Växtvärk och välmående

Det verkar som att lilla knyttet tyckte det blev för trångt, för de senaste dagarna har min mage växt bisarrt mycket. Inte riktigt så att det syns att den växer, men så att det märks skillnad mellan morgon och kväll. Ungefär som när krokusarna kommer upp i april - rätt vad det är så står de bara där i rabatten och är färdigutslagna, utan att man fattar vad det var som hände.

Fast med magen fattade jag hela tiden vad som hände, eftersom det kändes rejält. Kroppen är uppenbarligen inte alltid superbra på att skilja på positiva och negativa förändringar, och en mage som gick från handboll till medicinboll i storlek på två dar gjorde ont. Eller framförallt så var, och är, det obehagligt och tröttande. En gång i tiden, innan lilla knyttet började växa, var mina magmuskler raka och låg tätt intill varandra uppifrån och ner. Nu är de böjda som två ostbågar, och då är de inte lika effektiva, om man säger som så. De här dagarna har jag fått andnöd om jag stått upp, och det känns som om jag ska gå av på mitten.

Fast nu har växtruschen visst stillnat av för den här gången, och kroppen börjar, igen, långsamt anpassa sig till de nya förhållandena. I måndags kunde jag knappt ta mig till skolan, och allting kändes fruktansvärt obehagligt, men nu blir jag mest lite trött och matt.

Det roliga är att när folk frågar hur jag mår, så svarar jag med ett glatt och soligt leende "Jättebra!" (ja, förutom i skolan i måndags då, då kved jag och höll mig för magen). Och det är faktiskt alldeles sant - jag mår jättebra. Så länge jag lyssnar på min kropp och gör precis så mycket som jag orkar, och inte mer.

Hur sjutton pallar folk det här som jobbar heltid? Hur pallar de som jobbar heltid, _och_ har småbarn sen tidigare? För att inte tala om de där som jobbar heltid, har småbarn och roar sig med att renovera radhuset/bygga ny villa/osv? Det känns som om det är standard, och min variant med halvhjärtat plugg och lite extrajobb är rena latmanskuren.

Jag har en rätt ofta återkommande liten dialog med mig själv, där ena sidan skäms lite och säger saker som att andra människor minsann jobbar heltid och är gravida, och att jag är en mes, medan den andra sidan (som jag lyssnar mer på) säger att det här är _min_ graviditet, inte andra människors, och att även om jag säkert skulle kunna göra väldigt mycket mer än vad jag gör just nu, så finns det inget egenvärde i det. Att det är klokt och bra av mig att lyssna på mig själv och inte överanstränga mig, och det är de som stressar runt som små illrar som fattar fel beslut, inte jag.

Och så läser jag ivrigt alla artiklar och inlägg jag kan hitta som handlar om att stress är skadligt för människor i allmänhet och små knytt i synnerhet, och försöker känna mig klok och självgod istället för pjåskig.

För jag sade till mina kursare i måndags att aj, det här gör ont, och jag tänker stanna hemma tisdag och onsdag. Jag har sagt till min chef att jag inte kan jobba mer än ett helpass per helg, och helt enkelt inte orkar mer. Och jag ser fram emot en sommar med enbart lite helgjobb och resten ledig tid för mig att vara gravid och pyssla hemma. Jag tar det lugnt och vilar jättemycket, och strävar efter lugn och ro med både kropp och själ. Och jag mår jättebra, eftersom jag inte försöker göra någonting som gör ont eller får mig att må dåligt. Då är det klart att man blir soligt leende och nöjd.

Så jag tror att jag tänker nöja mig med att vara oändligt glad att jag är så här privilegierad. Att jag har råd att känna efter, att säga nej, att ta det lugnt när det känns som om jag behöver det. Jag är glad över det, istället för att ängsligt snegla mot de som gör mer än jag och undra om jag borde vara lika duktig. För jag är duktig, som det är. Jag bygger ett knytt, och det får räcka så.

Och nu är snart mitt fyra timmars jobbpass slut, och då ska jag i långsam takt cykla hem till min fru och min hund och mysa med dem, och se fram emot långhelgen. Livet är gott.

Ont. Ont ont ont.

Jag har så vansinnigt jädra ont i huvudet. Det värker och värker och värker och värker, från nacken och upp till skallen och fram mot pannan. Jag vill lägga mig på rygg i ett mörkt och tyst rum och försvinna tills det slutar. Aaaaaj!

Det gjorde ont redan i morse, och hela förmiddagen. Vid halv elva tog jag värktabletter, men tyckte inte att de egentligen hjälpte. Vid tre började jag jobba, och nu får jag gå hem om tjugo minuter. För en halvtimme sedan tror jag tabletterna avtog, för plötsligt gör det djävulusiskt, vidrigt ont. De verkade nog visst - de räckte bara inte riktigt till för att ta bort hela värken.

Min snälla älskade AB kommer med bil och hämtar mig och min cykel - jag tror inte att jag pallar att cykla hem. Jag är så glad att det inte är mitt förra jobb - det var 1,5 timme bort, med tunnelbana och pendeltåg. Det här är i alla fall uthärdligt.

Tack och lov så har jag en snäll och förstående kollega som tar halva mitt pass imorgon, så det blir bara fyra timmar då också, mellan två och sex. På söndag får vi se, mår jag bättre är det nog inga problem med mitt vanliga pass. Mår jag inte bättre är det något allvarligt fel...

Aaaaj!

Helt ohemligt

Nu är vi helt ohemliga, man kan knappast vara mer outad än på Facebook... Äntligen får jag skriva vad jag vill i "statusraden", nämligen "C mår illa och är trött". Det har jag velat skriva fyra gånger om dagen i två månader nu, och nu är det fritt fram.

Berättade till och med för chefen på mitt extrajobb idag, eftersom vi ändå stod och pratade om sommaren och hon undrade hur lång tid jag har kvar på mina studier (utläses: hur länge jag kommer vilja fortsätta jobba extra...). Hon grattade och jag klargjorde att jag ville jobba hela våren och förmodligen sommaren också, men tar en paus i början av hösten (såklart). Men sen är jag nog beredd att jobba igen framåt vintern, efter några månader - det är bara någon helg i månaden det handlar om. Vi får väl se, det beror ju allt på hur det blir.

Jag vill planera och samtidigt inte. Å ena sidan känns det bra att måla upp en bild - vi ska vara föräldralediga så och så, jag tänker så här och så här med jobbet och studierna. Men å andra sidan - vi ska se att allt går bra med barnet först. Och jag vet ju ingenting om hur jag kommer att må i sommar. Eller i höst. Hur det går med amning, med rutiner, med barnet. Om jag kommer vilja fly fältet och vara tacksam över att göra något annat ett tag. Eller om det kommer att kännas outhärdligt att lämna familjen och inte vara värt det för några pengar i världen. Det visar sig, helt enkelt.

Runt den 20e augusti eller så.

Hälsan tiger still

En av de roligaste kommentarerna jag har fått på den här bloggen dök upp sist i mitt senaste inlägg. Emmas "Blogga mer!". Tack! Det är faktiskt roligt att vara önskad. Jag har tänkt skriva ett tag nu, men inte kommit mig för. Och anledningen till att jag inte kommit mig för är helt underbar, nämligen att AB varit hemma med mig i flera veckor, och jag har varit upptagen med att hänga med min söta, fina fru. Det är inte alls lika lockande att sitta framför datorn när hon är hemma.

Ofta funderar jag på vad jag ska skriva när jag är ensam, och sen sätter jag mig vid tillfälle och skriver det. Så det som saknats under ledigheten har inte varit tillfälle att sätta mig och skriva, jag har kollat mail och pysslat med andra saker ibland, utan de långa ensamma stunderna då jag komponerar blogginlägg i huvudet. En del av dem hamnar i etern, men nu har ingenting komponerats på länge. Och jag är lika glad för det - mer tid för kyssar och samvaro och mindre tid för ensamt grubbel är faktiskt bara bra.

Jag mår lite illa, men jag botar det med Postafen, som är en underbar uppfinning. Man får ta en var tolvte timme, och två gånger per dygn, på klockslaget, blir jag kraftigt illamående. Då tar jag en ny tablett, och en kvart senare mår jag utmärkt. Inget illamående, inte särskilt mycket trötthet. Allt bra.

Idag är jag i vecka 8+4, dvs i nionde veckan, första trimestern. Det närmar sig det magiska strecket efter vecka tolv, då risken för missfall tydligen ska minska dramatiskt. Så lite räknar jag ner - men jag har en bra känsla. I magen och hjärtat och huvudet. Jag tror på det här, och jag tror på det lilla fostret i mig. Nu är tydligen livmodern större än en apelsin, vilket märks på mina byxor, och jag tror att fostret är stort som yttersta tumleden ungefär. Coolt.

En annan bra sak är att AB söker jobb - hittar hon inget nytt snart är vi överrens om att hon ska säga upp sig rakt av, för hennes nuvarande jobb som hon haft i sju år tar kål på henne. Arbetslöshet är dyrt, men sjukskrivning är fan så mycket dyrare. Och även om vi verkligen verkligen skulle behöva åtminstone en säker inkomst när barnet kommer så behöver vi ännu mer två friska, glada föräldrar.

Men förhoppningsvis behöver det inte gå så långt. Ett av jobben hon sökte nu står det praktiskt taget "AB" skrivet på, och det finns andra jobb som hon ska söka längre fram också. Jag tror det löser sig!

Förra året tog jag körkort, kom in på psykologen här i stan, hittade nytt jobb och blev gravid. Det här året tror jag att vi kommer få en underbar bebis, och AB ett nytt roligt jobb. Vi satsar på det.

Att kräkas på jobbet...

Min snälla kollega O. har tagit över det mesta av mitt jobb över julhelgen, tack och lov. Men just idag jobbar istället för honom på förmiddagen - han var på fest igår och sover över i en annan stad. Just denna dag är dessutom en vanlig måndag, dvs fullt med en massa folk i korridoren som jag annars aldrig träffar och inte känner.

Och jag mår som en rutten sill. Eller, som jag förklarade för AB igår, som en sjuk apa. Som en liten apunge i ett naturprogram som ramlat i floden och övergivits av sin mamma och nu sitter på strandbanken genomvåt och huttrande och man hör en berättarröst som talar om att nu har ungen blivit förkyld och kommer inte klara sig, men att den förmodligen blir tagen av en krokodil innan viruset gör slut på den. Så. Så känner jag mig.

Och alldeles nyss kräktes jag. Det var ytterligt obehagligt, och det kändes som om hela magsäcken ville komma upp. Usch usch usch usch. Det enda jag vill göra just nu är att åka hem och krypa ner i sängen. Men det går inte, och dessutom är jag ju inte sjuk. Inte riktigt sjuk. Jag smittar ingen, och det blir inte värre för att jag sitter på jobbet. Det är bara väldigt väldigt obehagligt.

Så jag sitter kvar här tills O. kommer. Men jag tycker oerhört synd om mig själv. Igen, fortfarnde och ofta.

Trött och kräklig

Jag har bokat in lite jobb över julhelgen, men det börjar kännas oerhört motigt. Jobbade tio timmar igår och ska jobba tio timmar idag, men har inte mått så här illa sen jag blev gravid. Jag känner mig kräkfärdig hela tiden och är oerhört trött. Det här med att stiga upp klockan sju när klockan ringer och sen koncentrera sig och sitta upp i tio timmar visade sig vara en rätt dålig idé.

Jag är så trött! Jag kan liksom inte tänka på något annat, jag är bara så oerhört, vansinnigt trött. Bläää!

Och även om det är ett ganska lugnt jobb så är det ju ett jobb. Jag måste göra saker då och då, och koncentrera mig. Men egentligen vill jag bara gå hem och sova. Helst till i mars någon gång.

Snart är jobbet över

Lång lång dag idag på jobbet. Det har varit massor av ärenden och stundtals riktigt riktigt rörigt. Men faktum är att jag lyckades lösa det mesta på det ena eller det andra sättet, och nu när det är ett par timmar kvar känner jag mig riktigt nöjd. Det börjar märkas att det är ett ensamjobb - det finns ingen att skryta inför när det går bra. Det finns ingen som ser när man gör bort sig heller, och det är ju bra. Men lite socialt liv är förstås trevligt. Jag har ringt AB flera gånger, bara för att få prata med någon, och berättat för henne att det går bra för mig och att jag tycker att jag är duktig - hon är en säker källa till beröm i mitt liv.

Jag har faktiskt ringt O. också två gånger, som introducerade mig till jobbet. Han är snäll och stöttande och har tålmodigt svarat på frågor fast han är ledig, och sen känns det mycket bättre för mig. Då och då under helgen har jag nämligen fått fantasier om att jag missat något jätteviktigt som alla andra har koll på, och då har det varit skönt att få bekräftat att jag gör allt jag kan och inte har missat något viktigt.

Efter jobbet ska jag tyvärr inte hem och vila och gosa med min fru, utan på teoridelen av hundkursen vi går nu. AB är med från början vid halv sex, och jag lär väl dyka upp vid halv sju och får bli insläppt lite diskret (hoppas jag). Det känns lite tungt att behöva vara intelligent i två timmar till efter jobbet, men det ska nog gå bra det med. Dessutom behöver jag inte vara just intelligent - det räcker att jag är där, så länge jag inte somnar och faller ner på golvet...

Nya jobbet

Det här är första helgen på mitt nya jobb, eller första helgen jag sitter ensam i alla fall. Jag har varit här tre gånger förut, tillsammans med gode vännen O. som förmedlade jobbet till mig.

Det här måste varit det absolut enklaste jobbsökandet någonsin. O. ringde en lördag och sade ungefär "Jo du, det här jobbet I. hade, hon tyckte inte det passade henne, vill du ha det istället? Jag lovade min chef att jag skulle hitta nån, och du sade ju att du ville ha ett extrajobb." Vad svarar man på sånt? Man svarar ja tack! och ser glad ut.

Kanske för att det gick så väldigt lätt har jag ändå varit lite kluven till att börja. Inte egentligen till det här jobbet, men till att börja jobba. Min lata sommar var underbar, och idén att sätta full fart igen var ytterst otrevlig. Det är den fortfarande, om än en bister realitet vid det här laget. Jag skulle, i ärlighetens namn, hellre tillbringa helgen i skogen eller gosandes i soffan med AB och Vilde, än sittandes på ett kontor i ett tomt sjukhus i väntan på att telefonen ska ringa.

Det är nämligen det jag gör. Sjukhuset har en vikarieförmedling öppen på helgerna, där jag eller någon av mina förtjusande kollegor O. eller E. sitter fredag eftermiddag och hela dagen lördag och söndag och hjälper avdelningar som får in sjukskrivningar. Det ringer någon, man tar uppgifterna, sen slår man i pärmar eller på datorn efter folk att ringa till, sen ringer man dom, och när man antingen fått ett ja eller har ringt alla man kan ringa så hör man av sig till avdelningen igen och berättar hur det har gått. Det är väldigt likt mitt förra jobb på säkerhetsföretaget, som jag sade upp mig från för ett år sedan.

Arbetsuppgifterna är i alla fall lika. Men här slipper jag galna kollegor som pratar högljutt över huvudet på mig, och ljudet av tusentals ringande telefoner. Jag slipper dålig luft och dåligt ljus och jag har ett fönster, som vetter ut mot en skogsklädd ås som just nu har fantastiska höstfärger. Det förra jobbet var djupt ner i en bunker... Jag slipper jobba natt eller bisarrt långa pass, här är det 8-18 dagtid som gäller, inte alla tider på dygnet hur länge som helst. Jag slipper ha uniform, och sitter just nu i fluffig ylletröja och fårskinnstofflor. Det är inte 90 minuters restid bara för att ta sig till jobbet, utan 15 min med cykel, kanske 5 med bil om det kniper. Och, inte minst, det är en och en halv gånger så bra betalt. Det är ett bra jobb, helt enkelt.

Och vår ekonomi behöver att jag jobbar. Eller snarare - vår livsstil och ekonomiska standard behöver att jag jobbar. Vi har en rätt dyr bostadsrätt, en bil och har lagt mer pengar på vår sjukliga hund än vad vi kanske skulle ha önskat. Dessutom har mitt körtkort kostat en mindre förmögenhet. Vi åkte till Skottland i våras, och vi ska till Portugal i november, båda med ABs jobb, men i alla fall. Det kostar pengar, och i år har vi varit tvungna att äta av våra sparpengar istället för att fylla på dem. Det har varit värt det, men det vore schysst att vända trenden lite, och då behöver jag jobba.

Men det känns otroligt skönt att känna att jag har ett val. Det är helt och hållet ABs förtjänst, utan henne skulle min situation vara mycket mycket sämre. Jag har mycket längre kvar på min utbildning än jag har CSN till. Men med ABs lön tillsammans med mina studielån och extrajobb så klarar vi oss alldeles utmärkt - jag har aldrig haft det så här bra ekonomiskt. Och jag har aldrig, inte ens som barn, haft det så här tryggt ekonomiskt. Även om jag skulle få sparken, även när mitt CSN tar slut, och även om AB också får sparken, så kommer vi att klara oss. Hennes A-kassa och våra sparpengar räcker för oss att leva på. Inte som vi lever nu, och vi kanske skulle vara tvungna att flytta, men vi skulle klara oss.

Mina gamla fantasier om att stå ensam på en tågstation utan pengar och med alla mina tillhörigheter i en plastpåse har försvunnit. Jag känner inte längre att ekonomisk ruin lurar precis runt hörnet. Det är otroligt skönt. Och det gör också att det här jobbet känns mycket bättre. Jag tror att jag är rätt bra på det, men om min chef inte skulle hålla med och ge mig sparken, så går inte världen under för det. Jag måste inte klara det här till varje pris. Jag gör mitt bästa, och behöver inte oroa mig jättemycket för vad som händer om det inte skulle vara tillräckligt.

Det är väldigt skönt att kunna känna så.

Hösten?

Vi hade vänner här på middag i lördags, vilket var mycket trevligt. Nånstans halvvägs igenom middagen och efter lagom mycket vin konstaderade jag med glatt humör att: "Jag har ingen aning om vad jag ska göra i höst, jag hänger helt löst, och det konstiga är att det inte stör mig särskilt mycket. Det känns som om det kommer lösa sig, hur det än blir." Det var sant när jag sade det, men det har gått över nu.

Det har slutligen sjunkit in att sommaren är över nu. Det är i mitten av augusti, snart är hösten här, och alla andra är på väg tillbaka till sina jobb eller studier. Om bara några veckor kommer ingen annan att hasa omkring hemma utan något särskilt att göra, och jag kan inte längre gömma mig bakom en känsla av semester och ledighet. Jag har ingenting att göra, och alla andra börjar jobba nu. Nu stör det mig.

Jag har skickat ett mail till den som är ansvarig för intagningen på psykologprogrammet och frågat hur det blir i höst. Jag skickade ett i juni också utan att få svar, men jag skyller det på semestern. Jag hoppas verkligen han svarar på det här - jag är rätt säker på att jag mailar rätt person, men det kan ju ha hänt något sen vi pratades vid för ett halvår sedan. Jag hoppas att han kommer ihåg mig. Jag hoppas att jag kommer in.

Jag har sökt lite jobb, jag fick äntligen iväg en provöversättning jag jobbat med, och jag sökte ett jobb som personlig assistent. Det var redan tillsatt, men de behövde timvikarier och skulle höra av sig i september om de tyckte att min ansökan var intressant. Men jag borde söka mer jobb.

Jag har nog aldrig varit så här lite anknuten till något annat förut. Inget jobb, inga studier - jättekonstigt. Jag vet inte om jag kommer gå på CSN i höst, eller jobba, eller helt enkelt inte få in några pengar. Det känns konstigt. Konstigt och lite oroligt.

Men inte helt förskräckligt. För jo, jag tror nog att det kommer att lösa sig. Och jag har ett bra liv tills det gör det.

Nu ska jag sluta skriva blogg och börja skriva annat. För jo, ett sånt projekt har jag ju faktiskt. Om ingen vill anställa mig kan jag i alla fall skriva.

Lördagkväll

AB ligger tandborstad och inbäddad i soffan och tittar på "National Treasure" med Nicholas Cage. Han sitter just nu och gör bort sig, det är ganska roligt. AB-älsklingen är förkyld, ovanligt tyst eftersom det gör ont när hon pratar, och antagligen lite sömnig efter att i medicinskt syfte druckit äppeljuice och konjak. Hon är söt, min fru.

Jag fattade ett väldigt bra beslut idag. Jag stannade hemma på förmiddagen, fast jag hade ett seminarium jag borde ha varit på enligt kursplanen, och skrev. Jag har velat skriva fiktion sen jag var nio, och då och då gjort det också. Men jag har fruktansvärt dåligt självförtroende, och har dessutom väldigt svårt för att komma längre än första sidan, vilket inte leder till några litterära storverk.

Sen i höstas håller jag mig dock fast vid samma historia, vilket bara det är unikt, och jag vet dessutom hur den kommer att sluta, vilket definitivt ökar möjligheten att den nån gång blir klar. Och oavsett om just den här historien är något som någon annan än jag och min fru nånsin skulle vilja läsa så blir jag ju bättre på att skriva av att skriva den, och om inte den blir bra så kanske nästa blir det. Eller nästa efter det. Och så vidare.

Så jag satt hemma och brottades med skrivkrampen och lyckades faktiskt få en sida skriven, och komma på hur jag ska fortsätta med just det här avsnittet av storyn, och det känns väldigt bra båda delarna. Som Kaxiga mamman påpekar i kommentarerna kan man se det som att det finns en mening med allt - och blir jag arbetslös i sommar vet jag i alla fall vad jag kommer hålla på med på dagarna.

Jag ska bli författare när jag blir stor. Men schh! Säg det inte till nån.

Lutherska funderingar

Sitter och tittar på UR på ettan, om unga tjejer som överanstränger sig och blir utbrända. Viktiga fakta som att stresshormoner gör att man blir sämre på att lyssna av kroppens signaler om trötthet, och hur peppning kan uppfattas som press.

Det blir två reflektioner för mig över det. Den första är minnet av mig själv när jag var 19-20, och jobbadejobbadejobbade, med sådant som jag tyckte att jag måste göra. Stora lajvprojekt, lajvtidning, hästen, pojkvän, pendling, och javisstja, VG i plugget samtidigt. Så här i efterhand fattar jag inte att jag hann, och fattar att jag inte orkade.

Det andra är att jag inte alls har det så nu, men ibland känner att jag kanske borde ha det. Med en fru som jobbar heltid och pendlar, medan jag pluggar och jobbar deltid här i stan, så är det lätt att jag känner att jag har så mycket mer tid än vad hon har, att det är orättvist och att jag är lat. Jag menar, vi lever på samma pengar, men hon drar in en väldig massa mer av dem än vad jag gör. Borde inte jag jobba lika hårt som hon gör?

Det finns lite olika aspekter på det där.

Ett sätt att se på det är att hon jobbar heltid. Jag pluggar heltid. Och jobbar dessutom. Då gör ju jag mer än vad hon gör, gör jag inte?

Nåja. "Plugga heltid" beror ju förstås på vad man menar med det. Jag kommer ta 30 högskolepoäng den här terminen, vilket definieras som heltid. I teorin ska det ta 40 arbetstimmar i veckan att ta de poängen, men för mig gör det inte det. Efter år av pendling och massor med jobb samtidigt som studier har jag hittat en nivå där jag gör så mycket som jag behöver, inte särskilt mycket mer. Det blir inte 40 timmar - kanske 20-30 timmar, inklusive undervisningstid. Men det är i alla fall heltid. Så det så.

Ett annat sätt att se på saken är förstås att millimeterrättvisa aldrig har gjort någon glad. Om AB ville byta jobb, eller säga upp sig helt, skulle jag stötta henne hela vägen. Hon jobbar inte alls med det hon gör eller där hon jobbar för min skull. Visst, om vi lyckas få barn blir det kanske lite kinkigare med att bli av med försörjningen, men vi skulle fixa det också. Vi har pratat om det, och hon vet hur jag känner om det. Jag skulle aldrig vilja att hon vantrivdes på jobbet för min skull - på samma sätt som hon stöttade mig när jag sade upp mig i höstas. Pengar är viktigt, men inte till vilket pris som helst.

Ytterliggare en aspekt är att jag har jättemycket att göra. Så mycket att det är svårt att hinna med allt. Jag pluggar, jobbar, försöker ta körkort, försöker bli med barn, arrangerar lajv, försöker skriva, tränar en massa och tänker på vad jag äter, och sköter en hel del av hushållsarbetet.

Jag stressar sällan, och jag sover så länge jag vill på morgnarna, men det betyder inte att jag inte får en hel del gjort. Jag är bara motvillig till att göra mig själv illa om jag kan låta bli. Ytterst få saker är värda att stressa över, och om jag fick bestämma skulle inte AB stressa heller. Jag skulle ju hellre se att hon hittade ett annat jobb, eller gick ner i arbetstid, än att jag också steg upp och sprang hemifrån vid sju och kom hem igen kvart över sex. Det kanske inte är så att jag är lat och ledig - det kanske är så att min fru är en ytterst arbetsam människa?

Dessutom är jag ingen slacker. Jag tvingades ta ett studieuppehåll för att det inte fanns plats på den termin jag vill läsa. Om/när jag får plats (senast vårterminen 2009, förhoppningsvis till hösten) kommer jag att fortsätta mitt program och så småningom ta en examen och få ett heltidsjobb jag med. Jag tänker mig inte en framtid som arbetslös akademiker som lever på sin fru. Jag har bara inte gjort klart min plan än. Just nu känns det väldigt frustrerande eftersom det känns som om jag inte går framåt, men det gör jag ju. Bara inte riktigt rakt, hela vägen.

Nu ska jag plugga lite, och sen är det dags för lunch, och iväg till jobbet. I eftermiddag ska jag städa. Sen kommer AB hem, och efter det gör jag inga fler nyttigheter. Dags att sätta igång...

Prokrastinering

AB jobbar över, och jag tänker gå och möta henne vid bussen när hon kommer halv åtta. Tills dess är jag ensam här hemma, och lullar mest bara runt. Jag läser lite och zappar mellan kanalerna på tvn. Jag har en hel hög borden omkring mig, allt från småsaker som att bädda sängen, till att jag egentligen borde plugga inför seminarium imorgon, jobba med översättningsprov för att söka nytt jobb, eller åtminstone skriva lite på en historia jag håller på med. Men allt för många borden blir bara överslagshandlingar, och leder mig till datorn och bloggande istället.

Egentligen är det ett under att jag får något gjort någonsin överhuvudtaget, så mycket som jag prokrastinerar och allmänt latar mig. Jag sover mycket, gärna åtta-nio timmar per natt och helst en timme på eftermiddagen också. Jag gillar att se på tv, och märker att det finns vissa eftermiddagsserier som jag ser på så ofta att jag faktiskt lyckas följa med i handlingen... Jag läser rätt mycket böcker, och jag håller så gott som dagligen koll på tre-fyra bloggar på nätet, tre nätcommunitys plus min egen e-mail. När får jag egentligen något gjort?

Men det får jag ju faktiskt. Jag har alltid varit sån här, alltid haft en upplevelse av att vara lite lat och slarvig och ligga lite efter. Samtidigt har jag inte varit arbetslös mer än några veckor i taget, jag har antingen jobbat eller pluggat, och de perioder jag inte har både jobbat och pluggat har jag arrangerat lajv eller åkt på lajv eller gjort lajvtidning eller andra tidskrävande hobbyprojekt. De senaste två åren har jag pluggat heltid och jobbat halvtid, förutom några månader i höstas, och under tre terminer pendlade jag dessutom till båda delarna.

Dessutom har nästan alla mina arbetsgivare gillat mig (alla utom en praohandledare i åttan, och en chef på Securitas, som båda av någon anledning aktivt tyckte illa om mig. Men de var båda idioter.) och jag brukar få bra resultat i skolan. Så jag är inte egentligen någon slacker.

Jag misstänker att jag är bra på att göra precis det som krävs. Jag överjobbar sällan, ofta har jag ganska väl reda på vad som behöver göras, och så gör jag precis det. Min brorsa beskrev sin målsättning i sitt arbete som konsult med en höjdhoppsmetafor, han försöker "utföra uppgiften med darr på ribban". Det är det jag gör också - jag klarar mig, med darr på ribban.

Ofta definierar jag i och för sig "klarar mig" som "klarar mig bättre eller åtminstone lika bra som alla andra" eller "med högsta betyg", men jag försöker ligga så att det är precis vad jag är. Jag jobbar sällan mer än vad jag behöver.

Den inställningen innebär också att jag jobbar mycket bättre mot täta deadlines, än långsiktigt. Om det bara är jag och ett projekt som det är bra om det klart någon gång så småningom, som det är just nu med körkort och provöversättning, då går det rätt dåligt. Det blir inte av förrän ångestnivån är så hög att jag verkligen måste måste måste. När det gäller saker i plugget lämnade jag in senaste hemtentan 14:58, med deadline 15:00, och då hade jag skrivit på den hela dagen - men bara den dagen. Det går lättare om det är en tydlig uppgift och nära till deadline. Är det svåröverblickbart, gör jag ofta ett sämre jobb.

Till exempel så kommer jag innan det är dags att gå och möta AB hinna bädda sängen, torka av i köket och allmänt röja upp här. Och hämta artikeln från nätet som jag måste läsa till seminariet kl 10:15 imorgon. Men jag kommer göra det i sista stund, och vara klar precis när det är dags att gå, ungefär 19:10.

AB gör alltid det obehagliga grejerna först, med tanken att kunna vila ordentligt sen. Jag ser till att få så mycket vila som möjligt först, för sen måste jag ju göra en massa obehagliga grejer, och då kanske jag inte hinner vila. När man jämför de två taktikerna kan man konstatera att AB var nästan färdig doktor när hon var så gammal som jag är nu, medan jag har tre och ett halvt år kvar på min grundutbildning...