Fan också! De var puckon!

Vi var på inskrivningssamtal på mödravårdscentralen igår på eftermiddagen. Vi hade faktiskt sett fram emot det, till och med jag som generellt tycker att all kontakt med sjukvården är obehaglig. Det skulle mest bli information, hade vi fått höra, och så skulle vi få träffa en barnmorska. Det stämde, och dessvärre visade sig min rädsla för sjukvården och sjukvårdspersonal i allmänhet också stämma.

Först fick vi faktiskt inte träffa en barnmorska, utan en barnmorske-elev, som hade oss som träningsobjekt. Och föralldel, det fick hon väl, och efter några minuter slutade hon stirra i golvet och mumla, och det blev riktigt bra. Hon hade något formulär hon fyllde i som mestadels handlade om min hälsa och genetiska disposition, och sen fick vi lite broschyrer som verkade hyfsat intressanta. AB blev åtminstone hälsad på, om än på det stora hela ignorerad under samtalet.

Sen kom handledaren, barnmorskan B. in, och hon var faktiskt inte trevlig alls. En äldre kvinna, rätt formell och tillbakadragen. Hon var inte direkt otrevlig till att börja med, bara inte särskilt varm, och hon och barnmorske-eleven diskuterade en del över huvudet på oss, ett rätt vanligt oskick bland sjukvårdspersonal.

Sen informerades om framtida träffar, den första en så kallad mitt-träff, alltså mitt i graviditeten, som vi själva skulle ringa och boka efter ultraljudet i vecka 18. (Jag är nu i vecka 15 enligt deras sätt att räkna, vecka 16 enligt mitt eget (kallar de första veckan för vecka noll, är ju frågan?).)

Jag ville veta om AB kunde följa med. Njaaeeeej var ju svaret, eller snarare: "Jo, det kan hon ju såklart, men träffen riktar sig till de gravida kvinnorna."
C: "Jaha, jo, det förstår jag, men AB kan alltså få följa med om vi gärna vill det?"
B: "Men träffen riktar sig till de gravida kvinnorna, vi kommer ta upp frågor om diet och kanske träningsövningar och sådant..."
C: "Jo, det har vi fattat, men jag vill gärna ha med AB, får hon följa med?"
B: "Jag säger ju inte att hon inte får det..."
C: "Vad bra."
B: "... men träffen riktar sig till de gravida kvinnorna, och det är inte vår policy att bjuda in partnern..."
C: "Så hon får inte följa med?"
B: "Nej, det menar jag ju inte...Bara att... Kanske..."
AB: "Är det för att du tror att de andra kvinnorna skulle tycka att det är obehagligt? För det kan jag absolut förstå och respektera i så fall."
B: "Nej, nej, det tror jag inte... Det gör de nog inte..."
C: "Så då går det bra?"
B: "Nej, det gör det nog inte... Vi brukar ju inte göra så..."

Och så vidare och så vidare och så vidare ad infinitum.

Inga som helst raka svar. Inga som helst vettiga argument. Inga försök att förstå vår synpunkt eller funderingar kring varför just det här var så viktigt för oss. Samtalet innehöll också fina passager kring att papporna ju inte heller var där, med varierande slängar kring att de andra kvinnorna inte ville ha sina partners där (antydningsvis att jag var knäpp som ville det) respektive att det vore orättvist om AB fick komma och inte de andra, två argument som tydligen gick utmärkt att kombinera i hennes huvud (om än inte i mitt). Förutom att hon förstås inte sade att AB inte fick komma - hon sade bara emot varje gång vi antydde att hon skulle följa med.

Hon höll också någon lång utläggning om någon tidigare träff där en kvinna hade haft sin partner med, och det dröjde en stund innan vi insåg att hon tog för givet att vi förstod att partner i fråga var en kvinna. Hursom. Det hade tydligen inte varit några problem för de andra kvinnorna på träffen. Det hade inte verkat vara ett problem för partnern. Ändå framhöll hon det som ett argument för att AB inte skulle få följa med. Djupt förvirrande, ärligt talat fullständigt oförståeligt.

Vi fattade helt enkelt inte vad hon menade, vad det var hon försökte säga. Och hon verkade lika oförstående inför oss. Till slut kände jag mig tvungen att bli mer personlig, och förklara att det är viktigt för mig att ha någon jag litar på med mig i sådana här sammanhang, helt enkelt för att jag inte gillar sjukvård. Det kunde de absolut inte förstå. "Det här var ju inte alls som ett sjukhus." Nänä. Det bara ser likadant ut. Och luktar likadant. Och är fullt av likadant klädda människor som pratar om mig över mitt huvud, tar för givet att jag ska ta av mig kläderna så fort de säger till, och gör mig illa på nya och konstiga sätt varje gång jag är där.

Jag blev så illa berörd att jag en liten stund tappade kontrollen och med huvudet bortvänt började gråta. Den snälla barnmorske-eleven (hoppas hon undkommer påverkan från sin handledare...) gav mig näsdukar medan AB började samla ihop alla papper och konstaterade: "Jag tror att vi ska gå nu." med fantastiskt kylig röst. Jag bad dock att vi skulle stanna en stund till för jag ville samla mig lite, och det gjorde jag faktiskt också efter några sekunder. Sen försökte jag förklara att ja, jag tycker väldigt illa om sjukvård, att det gör mig mycket lugnare att ha AB med, att jag kan gå utan henne med helst inte vill om det inte finns någon bra anledning och så vidare.

Och fick tillbaka kommentarer av typen "Men det här är ju inget sjukhus", "Du har ju klarat av att gå till andra saker" och den absoluta höjdaren "Jag vet att du kommer känna annorlunda senare i graviditeten."

Blääää!!!!

Vi avslutade i alla fall samtalet, och innan vi skulle gå kläckte hon ur sig det fantastiska påståendet att hennes "trettiofemåriga erfarenhet sade henne" att mitt blodtryck som denna gång låg på gränsvärde till för högt skulle fortsätta att ligga högt.

Alltså, jag ser det inte som en merit att hon fick sin utbildning på sjuttiotalet... Vilket argument som helst hade varit bättre, det finns en massa sätt att säga samma sak utan att påvisa sin "trettiofemåriga erfarenhet". Vad har jag för intresse av den? Tala istället om för mig vilka faktorer det är som gör att du tror det, om du vill att jag ska tro dig.

Byta barnmorska, således. Men det här gör mig ledsen, upprörd och nedstämd. Jag grät när vi gick därifrån, och är rätt ledsen nu med. Idiot. Pucko. Blääää!

Alltså, vår barnmorska behöver inte ha någon särskild HBT-kompetens. Och hon behöver inte vara världens bästa heller. Men jag vill väldigt gärna att hon inte ska vara en dryg, arrogant komplett idiot. Är det för mycket begärt?

Vad man gör under Bolibompa...

Trollets mamma härintill påpekade att det inte är Bolibompa-sex som gäller, utan Bolibompa-sömn - en liten tupplur framför teven räddar kvällen, och det kan jag livligt föreställa mig. Men om jag nu får bekräftat det jag tidigare trodde, nämligen att försöka tränga in sex under en mycket begränsad tidsrymd medan man hoppas att barnet/barnen håller sig lugna (helt utan några garantier för att så är fallet) är en rätt svårgörlig idé - när har man sex då?

Alltså, jag och AB har svårt att få till det särskilt ofta alldeles som det är. Vardagen kommer ivägen, vi har en massa annat att göra, vi är trötta eller kanske till och med sjuka, och jag har mått rätt kasst sista tiden. ABs jobb är det mest avtändande fenomen som finns, och vi tenderar att boka upp våra helger med en massa åtaganden, när jag inte jobbar helg. Så tja, inte så ofta som jag skulle vilja, helt enkelt.

Men sen ska vi ju bo med en tredje liten individ i vår rätt trångbodda tvåa. Jag har svårt att föreställa mig hur det går till att få till det då. Alltså, till slut är ju ungen stor nog att sova borta, men det dröjer ju ett antal år. Och ärligt talat, om vi kan förmå oss att lämna bort guldklimpen några timmar innan dess så tror jag ju inte det är sex vi kommer att ägna oss åt. Städa, snarare. Eller kanske sova?

Bevisligen får ju småbarnsföräldrar till det någon gång även medan första barnet är litet. Bevisligen, eftersom det kommer fler små barn. Men hur då? Eller är det en stor konspiration, och alla har egentligen gjort som oss och inseminerat? Ni vill bara inte erkänna det, säg som det är...

Jag misstänker att jag inte kommer att få en hop kommentarer där mina nära vänner berättar om sitt sexliv (men om ni har någon alldeles särskilt bra hemlig lösning kan ni väl avslöja den?). I slutänden kommer det i vilket fall bli vad jag och AB gör det till - kanske kommer vi hoppa runt som små kaniner. Eller så nöjer vi oss med små kindkyssar tills lilla knyttet börjar skolan. Det kommer att visa sig.

Men det riktiga mysteriet är ju hur de gjorde i de små torpen för hundra år sedan. Två rum och tio ungar. Och inget Bolibompa.

Helgen är över

Äntligen en ledig helg! Vi är alldeles för bra på att boka upp våra helger med roliga saker, utan att tänka på att det här med att faktiskt bara vara hemma med varandra är väldigt värdefullt och borde göras oftare. Vi spelade rollspel i lördags, men hade ändå en ledig skön förmiddag, och söndagen var bara för oss själva. Otroligt välbehövligt, även om det också väcker en aning oro vid tanken på att det nu dröjer en stund igen till nästa gång. Jag jobbar nästa helg, och sen är det saker på gång typ alla helger utom en i mars.

I dag börjar också nästa kurs, som verkar rätt mastig. Jag och AB tittade igenom föreläsninganvisningarna för idag, och skrattade rätt bra åt dem, eftersom föreläsaren noggrant skrivit ut alla sina meriter och titlar på första bladet i Powerpoint-presentationen. Hans namn stod med på varje sida i fortsättningen, vilket också var rätt unikt. Egomaniac? Jag blev också vettskrämd när jag såg schemat, för det såg ut som om vi hade obligatorisk heldagsundervisning i tio veckor framåt. Vad sjutton skulle vi göra med Vilde i så fall? Men det visade sig att jag läste slarvigt. Det är mycket obligatoriskt, men bara halvdagar i halvklass, därav förvirringen. Så idag börjar vi på eftermiddagen, sen är det förmiddagsplugg för mig resten av tiden.

Det var någon vecka i slutet av mars som såg lite värre ut, men det är långt tills dess....

Jag mår fortfarande väldigt konstigt, av och till. Jag har skitsvårt att somna och drömmer väldigt mysko mardrömmar, och får då och då en slags panikattacker. Brandlarmet tjuter för fullt. Men vad sjutton, det får väl gå det här också. Det går nog över, så småningnom.

Hormonjävlar.

Skräck och panik

Sent igår kväll kände jag mig oerhört missförstådd och avvisad och blev skitarg på AB. Vi lyckades mer eller mindre lösa det och vi kunde till slut somna, men sen sov jag oroligt hela natten och drömde de mest underliga mardrömmar. Inte förrän AB gått ut med hunden imorse och pussat mig hejdå somnade jag in ordentligt och sov gott i en halvtimme. Men även efter det var hela morgonen konstig. Jag kände mig fel, arg, ledsen, rädd, allt var bara fel. Sen kände jag dessutom små små mikroskopiska ilningar någonstans i magtrakten, och blev skiträdd. När jag väl lyckades ta mig ut till duschen vid halv elvatiden började jag gråta av panik och rädsla, efter att ha övertygat mig själv om att jag skulle få missfall, bli övergiven och var ensammast i världen.

Jag hade i alla fall förnuft nog över att andas djupt några gånger och läsa innehållsdeklarationen på schampooflaskan istället. Sen kunde jag gå ur duschen, torka mig och göra det jag borde gjort från början, nämligen ringa AB och höra henne säga att allt är bra.

Allt är bra. Faktiskt. Det jag kände i magen kan vara precis vad som helst, och gör inte alls tillräckligt ont för att det ska finnas skäl till oro. Det kan precis lika gärna vara min numera rätt otränade ländrygg som ger sig till känna - kroppen är notoriskt dålig på att signalera var det gör ont, om det gör ont inuti. Sådana signaler kan hamna lite varsomhelst. Det finns ingenting annat som är fel - AB älskar mig fortfarande, ingen katastrof har inträffat. Jag har en tenta imorgon, men jag är inte tillräckligt engagerad i den för att ens bli nervös över den.

Jag tror att det är hormoner, helt enkelt. Om jag vore ett hus skulle det vara som om man hade ett trasigt brandlarm som då och då sätter igång och tjuter med 120 dcB. Det brinner ingenstans, det är inte farligt, men det är oerhört obehagligt. Min kropp satte helt enkelt igång hela alarmsystemet, utan någon särskild anledning.

Så nu ser min dagsplan lite annorlunda ut. Dagens tvättid är ombokad till söndag, och tentan får klara sig bäst den vill. Jag ska äta lunch nu, och sen åka hem till Nickan och hennes familj. De är bland de mest avslappnade och avslappnande människor jag vet, och det känns bra att bara få hänga där ett tag, och slippa vara ensam. Vilde kan få leka med farbror Grim, och jag kan få tänka på helt andra saker än mina egna förvirrade tankar, som jag just nu inte litar på alls.

Hormoner. Bläää!!

Utmaning

Jag blev utmanad av EnbartEmma här bredvid.

Här är reglerna:
- Gå in i mappen mina bilder.
- Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.
- Visa bilden på bloggen och skriv något om den.
- Invitera några stycken nya till att vara med på utmaningen.
- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade.


Vilde


Det här är lilla Vildehunden som slappar under en filt i en väldigt ovärdig position. AB tog fotot, och han ser ut som en röd jättespindel. Eller nåt.

Jag utmanar:
Kaxiga mamman
Rouva
Längtan
Katta

Prioriteringar

Jag gick hem från en föreläsning efter två timmar idag. Det har jag gjort varje föreläsning i stort sett sen jag blev gravid. De flesta föreläsningarna är tre timmar, och antingen kommer jag en timme senare, eller går efter de första två. Jag orkar helt enkelt inte, eller tror i alla fall inte att jag orkar.

Det är svårt för mig, det här. Svårt att veta om jag gör kloka val och tar hand om mig själv, eller om jag bara är rädd och feg och oroar mig i onödan. Det är klart att jag hade kunnat sitta kvar på föreläsningen. Den var dessutom intressant, och jag hade gärna stannat.

Men att inte stanna hela tiden är ett av mina knep för att orka med dagarna utan att kräkas. Det är mest det jag är orolig för. Om jag blir för trött mår jag illa, om jag mår för illa kräks jag. Och det vill jag inte. Så jag försöker undvika att ha för många saker inbokade och för mycket jag måste göra. Det är en annan sak med saker jag väljer att göra allteftersom - det är de inbokade grejerna som oroar mig.

Jag ska på egenterapin idag klockan fem. Jag ville hinna äta lunch i lugn och ro och var hungrig redan vid halv tolv. Om jag gick vid tolvrasten skulle jag få komma hem och äta lunch och ha ganska gott om tid innan jag måste iväg igen. Att komma hem vid halv två och försöka fixa lunch då är inte alls samma sak. Så jag gick.

Gjorde jag rätt eller fel? Är jag klok eller lat? Jag vet inte.

Jag har fått smita ut från en föreläsning för att springa till toaletten och kräkas. Förra veckan skulle jag och AB iväg och handla, och innan jag satte mig i bilen kräktes jag mot ett staket på vår gård. Jag hann inte gå in, utan stod direkt på gatan, medan AB höll om mig och sade att allt skulle bli bra och såg till att min halsduk inte kom ivägen. I lördags var jag tärna på bästa vännen Ks fina bröllop, och efter en hel lång dag med massor att göra blev jag fruktansvärt illamående och min mage vände sig ut och in innan jag kunde somna. Jag tycker inte om att kräkas. Det är pinsamt, jobbigt, plågsamt och får mig att börja gråta. Så kanske gör jag ändå rätt när jag gör vad jag kan för att undvika det?

Trött och deppig

Det har varit en jobbig vecka. Mest för att jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Jag är trött och tankspridd och orkar ingenting, och det tär på mig. Jag har svårt att stå ut med mig själv när jag är sådan här. Och nu har jag varit det i tre månader. Till slut brast det.

Så igår kväll bröt jag ihop och grät och AB fick sitta och klappa på mig. För jag tror inte det blir bättre än så här. Jag tror inte jag blir piggare, smartare, starkare än vad jag är just nu. Den första tidens illamående och sömnighet har försvunnit - men jag är fortfarande inte ens hälften så duktig som jag brukade vara. Jag orkar helt enkelt inte.

Bläää!

Tidig barnomsorg?

Studie om barnomsorg

Länken ovan går till en debattartikel som publicerades i DN 2005, och är skriven av en forskare som heter Beng-Erik Andersson. Han har gjort en 25 år lång longitudinell undersökning (shit vad ambitiöst!) riktad mot effekterna av barnomsorg. Han har alltså följt upp ungar flera gånger under skoltiden och till sist när de blivit 25 för att se hur det gått för dem, relativt när de började i barnomsorg.

Enligt denna studie (som verkar väl genomförd av det som utläses av artikeln, men det är förstås svårt att säga utan att läsa hela studien), så finns det en signifikant skillnad på barn som börjat i barnomsorg innan ett års ålder jämfört med de som börjat senare. De som börjat tidigare klarar sig bättre i skolan och har högre social kompetens. När de blivit vuxna läser de i högre grad på högskola och ser ljusare på sin framtid.

Jag blir glad av denna forskning. Jag tror nämligen att det finns en massa massa fördelar för alla inblandade med att barn ska vara hemma med sina föräldrar så länge som det går. Men eftersom så länge som det går förmodligen kommer att bli rätt kort för mig och AB, så är det skönt att läsa saker som visar att det inte nödvändigtvis innebär att vi utsätter vårt barn för hemskheter och dömer det till en framtid som otryggt anknuten värsting. Det kan uppenbarligen bli folk även av dagisbarn.

Om barnomsorgen har god kvalitet vill säga. Viktigt om, det där. Tur man har en mamma som är förskolechef och kan ge inside information...

Knyttrapport

Nu är jag i vecka 12+3, det har således passerat 12 veckor och 3 dagar sedan senaste mensens första dag. Knyttet i magen är således 10 veckor enligt all logik som inte är barnmorskors och läkares, och ska enligt varierande uppgifter vara "som mammans lillfinger", "som en jordgubbe" eller "runt 6 cm långt". Diverse internetsajter uppger också viktmått, på allt från 18 gram till 40 gram.

Jag har således inte en aning.

Själv är jag något mindre dödligt trött, och lite mindre konstant illamående, men knappast på topp än. Jag liknade min kapacitet vid "en blind myras" i skolan häromdagen, och fick höra att jag inte skulle underskatta blinda myror. Nej, de är säkert mycket piggare och mer arbetsamma än vad jag är, i alla fall.

Men knyttet mår förmodligen bra, inget tyder på motsatsen. Så då så.