Nu är det advent!

Idag är det första december, och jag är tacksam över att Signe inte omedelbart bestämde sig för att julkalendern var läskig och började med "mamma stänga av!". Vi fick titta på hela, även om hon mest kastade blickar på teven medan hon bäddade ner sin docka i Ikeas skubblåda som vi annars förvarar handdukar i. Men det vet ju alla att SVTs julkalender inte är till för barnen...

I övrigt har vi stärkta julgardiner, en alldeles hemmagjord smällkaramell där Signe valde ut och klistrade fast tomteklistermärket, och både adventsljusstake och adventsstjärna. Det känns bra.

Vardag och finunge

Vi har fått flytta hem igen för några veckor sen. Det blev ganska exakt fyra månader hemlösa, med växelvis boende mellan ABs föräldrar och min pappa. Å ena sidan så är vi förstås oerhört glada och tacksamma att vi hade nånstans att ta vägen. Å andra sidan är det rätt påfrestande att i fyra månaders tid behöva gå runt och vara tacksamma för att ha nånstans att bo, samtidigt som det är trångt och opraktiskt och tja, allt är jobbigare än det skulle varit hemma. Det blev inte en så lugn sommar. Heller.

Men nu har hösten rullat igång ordentligt. Signe går på förskola, AB jobbar 80%, jag pluggar på heltid. Vi bor hemma igen med vårt snygga badrum, det enda som fattas nu är hunden. Vi vill ha hem honom snart, men det är lite skönt att få landa i vardagen ordentligt först.

Signe sover på nätterna och är hur kul som helst på dagarna. Hon pratar som en kvarn, hela långa meningar och massor med ord. AB berättade att imorse hade hon sagt "Snälla mamma, klappa Signes mjuka gula hår." Det är ju onekligen svårt att motstå.

Överhuvudtaget har hon greppat att order som föregås av orden "snälla mamma" har en mycket högre chans att snabbt bli åtlydda, så det kör hon på rätt mycket. Vi gillar det!

Hon är en solstråle, en gullunge, världens finaste unge och tja, jag är enormt kär i henne.

Bajsprat!

"Signe bajsar nu!" deklarerade hon imorse, nån gång efter vällingen framför teven. "Vad bra!" ropade jag och lyfte upp och sprang iväg med henne. "För om man bajsar, då kan man bajsa på pottan!" Och så av med byxor och bort med bajsig blöja och på pottan och så, helt fantastiskt, så bajsade hon på pottan. För första gången på ett år, eller så.

Och jag fattar att det inte är något jag kan skriva om på Facebook. Eller få större delen av mina vänner intresserade av. Så då är det ju skönt att ha en alldeles egen barn-blogg, där jag kan få skriva om hur fantastiskt glad jag blev av att min dotter fattat att hon kan bajsa någon annanstans än i blöjan. För här hemma är det stort!

Vi körde EC rätt konsekvent första halvåret, då bajsade och kissade hon oftare i vasken eller i en bunke än i blöjan. Sen vid en 7-8 månader ville hon inte längre, så då slutade vi. Sen tog vi upp det igen nånstans vid 12 månader, och då var hon på med kissandet, men inte bajsandet, och så har det varit sen dess. Sen hade vi, eller jag, en vag förhoppning om att hon skulle bli blöjfri under sommaren, men så blev det inte alls, vi har gjort helt andra saker i sommaren än letat toaletter.

Men nu... Tre nätter i rad har hon vaknat med torr blöja. Hon kissar mycket mer på pottan än förut, när hon kissar, och ofta inte i blöjan emellan. Och nu bajsade hon en gång också. Det är inte riktigt riktigt dags än, tror jag - men det är på väg. Om vi hade ork och tid skulle vi förmodligen kunna ta bort blöjorna om inte idag så ganska snart. Nu har vi inte riktigt det just nu, vi bor fortfarande inte hemma och vardagen är lite strulig. Så det får vänta.

Men vi fortsätter uppmuntra och potta vid tillfälle och prata om det med henne, och det börjar ju helt klart lossna. Och idag, över det, är jag stolt och glad.

(Sen verkar hon på väg att bli sjuk och vaknade åttifjorton gånger inatt och jag känner mig som en urvriden disktrasa idag, men det är en annan sak. Det går över!)

Födelsedagskalas och uppfostransreflexioner.

Nu är födelsedagskalaset vederbörligen avklarat. Med kissekattballonger och racerbilsballonger, ohemula mängder glass, presenter till Signe, och sen tio av hennes favoritvuxna som satt i en ring av stolar och soffor runt henne medan hon provade alla sina nya leksaker i lugn och ro. Riktigt riktigt roligt blev det.

När fina vännerna K och M skulle gå hem, Signes gudföräldrar, så påpekade dom väldigt smickrande att Signe ju inte alls var bortskämd eller insisterade på att få all uppmärksamhet, fast hon hade tio pers som tittade på henne och hade fått en massa saker. Att hon kunde vara i centrum utan att det spårade ur, ungefär. Och vad hade vi gjort för att det skulle bli så?

Och nu så här i efterhand så skäms jag lite över mitt svar, för jag missade en viktig del. Att en stor del av det har vi nog inte gjort särskilt mycket åt alls. Hon är sån, helt enkelt. Vi har haft tur att få en helt ljuvlig unge - eller i alla fall haft turen att vår unge just nu är alldeles ljuvlig. För ärligt talat, efter vårt första dryga år med Signe borde ju vi om några veta att man kan slita som ett djur som förälder, och ändå ha det väldigt tungt i vardagen och ett barn som inte alls är glatt eller med på noterna. Och om jag tar åt mig äran för att allt flyter så fint just nu, borde ju det betyda att det var mitt fel när Signe vaknade varannan timme, och var missnöjd hela tiden.

Och det tycker jag ju inte att det var.

Men det är en mänsklig egenskap har jag fått lära mig, som heter attributional bias - om nåt går bra är det ens egen förtjänst, och om nåt går dåligt är det någon annans fel...

Hursomhelst så sade jag att barn inte blir bortskämda av att få många saker eller mycket uppmärksamhet. Att jag tror att barn kan bli jobbigare om de får uppmärksamhet eller saker som de vill på ett oförutsägbart sätt - om de ibland blir lyssnade på, och ibland, slumpässigt, inte. Att det kan nog påverka så att det blir jobbigare. Och att om omvärlden låter sig bli trampade på, om de vuxna runtomkring inte skyddar sina egna gränser och tydligt gör saker som de inte själva vill, men ändå ställer upp på, då tror jag att det kan bli dåligt.

Såklart att man hela tiden gör saker man inte vill - jag skulle mycket hellre sova till halv nio än gå upp och byta blöja vid sexsnåret på morgonen, och jag skulle mycket hellre äta min egen mat i lugn och ro än mata nån som samtidigt försöker sno min gaffel. Och så vidare. Men jag blir inte bitter av att göra de sakerna. Jag tänker inga elaka saker. Och det tror jag är viktigt. Att man skyddar sig själv och tar hand om sig själv så mycket man kan, och sätter gränser för vad man ställer upp på - för annars tror jag man kan göra sitt barn illa. Genom att barnet får för mycket ansvar, för mycket skuld, över saker det inte kan påverka. Det är väl vad jag skulle kalla bortskämd.

Att hon har massor med människor som älskar henne, och två mammor som spontant oftast helt enkelt vill göra det hon vill, och vill ge henne det hon ber om, det tror jag inte är ett dugg dåligt. Tvärtom.

Och tja, jag tänker nog ta åt mig äran så länge hon är så här himla rolig och lätt att vara med och allmänt underbar. Om det ändras i framtiden kommer jag säkert hitta andra förklaringsmodeller...

Signe fylla år!

På lördag fyller Signe år. Det är hon ytterst medveten om, och har pratat om i sisådär... tja nästan två månader. Vi läste "Snurrans födelsedag" som Pixi-bok för henne, på en av våra många långa bilresor i början av sommaren. När jag förklarat konceptet rätt utförligt så blev hon väldigt intresserad, och sen dess har hon pratat väldigt mycket om vad som ska hända på hennes födelsedag.

"Signe fylle ååår!" säger hon och det är ju bara att hålla med, att om si och så länge fyller hon år. "Oliga hatta!" Ja, det är sant, då ska vi ha roliga hattar. "Gröna blå!" Jadå, gröna och blå hattar ska det vara. "'Senter! Många 'senter!" Och jovisst, klart Signe ska få presenter. "Vad vill du ha då, i dina presenter?" frågade jag för ett tag sen. Det blev en lång fundersam tystnad, och sen kom det: "Båt! Segelbåt!" och lite senare: "Snälla gubbar!" Snälla gubbar är för övrigt duplo-gubbar, så det ska vi nog kunna fixa. Det där med båten hoppas jag hon glömmer bort.

"Vad ska vi äta då, på ditt kalas när du fyller år?" "Chips!"

Och en aningen senare: "Glass! Gul glass. Gul pinne!" Så chips och gul pinnglass med gul pinne ska Signe få på sin födelsedag. Och så ska där finnas det nästan viktigaste: "Blonger!" "Kissekattblonger!"

Ballonger kan vi nog lösa, men om det blir katter på dem törs jag inte svara på.

På kalaset, som förutom glass och chips förmodligen bjuder på tårta också, och definitivt ballonger och roliga hattar, kommer: jag och AB. Morfar A, mormor I, morfar J och mormor M. Gudföräldrar K och M. Min bror med fru och lillkusinen, och fruns far som råkar vara på besök den helgen. ABs syster med sambo, men förmodligen utan de enorma hundarna. 13 vuxna och två barn ska vi således utfodra och roa - och då har vi ändå bara bjudit den allra närmaste familjen.

Idag var Signe för övrigt inte längre en påfågel, som hon varit i ett par dar, utan gubben. Lilla gubben. Och det får hon så gärna vara!

Sommartjejen och prinsessan!

Ibland är Signe inte Signe, utan "Sommartjejen!". Sommartjejen! äter mat, åker bil, gräver i sandlådan och bygger med legot. Precis som Signe, fast hon heter Sommartjejen! (med utropstecken, alltid). Det är hennes första alter ego, och jag tycker det är så gulligt så jag nästan dör.

Idag fick hon ett nytt. Prinsessan. Prinsessan har en fin hatt. Som ingen ser utom hon själv, för övrigt, men det är inte så viktigt. Vi andra fick också osynliga hattar, som vi tacksamt tog emot. Fast morfar stod på en stege och sade att han skulle ta sin lite senare. Men den här prinsessans tänder, till skillnad från den på teve, sitter fast.

Det där med att tappa tänderna tycker Signe är så otäckt att hon börjar gråta om hon tänker för mycket på det. (Och dumma dumma mamma kunde ju förstås inte bara säga "nej nej vännen, det är bara på låtsas på teven, du kommer aldrig tappa tänderna!" utan var tvungen att försöka börja förklara för tvååringen att "sen, när du blir mycket större, lika stor som de stora barnen på förskolan, då, då kommer du tappa tänderna, men det är länge länge tills dess...". Stuuuupid!)

Sommartjejen! och prinsessan och Signe fyller år snart. "Signe brukar fylla år!" förklarar hon. Och hon vill äta gul glass på pinne, och chips, på sin födelsedag. Och få en segelbåt. Dessutom har vi lovat henne paket, och tårta, och roliga hattar (vilket gästerna, med en medelålder på sisådär 60 säkert kommer uppskatta) och ballonger. "Snart!" säger Signe (eller "'nart!", snarare. Inlednings-s kör hon inte så mycket med.) "'Nart fylla år!" och vi håller med och säger att "ja, om två veckor ungefär". Det där med tid är inte så himla lätt när man inte ens fyllt två än.

Men fantasin är det inget fel på!

Ord

Coola saker Signe säger:

"Snälla mamma hjälpa Signe?" Den är ju fullständigt omöjligt att motstå...

"Mamma lessen! Anna mamma pussa Cilla!" Anna mamma är mamma Ann-Britt, lite oklart om "anna" står för "Ann-Britt" eller "annan".

"Den Signe!" betyder att den är Signes. "Inte vill!" betyder vill inte... "Näe Ville nosa Signe!" betyder att Vilde inte ska nosa på nån pryl som är Signes.

Hon pratar mer och mer, hela långa meningar. Genitiv-s har hon inte, och det enda pronomen hon använder är "Min!" som i "min boll! Näe Ville nosa!". Inte dyker bara upp i "inte vill!" annars är det "näe" som används. "Näe bajsat!" till exempel, när vi föreslår att det är blöjbytardags.

En del ord hon kan är riktigt roliga, som igelkott. Och vattenslang. Och skrattmås.

Påminnelse...

Idag skulle jag behöva bli påmind om att jag hade dåliga dagar även innan Signe kom. En massa av dem, faktiskt. Jag har haft fler genuint lyckliga stunder sen vi fick Signe än jag tror jag haft nånsin i mitt liv förut.

Men.

Just nu. Just denna stund. Så är jag lite less.

Så kan det ju också vara.

Semester?

Nu har vi flyttat till ABs föräldrar för ett tag, och ska försöka bo på samma ställe lite ihållande istället för att fara runt. Signe är underbar att vara med, sover elva tolv timmar i sträck på natten och är glad hela dagarna utom när hon är hungrig. Och jag och AB grälar nästan inte alls numera, vilket är en lättnad. (Peppar peppar...)

Nu ska jag dricka kaffe och transkribera inspelade intervjuer till min c-uppsats. Jobb schmobb.

Coola saker Signe har lärt sig nyligen:

1) "Min tur!" Det kan man säga när man vill ha något eller göra något som någon annan håller på med. Det är ju lite irriterande att andra också kan säga det, men låt gå då. Ibland slinker det till och med in ett "din tur", men det är mer ovanligt...

2) Leka själv! Många minuter i sträck. Det är helt nytt för vår lilla snutta. Fatta det, alla ni som har barn som kan hänga runt och sysselsätta sig själva någon minut i taget, utan att gnälla eller gråta. Det har Signe inte kunnat förrän nu! Desto större är glädjen. Häromdagen kunde AB dammsuga och jag laga mat, medan Signe helt förnöjt satt och lekte med dammsugarslangen och nåt annat, alldeles på egen hand. I samma rum, givetvis, fortfarande gärna på samma kvadratmeter, men utan ständig mamma-input. Coolt coolt!

3) Leka rollekar! Det började redan för nån månad sen, att hon började natta gosedjur på kuddar och lägga filtar på dem, men nu leker hon fullt ut; Duplodockorna (eller -gubbarna? Dockor eller gubbar?) rider, kör bil och åker och badar. De sitter och äter och går och lägger sig. Nallarna och vovvarna gör också en massa saker, och i förrgår höll hon upp sin vovve mot bilfönstret och skulle visa henom träden. Väldigt coolt, tycker jag, både för att det var en härmning av att jag visade henne träden genom bilfönstret dan innan, och för själva upplyftandet; att hon fattade att vovven inte kunde se träden om hon inte lyfte henom. Att vovven inte ser allt hon ser. Den första spirande mentaliseringen, den första idén om att alla inte tänker som hon och vet allt hon vet. Coolt coolt! (Vilket inte hindrade henne från att bita mig aphårt i handen imorse, gapskratta och envist vägra vare sig blåsa på min hand eller tycka ett dugg synd om mig. Fast jag visade bitmärken och var ledsen. Ingen empati just då - bara maktlysten förtjusning. Jaja. Mammor läker.)

Sötaste bästflickan!

Tre!

Du lägger oöppnade plåster tillbaka i kartongen, en i taget. "En" deklarerar du när du lägger i det första. "En!" upprepar jag. Du lägger i det andra, och jag väntar, men får bara tystnad, "Två!" säger jag sen. Du lägger i det tredje, och säger "Tre". "Tre!" upprepar jag, och du pysslar vidare med din lek.

"Vår dotter kan räkna till tre!" ropar jag ut till AB i köket. "Jahadu" säger hon. "Nå, om hon kan räkna till tre klossar, då tänker jag bli imponerad." Men det gör du såklart inte - du uppträder inte på beställning. Men du räknade till tre. Så det så!

Begränsa amningen

På sistone har det liksom smugit in ett avstånd mellan mig och Signe, det känns som om jag aldrig är med henne, som om jag hela tiden håller henne på avstånd. Som om jag värjer mig lite, även när vi är tillsammans. Det har gnagt lite i bakhuvudet, och nu har jag plockat fram det och insett att nej, jag vill ju inte amma lika mycket längre. Nu räcker det. Hon känns för stor och jag känner mig nöjd, hon är snart två år nu och jag har ledsnat. Inte helt, det är fortfarande mysigt ganska ofta, men inte tillräckligt ofta. Inte tillräckligt mysigt.

Så idag sade jag att nej, jag vill inte. "Jag vill jättegärna amma på morgonen, och jag vill jättegärna amma på kvällen när du ska sova, men inte på dan. Då vill jag inte. Jag älskar dig, och jag vill jättegärna sitta här med dig i knäet, vi kan kramas och..."

Nej. Inget kramas. Illskrik och tårar och sen bort bort bort med den dumma mamman. "Annan mamma! Annan mamma!". Jag dög inte. Ville jag inte amma ville hon till mamma AB istället.

Det gjorde ont!

Tre gånger hittills idag har det blivit så, och mammahjärtat är små små skärvor. Däremellan är det bra - och bättre än tidigare. Jag tror amningen legat emellan oss, jag tror det tärt på mig att jag inte är bekväm med det längre. Och det är viktigare för mig att vi har en bra relation överlag, än att vi har just en amningsrelation.

Men bläää. Ledsen idag.

Solsken

Det är så häftigt att ha ett stort barn. För Signe är ett stort barn nu. Hon är definitivt ingen bebis längre. Hon kan det här med att gå och springa och klättra nu, hon springer runt runt runt och stampar med fötterna och hoppar och klänger och klättrar, hela hon är ett enda stort spring. Utom när hon vilar, för nu är hon så stor att hon kan slappna av också. Att hon kan sitta en hel lång stund och äta ett äpple och kanske titta på teve och chilla lite och slappna av.

Det är som om hennes cykler har blivit lite lite längre - från 30 sekunder till kanske hela tio minuter. Hon kan ha ro och slappna av och ta det lugnt en stund, och sen kan hon leka djupt koncentrerat och ivrigt en lång stund efter det. Istället för att fara som en tätting från det ena till det andra.

Och hon kan prata! Treordsmeningar, och ett jättestort ordförråd. "Vattenslang!" deklarerade hon häromdan. "Vattna blommor!" Det är så häftigt när hon säger saker jag inte förstår var hon lärt sig. Men nånstans har hon sett en vattenslang, och kommit ihåg det.

Hon är så fin och söt och klok och cool och modig och alldeles fullkomligt bedårande. Det är helt underbart.

Språk!

Språkutveckling är coola saker! Nu räknar vi inte längre hur många ord Signe kan, hon pratar hela tiden och det kommer nya grejer varje dag. Stundom något som liknar meningar, ofta sätter hon ihop två ord som har med varandra att göra "vovve kissar" och sånt. Kiss och bajs är stort, uppenbarligen, om hon bajsade lika ofta som hon påstår att hon gör det skulle jag vara orolig för henne...

Hon utforskar det här med "mamma" och "pappa", den grundläggande skillnaden har hon fattat. "Pappa" är män, utom män med skägg, för det är "moffa". Att det har nåt med barn att göra är lite mer oklart. Fast när stora nallen håller i lilla nallen är stora nallen "mamma". När hon pekade på Spindelmannen i ABs seriealbum och deklarerade "Pappa!" var vi väldigt sugna på att hålla med henne. Är det väldigt omoraliskt att säga till sitt lilla barn att hennes pappa är en amerikansk superhjälte med hemlig identitet?

Hennes närmaste persongalleri har blivit tydligare också, vi har fått namn. Orättvist nog är Ann-Britt mamma - jag är "Illa". S håller hon sig inte med, inte R heller, överhuvudtaget är hon lite snål på konsonanterna. Har vi väl hört ett ord och förstått det en gång hänger vi med sen, men första gången kan det vara lite knivigt. Att "vaff!" vid lunchen betydde att det saknades en gaffel att äta makaronerna med var inte solklart ens på fjärde försöket. Som tur är så har hon tålamod med oss.

Det är så häftigt! Vår lilla skrutt kan prata!

Signe med flytväst på bryggan

Påskhelgen tillbringades i varmt sommarväder i svärföräldrarnas stuga vid havet i Hälsingland. Fullkomligt ljuvligt! För alla inblandade, tror jag.

Praktik och praktikaliteter

Nu har fem av tio veckor av min praktiktid passerat, och jag har raskt bytt perspektiv från "åh herregud hur ska jag överleva tio veckors heltidsarbete?" till "åh nej, det får inte vara slut snart, det här är ju skitkul!". Så det är väl ett gott betyg på något sätt, antar jag.

Det är ansträngande på ett helt annat sätt än att vara föräldraledig. Min kropp är mycket mindre utmattad - egentligen är väl hela jag mindre utmattad. Men min hjärna går på högvarv varje dag runt femtiden, och lugnar knappt ner sig tills det är dags att sova. Vissa dygn känns det som att jag äter, sover och lever praktikplats, och det är nog inte så nyttigt. Eller så trevligt för resten av min familj. Jag försöker fokusera om på vägen hem, jag försöker vara i nuet och jobba på jobbet och vara mamma och fru hemma. Det går sådär, tror jag. Frågar ni min fru så går det nog rätt halvtaskigt... Men jag försöker, i alla fall!

Jag är i alla fall helt säker på att jag valt rätt yrke. Det är en jädrigt skön känsla, ärligt talat. Jag tittar på de andra psykologerna och hur de jobbar och vad yrket innebär, och fylls av en lugn och trygg och glad känsla som säger "I can do that!". Därmed inte på något sätt sagt att hela dagarna är fyllda av lugna och trygga och glada känslor. Men just yrkesrollen verkar rätt för mig.

I övrigt så ligger svärfar på sjukhuset sen någon månad tillbaka, det är oroligt och jobbigt men förhoppningsvis är det värsta över nu. Och om en månad drygt, precis när min praktikperiod är slut så kommer en firma och river ut hela vårt badrum för två månader framåt. Tjosan hejsan. Förhoppningsvis får vi bo hos min pappa under tiden (om han renoverat klart vid det laget...). Riktigt vad vi gör annars vet jag inte. Flyttar till svärföräldrarna? Men det blir så långt för Signe att pendla en timme till dagis varje morgon... Och det blir långt för henne om hon inte skulle gå på dagis på tre, fyra månader. Jag tror hon behöver dagis för att må bra, och det är helt klart ett motiv för att stanna i stan.

Om nån känner nån som har lust att hyra ut en bostad till en liten familj i maj och juni så hojta! Försäkringsbolaget betalar hyran!

Skrika tills man svimmar...

Affektanfall beskrivs här, precis det här var det nog som hände Signe. Är egentligen inte förvånad att just hon är en unge som skriker tills hon tuppar av...

Olycka!

I söndags när vi lagade middag klättrade Signe på sin tripp-trapp-stol, och ramlade. Det har hänt förr, om man säger så, men den här gången slog hon nog i nacke/huvudet i bordsbenet. I alla fall blev hon jätteledsen, och när AB tog upp henne vrålade hon tills hon inte kunde andas. Och sen fortsatte hon att inte andas. Hon blev vitblå i ansiktet och ögonen rullade upp i huvudet så bara vitan syntes. Hon svimmade, helt enkelt. AB ropade åt mig att ringa 112, och medan jag gjorde krampade tydligen Signe också. Hon kom till sig och började vråla igen efter det, hon var kanske borta totalt 30-45 sekunder.

Operatören hörde "1,5-åring, slagit huvudet, svimmat" och sade inom nån minut att "nu är det en ambulans på väg". När de kom ammade Signe och var mer sig själv igen, men hon var väldigt dämpad i säkert en timme efteråt. Sen piggade hon på sig, och sista timmarna på akuten sprang hon runt runt i korridorerna och lekte som vanligt.

Vi tror att det var affektkramper, även om vi inte vet så mycket om det. Att hon bokstavligen skrek tills hon svimmade, antingen för att hon blev så upprörd, eller för att hon helt enkelt inte fick luft. Läkarna hade ingen alternativ förklaring, de var nöjda med att hon inte verkade må dåligt.

Men det var fruktansvärt hemskt! :( Min lilla älskling! Så jädra snabbt det kan gå fel. Nu, två dar efteråt, är jag helt utmattad och går runt och känner mig bedövad och som om det var mitt i natten. Det är inte nyttigt med våldsamma chocker, det är tydligt.

Praktik och sjuk

En bra grej med min praktikplats är att tre av fyra psykologer i arbetsgruppen har tre barn var... Det blir rätt mycket barnprat, och väldigt stor känsla av förståelse för praktiska omständigheter. Fast hur tusan de överlever och klarar sin vardag vet jag inte. Det vet nog inte de heller.

Signe är världens sötnos. Nästan allt är roligt, hon pratar och pratar och pratar och tja, är allmän älskvärd. Fast igår fick hon feber och har det idag också - virus kanske, eller en reaktion på vaccineringen hon fick förra veckan. Det är kanske är världens minstaste släng av mässlingen. Alvedon och vila och mycket hemmalek är grejen.

Nattsömn, nya rutiner och sjuklighet

Det märks på Signe att vi ändrat hennes rutiner. Jag tror hon saknar mig. Hon är mammig igen, så där som hon inte varit sedan i somras, tycker inte om när jag försvinner. Och vill inte somna själv i spjälisen, säger "nej" när jag frågar om det är dags att gå och sova i sängen, och skulle nog hemskt gärna sova i famnen hela natten. Än så länge har hon gått med på att somna i sängen varje kväll, blir man tillräckligt trött orkar man inte bråka... Men hon är tydlig med att hon tycker att det är en dålig idé. Och hon har börjat vakna oftare på nätterna igen, förra veckan sov hon bara en eller kanske två hela nätter.

Det är ju fortfarande lyx jämfört med förut, men jag blir så klart lite rädd att hela härvan ska börja om igen. Att hon ska vänja sig vid att vakna oftare och oftare. Men jag tror det är mest rädslan som spökar. Det var ju aldrig någonsin vår tanke att hon inte skulle få ha mammakontakt när hon behövde det. Bara att inte hon och vi skulle vara helt uttröttade av att hon inte kunde somna om själv varenda gång hon vaknade. Om hon nu då och då när hon vaknar på natten inser att hon faktiskt behöver en mamma och ropar på oss, då är det klart att vi kommer. Och vill hon verkligen inte sova själv så slipper hon, förstås. Jag tänker lita på att om hon är trygg och trött då sover hon, och är hon inte trygg och trött då får vi fixa det som fattas.

Det är klart att hon reagerar - i början var jag ju med henne dygnet runt. Nu är vi tillsammans kanske tre timmar... Det är ju skitlite. Nio veckor kvar nu, sen är det sommarlov.

Idag är jag dessutom sjuk, pallrade mig till praktiken men gick hem mitt i ett möte på förmiddagen, för jag var rädd att jag skulle kräkas på sjukhuset och sprida vinterkräksjukan över hela våningsplanet. Det gjorde jag nu inte, vare sig där eller hemma, men sjuk är jag. Ont i hela kroppen, mest mage och rygg, och lite feber. Blä blä. Kommer förmodligen vara hemma imorgon med, även om jag faktiskt mår mycket bättre nu än i morse. Men så har jag vilat hela dagen också. Man kanske ska satsa på det där med en feberfri dag för oss vuxna också...

Praktik

Plötsligt jobbar jag heltid. Sen i måndags. Tack och lov en kort heltid, mellan halv nio och strax efter fyra, och inte så långt hemifrån. Och tack och lov med en trevlig handledare, som inte är superstressad.

Signe får gå lite längre på dagis från och med nu, men mormor I och morfar A hjälps åt med att hämta de dagar AB inte jobbar hemifrån.

På ett sätt är det mycket mindre jobbigt att vara på jobbet på dagarna än hemma med Signe. I alla fall denna vecka. På ett annat sätt är det väldigt konstigt att vara hemifrån och inte vara med Signe särskilt mycket. Väldigt kluvet.