"Signe bajsar nu!" deklarerade hon imorse, nån gång efter vällingen framför teven. "Vad bra!" ropade jag och lyfte upp och sprang iväg med henne. "För om man bajsar, då kan man bajsa på pottan!" Och så av med byxor och bort med bajsig blöja och på pottan och så, helt fantastiskt, så bajsade hon på pottan. För första gången på ett år, eller så.
Och jag fattar att det inte är något jag kan skriva om på Facebook. Eller få större delen av mina vänner intresserade av. Så då är det ju skönt att ha en alldeles egen barn-blogg, där jag kan få skriva om hur fantastiskt glad jag blev av att min dotter fattat att hon kan bajsa någon annanstans än i blöjan. För här hemma är det stort!
Vi körde EC rätt konsekvent första halvåret, då bajsade och kissade hon oftare i vasken eller i en bunke än i blöjan. Sen vid en 7-8 månader ville hon inte längre, så då slutade vi. Sen tog vi upp det igen nånstans vid 12 månader, och då var hon på med kissandet, men inte bajsandet, och så har det varit sen dess. Sen hade vi, eller jag, en vag förhoppning om att hon skulle bli blöjfri under sommaren, men så blev det inte alls, vi har gjort helt andra saker i sommaren än letat toaletter.
Men nu... Tre nätter i rad har hon vaknat med torr blöja. Hon kissar mycket mer på pottan än förut, när hon kissar, och ofta inte i blöjan emellan. Och nu bajsade hon en gång också. Det är inte riktigt riktigt dags än, tror jag - men det är på väg. Om vi hade ork och tid skulle vi förmodligen kunna ta bort blöjorna om inte idag så ganska snart. Nu har vi inte riktigt det just nu, vi bor fortfarande inte hemma och vardagen är lite strulig. Så det får vänta.
Men vi fortsätter uppmuntra och potta vid tillfälle och prata om det med henne, och det börjar ju helt klart lossna. Och idag, över det, är jag stolt och glad.
(Sen verkar hon på väg att bli sjuk och vaknade åttifjorton gånger inatt och jag känner mig som en urvriden disktrasa idag, men det är en annan sak. Det går över!)
måndag 22 augusti 2011
lördag 20 augusti 2011
Födelsedagskalas och uppfostransreflexioner.
Nu är födelsedagskalaset vederbörligen avklarat. Med kissekattballonger och racerbilsballonger, ohemula mängder glass, presenter till Signe, och sen tio av hennes favoritvuxna som satt i en ring av stolar och soffor runt henne medan hon provade alla sina nya leksaker i lugn och ro. Riktigt riktigt roligt blev det.
När fina vännerna K och M skulle gå hem, Signes gudföräldrar, så påpekade dom väldigt smickrande att Signe ju inte alls var bortskämd eller insisterade på att få all uppmärksamhet, fast hon hade tio pers som tittade på henne och hade fått en massa saker. Att hon kunde vara i centrum utan att det spårade ur, ungefär. Och vad hade vi gjort för att det skulle bli så?
Och nu så här i efterhand så skäms jag lite över mitt svar, för jag missade en viktig del. Att en stor del av det har vi nog inte gjort särskilt mycket åt alls. Hon är sån, helt enkelt. Vi har haft tur att få en helt ljuvlig unge - eller i alla fall haft turen att vår unge just nu är alldeles ljuvlig. För ärligt talat, efter vårt första dryga år med Signe borde ju vi om några veta att man kan slita som ett djur som förälder, och ändå ha det väldigt tungt i vardagen och ett barn som inte alls är glatt eller med på noterna. Och om jag tar åt mig äran för att allt flyter så fint just nu, borde ju det betyda att det var mitt fel när Signe vaknade varannan timme, och var missnöjd hela tiden.
Och det tycker jag ju inte att det var.
Men det är en mänsklig egenskap har jag fått lära mig, som heter attributional bias - om nåt går bra är det ens egen förtjänst, och om nåt går dåligt är det någon annans fel...
Hursomhelst så sade jag att barn inte blir bortskämda av att få många saker eller mycket uppmärksamhet. Att jag tror att barn kan bli jobbigare om de får uppmärksamhet eller saker som de vill på ett oförutsägbart sätt - om de ibland blir lyssnade på, och ibland, slumpässigt, inte. Att det kan nog påverka så att det blir jobbigare. Och att om omvärlden låter sig bli trampade på, om de vuxna runtomkring inte skyddar sina egna gränser och tydligt gör saker som de inte själva vill, men ändå ställer upp på, då tror jag att det kan bli dåligt.
Såklart att man hela tiden gör saker man inte vill - jag skulle mycket hellre sova till halv nio än gå upp och byta blöja vid sexsnåret på morgonen, och jag skulle mycket hellre äta min egen mat i lugn och ro än mata nån som samtidigt försöker sno min gaffel. Och så vidare. Men jag blir inte bitter av att göra de sakerna. Jag tänker inga elaka saker. Och det tror jag är viktigt. Att man skyddar sig själv och tar hand om sig själv så mycket man kan, och sätter gränser för vad man ställer upp på - för annars tror jag man kan göra sitt barn illa. Genom att barnet får för mycket ansvar, för mycket skuld, över saker det inte kan påverka. Det är väl vad jag skulle kalla bortskämd.
Att hon har massor med människor som älskar henne, och två mammor som spontant oftast helt enkelt vill göra det hon vill, och vill ge henne det hon ber om, det tror jag inte är ett dugg dåligt. Tvärtom.
Och tja, jag tänker nog ta åt mig äran så länge hon är så här himla rolig och lätt att vara med och allmänt underbar. Om det ändras i framtiden kommer jag säkert hitta andra förklaringsmodeller...
När fina vännerna K och M skulle gå hem, Signes gudföräldrar, så påpekade dom väldigt smickrande att Signe ju inte alls var bortskämd eller insisterade på att få all uppmärksamhet, fast hon hade tio pers som tittade på henne och hade fått en massa saker. Att hon kunde vara i centrum utan att det spårade ur, ungefär. Och vad hade vi gjort för att det skulle bli så?
Och nu så här i efterhand så skäms jag lite över mitt svar, för jag missade en viktig del. Att en stor del av det har vi nog inte gjort särskilt mycket åt alls. Hon är sån, helt enkelt. Vi har haft tur att få en helt ljuvlig unge - eller i alla fall haft turen att vår unge just nu är alldeles ljuvlig. För ärligt talat, efter vårt första dryga år med Signe borde ju vi om några veta att man kan slita som ett djur som förälder, och ändå ha det väldigt tungt i vardagen och ett barn som inte alls är glatt eller med på noterna. Och om jag tar åt mig äran för att allt flyter så fint just nu, borde ju det betyda att det var mitt fel när Signe vaknade varannan timme, och var missnöjd hela tiden.
Och det tycker jag ju inte att det var.
Men det är en mänsklig egenskap har jag fått lära mig, som heter attributional bias - om nåt går bra är det ens egen förtjänst, och om nåt går dåligt är det någon annans fel...
Hursomhelst så sade jag att barn inte blir bortskämda av att få många saker eller mycket uppmärksamhet. Att jag tror att barn kan bli jobbigare om de får uppmärksamhet eller saker som de vill på ett oförutsägbart sätt - om de ibland blir lyssnade på, och ibland, slumpässigt, inte. Att det kan nog påverka så att det blir jobbigare. Och att om omvärlden låter sig bli trampade på, om de vuxna runtomkring inte skyddar sina egna gränser och tydligt gör saker som de inte själva vill, men ändå ställer upp på, då tror jag att det kan bli dåligt.
Såklart att man hela tiden gör saker man inte vill - jag skulle mycket hellre sova till halv nio än gå upp och byta blöja vid sexsnåret på morgonen, och jag skulle mycket hellre äta min egen mat i lugn och ro än mata nån som samtidigt försöker sno min gaffel. Och så vidare. Men jag blir inte bitter av att göra de sakerna. Jag tänker inga elaka saker. Och det tror jag är viktigt. Att man skyddar sig själv och tar hand om sig själv så mycket man kan, och sätter gränser för vad man ställer upp på - för annars tror jag man kan göra sitt barn illa. Genom att barnet får för mycket ansvar, för mycket skuld, över saker det inte kan påverka. Det är väl vad jag skulle kalla bortskämd.
Att hon har massor med människor som älskar henne, och två mammor som spontant oftast helt enkelt vill göra det hon vill, och vill ge henne det hon ber om, det tror jag inte är ett dugg dåligt. Tvärtom.
Och tja, jag tänker nog ta åt mig äran så länge hon är så här himla rolig och lätt att vara med och allmänt underbar. Om det ändras i framtiden kommer jag säkert hitta andra förklaringsmodeller...
torsdag 18 augusti 2011
Signe fylla år!
På lördag fyller Signe år. Det är hon ytterst medveten om, och har pratat om i sisådär... tja nästan två månader. Vi läste "Snurrans födelsedag" som Pixi-bok för henne, på en av våra många långa bilresor i början av sommaren. När jag förklarat konceptet rätt utförligt så blev hon väldigt intresserad, och sen dess har hon pratat väldigt mycket om vad som ska hända på hennes födelsedag.
"Signe fylle ååår!" säger hon och det är ju bara att hålla med, att om si och så länge fyller hon år. "Oliga hatta!" Ja, det är sant, då ska vi ha roliga hattar. "Gröna blå!" Jadå, gröna och blå hattar ska det vara. "'Senter! Många 'senter!" Och jovisst, klart Signe ska få presenter. "Vad vill du ha då, i dina presenter?" frågade jag för ett tag sen. Det blev en lång fundersam tystnad, och sen kom det: "Båt! Segelbåt!" och lite senare: "Snälla gubbar!" Snälla gubbar är för övrigt duplo-gubbar, så det ska vi nog kunna fixa. Det där med båten hoppas jag hon glömmer bort.
"Vad ska vi äta då, på ditt kalas när du fyller år?" "Chips!"
Och en aningen senare: "Glass! Gul glass. Gul pinne!" Så chips och gul pinnglass med gul pinne ska Signe få på sin födelsedag. Och så ska där finnas det nästan viktigaste: "Blonger!" "Kissekattblonger!"
Ballonger kan vi nog lösa, men om det blir katter på dem törs jag inte svara på.
På kalaset, som förutom glass och chips förmodligen bjuder på tårta också, och definitivt ballonger och roliga hattar, kommer: jag och AB. Morfar A, mormor I, morfar J och mormor M. Gudföräldrar K och M. Min bror med fru och lillkusinen, och fruns far som råkar vara på besök den helgen. ABs syster med sambo, men förmodligen utan de enorma hundarna. 13 vuxna och två barn ska vi således utfodra och roa - och då har vi ändå bara bjudit den allra närmaste familjen.
Idag var Signe för övrigt inte längre en påfågel, som hon varit i ett par dar, utan gubben. Lilla gubben. Och det får hon så gärna vara!
"Signe fylle ååår!" säger hon och det är ju bara att hålla med, att om si och så länge fyller hon år. "Oliga hatta!" Ja, det är sant, då ska vi ha roliga hattar. "Gröna blå!" Jadå, gröna och blå hattar ska det vara. "'Senter! Många 'senter!" Och jovisst, klart Signe ska få presenter. "Vad vill du ha då, i dina presenter?" frågade jag för ett tag sen. Det blev en lång fundersam tystnad, och sen kom det: "Båt! Segelbåt!" och lite senare: "Snälla gubbar!" Snälla gubbar är för övrigt duplo-gubbar, så det ska vi nog kunna fixa. Det där med båten hoppas jag hon glömmer bort.
"Vad ska vi äta då, på ditt kalas när du fyller år?" "Chips!"
Och en aningen senare: "Glass! Gul glass. Gul pinne!" Så chips och gul pinnglass med gul pinne ska Signe få på sin födelsedag. Och så ska där finnas det nästan viktigaste: "Blonger!" "Kissekattblonger!"
Ballonger kan vi nog lösa, men om det blir katter på dem törs jag inte svara på.
På kalaset, som förutom glass och chips förmodligen bjuder på tårta också, och definitivt ballonger och roliga hattar, kommer: jag och AB. Morfar A, mormor I, morfar J och mormor M. Gudföräldrar K och M. Min bror med fru och lillkusinen, och fruns far som råkar vara på besök den helgen. ABs syster med sambo, men förmodligen utan de enorma hundarna. 13 vuxna och två barn ska vi således utfodra och roa - och då har vi ändå bara bjudit den allra närmaste familjen.
Idag var Signe för övrigt inte längre en påfågel, som hon varit i ett par dar, utan gubben. Lilla gubben. Och det får hon så gärna vara!
tisdag 9 augusti 2011
Sommartjejen och prinsessan!
Ibland är Signe inte Signe, utan "Sommartjejen!". Sommartjejen! äter mat, åker bil, gräver i sandlådan och bygger med legot. Precis som Signe, fast hon heter Sommartjejen! (med utropstecken, alltid). Det är hennes första alter ego, och jag tycker det är så gulligt så jag nästan dör.
Idag fick hon ett nytt. Prinsessan. Prinsessan har en fin hatt. Som ingen ser utom hon själv, för övrigt, men det är inte så viktigt. Vi andra fick också osynliga hattar, som vi tacksamt tog emot. Fast morfar stod på en stege och sade att han skulle ta sin lite senare. Men den här prinsessans tänder, till skillnad från den på teve, sitter fast.
Det där med att tappa tänderna tycker Signe är så otäckt att hon börjar gråta om hon tänker för mycket på det. (Och dumma dumma mamma kunde ju förstås inte bara säga "nej nej vännen, det är bara på låtsas på teven, du kommer aldrig tappa tänderna!" utan var tvungen att försöka börja förklara för tvååringen att "sen, när du blir mycket större, lika stor som de stora barnen på förskolan, då, då kommer du tappa tänderna, men det är länge länge tills dess...". Stuuuupid!)
Sommartjejen! och prinsessan och Signe fyller år snart. "Signe brukar fylla år!" förklarar hon. Och hon vill äta gul glass på pinne, och chips, på sin födelsedag. Och få en segelbåt. Dessutom har vi lovat henne paket, och tårta, och roliga hattar (vilket gästerna, med en medelålder på sisådär 60 säkert kommer uppskatta) och ballonger. "Snart!" säger Signe (eller "'nart!", snarare. Inlednings-s kör hon inte så mycket med.) "'Nart fylla år!" och vi håller med och säger att "ja, om två veckor ungefär". Det där med tid är inte så himla lätt när man inte ens fyllt två än.
Men fantasin är det inget fel på!
Idag fick hon ett nytt. Prinsessan. Prinsessan har en fin hatt. Som ingen ser utom hon själv, för övrigt, men det är inte så viktigt. Vi andra fick också osynliga hattar, som vi tacksamt tog emot. Fast morfar stod på en stege och sade att han skulle ta sin lite senare. Men den här prinsessans tänder, till skillnad från den på teve, sitter fast.
Det där med att tappa tänderna tycker Signe är så otäckt att hon börjar gråta om hon tänker för mycket på det. (Och dumma dumma mamma kunde ju förstås inte bara säga "nej nej vännen, det är bara på låtsas på teven, du kommer aldrig tappa tänderna!" utan var tvungen att försöka börja förklara för tvååringen att "sen, när du blir mycket större, lika stor som de stora barnen på förskolan, då, då kommer du tappa tänderna, men det är länge länge tills dess...". Stuuuupid!)
Sommartjejen! och prinsessan och Signe fyller år snart. "Signe brukar fylla år!" förklarar hon. Och hon vill äta gul glass på pinne, och chips, på sin födelsedag. Och få en segelbåt. Dessutom har vi lovat henne paket, och tårta, och roliga hattar (vilket gästerna, med en medelålder på sisådär 60 säkert kommer uppskatta) och ballonger. "Snart!" säger Signe (eller "'nart!", snarare. Inlednings-s kör hon inte så mycket med.) "'Nart fylla år!" och vi håller med och säger att "ja, om två veckor ungefär". Det där med tid är inte så himla lätt när man inte ens fyllt två än.
Men fantasin är det inget fel på!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)