Nu börjar skolan...

Om två timmar är det upprop och föreläsning på termin fyra på psykologen. Jag ska cykla till universitetshuset och möta mina nya kursare, och det känns skitnervöst. Det är coolt att jag har kommit in igen, men nu när jag ska börja tvekar jag liksom och känner "inte än...".

Jag har haft en underbar sommar. Jag har varit ledig, vilket är helt otroligt fantastiskt, och har inte hänt sen... ever. Sen jag var fem. Inte ens barndomens sommarlov var så här långa, och nånstans efter tio-årsåldern var de inte så här kravlösa heller.

Jag har tyckt om att pyssla med AB och hunden, städa lite och se en massa på tv. Det har hänt något med mig under sommaren. Mitt tempo har dragits ner, på ett bra sätt. Jag tenderar att sätta likhetstecken mellan prestation och människovärde, och att avstå från prestation har därför varit en utmaning. Men det har funkat, och nu känner jag mig bättre än någonsin. Det är uppenbart att jag får existera och vara älskad även utan att göra mig nyttig överhuvudtaget.

Men nu är det dags att bli lite nyttig igen. Men bara lite. Jag tänker inte, vill inte, börja stressa. Jag vill helt enkelt inte. Det har varit alldeles för skönt att låta bli. Jag vill inte pusha mig själv och orka bara den där sista biten, ta på mig mer och mer och tänka att jag säkert klarar det. Jag vill ta det lugnt, göra roliga saker, och göra precis så mycket som jag orkar. Förhoppningsvis klarar jag av det även när omvärlden gör sig påmind och jag inte får gå kvar här hemma i min bubbla längre.

Det känns läskigt att börja skolan igen. Och jag saknar mina kursare från Stockholm. De var jättebra, och jag är nästan säker på att de i min nya klass inte kommer att vara alls lika trevliga. Nästan. Men vem vet.

Ledsen ledsen ledsen

Jag kuggade på uppkörningen. Och den här gången har jag också en historia om att ha missat med en hårsmån. Skit också! Jag är ledsen och besviken och uppgiven. Blääää! Synd om mig.

Uppkörning

Som jag skrev längst ner i förra inlägget har jag en uppkörningstid imorgon. Det går inte längre att boka i förväg - man kan bara boka tre månader i förväg, och alla tider är tagna... Men plötsligt fanns det ett återbud, och nu kör jag upp imorgon. Om jag inte försöker innan den sista augusti måste jag göra om teoriprovet, så jag valde att ta den här chansen.

Förra veckan hade jag två körlektioner, och imorse hade jag en till på 80 minuter. Det sista körläraren sade var att jag förmodligen skulle klara uppkörningen även på en halvbra dag, och att jag ska köra som jag brukar göra, inte som jag tror att förarprövaren vill att jag ska köra... Det låter bra och uppmuntrande, och nu håller jag tummarna. Gör det för mig imorgon ni också. Klockan ett gäller det, i bästa fall har jag körkort då. Annars får jag bita ihop, plugga teori och försöka igen...

Hundpromenad

Vi hade en härlig söndag, med hundpromenad med Nickan och sen rollspel. Lilla Vilde fick springa lite löst med stora farbror Grim, men fick också åka väska en ganska lång bit av vägen. Hans ben är inte riktigt på topp ännu, men otroligt mycket bättre. Jag hade kameran med, och tog lite foton.

En bild som visar lite mer hur han egentligen är, medan den ovan visar hur han ser ut... Man kan se att benet är svagare och att leden är lite utåtvriden.



Och imorgon kl 13.00 kör jag upp. Håll tummarna för mig!

Barn och djur

Kaxiga mamman och jag hade en kort diskussion igår om valpar och bebisar, och bland annat om faran med att behandla hundar som barn. Jag funderade vidare litegrann på det där, och på min och ABs inställning till Vilde. En av sakerna som slog mig är att en avgörande fråga är; hur behandlar man barnen?

För oss är det viktigt att vi tar hand om, tar ansvar för och ser till att Vilde har det bra. Men det är lika viktigt att han inte får styra vårt liv, att vi inte uppoffrar en massa saker vi vill göra för hans skull, och att vi kommer ihåg att av oss tre är det han som har minst koll och sämst omdöme när det gäller hur världen fungerar. Vi älskar honom och vill göra allt vi kan för att han ska få ett gott liv - men det är jag och AB som bestämmer. Han har kommit in som en del av vårt liv, det är inte så att vi existerar för att serva honom.

IOch det jag kom att tänka på är att ibland undrar jag om inte fler föräldrar skulle ha det bättre om de i högre utsträckning behandlade sina barn som vi behandlar vår hundvalp... Det ska bli jättespännande att se hur vi själva egentligen kommer att göra den dag vi förhoppningsvis har en egen liten bebis, inte bara en liten hundvalp. Tills vidare praktiserar vi på hunden, och låter honom lära oss så mycket som möjligt.

Bröllop och plugg

Min storebror gifte sig i helgen, ett stort kyrkbröllop med vitklädd brud i Hälsingland. Det var otroligt att se honom så glad och lycklig, och de verkar väldigt kära.

Det var litet jobbigt att det var en otroligt heteronormativ föreställning. Prästen pratade mycket om "man och kvinna skapade till Guds avbild" osv, och det dök upp i psalmer och bibelord. Ju längre ceremonin fortled desto mer alienerad och marginaliserad kände jag mig, och jag märkte att AB kände samma sak bredvid mig. Det spelade säkert in att vi inte kände någon där utom mina föräldrar och lite släktingar - vi kände oss helt enkelt väldigt ensamma. Sen blev vi uppdelade under middagen, och det kändes också rätt konstigt. Det är helt enkelt svårt i sammanhang som helt och hållet bygger på heteronormen, och vi sticker ut som bara den.

Det var ändå en rätt rolig fest på många sätt, och jag fick dansa med både mamma och pappa, vilket var jättekul. Pappa kan bugga! Tjoho! Och, som sagt, det var kul att se brorsan så lycklig.

Dessutom, och vad viktigare är, jag har kommit in på psykologlinjen. Äntligen! De ringde igår precis innan jag skulle in på en körlektion, och sa att det finns plats åt mig på termin 4. Hurra hurra hurra! Nu ska jag bli psykologstudent igen, och det känns både bra och konstigt. Mysko hur livet vänder.

Besviken

Idag har jag ägglossning. Jag och AB tillbringade en skräck- och glädjefylld halvtimme i väntan på att telefonslussen på reproduktionscentrum skulle öppna, och när de väl gjorde det svarade de faktiskt i telefon. Och sa att jo, javisst, vi skulle ha kunnat komma och inseminera idag. Men. De bygger om. De är klara på måndag. Labbet är stängt och det går inte att inseminera.

Så nej. Inte denna månad. Jag lade på luren med ett artigt "Tack. Då vet vi." och bröt sedan ihop och började gråta.

Så nära. Så otroligt nära. Och så bygger de om! Sån jädra otur. Puckon!

Nu har jag lugnat ner mig lite, men känner mig fortfarande ganska skakig. Men nästa månad. Då! Då tror jag faktiskt att det blir.

"Don't Let The Bastards Keep You Down" or "Fuck You"

Ibland behöver man lite uppmuntran och moraliskt stöd. Då passar den här bra.



Så är det.

Hösten?

Vi hade vänner här på middag i lördags, vilket var mycket trevligt. Nånstans halvvägs igenom middagen och efter lagom mycket vin konstaderade jag med glatt humör att: "Jag har ingen aning om vad jag ska göra i höst, jag hänger helt löst, och det konstiga är att det inte stör mig särskilt mycket. Det känns som om det kommer lösa sig, hur det än blir." Det var sant när jag sade det, men det har gått över nu.

Det har slutligen sjunkit in att sommaren är över nu. Det är i mitten av augusti, snart är hösten här, och alla andra är på väg tillbaka till sina jobb eller studier. Om bara några veckor kommer ingen annan att hasa omkring hemma utan något särskilt att göra, och jag kan inte längre gömma mig bakom en känsla av semester och ledighet. Jag har ingenting att göra, och alla andra börjar jobba nu. Nu stör det mig.

Jag har skickat ett mail till den som är ansvarig för intagningen på psykologprogrammet och frågat hur det blir i höst. Jag skickade ett i juni också utan att få svar, men jag skyller det på semestern. Jag hoppas verkligen han svarar på det här - jag är rätt säker på att jag mailar rätt person, men det kan ju ha hänt något sen vi pratades vid för ett halvår sedan. Jag hoppas att han kommer ihåg mig. Jag hoppas att jag kommer in.

Jag har sökt lite jobb, jag fick äntligen iväg en provöversättning jag jobbat med, och jag sökte ett jobb som personlig assistent. Det var redan tillsatt, men de behövde timvikarier och skulle höra av sig i september om de tyckte att min ansökan var intressant. Men jag borde söka mer jobb.

Jag har nog aldrig varit så här lite anknuten till något annat förut. Inget jobb, inga studier - jättekonstigt. Jag vet inte om jag kommer gå på CSN i höst, eller jobba, eller helt enkelt inte få in några pengar. Det känns konstigt. Konstigt och lite oroligt.

Men inte helt förskräckligt. För jo, jag tror nog att det kommer att lösa sig. Och jag har ett bra liv tills det gör det.

Nu ska jag sluta skriva blogg och börja skriva annat. För jo, ett sånt projekt har jag ju faktiskt. Om ingen vill anställa mig kan jag i alla fall skriva.

Valpsömn

Vilde ligger och sover på mitt ben för ögonblicket. Han har inget bandage längre, och är mycket friskare. När bandaget togs av såg benet ut som en sparris, men det var en vecka sedan nu, och det är redan mycket större. Han kan gå längre promenader nu, så han är inte lika rastlös vilket är skönt. Han blev lite outhärdlig när han var galet uttråkad...

Reproduktionscentrum öppnar igen den 10 augusti. Med lite tur kommer min ägglossning efter den 10:e, och då kommer vi försöka inseminera för första gången. Läskigt och spännande. Tänk om det funkar?