Förutom att Signe just klämde tummen i dörren till cykelförrådet så har julafton börjat bra. Jag gillar att fira jul hemma hos mig själv, har jag precis insett. Det är första gången! Jag hoppas det blir en tradition som håller i sig.
Nu ska jag ut i förrådet och leta bland lajvkläderna efter något som en tomte kan ha på sig. För det ska jag vara efter Kalle Anka. Och Signe vet inte att hon ska få fler klappar, hon tror att tuschpennorna och boken hon fick i julstrumpan i morse var de omtalade julklapparna. Det är händigt, det blir liksom inget tjat på det sättet.
Men jag misstänker att det kommer vara en annan historia nästa år.
Det här med att fira jul med barn blir för övrigt bara roligare och roligare.
God jul och glad midvinter!
lördag 24 december 2011
torsdag 1 december 2011
Nu är det advent!
Idag är det första december, och jag är tacksam över att Signe inte omedelbart bestämde sig för att julkalendern var läskig och började med "mamma stänga av!". Vi fick titta på hela, även om hon mest kastade blickar på teven medan hon bäddade ner sin docka i Ikeas skubblåda som vi annars förvarar handdukar i. Men det vet ju alla att SVTs julkalender inte är till för barnen...
I övrigt har vi stärkta julgardiner, en alldeles hemmagjord smällkaramell där Signe valde ut och klistrade fast tomteklistermärket, och både adventsljusstake och adventsstjärna. Det känns bra.
I övrigt har vi stärkta julgardiner, en alldeles hemmagjord smällkaramell där Signe valde ut och klistrade fast tomteklistermärket, och både adventsljusstake och adventsstjärna. Det känns bra.
tisdag 27 september 2011
Vardag och finunge
Vi har fått flytta hem igen för några veckor sen. Det blev ganska exakt fyra månader hemlösa, med växelvis boende mellan ABs föräldrar och min pappa. Å ena sidan så är vi förstås oerhört glada och tacksamma att vi hade nånstans att ta vägen. Å andra sidan är det rätt påfrestande att i fyra månaders tid behöva gå runt och vara tacksamma för att ha nånstans att bo, samtidigt som det är trångt och opraktiskt och tja, allt är jobbigare än det skulle varit hemma. Det blev inte en så lugn sommar. Heller.
Men nu har hösten rullat igång ordentligt. Signe går på förskola, AB jobbar 80%, jag pluggar på heltid. Vi bor hemma igen med vårt snygga badrum, det enda som fattas nu är hunden. Vi vill ha hem honom snart, men det är lite skönt att få landa i vardagen ordentligt först.
Signe sover på nätterna och är hur kul som helst på dagarna. Hon pratar som en kvarn, hela långa meningar och massor med ord. AB berättade att imorse hade hon sagt "Snälla mamma, klappa Signes mjuka gula hår." Det är ju onekligen svårt att motstå.
Överhuvudtaget har hon greppat att order som föregås av orden "snälla mamma" har en mycket högre chans att snabbt bli åtlydda, så det kör hon på rätt mycket. Vi gillar det!
Hon är en solstråle, en gullunge, världens finaste unge och tja, jag är enormt kär i henne.
Men nu har hösten rullat igång ordentligt. Signe går på förskola, AB jobbar 80%, jag pluggar på heltid. Vi bor hemma igen med vårt snygga badrum, det enda som fattas nu är hunden. Vi vill ha hem honom snart, men det är lite skönt att få landa i vardagen ordentligt först.
Signe sover på nätterna och är hur kul som helst på dagarna. Hon pratar som en kvarn, hela långa meningar och massor med ord. AB berättade att imorse hade hon sagt "Snälla mamma, klappa Signes mjuka gula hår." Det är ju onekligen svårt att motstå.
Överhuvudtaget har hon greppat att order som föregås av orden "snälla mamma" har en mycket högre chans att snabbt bli åtlydda, så det kör hon på rätt mycket. Vi gillar det!
Hon är en solstråle, en gullunge, världens finaste unge och tja, jag är enormt kär i henne.
tisdag 13 september 2011
Man ska tydligen äga sitt hus... Eller nåt.
Igår i kursen "Hälsopsykologi" så läste vi en vetenskaplig artikel som visade att låg socioekonomisk status (i denna amerikanska studie operationaliserat som "om föräldrarna ägde sitt hem") hos föräldrarna när man var liten påverkade hur benägen man var att bli sjuk om man blev utsatt för förkylningsvirus som vuxen.
De utsatte vuxna för virus, och bad dem fylla i enkäter om sin barndom, och sen såg de vilka som blev sjuka. Och då fanns det alltså ett starkt signifikant samband mellan föräldrarnas husägande i småbarnsåren och hur stor tendens dessa barn sen hade att bli sjuka som vuxna. Det påverkade inte om den socioekonomiska statusen ändrades senare under barndomen, och inte heller hur man hade det som vuxen.
Alltså: vi ska vara snälla mot små barn! Småbarnsföräldrar borde få mer stöd från samhället, det är viktigt hur små barn har det, det är viktigt att satsa på föräldraledighet, bra förskolor, hyfsat boende åt alla (det där med boendet var säkert en fungerande mätfaktor i Pittsburgh där studien gjordes - jag misstänker att skillnaden är stor mellan usla hyresområden och hyfsade villaområden där) och så vidare och så vidare. Det blev bara igen så tydligt att det är så himla viktigt hur man har det som liten!
Sen nämnde de här artikelförfattarna, som var läkare och forskade om förkylningar och stress, inte ens anknytning som faktor, vilket var klantigt av dem. Själv tror jag ju att det är det som är grejen, inte det eventuella husägandet...
De utsatte vuxna för virus, och bad dem fylla i enkäter om sin barndom, och sen såg de vilka som blev sjuka. Och då fanns det alltså ett starkt signifikant samband mellan föräldrarnas husägande i småbarnsåren och hur stor tendens dessa barn sen hade att bli sjuka som vuxna. Det påverkade inte om den socioekonomiska statusen ändrades senare under barndomen, och inte heller hur man hade det som vuxen.
Alltså: vi ska vara snälla mot små barn! Småbarnsföräldrar borde få mer stöd från samhället, det är viktigt hur små barn har det, det är viktigt att satsa på föräldraledighet, bra förskolor, hyfsat boende åt alla (det där med boendet var säkert en fungerande mätfaktor i Pittsburgh där studien gjordes - jag misstänker att skillnaden är stor mellan usla hyresområden och hyfsade villaområden där) och så vidare och så vidare. Det blev bara igen så tydligt att det är så himla viktigt hur man har det som liten!
Sen nämnde de här artikelförfattarna, som var läkare och forskade om förkylningar och stress, inte ens anknytning som faktor, vilket var klantigt av dem. Själv tror jag ju att det är det som är grejen, inte det eventuella husägandet...
måndag 22 augusti 2011
Bajsprat!
"Signe bajsar nu!" deklarerade hon imorse, nån gång efter vällingen framför teven. "Vad bra!" ropade jag och lyfte upp och sprang iväg med henne. "För om man bajsar, då kan man bajsa på pottan!" Och så av med byxor och bort med bajsig blöja och på pottan och så, helt fantastiskt, så bajsade hon på pottan. För första gången på ett år, eller så.
Och jag fattar att det inte är något jag kan skriva om på Facebook. Eller få större delen av mina vänner intresserade av. Så då är det ju skönt att ha en alldeles egen barn-blogg, där jag kan få skriva om hur fantastiskt glad jag blev av att min dotter fattat att hon kan bajsa någon annanstans än i blöjan. För här hemma är det stort!
Vi körde EC rätt konsekvent första halvåret, då bajsade och kissade hon oftare i vasken eller i en bunke än i blöjan. Sen vid en 7-8 månader ville hon inte längre, så då slutade vi. Sen tog vi upp det igen nånstans vid 12 månader, och då var hon på med kissandet, men inte bajsandet, och så har det varit sen dess. Sen hade vi, eller jag, en vag förhoppning om att hon skulle bli blöjfri under sommaren, men så blev det inte alls, vi har gjort helt andra saker i sommaren än letat toaletter.
Men nu... Tre nätter i rad har hon vaknat med torr blöja. Hon kissar mycket mer på pottan än förut, när hon kissar, och ofta inte i blöjan emellan. Och nu bajsade hon en gång också. Det är inte riktigt riktigt dags än, tror jag - men det är på väg. Om vi hade ork och tid skulle vi förmodligen kunna ta bort blöjorna om inte idag så ganska snart. Nu har vi inte riktigt det just nu, vi bor fortfarande inte hemma och vardagen är lite strulig. Så det får vänta.
Men vi fortsätter uppmuntra och potta vid tillfälle och prata om det med henne, och det börjar ju helt klart lossna. Och idag, över det, är jag stolt och glad.
(Sen verkar hon på väg att bli sjuk och vaknade åttifjorton gånger inatt och jag känner mig som en urvriden disktrasa idag, men det är en annan sak. Det går över!)
Och jag fattar att det inte är något jag kan skriva om på Facebook. Eller få större delen av mina vänner intresserade av. Så då är det ju skönt att ha en alldeles egen barn-blogg, där jag kan få skriva om hur fantastiskt glad jag blev av att min dotter fattat att hon kan bajsa någon annanstans än i blöjan. För här hemma är det stort!
Vi körde EC rätt konsekvent första halvåret, då bajsade och kissade hon oftare i vasken eller i en bunke än i blöjan. Sen vid en 7-8 månader ville hon inte längre, så då slutade vi. Sen tog vi upp det igen nånstans vid 12 månader, och då var hon på med kissandet, men inte bajsandet, och så har det varit sen dess. Sen hade vi, eller jag, en vag förhoppning om att hon skulle bli blöjfri under sommaren, men så blev det inte alls, vi har gjort helt andra saker i sommaren än letat toaletter.
Men nu... Tre nätter i rad har hon vaknat med torr blöja. Hon kissar mycket mer på pottan än förut, när hon kissar, och ofta inte i blöjan emellan. Och nu bajsade hon en gång också. Det är inte riktigt riktigt dags än, tror jag - men det är på väg. Om vi hade ork och tid skulle vi förmodligen kunna ta bort blöjorna om inte idag så ganska snart. Nu har vi inte riktigt det just nu, vi bor fortfarande inte hemma och vardagen är lite strulig. Så det får vänta.
Men vi fortsätter uppmuntra och potta vid tillfälle och prata om det med henne, och det börjar ju helt klart lossna. Och idag, över det, är jag stolt och glad.
(Sen verkar hon på väg att bli sjuk och vaknade åttifjorton gånger inatt och jag känner mig som en urvriden disktrasa idag, men det är en annan sak. Det går över!)
lördag 20 augusti 2011
Födelsedagskalas och uppfostransreflexioner.
Nu är födelsedagskalaset vederbörligen avklarat. Med kissekattballonger och racerbilsballonger, ohemula mängder glass, presenter till Signe, och sen tio av hennes favoritvuxna som satt i en ring av stolar och soffor runt henne medan hon provade alla sina nya leksaker i lugn och ro. Riktigt riktigt roligt blev det.
När fina vännerna K och M skulle gå hem, Signes gudföräldrar, så påpekade dom väldigt smickrande att Signe ju inte alls var bortskämd eller insisterade på att få all uppmärksamhet, fast hon hade tio pers som tittade på henne och hade fått en massa saker. Att hon kunde vara i centrum utan att det spårade ur, ungefär. Och vad hade vi gjort för att det skulle bli så?
Och nu så här i efterhand så skäms jag lite över mitt svar, för jag missade en viktig del. Att en stor del av det har vi nog inte gjort särskilt mycket åt alls. Hon är sån, helt enkelt. Vi har haft tur att få en helt ljuvlig unge - eller i alla fall haft turen att vår unge just nu är alldeles ljuvlig. För ärligt talat, efter vårt första dryga år med Signe borde ju vi om några veta att man kan slita som ett djur som förälder, och ändå ha det väldigt tungt i vardagen och ett barn som inte alls är glatt eller med på noterna. Och om jag tar åt mig äran för att allt flyter så fint just nu, borde ju det betyda att det var mitt fel när Signe vaknade varannan timme, och var missnöjd hela tiden.
Och det tycker jag ju inte att det var.
Men det är en mänsklig egenskap har jag fått lära mig, som heter attributional bias - om nåt går bra är det ens egen förtjänst, och om nåt går dåligt är det någon annans fel...
Hursomhelst så sade jag att barn inte blir bortskämda av att få många saker eller mycket uppmärksamhet. Att jag tror att barn kan bli jobbigare om de får uppmärksamhet eller saker som de vill på ett oförutsägbart sätt - om de ibland blir lyssnade på, och ibland, slumpässigt, inte. Att det kan nog påverka så att det blir jobbigare. Och att om omvärlden låter sig bli trampade på, om de vuxna runtomkring inte skyddar sina egna gränser och tydligt gör saker som de inte själva vill, men ändå ställer upp på, då tror jag att det kan bli dåligt.
Såklart att man hela tiden gör saker man inte vill - jag skulle mycket hellre sova till halv nio än gå upp och byta blöja vid sexsnåret på morgonen, och jag skulle mycket hellre äta min egen mat i lugn och ro än mata nån som samtidigt försöker sno min gaffel. Och så vidare. Men jag blir inte bitter av att göra de sakerna. Jag tänker inga elaka saker. Och det tror jag är viktigt. Att man skyddar sig själv och tar hand om sig själv så mycket man kan, och sätter gränser för vad man ställer upp på - för annars tror jag man kan göra sitt barn illa. Genom att barnet får för mycket ansvar, för mycket skuld, över saker det inte kan påverka. Det är väl vad jag skulle kalla bortskämd.
Att hon har massor med människor som älskar henne, och två mammor som spontant oftast helt enkelt vill göra det hon vill, och vill ge henne det hon ber om, det tror jag inte är ett dugg dåligt. Tvärtom.
Och tja, jag tänker nog ta åt mig äran så länge hon är så här himla rolig och lätt att vara med och allmänt underbar. Om det ändras i framtiden kommer jag säkert hitta andra förklaringsmodeller...
När fina vännerna K och M skulle gå hem, Signes gudföräldrar, så påpekade dom väldigt smickrande att Signe ju inte alls var bortskämd eller insisterade på att få all uppmärksamhet, fast hon hade tio pers som tittade på henne och hade fått en massa saker. Att hon kunde vara i centrum utan att det spårade ur, ungefär. Och vad hade vi gjort för att det skulle bli så?
Och nu så här i efterhand så skäms jag lite över mitt svar, för jag missade en viktig del. Att en stor del av det har vi nog inte gjort särskilt mycket åt alls. Hon är sån, helt enkelt. Vi har haft tur att få en helt ljuvlig unge - eller i alla fall haft turen att vår unge just nu är alldeles ljuvlig. För ärligt talat, efter vårt första dryga år med Signe borde ju vi om några veta att man kan slita som ett djur som förälder, och ändå ha det väldigt tungt i vardagen och ett barn som inte alls är glatt eller med på noterna. Och om jag tar åt mig äran för att allt flyter så fint just nu, borde ju det betyda att det var mitt fel när Signe vaknade varannan timme, och var missnöjd hela tiden.
Och det tycker jag ju inte att det var.
Men det är en mänsklig egenskap har jag fått lära mig, som heter attributional bias - om nåt går bra är det ens egen förtjänst, och om nåt går dåligt är det någon annans fel...
Hursomhelst så sade jag att barn inte blir bortskämda av att få många saker eller mycket uppmärksamhet. Att jag tror att barn kan bli jobbigare om de får uppmärksamhet eller saker som de vill på ett oförutsägbart sätt - om de ibland blir lyssnade på, och ibland, slumpässigt, inte. Att det kan nog påverka så att det blir jobbigare. Och att om omvärlden låter sig bli trampade på, om de vuxna runtomkring inte skyddar sina egna gränser och tydligt gör saker som de inte själva vill, men ändå ställer upp på, då tror jag att det kan bli dåligt.
Såklart att man hela tiden gör saker man inte vill - jag skulle mycket hellre sova till halv nio än gå upp och byta blöja vid sexsnåret på morgonen, och jag skulle mycket hellre äta min egen mat i lugn och ro än mata nån som samtidigt försöker sno min gaffel. Och så vidare. Men jag blir inte bitter av att göra de sakerna. Jag tänker inga elaka saker. Och det tror jag är viktigt. Att man skyddar sig själv och tar hand om sig själv så mycket man kan, och sätter gränser för vad man ställer upp på - för annars tror jag man kan göra sitt barn illa. Genom att barnet får för mycket ansvar, för mycket skuld, över saker det inte kan påverka. Det är väl vad jag skulle kalla bortskämd.
Att hon har massor med människor som älskar henne, och två mammor som spontant oftast helt enkelt vill göra det hon vill, och vill ge henne det hon ber om, det tror jag inte är ett dugg dåligt. Tvärtom.
Och tja, jag tänker nog ta åt mig äran så länge hon är så här himla rolig och lätt att vara med och allmänt underbar. Om det ändras i framtiden kommer jag säkert hitta andra förklaringsmodeller...
torsdag 18 augusti 2011
Signe fylla år!
På lördag fyller Signe år. Det är hon ytterst medveten om, och har pratat om i sisådär... tja nästan två månader. Vi läste "Snurrans födelsedag" som Pixi-bok för henne, på en av våra många långa bilresor i början av sommaren. När jag förklarat konceptet rätt utförligt så blev hon väldigt intresserad, och sen dess har hon pratat väldigt mycket om vad som ska hända på hennes födelsedag.
"Signe fylle ååår!" säger hon och det är ju bara att hålla med, att om si och så länge fyller hon år. "Oliga hatta!" Ja, det är sant, då ska vi ha roliga hattar. "Gröna blå!" Jadå, gröna och blå hattar ska det vara. "'Senter! Många 'senter!" Och jovisst, klart Signe ska få presenter. "Vad vill du ha då, i dina presenter?" frågade jag för ett tag sen. Det blev en lång fundersam tystnad, och sen kom det: "Båt! Segelbåt!" och lite senare: "Snälla gubbar!" Snälla gubbar är för övrigt duplo-gubbar, så det ska vi nog kunna fixa. Det där med båten hoppas jag hon glömmer bort.
"Vad ska vi äta då, på ditt kalas när du fyller år?" "Chips!"
Och en aningen senare: "Glass! Gul glass. Gul pinne!" Så chips och gul pinnglass med gul pinne ska Signe få på sin födelsedag. Och så ska där finnas det nästan viktigaste: "Blonger!" "Kissekattblonger!"
Ballonger kan vi nog lösa, men om det blir katter på dem törs jag inte svara på.
På kalaset, som förutom glass och chips förmodligen bjuder på tårta också, och definitivt ballonger och roliga hattar, kommer: jag och AB. Morfar A, mormor I, morfar J och mormor M. Gudföräldrar K och M. Min bror med fru och lillkusinen, och fruns far som råkar vara på besök den helgen. ABs syster med sambo, men förmodligen utan de enorma hundarna. 13 vuxna och två barn ska vi således utfodra och roa - och då har vi ändå bara bjudit den allra närmaste familjen.
Idag var Signe för övrigt inte längre en påfågel, som hon varit i ett par dar, utan gubben. Lilla gubben. Och det får hon så gärna vara!
"Signe fylle ååår!" säger hon och det är ju bara att hålla med, att om si och så länge fyller hon år. "Oliga hatta!" Ja, det är sant, då ska vi ha roliga hattar. "Gröna blå!" Jadå, gröna och blå hattar ska det vara. "'Senter! Många 'senter!" Och jovisst, klart Signe ska få presenter. "Vad vill du ha då, i dina presenter?" frågade jag för ett tag sen. Det blev en lång fundersam tystnad, och sen kom det: "Båt! Segelbåt!" och lite senare: "Snälla gubbar!" Snälla gubbar är för övrigt duplo-gubbar, så det ska vi nog kunna fixa. Det där med båten hoppas jag hon glömmer bort.
"Vad ska vi äta då, på ditt kalas när du fyller år?" "Chips!"
Och en aningen senare: "Glass! Gul glass. Gul pinne!" Så chips och gul pinnglass med gul pinne ska Signe få på sin födelsedag. Och så ska där finnas det nästan viktigaste: "Blonger!" "Kissekattblonger!"
Ballonger kan vi nog lösa, men om det blir katter på dem törs jag inte svara på.
På kalaset, som förutom glass och chips förmodligen bjuder på tårta också, och definitivt ballonger och roliga hattar, kommer: jag och AB. Morfar A, mormor I, morfar J och mormor M. Gudföräldrar K och M. Min bror med fru och lillkusinen, och fruns far som råkar vara på besök den helgen. ABs syster med sambo, men förmodligen utan de enorma hundarna. 13 vuxna och två barn ska vi således utfodra och roa - och då har vi ändå bara bjudit den allra närmaste familjen.
Idag var Signe för övrigt inte längre en påfågel, som hon varit i ett par dar, utan gubben. Lilla gubben. Och det får hon så gärna vara!
tisdag 9 augusti 2011
Sommartjejen och prinsessan!
Ibland är Signe inte Signe, utan "Sommartjejen!". Sommartjejen! äter mat, åker bil, gräver i sandlådan och bygger med legot. Precis som Signe, fast hon heter Sommartjejen! (med utropstecken, alltid). Det är hennes första alter ego, och jag tycker det är så gulligt så jag nästan dör.
Idag fick hon ett nytt. Prinsessan. Prinsessan har en fin hatt. Som ingen ser utom hon själv, för övrigt, men det är inte så viktigt. Vi andra fick också osynliga hattar, som vi tacksamt tog emot. Fast morfar stod på en stege och sade att han skulle ta sin lite senare. Men den här prinsessans tänder, till skillnad från den på teve, sitter fast.
Det där med att tappa tänderna tycker Signe är så otäckt att hon börjar gråta om hon tänker för mycket på det. (Och dumma dumma mamma kunde ju förstås inte bara säga "nej nej vännen, det är bara på låtsas på teven, du kommer aldrig tappa tänderna!" utan var tvungen att försöka börja förklara för tvååringen att "sen, när du blir mycket större, lika stor som de stora barnen på förskolan, då, då kommer du tappa tänderna, men det är länge länge tills dess...". Stuuuupid!)
Sommartjejen! och prinsessan och Signe fyller år snart. "Signe brukar fylla år!" förklarar hon. Och hon vill äta gul glass på pinne, och chips, på sin födelsedag. Och få en segelbåt. Dessutom har vi lovat henne paket, och tårta, och roliga hattar (vilket gästerna, med en medelålder på sisådär 60 säkert kommer uppskatta) och ballonger. "Snart!" säger Signe (eller "'nart!", snarare. Inlednings-s kör hon inte så mycket med.) "'Nart fylla år!" och vi håller med och säger att "ja, om två veckor ungefär". Det där med tid är inte så himla lätt när man inte ens fyllt två än.
Men fantasin är det inget fel på!
Idag fick hon ett nytt. Prinsessan. Prinsessan har en fin hatt. Som ingen ser utom hon själv, för övrigt, men det är inte så viktigt. Vi andra fick också osynliga hattar, som vi tacksamt tog emot. Fast morfar stod på en stege och sade att han skulle ta sin lite senare. Men den här prinsessans tänder, till skillnad från den på teve, sitter fast.
Det där med att tappa tänderna tycker Signe är så otäckt att hon börjar gråta om hon tänker för mycket på det. (Och dumma dumma mamma kunde ju förstås inte bara säga "nej nej vännen, det är bara på låtsas på teven, du kommer aldrig tappa tänderna!" utan var tvungen att försöka börja förklara för tvååringen att "sen, när du blir mycket större, lika stor som de stora barnen på förskolan, då, då kommer du tappa tänderna, men det är länge länge tills dess...". Stuuuupid!)
Sommartjejen! och prinsessan och Signe fyller år snart. "Signe brukar fylla år!" förklarar hon. Och hon vill äta gul glass på pinne, och chips, på sin födelsedag. Och få en segelbåt. Dessutom har vi lovat henne paket, och tårta, och roliga hattar (vilket gästerna, med en medelålder på sisådär 60 säkert kommer uppskatta) och ballonger. "Snart!" säger Signe (eller "'nart!", snarare. Inlednings-s kör hon inte så mycket med.) "'Nart fylla år!" och vi håller med och säger att "ja, om två veckor ungefär". Det där med tid är inte så himla lätt när man inte ens fyllt två än.
Men fantasin är det inget fel på!
måndag 25 juli 2011
Statarlasset går
Den 9e maj revs vårt badrum ut. Det skulle ta fyra till sex veckor att laga, och vi flyttade med sorg i hjärtat ut till min pappas hus, som är mitt i en stor renovering. Men några veckor var ju okej. Och så tänkte vi bo en del med ABs föräldrar - också jobbigt på flera sätt, men återigen, några veckor var ju okej.
Vecka 33 beräknar dom sätta igång med att kakla badrummet igen. Det var en stor vattenläcka, som måste torka med fläkt och värmefilt, och sen var det fyra veckors industrisemester. Vi har varit hemlösa i snart tre månader, och kommer vara det minst en månad till.
Det är skitjobbigt. Det tar vår sommar. Det finns mycket fint med den här sommaren också, men att inte få bo hemma hos sig själv är apjobbigt. Vi är utlämnade på nåd och onåd till våra föräldrars nycker och rutiner, och kan inte åka hem. Tänk er julfirandet hos svärmor, men att det fortsätter i tre månader...
ABs föräldrars sommarstuga i Hälsingland är ljuvlig. När man är på besök. Men annars så har vi 1)ingen teve, 2) ingen vattentoalet, 3) ingen dusch och 4) fyra hundar, varav två enorma rottweilers där den ena är rätt tjurig, på besöka just nu.
Det är landet, det är sommar, det är mycket barnvakt. Men det är inga vänner, en jädra massa packning, inga av våra saker där vi vill ha dom, ganska smutsigt, och ständigt folk omkring en. Jag hade mycket mycket hellre bott hemma själv.
Bläääääääää för vattenläcka!
Dessutom har jag ont i magen. Och gråter över Utöya (det orkar jag inte ens skriva om, det är för vidrigt). Men nu funkar i alla fall det mobila bredbandet, det är onekligen en tröst.
Vecka 33 beräknar dom sätta igång med att kakla badrummet igen. Det var en stor vattenläcka, som måste torka med fläkt och värmefilt, och sen var det fyra veckors industrisemester. Vi har varit hemlösa i snart tre månader, och kommer vara det minst en månad till.
Det är skitjobbigt. Det tar vår sommar. Det finns mycket fint med den här sommaren också, men att inte få bo hemma hos sig själv är apjobbigt. Vi är utlämnade på nåd och onåd till våra föräldrars nycker och rutiner, och kan inte åka hem. Tänk er julfirandet hos svärmor, men att det fortsätter i tre månader...
ABs föräldrars sommarstuga i Hälsingland är ljuvlig. När man är på besök. Men annars så har vi 1)ingen teve, 2) ingen vattentoalet, 3) ingen dusch och 4) fyra hundar, varav två enorma rottweilers där den ena är rätt tjurig, på besöka just nu.
Det är landet, det är sommar, det är mycket barnvakt. Men det är inga vänner, en jädra massa packning, inga av våra saker där vi vill ha dom, ganska smutsigt, och ständigt folk omkring en. Jag hade mycket mycket hellre bott hemma själv.
Bläääääääää för vattenläcka!
Dessutom har jag ont i magen. Och gråter över Utöya (det orkar jag inte ens skriva om, det är för vidrigt). Men nu funkar i alla fall det mobila bredbandet, det är onekligen en tröst.
lördag 16 juli 2011
Ord
Coola saker Signe säger:
"Snälla mamma hjälpa Signe?" Den är ju fullständigt omöjligt att motstå...
"Mamma lessen! Anna mamma pussa Cilla!" Anna mamma är mamma Ann-Britt, lite oklart om "anna" står för "Ann-Britt" eller "annan".
"Den Signe!" betyder att den är Signes. "Inte vill!" betyder vill inte... "Näe Ville nosa Signe!" betyder att Vilde inte ska nosa på nån pryl som är Signes.
Hon pratar mer och mer, hela långa meningar. Genitiv-s har hon inte, och det enda pronomen hon använder är "Min!" som i "min boll! Näe Ville nosa!". Inte dyker bara upp i "inte vill!" annars är det "näe" som används. "Näe bajsat!" till exempel, när vi föreslår att det är blöjbytardags.
En del ord hon kan är riktigt roliga, som igelkott. Och vattenslang. Och skrattmås.
"Snälla mamma hjälpa Signe?" Den är ju fullständigt omöjligt att motstå...
"Mamma lessen! Anna mamma pussa Cilla!" Anna mamma är mamma Ann-Britt, lite oklart om "anna" står för "Ann-Britt" eller "annan".
"Den Signe!" betyder att den är Signes. "Inte vill!" betyder vill inte... "Näe Ville nosa Signe!" betyder att Vilde inte ska nosa på nån pryl som är Signes.
Hon pratar mer och mer, hela långa meningar. Genitiv-s har hon inte, och det enda pronomen hon använder är "Min!" som i "min boll! Näe Ville nosa!". Inte dyker bara upp i "inte vill!" annars är det "näe" som används. "Näe bajsat!" till exempel, när vi föreslår att det är blöjbytardags.
En del ord hon kan är riktigt roliga, som igelkott. Och vattenslang. Och skrattmås.
fredag 15 juli 2011
Min första tanke till nån annan.
Jag har börjat tänka på vad jag skulle vilja säga till nån annan om det här med att bli gravid och få barn, vad jag har lärt mig och vad jag önskade att jag hade vetat.
En grej jag vet att jag tänkte ofta första året var "Varför sade ingen att det är så här jobbigt??!!". Och grejen är ju den att jo, det sade ju alla. Hela tiden. Men jag trodde dem inte, precis som jag känner att jag inte blir riktigt trodd när jag försöker berätta för andra om hur det var för oss. För folk som inte har barn ännu, och för dem som har det men som inte har, tja, den här sortens barn. Som har en annan sort, den där sorten som sover när de är trötta och äter när de är hungriga och är glada däremellan. Som går att förstå sig på, som blir nöjda när de får det de behöver, och som inte vaknar när en knappnål faller. De som har den sortens barn - de fattar inte heller.
Ibland träffar jag förstås nån som fattar. Nån som också haft ett ständigt missnöjt barn som "aldrig" sover (givetvis sover barnet ibland. Men kanske en åtta, tio timmar per dygn istället för en fjorton, och i oroliga tjugominuterspass under ständig aktivitet, som avbryts med arga förtvivlade skrik. Det räknas som att aldrig sova. Faktiskt.). Så okej, en del fattar. Men nästan alla reagerar som jag gjorde innan jag fick barn - en slags oförmåga att tro på att det faktiskt kan vara så illa. För om det vore så, så skulle väl ingen skaffa barn? Eller i alla fall skulle de inte överleva. Eller man skulle inte skaffa mer än ett.
Men de (flesta) överlever visst, och en del av dem får till och med syskon.
Jag önskar att jag hade vetat det, för jag önskar att jag hade sluppit det dåliga samvetet. Tanken att "alla andra kan, varför kan inte jag?". Idén att jag skulle fixa allt själv, eller åtminstone att jag och AB skulle fixa allt bara vi två. De idéerna. Om jag hade varit inställd på att det skulle bli apjobbigt hade jag kanske kunnat vara snällare mot mig själv och mindre dömande. Så tänker jag.
Så det är väl det första, min första tanke till en annan mamma. Döm dig inte! Det är precis så jobbigt som det känns. Man blir inte av med sömnbehov och annat mänskligt med fostervattnet. Man är fortfarande människa. Man behöver fortfarande saker. Be om hjälp - den hjälp du själv vill ha (och inte bara den folk vill ge för att de tycker det är roligt). Och skippa det dåliga samvetet helt.
Sen vet jag att alla sade att "det går över" och "det är bara en kort tid" och det är både sant och inte sant. Så här i efterhand ser jag ju att det gick över. Till slut. Och jag minns inte så mycket av det (för sömn behövs för att lagra saker i långtidsminnet...) så jag minns det som kort. Men. Där mitt i natten, när man går under av trötthet och förtvivlan, och den enda man möjligen skulle kunna väcka och be om hjälp är nån som inte fick sova natten innan och som man behöver ska funka under dagen som kommer (för själv kommer man inte göra det) - då hjälper det inte att det snart går över, om snart räknas i månader. Då hjälper bara riktig hjälp. Konkret hjälp.
Och medlidande. Medlidande funkar också. Oväntat bra, faktiskt.
Så - mindre dåligt samvete, kanske. Och skaffa alla resurser som går.
En grej jag vet att jag tänkte ofta första året var "Varför sade ingen att det är så här jobbigt??!!". Och grejen är ju den att jo, det sade ju alla. Hela tiden. Men jag trodde dem inte, precis som jag känner att jag inte blir riktigt trodd när jag försöker berätta för andra om hur det var för oss. För folk som inte har barn ännu, och för dem som har det men som inte har, tja, den här sortens barn. Som har en annan sort, den där sorten som sover när de är trötta och äter när de är hungriga och är glada däremellan. Som går att förstå sig på, som blir nöjda när de får det de behöver, och som inte vaknar när en knappnål faller. De som har den sortens barn - de fattar inte heller.
Ibland träffar jag förstås nån som fattar. Nån som också haft ett ständigt missnöjt barn som "aldrig" sover (givetvis sover barnet ibland. Men kanske en åtta, tio timmar per dygn istället för en fjorton, och i oroliga tjugominuterspass under ständig aktivitet, som avbryts med arga förtvivlade skrik. Det räknas som att aldrig sova. Faktiskt.). Så okej, en del fattar. Men nästan alla reagerar som jag gjorde innan jag fick barn - en slags oförmåga att tro på att det faktiskt kan vara så illa. För om det vore så, så skulle väl ingen skaffa barn? Eller i alla fall skulle de inte överleva. Eller man skulle inte skaffa mer än ett.
Men de (flesta) överlever visst, och en del av dem får till och med syskon.
Jag önskar att jag hade vetat det, för jag önskar att jag hade sluppit det dåliga samvetet. Tanken att "alla andra kan, varför kan inte jag?". Idén att jag skulle fixa allt själv, eller åtminstone att jag och AB skulle fixa allt bara vi två. De idéerna. Om jag hade varit inställd på att det skulle bli apjobbigt hade jag kanske kunnat vara snällare mot mig själv och mindre dömande. Så tänker jag.
Så det är väl det första, min första tanke till en annan mamma. Döm dig inte! Det är precis så jobbigt som det känns. Man blir inte av med sömnbehov och annat mänskligt med fostervattnet. Man är fortfarande människa. Man behöver fortfarande saker. Be om hjälp - den hjälp du själv vill ha (och inte bara den folk vill ge för att de tycker det är roligt). Och skippa det dåliga samvetet helt.
Sen vet jag att alla sade att "det går över" och "det är bara en kort tid" och det är både sant och inte sant. Så här i efterhand ser jag ju att det gick över. Till slut. Och jag minns inte så mycket av det (för sömn behövs för att lagra saker i långtidsminnet...) så jag minns det som kort. Men. Där mitt i natten, när man går under av trötthet och förtvivlan, och den enda man möjligen skulle kunna väcka och be om hjälp är nån som inte fick sova natten innan och som man behöver ska funka under dagen som kommer (för själv kommer man inte göra det) - då hjälper det inte att det snart går över, om snart räknas i månader. Då hjälper bara riktig hjälp. Konkret hjälp.
Och medlidande. Medlidande funkar också. Oväntat bra, faktiskt.
Så - mindre dåligt samvete, kanske. Och skaffa alla resurser som går.
Påminnelse...
Idag skulle jag behöva bli påmind om att jag hade dåliga dagar även innan Signe kom. En massa av dem, faktiskt. Jag har haft fler genuint lyckliga stunder sen vi fick Signe än jag tror jag haft nånsin i mitt liv förut.
Men.
Just nu. Just denna stund. Så är jag lite less.
Så kan det ju också vara.
Men.
Just nu. Just denna stund. Så är jag lite less.
Så kan det ju också vara.
tisdag 5 juli 2011
Semester?
Nu har vi flyttat till ABs föräldrar för ett tag, och ska försöka bo på samma ställe lite ihållande istället för att fara runt. Signe är underbar att vara med, sover elva tolv timmar i sträck på natten och är glad hela dagarna utom när hon är hungrig. Och jag och AB grälar nästan inte alls numera, vilket är en lättnad. (Peppar peppar...)
Nu ska jag dricka kaffe och transkribera inspelade intervjuer till min c-uppsats. Jobb schmobb.
Nu ska jag dricka kaffe och transkribera inspelade intervjuer till min c-uppsats. Jobb schmobb.
onsdag 29 juni 2011
Lajv vi inte åker på
Just a little lovin är ett lajv i Oslo om ett par veckor vi inte kommer åka på. Heller. Nu är det fullt och bara två veckor kvar, så det är helt kört, men det är inte det som är grejen. Grejen är den att även om nån skulle höra av sig och säga, "Hörrni, vi har fixat roller, resan och kläder åt er, och jo förresten, barnvakt också", så skulle vi ändå inte kunna.
Och jag skulle ju verkligen verkligen vilja. Jättemycket, skulle jag vilja. Lajvet utspelar sig tre på varandra följande 4 juli-fester i New York, 1982-1984, och temat kretsar kring inledningen av AIDS-epidemin. Det är jätteintressant och kommer förmodligen bli riktigt riktigt bra.
Men vi orkar inte. Inte bara orkar inte i betydelsen har absolut inte haft tid att ragga intressanta lajv, göra prylar, prata ihop oss med folk eller ens tänka tanken att försöka. Utan i betydelsen orkar inte ta en roll. Orkar inte känna en massa jobbiga känslor. Orkar inte låtsas vara någon annan för att uppleva en massa häftiga saker.
Mitt hjärta är fullt. Min hjärna är full. Det finns visst inte plats för någon annans livsöde än mitt eget där just nu.
Men det här ska jag på i alla fall. Just nu känns det som att i höst kommer jag vilja lajva...
Och jag skulle ju verkligen verkligen vilja. Jättemycket, skulle jag vilja. Lajvet utspelar sig tre på varandra följande 4 juli-fester i New York, 1982-1984, och temat kretsar kring inledningen av AIDS-epidemin. Det är jätteintressant och kommer förmodligen bli riktigt riktigt bra.
Men vi orkar inte. Inte bara orkar inte i betydelsen har absolut inte haft tid att ragga intressanta lajv, göra prylar, prata ihop oss med folk eller ens tänka tanken att försöka. Utan i betydelsen orkar inte ta en roll. Orkar inte känna en massa jobbiga känslor. Orkar inte låtsas vara någon annan för att uppleva en massa häftiga saker.
Mitt hjärta är fullt. Min hjärna är full. Det finns visst inte plats för någon annans livsöde än mitt eget där just nu.
Men det här ska jag på i alla fall. Just nu känns det som att i höst kommer jag vilja lajva...
tisdag 14 juni 2011
Coola saker Signe har lärt sig nyligen:
1) "Min tur!" Det kan man säga när man vill ha något eller göra något som någon annan håller på med. Det är ju lite irriterande att andra också kan säga det, men låt gå då. Ibland slinker det till och med in ett "din tur", men det är mer ovanligt...
2) Leka själv! Många minuter i sträck. Det är helt nytt för vår lilla snutta. Fatta det, alla ni som har barn som kan hänga runt och sysselsätta sig själva någon minut i taget, utan att gnälla eller gråta. Det har Signe inte kunnat förrän nu! Desto större är glädjen. Häromdagen kunde AB dammsuga och jag laga mat, medan Signe helt förnöjt satt och lekte med dammsugarslangen och nåt annat, alldeles på egen hand. I samma rum, givetvis, fortfarande gärna på samma kvadratmeter, men utan ständig mamma-input. Coolt coolt!
3) Leka rollekar! Det började redan för nån månad sen, att hon började natta gosedjur på kuddar och lägga filtar på dem, men nu leker hon fullt ut; Duplodockorna (eller -gubbarna? Dockor eller gubbar?) rider, kör bil och åker och badar. De sitter och äter och går och lägger sig. Nallarna och vovvarna gör också en massa saker, och i förrgår höll hon upp sin vovve mot bilfönstret och skulle visa henom träden. Väldigt coolt, tycker jag, både för att det var en härmning av att jag visade henne träden genom bilfönstret dan innan, och för själva upplyftandet; att hon fattade att vovven inte kunde se träden om hon inte lyfte henom. Att vovven inte ser allt hon ser. Den första spirande mentaliseringen, den första idén om att alla inte tänker som hon och vet allt hon vet. Coolt coolt! (Vilket inte hindrade henne från att bita mig aphårt i handen imorse, gapskratta och envist vägra vare sig blåsa på min hand eller tycka ett dugg synd om mig. Fast jag visade bitmärken och var ledsen. Ingen empati just då - bara maktlysten förtjusning. Jaja. Mammor läker.)
Sötaste bästflickan!
2) Leka själv! Många minuter i sträck. Det är helt nytt för vår lilla snutta. Fatta det, alla ni som har barn som kan hänga runt och sysselsätta sig själva någon minut i taget, utan att gnälla eller gråta. Det har Signe inte kunnat förrän nu! Desto större är glädjen. Häromdagen kunde AB dammsuga och jag laga mat, medan Signe helt förnöjt satt och lekte med dammsugarslangen och nåt annat, alldeles på egen hand. I samma rum, givetvis, fortfarande gärna på samma kvadratmeter, men utan ständig mamma-input. Coolt coolt!
3) Leka rollekar! Det började redan för nån månad sen, att hon började natta gosedjur på kuddar och lägga filtar på dem, men nu leker hon fullt ut; Duplodockorna (eller -gubbarna? Dockor eller gubbar?) rider, kör bil och åker och badar. De sitter och äter och går och lägger sig. Nallarna och vovvarna gör också en massa saker, och i förrgår höll hon upp sin vovve mot bilfönstret och skulle visa henom träden. Väldigt coolt, tycker jag, både för att det var en härmning av att jag visade henne träden genom bilfönstret dan innan, och för själva upplyftandet; att hon fattade att vovven inte kunde se träden om hon inte lyfte henom. Att vovven inte ser allt hon ser. Den första spirande mentaliseringen, den första idén om att alla inte tänker som hon och vet allt hon vet. Coolt coolt! (Vilket inte hindrade henne från att bita mig aphårt i handen imorse, gapskratta och envist vägra vare sig blåsa på min hand eller tycka ett dugg synd om mig. Fast jag visade bitmärken och var ledsen. Ingen empati just då - bara maktlysten förtjusning. Jaja. Mammor läker.)
Sötaste bästflickan!
söndag 12 juni 2011
Tre!
Du lägger oöppnade plåster tillbaka i kartongen, en i taget. "En" deklarerar du när du lägger i det första. "En!" upprepar jag. Du lägger i det andra, och jag väntar, men får bara tystnad, "Två!" säger jag sen. Du lägger i det tredje, och säger "Tre". "Tre!" upprepar jag, och du pysslar vidare med din lek.
"Vår dotter kan räkna till tre!" ropar jag ut till AB i köket. "Jahadu" säger hon. "Nå, om hon kan räkna till tre klossar, då tänker jag bli imponerad." Men det gör du såklart inte - du uppträder inte på beställning. Men du räknade till tre. Så det så!
"Vår dotter kan räkna till tre!" ropar jag ut till AB i köket. "Jahadu" säger hon. "Nå, om hon kan räkna till tre klossar, då tänker jag bli imponerad." Men det gör du såklart inte - du uppträder inte på beställning. Men du räknade till tre. Så det så!
onsdag 8 juni 2011
Tre snabba fakta om vardagslivet
1) Vårt badrum är en utriven sorglig historia, fullständigt naket ner till tegelväggar och cementgolv. Trasig golvvärme ska lagas, men först ska det stå på tork i fyra till sex veckor. Vi är hemlösa, och alternerar mellan min pappas renoveringsobjekt i hemstaden, mina sväföräldrars hus tio mil härifrån, och samma svärföräldrars stuga vid havet(!!) tjugo mil härifrån. Nomadlivet är klart överskattat, säger jag. Säger min fru också, som tar hemlösheten ännu hårdare än mig.
2) 2003 skulle jag ha skrivit en c-uppsats. Hade jag gjort det hade jag kunnat ta ut en fil. kand. Men istället var jag kär och blev vräkt, och kombinationen gjorde att jag flyttade till Stockholm och letade jobb och det blev ingen uppsats. Nu dock, ska det bli en, åtta år senare och med ett helt annat ämne och helt utan handledning. Det blir onekligen spännande när jag väl kommer så långt som till opponering... Just nu ägnar jag mig åt att intervjua vänners bekanta och att skriva blogginlägg istället för att transkribera intervjuerna. Transkribering är inte bara svårt, det är rätt trist också.
3) Vår lilla älskade hund är fortfarande familjehemsplacerad hos svärföräldrarna, men vi har alla planer på att ta hem honom till hösten. När vi har en fungerande bostad och sånt. Det känns rätt skönt att vi faktiskt saknar honom - nu börjar det snart finnas utrymme i livet för en liten kaxig, skällig dvärgpinscherhane igen. Det saknades det, ett tag.
2) 2003 skulle jag ha skrivit en c-uppsats. Hade jag gjort det hade jag kunnat ta ut en fil. kand. Men istället var jag kär och blev vräkt, och kombinationen gjorde att jag flyttade till Stockholm och letade jobb och det blev ingen uppsats. Nu dock, ska det bli en, åtta år senare och med ett helt annat ämne och helt utan handledning. Det blir onekligen spännande när jag väl kommer så långt som till opponering... Just nu ägnar jag mig åt att intervjua vänners bekanta och att skriva blogginlägg istället för att transkribera intervjuerna. Transkribering är inte bara svårt, det är rätt trist också.
3) Vår lilla älskade hund är fortfarande familjehemsplacerad hos svärföräldrarna, men vi har alla planer på att ta hem honom till hösten. När vi har en fungerande bostad och sånt. Det känns rätt skönt att vi faktiskt saknar honom - nu börjar det snart finnas utrymme i livet för en liten kaxig, skällig dvärgpinscherhane igen. Det saknades det, ett tag.
fredag 27 maj 2011
Begränsa amningen
På sistone har det liksom smugit in ett avstånd mellan mig och Signe, det känns som om jag aldrig är med henne, som om jag hela tiden håller henne på avstånd. Som om jag värjer mig lite, även när vi är tillsammans. Det har gnagt lite i bakhuvudet, och nu har jag plockat fram det och insett att nej, jag vill ju inte amma lika mycket längre. Nu räcker det. Hon känns för stor och jag känner mig nöjd, hon är snart två år nu och jag har ledsnat. Inte helt, det är fortfarande mysigt ganska ofta, men inte tillräckligt ofta. Inte tillräckligt mysigt.
Så idag sade jag att nej, jag vill inte. "Jag vill jättegärna amma på morgonen, och jag vill jättegärna amma på kvällen när du ska sova, men inte på dan. Då vill jag inte. Jag älskar dig, och jag vill jättegärna sitta här med dig i knäet, vi kan kramas och..."
Nej. Inget kramas. Illskrik och tårar och sen bort bort bort med den dumma mamman. "Annan mamma! Annan mamma!". Jag dög inte. Ville jag inte amma ville hon till mamma AB istället.
Det gjorde ont!
Tre gånger hittills idag har det blivit så, och mammahjärtat är små små skärvor. Däremellan är det bra - och bättre än tidigare. Jag tror amningen legat emellan oss, jag tror det tärt på mig att jag inte är bekväm med det längre. Och det är viktigare för mig att vi har en bra relation överlag, än att vi har just en amningsrelation.
Men bläää. Ledsen idag.
Så idag sade jag att nej, jag vill inte. "Jag vill jättegärna amma på morgonen, och jag vill jättegärna amma på kvällen när du ska sova, men inte på dan. Då vill jag inte. Jag älskar dig, och jag vill jättegärna sitta här med dig i knäet, vi kan kramas och..."
Nej. Inget kramas. Illskrik och tårar och sen bort bort bort med den dumma mamman. "Annan mamma! Annan mamma!". Jag dög inte. Ville jag inte amma ville hon till mamma AB istället.
Det gjorde ont!
Tre gånger hittills idag har det blivit så, och mammahjärtat är små små skärvor. Däremellan är det bra - och bättre än tidigare. Jag tror amningen legat emellan oss, jag tror det tärt på mig att jag inte är bekväm med det längre. Och det är viktigare för mig att vi har en bra relation överlag, än att vi har just en amningsrelation.
Men bläää. Ledsen idag.
måndag 16 maj 2011
Solsken
Det är så häftigt att ha ett stort barn. För Signe är ett stort barn nu. Hon är definitivt ingen bebis längre. Hon kan det här med att gå och springa och klättra nu, hon springer runt runt runt och stampar med fötterna och hoppar och klänger och klättrar, hela hon är ett enda stort spring. Utom när hon vilar, för nu är hon så stor att hon kan slappna av också. Att hon kan sitta en hel lång stund och äta ett äpple och kanske titta på teve och chilla lite och slappna av.
Det är som om hennes cykler har blivit lite lite längre - från 30 sekunder till kanske hela tio minuter. Hon kan ha ro och slappna av och ta det lugnt en stund, och sen kan hon leka djupt koncentrerat och ivrigt en lång stund efter det. Istället för att fara som en tätting från det ena till det andra.
Och hon kan prata! Treordsmeningar, och ett jättestort ordförråd. "Vattenslang!" deklarerade hon häromdan. "Vattna blommor!" Det är så häftigt när hon säger saker jag inte förstår var hon lärt sig. Men nånstans har hon sett en vattenslang, och kommit ihåg det.
Hon är så fin och söt och klok och cool och modig och alldeles fullkomligt bedårande. Det är helt underbart.
Det är som om hennes cykler har blivit lite lite längre - från 30 sekunder till kanske hela tio minuter. Hon kan ha ro och slappna av och ta det lugnt en stund, och sen kan hon leka djupt koncentrerat och ivrigt en lång stund efter det. Istället för att fara som en tätting från det ena till det andra.
Och hon kan prata! Treordsmeningar, och ett jättestort ordförråd. "Vattenslang!" deklarerade hon häromdan. "Vattna blommor!" Det är så häftigt när hon säger saker jag inte förstår var hon lärt sig. Men nånstans har hon sett en vattenslang, och kommit ihåg det.
Hon är så fin och söt och klok och cool och modig och alldeles fullkomligt bedårande. Det är helt underbart.
måndag 25 april 2011
Språk!
Språkutveckling är coola saker! Nu räknar vi inte längre hur många ord Signe kan, hon pratar hela tiden och det kommer nya grejer varje dag. Stundom något som liknar meningar, ofta sätter hon ihop två ord som har med varandra att göra "vovve kissar" och sånt. Kiss och bajs är stort, uppenbarligen, om hon bajsade lika ofta som hon påstår att hon gör det skulle jag vara orolig för henne...
Hon utforskar det här med "mamma" och "pappa", den grundläggande skillnaden har hon fattat. "Pappa" är män, utom män med skägg, för det är "moffa". Att det har nåt med barn att göra är lite mer oklart. Fast när stora nallen håller i lilla nallen är stora nallen "mamma". När hon pekade på Spindelmannen i ABs seriealbum och deklarerade "Pappa!" var vi väldigt sugna på att hålla med henne. Är det väldigt omoraliskt att säga till sitt lilla barn att hennes pappa är en amerikansk superhjälte med hemlig identitet?
Hennes närmaste persongalleri har blivit tydligare också, vi har fått namn. Orättvist nog är Ann-Britt mamma - jag är "Illa". S håller hon sig inte med, inte R heller, överhuvudtaget är hon lite snål på konsonanterna. Har vi väl hört ett ord och förstått det en gång hänger vi med sen, men första gången kan det vara lite knivigt. Att "vaff!" vid lunchen betydde att det saknades en gaffel att äta makaronerna med var inte solklart ens på fjärde försöket. Som tur är så har hon tålamod med oss.
Det är så häftigt! Vår lilla skrutt kan prata!
Signe med flytväst på bryggan
Påskhelgen tillbringades i varmt sommarväder i svärföräldrarnas stuga vid havet i Hälsingland. Fullkomligt ljuvligt! För alla inblandade, tror jag.
Hon utforskar det här med "mamma" och "pappa", den grundläggande skillnaden har hon fattat. "Pappa" är män, utom män med skägg, för det är "moffa". Att det har nåt med barn att göra är lite mer oklart. Fast när stora nallen håller i lilla nallen är stora nallen "mamma". När hon pekade på Spindelmannen i ABs seriealbum och deklarerade "Pappa!" var vi väldigt sugna på att hålla med henne. Är det väldigt omoraliskt att säga till sitt lilla barn att hennes pappa är en amerikansk superhjälte med hemlig identitet?
Hennes närmaste persongalleri har blivit tydligare också, vi har fått namn. Orättvist nog är Ann-Britt mamma - jag är "Illa". S håller hon sig inte med, inte R heller, överhuvudtaget är hon lite snål på konsonanterna. Har vi väl hört ett ord och förstått det en gång hänger vi med sen, men första gången kan det vara lite knivigt. Att "vaff!" vid lunchen betydde att det saknades en gaffel att äta makaronerna med var inte solklart ens på fjärde försöket. Som tur är så har hon tålamod med oss.
Det är så häftigt! Vår lilla skrutt kan prata!
Signe med flytväst på brygganPåskhelgen tillbringades i varmt sommarväder i svärföräldrarnas stuga vid havet i Hälsingland. Fullkomligt ljuvligt! För alla inblandade, tror jag.
måndag 11 april 2011
Pyskolog ska jag bli...
...när jag blir stor.
Det är nåt häftigt i det här jag ska göra i framtiden. Det här psykologandet. Det är nåt häftigt, nåt magiskt, med det. Och nåt lite lätt sadistiskt.
Jag har iakttagit min handledare i åtta veckor nu, i samtal med patienter, och sett hur han liksom lutar sig framåt och fokuserar när personen mittemot honom börjar vrida sig och stamma lite. När det är nåt som händer. När det är nåt som gör ont och känns jobbigt. Och jag har hållit andan när han på ett till synes självklart sätt ställt den där frågan som hänger i luften, det där man undrar men inte i vanliga fall skulle ha frågat efter. Det där "hur känns det då?", eller oftare "när det blir så, vad gör du då?". När han letat sig fram till det ömma stället och petat på det. Den mentala motsvarigheten till "om jag trycker här, gör det ont då?"
Och jag har tittat och lyssnat och sett honom göra det, och undrat hur han vågar. Och idag har jag haft min alldeles egna patient, som kommer till möten med just mig, som berättar saker för just mig, som ska bli hjälpt av just mig. Och jag har vågat göra så jag också. Jag har vågat säga "nu ska vi prova det här som känns lite otäckt, och så ska vi stanna kvar i det, och låta det vara otäckt och se vad som händer".
Det var häftigt. Det är ett häftigt yrke, det här. Och jag tror jag kommer vara bra på det.
Tjoho!
Det är nåt häftigt i det här jag ska göra i framtiden. Det här psykologandet. Det är nåt häftigt, nåt magiskt, med det. Och nåt lite lätt sadistiskt.
Jag har iakttagit min handledare i åtta veckor nu, i samtal med patienter, och sett hur han liksom lutar sig framåt och fokuserar när personen mittemot honom börjar vrida sig och stamma lite. När det är nåt som händer. När det är nåt som gör ont och känns jobbigt. Och jag har hållit andan när han på ett till synes självklart sätt ställt den där frågan som hänger i luften, det där man undrar men inte i vanliga fall skulle ha frågat efter. Det där "hur känns det då?", eller oftare "när det blir så, vad gör du då?". När han letat sig fram till det ömma stället och petat på det. Den mentala motsvarigheten till "om jag trycker här, gör det ont då?"
Och jag har tittat och lyssnat och sett honom göra det, och undrat hur han vågar. Och idag har jag haft min alldeles egna patient, som kommer till möten med just mig, som berättar saker för just mig, som ska bli hjälpt av just mig. Och jag har vågat göra så jag också. Jag har vågat säga "nu ska vi prova det här som känns lite otäckt, och så ska vi stanna kvar i det, och låta det vara otäckt och se vad som händer".
Det var häftigt. Det är ett häftigt yrke, det här. Och jag tror jag kommer vara bra på det.
Tjoho!
söndag 3 april 2011
Praktik och praktikaliteter
Nu har fem av tio veckor av min praktiktid passerat, och jag har raskt bytt perspektiv från "åh herregud hur ska jag överleva tio veckors heltidsarbete?" till "åh nej, det får inte vara slut snart, det här är ju skitkul!". Så det är väl ett gott betyg på något sätt, antar jag.
Det är ansträngande på ett helt annat sätt än att vara föräldraledig. Min kropp är mycket mindre utmattad - egentligen är väl hela jag mindre utmattad. Men min hjärna går på högvarv varje dag runt femtiden, och lugnar knappt ner sig tills det är dags att sova. Vissa dygn känns det som att jag äter, sover och lever praktikplats, och det är nog inte så nyttigt. Eller så trevligt för resten av min familj. Jag försöker fokusera om på vägen hem, jag försöker vara i nuet och jobba på jobbet och vara mamma och fru hemma. Det går sådär, tror jag. Frågar ni min fru så går det nog rätt halvtaskigt... Men jag försöker, i alla fall!
Jag är i alla fall helt säker på att jag valt rätt yrke. Det är en jädrigt skön känsla, ärligt talat. Jag tittar på de andra psykologerna och hur de jobbar och vad yrket innebär, och fylls av en lugn och trygg och glad känsla som säger "I can do that!". Därmed inte på något sätt sagt att hela dagarna är fyllda av lugna och trygga och glada känslor. Men just yrkesrollen verkar rätt för mig.
I övrigt så ligger svärfar på sjukhuset sen någon månad tillbaka, det är oroligt och jobbigt men förhoppningsvis är det värsta över nu. Och om en månad drygt, precis när min praktikperiod är slut så kommer en firma och river ut hela vårt badrum för två månader framåt. Tjosan hejsan. Förhoppningsvis får vi bo hos min pappa under tiden (om han renoverat klart vid det laget...). Riktigt vad vi gör annars vet jag inte. Flyttar till svärföräldrarna? Men det blir så långt för Signe att pendla en timme till dagis varje morgon... Och det blir långt för henne om hon inte skulle gå på dagis på tre, fyra månader. Jag tror hon behöver dagis för att må bra, och det är helt klart ett motiv för att stanna i stan.
Om nån känner nån som har lust att hyra ut en bostad till en liten familj i maj och juni så hojta! Försäkringsbolaget betalar hyran!
Det är ansträngande på ett helt annat sätt än att vara föräldraledig. Min kropp är mycket mindre utmattad - egentligen är väl hela jag mindre utmattad. Men min hjärna går på högvarv varje dag runt femtiden, och lugnar knappt ner sig tills det är dags att sova. Vissa dygn känns det som att jag äter, sover och lever praktikplats, och det är nog inte så nyttigt. Eller så trevligt för resten av min familj. Jag försöker fokusera om på vägen hem, jag försöker vara i nuet och jobba på jobbet och vara mamma och fru hemma. Det går sådär, tror jag. Frågar ni min fru så går det nog rätt halvtaskigt... Men jag försöker, i alla fall!
Jag är i alla fall helt säker på att jag valt rätt yrke. Det är en jädrigt skön känsla, ärligt talat. Jag tittar på de andra psykologerna och hur de jobbar och vad yrket innebär, och fylls av en lugn och trygg och glad känsla som säger "I can do that!". Därmed inte på något sätt sagt att hela dagarna är fyllda av lugna och trygga och glada känslor. Men just yrkesrollen verkar rätt för mig.
I övrigt så ligger svärfar på sjukhuset sen någon månad tillbaka, det är oroligt och jobbigt men förhoppningsvis är det värsta över nu. Och om en månad drygt, precis när min praktikperiod är slut så kommer en firma och river ut hela vårt badrum för två månader framåt. Tjosan hejsan. Förhoppningsvis får vi bo hos min pappa under tiden (om han renoverat klart vid det laget...). Riktigt vad vi gör annars vet jag inte. Flyttar till svärföräldrarna? Men det blir så långt för Signe att pendla en timme till dagis varje morgon... Och det blir långt för henne om hon inte skulle gå på dagis på tre, fyra månader. Jag tror hon behöver dagis för att må bra, och det är helt klart ett motiv för att stanna i stan.
Om nån känner nån som har lust att hyra ut en bostad till en liten familj i maj och juni så hojta! Försäkringsbolaget betalar hyran!
tisdag 29 mars 2011
Skrika tills man svimmar...
Affektanfall beskrivs här, precis det här var det nog som hände Signe. Är egentligen inte förvånad att just hon är en unge som skriker tills hon tuppar av...
Olycka!
I söndags när vi lagade middag klättrade Signe på sin tripp-trapp-stol, och ramlade. Det har hänt förr, om man säger så, men den här gången slog hon nog i nacke/huvudet i bordsbenet. I alla fall blev hon jätteledsen, och när AB tog upp henne vrålade hon tills hon inte kunde andas. Och sen fortsatte hon att inte andas. Hon blev vitblå i ansiktet och ögonen rullade upp i huvudet så bara vitan syntes. Hon svimmade, helt enkelt. AB ropade åt mig att ringa 112, och medan jag gjorde krampade tydligen Signe också. Hon kom till sig och började vråla igen efter det, hon var kanske borta totalt 30-45 sekunder.
Operatören hörde "1,5-åring, slagit huvudet, svimmat" och sade inom nån minut att "nu är det en ambulans på väg". När de kom ammade Signe och var mer sig själv igen, men hon var väldigt dämpad i säkert en timme efteråt. Sen piggade hon på sig, och sista timmarna på akuten sprang hon runt runt i korridorerna och lekte som vanligt.
Vi tror att det var affektkramper, även om vi inte vet så mycket om det. Att hon bokstavligen skrek tills hon svimmade, antingen för att hon blev så upprörd, eller för att hon helt enkelt inte fick luft. Läkarna hade ingen alternativ förklaring, de var nöjda med att hon inte verkade må dåligt.
Men det var fruktansvärt hemskt! :( Min lilla älskling! Så jädra snabbt det kan gå fel. Nu, två dar efteråt, är jag helt utmattad och går runt och känner mig bedövad och som om det var mitt i natten. Det är inte nyttigt med våldsamma chocker, det är tydligt.
Operatören hörde "1,5-åring, slagit huvudet, svimmat" och sade inom nån minut att "nu är det en ambulans på väg". När de kom ammade Signe och var mer sig själv igen, men hon var väldigt dämpad i säkert en timme efteråt. Sen piggade hon på sig, och sista timmarna på akuten sprang hon runt runt i korridorerna och lekte som vanligt.
Vi tror att det var affektkramper, även om vi inte vet så mycket om det. Att hon bokstavligen skrek tills hon svimmade, antingen för att hon blev så upprörd, eller för att hon helt enkelt inte fick luft. Läkarna hade ingen alternativ förklaring, de var nöjda med att hon inte verkade må dåligt.
Men det var fruktansvärt hemskt! :( Min lilla älskling! Så jädra snabbt det kan gå fel. Nu, två dar efteråt, är jag helt utmattad och går runt och känner mig bedövad och som om det var mitt i natten. Det är inte nyttigt med våldsamma chocker, det är tydligt.
onsdag 16 mars 2011
Lättare liv
Det sköna med att vara på jobbet mellan halv nio och halv fem är att jag är mycket mindre trött. Säga vad man vill om praktikplats, det är inte ens hälften så jobbigt som att vara hemma själv med Signe samma tid. Dessutom har jag börjat cykla till och från jobbet, och har en handledare som envisas med att gå i trapporna istället för att ta hissen, så min grundkondis är mycket bättre. Inte har jag ont i ryggen heller. Vardagen är med ens lättare än det varit sen jag blev gravid.
lördag 12 mars 2011
Praktik och sjuk
En bra grej med min praktikplats är att tre av fyra psykologer i arbetsgruppen har tre barn var... Det blir rätt mycket barnprat, och väldigt stor känsla av förståelse för praktiska omständigheter. Fast hur tusan de överlever och klarar sin vardag vet jag inte. Det vet nog inte de heller.
Signe är världens sötnos. Nästan allt är roligt, hon pratar och pratar och pratar och tja, är allmän älskvärd. Fast igår fick hon feber och har det idag också - virus kanske, eller en reaktion på vaccineringen hon fick förra veckan. Det är kanske är världens minstaste släng av mässlingen. Alvedon och vila och mycket hemmalek är grejen.
Signe är världens sötnos. Nästan allt är roligt, hon pratar och pratar och pratar och tja, är allmän älskvärd. Fast igår fick hon feber och har det idag också - virus kanske, eller en reaktion på vaccineringen hon fick förra veckan. Det är kanske är världens minstaste släng av mässlingen. Alvedon och vila och mycket hemmalek är grejen.
tisdag 1 mars 2011
Nattsömn, nya rutiner och sjuklighet
Det märks på Signe att vi ändrat hennes rutiner. Jag tror hon saknar mig. Hon är mammig igen, så där som hon inte varit sedan i somras, tycker inte om när jag försvinner. Och vill inte somna själv i spjälisen, säger "nej" när jag frågar om det är dags att gå och sova i sängen, och skulle nog hemskt gärna sova i famnen hela natten. Än så länge har hon gått med på att somna i sängen varje kväll, blir man tillräckligt trött orkar man inte bråka... Men hon är tydlig med att hon tycker att det är en dålig idé. Och hon har börjat vakna oftare på nätterna igen, förra veckan sov hon bara en eller kanske två hela nätter.
Det är ju fortfarande lyx jämfört med förut, men jag blir så klart lite rädd att hela härvan ska börja om igen. Att hon ska vänja sig vid att vakna oftare och oftare. Men jag tror det är mest rädslan som spökar. Det var ju aldrig någonsin vår tanke att hon inte skulle få ha mammakontakt när hon behövde det. Bara att inte hon och vi skulle vara helt uttröttade av att hon inte kunde somna om själv varenda gång hon vaknade. Om hon nu då och då när hon vaknar på natten inser att hon faktiskt behöver en mamma och ropar på oss, då är det klart att vi kommer. Och vill hon verkligen inte sova själv så slipper hon, förstås. Jag tänker lita på att om hon är trygg och trött då sover hon, och är hon inte trygg och trött då får vi fixa det som fattas.
Det är klart att hon reagerar - i början var jag ju med henne dygnet runt. Nu är vi tillsammans kanske tre timmar... Det är ju skitlite. Nio veckor kvar nu, sen är det sommarlov.
Idag är jag dessutom sjuk, pallrade mig till praktiken men gick hem mitt i ett möte på förmiddagen, för jag var rädd att jag skulle kräkas på sjukhuset och sprida vinterkräksjukan över hela våningsplanet. Det gjorde jag nu inte, vare sig där eller hemma, men sjuk är jag. Ont i hela kroppen, mest mage och rygg, och lite feber. Blä blä. Kommer förmodligen vara hemma imorgon med, även om jag faktiskt mår mycket bättre nu än i morse. Men så har jag vilat hela dagen också. Man kanske ska satsa på det där med en feberfri dag för oss vuxna också...
Det är ju fortfarande lyx jämfört med förut, men jag blir så klart lite rädd att hela härvan ska börja om igen. Att hon ska vänja sig vid att vakna oftare och oftare. Men jag tror det är mest rädslan som spökar. Det var ju aldrig någonsin vår tanke att hon inte skulle få ha mammakontakt när hon behövde det. Bara att inte hon och vi skulle vara helt uttröttade av att hon inte kunde somna om själv varenda gång hon vaknade. Om hon nu då och då när hon vaknar på natten inser att hon faktiskt behöver en mamma och ropar på oss, då är det klart att vi kommer. Och vill hon verkligen inte sova själv så slipper hon, förstås. Jag tänker lita på att om hon är trygg och trött då sover hon, och är hon inte trygg och trött då får vi fixa det som fattas.
Det är klart att hon reagerar - i början var jag ju med henne dygnet runt. Nu är vi tillsammans kanske tre timmar... Det är ju skitlite. Nio veckor kvar nu, sen är det sommarlov.
Idag är jag dessutom sjuk, pallrade mig till praktiken men gick hem mitt i ett möte på förmiddagen, för jag var rädd att jag skulle kräkas på sjukhuset och sprida vinterkräksjukan över hela våningsplanet. Det gjorde jag nu inte, vare sig där eller hemma, men sjuk är jag. Ont i hela kroppen, mest mage och rygg, och lite feber. Blä blä. Kommer förmodligen vara hemma imorgon med, även om jag faktiskt mår mycket bättre nu än i morse. Men så har jag vilat hela dagen också. Man kanske ska satsa på det där med en feberfri dag för oss vuxna också...
söndag 27 februari 2011
Heltid
Det märks att det ändå är rätt jobbigt att börja praktisera. Och att det var rätt jobbigt att det strulade en massa precis innan praktiken började (handledaren fick sparken/blev förflyttad från sitt team, och meddelade att han inte kunde ha någon praktikant, tre dar innan jag skulle börja. Det löste sig, men inte förrän i måndags.).
Min mage har nämligen kraschat igen. Som den gjorde i höstas, då jag blev jättejättesjuk några dar. Jag tänkte inte bli det igen. Men det märks att det var jobbigt.
På måndag börjar jag igen. Det är bara att köra på. Nio veckor kvar av heltid.
Min mage har nämligen kraschat igen. Som den gjorde i höstas, då jag blev jättejättesjuk några dar. Jag tänkte inte bli det igen. Men det märks att det var jobbigt.
På måndag börjar jag igen. Det är bara att köra på. Nio veckor kvar av heltid.
onsdag 23 februari 2011
Praktik
Plötsligt jobbar jag heltid. Sen i måndags. Tack och lov en kort heltid, mellan halv nio och strax efter fyra, och inte så långt hemifrån. Och tack och lov med en trevlig handledare, som inte är superstressad.
Signe får gå lite längre på dagis från och med nu, men mormor I och morfar A hjälps åt med att hämta de dagar AB inte jobbar hemifrån.
På ett sätt är det mycket mindre jobbigt att vara på jobbet på dagarna än hemma med Signe. I alla fall denna vecka. På ett annat sätt är det väldigt konstigt att vara hemifrån och inte vara med Signe särskilt mycket. Väldigt kluvet.
Signe får gå lite längre på dagis från och med nu, men mormor I och morfar A hjälps åt med att hämta de dagar AB inte jobbar hemifrån.
På ett sätt är det mycket mindre jobbigt att vara på jobbet på dagarna än hemma med Signe. I alla fall denna vecka. På ett annat sätt är det väldigt konstigt att vara hemifrån och inte vara med Signe särskilt mycket. Väldigt kluvet.
lördag 19 februari 2011
Prat!
Signe har slutat jollra nu. Sen nån vecka tillbaka verkar varje ljud hon säger vara en specifik glosa. Det är en stor förändring! Det betyder inte att vi alltid förstår vilken glosa hon menar, tvärtom. Det märks tydligare vilka ljud hon inte klarar av, t ex sss, och att det mesta hon säger låter ungefär likadant. Men hon vet vad hon menar. Enorm skillnad!
Och ord vi faktiskt känner igen rasslar in som på ett löpande band. Dagens nytillskott är "alle", alltså nalle. "Igne" har funnits med ett tag - det är hon själv. Och "iiin" som betyder min. "Iiiila" kommer ofta, det är lila. Används också om mörkrött, rosa och mörkblått. Hon gillar de nyanserna.
Det är så coolt att följa henne. Det är så coolt att hon har börjat prata så mycket mer med oss! Nu är det på vippen till ett riktigt språk - det gäller bara för oss att tyda henne.
Och ord vi faktiskt känner igen rasslar in som på ett löpande band. Dagens nytillskott är "alle", alltså nalle. "Igne" har funnits med ett tag - det är hon själv. Och "iiin" som betyder min. "Iiiila" kommer ofta, det är lila. Används också om mörkrött, rosa och mörkblått. Hon gillar de nyanserna.
Det är så coolt att följa henne. Det är så coolt att hon har börjat prata så mycket mer med oss! Nu är det på vippen till ett riktigt språk - det gäller bara för oss att tyda henne.
torsdag 17 februari 2011
Vitsen med att vänta
Jag tycker det är så coolt att det går att förhandla med Signe. Att det går att säga vad man vill och sen vänta in henne. Så gör jag ofta. Jag säger vad jag vill och de gånger hon säger nej, eller bara inte svarar, så upprepar jag mig en eller kanske två gånger. Och sen slutar jag. Går därifrån, gör något annat. Och kanske sju av tio gånger gör hon det jag bad om en liten stund senare.
Häromdan handlade det om tröjor. Hon gick omkring i bara byxorna och jag minns inte riktigt om det var för att det såg kallt ut eller om vi skulle nånstans, hursom så ville jag ha en tröja på henne. Så jag tog fram två tröjor och höll fram dem och sade att "vill du ha den eller den?". "Nä!" sade Signe. Jag frågade ett par gånger till, men nej, hon ville inte ha någon av dem. Då lade jag dem på golvet, och gick och gjorde något annat i köket istället. Så viktigt var det liksom inte.
Två minuter senare kommer hon med en av tröjorna (den lila av dem, givetvis) och vill ha den på sig. Hon behövde liksom bara få fundera på saken en stund. Och jag måste inte vinna varje strid, eller bli sur för att hon inte gör som jag vill. Det räcker väldigt långt med att bara tala om vad jag tycker, och sen lämna ämnet. Mycket, mycket skönare än att försöka tvinga henne - det går ju, hon är ju mycket mindre än mig, men det går inte utan att hon blir förtvivlad. Och det är få saker som är så viktiga.
Häromdan handlade det om tröjor. Hon gick omkring i bara byxorna och jag minns inte riktigt om det var för att det såg kallt ut eller om vi skulle nånstans, hursom så ville jag ha en tröja på henne. Så jag tog fram två tröjor och höll fram dem och sade att "vill du ha den eller den?". "Nä!" sade Signe. Jag frågade ett par gånger till, men nej, hon ville inte ha någon av dem. Då lade jag dem på golvet, och gick och gjorde något annat i köket istället. Så viktigt var det liksom inte.
Två minuter senare kommer hon med en av tröjorna (den lila av dem, givetvis) och vill ha den på sig. Hon behövde liksom bara få fundera på saken en stund. Och jag måste inte vinna varje strid, eller bli sur för att hon inte gör som jag vill. Det räcker väldigt långt med att bara tala om vad jag tycker, och sen lämna ämnet. Mycket, mycket skönare än att försöka tvinga henne - det går ju, hon är ju mycket mindre än mig, men det går inte utan att hon blir förtvivlad. Och det är få saker som är så viktiga.
söndag 13 februari 2011
Frågor och färger
Jag har lagt till en rolig knapp på min blogg, inspirerad av lite andra bloggar jag läser. Via knappen går det att ställa frågor till mig, och jag lovar att svara på alla frågor här i bloggen så gott jag kan. Så - fråga vad som helst! Jag kommer svara.
Signe har för övrigt helt klart lila som favoritfärg. Det är lite roligt.
Signe har för övrigt helt klart lila som favoritfärg. Det är lite roligt.
lördag 12 februari 2011
Hela natten, var det ja
Signe sov gott i sin egen säng till klockan sex imorse. Sen sov hon lika gott en timme till i ABs famn. Sen var det morgon, för oss alla tre. Så så gick det.
Hon är cool, lillsnuttan. Och ikväll sover hon hos morfar, och vi får tid för oss själva igen. Det behövs. Och ska bli skönt.
Men ännu skönare är att livet börjar funka för oss. Och vi fick inte panik. Och hon sover bra igen. Bra grejer.
Och jag har städat badrummet. Det är också väldigt bra grejer. Särskilt efter att ha varit förkyld hela veckan - har jag lust att städa är jag definitivt på bättringsvägen.
Hon är cool, lillsnuttan. Och ikväll sover hon hos morfar, och vi får tid för oss själva igen. Det behövs. Och ska bli skönt.
Men ännu skönare är att livet börjar funka för oss. Och vi fick inte panik. Och hon sover bra igen. Bra grejer.
Och jag har städat badrummet. Det är också väldigt bra grejer. Särskilt efter att ha varit förkyld hela veckan - har jag lust att städa är jag definitivt på bättringsvägen.
fredag 11 februari 2011
Det händer mycket nu
För första gången sen vi lyckades övertala Signe om att hon kan somna in av egen kraft protesterade hon vid läggningen. Det har annars gått hur bra som helst i en dryg månad. Men inte ikväll. Eller egentligen har hon sömnstrulat hela veckan, en natt sov hon obrutet men annars har det varit strul strul strul. Skillnaden är att vi är i ett helt annat skick att hantera det. Men det är förstås jobbigt ändå.
Och så strular hon i största allmänhet - jag tror det händer mycket för henne nu. Nya ord rasslar in dagligen, det är som om hon smakar på dem. Och så är det som att hon måste testa allting på nytt. Får jag dricka badvattnet? Inte? Men nu då? Eller nu? Måste jag ha blöja? Måste jag ta på kläderna? Kan jag säga nej? Tydligen. Kan jag göra det igen, och igen och igen och igen? Inte? Total förtvivlan.
Och varje morgon frågan "måste jag verkligen gå till förskolan idag?". Hon protesterar och springer undan och tja, vill inte. Tills jag bekräftar att hon inte vill. Och säger att hon ska ändå. Då är det okej, sen tar vi på overallen och rullar iväg och allt är helt okej, även när jag går ifrån henne. Men hon måste liksom kolla.
Ja, och så får hon tokutbrott när vi inte gör som hon säger, eller inte förstår henne. Det har hon förstås alltid fått, men nu är de intensivare igen, och kommer snabbare. Och hon gör oss illa, rycker mina glasögon och nyps och rivs och drar i håret, fast vi säger nej och aj. Så det händer mycket. Av och till, egentligen större delen av tiden, är hon på soligt humör. Men det här trotset, ilskan, tvärtemotet, ligger och bubblar väldigt nära ytan.
Och ikväll ville hon inte sova i sin säng. Hon ville sova, och några gånger bad hon om att bli buren till sängen, men när hon fick klart för sig att hon skulle stanna där protesterade hon. Vi ägnade en halvtimme åt att förhandla om saken, en stund i min famn och sen ner i sängen, och så upp igen efter protester. Vi pratade, eller jag pratade och hon reagerade och nickade och skakade på huvudet och tyckte saker.
Till slut satt vi färdigpratade i hennes mörka sovrum, hon hade slappnat av i min famn och jag sade att nu, älsklingen, nu ska vi lägga dig i din säng och så ska du sova där. Och sen lade jag ner henne, fast hon skakat på huvudet och sagt att nej, det skulle hon inte.
Hon var trött och låg ner, men protesterade med rösten. Hon skrek, och grät, och skrek, förbannad som bara den. Men rätt ner i kudden, hon försökte inte sätta sig upp eller få tag på mig. Det var som att hon köpte det jag sade, men inte höll med om det. Hon skrek kanske nån minut, och jag var väl på gränsen till att ge upp när hon tystnade och somnade, medan jag strök henne över ryggen.
Det var första gången någonsin jag inte tagit upp henne när hon velat. Men det var så tydligt att tja, att hon mest testade vad som gällde. Att hon var arg, inte förtvivlad. Och det spelar ju in att jag vet att hon kan, och att vi hade pratat om det innan. Att vi båda visste vad som pågick.
Nu sover hon. Vi får väl se hur det blir inatt. Det känns som att det kan gå åt vilket håll som helst. Det är fullt möjligt att vi inte hör av henne igen förrän imorgon bitti. Det är lika möjligt att hon skriker om fem minuter och inte vill vara ensam mer i natt. Det andra alternativet är väl i och för sig mer troligt, men det är inte självklart att det blir så.
Vi får se, helt enkelt.
Och så strular hon i största allmänhet - jag tror det händer mycket för henne nu. Nya ord rasslar in dagligen, det är som om hon smakar på dem. Och så är det som att hon måste testa allting på nytt. Får jag dricka badvattnet? Inte? Men nu då? Eller nu? Måste jag ha blöja? Måste jag ta på kläderna? Kan jag säga nej? Tydligen. Kan jag göra det igen, och igen och igen och igen? Inte? Total förtvivlan.
Och varje morgon frågan "måste jag verkligen gå till förskolan idag?". Hon protesterar och springer undan och tja, vill inte. Tills jag bekräftar att hon inte vill. Och säger att hon ska ändå. Då är det okej, sen tar vi på overallen och rullar iväg och allt är helt okej, även när jag går ifrån henne. Men hon måste liksom kolla.
Ja, och så får hon tokutbrott när vi inte gör som hon säger, eller inte förstår henne. Det har hon förstås alltid fått, men nu är de intensivare igen, och kommer snabbare. Och hon gör oss illa, rycker mina glasögon och nyps och rivs och drar i håret, fast vi säger nej och aj. Så det händer mycket. Av och till, egentligen större delen av tiden, är hon på soligt humör. Men det här trotset, ilskan, tvärtemotet, ligger och bubblar väldigt nära ytan.
Och ikväll ville hon inte sova i sin säng. Hon ville sova, och några gånger bad hon om att bli buren till sängen, men när hon fick klart för sig att hon skulle stanna där protesterade hon. Vi ägnade en halvtimme åt att förhandla om saken, en stund i min famn och sen ner i sängen, och så upp igen efter protester. Vi pratade, eller jag pratade och hon reagerade och nickade och skakade på huvudet och tyckte saker.
Till slut satt vi färdigpratade i hennes mörka sovrum, hon hade slappnat av i min famn och jag sade att nu, älsklingen, nu ska vi lägga dig i din säng och så ska du sova där. Och sen lade jag ner henne, fast hon skakat på huvudet och sagt att nej, det skulle hon inte.
Hon var trött och låg ner, men protesterade med rösten. Hon skrek, och grät, och skrek, förbannad som bara den. Men rätt ner i kudden, hon försökte inte sätta sig upp eller få tag på mig. Det var som att hon köpte det jag sade, men inte höll med om det. Hon skrek kanske nån minut, och jag var väl på gränsen till att ge upp när hon tystnade och somnade, medan jag strök henne över ryggen.
Det var första gången någonsin jag inte tagit upp henne när hon velat. Men det var så tydligt att tja, att hon mest testade vad som gällde. Att hon var arg, inte förtvivlad. Och det spelar ju in att jag vet att hon kan, och att vi hade pratat om det innan. Att vi båda visste vad som pågick.
Nu sover hon. Vi får väl se hur det blir inatt. Det känns som att det kan gå åt vilket håll som helst. Det är fullt möjligt att vi inte hör av henne igen förrän imorgon bitti. Det är lika möjligt att hon skriker om fem minuter och inte vill vara ensam mer i natt. Det andra alternativet är väl i och för sig mer troligt, men det är inte självklart att det blir så.
Vi får se, helt enkelt.
onsdag 9 februari 2011
Tillbakablick.
Jag läste just igenom min egen blogg. Det är möjligen lite ego. Eller ett tecken på att jag är förkyld och ganska uttråkad och mest vill sitta i soffan. Hursom så kom jag ända tillbaka till februari förra året.
Den första reflektionen var att det var rätt bra jädra synd om oss. Jag började gråta rätt snabbt, och fortsatte med det ända tills jag kom till våren. I våras var jag tydligen inte lika deppad, vad det verkar.
Den andra reflektionen var nog att jag skriver helt okej. Jag har annars mest tänkt om den här bloggen att jag verkligen inte anstränger mig och att jag inte skriver så där fint och roligt och genomtänkt och tja, bra, som alla andra. Men uppenbarligen var det både rörande och lättläst. I alla fall för mig själv, som kommer ihåg allt jag skriver om.
Och den tredje reflektionen var shit, vad mycket jag inte skriver om. Massor massor med händelser och planer och tankar och principer och grejer som aldrig nått bloggen. Såklart. Om jag skrev allting här skulle jag ju inte ha tid att leva. Och också, väldigt tydligt, att när det krisar mellan mig och AB så skriver jag ingenting. För att jag inte är bekväm med att skriva om henne på det sättet här. Så när det varit tyst på bloggen har vi antingen haft världens äktenskapskris, eller så har jag mått utmärkt och varit upptagen med att leva och må bra. Det är nog ungefär fifty/fifty hittills, tror jag.
Det kändes rätt bra att läsa den, i alla fall. Och det kändes jättejättebra att läsa alla snälla, varma, stöttande och tankeväckande kommentarer jag fått hela tiden. Det hade jag också liksom missat. Att jag ju jätteofta får väldigt fina kommentarer. Det gjorde mig glad att återupptäcka.
Den första reflektionen var att det var rätt bra jädra synd om oss. Jag började gråta rätt snabbt, och fortsatte med det ända tills jag kom till våren. I våras var jag tydligen inte lika deppad, vad det verkar.
Den andra reflektionen var nog att jag skriver helt okej. Jag har annars mest tänkt om den här bloggen att jag verkligen inte anstränger mig och att jag inte skriver så där fint och roligt och genomtänkt och tja, bra, som alla andra. Men uppenbarligen var det både rörande och lättläst. I alla fall för mig själv, som kommer ihåg allt jag skriver om.
Och den tredje reflektionen var shit, vad mycket jag inte skriver om. Massor massor med händelser och planer och tankar och principer och grejer som aldrig nått bloggen. Såklart. Om jag skrev allting här skulle jag ju inte ha tid att leva. Och också, väldigt tydligt, att när det krisar mellan mig och AB så skriver jag ingenting. För att jag inte är bekväm med att skriva om henne på det sättet här. Så när det varit tyst på bloggen har vi antingen haft världens äktenskapskris, eller så har jag mått utmärkt och varit upptagen med att leva och må bra. Det är nog ungefär fifty/fifty hittills, tror jag.
Det kändes rätt bra att läsa den, i alla fall. Och det kändes jättejättebra att läsa alla snälla, varma, stöttande och tankeväckande kommentarer jag fått hela tiden. Det hade jag också liksom missat. Att jag ju jätteofta får väldigt fina kommentarer. Det gjorde mig glad att återupptäcka.
Även det dåliga är bättre nu
Nu körde det ihop sig lite igen, jag är förkyld och har fått någon besynnerlig ryggkrämpa och AB har tandvärk. Och Signe har sovit dåligt nu igen, i två nätter. Men det märks att situationen är en annan. Vi är inte på bristningsgränsen längre. Vi är inte helt slutkörda. Det är jobbigt, men inte mer än så. En sömnlös natt tar inte knäcken på oss. Vi kan se att det kommer gå över, och vi blir inte förtvivlade. Enorm skillnad. Det är en helt annan sak nu när vi sovit ikapp och inte har en gigantisk sömnskuld att kämpa emot.
onsdag 2 februari 2011
Signespråk
Vi längtar efter att hon ska börja prata! Ännu mer, kan man säga. Vi fattar ofta vad hon vill i stunden, men det är inte så lätt att veta hur mycket hon fattar av det vi säger. Förmodligen massor. Klok flicka, är hon.
Ojojoj säger hon när nåt är galet. Med olika tonfall, ibland uppfordrande, som i "Ojoj, nu är filen slut, jag måste få mer", och ibland ledset som i "ojojoj, jag slog mig, blås på min hand!". Och ibland bara förundrat, ett långt utdraget "ooooj", inför fina och konstiga och spännande saker.
"Mama!" är ett verb och betyder "fixa!".
"Vovve" är hund, eller andra söta djur, och de är mycket viktiga och måste ofta bäras omkring på. Ett högt, utdraget "iiiiii" är en katt, som säger "mjauu". Eller "iiii" vilket faktiskt är mer likt vad katter oftast säger.
"Iiita" är dagens bubblare, och betyder "rita", ett stort intresse.
"Mm" betyder ja. Huvudskakningar är nej.
"Däh" betyder där, den, det, fixa, ge mig, vad är det? och tja, saker i största allmänhet.
Kaniner anges genom att rynka på näsan och blåsa utåt. För så har mamma sagt att kaniner gör... Och hästar säger "hähähähä".
Rätt många grejer har hon sagt en gång och sen inte igen; boll, rida, bra, Signe, titta. Förhoppningsvis lagras alla hennes noggrannt samlade glosor i något stort förråd nånstans, och släpps ut allihop samtidigt framåt våren. Hon spar på ord som om de vore skatter, och har oss att upprepa namnet på allt i hennes omgivning om och om igen. Det är häftigt.
Hon kan över och under, bakom och framför, uppåt och neråt, färger, möbler, kroppsdelar, djur och deras läten, lägenhetens olika rum, namn på släktingar och förskolepedagoger och massor med olika fåglar. Så coolt!
Så prata snart, gumman! Vi vill veta vad du har att säga!
Ojojoj säger hon när nåt är galet. Med olika tonfall, ibland uppfordrande, som i "Ojoj, nu är filen slut, jag måste få mer", och ibland ledset som i "ojojoj, jag slog mig, blås på min hand!". Och ibland bara förundrat, ett långt utdraget "ooooj", inför fina och konstiga och spännande saker.
"Mama!" är ett verb och betyder "fixa!".
"Vovve" är hund, eller andra söta djur, och de är mycket viktiga och måste ofta bäras omkring på. Ett högt, utdraget "iiiiii" är en katt, som säger "mjauu". Eller "iiii" vilket faktiskt är mer likt vad katter oftast säger.
"Iiita" är dagens bubblare, och betyder "rita", ett stort intresse.
"Mm" betyder ja. Huvudskakningar är nej.
"Däh" betyder där, den, det, fixa, ge mig, vad är det? och tja, saker i största allmänhet.
Kaniner anges genom att rynka på näsan och blåsa utåt. För så har mamma sagt att kaniner gör... Och hästar säger "hähähähä".
Rätt många grejer har hon sagt en gång och sen inte igen; boll, rida, bra, Signe, titta. Förhoppningsvis lagras alla hennes noggrannt samlade glosor i något stort förråd nånstans, och släpps ut allihop samtidigt framåt våren. Hon spar på ord som om de vore skatter, och har oss att upprepa namnet på allt i hennes omgivning om och om igen. Det är häftigt.
Hon kan över och under, bakom och framför, uppåt och neråt, färger, möbler, kroppsdelar, djur och deras läten, lägenhetens olika rum, namn på släktingar och förskolepedagoger och massor med olika fåglar. Så coolt!
Så prata snart, gumman! Vi vill veta vad du har att säga!
måndag 31 januari 2011
Fyra pers är typ lagom
Jag blev i en nätdiskussion påmind om hur det var innan vi fick barn och vad vi trodde om hur det skulle bli. Vi hade ju faktiskt en massa tankar om den första tiden. Vi var ju hemma båda två i 10 veckor, och eftersom de allra flesta klarar sig själva efter tio dar så tänkte vi att oj, vad mysigt. Det kommer ju gå jättebra, och vi kan ta med bebisen överallt och vi ska gå långa hundpromenader och fika och bara vara tillsammans som familj. Mys mys mys. Tänkte vi.
Det tänkte inte Signe.
Hon skrek och skrek och skrek och gnällde och skrek och spände sig och skrek och attackammade i fjorton sekunder och kräktes och gnällde och skrek och tja, osv osv osv. Och var egentligen bara nöjd om man hade henne i sjal eller famn och stod upp och hoppade. Jag hade också läst om de där 14 timmarna som bebisar sover - men inte förutsett att det var i 20-minuterspass, och bara om man hoppade upp och ner samtidigt.
"Sov när bebin sover", jo tjosan, det är inte så lätt medan man står och hoppar samtidigt. Det är väldigt många aktiviteter som inte går att göra medan man står och hoppar. Typ äta, sova och gå på toa... Och det där med att sitta och amma långa stunder hände inte heller - hon skrek tills hon fick bröstet, ammade i 5 min, kräktes och ville bli omkringburen igen. Tills hon nästa gång illvrålade tills hon fick bröstet. Och försökte jag ge henne bröstet när hon inte var hungrig så vrålade hon som om jag försökte mörda henne, så det gick liksom inte att förekomma hungervrålen heller.
Och när hon äntligen efter flera månader hittade tummen och kunde lugna ner sig själv lite och snutta på något (bröstet var äckligt, nappar var äckliga, allt annat var äckligt... ) då fick vi höra att "ojdå, det blir så svårt att sluta med sen!". Som om vi brydde oss...
Vår plan var att jag skulle ta hand om bebisen (amma, bära, och sånt) och AB skulle visserligen också ta hand om bebisen lite grann, och så skulle hon ta hand om mig, typ laga mat, dammsuga, gå ut med hunden. Det byggde dock på att det räckte med en människa som tog hand om ungen. Men jag kunde inte stå och hoppa 24 timmar om dygnet. Det gick inte. Så AB fick ta över hon också, och stå och hoppa, och ingen av oss kunde laga mat och gå ut med hunden, fast det också måste göras.
Det var då vi började åka till ABs föräldrar och bo där. (Ja, att jag fick bältros spelade också in.) Det visade sig nämligen att om man har en konstant arbetsuppgift som måste utföras med all koncentration 24 timmar om dygnet då är en tre eller fyra människor ganska lagom. Så det var då jag kom fram till att fyra pers på en bebis är ungefär tillräckligt. Tre som går treskift, och en som tar markservicen. Bortsett från att ABs mamma fick sova i veckorna när vi inte var där, och var något piggare än oss, plus att hon inte gick fullständigt i bitar av bebisskriket, så hon lyckades laga mat också. Jag är full av beundran.
Väldigt mycket blev vi bitna i svansen av precis samma egenskaper som gör oss till i många avseenden väldigt bra mammor. Vi är jätteuppmärksamma på Signe, jättelyhörda och bryr oss massor. Vi känner jättestarkt det hon känner, och vill bara att hon ska vara glad. Vi vill ge henne allt hon behöver och alltid finnas där för henne. Plus att vi i övrigt också är ambitiösa och försöker ha ett rent hem, och äta nyttig mat och vara bra mattar osv osv... Jättebra grejer - men dålig kombination med en high need-baby.
Jag är så glad att hon växte upp! Och jag är ibland lite ledsen över att vi aldrig fick den där mysiga bebistiden som jag vet att vissa har och som vi trodde att vi skulle få. Det blev inte så helt enkelt, och jag tänker att det får göra så ont som det gör. Jag är stolt över att vi klarade av det, och jag är stolt över att jag tror att det inte gick ut över Signe när vi inte orkade med ensamma. Det är bra med en by Även om vår är lite geografiskt utspridd.
Det tänkte inte Signe.
Hon skrek och skrek och skrek och gnällde och skrek och spände sig och skrek och attackammade i fjorton sekunder och kräktes och gnällde och skrek och tja, osv osv osv. Och var egentligen bara nöjd om man hade henne i sjal eller famn och stod upp och hoppade. Jag hade också läst om de där 14 timmarna som bebisar sover - men inte förutsett att det var i 20-minuterspass, och bara om man hoppade upp och ner samtidigt.
"Sov när bebin sover", jo tjosan, det är inte så lätt medan man står och hoppar samtidigt. Det är väldigt många aktiviteter som inte går att göra medan man står och hoppar. Typ äta, sova och gå på toa... Och det där med att sitta och amma långa stunder hände inte heller - hon skrek tills hon fick bröstet, ammade i 5 min, kräktes och ville bli omkringburen igen. Tills hon nästa gång illvrålade tills hon fick bröstet. Och försökte jag ge henne bröstet när hon inte var hungrig så vrålade hon som om jag försökte mörda henne, så det gick liksom inte att förekomma hungervrålen heller.
Och när hon äntligen efter flera månader hittade tummen och kunde lugna ner sig själv lite och snutta på något (bröstet var äckligt, nappar var äckliga, allt annat var äckligt... ) då fick vi höra att "ojdå, det blir så svårt att sluta med sen!". Som om vi brydde oss...
Vår plan var att jag skulle ta hand om bebisen (amma, bära, och sånt) och AB skulle visserligen också ta hand om bebisen lite grann, och så skulle hon ta hand om mig, typ laga mat, dammsuga, gå ut med hunden. Det byggde dock på att det räckte med en människa som tog hand om ungen. Men jag kunde inte stå och hoppa 24 timmar om dygnet. Det gick inte. Så AB fick ta över hon också, och stå och hoppa, och ingen av oss kunde laga mat och gå ut med hunden, fast det också måste göras.
Det var då vi började åka till ABs föräldrar och bo där. (Ja, att jag fick bältros spelade också in.) Det visade sig nämligen att om man har en konstant arbetsuppgift som måste utföras med all koncentration 24 timmar om dygnet då är en tre eller fyra människor ganska lagom. Så det var då jag kom fram till att fyra pers på en bebis är ungefär tillräckligt. Tre som går treskift, och en som tar markservicen. Bortsett från att ABs mamma fick sova i veckorna när vi inte var där, och var något piggare än oss, plus att hon inte gick fullständigt i bitar av bebisskriket, så hon lyckades laga mat också. Jag är full av beundran.
Väldigt mycket blev vi bitna i svansen av precis samma egenskaper som gör oss till i många avseenden väldigt bra mammor. Vi är jätteuppmärksamma på Signe, jättelyhörda och bryr oss massor. Vi känner jättestarkt det hon känner, och vill bara att hon ska vara glad. Vi vill ge henne allt hon behöver och alltid finnas där för henne. Plus att vi i övrigt också är ambitiösa och försöker ha ett rent hem, och äta nyttig mat och vara bra mattar osv osv... Jättebra grejer - men dålig kombination med en high need-baby.
Jag är så glad att hon växte upp! Och jag är ibland lite ledsen över att vi aldrig fick den där mysiga bebistiden som jag vet att vissa har och som vi trodde att vi skulle få. Det blev inte så helt enkelt, och jag tänker att det får göra så ont som det gör. Jag är stolt över att vi klarade av det, och jag är stolt över att jag tror att det inte gick ut över Signe när vi inte orkade med ensamma. Det är bra med en by Även om vår är lite geografiskt utspridd.
söndag 30 januari 2011
Alldeles ovanligt fantastisk
En kompis skrev i sin blogg om varför folk bloggar om sina barn, och antog att det handlade om att antingen skryta om sitt barns förträfflighet, eller vältra sig i sin olycka. Det är sant båda delarna i mitt fall, för som säkert alla märkt så är just mitt barn helt otroligt fantastiskt underbart och alldeles alldeles speciellt. Tycker jag, i alla fall. Och det tycker hon med. Och att vi beklagar vår nöd har väl varit lika uppenbart. Så det kan säkert stämma.
Och jo, den tredje anledningen, att kunna kommunicera med folk när man inte kan träffa dem, stämmer bra in på oss också. Vi har till skillnad från somliga, inte flyttat till någon gudsförgäten del av landet, men ärligt talat har massiv sömnbrist ungefär samma effekt.
Signe sov hela nätter förra veckan, fem nätter i sträck. I lördags åkte vi på middag hos vänner, och Signe sov hos min pappa. Och det fantastiska var att vi inte behövde välja mellan att antingen vara sociala och träffa folk, men helt utmattade, eller sova och vara ensamma. Vi kunde gå på middag som vanligt folk och inte yrsliga och darriga. Det var så skönt.
Och Signe verkade ha det bra hos morfar. Tydligen hade hon gått själv till sängen när hon var trött på kvällen, och somnat på en kvart. Inatt gjorde hon inte om förra veckans bedrift, utan vaknade klockan tre och var svår att söva om, så AB fick inte så mycket sömn efter det. Men i alla fall.
Vi är människor igen. Hurra! (Hoppas det håller i sig.)
Och jo, den tredje anledningen, att kunna kommunicera med folk när man inte kan träffa dem, stämmer bra in på oss också. Vi har till skillnad från somliga, inte flyttat till någon gudsförgäten del av landet, men ärligt talat har massiv sömnbrist ungefär samma effekt.
Signe sov hela nätter förra veckan, fem nätter i sträck. I lördags åkte vi på middag hos vänner, och Signe sov hos min pappa. Och det fantastiska var att vi inte behövde välja mellan att antingen vara sociala och träffa folk, men helt utmattade, eller sova och vara ensamma. Vi kunde gå på middag som vanligt folk och inte yrsliga och darriga. Det var så skönt.
Och Signe verkade ha det bra hos morfar. Tydligen hade hon gått själv till sängen när hon var trött på kvällen, och somnat på en kvart. Inatt gjorde hon inte om förra veckans bedrift, utan vaknade klockan tre och var svår att söva om, så AB fick inte så mycket sömn efter det. Men i alla fall.
Vi är människor igen. Hurra! (Hoppas det håller i sig.)
torsdag 27 januari 2011
Bra bra!
Idag har jag:
Sovit en hel natt ostört för tredje natten i rad.
Lämnat Signe på dagis utan att hon grät.
Tränat och köpt träningskort.
Lagat god lunch.
Bakat två västerbottenpajer till lördagens knytismiddag som vi ska till.
Sett på när Signe räknade ut att hon kan sätta ihop duplobitar själv (och inte bara beställa hopsättning från mamma) och dra isär dem.
Ätit semla och druckit riktigt kaffe (alltså gjort med vår espressomaskin med skummad mjölk till).
Allt detta är skitbra grejer! Jag mår just nu alldeles utmärkt! (Värt att notera, kan man säga.)
Sovit en hel natt ostört för tredje natten i rad.
Lämnat Signe på dagis utan att hon grät.
Tränat och köpt träningskort.
Lagat god lunch.
Bakat två västerbottenpajer till lördagens knytismiddag som vi ska till.
Sett på när Signe räknade ut att hon kan sätta ihop duplobitar själv (och inte bara beställa hopsättning från mamma) och dra isär dem.
Ätit semla och druckit riktigt kaffe (alltså gjort med vår espressomaskin med skummad mjölk till).
Allt detta är skitbra grejer! Jag mår just nu alldeles utmärkt! (Värt att notera, kan man säga.)
tisdag 25 januari 2011
Oooa ooooa!
Hon gjorde om det! Hon sov till sju idag också! Det har aldrig hänt förut, att hon sover hela nätter två gånger i rad. Hur fantastiskt som helst!
Hoppas det är en trend!
Hoppas det är en trend!
Oooa hela natten
För övrigt sov Signe i sin egen säng utan avbrott från åtta på kvällen till sju på morgonen. Helt jädra otroligt! Inte minst eftersom vi precis kommit hem efter fyra nätter hos svärisarna, och hon är rätt snorig. Så halvförkyld och efter miljöombyte - det måste vara någon slags rekord.
Det är definitivt någon slags rekord, för övrigt, jag tror hon sovit en hel natt typ tio gånger i sitt liv, och nio av de tio gångerna de senaste två månaderna. Yey yey yey yey!
Sömn! Hurra!
Och nu sitter hon i tvättsäcken och skicka slängkyssar till mig. Signe är bäst ingen protest!
Det är definitivt någon slags rekord, för övrigt, jag tror hon sovit en hel natt typ tio gånger i sitt liv, och nio av de tio gångerna de senaste två månaderna. Yey yey yey yey!
Sömn! Hurra!
Och nu sitter hon i tvättsäcken och skicka slängkyssar till mig. Signe är bäst ingen protest!
Snart klart
Två dagar in på tredje veckan av inskolning, och jag känner mig rätt överflödig. Imorgon tänker jag inte sitta där och hänga. Signe kramas och vinkar när jag går, och när hon hälsat och ammat när jag kommer så hoppar hon ner på golvet igen och leker med bilarna. Inte särdeles dramatiskt, kan man säga.
Vi får väl se vad hon säger om nån vecka, när hon varit där utan mig regelbundet. Men hon är i alla fall väldigt nöjd och glad med miljön och pedagogerna och allt som händer. Det känns bra.
Vi får väl se vad hon säger om nån vecka, när hon varit där utan mig regelbundet. Men hon är i alla fall väldigt nöjd och glad med miljön och pedagogerna och allt som händer. Det känns bra.
torsdag 20 januari 2011
"Inskolning utan gråt"-metoden
Idag, alltså dag nio av inskolning med heldagar, så lossnade det för Signe. Nu är det okej, nu kan jag lämna. Det är liksom det här läget jag har väntat på. Idag var jag borta ca 40 min på förmiddagen. Signe pep till när jag gick, men tystnade så fort jag var utom synhåll, och när jag kom tillbaka blev hon lite glad när hon fick syn på mig, och kom fram till mig, men i sakta mak liksom. Först lekte hon två sekunder till med det hon höll på med, och sen hade hon tid att hälsa ordentligt... Ingen panik, ingen ångest, inte ens lite oro. Glad att se mig, såklart, men ingen känsla av att jag räddade henne från något. Så skönt!
Jag tänkte redan från början att jag inte ville att Signe skulle behöva vara ledsen eller gråta vid inskolningen, vilket de andra barnen har gjort rätt mycket. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vad jag menar med "utan gråt", och jag menar så här:
1) När jag går vill jag kunna vara borta tills Signe slutat gråta och vara ledsen, för att det inte ska bli alldeles fel inlärning.
2) Jag vill inte att hon ska gråta mer än max nån minut, helst inte mer än 30 sekunder, och
3) jag vill inte att hon ska vara särskilt stressad eller bli väldigt ängslig under tiden jag är borta.
För att de kraven ska kunna uppfyllas samtidigt måste hon vara någorlunda trygg där hon är, och innan hon är det vill jag inte lämna henne alls, får då blir det bara fel.
Alltså har jag suttit i åtta dagar som mesigaste inskolningsmamman på hela förskolan (totalt 140 barn...) medan de andra mammorna och papporna har lämnat sina telningar längre och längre stunder för varje dag. Och jag har bara suttit där i lekrummet med min pekmobil och funnits på plats för Signe. Det har förekommit ett visst grupptryck från de andra föräldrarna kan man säga... Och en massa försäkringar från förskolepersonal om att det är bara att lämna, jag ska inte vara ängslig, det kommer gå så bra så bra. Alla barn gråter lite, det går över. Osv osv.
Men jag har inte varit ängslig. Jag har haft en plan! :-)
Det känns så skönt att det blev som jag trodde, att jag hade rätt. Att min strategi funkade för mig och Signe. Imorgon är hon ledig, men på måndag tror jag att jag kommer kunna vara borta en mycket längre stund, och det kommer förmodligen gå ganska gråt- och ångestfritt. Det är i alla fall vad jag tror kommer hända - och jag har ju haft rätt hittills. Skynda långsamt är bra grejer!
Jag tänkte redan från början att jag inte ville att Signe skulle behöva vara ledsen eller gråta vid inskolningen, vilket de andra barnen har gjort rätt mycket. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vad jag menar med "utan gråt", och jag menar så här:
1) När jag går vill jag kunna vara borta tills Signe slutat gråta och vara ledsen, för att det inte ska bli alldeles fel inlärning.
2) Jag vill inte att hon ska gråta mer än max nån minut, helst inte mer än 30 sekunder, och
3) jag vill inte att hon ska vara särskilt stressad eller bli väldigt ängslig under tiden jag är borta.
För att de kraven ska kunna uppfyllas samtidigt måste hon vara någorlunda trygg där hon är, och innan hon är det vill jag inte lämna henne alls, får då blir det bara fel.
Alltså har jag suttit i åtta dagar som mesigaste inskolningsmamman på hela förskolan (totalt 140 barn...) medan de andra mammorna och papporna har lämnat sina telningar längre och längre stunder för varje dag. Och jag har bara suttit där i lekrummet med min pekmobil och funnits på plats för Signe. Det har förekommit ett visst grupptryck från de andra föräldrarna kan man säga... Och en massa försäkringar från förskolepersonal om att det är bara att lämna, jag ska inte vara ängslig, det kommer gå så bra så bra. Alla barn gråter lite, det går över. Osv osv.
Men jag har inte varit ängslig. Jag har haft en plan! :-)
Det känns så skönt att det blev som jag trodde, att jag hade rätt. Att min strategi funkade för mig och Signe. Imorgon är hon ledig, men på måndag tror jag att jag kommer kunna vara borta en mycket längre stund, och det kommer förmodligen gå ganska gråt- och ångestfritt. Det är i alla fall vad jag tror kommer hända - och jag har ju haft rätt hittills. Skynda långsamt är bra grejer!
söndag 16 januari 2011
Dagiseffekt?
Signe har varit så cool i helgen. Jag funderar på om det beror på att hon inte längre är hysteriskt understimulerad? Hursom så gillar jag det!
lördag 15 januari 2011
Släkt och barn
Vi var hos min pappa och firade tjugondag Knut, alldeles utan att städa undan gran eller julprydnader. Istället bjöd han på gryta, och vi hälsade på lillkusinen My, tre månader.
My hade ont i magen och skrek medan vi åt lunch, i lite olika famnar. Det var inte alls lika jobbigt som när Signe skrek, men det påminde mig obehagligt om hennes första höst, och om hur det är att gå omkring med ett otröstligt barn. Och hur varje skrik skär igenom kroppen medan ångesten bara stiger - när det är ens egen unge. Det märktes tydligt, särskilt på min svägerska, att Mys föräldrar kände likadant. Det är dock en helt annan sak när man bara är faster! Andras skrikande ungar är inte alls samma sak som ens egna.
Vilket får mig att litet bittert tänka att det nog spelade in rätt mycket när vi led alla helvetes kval medan Signe var liten och olycklig, och bemöttes rätt mycket med axelryckningar och "men så jobbigt är det väl inte?" av omgivningen, särskilt mina föräldrar. Nej, för dig nej! När det är ens egen unge som skriker så är det tortyr.
Men jag fick My att sluta skrika och sova på min mage en skvätt istället, tills hon började söka runt i sömnen efter ett bröst och fick gå tillbaka till mamma och amma innan hon somnade in ordentligt. Jag var mycket stolt - uppenbarligen funkade knepen vi utvecklade på Signe lika bra på en liten My med ond mage.
Jag är så glad att Signe inte är tre månader längre!
Och så är jag lite ledsen på mina föräldrar, som på något sätt ofta lyckas få både mig och AB att känna oss dumma och otillräckliga och lite jobbiga. Fast de säkert inte menar det så. Morfar A skulle haft Signe inatt, men fick ryggskott, vilket han ju verkligen inte kan rå för. Men det kändes ändå jobbigt - och det känns jobbigt att vi så tydligt förväntas inte tycka att det är jobbigt.
Ibland tänker jag att nästa gång någon säger nåt om att det ju i alla fall är bättre nu, eller att det får man ju räkna med, eller att det är ju inte så farligt om att Signe fortfarande väcker oss en eller ett par gånger per natt, så ska jag erbjuda mig att ringa den människans hemtelefon varje gång jag stiger upp för att söva om henne, så får den se hur gott man sover efter en vecka av slumpmässiga, plågsamma väckningar då och då under natten. Inte så bra, kan jag tala om.
Det är lustigt. ABs föräldrar förmedlar liksom budskapet att även om de inte alltid kan finnas där rent fysiskt så skulle de gärna vilja, och vi ska veta att vi aldrig är ensamma och att de finns där för oss. Mina föräldrar förmedlar budskapet att även om de iofs gärna ställer upp och hjälper till om de kan, så borde vi på det stora hela klara oss själva, och ska inte tro att vi kan ta något för givet, utan vi får minsann ensamma klara vårt liv.
Det gör ont att det känns så.
Och så gör det jätteont att min mamma hade med en nalle till My som hon räckte över medan Signe var med och inte fick någon. Och att Signe blev tydligt ledsen över det, och stod försynt och tittade med indragen underläpp och bekymrade ögonbryn. Jag vill aldrig att min dotter ska behöva ha den minen!
Nästa gång vi träffar dem tillsammans tar vi med en egen ny leksak till Signe, som hon ska få. Jag vill inte att hon ska behöva känna sig avundsjuk och utanför. Aldrig.
My hade ont i magen och skrek medan vi åt lunch, i lite olika famnar. Det var inte alls lika jobbigt som när Signe skrek, men det påminde mig obehagligt om hennes första höst, och om hur det är att gå omkring med ett otröstligt barn. Och hur varje skrik skär igenom kroppen medan ångesten bara stiger - när det är ens egen unge. Det märktes tydligt, särskilt på min svägerska, att Mys föräldrar kände likadant. Det är dock en helt annan sak när man bara är faster! Andras skrikande ungar är inte alls samma sak som ens egna.
Vilket får mig att litet bittert tänka att det nog spelade in rätt mycket när vi led alla helvetes kval medan Signe var liten och olycklig, och bemöttes rätt mycket med axelryckningar och "men så jobbigt är det väl inte?" av omgivningen, särskilt mina föräldrar. Nej, för dig nej! När det är ens egen unge som skriker så är det tortyr.
Men jag fick My att sluta skrika och sova på min mage en skvätt istället, tills hon började söka runt i sömnen efter ett bröst och fick gå tillbaka till mamma och amma innan hon somnade in ordentligt. Jag var mycket stolt - uppenbarligen funkade knepen vi utvecklade på Signe lika bra på en liten My med ond mage.
Jag är så glad att Signe inte är tre månader längre!
Och så är jag lite ledsen på mina föräldrar, som på något sätt ofta lyckas få både mig och AB att känna oss dumma och otillräckliga och lite jobbiga. Fast de säkert inte menar det så. Morfar A skulle haft Signe inatt, men fick ryggskott, vilket han ju verkligen inte kan rå för. Men det kändes ändå jobbigt - och det känns jobbigt att vi så tydligt förväntas inte tycka att det är jobbigt.
Ibland tänker jag att nästa gång någon säger nåt om att det ju i alla fall är bättre nu, eller att det får man ju räkna med, eller att det är ju inte så farligt om att Signe fortfarande väcker oss en eller ett par gånger per natt, så ska jag erbjuda mig att ringa den människans hemtelefon varje gång jag stiger upp för att söva om henne, så får den se hur gott man sover efter en vecka av slumpmässiga, plågsamma väckningar då och då under natten. Inte så bra, kan jag tala om.
Det är lustigt. ABs föräldrar förmedlar liksom budskapet att även om de inte alltid kan finnas där rent fysiskt så skulle de gärna vilja, och vi ska veta att vi aldrig är ensamma och att de finns där för oss. Mina föräldrar förmedlar budskapet att även om de iofs gärna ställer upp och hjälper till om de kan, så borde vi på det stora hela klara oss själva, och ska inte tro att vi kan ta något för givet, utan vi får minsann ensamma klara vårt liv.
Det gör ont att det känns så.
Och så gör det jätteont att min mamma hade med en nalle till My som hon räckte över medan Signe var med och inte fick någon. Och att Signe blev tydligt ledsen över det, och stod försynt och tittade med indragen underläpp och bekymrade ögonbryn. Jag vill aldrig att min dotter ska behöva ha den minen!
Nästa gång vi träffar dem tillsammans tar vi med en egen ny leksak till Signe, som hon ska få. Jag vill inte att hon ska behöva känna sig avundsjuk och utanför. Aldrig.
torsdag 13 januari 2011
Hurra!
AB rockade inskolningen. När hon kom hem vid halv fyra hade Signe sovit på vilan, och ätit mellis också. Dessutom hade faktiskt personalen intresserat sig för Signe mer personligt, och AB hade kunnat gå på toa alldeles ensam. Det blir nog bra det här!
Det är ju möjligt att det bara är jag som är lite otålig... Vilket är fånigt, för vi har nog mer tid på oss än de flesta inskolningsföräldrar.
Det är ju möjligt att det bara är jag som är lite otålig... Vilket är fånigt, för vi har nog mer tid på oss än de flesta inskolningsföräldrar.
Personlighet och inskolning
Jag har haft tid att tänka en massa idag, för jag har gjort ärenden och varit på läkarbesök, och AB har haft inskolningen. Det har gått bra, enligt SMSen jag fått, vad nu bra betyder - förmodligen att Signe är jätteglad och mamma jättetrött, precis som övriga dagar.
Men jag oroar mig lite. Det oroar mig att pedagogerna än så länge tagit en väldigt passiv roll i inskolningen, och verkar tro att barnen ska komma till dem. Det oroar mig att jag inte tror ett ögonblick att det kommer funka för Signe. Hon gör inte så, kanske andra barn gör det. Kanske andra barn är spontant nyfikna på andra människor även när de har mamma med sig. Men Signe har inte varit det hittills.
Hon älskar folk, och hon älskar att vara i centrum. Hon gillar jättemycket att sitta vid ett knökfullt middagsbord eller springa i fulla affärer. På första samlingen på förskolan traskade hon glatt in i mitten av ringen och satte sig ett leka med rekvisitan. Så på det sättet är hon inte det minsta blyg.
Men säger någon hej vänder hon bort blicken. Tar någon i henne skriker hon om de inte släpper direkt. Finns mamma där behöver hon ingen annan. Hon vill gärna vara i centrum och gärna bli tittad på och få alla att klappa händerna. Men hon tyr sig inte till andra, och hon verkar inte se andra vuxna som resurser.
Och hon leker glatt med varenda ny grej men jag ska vara med hela tiden, sitta bredvid eller delta. Det är en lustig blandning av extrovert och introvert. Enormt energisk, aktiv, orädd och gillar att vara i centrum - och samtidigt väldigt mammig, ovillig att ta kontakt, måste ha saker på sitt sätt.
Jag pratade med min mamma lite bekymrad om det här igår, och beskrev hur jag tyckte att Signe funkar. "Mmm..." svarade hon fundersamt. "Men är vi inte också lite såna både du och jag?". Och jo, så kan det nog vara.
Men jag tror inte att vare sig jag eller min mamma var lätta att skola in på dagis eller leker bra i grupp...
Men jag oroar mig lite. Det oroar mig att pedagogerna än så länge tagit en väldigt passiv roll i inskolningen, och verkar tro att barnen ska komma till dem. Det oroar mig att jag inte tror ett ögonblick att det kommer funka för Signe. Hon gör inte så, kanske andra barn gör det. Kanske andra barn är spontant nyfikna på andra människor även när de har mamma med sig. Men Signe har inte varit det hittills.
Hon älskar folk, och hon älskar att vara i centrum. Hon gillar jättemycket att sitta vid ett knökfullt middagsbord eller springa i fulla affärer. På första samlingen på förskolan traskade hon glatt in i mitten av ringen och satte sig ett leka med rekvisitan. Så på det sättet är hon inte det minsta blyg.
Men säger någon hej vänder hon bort blicken. Tar någon i henne skriker hon om de inte släpper direkt. Finns mamma där behöver hon ingen annan. Hon vill gärna vara i centrum och gärna bli tittad på och få alla att klappa händerna. Men hon tyr sig inte till andra, och hon verkar inte se andra vuxna som resurser.
Och hon leker glatt med varenda ny grej men jag ska vara med hela tiden, sitta bredvid eller delta. Det är en lustig blandning av extrovert och introvert. Enormt energisk, aktiv, orädd och gillar att vara i centrum - och samtidigt väldigt mammig, ovillig att ta kontakt, måste ha saker på sitt sätt.
Jag pratade med min mamma lite bekymrad om det här igår, och beskrev hur jag tyckte att Signe funkar. "Mmm..." svarade hon fundersamt. "Men är vi inte också lite såna både du och jag?". Och jo, så kan det nog vara.
Men jag tror inte att vare sig jag eller min mamma var lätta att skola in på dagis eller leker bra i grupp...
onsdag 12 januari 2011
Inskolning dag 2
Inskolning är rätt jobbigt. Särskilt för mamma. Fast rätt så för Signe också, som är glad hela tiden men sen sover två och en halv timme istället för en och en halv efter lunchen. Det där med att sova på dagis har vi skippat än så länge, vi var inne och vände i vilrummet idag men gick ut igen när Signe tydligt visade att det inte var något för henne.
Och så länge Signe inte kan vara mer än en meter ifrån mig (eller snarare, inte släpper mig mer än en meter bort innan hon hämtar mig igen) så kan jag inte smita iväg och dricka kaffe. Och då får jag inget kaffe! Kris och katastrof och huvudvärk. Så vi har gått hem efter lunch, för då får Signe sova i vagnen och jag får dricka kaffe...
Hur AB ska klara det imorgon när jag ska till läkare och hon vara inskolningsmamma vet jag inte. Kaffetermos, kanske. Jag vet inte heller hur hon ska klara tjugo ungar i olika åldrar som säger "Va? Men du är ju inte Signes mamma! Hon var här igår!". Jag tycker lite synd om henne. Men inte tillräckligt för att vilja byta. Imorgon är jag ledig! Yey!
Och så är jag så glad för amningen. För det är tio minuter som Signe kan slappna av och fokusera inåt och vila lite, i sitt myckna springande. Det är händigt det där, att man måste titta inåt och ligga och fnula med sin filt medan man ammar. Det är nog det enda som kan få henne att chilla lite. Annars leker hon i 30 sekunder i taget med varje rolig grej hon hittar, i ett hysteriskt tempo. Med mamma i ett kort koppel bredvid.
Så, förskola är roligt. Frågan är hur sjutton det ska gå till att hon ska köpa att vara där själv utan mig? Men det visar sig väl.
Och så länge Signe inte kan vara mer än en meter ifrån mig (eller snarare, inte släpper mig mer än en meter bort innan hon hämtar mig igen) så kan jag inte smita iväg och dricka kaffe. Och då får jag inget kaffe! Kris och katastrof och huvudvärk. Så vi har gått hem efter lunch, för då får Signe sova i vagnen och jag får dricka kaffe...
Hur AB ska klara det imorgon när jag ska till läkare och hon vara inskolningsmamma vet jag inte. Kaffetermos, kanske. Jag vet inte heller hur hon ska klara tjugo ungar i olika åldrar som säger "Va? Men du är ju inte Signes mamma! Hon var här igår!". Jag tycker lite synd om henne. Men inte tillräckligt för att vilja byta. Imorgon är jag ledig! Yey!
Och så är jag så glad för amningen. För det är tio minuter som Signe kan slappna av och fokusera inåt och vila lite, i sitt myckna springande. Det är händigt det där, att man måste titta inåt och ligga och fnula med sin filt medan man ammar. Det är nog det enda som kan få henne att chilla lite. Annars leker hon i 30 sekunder i taget med varje rolig grej hon hittar, i ett hysteriskt tempo. Med mamma i ett kort koppel bredvid.
Så, förskola är roligt. Frågan är hur sjutton det ska gå till att hon ska köpa att vara där själv utan mig? Men det visar sig väl.
måndag 10 januari 2011
Första dagen imorgon
Imorgon börjar inskolningen på förskola! Signe är 16 månader, och det känns alldeles alldeles dags nu. Hon behöver definitivt mer stimulans än jag orkar med att ge henne, eller i alla fall mer än jag tycker är bekvämt. Och jag börjar lite lite längta tillbaka till skolan, en del av fluffet i hjärnan har gett med sig och jag börjar känna att jag nog kanske kan vistas ute bland vuxna människor igen (ska bara försöka att inte ställa alla frågor två gånger, skära upp andras mat och torka folk runt munnen med min slickade tumme... :) ). Så det är rätt för oss att börja nu.
Men ändå! Läskigt ju! Stora stora världen är det min lilla plutt ska ut i. Nu är det slut på mammaledigt, nu börjar skolan. Scary shit!
Men ändå! Läskigt ju! Stora stora världen är det min lilla plutt ska ut i. Nu är det slut på mammaledigt, nu börjar skolan. Scary shit!
torsdag 6 januari 2011
Kyckling och snö
Svärmor fyllde år häromdagen, och eftersom hon årets övriga dagar sköter all matlagning åt alla i hushållet (faktiskt i det närmaste bokstavligen) så är det tradition att gå ut och äta på restaurang den dagen. Tydligen det enda sättet svärisfamiljen kommit på som inte innebär att svärmor gör middagen... Detta år kunde dock inte ABs syster, och Signe är ingen höjdare på restaurang i praktiken. Så istället skulle det bli hämtmat och fin middag hemma.
Så svärfar passar på att plocka upp en grillad kyckling när han ändå är och handlar. Det tyckte han var ett bra sätt att fira svärmors födelsedag och göra så att hon inte behövde laga mat. En grillad kyckling. Till fyra personer och en hungrig bebis.
För att duka, göra förrätt, koka ris och göra sås och tillbehör, det är ju inte jobbigt alls. Eller nåt.
Han har inte alltid alla hästar hemma, den mannen. Hon såg rätt sur ut, ärligt talat. Och jag vet att jag var det, och skämdes gjorde jag också.
Nå, vi köpte thaimat hem dagen efter istället, och det blev hon rätt nöjd med. Men i alla fall. En grillad kyckling.
Signe fortsätter med sitt stora rit-intresse, och det snöar mer och mer. Allt som vanligt, således. Jag gillar slöa jul-lov!
Så svärfar passar på att plocka upp en grillad kyckling när han ändå är och handlar. Det tyckte han var ett bra sätt att fira svärmors födelsedag och göra så att hon inte behövde laga mat. En grillad kyckling. Till fyra personer och en hungrig bebis.
För att duka, göra förrätt, koka ris och göra sås och tillbehör, det är ju inte jobbigt alls. Eller nåt.
Han har inte alltid alla hästar hemma, den mannen. Hon såg rätt sur ut, ärligt talat. Och jag vet att jag var det, och skämdes gjorde jag också.
Nå, vi köpte thaimat hem dagen efter istället, och det blev hon rätt nöjd med. Men i alla fall. En grillad kyckling.
Signe fortsätter med sitt stora rit-intresse, och det snöar mer och mer. Allt som vanligt, således. Jag gillar slöa jul-lov!
tisdag 4 januari 2011
Rita!
Efter en intensiv förmiddag med Signe tar jag ett par minuters paus, innan det är dags för lunchpromenad med barnvagnen. Det är så skönt att kunna göra så. Det är så skönt att jag kunde fokusera helt på Signe och hålla henne glad och nöjd och sysselsatt, men också att sen kunna få gå därifrån och vila huvudet lite. Hon sov lite dåligt inatt igen, förmodligen för att hon är lite täppt i näsan, och är således på ett rätt hetsigt och stirrigt humör.
Och så fick hon rita. En lång lång stund satt hon i mitt knä och ritade med sju olika färger, koncentrerad som bara den. Till slut var det uppenbart att hon var alldeles för trött för att fortsätta, det var inte roligt längre, men hon ville inte sluta. Och när jag väl fick henne därifrån och mutade henne lugn med tecknat på teve och ett äpple, så fick hon då och då fortfarande för sig att hon skulle tillbaka och fortsätta. Jag ville visa den fina teckningen hon gjort för AB och helst sätta upp den på kylskåpet - men så fort hon såg den skulle hon rita igen, så vi lade undan den för tillfället.
Det är häftigt och lite skrämmande att hon är så intensiv. Hon har sånt fokus och sån energi, mer än hon riktigt klarar av att hantera själv. Hon är som AB på det sättet - när hon väl börjat med nåt projekt vill hon aldrig sluta, och blir hon trött eller hungrig blir hon bara ännu envisare. Ingenting får henne att sakta farten - hon blir bara förbannad. De är rätt lika på så vis, mina älsklingar. Jag och hunden däremot, vi föredrar att gå och lägga oss när vi blir trötta...
Det kommer att bli så bra för henne att börja på dagis, tror jag. Hon behöver riktiga saker att göra, organiserade aktiviteter och större barn att hänga efter. Bara de är snälla och hyfsat vettiga så tror jag att det kommer bli jättebra.
Och så fick hon rita. En lång lång stund satt hon i mitt knä och ritade med sju olika färger, koncentrerad som bara den. Till slut var det uppenbart att hon var alldeles för trött för att fortsätta, det var inte roligt längre, men hon ville inte sluta. Och när jag väl fick henne därifrån och mutade henne lugn med tecknat på teve och ett äpple, så fick hon då och då fortfarande för sig att hon skulle tillbaka och fortsätta. Jag ville visa den fina teckningen hon gjort för AB och helst sätta upp den på kylskåpet - men så fort hon såg den skulle hon rita igen, så vi lade undan den för tillfället.
Det är häftigt och lite skrämmande att hon är så intensiv. Hon har sånt fokus och sån energi, mer än hon riktigt klarar av att hantera själv. Hon är som AB på det sättet - när hon väl börjat med nåt projekt vill hon aldrig sluta, och blir hon trött eller hungrig blir hon bara ännu envisare. Ingenting får henne att sakta farten - hon blir bara förbannad. De är rätt lika på så vis, mina älsklingar. Jag och hunden däremot, vi föredrar att gå och lägga oss när vi blir trötta...
Det kommer att bli så bra för henne att börja på dagis, tror jag. Hon behöver riktiga saker att göra, organiserade aktiviteter och större barn att hänga efter. Bara de är snälla och hyfsat vettiga så tror jag att det kommer bli jättebra.
måndag 3 januari 2011
Det gick ju bara inte
Innan Signe föddes, när Signe inte var Signe riktigt än utan barnet vi fantiserade om att vi skulle få, och knyttet som bodde i min mage, då hade AB och jag en plan. Det var en bra plan, och vi tog ofta upp den även efter att Signe hade kommit till oss och var överrens om att så skulle vi göra. Vi har fortfarande, i någon mån, den planen. Den fungerade aldrig, den funkar inte särskilt bra nu heller, men jag är inte säker på att det är för att det var något större fel på planen som sådan.
Planen var, i all sin enkelhet, att jag skulle ta hand om Signe, på det stora hela, och så skulle AB ta hand om mig. Jag är mer mammig av mig, AB är en fantastisk förälder men ändå rätt nöjd med att jag skulle ta huvudansvaret för den lilla nyfödda bebisen, och så skulle hon fixa allt runtomkring. Jag skulle amma och bära och byta på, och hon skulle fixa lite mat och dra runt dammsugaren nån gång ibland, och resten av tiden skulle vi mysa med varandra och vår unge. Så, ungefär, tänkte vi oss den första tiden. AB skulle ju till och med vara hemma på heltid i två månader, så vi borde kunna få det riktigt soft.
Inget alls fel på planen, i sig. Bortsett från en detalj. Nämligen att det inte fanns någon som helst möjlighet för mig att ensam ta hand om Signe. Det dröjde mycket länge innan jag kunde acceptera det med hjärta och hjärna, men rent fysiskt framgick det väldigt väldigt fort. Signe krävde nämligen från början och väldigt lång tid framöver, en fysiskt aktiv vaken närvarande vuxen tjugofyra timmar om dygnet. Inte bara en vuxen närvaro, utan en vuxen som bar runt, gungade, sjöng, tröstade och gav aktiv uppmärksamhet. Dygnet runt.
Det går inte. Det går inte på en person. Det går, visade det sig, faktiskt inte på två personer heller. Om man tänker på arbeten som bemannas dygnet runt, som larmcentralen jag jobbade på i flera år, så kör man med treskift på sådana ställen. Folk förväntas inte kunna jobba halva dygnet oavbrutet. Man behöver vara minst tre personer per dygn för att få ihop det.
Vi hade inga strategier för situationen vi var satta i, men jag kan förlåta oss för det. Det går liksom inte att ha strategier för en omöjlig situation. Jag minns hur jag såg mig omkring och letade efter bekräftelser på att det omöjligt kunde förväntas av oss att vi skulle klara av det, och det enda jag möttes av var förväntningar om att det ju inte kunde vara så svårt. Alla andra gör det ju.
Men sen har jag insett att alla andra inte gör det. Alla andra småbarnsföräldrar gör inte alls det jag och AB gjorde. De har det inte alls som vi hade det. Inte alla andra. En del, men inte de flesta.
Många barn kan då och då tänka sig att ligga ner nånstans. I en spjälsäng eller barnvagn eller babysitter, t ex. Många barn är nöjda långa stunder. Många barn kan sova lite längre stunder i taget, säg mer än 20 minuter. Många barn kan ligga stilla medan de ammar och vara nöjda och glada med det. Många barn kan sitta nöjt i en famn, även om famnens ägare är stilla och sitter ner. Många barn kan somna in utan hjälp, eller hos en vuxen som är stilla och sitter eller ligger ner. Vissa kan till och med somna om själva på natten utan att det tar en halvtimmes aktivt sövande.
Signe kunde ingenting av det, och det dröjde väldigt länge innan hon lärde sig. Hon var så gott som konstant missnöjd de första tre, fyra månaderna, och även senare var det mycket vanligare att hon var missnöjd eller frustrerad än att hon var nöjd. Hon var nästan alltid tvungen att vara på något sätt sysselsatt av en vuxen, och fick hon inte det hon behövde omedelbart gick det väldigt fort utför. Hon ville dessutom, och vill fortfarande, kunna göra allting långt innan hon orkade med det. Hon började försöka kravla framåt när hon var fyra månader - när armar och ben fortfarande var små knubbiga stubbar i hörnen på en jättelång bål. Och så fortsatte det. Frustration frustration frustration, över allt hon inte kunde.
Och så vi då, som inte förstod varför vi inte kunde få vårt liv att funka, och vad det var som gjorde just oss till så jädra inkompetenta föräldrar som bara inte klarade av allt det här alla andra verkade fixa så enkelt. Men det var ju faktiskt inte samma sak. Den som hade Signe kunde aldrig slappna av - och den som inte hade henne kunde aldrig komma undan och slippa höra henne. Hon gnällde nästan jämt, och vi fick bokstavligt talat aldrig vila.
Det är inte så konstigt att det var tungt. Det är inte så konstigt att de strategier vi hade föll ihop. Vi hade en uppgift, att hålla vår vardag flytande och vår bebis nöjd, som inte var möjlig att utföra med de resurser vi hade. Det gick bara inte.
Så här i efterhand börjar jag kunna se det. Att det inte var konstigt att det inte fungerade för oss, att uppgiften helt enkelt var omöjlig att genomföra på två personer. Vi behövde hjälp, och vi skaffade oss den hjälpen, och det var en jäkla tur för oss. Tack vare ABs och mina föräldrar har Signe inte behövt lida, hon har inte blivit ignorerad eller skakad eller övergiven eller skriken åt. Hon har fått se oss skrika åt varandra lite oftare än mitt samvete gillar, men annars har vi klarat det rätt bra. Vi finns kvar och kämpar vidare, och jag kan inte tänka mig annat än att alla efterföljande år kommer vara lättare än hennes första. Men det första var banne mig görsvårt.
Jag hoppas att vår fina plan nån gång ska kunna bli verklighet. Jag hoppas att de arbetsuppgifter som ingår i att vi i vår familj ska ha en fungerande vardag ska vara möjliga för oss att genomföra. Jag hoppas att vi ska få leva i en verklighet där vi räcker till för det som krävs av oss, och att inte varje dag längre ska kräva en övermänsklig ansträngning bara för att fixa det mest basala. Jag hoppas det, och jag tror det.
Men om nån nånsin säger "små barn små bekymmer" i min närhet tror jag att jag gör den personen illa...
Planen var, i all sin enkelhet, att jag skulle ta hand om Signe, på det stora hela, och så skulle AB ta hand om mig. Jag är mer mammig av mig, AB är en fantastisk förälder men ändå rätt nöjd med att jag skulle ta huvudansvaret för den lilla nyfödda bebisen, och så skulle hon fixa allt runtomkring. Jag skulle amma och bära och byta på, och hon skulle fixa lite mat och dra runt dammsugaren nån gång ibland, och resten av tiden skulle vi mysa med varandra och vår unge. Så, ungefär, tänkte vi oss den första tiden. AB skulle ju till och med vara hemma på heltid i två månader, så vi borde kunna få det riktigt soft.
Inget alls fel på planen, i sig. Bortsett från en detalj. Nämligen att det inte fanns någon som helst möjlighet för mig att ensam ta hand om Signe. Det dröjde mycket länge innan jag kunde acceptera det med hjärta och hjärna, men rent fysiskt framgick det väldigt väldigt fort. Signe krävde nämligen från början och väldigt lång tid framöver, en fysiskt aktiv vaken närvarande vuxen tjugofyra timmar om dygnet. Inte bara en vuxen närvaro, utan en vuxen som bar runt, gungade, sjöng, tröstade och gav aktiv uppmärksamhet. Dygnet runt.
Det går inte. Det går inte på en person. Det går, visade det sig, faktiskt inte på två personer heller. Om man tänker på arbeten som bemannas dygnet runt, som larmcentralen jag jobbade på i flera år, så kör man med treskift på sådana ställen. Folk förväntas inte kunna jobba halva dygnet oavbrutet. Man behöver vara minst tre personer per dygn för att få ihop det.
Vi hade inga strategier för situationen vi var satta i, men jag kan förlåta oss för det. Det går liksom inte att ha strategier för en omöjlig situation. Jag minns hur jag såg mig omkring och letade efter bekräftelser på att det omöjligt kunde förväntas av oss att vi skulle klara av det, och det enda jag möttes av var förväntningar om att det ju inte kunde vara så svårt. Alla andra gör det ju.
Men sen har jag insett att alla andra inte gör det. Alla andra småbarnsföräldrar gör inte alls det jag och AB gjorde. De har det inte alls som vi hade det. Inte alla andra. En del, men inte de flesta.
Många barn kan då och då tänka sig att ligga ner nånstans. I en spjälsäng eller barnvagn eller babysitter, t ex. Många barn är nöjda långa stunder. Många barn kan sova lite längre stunder i taget, säg mer än 20 minuter. Många barn kan ligga stilla medan de ammar och vara nöjda och glada med det. Många barn kan sitta nöjt i en famn, även om famnens ägare är stilla och sitter ner. Många barn kan somna in utan hjälp, eller hos en vuxen som är stilla och sitter eller ligger ner. Vissa kan till och med somna om själva på natten utan att det tar en halvtimmes aktivt sövande.
Signe kunde ingenting av det, och det dröjde väldigt länge innan hon lärde sig. Hon var så gott som konstant missnöjd de första tre, fyra månaderna, och även senare var det mycket vanligare att hon var missnöjd eller frustrerad än att hon var nöjd. Hon var nästan alltid tvungen att vara på något sätt sysselsatt av en vuxen, och fick hon inte det hon behövde omedelbart gick det väldigt fort utför. Hon ville dessutom, och vill fortfarande, kunna göra allting långt innan hon orkade med det. Hon började försöka kravla framåt när hon var fyra månader - när armar och ben fortfarande var små knubbiga stubbar i hörnen på en jättelång bål. Och så fortsatte det. Frustration frustration frustration, över allt hon inte kunde.
Och så vi då, som inte förstod varför vi inte kunde få vårt liv att funka, och vad det var som gjorde just oss till så jädra inkompetenta föräldrar som bara inte klarade av allt det här alla andra verkade fixa så enkelt. Men det var ju faktiskt inte samma sak. Den som hade Signe kunde aldrig slappna av - och den som inte hade henne kunde aldrig komma undan och slippa höra henne. Hon gnällde nästan jämt, och vi fick bokstavligt talat aldrig vila.
Det är inte så konstigt att det var tungt. Det är inte så konstigt att de strategier vi hade föll ihop. Vi hade en uppgift, att hålla vår vardag flytande och vår bebis nöjd, som inte var möjlig att utföra med de resurser vi hade. Det gick bara inte.
Så här i efterhand börjar jag kunna se det. Att det inte var konstigt att det inte fungerade för oss, att uppgiften helt enkelt var omöjlig att genomföra på två personer. Vi behövde hjälp, och vi skaffade oss den hjälpen, och det var en jäkla tur för oss. Tack vare ABs och mina föräldrar har Signe inte behövt lida, hon har inte blivit ignorerad eller skakad eller övergiven eller skriken åt. Hon har fått se oss skrika åt varandra lite oftare än mitt samvete gillar, men annars har vi klarat det rätt bra. Vi finns kvar och kämpar vidare, och jag kan inte tänka mig annat än att alla efterföljande år kommer vara lättare än hennes första. Men det första var banne mig görsvårt.
Jag hoppas att vår fina plan nån gång ska kunna bli verklighet. Jag hoppas att de arbetsuppgifter som ingår i att vi i vår familj ska ha en fungerande vardag ska vara möjliga för oss att genomföra. Jag hoppas att vi ska få leva i en verklighet där vi räcker till för det som krävs av oss, och att inte varje dag längre ska kräva en övermänsklig ansträngning bara för att fixa det mest basala. Jag hoppas det, och jag tror det.
Men om nån nånsin säger "små barn små bekymmer" i min närhet tror jag att jag gör den personen illa...
söndag 2 januari 2011
Sömnmönster
Vi har lärt oss några nya grejer om Signe den senaste månaden. En är att hon faktiskt har ett större sömnbehov än vi trodde förut. En annan är att om hon sover gott och länge, då får hon god aptit och äter en massa vid måltiderna - istället för att kasta i sig två tuggor och vilja ner igen. Och om hon sover och äter ordentligt, så är hon på gott humör nästan hela dan i övrigt. Istället för att ständigt smågnälla och vara lite missnöjd.
Så det finns liksom två lägen. Ett där hon somnar vid sju, åtta och sover oavbrutet(!) till sjusnåret på morgonen, och sen tar en ordentlig tupplur på enochenhalv-två timmmar mitt på dan. Då äter hon ordentligt vid frukost, lunch och middag och är glad och pigg.
Eller ett annat läge, där hon är uppe till nio, vaknar ett par gånger under natten, vaknar vid sex, sju på morgonen, sover dåligt på dan, inte äter nånting knappt, och gnäller hela tiden.
Det är kanske lätt att räkna ut vilket mammorna föredrar...
Det verkar också som att hon sover dåligt av att bli för trött. Sover hon dåligt på natten så sover hon en kort middagslur och har svårt att komma till ro på kvällen, och vaknar ofta natten som följer.
Men igår och idag har vi (hon) fått till det, med lång nattsömn och lång tupplur och en glad och munter tjej. Det är helt underbart!
Så det finns liksom två lägen. Ett där hon somnar vid sju, åtta och sover oavbrutet(!) till sjusnåret på morgonen, och sen tar en ordentlig tupplur på enochenhalv-två timmmar mitt på dan. Då äter hon ordentligt vid frukost, lunch och middag och är glad och pigg.
Eller ett annat läge, där hon är uppe till nio, vaknar ett par gånger under natten, vaknar vid sex, sju på morgonen, sover dåligt på dan, inte äter nånting knappt, och gnäller hela tiden.
Det är kanske lätt att räkna ut vilket mammorna föredrar...
Det verkar också som att hon sover dåligt av att bli för trött. Sover hon dåligt på natten så sover hon en kort middagslur och har svårt att komma till ro på kvällen, och vaknar ofta natten som följer.
Men igår och idag har vi (hon) fått till det, med lång nattsömn och lång tupplur och en glad och munter tjej. Det är helt underbart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)