Det var lite jobbigt ett tag, ju

Jag oroar mig lite för att börja skolan igen i oktober, och funderar på om jag ska eller inte ska, och tycker det är jobbigt att jag känner mig så grymt opepp. Det liksom knyter sig i magen och hjärtat när jag tänker på det.

Kommer det nånsin kännas bra igen, har jag funderat på. Är det för att jag ammar och är hormonpåverkad? Går det över av sig självt när Signe blir större? Är jag bara lat?

Sen pratade jag med kloka kompisen I. idag, och började plötsligt nästan gråta när jag berättade om sista terminen innan förlossningen. Att jag ju genomförde de studierna samtidigt med en jobbig graviditet, och att det var skittungt. Och smärtsamt.

Sista kursen kunde jag inte sitta, för jag hade så ont i svanskotan, utan stod upp flera föreläsningar, eller reste mig halvvägs. Det gjorde för jädra ont. Och i början av terminen mådde jag ju tokilla, så att jag flera gånger fick springa ifrån föreläsningar för att kräkas. Jag hade så dålig kondition att alla trappor var en utmaning, och jag var konstant utmattad.

Det var helt enkelt väldigt jobbigt, och gjorde väldigt ont. Och så jobbade jag ju samtidigt, och tog hand om hunden. Och rackade ner på mig själv över att jag inte var tillräckligt duktig, att jag var lat och inte gjorde tillräckligt mycket.

Sen började jag skolan igen alldeles för tidigt, när Signe var litenliten, och det var skitjobbigt och stressigt och ångestfyllt. Inte minst för att AB hade fått för sig att jobba heltid i två veckor in på min första kurs. Det var skitjobbigt, och sen kom praktiken, och den var ännu värre.

Det har helt enkelt inte varit så kul att plugga senaste en och en halv terminerna jag gjort det. Det har varit ångestfyllt och direkt smärtsamt, och tillammans med min övriga livssituation varit mycket mer än jag egentligen orkat med eller klarat av. Det har gjort ont, och gett dålig minnen.

Så det är kanske inte så konstigt att jag är tveksam till att börja igen. Att det som förut fick mig att bubbla av glädje nu gör mig nervös och stressad när jag tänker på det. Det är inget fel på skolan, eller på mig. Det har bara varit för mycket ett tag.

Signe i ringsjalen

Trött Signe i sjal

Bra helg

Bostadskarusellen tog min blogg-mojo. Nu är i alla fall vår såld, om än inte för de fantastiska summor jag hade drömt om, och vi har en liten paus innan det är dags för flyttkarusell.

Signe är ett litet yrväder med två tänder i underkäken som kan stå utan stöd många sekunder i taget och med lätthet går längs soffkanter och andra hjälpsamma stöd. Hon vägrar skedmatning och ska bara äta själv numera, och är så stor så stor.

Vi har haft en underbar helg, framförallt eftersom vi för en gång skulle inte haft en massa måsten. Igår kväll var det grillning med min pappa, och idag var det museibesök med min mamma, och vi anar barnvakter på horisonten. Snart snart kanske snuttan kan acceptera även de närbelägna morföräldrarna, och vi skulle kunna få lite avlastning i vardagen, utan att behöva åka bort. Ljuva tanke!

Helgen

Vi är hemma efter en helg hos svärföräldrarna, och det är ovanligt skönt att vara hemma igen. Jag har saknat Signe lite denna helg. Kanske för att vi ägnat en del tid då mormor varit med Signe åt att gå igenom vår ekonomi, och det är ju inte superroligt. I april hade vi dubbelt så höga utgifter som inkomster... Det känns inte helst stabilt, om man säger som så. Men vi är på spåret igen nu, det löser sig säkert.

Jag oroar mig för att Signe ska sluta amma. Jag vill inte det, men Signe har aldrig nöjesammat - hon ammar för att det är gott, och myser lika gärna med tummen. När hon och jag är hemma ensamma funkar det som vanligt, men i helgen, när hon en del av dagen och sen en del av kvällen var med mormor, då ville hon inte alls. Så jag gick ner på nedervåningen när jag trodde att hon ville amma, och mormor deklarerade stolt att hon hade varit törstig för en stund sen, och fått vatten. Och inte ville hon amma, inte.

Och då blir jag lite ledsen.

Samtidigt som det känns som om det inte är okej att bli ledsen över att amningen kanske blir utkonkurrerad, när ungen är åtta månader. För att alla verkar sluta efter ett halvår, för att det inte är viktigt för någon annan än mig och möjligen Signe hur det går. Men jag vill inte sluta, och jag tänker i alla fall ta mig rätten att bli ledsen om vi slutar amma innan det känns rätt att göra det.

Vi får väl se hur det blir.

Visningsfotografier

Givetvis ser det alltid ut så här hemma hos oss! :-)

Vardagsrum

Sovrum

Hallen

Kort uppdatering

Två tänder senare sover Signe i och för sig lite, lite bättre. Fotograf var här idag och fotade för försäljning, och vi har slitit i tre dar med att få det att se ut som om här inte bor en bebis och en hund. Signe är vansinnigt tykänslig och tycker då och då att det bara är jag som gäller. Jobbigt, på rätt många plan. Men hon är vansinnigt söt. Sötare för varje dag.