel, något som går att åtgärda. Som en polyp bakom näsan, eller någon form av allergi. Något som vi kan åtgärda, och sen ska allt bli bra. Sen ska Signe sluta snörvla och snarka, sluta vara sjuk varannan vecka, och framförallt - börja sova!

Fast sen tre dar tillbaka har hon bestämt sig för att det räcker med en sovstund på dagen. Det är rätt bra, fast lite överraskande. Dessvärre hjälper det inte ett endaste dugg när det gäller nattsömnen.

Min mage har kraschar fullständigt, och mitt humör med den. Jag vet inte... Jag orkar inte mer snart, känns det som. Fast det lustiga med att inte orka mer är att sen fortsätter livet framåt i alla fall, och man har inget jädra val. Det gör bara mer ont. Men orkar gör man.

Published with Blogger-droid v1.5.8

Läkare!

Idag har jag varit modig. Jag har ringt specialist-BVC här i stan, och vi ska få en tid där för utredning. Inte bara för att Signe inte sover, utan också för att hon är sjuk ungefär varannan vecka, och för att hon aldrig blir riktigt frisk emellan förkylningarna. Hon snörvlar hela tiden, snarkar när hon sover och verkar alltid täppt.

Jag har också ringt en öron-näsa-hals-läkare för att få en tid och kolla hennes näsa. Tänk om det sitter en polyp där? Tänk om det är det som är hela problemet? Tänk om det här jobbiga som vi kämpar så med inte alls är något helt normalt som går över? Tänk om det faktiskt är ett påtagligt fel som går att åtgärda?

Ärligt talat, bara det att prata med sköterska i telefon och beskriva hur det är, och få höra att vi kan få en läkartid, kändes väldigt väldigt bra. Bara det att slippa höra "det är helt normalt" eller "ja, det är jobbigt att ha småbarn" eller "det går över". Att få höra "jag skickar en tid till er, under tiden kan ni väl ringa själva till en önh-läkare för att kolla att det inte är en polyp?". Det känns helt underbart. Jag är gråtfärdig.

Det är så fantastiskt att få känna att nej, det här är banne mig inte alls normalt. Det kanske inte är något att göra åt - men det är i alla fall något att kolla upp. Det känns bra.

Reservplaner?

Vi försöker aktivera våra reservplaner. AB har blivit förkyld igår, men är på jobbet idag ändå. Jag har inte sovit vettigt på tre nätter. Allt känns, ärligt talat, väldigt grått och tungt idag.

Pappa har inte kunnat ta Signe den här veckan, och nästa vecka åker han bort. AB panikringde sina föräldrar - som också är förkylda. Vi får klara oss själva, och ärligt talat känns det väldigt skrämmande.

Det är klart att vi klarar oss. Men för ett givet värde av "klarar".

Om min hjärna ska funka som den behöver funka behöver jag sömn. Och ljus. Och träning. Jag kan inte få någondera, och då börjar det gnissla.

Sova sova säng säng säng

Jag vill sova! Sömnbristen dominerar vårt liv. Signe vaknade en gång i timmen inatt rapporterade min mycket trötta och rätt frustrerade fru klockan 5 då jag vaknade av skriken och gick upp och tog över. Det är inte roligt. Jag vill inte mer. Det räcker nu.

Aaaaaarrrgghhhhh!

Sov unge!! SOV!!


---


Det är ju så mycket som är bättre nu än det var förra hösten. Det är bara svårt att komma ihåg, för det är fortfarande så långt ifrån hur vi skulle vilja att det vore.

Jag skulle vilja att Signe somnade ungefär som nu, hennes kvällsrutiner är jättebra, och att hon sen sov. Hela natten. Till morgonen. Till något jag går med på att kalla morgon, någon gång efter sex. Allra helst efter sju. Jag skulle vilja att vi kunde vara säkra på att få sova. Och att vi kunde vara säkra på att få någon timme ensamma tillsammans innan det var dags att sova. Det skulle göra allting så otroligt mycket lättare.

Eller åtminstone att vi bara blev väckta en gång. Eller ett par. Eller att Signe sov i vår säng, men att vi kunde sova allihop tillsammans, och att hon sov. Inte bökade, kröp, klättrade, skrek och vaknade hela tiden. Vad som helst, egentligen, som är bättre än nu.

Jag avskyr att vi inte kan få en fungerande vardag. Jag avskyr att mina och ABs resurser inte räcker till för att få ett drägligt liv med vår dotter. Att vi gråter och grälar och blir förtvivlade, helt enkelt för att det som krävs av oss överstiger våra resurser. Jag avskyr att bli förtvivlad och arg på Signe för något som hon absolut inte kan rå för. Det suger.

I helgen var vi hos mina svärföräldrar, i deras villa i stan, inte i sommarstället vi varit på våra besök under sommaren. ABs syrra med kille har bott på övervåningen där vi brukade bo i vintras, men nu har de flyttat till egen lägenhet och vi gjorde det till vårt igen. Det var skönt, på ett sätt, och ganska hemskt på ett annat. Jag blev så väldigt påmind om hur det var i höstas.

Jag blev påmind om smärtan. Om känslan av kaos och förvirring. Om förtvivlan. Och om hur virrig och darrig världen blir när man inte får sova.

En av oss sov ju med henne hela tiden, då. Och bar henne, hela tiden. Bar och gungade och bar och gungade, och det bästa vi kunde hoppas på var att hon inte skulle skrika rakt ut. Och jag hade så ont. Först efter förlossningen, och sen bältros och sen bara rent allmänt ont i min nedgångna kropp. Jag hade konstant värk i svanskota, det har jag fortfarande ibland men då var det mycket mycket värre. Och i brösten och bröstvårtorna. Och i ryggen. Och i huvudet.

När jag fick bältrosen sade jag överhuvudtaget ingenting om det på en vecka. Det syntes ju inte, och vi hade så mycket annat att tänka på. Det gjorde bara jädrigt ont.