Första Alla hjärtans-dag som vi är tre, eller i alla fall tre här ute i världen. Förra 14/2 var Signe inne i min mage, och jag var tärna på goda vännens bröllop. Och chaufför - jag fick ju ändå inte dricka alkohol. Lite bitter var jag över det, och väldigt trött och illamående. Nu mår jag bättre, långt bättre, även om saker fortfarande är slitiga.
Den stora skillnaden är väl att jag mår bra, men omständigheterna runt omkring har blivit väldigt mycket mindre förutsägbara. Jag sover egentligen mer på nätterna, till exempel, men att aldrig veta om man ska få sova eller ej tär ändå på psyket - fast det oftast går bra.
Kanske borde jag låta mer lyrisk, insåg jag plötsligt. Jag borde skriva om hur lycklig jag är, hur mycket bättre livet är, att vi äntligen fått det vi längtade efter. Men vi hade ingen aning om vad vi längtade efter eller hur det skulle bli, och förändringen på ett år är så fundamental att det är svårt att säga något vettigt om det. Det är annorlunda nu. Nu har vi Signe, och världen ser helt annan ut.
Det var det här vi var på väg till, då för ett år sedan, och tja, nu är vi framme. Där vi ska vara.
Visar inlägg med etikett barnanskaffande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barnanskaffande. Visa alla inlägg
söndag 14 februari 2010
måndag 2 november 2009
Lägesrapport
Första förmiddagen på egen hand... Signe har somnat och verkar köpa att sova i spjälsängen. Kanske läge för en snabb dusch?
----
Nu är lunch äten, trevlig besök hejdåat, hunden rastad, och jag börjar bli lite trött. Inte allt för mycket, men det känns lite. Önskar att skruttan hade velat sova lite till i spjälsängen denna sväng, men det ville hon inte. Sitter nu i babysittern, men blir nog snart less på det.
----
Nu är lunch äten, trevlig besök hejdåat, hunden rastad, och jag börjar bli lite trött. Inte allt för mycket, men det känns lite. Önskar att skruttan hade velat sova lite till i spjälsängen denna sväng, men det ville hon inte. Sitter nu i babysittern, men blir nog snart less på det.
torsdag 20 augusti 2009
Förlossningen är över, nu är knyttet här!
Nu är vi på hotell-BB i Danderyd och har en underbar liten dotter. Knyttet är inte längre ett knytt av okänt kön, utan ett barn här ute i världen tillsammans med oss andra, och hon är vår lilla dotter.
Vi åkte in till Danderyd vid sex igår kväll, och efter en oändlig bilresa, där jag fortfarande hade en värk i minuten i bilen som jag hanterade med TENS och gutturala vrålanden (till chaufförens konsternering). Det blev lite jobbigt och stressigt när vi kom in, jag blev skrämd av sjukhuset och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen och göra av mig när jag hade ont - hemma hade jag hittat en teknik och det var lite jobbigt innan jag hittade den igen. Men när de hade kolla med CTG-kurvor och sett att jag var öppen 3-4 cm fick jag sno badkaret, och där stannade jag sen till efter midnatt, och hanterade den biten av förlossningen där.
Den första barnmorskan och undersköterskan som tog emot oss klickade vi inte direkt med, men det gjorde ingenting för det var passbyte ganska snart, och de som tog hand om oss hela natten var jättejättebra.
Enda skälet till att jag gick upp ur vattnet var att de behövde ta hål på fosterhinnorna för att få processen att öka farten, och nästa fas minns jag inte jättemycket av. Jag låg en lång stund på knä i sängen med armbågarna på en saccosäck och andades oerhört mycket lustgas. En sak jag faktiskt kommer ihåg är att jag tänkte mig att jag var en björn, vilket framstår som rätt kul så här i efterhand, men som faktiskt hjälpte väldigt mycket när jag vrålade ner i lustgasen.
Jag låg så rätt länge, fast sen ville de att jag skulle byta ställning, och stå upp en stund, och då blev det lite jobbigt och besvärligt. Jag hade svårt att röra mig, och oerhört svårt att fatta vad som hände. Kombinationen massor med lustgas och oerhört stark smärta gjorde att jag inte var särskilt närvarande eller överhuvudtaget tänkande - jag tror faktiskt att det var mest smärtan som gjorde att jag försvann. Men de fick upp mig och jag stod mot en gåstol och andades lustgas och vrålade och kissade på mig - vilket jag inte alls stördes av just då. Det kändes distinkt som någon annans problem - jag hade större bekymmer.
Dessvärre öppnade jag mig inte mer än till 7 cm på en ganska lång stund, och de behövde sätta värkstimulerande dropp. När jag hörde det bestämde jag mig för att om det ändå inte gick framåt utan dropp så ville jag ha epidural. Dels var jag rädd för att öka tempot eftersom det redan var på gränsen till uthärdligt, och dels var just att värkarbetet skulle avstanna ett skäl för mig att inte ta epidural - och det föll ju då. Det där med en nål i ryggen kändes inte längre alls som ett problem - smärtan var vid det laget så stor att det inte fanns så mycket som skulle ha stört mig i det läget.
Så en söt ung tjej kom in och stack mig i ryggen, och envisades till min stora irritation med att jag åtminstone några sekunder i taget inte skulle andas lustgas - jag var i det läget ytterst ovillig att överhuvudtaget släppa masken. Att ligga still och kuta med ryggen på rätt sätt var också rätt panikinducerande, och att sen ligga på rygg igenom värkarna i 20 minuter efteråt för att bedövningen skulle börja värka var otroligt jobbigt. Inte minst eftersom det plötsligt fanns en möjlighet att smärtan skulle försvinna, men inga garantier. AB hävdar med bestämdhet att epiduralen hjälpte eftersom jag därefter faktiskt gick att få kontakt med ett tag och inte längre var fullt så borta. Men det var inget trollspö - värkarna gjorde fortfarande oerhört ont.
Narkosläkaren kom in vid fyratiden, och vid fem började krystvärkarna. De kändes helt annorlunda, på ett sätt ännu mer smärtsamma än de andra värkarna, men på ett annat sätt lättare att hantera. Jag låg på rygg och krystade, och lyckades faktiskt höra och förstå att ja, nu är barnet på väg. Men ändå var det helt otroligt att det faktiskt var på väg mot ett slags avslut, och idén att det skulle komma ett barn kändes helt avlägsen. Jag var lite rädd för att spricka, men blev lugnad av barnmorskan att jag gjorde allt rätt och kunde våga ta i. Så det gjorde jag, och till slut kom halva ungens huvud ut. Sen tog krysvärken slut, och där satt hon. Jag försökte faktiskt fortsätta krysta mellan värken, men det var såklart helt förgäves och jag blev ombedd att låta bli. Sen, efter en evighet på 90 sekunder, kom nästa värk och jag kunde pressa ut huvudet. Ett par värkar till och sen var barnet där, och jag kunde inte tro att det faktiskt, på riktigt, var över.
Det var oerhört jobbigt, oerhört smärtsamt, oerhört häftigt och det bästa, duktigaste, viktigaste jag någonsin gjort. Jag är så otroligt stolt över mig och över AB, och vi fick höra att vi var jättejättebra, vilket jag helt håller med om. AB är den underbaraste coach jag hade kunnat tänka mig, vilket jag visste att hon skulle vara, och jag gjorde faktiskt precis det jag hade hoppats. Jag fick inte panik, tappade inte modet, och orkade hela vägen, och nu har vi vår underbara lilla dotter.
Idag har jag kunnat äta och sova och amma och vi mår jättebra alla tre, och det är så häftigt.
Välkommen till världen, lilla knytt!
Vi åkte in till Danderyd vid sex igår kväll, och efter en oändlig bilresa, där jag fortfarande hade en värk i minuten i bilen som jag hanterade med TENS och gutturala vrålanden (till chaufförens konsternering). Det blev lite jobbigt och stressigt när vi kom in, jag blev skrämd av sjukhuset och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen och göra av mig när jag hade ont - hemma hade jag hittat en teknik och det var lite jobbigt innan jag hittade den igen. Men när de hade kolla med CTG-kurvor och sett att jag var öppen 3-4 cm fick jag sno badkaret, och där stannade jag sen till efter midnatt, och hanterade den biten av förlossningen där.
Den första barnmorskan och undersköterskan som tog emot oss klickade vi inte direkt med, men det gjorde ingenting för det var passbyte ganska snart, och de som tog hand om oss hela natten var jättejättebra.
Enda skälet till att jag gick upp ur vattnet var att de behövde ta hål på fosterhinnorna för att få processen att öka farten, och nästa fas minns jag inte jättemycket av. Jag låg en lång stund på knä i sängen med armbågarna på en saccosäck och andades oerhört mycket lustgas. En sak jag faktiskt kommer ihåg är att jag tänkte mig att jag var en björn, vilket framstår som rätt kul så här i efterhand, men som faktiskt hjälpte väldigt mycket när jag vrålade ner i lustgasen.
Jag låg så rätt länge, fast sen ville de att jag skulle byta ställning, och stå upp en stund, och då blev det lite jobbigt och besvärligt. Jag hade svårt att röra mig, och oerhört svårt att fatta vad som hände. Kombinationen massor med lustgas och oerhört stark smärta gjorde att jag inte var särskilt närvarande eller överhuvudtaget tänkande - jag tror faktiskt att det var mest smärtan som gjorde att jag försvann. Men de fick upp mig och jag stod mot en gåstol och andades lustgas och vrålade och kissade på mig - vilket jag inte alls stördes av just då. Det kändes distinkt som någon annans problem - jag hade större bekymmer.
Dessvärre öppnade jag mig inte mer än till 7 cm på en ganska lång stund, och de behövde sätta värkstimulerande dropp. När jag hörde det bestämde jag mig för att om det ändå inte gick framåt utan dropp så ville jag ha epidural. Dels var jag rädd för att öka tempot eftersom det redan var på gränsen till uthärdligt, och dels var just att värkarbetet skulle avstanna ett skäl för mig att inte ta epidural - och det föll ju då. Det där med en nål i ryggen kändes inte längre alls som ett problem - smärtan var vid det laget så stor att det inte fanns så mycket som skulle ha stört mig i det läget.
Så en söt ung tjej kom in och stack mig i ryggen, och envisades till min stora irritation med att jag åtminstone några sekunder i taget inte skulle andas lustgas - jag var i det läget ytterst ovillig att överhuvudtaget släppa masken. Att ligga still och kuta med ryggen på rätt sätt var också rätt panikinducerande, och att sen ligga på rygg igenom värkarna i 20 minuter efteråt för att bedövningen skulle börja värka var otroligt jobbigt. Inte minst eftersom det plötsligt fanns en möjlighet att smärtan skulle försvinna, men inga garantier. AB hävdar med bestämdhet att epiduralen hjälpte eftersom jag därefter faktiskt gick att få kontakt med ett tag och inte längre var fullt så borta. Men det var inget trollspö - värkarna gjorde fortfarande oerhört ont.
Narkosläkaren kom in vid fyratiden, och vid fem började krystvärkarna. De kändes helt annorlunda, på ett sätt ännu mer smärtsamma än de andra värkarna, men på ett annat sätt lättare att hantera. Jag låg på rygg och krystade, och lyckades faktiskt höra och förstå att ja, nu är barnet på väg. Men ändå var det helt otroligt att det faktiskt var på väg mot ett slags avslut, och idén att det skulle komma ett barn kändes helt avlägsen. Jag var lite rädd för att spricka, men blev lugnad av barnmorskan att jag gjorde allt rätt och kunde våga ta i. Så det gjorde jag, och till slut kom halva ungens huvud ut. Sen tog krysvärken slut, och där satt hon. Jag försökte faktiskt fortsätta krysta mellan värken, men det var såklart helt förgäves och jag blev ombedd att låta bli. Sen, efter en evighet på 90 sekunder, kom nästa värk och jag kunde pressa ut huvudet. Ett par värkar till och sen var barnet där, och jag kunde inte tro att det faktiskt, på riktigt, var över.
Det var oerhört jobbigt, oerhört smärtsamt, oerhört häftigt och det bästa, duktigaste, viktigaste jag någonsin gjort. Jag är så otroligt stolt över mig och över AB, och vi fick höra att vi var jättejättebra, vilket jag helt håller med om. AB är den underbaraste coach jag hade kunnat tänka mig, vilket jag visste att hon skulle vara, och jag gjorde faktiskt precis det jag hade hoppats. Jag fick inte panik, tappade inte modet, och orkade hela vägen, och nu har vi vår underbara lilla dotter.
Idag har jag kunnat äta och sova och amma och vi mår jättebra alla tre, och det är så häftigt.
Välkommen till världen, lilla knytt!
söndag 1 mars 2009
Ett litet större litet knytt
I vecka sexton ska små magknytt vara ungefär 11 cm långa, enligt broschyrexpertis från MVC. 11 cm!! Det är ju som en liten kattunge, en sån som ryms i min hand. Det är ju en ganska stor liten varelse. Som om det var en riktig människa. En liten liten (liten liten liten liten liten liten) människa bor i min mage.
Hur osannolikt som helst.
Och snart snart snart kommer en kallelse till ultraljud, då vi får se lillknyttet igen. Undrar om det här barnanskaffande-köret kommer att kännas lite mer trovärdigt då? Undrar om hen kommer vinka åt oss igen? Undrar om vi kommer att oroa oss lite lite mindre om vi faktiskt får se ett friskt litet knytt med alla förväntade lemmar på plats?
En medicinsk undersökning som jag faktiskt ser fram emot. Inte minst eftersom de förmodligen inte kommer behöva köra upp kalla saker i mitt underliv, för omväxlings skull.
Hur osannolikt som helst.
Och snart snart snart kommer en kallelse till ultraljud, då vi får se lillknyttet igen. Undrar om det här barnanskaffande-köret kommer att kännas lite mer trovärdigt då? Undrar om hen kommer vinka åt oss igen? Undrar om vi kommer att oroa oss lite lite mindre om vi faktiskt får se ett friskt litet knytt med alla förväntade lemmar på plats?
En medicinsk undersökning som jag faktiskt ser fram emot. Inte minst eftersom de förmodligen inte kommer behöva köra upp kalla saker i mitt underliv, för omväxlings skull.
söndag 14 december 2008
Ett svagt blått streck
När mensen inte hade kommit imorse heller bestämde vi oss för att efter frukost åka ut till köpcentret och handla, samt införskaffa ett graviditetstest. AB försökte få mig med på att titta på lite julklappar först, men jag stod inte ut med väntan, och vi gick till Apoteket istället. AB följde med mig in på kundtoaletten och stod utanför båset och väntade medan jag ännu en gång kissade på en liten sticka och väntade på resultet.
Det var Apotekets eget test, det billigaste de hade, utan några digitala finesser. Om testet funkade skulle ett blått streck visa sig i en oval ruta. Om jag var gravid skulle ett annat blått streck visa sig en fyrkantig ruta. I den ovala rutan framträdde snabbt ett starkt blått streck. I den fyrkantiga började efter några sekunder ett svagt blått streck visa sig. Det blev starkare och starkare, och när jag hade knäppt byxorna och gått ut till AB igen så var det klart och tydligt. Inte lika starkt som det andra, men definitivt ett blått streck.
Jag visade det för AB och när hon förstod vad det betydde log vi som galningar och höll om varandra och pussade gång på gång en lång stund, inne på kundtoaletten. Som tur var var vi ensamma där.
Jag är gravid!
Mensen kommer inte att komma. Den är inte försenad, den kommer inte alls. Mina tunga bröst är inte PMS, jag är inte så här vansinnigt trött som jag varit de senaste dagarna bara för att det är mörkt ute. Jag är faktiskt, äntligen, underbart gravid.
Kan ni fatta?
Tredje gången gillt! Jag är gravid.
Och jo, det är klart att det inte är klart än. Inte ropa hej förrän man ramlat i ån, och sånt där. Men just nu är jag faktiskt oemotsägligt gravid. Skulle något gå fel senare så är detta i alla fall sant: just nu är jag gravid. Jag kan bli det, bevisligen. Och i de allra allra flesta fall går det ju bra.
Vi kommer inte börja köpa bebiskläder än på ett tag. Och vi berättar bara för de som varit med hela vägen, som våra föräldrar eller ni som läser bloggen. Det är skönt att ni finns! Det känns lite för tidigt att basunera ut det för världen. Men vi vet.
Jag är gravid.
Det var Apotekets eget test, det billigaste de hade, utan några digitala finesser. Om testet funkade skulle ett blått streck visa sig i en oval ruta. Om jag var gravid skulle ett annat blått streck visa sig en fyrkantig ruta. I den ovala rutan framträdde snabbt ett starkt blått streck. I den fyrkantiga började efter några sekunder ett svagt blått streck visa sig. Det blev starkare och starkare, och när jag hade knäppt byxorna och gått ut till AB igen så var det klart och tydligt. Inte lika starkt som det andra, men definitivt ett blått streck.
Jag visade det för AB och när hon förstod vad det betydde log vi som galningar och höll om varandra och pussade gång på gång en lång stund, inne på kundtoaletten. Som tur var var vi ensamma där.
Jag är gravid!
Mensen kommer inte att komma. Den är inte försenad, den kommer inte alls. Mina tunga bröst är inte PMS, jag är inte så här vansinnigt trött som jag varit de senaste dagarna bara för att det är mörkt ute. Jag är faktiskt, äntligen, underbart gravid.
Kan ni fatta?
Tredje gången gillt! Jag är gravid.
Och jo, det är klart att det inte är klart än. Inte ropa hej förrän man ramlat i ån, och sånt där. Men just nu är jag faktiskt oemotsägligt gravid. Skulle något gå fel senare så är detta i alla fall sant: just nu är jag gravid. Jag kan bli det, bevisligen. Och i de allra allra flesta fall går det ju bra.
Vi kommer inte börja köpa bebiskläder än på ett tag. Och vi berättar bara för de som varit med hela vägen, som våra föräldrar eller ni som läser bloggen. Det är skönt att ni finns! Det känns lite för tidigt att basunera ut det för världen. Men vi vet.
Jag är gravid.
lördag 13 december 2008
Väntan drar ut på tiden
Ungefär en gång i timmen går jag in på toaletten och kollar nervöst om inte mensen kommit denna gången. Det har den hittills inte.
Först tänkte jag: Alltså, den kommer säkert natten mellan torsdag och fredag. När den inte gjorde det tänkte jag att ja ja, då kommer den ju nu på fredag förmiddag. Det gjorde den inte, men då var jag säker på att den skulle komma under natten mellan fredag och lördag. Jag drömde flera gånger att jag gick upp och kissade och att det var fullt med blod. Men det var det inte. Jag var för övrigt bara upp en gång berättade min lättväckta medsovare, men det kändes som minst fyra.
Den har inte kommit idag heller. På hela långa dagen har den inte kommit. Jag kämpar hårt för att inte hoppas, för jag vet av bitter erfarenhet hur knäckt jag blir om jag tillåter mig att låta förhoppningarna flyga fritt innan de kraschlandar mot verkligheten.
Så jag hoppas inte.
Men om, om, den inte kommer inatt...
Då tänker jag hoppas. Faktiskt. I alla fall lite.
Men det är ett stort om, och det är en lång natt att ta sig igenom. Förmodligen kommer den ikväll. Eller inatt. Eller allra senast imorgon bitti.
Det molvärker i livmodern, och det gör ont i brösten. Värkt i livmodern har det gjort ungefär sedan inseminationen, av och till, men brösten gör mer och mer ont. Jag tror att det betyder att mensen är på väg.
Det vore dumt att tro något annat.
Först tänkte jag: Alltså, den kommer säkert natten mellan torsdag och fredag. När den inte gjorde det tänkte jag att ja ja, då kommer den ju nu på fredag förmiddag. Det gjorde den inte, men då var jag säker på att den skulle komma under natten mellan fredag och lördag. Jag drömde flera gånger att jag gick upp och kissade och att det var fullt med blod. Men det var det inte. Jag var för övrigt bara upp en gång berättade min lättväckta medsovare, men det kändes som minst fyra.
Den har inte kommit idag heller. På hela långa dagen har den inte kommit. Jag kämpar hårt för att inte hoppas, för jag vet av bitter erfarenhet hur knäckt jag blir om jag tillåter mig att låta förhoppningarna flyga fritt innan de kraschlandar mot verkligheten.
Så jag hoppas inte.
Men om, om, den inte kommer inatt...
Då tänker jag hoppas. Faktiskt. I alla fall lite.
Men det är ett stort om, och det är en lång natt att ta sig igenom. Förmodligen kommer den ikväll. Eller inatt. Eller allra senast imorgon bitti.
Det molvärker i livmodern, och det gör ont i brösten. Värkt i livmodern har det gjort ungefär sedan inseminationen, av och till, men brösten gör mer och mer ont. Jag tror att det betyder att mensen är på väg.
Det vore dumt att tro något annat.
torsdag 11 december 2008
Ensam väntan
Jag sitter ensam hemma och väntar på mensen. Jag är tämligen säker på att den kommer inatt eller imorgon på dagen. Det är då 14 dagar sedan inseminationen, 15 dagar sedan mätstickan visade omslag. Mensen har kommit då de senaste två gångerna - det gör den förmodligen nu också.
Jag har ont i livmodern och mina bröst känns tunga. Förmodligen är mitt dåliga humör PMS. Jag är tämligen säker på att jag kommer att få mens.
Det känns rätt sugigt.
Men vad tusan.
Vi har ett fjärde inseminationsförsök, innan IVF-försöket sätter igång.
Jag har ont i livmodern och mina bröst känns tunga. Förmodligen är mitt dåliga humör PMS. Jag är tämligen säker på att jag kommer att få mens.
Det känns rätt sugigt.
Men vad tusan.
Vi har ett fjärde inseminationsförsök, innan IVF-försöket sätter igång.
måndag 1 december 2008
Väntanvakum.
Nu är det så där igen. En liten del av mig upptagen med att vänta, hoppas och vara rädd. I övrigt fungerar jag normalt.
Men inte helt. Bara nästan.
Usch.
Det är jobbigt att vilja något så hemskt gärna, och inte kunna påverka huruvida det kommer att hända eller ej.
Jag vill vara gravid. Massor vill jag det. Och inte ett skit kan jag göra åt det.
Men inte helt. Bara nästan.
Usch.
Det är jobbigt att vilja något så hemskt gärna, och inte kunna påverka huruvida det kommer att hända eller ej.
Jag vill vara gravid. Massor vill jag det. Och inte ett skit kan jag göra åt det.
onsdag 26 november 2008
Ägglossning igen.
SMS just skickat till min fru som är i Flen för ett jobbmöte, och som beräknas hem imorgon kväll:
"Hej älskling! Ägglossning idag, insemination imorgon kl 11. Snälla, kom hem tills dess? Älskar dig!"
Nu känner jag mig ensam och skakig.
Jag har tenta imorgon mellan nio och ett. Det blir nog en omtenta av den, har jag liksom på känn. Jag har pluggat väldigt lite, och jag tror inte att jag kommer att klara av att skrapa ihop tillräckligt med poäng på en och en halv timme, när tentan är beräknad på tre timmar.
Skitsamma. Om AB kommer hem går jag dit ändå, för då kan hon hämta upp mig. Och förresten, jag har ju körkort numera. Jag kan frakta mig själv även om hon inte kommer hem.
Men jag vill att hon ska komma hem. Jag vill inte göra det här ensam!
Läskigt ju.
Kom hem, älskling. Flen är ett dumt och fånigt ställe.
"Hej älskling! Ägglossning idag, insemination imorgon kl 11. Snälla, kom hem tills dess? Älskar dig!"
Nu känner jag mig ensam och skakig.
Jag har tenta imorgon mellan nio och ett. Det blir nog en omtenta av den, har jag liksom på känn. Jag har pluggat väldigt lite, och jag tror inte att jag kommer att klara av att skrapa ihop tillräckligt med poäng på en och en halv timme, när tentan är beräknad på tre timmar.
Skitsamma. Om AB kommer hem går jag dit ändå, för då kan hon hämta upp mig. Och förresten, jag har ju körkort numera. Jag kan frakta mig själv även om hon inte kommer hem.
Men jag vill att hon ska komma hem. Jag vill inte göra det här ensam!
Läskigt ju.
Kom hem, älskling. Flen är ett dumt och fånigt ställe.
tisdag 11 november 2008
Att vara där man är
Det har hjälpt att det varit ok att det är en låg dag idag. Det blir så otroligt mycket lättare när jag låter bli att kämpa emot, och bara låter mig känna det jag känner. Några gånger har jag börjat gråta, en kort, plötslig stund, och det har också varit ok. Men sen har det gått över, inte för att jag gjort något särskilt utan för att, tja, det går över. Känslor som får vara där de är och inte blir bortdrivna brukar liksom växla av sig själva. Det är när de är otillåtna och ovälkomna de stannar kvar och envist dyker upp hela tiden.
Så idag har på många sätt varit en sorglig dag, men jag hade en bra föreläsning, en trevlig hundpromenad, en lång shoppingrunda med AB där vi fullt medvetet trösthandlade och sen såg en glad 40-talsrulle med Nils Poppe och drack öl till - fullt medvetet tröstbeteende igen.
Och det funkar. Om jag får krypa upp nära AB, äta choklad (det blir i praktiken aldrig så mycket choklad - det är mer konceptet som är tröstande) och känna att ja-a, det _är_ synd om mig - då känns det bättre.
Så nu mår jag rätt bra, på det stora hela.
Kanske lite ledsen av och till. Men det gör inte så mycket.
Så idag har på många sätt varit en sorglig dag, men jag hade en bra föreläsning, en trevlig hundpromenad, en lång shoppingrunda med AB där vi fullt medvetet trösthandlade och sen såg en glad 40-talsrulle med Nils Poppe och drack öl till - fullt medvetet tröstbeteende igen.
Och det funkar. Om jag får krypa upp nära AB, äta choklad (det blir i praktiken aldrig så mycket choklad - det är mer konceptet som är tröstande) och känna att ja-a, det _är_ synd om mig - då känns det bättre.
Så nu mår jag rätt bra, på det stora hela.
Kanske lite ledsen av och till. Men det gör inte så mycket.
Inte denna gången
Inatt kom mensen, 15 dagar efter ägglossning. Så så är det med det.
Världen är grå idag, och jag är liten, ynklig och avstängd. Usch.
Jag tror att "usch" täcker in det ganska bra.
Dessutom har jag mensvärk.
Världen är grå idag, och jag är liten, ynklig och avstängd. Usch.
Jag tror att "usch" täcker in det ganska bra.
Dessutom har jag mensvärk.
tisdag 28 oktober 2008
Andra försöket
Vi fick en tid igår, vid halv tolv. Det var samma läkare, doktor Kjell, som gjorde ultraljudsundersökningen på mig i våras, och han fick lite social kompetens-poäng på att han faktiskt kom ihåg det, och att han denna gång kallade AB vid namn. Han förlorade poäng på att han fortfarande inte tog ögonkontakt eller hälsade på något vettigt sätt. Vid ett tillfälle när jag låg i gynstolen utan byxor lutade han sig också snett över mig för att ta en grej som AB höll i, och då tog han stöd i flera sekunder med sin bara underarm mot mitt nakna innanlår. Inte trevligt alls, rätt creepy.
Men inseminationen gjordes utan problem, även om att få kalla metallinstrument uppkörda i mig av främlingar fortfarande inte har hamnat på min lista över föredragna kinks. Efteråt skapade vi en tradition genom att gå och äta lunch på samma ställe som förra gången, en lite tjusigare lunchrestaurang i närheten av där vi bor.
Nu är jag alltså inseminerad för andra gången, och kommer eventuellt bli gravid. Och jag känner att jag orkar inte hålla på som förra gången. Jag orkar inte oroa mig och hoppas, tänka på vad jag äter och dricker, och känna efter om jag kanske kanske har graviditetssymptom. Jag tänker inte bekymra mig om det förrän vi kommer tillbaka från Portugal.
Vi ska nämligen till Portugal nästa vecka, vi åker på lördag. AB ska delta på ett symposium med sitt jobb, och jag följer som vanligt med som "accompanying person". Det är femte gången nu tror jag: Aberdeen i Skottland, Kyoto och Maizuru i Japan, Helsingfors i Finland och Pitlochry i Skottland, igen. Och nu Sesimbra, fyra mil från Lissabon. Om det inte vore för ABs jobb skulle jag aldrig ha rest så här mycket de senaste åren. Det är helt fantastiskt.
Och det är jättejätteskönt att få resa till södra änden av Europa precis när november börjar. Nu när vintertiden slagit till igen fattar jag inte riktigt hur jag ska klara mig utan sol tills våren kommer. Men vi fuskar, således, och snyltar på portugisernas dagsljus.
En grej vi funderat en del på är just den eventuella graviditeten i samband med semester utomlands. Eller mer konkret - alkohol på semester utomlands. Ska jag hålla mig helnykter, för att jag kanske kanske är gravid? Eller ska jag låta bli att oroa mig och tänka på det, och bete mig som vanligt?
Ärligt talat lutar det just nu mer åt vanligt. Jag är orolig för hur jag kommer må om jag går och tänker på det hela tiden, och ständigt måste tacka nej till rödvin till maten, och välkomstchampagne, för att inte tala om fisk och ostar som förmodligen kommer att bjudas på. Det blir för jobbigt. Inte så att det är omöjligt för mig att inte dricka alkohol och tänka på vad jag äter, men för att jag då måste tänka på det hela tiden, och hoppas.
Så jag tänker att jag ska smutta på välkomstchampagnen och kanske dricka ett glas rödvin någon kväll, och provsmaka portvinet, och tro att alkohol i sådana små mängder inte borde påverka en liten zygot som knappt ens fäst vid livmoderväggen om den ens existerar. Och att jag ska följa läkarens råd efter första inseminationen: "Lev som vanligt. Det finns inget du kan göra som kan öka chanserna, och det finns inget du kan göra för att minska chanserna. Gör precis som du brukar, tills du vet hur det gick." Så då gör jag nog det.
Men inseminationen gjordes utan problem, även om att få kalla metallinstrument uppkörda i mig av främlingar fortfarande inte har hamnat på min lista över föredragna kinks. Efteråt skapade vi en tradition genom att gå och äta lunch på samma ställe som förra gången, en lite tjusigare lunchrestaurang i närheten av där vi bor.
Nu är jag alltså inseminerad för andra gången, och kommer eventuellt bli gravid. Och jag känner att jag orkar inte hålla på som förra gången. Jag orkar inte oroa mig och hoppas, tänka på vad jag äter och dricker, och känna efter om jag kanske kanske har graviditetssymptom. Jag tänker inte bekymra mig om det förrän vi kommer tillbaka från Portugal.
Vi ska nämligen till Portugal nästa vecka, vi åker på lördag. AB ska delta på ett symposium med sitt jobb, och jag följer som vanligt med som "accompanying person". Det är femte gången nu tror jag: Aberdeen i Skottland, Kyoto och Maizuru i Japan, Helsingfors i Finland och Pitlochry i Skottland, igen. Och nu Sesimbra, fyra mil från Lissabon. Om det inte vore för ABs jobb skulle jag aldrig ha rest så här mycket de senaste åren. Det är helt fantastiskt.
Och det är jättejätteskönt att få resa till södra änden av Europa precis när november börjar. Nu när vintertiden slagit till igen fattar jag inte riktigt hur jag ska klara mig utan sol tills våren kommer. Men vi fuskar, således, och snyltar på portugisernas dagsljus.
En grej vi funderat en del på är just den eventuella graviditeten i samband med semester utomlands. Eller mer konkret - alkohol på semester utomlands. Ska jag hålla mig helnykter, för att jag kanske kanske är gravid? Eller ska jag låta bli att oroa mig och tänka på det, och bete mig som vanligt?
Ärligt talat lutar det just nu mer åt vanligt. Jag är orolig för hur jag kommer må om jag går och tänker på det hela tiden, och ständigt måste tacka nej till rödvin till maten, och välkomstchampagne, för att inte tala om fisk och ostar som förmodligen kommer att bjudas på. Det blir för jobbigt. Inte så att det är omöjligt för mig att inte dricka alkohol och tänka på vad jag äter, men för att jag då måste tänka på det hela tiden, och hoppas.
Så jag tänker att jag ska smutta på välkomstchampagnen och kanske dricka ett glas rödvin någon kväll, och provsmaka portvinet, och tro att alkohol i sådana små mängder inte borde påverka en liten zygot som knappt ens fäst vid livmoderväggen om den ens existerar. Och att jag ska följa läkarens råd efter första inseminationen: "Lev som vanligt. Det finns inget du kan göra som kan öka chanserna, och det finns inget du kan göra för att minska chanserna. Gör precis som du brukar, tills du vet hur det gick." Så då gör jag nog det.
söndag 26 oktober 2008
Ägg last!
Liksom vid mensen förra gången så verkar min kroppscykel vara väldigt, väldigt långsam denna höst. Imorse visade stickan en underbar liten symbol som betyder ägglossning. Eller imorse och imorse, vid fyratiden då hunden väckte oss och jag var tvungen att gå upp för att jag var så kissnödig. Det var ett glatt besked att somna om på, helt klart.
Hurra hurra hurra! Plötsligt är världen ett ganska snällt ställe igen, fast jag sitter på jobbet tidigt en söndagmorgon och är en liten aning bakfull efter fest igår. Andra människor har ju helg, även om jag jobbar, och firar födelsedagar och håller på.
Imorgon bitti får jag eller AB ligga på och ringa så tidigt som möjligt - de måste hinna göra iordning saker och boka en tid åt oss samma dag, och det känns viktigt att vara tidig. Sen försöker vi igen. Imorgon är försök två av tre, således.
Pirrigt och läskigt, men skönt att det blir av även denna månad.
Hurra hurra hurra! Plötsligt är världen ett ganska snällt ställe igen, fast jag sitter på jobbet tidigt en söndagmorgon och är en liten aning bakfull efter fest igår. Andra människor har ju helg, även om jag jobbar, och firar födelsedagar och håller på.
Imorgon bitti får jag eller AB ligga på och ringa så tidigt som möjligt - de måste hinna göra iordning saker och boka en tid åt oss samma dag, och det känns viktigt att vara tidig. Sen försöker vi igen. Imorgon är försök två av tre, således.
Pirrigt och läskigt, men skönt att det blir av även denna månad.
lördag 25 oktober 2008
Äggligt
Jag får ingen ägglossning. Jag har testat i tio dagar nu, och egentligen gick väl den rimliga tiden ut för någon dag sedan. Visst, det är möjligt att jag denna gång har en 34 dagar lång cykel (har haft det någon gång förut), och det är väl tänkbart att det denna gång är bara 10 dagar mellan ägglossningen och nästa mens. Möjligt. Men inte särskilt troligt.
Antingen har jag helt enkelt gjort fel i mitt mätande. Det har varit strul ett par gånger, med att jag inte haft någon sticka tillgänglig direkt när jag vaknat på morgonen, men jag har löst det så att det inte borde ha påverkat. Trodde jag. Jag var kanske inte så smart som jag trodde.
Eller så hade jag ingen ägglossning denna cykel. AB har flera gånger hävdat att hon vet att det kan bli så, och hon upprepar det som om det vore en trösterik tanke. Det är ju ingen trösterik tanke. Det är bara förjävligt.
Jag är inte vän med min kropp just nu. Eller världen, eller någonting.
I början av mätandet lyckades jag hålla det på en mindre jobbig nivå än förra gången, jag bara mätte och tänkte "nehej, inte idag". Förra lördagen ökade förstås spänningen något, men inte så att det blev jobbigt. Men sen har dagarna gått. Den fullständigt ärliga känslan av att det faktiskt inte var läskigt ersattes successivt av ett inre krav på att jag inte fick erkänna att det började bli förbannat jobbigt. Jag har stängt av mer och mer, tills jag liksom gått igenom dagarna och livet som en dissocierad zombie, utan kontakt med vare sig mig själv eller någon annan.
Nu är en bubblan bruten sen nån dag eller så, men istället är jag ledsen och orolig. Och besviken.
Jag fattar inte riktigt vad det är som händer.
Antingen har jag helt enkelt gjort fel i mitt mätande. Det har varit strul ett par gånger, med att jag inte haft någon sticka tillgänglig direkt när jag vaknat på morgonen, men jag har löst det så att det inte borde ha påverkat. Trodde jag. Jag var kanske inte så smart som jag trodde.
Eller så hade jag ingen ägglossning denna cykel. AB har flera gånger hävdat att hon vet att det kan bli så, och hon upprepar det som om det vore en trösterik tanke. Det är ju ingen trösterik tanke. Det är bara förjävligt.
Jag är inte vän med min kropp just nu. Eller världen, eller någonting.
I början av mätandet lyckades jag hålla det på en mindre jobbig nivå än förra gången, jag bara mätte och tänkte "nehej, inte idag". Förra lördagen ökade förstås spänningen något, men inte så att det blev jobbigt. Men sen har dagarna gått. Den fullständigt ärliga känslan av att det faktiskt inte var läskigt ersattes successivt av ett inre krav på att jag inte fick erkänna att det började bli förbannat jobbigt. Jag har stängt av mer och mer, tills jag liksom gått igenom dagarna och livet som en dissocierad zombie, utan kontakt med vare sig mig själv eller någon annan.
Nu är en bubblan bruten sen nån dag eller så, men istället är jag ledsen och orolig. Och besviken.
Jag fattar inte riktigt vad det är som händer.
torsdag 2 oktober 2008
Känslostormar
Inte nog med att jag blöder som en stucken gris, ont gör det också. Självömkan känner nästan inga gränser idag.
Samtidigt har jag nåtts av insikten att jag inte kommer orka må så här varje gång vi testar. Vi har två inseminationsförsök kvar hos landstinget, med väntan på ägglossning, jobbig insemination och nervpåfrestande väntan på mens och graviditetstest, och sen har vi ett IVF-försök, som betyder en massa sprutor och invasiva ingrepp. Om jag ska bli så här spänd och nervös och förväntansfull och rädd och förtvivlad vid varje cykel kommer det inte finnas något kvar av mig framåt juletid.
På något sätt måste den här processen föras tillbaka ner på en hanterlig nivå, annars kommer det bli dåligt. Jag har inte riktigt hittat ännu hur jag ska göra det, men jag ska fundera på saken. Så här dåligt orkar jag inte må en gång i månaden.
Samtidigt har jag nåtts av insikten att jag inte kommer orka må så här varje gång vi testar. Vi har två inseminationsförsök kvar hos landstinget, med väntan på ägglossning, jobbig insemination och nervpåfrestande väntan på mens och graviditetstest, och sen har vi ett IVF-försök, som betyder en massa sprutor och invasiva ingrepp. Om jag ska bli så här spänd och nervös och förväntansfull och rädd och förtvivlad vid varje cykel kommer det inte finnas något kvar av mig framåt juletid.
På något sätt måste den här processen föras tillbaka ner på en hanterlig nivå, annars kommer det bli dåligt. Jag har inte riktigt hittat ännu hur jag ska göra det, men jag ska fundera på saken. Så här dåligt orkar jag inte må en gång i månaden.
onsdag 1 oktober 2008
Sorg
Nu går det inte att tro att det är något annat än mens längre. Blod när jag torkar mig, molande mensvärk.
Jag har inte riktigt accepterat det ännu. Vi är skitledsna, och brottas med besvikelsen. Det blev inte denna gång, fast vi ville så gärna. Längtan värker, en rent fysisk smärta, i bröstet på mig.
Det känns så otroligt tungt och ledsamt. Jag hoppades så, och trodde på det ett ögonblick. Nu är vi tillbaka i väntans tider igen.
Jag har inte riktigt accepterat det ännu. Vi är skitledsna, och brottas med besvikelsen. Det blev inte denna gång, fast vi ville så gärna. Längtan värker, en rent fysisk smärta, i bröstet på mig.
Det känns så otroligt tungt och ledsamt. Jag hoppades så, och trodde på det ett ögonblick. Nu är vi tillbaka i väntans tider igen.
...ned som en pannkaka
Nu kom mensen. Tror jag. Något rosaaktigt vad det i alla fall. Jag törs inte titta efter.
Alla dessa symptom var PMS, således. Och tja, denna gång blev en lång menscykel. Ingen graviditet, bara vanlig gammal mensvärk och alldeles för mycket hopp.
Bläää.
Sorg och elände.
Och en liten elak del av mig säger "Så går det när man tar ut glädjen i förskott!". Men jag tänker inte lyssna på den.
Jag tänker säga bättre lycka nästa gång, helt enkelt.
För nån gång ska det gå.
Alla dessa symptom var PMS, således. Och tja, denna gång blev en lång menscykel. Ingen graviditet, bara vanlig gammal mensvärk och alldeles för mycket hopp.
Bläää.
Sorg och elände.
Och en liten elak del av mig säger "Så går det när man tar ut glädjen i förskott!". Men jag tänker inte lyssna på den.
Jag tänker säga bättre lycka nästa gång, helt enkelt.
För nån gång ska det gå.
tisdag 30 september 2008
Lyckligt utebliven
Nu är det 32 dagar sen förra mensen (s första dag, är hur man räknar, har jag fått lära mig), och 14 dagar sedan inseminationen. Ingen mens.
Nu är jag oerhört hoppfull. Det känns bra, helt enkelt.
Jag har en massa symptom, magkatarr (ont som tusan, inte alls mysigt), jätteömma bröst, ont i livmodern. Antingen är det världens värsta PMS nånsin, eller något helt annat. Jag hoppas förstås på annat...
Roligt är också att i förrgår kom AB hem och kommenterade att jag såg så "levande och glad" ut, och jag fick höra nästan samma sak från vännen I. igår. Dessutom har jag vaknat tre dagar i rad när AB stiger upp och känt mig pigg och glad. Den där tröttheten som påstås komma med tidig graviditet uteblir än så länge.
Den kanske kommer. Eller så är jag inte gravid, ändå, bara mystiskt sen med mensen precis den månad vi har inseminerats... Fast tänk om jag kommer bli en sån där lätt outhärdlig gravid människa som går runt och skiner och ser lycklig ut. Det vore roligt.
Självklart ska vi ta ett graviditetstest. Först tänkte vi vänta några dar, för att vara säkrare på att få ett positivt svar, men nu har vi ändrat oss. Jag ska handla ett idag, och sen ska vi testa ikväll.
Om jag inte fått mens innan dess, förstås...
Nu är jag oerhört hoppfull. Det känns bra, helt enkelt.
Jag har en massa symptom, magkatarr (ont som tusan, inte alls mysigt), jätteömma bröst, ont i livmodern. Antingen är det världens värsta PMS nånsin, eller något helt annat. Jag hoppas förstås på annat...
Roligt är också att i förrgår kom AB hem och kommenterade att jag såg så "levande och glad" ut, och jag fick höra nästan samma sak från vännen I. igår. Dessutom har jag vaknat tre dagar i rad när AB stiger upp och känt mig pigg och glad. Den där tröttheten som påstås komma med tidig graviditet uteblir än så länge.
Den kanske kommer. Eller så är jag inte gravid, ändå, bara mystiskt sen med mensen precis den månad vi har inseminerats... Fast tänk om jag kommer bli en sån där lätt outhärdlig gravid människa som går runt och skiner och ser lycklig ut. Det vore roligt.
Självklart ska vi ta ett graviditetstest. Först tänkte vi vänta några dar, för att vara säkrare på att få ett positivt svar, men nu har vi ändrat oss. Jag ska handla ett idag, och sen ska vi testa ikväll.
Om jag inte fått mens innan dess, förstås...
måndag 29 september 2008
Körkort och väntan
Jag hämtade ut mitt körkort från posten idag, och är nu oerhört stolt och tar upp och tittar på det ibland. Jag har körkort. Konstigt det där. Borde inte himlen byta färg, eller gravitationen upphöra för en kort stund, eller en stor hand synas i himlen åtminstone? Något järtecken borde inträffa vid sådana här händelser, tycker jag. Men jag får väl nöja mig med det lilla rosa kortet i plånboken.
I övrigt är det väntans tider. I onsdags för två veckor sedan gjorde vi inseminationen. Mensen ska komma tio till fjorton dagar efter ägglossning. Idag är det således tolv dagar, två dagar kvar. Jag är missmodig, för jag känner de symptom jag brukar ha innan mens - ont i livmodern, ömma bröst. Visserligen finns det kvinnor som känner liknande symptom mycket tidigt i graviditeten, men förnuftets röst säger att chansen är liten. Förmodligen får jag mens inatt eller imorgon natt - den kommer alltid på natten.
Om den gör det kommer jag att gråta. Mycket. Sen kommer jag att dricka sprit och äta choklad.
Men jag hoppas fortfarande. Än har den inte kommit, så det är ju ingen idé att ta ut sorgen i förskott.
I övrigt är det väntans tider. I onsdags för två veckor sedan gjorde vi inseminationen. Mensen ska komma tio till fjorton dagar efter ägglossning. Idag är det således tolv dagar, två dagar kvar. Jag är missmodig, för jag känner de symptom jag brukar ha innan mens - ont i livmodern, ömma bröst. Visserligen finns det kvinnor som känner liknande symptom mycket tidigt i graviditeten, men förnuftets röst säger att chansen är liten. Förmodligen får jag mens inatt eller imorgon natt - den kommer alltid på natten.
Om den gör det kommer jag att gråta. Mycket. Sen kommer jag att dricka sprit och äta choklad.
Men jag hoppas fortfarande. Än har den inte kommit, så det är ju ingen idé att ta ut sorgen i förskott.
onsdag 24 september 2008
Ibland hamnar man inte där man tänkt
Här är en jättefin video jag hittat. Den är gjord av föräldrar till en liten pojke med Downs syndrom, och har ingenting med något annat här på bloggen att göra, den är bara fin.
Där bilden hittades:
http://www.onetruemedia.com/otm_site/view_shared?p=19c4fe758072a2583de51a&skin_id=0
Där bilden hittades:
http://www.onetruemedia.com/otm_site/view_shared?p=19c4fe758072a2583de51a&skin_id=0
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)