På sistone har det liksom smugit in ett avstånd mellan mig och Signe, det känns som om jag aldrig är med henne, som om jag hela tiden håller henne på avstånd. Som om jag värjer mig lite, även när vi är tillsammans. Det har gnagt lite i bakhuvudet, och nu har jag plockat fram det och insett att nej, jag vill ju inte amma lika mycket längre. Nu räcker det. Hon känns för stor och jag känner mig nöjd, hon är snart två år nu och jag har ledsnat. Inte helt, det är fortfarande mysigt ganska ofta, men inte tillräckligt ofta. Inte tillräckligt mysigt.
Så idag sade jag att nej, jag vill inte. "Jag vill jättegärna amma på morgonen, och jag vill jättegärna amma på kvällen när du ska sova, men inte på dan. Då vill jag inte. Jag älskar dig, och jag vill jättegärna sitta här med dig i knäet, vi kan kramas och..."
Nej. Inget kramas. Illskrik och tårar och sen bort bort bort med den dumma mamman. "Annan mamma! Annan mamma!". Jag dög inte. Ville jag inte amma ville hon till mamma AB istället.
Det gjorde ont!
Tre gånger hittills idag har det blivit så, och mammahjärtat är små små skärvor. Däremellan är det bra - och bättre än tidigare. Jag tror amningen legat emellan oss, jag tror det tärt på mig att jag inte är bekväm med det längre. Och det är viktigare för mig att vi har en bra relation överlag, än att vi har just en amningsrelation.
Men bläää. Ledsen idag.
Visar inlägg med etikett amning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett amning. Visa alla inlägg
fredag 27 maj 2011
måndag 31 januari 2011
Fyra pers är typ lagom
Jag blev i en nätdiskussion påmind om hur det var innan vi fick barn och vad vi trodde om hur det skulle bli. Vi hade ju faktiskt en massa tankar om den första tiden. Vi var ju hemma båda två i 10 veckor, och eftersom de allra flesta klarar sig själva efter tio dar så tänkte vi att oj, vad mysigt. Det kommer ju gå jättebra, och vi kan ta med bebisen överallt och vi ska gå långa hundpromenader och fika och bara vara tillsammans som familj. Mys mys mys. Tänkte vi.
Det tänkte inte Signe.
Hon skrek och skrek och skrek och gnällde och skrek och spände sig och skrek och attackammade i fjorton sekunder och kräktes och gnällde och skrek och tja, osv osv osv. Och var egentligen bara nöjd om man hade henne i sjal eller famn och stod upp och hoppade. Jag hade också läst om de där 14 timmarna som bebisar sover - men inte förutsett att det var i 20-minuterspass, och bara om man hoppade upp och ner samtidigt.
"Sov när bebin sover", jo tjosan, det är inte så lätt medan man står och hoppar samtidigt. Det är väldigt många aktiviteter som inte går att göra medan man står och hoppar. Typ äta, sova och gå på toa... Och det där med att sitta och amma långa stunder hände inte heller - hon skrek tills hon fick bröstet, ammade i 5 min, kräktes och ville bli omkringburen igen. Tills hon nästa gång illvrålade tills hon fick bröstet. Och försökte jag ge henne bröstet när hon inte var hungrig så vrålade hon som om jag försökte mörda henne, så det gick liksom inte att förekomma hungervrålen heller.
Och när hon äntligen efter flera månader hittade tummen och kunde lugna ner sig själv lite och snutta på något (bröstet var äckligt, nappar var äckliga, allt annat var äckligt... ) då fick vi höra att "ojdå, det blir så svårt att sluta med sen!". Som om vi brydde oss...
Vår plan var att jag skulle ta hand om bebisen (amma, bära, och sånt) och AB skulle visserligen också ta hand om bebisen lite grann, och så skulle hon ta hand om mig, typ laga mat, dammsuga, gå ut med hunden. Det byggde dock på att det räckte med en människa som tog hand om ungen. Men jag kunde inte stå och hoppa 24 timmar om dygnet. Det gick inte. Så AB fick ta över hon också, och stå och hoppa, och ingen av oss kunde laga mat och gå ut med hunden, fast det också måste göras.
Det var då vi började åka till ABs föräldrar och bo där. (Ja, att jag fick bältros spelade också in.) Det visade sig nämligen att om man har en konstant arbetsuppgift som måste utföras med all koncentration 24 timmar om dygnet då är en tre eller fyra människor ganska lagom. Så det var då jag kom fram till att fyra pers på en bebis är ungefär tillräckligt. Tre som går treskift, och en som tar markservicen. Bortsett från att ABs mamma fick sova i veckorna när vi inte var där, och var något piggare än oss, plus att hon inte gick fullständigt i bitar av bebisskriket, så hon lyckades laga mat också. Jag är full av beundran.
Väldigt mycket blev vi bitna i svansen av precis samma egenskaper som gör oss till i många avseenden väldigt bra mammor. Vi är jätteuppmärksamma på Signe, jättelyhörda och bryr oss massor. Vi känner jättestarkt det hon känner, och vill bara att hon ska vara glad. Vi vill ge henne allt hon behöver och alltid finnas där för henne. Plus att vi i övrigt också är ambitiösa och försöker ha ett rent hem, och äta nyttig mat och vara bra mattar osv osv... Jättebra grejer - men dålig kombination med en high need-baby.
Jag är så glad att hon växte upp! Och jag är ibland lite ledsen över att vi aldrig fick den där mysiga bebistiden som jag vet att vissa har och som vi trodde att vi skulle få. Det blev inte så helt enkelt, och jag tänker att det får göra så ont som det gör. Jag är stolt över att vi klarade av det, och jag är stolt över att jag tror att det inte gick ut över Signe när vi inte orkade med ensamma. Det är bra med en by Även om vår är lite geografiskt utspridd.
Det tänkte inte Signe.
Hon skrek och skrek och skrek och gnällde och skrek och spände sig och skrek och attackammade i fjorton sekunder och kräktes och gnällde och skrek och tja, osv osv osv. Och var egentligen bara nöjd om man hade henne i sjal eller famn och stod upp och hoppade. Jag hade också läst om de där 14 timmarna som bebisar sover - men inte förutsett att det var i 20-minuterspass, och bara om man hoppade upp och ner samtidigt.
"Sov när bebin sover", jo tjosan, det är inte så lätt medan man står och hoppar samtidigt. Det är väldigt många aktiviteter som inte går att göra medan man står och hoppar. Typ äta, sova och gå på toa... Och det där med att sitta och amma långa stunder hände inte heller - hon skrek tills hon fick bröstet, ammade i 5 min, kräktes och ville bli omkringburen igen. Tills hon nästa gång illvrålade tills hon fick bröstet. Och försökte jag ge henne bröstet när hon inte var hungrig så vrålade hon som om jag försökte mörda henne, så det gick liksom inte att förekomma hungervrålen heller.
Och när hon äntligen efter flera månader hittade tummen och kunde lugna ner sig själv lite och snutta på något (bröstet var äckligt, nappar var äckliga, allt annat var äckligt... ) då fick vi höra att "ojdå, det blir så svårt att sluta med sen!". Som om vi brydde oss...
Vår plan var att jag skulle ta hand om bebisen (amma, bära, och sånt) och AB skulle visserligen också ta hand om bebisen lite grann, och så skulle hon ta hand om mig, typ laga mat, dammsuga, gå ut med hunden. Det byggde dock på att det räckte med en människa som tog hand om ungen. Men jag kunde inte stå och hoppa 24 timmar om dygnet. Det gick inte. Så AB fick ta över hon också, och stå och hoppa, och ingen av oss kunde laga mat och gå ut med hunden, fast det också måste göras.
Det var då vi började åka till ABs föräldrar och bo där. (Ja, att jag fick bältros spelade också in.) Det visade sig nämligen att om man har en konstant arbetsuppgift som måste utföras med all koncentration 24 timmar om dygnet då är en tre eller fyra människor ganska lagom. Så det var då jag kom fram till att fyra pers på en bebis är ungefär tillräckligt. Tre som går treskift, och en som tar markservicen. Bortsett från att ABs mamma fick sova i veckorna när vi inte var där, och var något piggare än oss, plus att hon inte gick fullständigt i bitar av bebisskriket, så hon lyckades laga mat också. Jag är full av beundran.
Väldigt mycket blev vi bitna i svansen av precis samma egenskaper som gör oss till i många avseenden väldigt bra mammor. Vi är jätteuppmärksamma på Signe, jättelyhörda och bryr oss massor. Vi känner jättestarkt det hon känner, och vill bara att hon ska vara glad. Vi vill ge henne allt hon behöver och alltid finnas där för henne. Plus att vi i övrigt också är ambitiösa och försöker ha ett rent hem, och äta nyttig mat och vara bra mattar osv osv... Jättebra grejer - men dålig kombination med en high need-baby.
Jag är så glad att hon växte upp! Och jag är ibland lite ledsen över att vi aldrig fick den där mysiga bebistiden som jag vet att vissa har och som vi trodde att vi skulle få. Det blev inte så helt enkelt, och jag tänker att det får göra så ont som det gör. Jag är stolt över att vi klarade av det, och jag är stolt över att jag tror att det inte gick ut över Signe när vi inte orkade med ensamma. Det är bra med en by Även om vår är lite geografiskt utspridd.
tisdag 2 november 2010
Kort lägesrapport
Signes allmänna blodvärden såg tydligen jättebra ut, men vi väntar fortfarande på svar angående "födoämnespaletten", dvs det är inte helt uteslutet att hon är matallergisk på något sätt. Men det är osannolikt, eftersom alla andra värden var bra. Tack och lov blev vi inte lämnade med det, utan får en remiss till special-BVC.
Nu väntar vi både på att få höra resultatet av de sista blodproven, och på att special-BVC hör av sig. Under tiden försöker vi rulla på, vi (eller snarare AB) fortsätter att föra en väldigt detaljerad sömndagbok, och vi turas om med ABs mamma och min pappa att ta nätterna. Det ger mig av och till tokdåligt samvete, men vi klarar helt enkelt inte av det ensamma. Vi måste få sova mer än varannan natt, annars mår vi kasst.
Och så har jag resignerat i att jag lär sluta amma nu. Det är ju inte säkert att det hjälper sömnen, men det verkar ha hjälpt för en del familjer, och känns det oansvarigt att inte prova. När vi är på nivån att vi söker läkarhjälp och har barnvakt på natten så känns det inte rimligt att inte prova det också. Så inatt var första natten jag hade Signe och hon inte fick amma, och det gick helt utan problem. Jag trodde hon skulle få vredesutbrott, men inte ett pip kom det. Hon bara somnade om. Så nu är jag lättad, och lite sorgsen.
Nu väntar vi både på att få höra resultatet av de sista blodproven, och på att special-BVC hör av sig. Under tiden försöker vi rulla på, vi (eller snarare AB) fortsätter att föra en väldigt detaljerad sömndagbok, och vi turas om med ABs mamma och min pappa att ta nätterna. Det ger mig av och till tokdåligt samvete, men vi klarar helt enkelt inte av det ensamma. Vi måste få sova mer än varannan natt, annars mår vi kasst.
Och så har jag resignerat i att jag lär sluta amma nu. Det är ju inte säkert att det hjälper sömnen, men det verkar ha hjälpt för en del familjer, och känns det oansvarigt att inte prova. När vi är på nivån att vi söker läkarhjälp och har barnvakt på natten så känns det inte rimligt att inte prova det också. Så inatt var första natten jag hade Signe och hon inte fick amma, och det gick helt utan problem. Jag trodde hon skulle få vredesutbrott, men inte ett pip kom det. Hon bara somnade om. Så nu är jag lättad, och lite sorgsen.
torsdag 22 juli 2010
Sur, och mat
"Men hon äter ju bra i alla fall, Signe, det är ju skönt att ni inte haft något trassel med att få henne att äta" kommenterade min mamma häromdagen. Nåja, säger jag om det. Det blir jag också sur över - när saker är jobbiga är det för att vi är för dåliga, och när saker är bra är det för att omständigheterna är lätta...
Nu råkar det vara så att Signe inte alls är särskilt lätt med maten. Hon har länge ätit väldigt, väldigt lite, och har en massa egna idéer om hur måltider ska gå till. Men det verkar lätt, för vi bråkar inte med henne. Vi är lyhörda och fantasifulla och jobbar på att maten ska vara något trevligt för oss alla tre, och det lyckas vi med också. Det är inte för att hon är så himla lätt - det är för att i just det här är vi just nu himla duktiga.
Hon vägrar bli matad (mormor får ibland, men vi får aldrig mata). Hon vägrar alla former av puréer och liknande, utan det enda hon kan äta är sånt hon kan äta själv. Och fram till för en månad sen hade hon bara två tänder, så det var lite klurigt. Nu har hon fyra, och det är lite lättare. Och så vill hon ju ha det vi har på våra tallrikar, så det gäller att hennes mat ser likadan ut.
Vissa dagar äter hon typ bara frukt, andra bara falukorv. Det går ju bra att göra så - men det är för att vi medvetet bestämt oss för att inte oroa oss. Så länge vi litar på henne och låter henne göra som hon vill så funkar det, men börjar vi jämföra med andra barn och tänka på en varierad kosthållning och annat läskigt så känns det genast sämre.
Och så har det ju funkat för att jag har ammat, för att vi vet att hon i alla fall fått i sig bröstmjölk, så att hon ätit nånting. Dagar då maten inte passat henne äter hon på nätterna istället. Jag vet inte om jag verkligen skulle vilja säga att hon är ovanligt lätt att ha att göra med när det gäller maten...
Mest för att nu märks en skillnad. När hon fick fyra tänder började hon äta mycket mer, och då började hon också amma mycket mindre. När vi for till svärföräldrarna och hon sov hos mormor hade hon redan börjat dra ner kraftigt på nattamningen, det märktes väldigt tydligt på mina bröst. Nu ammar hon mindre och äter mer vid måltiderna, och jag tror hon mer börjat äta som andra elvamånadersbebisar, med riktig mat och bröstmjölk som komplement, istället för att leva på frukt och bröstmjölk med en halv tugga korv här och där. Det märks skillnad, och det är skönt. Men enkelt vill jag inte säga att det varit.
Nu råkar det vara så att Signe inte alls är särskilt lätt med maten. Hon har länge ätit väldigt, väldigt lite, och har en massa egna idéer om hur måltider ska gå till. Men det verkar lätt, för vi bråkar inte med henne. Vi är lyhörda och fantasifulla och jobbar på att maten ska vara något trevligt för oss alla tre, och det lyckas vi med också. Det är inte för att hon är så himla lätt - det är för att i just det här är vi just nu himla duktiga.
Hon vägrar bli matad (mormor får ibland, men vi får aldrig mata). Hon vägrar alla former av puréer och liknande, utan det enda hon kan äta är sånt hon kan äta själv. Och fram till för en månad sen hade hon bara två tänder, så det var lite klurigt. Nu har hon fyra, och det är lite lättare. Och så vill hon ju ha det vi har på våra tallrikar, så det gäller att hennes mat ser likadan ut.
Vissa dagar äter hon typ bara frukt, andra bara falukorv. Det går ju bra att göra så - men det är för att vi medvetet bestämt oss för att inte oroa oss. Så länge vi litar på henne och låter henne göra som hon vill så funkar det, men börjar vi jämföra med andra barn och tänka på en varierad kosthållning och annat läskigt så känns det genast sämre.
Och så har det ju funkat för att jag har ammat, för att vi vet att hon i alla fall fått i sig bröstmjölk, så att hon ätit nånting. Dagar då maten inte passat henne äter hon på nätterna istället. Jag vet inte om jag verkligen skulle vilja säga att hon är ovanligt lätt att ha att göra med när det gäller maten...
Mest för att nu märks en skillnad. När hon fick fyra tänder började hon äta mycket mer, och då började hon också amma mycket mindre. När vi for till svärföräldrarna och hon sov hos mormor hade hon redan börjat dra ner kraftigt på nattamningen, det märktes väldigt tydligt på mina bröst. Nu ammar hon mindre och äter mer vid måltiderna, och jag tror hon mer börjat äta som andra elvamånadersbebisar, med riktig mat och bröstmjölk som komplement, istället för att leva på frukt och bröstmjölk med en halv tugga korv här och där. Det märks skillnad, och det är skönt. Men enkelt vill jag inte säga att det varit.
lördag 10 juli 2010
Sjuk, tänder och smultron
Semester i svärföräldrarnas sommarstuga. Vi har en egen liten sjöbod nere vid havet, och två nätter i rad har mormor tagit Signe på natten uppe i storstugan. Tyvärr är jag sjuk, så det är inte så vilsamt som det kunde ha varit. Men å andra sidan är det ett lysande ställe att vara sjuk på. Helpension med barnvakt och fantastisk utsikt. Inatt måste nog mormor sova, dock, men jag är fortfarande befriad av mitt onda virus, så AB tar natt-tjänsten. Kommer Signe någonsin sova på nätterna? Nånsin?
De två nya tänderna i överkäken har spökat i nån vecka nu och gör inte saken bättre. Nu är de helt framme, men vi anar två överkäks-kompisar till på ingång. Hå hå ja ja.
Nya tänder betydde visst också nytt amningsgrepp, för jag har fått blåsor igen. Man kan ju tycka att efter tio månaders lyckad amning borde vi kunna det här, men tänder i överkäken ställde visst till det. Vi ska jobba på det. Hursomhelst verkar det återigen som om Signe avvänjer sig alldeles själv. Eller ja, det bidrar säkert massor att hon sovit med mormor två nätter nu, och två nätter förra veckan, men det märks i alla fall på mina bröst att hon ammar mindre nu.
Jag är lite kluven. Jag gillar att amma. Men slutar hon så slutar hon, och det är okej det med. Då kan jag ha snygga behåar igen, och slipper visa brösten för främlingar. Vem vet, jag kanske till och med återutvecklar någon form av kroppslig integritet. Den försvann annars vid förlossningen och har inte återkommit sen dess.
Signe har också ätit sitt första egenplockade smultron, åkt båt för första gången, och lärt sig att ta sig ner för kanter med rumpan först, istället för huvudstupa. Mycket mycket bra grejer!
De två nya tänderna i överkäken har spökat i nån vecka nu och gör inte saken bättre. Nu är de helt framme, men vi anar två överkäks-kompisar till på ingång. Hå hå ja ja.
Nya tänder betydde visst också nytt amningsgrepp, för jag har fått blåsor igen. Man kan ju tycka att efter tio månaders lyckad amning borde vi kunna det här, men tänder i överkäken ställde visst till det. Vi ska jobba på det. Hursomhelst verkar det återigen som om Signe avvänjer sig alldeles själv. Eller ja, det bidrar säkert massor att hon sovit med mormor två nätter nu, och två nätter förra veckan, men det märks i alla fall på mina bröst att hon ammar mindre nu.
Jag är lite kluven. Jag gillar att amma. Men slutar hon så slutar hon, och det är okej det med. Då kan jag ha snygga behåar igen, och slipper visa brösten för främlingar. Vem vet, jag kanske till och med återutvecklar någon form av kroppslig integritet. Den försvann annars vid förlossningen och har inte återkommit sen dess.
Signe har också ätit sitt första egenplockade smultron, åkt båt för första gången, och lärt sig att ta sig ner för kanter med rumpan först, istället för huvudstupa. Mycket mycket bra grejer!
måndag 10 maj 2010
Helgen
Vi är hemma efter en helg hos svärföräldrarna, och det är ovanligt skönt att vara hemma igen. Jag har saknat Signe lite denna helg. Kanske för att vi ägnat en del tid då mormor varit med Signe åt att gå igenom vår ekonomi, och det är ju inte superroligt. I april hade vi dubbelt så höga utgifter som inkomster... Det känns inte helst stabilt, om man säger som så. Men vi är på spåret igen nu, det löser sig säkert.
Jag oroar mig för att Signe ska sluta amma. Jag vill inte det, men Signe har aldrig nöjesammat - hon ammar för att det är gott, och myser lika gärna med tummen. När hon och jag är hemma ensamma funkar det som vanligt, men i helgen, när hon en del av dagen och sen en del av kvällen var med mormor, då ville hon inte alls. Så jag gick ner på nedervåningen när jag trodde att hon ville amma, och mormor deklarerade stolt att hon hade varit törstig för en stund sen, och fått vatten. Och inte ville hon amma, inte.
Och då blir jag lite ledsen.
Samtidigt som det känns som om det inte är okej att bli ledsen över att amningen kanske blir utkonkurrerad, när ungen är åtta månader. För att alla verkar sluta efter ett halvår, för att det inte är viktigt för någon annan än mig och möjligen Signe hur det går. Men jag vill inte sluta, och jag tänker i alla fall ta mig rätten att bli ledsen om vi slutar amma innan det känns rätt att göra det.
Vi får väl se hur det blir.
Jag oroar mig för att Signe ska sluta amma. Jag vill inte det, men Signe har aldrig nöjesammat - hon ammar för att det är gott, och myser lika gärna med tummen. När hon och jag är hemma ensamma funkar det som vanligt, men i helgen, när hon en del av dagen och sen en del av kvällen var med mormor, då ville hon inte alls. Så jag gick ner på nedervåningen när jag trodde att hon ville amma, och mormor deklarerade stolt att hon hade varit törstig för en stund sen, och fått vatten. Och inte ville hon amma, inte.
Och då blir jag lite ledsen.
Samtidigt som det känns som om det inte är okej att bli ledsen över att amningen kanske blir utkonkurrerad, när ungen är åtta månader. För att alla verkar sluta efter ett halvår, för att det inte är viktigt för någon annan än mig och möjligen Signe hur det går. Men jag vill inte sluta, och jag tänker i alla fall ta mig rätten att bli ledsen om vi slutar amma innan det känns rätt att göra det.
Vi får väl se hur det blir.
tisdag 20 april 2010
Det här med nattamning
Sent omsider har vi gjort en plan. En sömnplan. För jag börjar ledsna. Signe vaknar fortfarande varannan timme och ammar. Varje natt. Hela natten. Hon somnar strax innan nio, och sen vaknar hon tolv, två, fyra och sex, då hon tycker att det är morgon. Då stupar jag i och för sig i säng och sover tre timmar till, medan AB tar morgonpasset. Men det börjar ändå bli jobbigt. Och första maj går AB till jobbet, och ärligt talat pallar jag inte nattpasset om jag inte får sova igen någon gång.
Eller pallar och pallar. Det kunde vara värre, och det mesta går om man måste. Men jag föredrar att inte framleva livet i en sömnbristdimma.
Eventuellt skulle Signeliten strunta i att vakna varannan timme om hon inte ammade på natten. Eventuellt spelar det ingen som helst jädra roll och det enda som skulle hända om hon inte ammade var att hon är svårare att få att somna om. Så kan det ju också bli. Men just nu är arbetshypotesen att hon vaknar för att amma, och om hon slutade äta så himla mycket på natten kanske hon kunde tänka sig att ta större måltider på dagtid och lite mer sömn nattetid.
Så vi ska prova. Mormor M kommer hit på lördag, jag och AB ska få en efterlängtad restaurangkväll, och sen ska mormor ta med nappflaska hela natten. Och sen ska jag låtsas att jag inte finns nattetid några nätter till, och AB får ta så många nätter hon pallar. Vi lär ju märka om det blir någon förbättring. Men blir det det, och Signe struntar i att vakna hela tiden om det inte finns mysig amning att tillgå - då är det slutammat mellan midnatt och klockan sex.
Det känns jättekluvet. Jag vill egentligen inte meckla med amningen, jag vill gärna amma länge till, och att sluta nattamma riskerar det. Och jag tror det är bra för Signe att få amma när hon vill och hur mycket hon vill. Jag önskar att jag orkade, helt enkelt.
Men jag orkar inte. Jag har orkat i åtta månader, men nu får det vara bra. Nu är jag beredd att göra ett försök för att få sova mer. Funkar det så funkar det.
Eller pallar och pallar. Det kunde vara värre, och det mesta går om man måste. Men jag föredrar att inte framleva livet i en sömnbristdimma.
Eventuellt skulle Signeliten strunta i att vakna varannan timme om hon inte ammade på natten. Eventuellt spelar det ingen som helst jädra roll och det enda som skulle hända om hon inte ammade var att hon är svårare att få att somna om. Så kan det ju också bli. Men just nu är arbetshypotesen att hon vaknar för att amma, och om hon slutade äta så himla mycket på natten kanske hon kunde tänka sig att ta större måltider på dagtid och lite mer sömn nattetid.
Så vi ska prova. Mormor M kommer hit på lördag, jag och AB ska få en efterlängtad restaurangkväll, och sen ska mormor ta med nappflaska hela natten. Och sen ska jag låtsas att jag inte finns nattetid några nätter till, och AB får ta så många nätter hon pallar. Vi lär ju märka om det blir någon förbättring. Men blir det det, och Signe struntar i att vakna hela tiden om det inte finns mysig amning att tillgå - då är det slutammat mellan midnatt och klockan sex.
Det känns jättekluvet. Jag vill egentligen inte meckla med amningen, jag vill gärna amma länge till, och att sluta nattamma riskerar det. Och jag tror det är bra för Signe att få amma när hon vill och hur mycket hon vill. Jag önskar att jag orkade, helt enkelt.
Men jag orkar inte. Jag har orkat i åtta månader, men nu får det vara bra. Nu är jag beredd att göra ett försök för att få sova mer. Funkar det så funkar det.
lördag 3 april 2010
Det här med tillgång och efterfrågan
Först går mat-mamma till jobbet, så Signe bara kan amma då och då. Sen kommer hon hem, och Signe är ju inte dummare än att hon fattar att här gäller det att passa på och amma om man ska få något. Så hon ammar och ammar och ammar och ammar. Och sen ammar hon lite till, för säkerhets skull.
Men så går det nån vecka, och mat-mamma med brösten finns ju där hela tiden. Morgon, middag, kväll och jämt däremellan. Och jämt och samt på natten också. Så då är det ju inte lika viktigt längre. Den där amningen. Den kan man ju ta när det passar och hinns med, mellan andra viktiga saker, som att klättra och klänga och stå upp och så.
Och då sitter matmamma där, men sina mjölkstinna bröst, och en unge som har mycket viktigare saker för sig än att dricka all den mjölken hon lyckades sätta igång. Så är det, helt enkelt.
Nu ska jag gå och pumpa ur.
Men så går det nån vecka, och mat-mamma med brösten finns ju där hela tiden. Morgon, middag, kväll och jämt däremellan. Och jämt och samt på natten också. Så då är det ju inte lika viktigt längre. Den där amningen. Den kan man ju ta när det passar och hinns med, mellan andra viktiga saker, som att klättra och klänga och stå upp och så.
Och då sitter matmamma där, men sina mjölkstinna bröst, och en unge som har mycket viktigare saker för sig än att dricka all den mjölken hon lyckades sätta igång. Så är det, helt enkelt.
Nu ska jag gå och pumpa ur.
fredag 26 mars 2010
söndag 21 mars 2010
Barnvakt is da shit!
Inatt sov vi på hotell i Stockholm. Överhuvudtaget hade vi en magisk kväll, helt fantastiskt underbar. Vi var på klubb med goda vänner, och sen fick vi skjuts till hotellet och sov gott en hel natt i ett mörkt, svalt rum i en skön säng utan att bli störd av någonting alls. (Förutom att jag måste upp och pumpa ur mitt i natten, men det är en liten detalj i sammanhanget.) Och att vakna på morgonen utan någon hund som måste ut, utan någon liten snutta som skrek, helt själva med varandra och all tid i världen - underbart.
Och när vi efter lång frukost och lite shopping väl pallrade oss hem igen hade morföräldrar och Signe haft det alldeles utmärkt, hon hade ätit med god aptit (för första gången på hela veckan...) sovit ungefär som vanligt, första halvan i spjälsängen och andra halvan med mormor på madrassen, och var hur glad och nöjd som helst. Ingen ångestgråt när hon såg oss, utan glatt leende. Visst ville hon amma direkt hon såg mig, men det ville ju jag med.
Mys och bra, helt enkelt. "Det får ni göra om!" sade mormor. Jepp, det ska vi!
Och när vi efter lång frukost och lite shopping väl pallrade oss hem igen hade morföräldrar och Signe haft det alldeles utmärkt, hon hade ätit med god aptit (för första gången på hela veckan...) sovit ungefär som vanligt, första halvan i spjälsängen och andra halvan med mormor på madrassen, och var hur glad och nöjd som helst. Ingen ångestgråt när hon såg oss, utan glatt leende. Visst ville hon amma direkt hon såg mig, men det ville ju jag med.
Mys och bra, helt enkelt. "Det får ni göra om!" sade mormor. Jepp, det ska vi!
fredag 5 mars 2010
Sömn och mat och sånt
Signe ligger vid mina fötter och river ut och sönder papperna från skrivaren. Det får hon så gärna, så länge hon är nöjd. Hon har just vaknat från sin lunch-lur, och vill nog ha lunch strax.
Hon äter rätt ofta, snuttan. Jag räknade efter nån gång, och kom fram till att dagarna jag är på praktiken så ammar hon på morgonen, på lunchen, när jag kommer hem, innan hon ska somna och ett par, tre gånger på natten. Ibland nån extra gång under kvällen också, innan sovdags. Så en sju, åtta gånger per dygn. Och så äter hon vid bordet med oss varje gång vi äter, så det blir grötfrukost, förmiddagsfika med fruktpuré, lunch, eftermiddagsfika, middag och rätt ofta kvällsfika också. Så en fem sex gånger. Det betyder att hon äter sammanlagt nånstans mellan 12 och 14 gånger på dygn, det vill säga nånstans mellan var 90:e minut och varannan timme. Precis som när hon var nyfödd, med andra ord. Det är lite roligt, på något sätt.
Tack och lov så äter hon ju inte längre sina måltider jämnt utspridda över dygnet, utan sover en ganska ordentlig snutt särskilt i början av natten. Sömnkvaliteten efter fyra på morgonen brukar vara sisådär, men mellan åtta och tolv sussar hon oftast som en stock.
Hursom så verkar hon klara av min bortavaro rätt okej den här veckan. Inga hysteriska gråtutbrott, och hon verkar varken svälta eller törsta. Men hon blir glad och definitivt angelägen när jag väl kommer hem på eftermiddagen, och när vi ses på lunchen. Det känns ändå lite bra, på något sätt.
Hon äter rätt ofta, snuttan. Jag räknade efter nån gång, och kom fram till att dagarna jag är på praktiken så ammar hon på morgonen, på lunchen, när jag kommer hem, innan hon ska somna och ett par, tre gånger på natten. Ibland nån extra gång under kvällen också, innan sovdags. Så en sju, åtta gånger per dygn. Och så äter hon vid bordet med oss varje gång vi äter, så det blir grötfrukost, förmiddagsfika med fruktpuré, lunch, eftermiddagsfika, middag och rätt ofta kvällsfika också. Så en fem sex gånger. Det betyder att hon äter sammanlagt nånstans mellan 12 och 14 gånger på dygn, det vill säga nånstans mellan var 90:e minut och varannan timme. Precis som när hon var nyfödd, med andra ord. Det är lite roligt, på något sätt.
Tack och lov så äter hon ju inte längre sina måltider jämnt utspridda över dygnet, utan sover en ganska ordentlig snutt särskilt i början av natten. Sömnkvaliteten efter fyra på morgonen brukar vara sisådär, men mellan åtta och tolv sussar hon oftast som en stock.
Hursom så verkar hon klara av min bortavaro rätt okej den här veckan. Inga hysteriska gråtutbrott, och hon verkar varken svälta eller törsta. Men hon blir glad och definitivt angelägen när jag väl kommer hem på eftermiddagen, och när vi ses på lunchen. Det känns ändå lite bra, på något sätt.
fredag 12 februari 2010
"Då har du slutat amma helt nu då?"
När jag berättade för en grann-mamma att jag ska börja med praktik nu var det första hon frågade: "Jaha, så har du slutat amma helt nu då?". Jag har inte slutat amma alls. Inte helt, inte delvis, inte alls. Så det så.
Kanske beror det på hur man ser det. Jag kommer ju inte amma mellan åtta och tolv och mellan halv ett och fyra på dagarna. Det kommer jag inte. Sedan skolan började har jag varit borta halva dagar ett antal gånger, flera gånger i veckan, och då har jag inte heller ammat.
Men dels har ju Signe ätit annat än bröstmjölk i nästan två månader nu, och vid det här laget blir hon hungrig och förbannad om hon inte får annan mat. Hon vill ha sin kalops eller liknande, sin päronpuré och sin gröt varje dag, annars blir hon tjurig. Så att jag inte är där och erbjuder bröstmjölk påverkar framförallt vätskeintaget, och närheten till mig, såklart.
Och sen tänker jag på den där perioden när hon var tre och en halv månad, och knappt åt något alls på dagarna för att hon blev så distraherad av allt runtomkring. Då åt hon massor på nätterna, och verkade må lika bra ändå. Så det är väl det som kommer att hända, om hon får för lite dagtid, hon kommer amma mer på nätterna.
Så jag tror att det kommer att vara ungefär som nu. Att jag ammar det sista jag gör innan jag går, och att AB matar henne med mat tills vi ses igen vid lunch. Jag ska klämma in att pumpa ur bröstmjölk nånstans under dagen, så AB kan ha en flaska och ge henne under förmiddagen. Sen kommer de och hälsar på mig under lunchen och ammar, och på eftermiddagen kommer jag hem igen, och finns tillgänglig så mycket som Signe vill ha mig. Ofta somnar hon vid åtta och vaknar mitt i natten, och då brukar jag ta henne och sova bredvid henne och amma ett par tre gånger innan morgonen, och sen börjar allt om igen.
Så jag tror inte det kommer bli så annorlunda än nu, förutom att AB ger med flaska under dagen, och Signe kanske kommer amma mer frekvent på kvällen och på natten än hon gör nu.
Jag antar att man antas ha större behov av nattsömn och att inte bli störd av nattamning när man jobbar. I alla fall tar jag för givet att det är därför folk tror att man måste sluta amma när man börjar jobba. Men vi får väl se. Själv tror jag för det första inte att det är jobbigare att vara på praktik än att vara hemma med Signe. Och för det andra tror jag inte att det nödvändigtvis betyder färre uppvak från Signe bara för att hon inte ammar. Hon är en sällskapssjuk liten snutta, Signeliten.
Men som sagt, vi får se. Kanske går alltihop fullständigt åt fanders när det väl sätter igång. Men i så fall är jag inte alls övertygad om att det verkligen är amningen som får stryka på foten. Det finns annat som kan justeras först. Till exempel är det fullt möjligt att inte göra praktiken - jag vill göra den, men jag vill också amma min dotter, och måste jag välja är det inte självklart vad jag väljer.
Kanske beror det på hur man ser det. Jag kommer ju inte amma mellan åtta och tolv och mellan halv ett och fyra på dagarna. Det kommer jag inte. Sedan skolan började har jag varit borta halva dagar ett antal gånger, flera gånger i veckan, och då har jag inte heller ammat.
Men dels har ju Signe ätit annat än bröstmjölk i nästan två månader nu, och vid det här laget blir hon hungrig och förbannad om hon inte får annan mat. Hon vill ha sin kalops eller liknande, sin päronpuré och sin gröt varje dag, annars blir hon tjurig. Så att jag inte är där och erbjuder bröstmjölk påverkar framförallt vätskeintaget, och närheten till mig, såklart.
Och sen tänker jag på den där perioden när hon var tre och en halv månad, och knappt åt något alls på dagarna för att hon blev så distraherad av allt runtomkring. Då åt hon massor på nätterna, och verkade må lika bra ändå. Så det är väl det som kommer att hända, om hon får för lite dagtid, hon kommer amma mer på nätterna.
Så jag tror att det kommer att vara ungefär som nu. Att jag ammar det sista jag gör innan jag går, och att AB matar henne med mat tills vi ses igen vid lunch. Jag ska klämma in att pumpa ur bröstmjölk nånstans under dagen, så AB kan ha en flaska och ge henne under förmiddagen. Sen kommer de och hälsar på mig under lunchen och ammar, och på eftermiddagen kommer jag hem igen, och finns tillgänglig så mycket som Signe vill ha mig. Ofta somnar hon vid åtta och vaknar mitt i natten, och då brukar jag ta henne och sova bredvid henne och amma ett par tre gånger innan morgonen, och sen börjar allt om igen.
Så jag tror inte det kommer bli så annorlunda än nu, förutom att AB ger med flaska under dagen, och Signe kanske kommer amma mer frekvent på kvällen och på natten än hon gör nu.
Jag antar att man antas ha större behov av nattsömn och att inte bli störd av nattamning när man jobbar. I alla fall tar jag för givet att det är därför folk tror att man måste sluta amma när man börjar jobba. Men vi får väl se. Själv tror jag för det första inte att det är jobbigare att vara på praktik än att vara hemma med Signe. Och för det andra tror jag inte att det nödvändigtvis betyder färre uppvak från Signe bara för att hon inte ammar. Hon är en sällskapssjuk liten snutta, Signeliten.
Men som sagt, vi får se. Kanske går alltihop fullständigt åt fanders när det väl sätter igång. Men i så fall är jag inte alls övertygad om att det verkligen är amningen som får stryka på foten. Det finns annat som kan justeras först. Till exempel är det fullt möjligt att inte göra praktiken - jag vill göra den, men jag vill också amma min dotter, och måste jag välja är det inte självklart vad jag väljer.
onsdag 3 februari 2010
Oj, hoppsan
Jag har gått ner en massa kilon de senaste två veckorna. De senaste två dagarna har jag mått rätt dåligt, varit hungrig och känt mig kraftlös. Det dröjde ända tills idag vid Signes kvällsbad som jag insåg att det hänger ihop med att Signe är i en tilllväxtfas och börjat amma massor mer jämfört med tidigare. Tidigare tillväxtfaser har jag inte märkt något särskilt, eftersom jag ätit lite mer än vad jag behövde, och åt ännu mer när jag blev mer hungrig. Nu försökte jag banta samtidigt. Jobbigt.
Jag ska äta mer, så att jag slipper känna mig så trött och slut. Jag går gärna ner i vikt, men svälta låter dumt.
Jag ska äta mer, så att jag slipper känna mig så trött och slut. Jag går gärna ner i vikt, men svälta låter dumt.
tisdag 12 januari 2010
Inte bra, inte frisk
Inatt var första gången jag på allvar kände att nej, jag orkar inte, jag vill inte amma på natten mer, jag pallar bara inte. Det kändes jättesorgligt, för jag vill amma, jag tycker det är praktiskt och mysigt och jag tror att det är bra för Signe. Men jag var så trött! Och kände att jag står inte ut mer, jag vill inte bli väckt igen, jag vill få sova. Men än två timmar i stöten, och utan rädsla att Signe inte ska kunna somna om utan hålla oss båda vakna i två timmar mitt i natten. När jag är så här trött far tankarna sina egna vägar, så även när Signe är hur lugn som helst och somnar om som om hon aldrig vaknat, så blir jag stirrig av rädslan över att hon ska vara vaken. Jag var för trött, helt enkelt, och ville bara inte.
AB stannade hemma imorse, när jag bröt ihop och grät efter att inte ha kunnat somna om efter fyra-amningen imorse stängde hon av väckarklockan och tog hand om Signe, och sen sov jag på madrassen i vardagsrummet till nio på morgonen. Jag mådde fortfarande risigt när jag vaknade, och på något sätt kändes det som en stor tröst när det visade sig att jag hade feber. Det är inte bara utmattning och sömnbrist. Det är förmodligen ett virus som satt sig på magen, och det finns ett väldigt rimligt skäl till att jag inte kunde sova och blev förtvivlad och inte orkade.
Jag hoppas att det räcker så. Jag hoppas att allt blir bra igen när jag blir frisk, och om AB tar någon nattmatning framöver så att jag får sova lite längre sträckor. Jag vill orka amma. Jag vill orka vara med Signe, på nätterna och dagarna. Men jag vill inte behöva ha ont i hela kroppen, kräkas och bli förtvivlad. Så ska det inte behöva vara.
Så det så.
AB stannade hemma imorse, när jag bröt ihop och grät efter att inte ha kunnat somna om efter fyra-amningen imorse stängde hon av väckarklockan och tog hand om Signe, och sen sov jag på madrassen i vardagsrummet till nio på morgonen. Jag mådde fortfarande risigt när jag vaknade, och på något sätt kändes det som en stor tröst när det visade sig att jag hade feber. Det är inte bara utmattning och sömnbrist. Det är förmodligen ett virus som satt sig på magen, och det finns ett väldigt rimligt skäl till att jag inte kunde sova och blev förtvivlad och inte orkade.
Jag hoppas att det räcker så. Jag hoppas att allt blir bra igen när jag blir frisk, och om AB tar någon nattmatning framöver så att jag får sova lite längre sträckor. Jag vill orka amma. Jag vill orka vara med Signe, på nätterna och dagarna. Men jag vill inte behöva ha ont i hela kroppen, kräkas och bli förtvivlad. Så ska det inte behöva vara.
Så det så.
onsdag 16 december 2009
Nattliga bekymmer
Plötsligt har natten fått nya problem. Från att sova ganska nöjd ensam och fortsätta sova när vi lägger ner henne, har nu Signe blivit lättväckt och missnöjd. Det funkar inte att bara lägga ner henne i sängen eller babybayen längre, särskilt inte på natten, hon vaknar till och gnölar och är missnöjd. Och rör sig, massor.
Problemet med det är att när hon gnölat klart och lagt sig tillrätta och somnat om, så ligger hon numera som regel platt på magen. Om vi lyfter upp henne och lägger henne på rygg, gör hon om hela processen tills hon återigen sover gott - platt på mage. Framåt tredje, fjärde försöket öppnar hon sina vackra, gråblå ögon och är klarvaken igen.
Kul.
Hon har dessutom gjort likadant efter amningen på natten, så vad som förut var rätt lätt och smidigt har med ens blivit jädrigt jobbigt och besvärligt.
Det som har verkat funka är att jag tar henne efter amningen och lägger henne hos mig, tätt intill vid min sida. Då rullar hon inte längre än till sidan, för sen ligger jag i vägen, och efter att ha sparkat på mig ett tag med sina vassa tånaglar har hon somnat på sidan och sovit gott. Det är en rätt ok lösning, bortsett från att jag sover lite dåligt med henne så tätt inpå mig. Men vad sjutton, jag sover i alla fall, och det gör hon också, och det får väl räcka så. Tror jag ska börja göra så permanent. Och så har satt upp en liten "blöjbytesstation" vid babybayen, så att jag ska ha en chans att potta henne och byta blöja utan att behöva gå upp.
Klar nackdel med bebis som inte vill kissa i blöjan när hon är vaken, och som ammar hela natten - de senaste nätterna har hon inte kunnat somna om ifall hon inte får kissa först. Så istället för att helt enkelt lyfta upp halvsovande unge, amma, lägga ner sovande unge, varannan timme, så har det blivit lyfta upp arg unge, inte kunna amma arg unge, gå ut i vardagsrummet, ta av blöja, potta arg unge, sätta på ny blöja, amma sittandes i kall fåtölj nu ganska glad unge, gå tillbaka med sovande unge, lägga ner sovande unge, som sedan då gnölar, gnökar och far runt tills hon ligger på mage... Inte jätteroligt.
Ny plan således - byta blöja och potta inne vid sängen, förmodligen varje gång hon vill amma, eller åtminstone nån gång per natt. Strunta i babybayen, och ha henne intill mig och dela täcke med henne. Jag sover som om jag låg på en smal klipphylla utan säkerhetsrep, men folk gör ju sånt också, så det går nog bra. Bättre än att inte sova alls... Och när hon väl slutat sparkas är hon rätt mysig - vi sov ju så med henne de första två månaderna, så det är egentligen inget konstigt.
Jag funderar också på att skippa pyjamasen på henne. Ska prova i alla fall en natt att låta henne sova i bara blöjan. Vi brukar få det väldigt varmt inne i vårt lilla sovrum framåt slutet av natten, och ska hon dela mitt täcke behöver hon kanske inte så mycket mer. De filtar vi brukar ha till henne sparkar hon av sig när hon gnökar runt i alla fall. Eller ja, helt naken blir hon inte, vi har en obligatorisk beige fleecefilt som hon har runt sig hela kvällarna och större delen av natten, det är hennes nattningsfilt och den ska hon förstås ha. Men jag funderar på att testa utan pyjamas.
Får se om det blir bättre framöver. Förr eller senare kommer hon i alla fall sova hela nätter i sin egen säng. Nån gång innan skolåldern, förmodligen...
Problemet med det är att när hon gnölat klart och lagt sig tillrätta och somnat om, så ligger hon numera som regel platt på magen. Om vi lyfter upp henne och lägger henne på rygg, gör hon om hela processen tills hon återigen sover gott - platt på mage. Framåt tredje, fjärde försöket öppnar hon sina vackra, gråblå ögon och är klarvaken igen.
Kul.
Hon har dessutom gjort likadant efter amningen på natten, så vad som förut var rätt lätt och smidigt har med ens blivit jädrigt jobbigt och besvärligt.
Det som har verkat funka är att jag tar henne efter amningen och lägger henne hos mig, tätt intill vid min sida. Då rullar hon inte längre än till sidan, för sen ligger jag i vägen, och efter att ha sparkat på mig ett tag med sina vassa tånaglar har hon somnat på sidan och sovit gott. Det är en rätt ok lösning, bortsett från att jag sover lite dåligt med henne så tätt inpå mig. Men vad sjutton, jag sover i alla fall, och det gör hon också, och det får väl räcka så. Tror jag ska börja göra så permanent. Och så har satt upp en liten "blöjbytesstation" vid babybayen, så att jag ska ha en chans att potta henne och byta blöja utan att behöva gå upp.
Klar nackdel med bebis som inte vill kissa i blöjan när hon är vaken, och som ammar hela natten - de senaste nätterna har hon inte kunnat somna om ifall hon inte får kissa först. Så istället för att helt enkelt lyfta upp halvsovande unge, amma, lägga ner sovande unge, varannan timme, så har det blivit lyfta upp arg unge, inte kunna amma arg unge, gå ut i vardagsrummet, ta av blöja, potta arg unge, sätta på ny blöja, amma sittandes i kall fåtölj nu ganska glad unge, gå tillbaka med sovande unge, lägga ner sovande unge, som sedan då gnölar, gnökar och far runt tills hon ligger på mage... Inte jätteroligt.
Ny plan således - byta blöja och potta inne vid sängen, förmodligen varje gång hon vill amma, eller åtminstone nån gång per natt. Strunta i babybayen, och ha henne intill mig och dela täcke med henne. Jag sover som om jag låg på en smal klipphylla utan säkerhetsrep, men folk gör ju sånt också, så det går nog bra. Bättre än att inte sova alls... Och när hon väl slutat sparkas är hon rätt mysig - vi sov ju så med henne de första två månaderna, så det är egentligen inget konstigt.
Jag funderar också på att skippa pyjamasen på henne. Ska prova i alla fall en natt att låta henne sova i bara blöjan. Vi brukar få det väldigt varmt inne i vårt lilla sovrum framåt slutet av natten, och ska hon dela mitt täcke behöver hon kanske inte så mycket mer. De filtar vi brukar ha till henne sparkar hon av sig när hon gnökar runt i alla fall. Eller ja, helt naken blir hon inte, vi har en obligatorisk beige fleecefilt som hon har runt sig hela kvällarna och större delen av natten, det är hennes nattningsfilt och den ska hon förstås ha. Men jag funderar på att testa utan pyjamas.
Får se om det blir bättre framöver. Förr eller senare kommer hon i alla fall sova hela nätter i sin egen säng. Nån gång innan skolåldern, förmodligen...
tisdag 8 december 2009
Föräldratankar
Tankar som flyter i mitt huvud just nu:
Det är egentligen inte jobbigt att Signe ammar varannan timme igen på natten, och inte tycker det är särskilt roligt att ligga själv på dan. Det är inte det som är problemet. Det som är problemet är omvärlden och kraven att jag ska göra helt andra saker än vila och ta det lugnt när jag kan, och vara med henne. Om jag får ägna mig åt amning och småbarnsskötsel så mycket som krävs när det krävs, så går det riktigt bra.
Men jag ska börja skolan igen den 20e januari, och innan dess ska jag fixa en praktikplats. Det betyder en massa möten utanför hemmet, där jag är sminkad och representativ och inte har med Signe, och AB är hemma med henne och jag försöker pumpa ut mjölk eller skynda mig hem i tid innan hon blir alltför hungrig. Det betyder stress och yttre krav och i grunden en livsstil som inte är särdeles förenlig med hur jag vill vara som mamma och hur jag vill att vårt liv ska se ut.
Hur ska det här gå?
Och svaret är förstås att det ska gå så bra som möjligt för hela familjen, och att vi ska vara väldigt noga med hur vi prioriterar egentligen. Vi ska må bra, Signe ska få det hon behöver, och sen ska resten av världen få sitt. Inte tvärtom.
Idag är jag hemma och gör det jag ska - tar hand om mig själv och mitt barn och vårt hem. Det känns bra. Då gör det inget att sömnen var lite sisådär.
Livet är så roligt just nu för Signe, så att det där med matro är lite svårt. Bättre att äta ordentligt, länge och ofta, på natten, tycker hon. Då är det mörkt och tyst och lugn och ro, då har hon tid och ork att äta. Inte en helt lyckad lösning, tycker mamma.
Men jag vet inte. Det känns som om en av mina djupast liggande övertygelser är att det är så väldigt mycket vi inte kan, eller ska, lägga oss i. Jag tror på att Signe är den som är mest kompetent på att avgöra när hon vill äta och sova. Jag kan ge de rätta förutsättningarna, och föregå med gott exempel. Men mer än så tror jag ger väldigt lite utdelning. Hon kommer växa upp och hamna rätt ändå, med tiden, och jag tror inte jag kan göra sådär väldigt mycket för att påverka det.
Så jag suckar lite, och tänker att få artonåringar ammar en gång varannan timme, och bekymrar mig inte så mycket. Det hänger väl också ihop med det jag skrev ovan - om mitt liv är sådant att jag inte orkar ta hand om mitt barn, då är det mitt liv det är fel på, inte mitt barn.
Och ska jag vara sann mot den övertygelsen så är ju också sanningen den att det kan gå ut över min praktikplats. Det kan innebära att jag får en dålig praktikplats, eller att jag får den väldigt sent. Det kan också innebära att jag inte satsar hundra procent när jag är där, och att jag i och med det får dåliga referenser från handledaren. Så kan det bli. Och blir det det, får vi lösa det då. Men det vore okej, det med. Jag kan förmodligen få jobb ändå, så småningom.
Och ärligt talat tror jag att de egenskaper och värderingar som får mig att vilja prioritera mitt barn framför min karriär, är samma egenskaper och värderingar som kommer göra mig väldigt bra på mitt framtida yrke. Så det jämnar nog ut sig i slutänden. Kanske kan man bli lycklig och få att bra liv, även om man inte är superambitiös och driven på alla områden samtidigt?
Och grejen är den, att ska jag välja mellan att göra det som känns rätt mot mitt barn, och det som är bäst för min karriär eller min arbetsgivare, så väljer jag mitt barn med en självklarhet som förvånar mig. Det trodde jag faktiskt inte, innan Signe kom. Jag trodde det skulle vara svårare att välja.
Det betyder inte att jag tänker sätta mig på golvet och stirra på Signe resten av livet, i hopp om att hon ska göra mig lycklig. Det betyder bara att om jag är på väg att knäckas av att ta hand om henne, tänker jag bortprioritera allt annat först, innan jag gör mindre än allt jag kan för henne.
I kväll när AB kommer med bussen från jobbet ska jag och Signe möta henne, och så ska vi titta på en större lägenhet. Just nu bor vi oerhört centralt och oerhört litet. Det känns inte längre vettigt att betala så mycket för läget, när vi för samma pengar kunde få en uteplats. Och ett badkar. Och en tvättmaskin. Och plats att gå på, ett kök man kan vara två i, ett sovrum med plats för en till säng... Dags att flytta, helt enkelt.
Men den där stora villan vi vill ha får vänta tills jag fått ett jobb, vilket måste vänta tills jag är klar med min utbildning. Vilket är det främsta skälet till att jag börjar skolan igen i januari, vilket är anledningen att jag är så jädra trött idag av praktikplatsletande. Allt detta för en villa. Ja ja.
Det är egentligen inte jobbigt att Signe ammar varannan timme igen på natten, och inte tycker det är särskilt roligt att ligga själv på dan. Det är inte det som är problemet. Det som är problemet är omvärlden och kraven att jag ska göra helt andra saker än vila och ta det lugnt när jag kan, och vara med henne. Om jag får ägna mig åt amning och småbarnsskötsel så mycket som krävs när det krävs, så går det riktigt bra.
Men jag ska börja skolan igen den 20e januari, och innan dess ska jag fixa en praktikplats. Det betyder en massa möten utanför hemmet, där jag är sminkad och representativ och inte har med Signe, och AB är hemma med henne och jag försöker pumpa ut mjölk eller skynda mig hem i tid innan hon blir alltför hungrig. Det betyder stress och yttre krav och i grunden en livsstil som inte är särdeles förenlig med hur jag vill vara som mamma och hur jag vill att vårt liv ska se ut.
Hur ska det här gå?
Och svaret är förstås att det ska gå så bra som möjligt för hela familjen, och att vi ska vara väldigt noga med hur vi prioriterar egentligen. Vi ska må bra, Signe ska få det hon behöver, och sen ska resten av världen få sitt. Inte tvärtom.
Idag är jag hemma och gör det jag ska - tar hand om mig själv och mitt barn och vårt hem. Det känns bra. Då gör det inget att sömnen var lite sisådär.
Livet är så roligt just nu för Signe, så att det där med matro är lite svårt. Bättre att äta ordentligt, länge och ofta, på natten, tycker hon. Då är det mörkt och tyst och lugn och ro, då har hon tid och ork att äta. Inte en helt lyckad lösning, tycker mamma.
Men jag vet inte. Det känns som om en av mina djupast liggande övertygelser är att det är så väldigt mycket vi inte kan, eller ska, lägga oss i. Jag tror på att Signe är den som är mest kompetent på att avgöra när hon vill äta och sova. Jag kan ge de rätta förutsättningarna, och föregå med gott exempel. Men mer än så tror jag ger väldigt lite utdelning. Hon kommer växa upp och hamna rätt ändå, med tiden, och jag tror inte jag kan göra sådär väldigt mycket för att påverka det.
Så jag suckar lite, och tänker att få artonåringar ammar en gång varannan timme, och bekymrar mig inte så mycket. Det hänger väl också ihop med det jag skrev ovan - om mitt liv är sådant att jag inte orkar ta hand om mitt barn, då är det mitt liv det är fel på, inte mitt barn.
Och ska jag vara sann mot den övertygelsen så är ju också sanningen den att det kan gå ut över min praktikplats. Det kan innebära att jag får en dålig praktikplats, eller att jag får den väldigt sent. Det kan också innebära att jag inte satsar hundra procent när jag är där, och att jag i och med det får dåliga referenser från handledaren. Så kan det bli. Och blir det det, får vi lösa det då. Men det vore okej, det med. Jag kan förmodligen få jobb ändå, så småningom.
Och ärligt talat tror jag att de egenskaper och värderingar som får mig att vilja prioritera mitt barn framför min karriär, är samma egenskaper och värderingar som kommer göra mig väldigt bra på mitt framtida yrke. Så det jämnar nog ut sig i slutänden. Kanske kan man bli lycklig och få att bra liv, även om man inte är superambitiös och driven på alla områden samtidigt?
Och grejen är den, att ska jag välja mellan att göra det som känns rätt mot mitt barn, och det som är bäst för min karriär eller min arbetsgivare, så väljer jag mitt barn med en självklarhet som förvånar mig. Det trodde jag faktiskt inte, innan Signe kom. Jag trodde det skulle vara svårare att välja.
Det betyder inte att jag tänker sätta mig på golvet och stirra på Signe resten av livet, i hopp om att hon ska göra mig lycklig. Det betyder bara att om jag är på väg att knäckas av att ta hand om henne, tänker jag bortprioritera allt annat först, innan jag gör mindre än allt jag kan för henne.
I kväll när AB kommer med bussen från jobbet ska jag och Signe möta henne, och så ska vi titta på en större lägenhet. Just nu bor vi oerhört centralt och oerhört litet. Det känns inte längre vettigt att betala så mycket för läget, när vi för samma pengar kunde få en uteplats. Och ett badkar. Och en tvättmaskin. Och plats att gå på, ett kök man kan vara två i, ett sovrum med plats för en till säng... Dags att flytta, helt enkelt.
Men den där stora villan vi vill ha får vänta tills jag fått ett jobb, vilket måste vänta tills jag är klar med min utbildning. Vilket är det främsta skälet till att jag börjar skolan igen i januari, vilket är anledningen att jag är så jädra trött idag av praktikplatsletande. Allt detta för en villa. Ja ja.
söndag 29 november 2009
Gilla läget
Ganska ofta sover Signe till åtta, halv nio på morgonen, eller låter i alla fall mig ligga kvar och tryna tills dess. Idag drog hon dock gränsen vid halv åtta, efter att ha legat och sparkat och grymtat sen sju. Ingen mer sömn, helt enkelt, och jag var faktiskt jättefrustrerad när jag gick upp. Jag svor och grät en skvätt och sade "Men jag _vill inte_!!" och AB klappade lite på mig innan hon gick till jobbet.
Sen lät jag tiden gå lite till, lät känslorna passera, och konstaterade att det var ju faktiskt inte alls så att verkligheten var särskilt jobbig. Jag var förbannad för att saker och ting inte hade blivit som jag hade tänkt, men egentligen var det ju inte alls särskilt illa. En unge som somnar strax innan nio och sen sover gott till sju, det är faktiskt absolut inget att klaga över - även om sagda unge vaknar och käkar en tre, fyra gånger däremellan. Det var egentligen inte så att jag var så överdrivet trött - jag var mest förbannad över att jag inte fick som jag ville.
Det var liksom inte verkligheten som var så fel - det var bara det att den inte matchade mina förväntningar.
Med det perspektivet är jag väldigt tacksam att jag redan från början, innan Signe föddes, var inställd på att bebisar vill amma hela, hela tiden. Att de vill bli burna hellre än att ligga för sig själva och att de vill sova med sina föräldrar. Hade jag trott att Signe skulle äta 6-8 gånger per dygn, som de sade på BB, att det skulle funka att lägga henne i en barnvagn, eller att vi skulle ha någon särskild nytta av spjälsängen - då skulle jag nog blivit fullkomligt galen de första två månaderna. Som det nu var blev jag i och för sig halvt om halvt från vettet av sömnbrist och trötthet och brist på tid med AB, men det hade nog kunnat vara värre.
Eller så här. Jag hade ingen jäkla aning om hur oerhört jobbig den första tiden med Signe skulle bli. Jag hade helt andra förväntningar, rosenröda drömmar om en mysig höst med AB, mig och hunden, och bebisen som en gullig accessoar att amma och bära omkring på. Den totala förvirringen, skräcken och vansinniga tröttheten som blev istället var jag inte alls förberedd på.
Men jag hade inga specifika prylar jag var arg på att de inte funkade. Jag hade ingen särskild, riktad frustration om att "varför sover hon inte i sin säng?" eller "varför äter hon så himla ofta?". Jag var liksom inställd på att hon skulle vilja ammas jämt och bli buren överallt. Det jag inte hade förutsett var hur oerhört slitigt det blev för mig i längden.
Det positiva med det är dock att jag liksom utgår från det som grundläget. Förutom i morse, när jag helt tappade perspektivet, så är jag rätt bra på att köpa läget. Det är inte alls självklart att Signe kommer acceptera att ligga själv - och gör hon inte det, då är det bara att plocka upp henne. Det är ingen idé att ens försöka förutsäga när hon vill äta nästa gång - det varierar mellan en kvart (om hon vill snutta lite till, helt enkelt) till fyra, fem timmar (det är nästan lite läskigt). Jag testar bara med bröstet då och då, när hon inte är helt nöjd, och ibland vill hon ha. Det är inte alls säkert att hon kommer att somna bara för att jag tror att hon är trött - och gör hon inte det får jag anpassa mig efter vilken sorts stimulans hon vill ha tills hon är redo att somna.
För mig är hon nånstans "egentligen" fortfarande det där lilla buttra, krävande knytet som kom ut vid förlossningen, och alla avvikelser därifrån är välsignelser och något att vara tacksam för. Varje leende är en gåva, varje sovstund hon ligger i sängen är jag tacksam för att jag får dricka thé och skriva blogginlägg, och när hon äter ordentligt vid bröstet tills hon blir mätt och nöjd, utan att skrika eller tjorva, så tycker jag att hon är världens, världens duktigaste bebis. Jag blir alldeles uppfylld av glädje och tacksamhet att vi har fått en så otroligt begåvad, lättskött, snäll och förståndig dotter.
Det är klart att det hade gått att se det på ett annat sätt. Det är kanske det som är min poäng denna gång. Att jag hade kunnat vara frustrerad över att hon efter midnatt vaknar varannan timme för att amma. Att hon fortfarande oftast vrålskriker om vi lägger henne i barnvagnen. Att hon nästan alltid gråter sig till sömns i vår famn, efter en längre stunds vaggande. Och jag har liksom en misstanke att det finns föräldrar till liknande barn, som är det.
Jag har till och med en misstanke om att det finns bebisar som inte alls gör så här. Som gillar vagnen. Som somnar mer eller mindre av sig själv, inte som undantag utan som regel. Som alltid äter lugnt och snällt och säger till när de är hungriga. Som sover hela nätter, på riktigt, utan att vakna eller väckas. De finns säkert, och i viss barnlitteratur framhålls de till och med som en norm, eller som något man som förälder kan åstadkomma om man bara använder rätt metoder.
Och det är när jag läser sådant som jag är så innerligt tacksam att jag aldrig trodde att jag skulle få en sådan bebis. Så dum jag hade känt mig då.
Sen lät jag tiden gå lite till, lät känslorna passera, och konstaterade att det var ju faktiskt inte alls så att verkligheten var särskilt jobbig. Jag var förbannad för att saker och ting inte hade blivit som jag hade tänkt, men egentligen var det ju inte alls särskilt illa. En unge som somnar strax innan nio och sen sover gott till sju, det är faktiskt absolut inget att klaga över - även om sagda unge vaknar och käkar en tre, fyra gånger däremellan. Det var egentligen inte så att jag var så överdrivet trött - jag var mest förbannad över att jag inte fick som jag ville.
Det var liksom inte verkligheten som var så fel - det var bara det att den inte matchade mina förväntningar.
Med det perspektivet är jag väldigt tacksam att jag redan från början, innan Signe föddes, var inställd på att bebisar vill amma hela, hela tiden. Att de vill bli burna hellre än att ligga för sig själva och att de vill sova med sina föräldrar. Hade jag trott att Signe skulle äta 6-8 gånger per dygn, som de sade på BB, att det skulle funka att lägga henne i en barnvagn, eller att vi skulle ha någon särskild nytta av spjälsängen - då skulle jag nog blivit fullkomligt galen de första två månaderna. Som det nu var blev jag i och för sig halvt om halvt från vettet av sömnbrist och trötthet och brist på tid med AB, men det hade nog kunnat vara värre.
Eller så här. Jag hade ingen jäkla aning om hur oerhört jobbig den första tiden med Signe skulle bli. Jag hade helt andra förväntningar, rosenröda drömmar om en mysig höst med AB, mig och hunden, och bebisen som en gullig accessoar att amma och bära omkring på. Den totala förvirringen, skräcken och vansinniga tröttheten som blev istället var jag inte alls förberedd på.
Men jag hade inga specifika prylar jag var arg på att de inte funkade. Jag hade ingen särskild, riktad frustration om att "varför sover hon inte i sin säng?" eller "varför äter hon så himla ofta?". Jag var liksom inställd på att hon skulle vilja ammas jämt och bli buren överallt. Det jag inte hade förutsett var hur oerhört slitigt det blev för mig i längden.
Det positiva med det är dock att jag liksom utgår från det som grundläget. Förutom i morse, när jag helt tappade perspektivet, så är jag rätt bra på att köpa läget. Det är inte alls självklart att Signe kommer acceptera att ligga själv - och gör hon inte det, då är det bara att plocka upp henne. Det är ingen idé att ens försöka förutsäga när hon vill äta nästa gång - det varierar mellan en kvart (om hon vill snutta lite till, helt enkelt) till fyra, fem timmar (det är nästan lite läskigt). Jag testar bara med bröstet då och då, när hon inte är helt nöjd, och ibland vill hon ha. Det är inte alls säkert att hon kommer att somna bara för att jag tror att hon är trött - och gör hon inte det får jag anpassa mig efter vilken sorts stimulans hon vill ha tills hon är redo att somna.
För mig är hon nånstans "egentligen" fortfarande det där lilla buttra, krävande knytet som kom ut vid förlossningen, och alla avvikelser därifrån är välsignelser och något att vara tacksam för. Varje leende är en gåva, varje sovstund hon ligger i sängen är jag tacksam för att jag får dricka thé och skriva blogginlägg, och när hon äter ordentligt vid bröstet tills hon blir mätt och nöjd, utan att skrika eller tjorva, så tycker jag att hon är världens, världens duktigaste bebis. Jag blir alldeles uppfylld av glädje och tacksamhet att vi har fått en så otroligt begåvad, lättskött, snäll och förståndig dotter.
Det är klart att det hade gått att se det på ett annat sätt. Det är kanske det som är min poäng denna gång. Att jag hade kunnat vara frustrerad över att hon efter midnatt vaknar varannan timme för att amma. Att hon fortfarande oftast vrålskriker om vi lägger henne i barnvagnen. Att hon nästan alltid gråter sig till sömns i vår famn, efter en längre stunds vaggande. Och jag har liksom en misstanke att det finns föräldrar till liknande barn, som är det.
Jag har till och med en misstanke om att det finns bebisar som inte alls gör så här. Som gillar vagnen. Som somnar mer eller mindre av sig själv, inte som undantag utan som regel. Som alltid äter lugnt och snällt och säger till när de är hungriga. Som sover hela nätter, på riktigt, utan att vakna eller väckas. De finns säkert, och i viss barnlitteratur framhålls de till och med som en norm, eller som något man som förälder kan åstadkomma om man bara använder rätt metoder.
Och det är när jag läser sådant som jag är så innerligt tacksam att jag aldrig trodde att jag skulle få en sådan bebis. Så dum jag hade känt mig då.
söndag 22 november 2009
Är inte närhetslängtan också ett behov?
Idag sov Signe i två och en halv timme mitt på dagen. Vi blev alldeles förvirrade, och visste knappt vad vi skulle göra med oss själva. Tidigare har hon sovit i trekvart i sträck dagtid, som mest en timme och en kvart. Sen har hon varit vaken en dryg timme, för att sen sova en stund igen. Efter sin långa tupplur var hon vaken en bra stund, flera timmar, och vi tog ett långt bad alla tre. Signe verkar gilla att bada, hon satt lugn och nöjd och tittade mycket fascinerat.
Nu sover hon igen, sen halv åtta ungefär, och vi sitter och tittar på Foyle´s War. Vi är hos svärföräldrarna, och svärmor tar hemskt gärna hand om Signe på morgonen, så vi får sovmorgnar när vi är här. Så just ikväll kan vi titta på brittisk andra världskrigs-serie till klockan elva på kvällen. Fast just nu handlar det om en dödad liten pojke, det är inte så roligt. Jag tål inte hemska historier längre, särskilt inte om barn eller gravid kvinnor råkar illa ut.
Jag läste en ledsam sak alldeles nyss, en fråga inskickad till en föräldrasida på nätet. Här är länken till sidan. Frågan är ledsam, för det verkar jobbigt att tycka att det är jobbigt att amma sin femmånaders bebis till sömns - jag tycker det verkar mysigt, jag. Men mest ledsamt är svaret. Det är så fullt av dumheter.
"Precis som du själv har kommit fram till så använder han dig som napp när du låter han somna till bröstet."
Alltså, en mamma kan inte användas som napp. En napp kan användas istället för en mamma. Och för all del, Signe har aldrig velat ligga vid bröstet utan att äta, men hon somnar gärna så. Det är mysigt och fint, tycker jag. Hon suger gärna på sin egen tumme, och skulle hon velat ha napp skulle hon fått det. Men inte istället för oss. Inte istället för mänsklig värme och närhet, inte istället för något hon hellre ville ha.
"Det finns inget 5 månads barn som behöver äta på natten, men många vill, om amningen går snabbt är det ok att bara ta upp han en gång och amma för att sedan få han att somna om snabbt igen."
Vi diskuterade det, jag och AB, och kom fram till att det beror ju på vad man menar med behöver. Förmodligen är det få friska barn som dör om de inte får äta på natten. Men var lägger man gränsen? Är inte ett bra tecken på att barnet behöver äta på natten att det vaknar och är hungrigt?
Jag får lite ont i magen av att läsa både frågan och svaret, och jag får ont i magen av tanken på att jag inte kommer att vara hemma hela dagarna när Signe är fem månader. Jag vill alltid finnas till hands när Signe behöver mig. Jag vill alltid finnas där för att ge henne det hon vill ha och behöver. Och jag hoppas att hon kommer att fortsätta somna vid mitt bröst, och amma när hon vill och har lust, länge till. Alldeles oavsett om hon vill för att hon är hungrig, törstig eller bara kelen.
Sen är jag förstås tacksam som bara den för nätter som den som var, då hon åt vid tio, halv fyra och halv sju. Då är det lätt för mamma att tycka att nattamning inte är ett problem...
Nu sover hon igen, sen halv åtta ungefär, och vi sitter och tittar på Foyle´s War. Vi är hos svärföräldrarna, och svärmor tar hemskt gärna hand om Signe på morgonen, så vi får sovmorgnar när vi är här. Så just ikväll kan vi titta på brittisk andra världskrigs-serie till klockan elva på kvällen. Fast just nu handlar det om en dödad liten pojke, det är inte så roligt. Jag tål inte hemska historier längre, särskilt inte om barn eller gravid kvinnor råkar illa ut.
Jag läste en ledsam sak alldeles nyss, en fråga inskickad till en föräldrasida på nätet. Här är länken till sidan. Frågan är ledsam, för det verkar jobbigt att tycka att det är jobbigt att amma sin femmånaders bebis till sömns - jag tycker det verkar mysigt, jag. Men mest ledsamt är svaret. Det är så fullt av dumheter.
"Precis som du själv har kommit fram till så använder han dig som napp när du låter han somna till bröstet."
Alltså, en mamma kan inte användas som napp. En napp kan användas istället för en mamma. Och för all del, Signe har aldrig velat ligga vid bröstet utan att äta, men hon somnar gärna så. Det är mysigt och fint, tycker jag. Hon suger gärna på sin egen tumme, och skulle hon velat ha napp skulle hon fått det. Men inte istället för oss. Inte istället för mänsklig värme och närhet, inte istället för något hon hellre ville ha.
"Det finns inget 5 månads barn som behöver äta på natten, men många vill, om amningen går snabbt är det ok att bara ta upp han en gång och amma för att sedan få han att somna om snabbt igen."
Vi diskuterade det, jag och AB, och kom fram till att det beror ju på vad man menar med behöver. Förmodligen är det få friska barn som dör om de inte får äta på natten. Men var lägger man gränsen? Är inte ett bra tecken på att barnet behöver äta på natten att det vaknar och är hungrigt?
Jag får lite ont i magen av att läsa både frågan och svaret, och jag får ont i magen av tanken på att jag inte kommer att vara hemma hela dagarna när Signe är fem månader. Jag vill alltid finnas till hands när Signe behöver mig. Jag vill alltid finnas där för att ge henne det hon vill ha och behöver. Och jag hoppas att hon kommer att fortsätta somna vid mitt bröst, och amma när hon vill och har lust, länge till. Alldeles oavsett om hon vill för att hon är hungrig, törstig eller bara kelen.
Sen är jag förstås tacksam som bara den för nätter som den som var, då hon åt vid tio, halv fyra och halv sju. Då är det lätt för mamma att tycka att nattamning inte är ett problem...
Framtidsoro
Jag har börjat noja över att börja skolan igen. Plötsligt är det mindre tid kvar än Signe har levat - nu är hon tre månader, och om två månader börjar jag skolan. Först fem veckors vanlig kurs, men sen resten av terminen är det praktik.
Det finns en massa bra argument för att göra så här, det främsta ekonomiskt - jag har inga studielån kvar, och vi kommer inte ha en vettig ekonomi förrän jag får min examen och ett jobb. Så ju snabbare jag går tillbaka, desto snabbare kan vi få det bättre. Vi kan inte klara oss på ABs föräldrapenning och våra sparpengar alla fyra sådär jättelänge.
Sen vill ju jag ha min examen också, av personliga skäl, och jag tycker skolan är rolig. Men just nu. Just nu skär det i hjärtat.
Jag vill inte alls vara någon annanstans än med Signe. Om det inte var så oekonomiskt för oss skulle jag gärna vara hemma mycket mycket längre. Mest är jag rädd att det ska gå ut över amningen - plötsligt har jag börjat se varje amningstillfälle som en dyrbar skatt. Men det kanske inte är en så dum inställning, egentligen...
Fast jag tänker inte nödvändigtvis sluta amma bara för att jag börjar jobba, men det kommer ju bli körigare, i alla fall. Jag gillar att alltid finnas tillgänglig och amma ofta, det känns bra. Och det känns jättedåligt att plötsligt inte vara hemma längre. Men det är ju två månader till skolstarten, och tre till praktiken - mycket hinner hända innan dess.
Det finns en massa bra argument för att göra så här, det främsta ekonomiskt - jag har inga studielån kvar, och vi kommer inte ha en vettig ekonomi förrän jag får min examen och ett jobb. Så ju snabbare jag går tillbaka, desto snabbare kan vi få det bättre. Vi kan inte klara oss på ABs föräldrapenning och våra sparpengar alla fyra sådär jättelänge.
Sen vill ju jag ha min examen också, av personliga skäl, och jag tycker skolan är rolig. Men just nu. Just nu skär det i hjärtat.
Jag vill inte alls vara någon annanstans än med Signe. Om det inte var så oekonomiskt för oss skulle jag gärna vara hemma mycket mycket längre. Mest är jag rädd att det ska gå ut över amningen - plötsligt har jag börjat se varje amningstillfälle som en dyrbar skatt. Men det kanske inte är en så dum inställning, egentligen...
Fast jag tänker inte nödvändigtvis sluta amma bara för att jag börjar jobba, men det kommer ju bli körigare, i alla fall. Jag gillar att alltid finnas tillgänglig och amma ofta, det känns bra. Och det känns jättedåligt att plötsligt inte vara hemma längre. Men det är ju två månader till skolstarten, och tre till praktiken - mycket hinner hända innan dess.
fredag 20 november 2009
"Hon skriker väl när hon blir hungrig..."
...sade min svärfar idag, när jag ville ta Signe för att kolla om hon ville amma. Och jo, det gör hon säkert. Men grejen var den att hon hade sovit en stund, vaknat och suttit några minuter i svärmors knä, och började se lite besvärad och bekymrad ut.
Jag tog henne ändå, och hon ville både kissa och äta.
Det är klart att man kan vänta tills ungen skriker. Men då får vi ju för det första en stund med tjurig och ledsen unge, innan hon börjar gallskrika, och för det andra lär hon sig att om någon ska lyssna på en är det bäst att man börjar med att skrika i ordenligt. Och det känns ju lite jobbigt och onödigt.
Så jag tror jag skippar det där med att vänta tills hon skriker, och lyssnar strax innan. Det känns artigare, måste jag säga.
Signe fyller tre månader idag. Hurra hurra! För att fira åt vi tårta till kaffet, och har bestämt oss för att på prov sluta med minifom i tre dar. I bästa fall är koliken helt borta nu. Hoppas.
Jag tog henne ändå, och hon ville både kissa och äta.
Det är klart att man kan vänta tills ungen skriker. Men då får vi ju för det första en stund med tjurig och ledsen unge, innan hon börjar gallskrika, och för det andra lär hon sig att om någon ska lyssna på en är det bäst att man börjar med att skrika i ordenligt. Och det känns ju lite jobbigt och onödigt.
Så jag tror jag skippar det där med att vänta tills hon skriker, och lyssnar strax innan. Det känns artigare, måste jag säga.
Signe fyller tre månader idag. Hurra hurra! För att fira åt vi tårta till kaffet, och har bestämt oss för att på prov sluta med minifom i tre dar. I bästa fall är koliken helt borta nu. Hoppas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)