Ett tips inför förlossningen är att skriva ett så kallat ”förlossningsbrev”, ett kort litet brev till barnmorskan när man kommer in, som handlar om hur man vill ha det. Det kan handla om bedövning, rädslor man har eller andra saker man gärna vill att de ska tänka på. Jag stod i duschen idag och formulerade mitt förlossningsbrev som det skulle se ut, om jag skulle skriva vad jag egentligen tycker och tänker.
Jag tänker inte utsätta någon stackars oskyldig barnmorska för det här, men jag skriver det i alla fall, för min egen skull.
”1) Jag tycker inte om er. Jag vill helst inte att någon överhuvudtaget utom min fru ska peta på mig. Om ni måste peta, titta eller komma i närheten av mig, fråga först. Jag kanske säger nej. Då får ni vänta.
2) Ingen som inte är absolut oundgänglig och har en oersättlig kompetens för processen att få fram mitt barn får vara i rummet. Inga studenter, praktikanter eller kandidater av något slag får titta på. Jag är inget studieobjekt. Utbilda er på någon annan.
3) När det gäller bedövning vill jag ha det jag vill ha när jag vill ha det. Omedelbart. Jag tror inte att jag kommer vilja ha epiduralbedövning, men om jag ångrar mig och säger att jag vill ha det vill jag ha det direkt. Samma sak med kejsarsnitt.
4) När förlossningen är över vill jag ha mitt barn till mig så snart det är säkert att det mår bra. Våga inte klippa av navelsträngen förrän barnet fått allt blod det ska ha. Jag skiter i er forskning och eventuella provtagningar. Ni kan testa utan att klippa navelsträngen. Den ska vara kvar tills den slutat pulsera.
5) När det gäller amning får ni jättegärna visa praktiskt hur det ska gå till – på varandra. Låt mina bröst vara ifred. De är till för mig, min fru och mitt barn. Jag vill inte bli tafsad på, klämd på eller på annat sätt behandlad som en mjölkkossa. Jag och bebisen kommer nog på hur vi ska göra så småningom. Gör vi inte det finns det ersättning.
6) Om ni vill diskutera, argumentera, övertala eller på annat sätt påverka mig – låt bli. Prata med min fru. Hon kan prata med mig. Jag tycker inte om er och vill inte prata med er. Alls.
7) Om ni tycker att jag är tjurig, dum eller omedgörlig – se punkt 6.”
Öhhmmm… Tjaaa…
Jag tror att det här är något jag lär försöka jobba med innan augusti. Det är så här jag känner nu. Det vore ju händigt om jag inte kände så när det verkligen är dags.
För jag vet ju egentligen att de allra allra flesta om jobbar inom vården är vettiga, snälla människor som uppriktigt vill hjälpa andra. Att det egentligen finns ganska lite att vara rädd för, och att jag gör fel som buntar ihop alla i vita kläder i en enda hög.
Men när jag tänker på det känns det som en vitklädd ansiktlös massa av människor som vill sticka mig, klämma mig, ta av mig kläderna och tafsa på mig. Och det känns rätt jobbigt.
torsdag 30 april 2009
söndag 26 april 2009
Morgonstund
Hunden utstrålar fullkomlig lycka - han har hittat inte bara en solfläck på köksmattan, utan också någon annan konstig fläck på samma matta som uppenbarligen är ovanligt smaskig att slicka på. Han ligger utsträckt och slickar lojt med sluta ögon och ser helt enkelt ut att ha det väldigt bra.
Själv sitter jag någon meter ifrån honom vid frukostbordet och surfar. Jag har det också bra, men eftersom jag associerar lite mer än vad lilla hunden gör, så är jag lite ledsen. För AB är ute och far igen, denna gång till Göteborg, och kommer inte hem förrän imorgon kväll.
En gång i tiden bodde vi inte ens ihop. Och sen när vi gjorde det pendlade jag till nattjobb ett långt tag. Nu förstår jag inte hur jag stod ut - jag sover så mycket bättre när hon är hemma.
Men annars är allt bra, knyttet växer och lever om, nu känner jag sparkar nästan varje dag. Jag mår egentligen inte dåligt på något särskilt sätt, för första gången sen jag blev gravid, och det är jätteskönt. Lite ont i ländryggen, men inget jag oroar mig för. Kanske är det sant att andra trimestern är bättre än första och tredje?
Hur som, allt gott.
Själv sitter jag någon meter ifrån honom vid frukostbordet och surfar. Jag har det också bra, men eftersom jag associerar lite mer än vad lilla hunden gör, så är jag lite ledsen. För AB är ute och far igen, denna gång till Göteborg, och kommer inte hem förrän imorgon kväll.
En gång i tiden bodde vi inte ens ihop. Och sen när vi gjorde det pendlade jag till nattjobb ett långt tag. Nu förstår jag inte hur jag stod ut - jag sover så mycket bättre när hon är hemma.
Men annars är allt bra, knyttet växer och lever om, nu känner jag sparkar nästan varje dag. Jag mår egentligen inte dåligt på något särskilt sätt, för första gången sen jag blev gravid, och det är jätteskönt. Lite ont i ländryggen, men inget jag oroar mig för. Kanske är det sant att andra trimestern är bättre än första och tredje?
Hur som, allt gott.
torsdag 16 april 2009
tisdag 14 april 2009
Jobbig påsk
En lång lång påskvecka har det varit. Först blev jag sjuk. Ordentligt sjuk, men läkare och ultraljud och blodprov och allt. Men det mystiska magontet som hade följt på förkylningen var tack och lov inget allvarligt, utan bara virus i magen. Det gick över. Sen slet framförallt stackars AB med vår vind, och i flera dagar stod allt vi förvarat på vinden istället i vårt vardagsrum och väntade på sortering - det var inte alls vilsamt eller mysigt. Sen kom svärföräldrar och svägerska på besök, med liten hundvalp. Trevligt, men sannerligen inte vilsamt.
Nånstans där i krokarna, runt påskdagen, blev AB sjuk, och är fortfarande förkyld. Och jag var tvungen att åka iväg på måndagen och öva mig på att utföra test på litet barn (tack igen, Nickan!), vilket tog hela eftermiddagen. Båda jag och lilla barnet var rätt trötta när vi var klara. Och imorse var det dags igen, jag skulle intervjua en främling i trettio minuter i skolan, inför kamera. Det största problemet visade sig förutsägbart nog inte vara själva uppgiften, utan sådana saker som rätt kamera i rätt rum med fungerande stativ på rätt tid och så vidare och så vidare.
Trött nu.
Vi är klara med vinden. Det är bra. Jag är frisk igen, och det är också bra. Förkylningen har visserligen däckat AB lite, men också hållit henne hemma hos mig, som är ytterligt kelsjuk och sällskapssjuk, både idag och imorgon, och det är synnerligen bra. Men annars har det varit en rätt jobbig påsk.
Nånstans där i krokarna, runt påskdagen, blev AB sjuk, och är fortfarande förkyld. Och jag var tvungen att åka iväg på måndagen och öva mig på att utföra test på litet barn (tack igen, Nickan!), vilket tog hela eftermiddagen. Båda jag och lilla barnet var rätt trötta när vi var klara. Och imorse var det dags igen, jag skulle intervjua en främling i trettio minuter i skolan, inför kamera. Det största problemet visade sig förutsägbart nog inte vara själva uppgiften, utan sådana saker som rätt kamera i rätt rum med fungerande stativ på rätt tid och så vidare och så vidare.
Trött nu.
Vi är klara med vinden. Det är bra. Jag är frisk igen, och det är också bra. Förkylningen har visserligen däckat AB lite, men också hållit henne hemma hos mig, som är ytterligt kelsjuk och sällskapssjuk, både idag och imorgon, och det är synnerligen bra. Men annars har det varit en rätt jobbig påsk.
måndag 6 april 2009
Min inre kompass
Jag är mer tillfreds med mig själv nuförtiden än vad jag varit på, tja, så länge jag kan minnas. Jag börjar mer och mer kunna tänka att det jag gör faktiskt är okej. Att jag är okej. Att jag orkar det jag orkar och att det är bra så.
Ärligt talat så har jag levt i ett slags konstant dåligt samvete och en känsla av att inte vara tillräckligt duktig alldeles för länge. Typ alltid. Och jag inser att jag har haft och till viss del fortfarande har en inställning som baseras på att jag i grunden inte är okej. Att det jag vill och kan och väljer och orkar inte är tillräckligt, inte är bra eller duktigt nog. Så att jag ständigt måste hålla vakt på mig själv, enligt teorin att om jag bara gjorde som det föll mig in eller kändes rätt, så skulle det få katastrofala konsekvenser.
Som om jag egentligen är en lat, overksam, slarvig, självisk människa som ständigt måste övervakas och kontrolleras för att inte fullständigt tappa greppet.
Det är ju absurt.
Och det har lett mig till att fatta en rad riktigt dåliga beslut under mitt liv, beslut som gjort mig illa och lett mig ordentligt vilse. Eftersom jag tagit för givet att jag i grunden har fel och är fel, på något slags fundamentalt sätt, så har jag inte haft någon inre kompass, ingenting som kunnat leda mig rätt.
Det har varit basala grejer som att jag inte ätit när jag varit hungrig eller tagit på mig kläder om jag frusit. Det har varit mer genomgripande grejer som att jag fortsatt umgås med vänner som utnyttjat mig och gjort mig illa, arbetat med projekt jag inte fått glädje av, inte trott på min egen förmåga att göra klart saker eller vågat fortsätta inför risken att misslyckas. Och att jag hört varenda litet negativt ord om mig som någon någonsin sagt och kommit ihåg dem allihop.
Så dumt.
Jag har ändrat på mycket av det. Numera har jag en inre kompass, jag mäter det jag gör mot en känsla av om det är rätt eller fel, och jag gör mindre mindre av sådant som känns fel. Ibland känner jag mig tvungen, som att jag jobbade i tio timmar i söndags fast allt inom mig skrek att jag ville vara hemma med min fru och göra helt andra saker. Men det märks att jag har blivit mycket känsligare, för det kostar på en massa att göra sådant jag inte vill. Det är mycket mycket svårare numera.
Vissa delar av mitt liv hittills känns som en hemsk dröm när jag tänker tillbaka. Jag minns bara brottstycken, och det ger mig lite andnöd att tänka på det. På hur olycklig jag var och hur dåligt jag mådde. Hur jag jobbade och slet och inte tog hand om mig själv. För att jag trodde att jag måste, och för att jag inte trodde att jag var värd bättre.
Det har varit och är fortfarande otroligt svårt att komma ihåg att jag är värd bättre. Jag vill tro det, men ofta törs jag inte. Jag vill tro att de beslut jag fattar numera är de som är riktiga och kloka, medan de jag fattade förut var mindre bra. Men självklart har jag hela tiden en röst i huvudet som säger att det är nu jag gör fel. Att jag är lat och dum och att det kommer leda till kris och elände.
För att jag inte går på alla föreläsningar. För att jag inte springer i trappor, utan går långsamt upp med handen på trappräcket. För att jag ofta sover middag. För att jag tackat nej till flera fester. För att jag sagt att jag inte orkar jobba två tio-timmarspass på raken något mer, utan bara vill jobba halva helger istället. För att jag inte vrålpluggade inför tentan den där dan för någon vecka sedan då jag hade så ont.
Den där rösten i mitt huvud säger att jag bara är mesig och pjoskig och att jag borde rycka upp mig. Att det inte finns någon ände på min svaghet och att om jag inte skärper till mig nu kommer det att sluta med att jag blir ensam och övergiven för att ingen orkar med en så svag människa som jag.
Som behöver äta regelbundet och vägrar stressa för att hinna med saker andra tycker är viktiga. Och såna svaga, mesiga saker.
Men jag lyssnar inte på den längre. Den har fel. Det är min mammas röst i mitt huvud, från en tid då hon själv var deprimerad och missnöjd och nog inte tänkte på vilka värderingar hon förde vidare till sin ganska mottagliga dotter. Det är hela min omgivnings röst från en tid då det var sant att jag var tvungen att jobba dubbelt så hårt som alla andra för att få hälften av vad de fick. Men det är inte så längre. Och den har fel.
Jag är bra. Jag är alldeles tillräcklig och duger precis som jag är. Om jag lyssnar på mig själv och gör precis så mycket som jag orkar kommer jag att må bra, göra de som älskar mig lyckliga, och klara av tillvaron alldeles utmärkt. Förmodligen kommer jag dessutom både vara en bra mamma, kunna betala hyran och ta min examen på köpet, men det är faktiskt en bonus. Jag duger under alla omständigheter.
Så det så.
(Och jag tänker aldrig mer gå med trasiga skor. Eller vara hungrig så ofta och så mycket att jag drar på mig kronisk magkatarr. Eller gå till jobbet fast jag får sån ångest att jag gråter av det. Eller gå med ett hål i en tand tills hålet är större än tanden och man kan se pulpan med blotta ögat. Aldrig, aldrig, aldrig mer.)
Ärligt talat så har jag levt i ett slags konstant dåligt samvete och en känsla av att inte vara tillräckligt duktig alldeles för länge. Typ alltid. Och jag inser att jag har haft och till viss del fortfarande har en inställning som baseras på att jag i grunden inte är okej. Att det jag vill och kan och väljer och orkar inte är tillräckligt, inte är bra eller duktigt nog. Så att jag ständigt måste hålla vakt på mig själv, enligt teorin att om jag bara gjorde som det föll mig in eller kändes rätt, så skulle det få katastrofala konsekvenser.
Som om jag egentligen är en lat, overksam, slarvig, självisk människa som ständigt måste övervakas och kontrolleras för att inte fullständigt tappa greppet.
Det är ju absurt.
Och det har lett mig till att fatta en rad riktigt dåliga beslut under mitt liv, beslut som gjort mig illa och lett mig ordentligt vilse. Eftersom jag tagit för givet att jag i grunden har fel och är fel, på något slags fundamentalt sätt, så har jag inte haft någon inre kompass, ingenting som kunnat leda mig rätt.
Det har varit basala grejer som att jag inte ätit när jag varit hungrig eller tagit på mig kläder om jag frusit. Det har varit mer genomgripande grejer som att jag fortsatt umgås med vänner som utnyttjat mig och gjort mig illa, arbetat med projekt jag inte fått glädje av, inte trott på min egen förmåga att göra klart saker eller vågat fortsätta inför risken att misslyckas. Och att jag hört varenda litet negativt ord om mig som någon någonsin sagt och kommit ihåg dem allihop.
Så dumt.
Jag har ändrat på mycket av det. Numera har jag en inre kompass, jag mäter det jag gör mot en känsla av om det är rätt eller fel, och jag gör mindre mindre av sådant som känns fel. Ibland känner jag mig tvungen, som att jag jobbade i tio timmar i söndags fast allt inom mig skrek att jag ville vara hemma med min fru och göra helt andra saker. Men det märks att jag har blivit mycket känsligare, för det kostar på en massa att göra sådant jag inte vill. Det är mycket mycket svårare numera.
Vissa delar av mitt liv hittills känns som en hemsk dröm när jag tänker tillbaka. Jag minns bara brottstycken, och det ger mig lite andnöd att tänka på det. På hur olycklig jag var och hur dåligt jag mådde. Hur jag jobbade och slet och inte tog hand om mig själv. För att jag trodde att jag måste, och för att jag inte trodde att jag var värd bättre.
Det har varit och är fortfarande otroligt svårt att komma ihåg att jag är värd bättre. Jag vill tro det, men ofta törs jag inte. Jag vill tro att de beslut jag fattar numera är de som är riktiga och kloka, medan de jag fattade förut var mindre bra. Men självklart har jag hela tiden en röst i huvudet som säger att det är nu jag gör fel. Att jag är lat och dum och att det kommer leda till kris och elände.
För att jag inte går på alla föreläsningar. För att jag inte springer i trappor, utan går långsamt upp med handen på trappräcket. För att jag ofta sover middag. För att jag tackat nej till flera fester. För att jag sagt att jag inte orkar jobba två tio-timmarspass på raken något mer, utan bara vill jobba halva helger istället. För att jag inte vrålpluggade inför tentan den där dan för någon vecka sedan då jag hade så ont.
Den där rösten i mitt huvud säger att jag bara är mesig och pjoskig och att jag borde rycka upp mig. Att det inte finns någon ände på min svaghet och att om jag inte skärper till mig nu kommer det att sluta med att jag blir ensam och övergiven för att ingen orkar med en så svag människa som jag.
Som behöver äta regelbundet och vägrar stressa för att hinna med saker andra tycker är viktiga. Och såna svaga, mesiga saker.
Men jag lyssnar inte på den längre. Den har fel. Det är min mammas röst i mitt huvud, från en tid då hon själv var deprimerad och missnöjd och nog inte tänkte på vilka värderingar hon förde vidare till sin ganska mottagliga dotter. Det är hela min omgivnings röst från en tid då det var sant att jag var tvungen att jobba dubbelt så hårt som alla andra för att få hälften av vad de fick. Men det är inte så längre. Och den har fel.
Jag är bra. Jag är alldeles tillräcklig och duger precis som jag är. Om jag lyssnar på mig själv och gör precis så mycket som jag orkar kommer jag att må bra, göra de som älskar mig lyckliga, och klara av tillvaron alldeles utmärkt. Förmodligen kommer jag dessutom både vara en bra mamma, kunna betala hyran och ta min examen på köpet, men det är faktiskt en bonus. Jag duger under alla omständigheter.
Så det så.
(Och jag tänker aldrig mer gå med trasiga skor. Eller vara hungrig så ofta och så mycket att jag drar på mig kronisk magkatarr. Eller gå till jobbet fast jag får sån ångest att jag gråter av det. Eller gå med ett hål i en tand tills hålet är större än tanden och man kan se pulpan med blotta ögat. Aldrig, aldrig, aldrig mer.)
torsdag 2 april 2009
Frulängtan
En av grejerna med min och ABs relation är att vi gillar att vara tillsammans. Riktigt riktigt mycket. Så mycket att vi ibland tycker att vi är lite fåniga, och att våra kompisar i relationer som vi ser omkring oss inte alls så sådana med sin partner. Fast när vi tänker lite mer på det är det ju uppenbart att vi faktiskt inte har en aning om hur folk är med varandra egentligen, och att det är en ganska dum sak att jämföra sig med. Hur som helst, idag är AB på middag med sitt jobb, och jag tillbringar kvällen ensam.
Och jag tycker inte om det.
Vi har en fin rutin numera. Hon går ut med hunden på morgonen, jag går upp och pussar henne hejdå kvart i åtta innan hon går till bussen. Vi hörs av några gånger under dagen, och sen går jag och Vilde och möter henne vid bussen igen vid sex. Vi går ut en timme med hunden, kommer hem och lagar middag som vi ofta äter framför teven, ser på tv och pratar till nio, och sen går vi och lägger oss i sakta mak.
Jag står motvilligt ut med att vara skiljd från henne mellan åtta och sex för att jag vet att hon kommer hem till slut. Det är inte roligt, men vi har i alla fall en kväll tillsammans. Åtminstone någon dag i veckan jobbar hon dessutom hemifrån och då ses vi mer, och sen har vi ju äntligen äntligen lärt oss att inte boka hela våra helger fulla med allt möjligt, utan kan faktiskt umgås med varandra en stund då också.
Jag vet inte hur andra har det. Jag vet inte om det här är mycket eller lite tid tillsammans. Men jag vet att jag absolut inte vill ha mindre. Jag blir lycklig av att vara med min fru. Hon är min bästa vän i världen, och hon får mig att må bra. Jag vill vara med henne.
Men ikväll är hon inte här. Jag har lagat mat åt mig själv, gått ut med hunden ensam, och konstaterat att det bara är skit på teve. Nu vet jag inte hur jag ska få tiden att gå. Eller jo, det vet jag visst det, den går vare sig jag vill eller inte. Men det är så mycket tråkigare utan henne.
Kom hem, älskade! Det är tomt här utan dig.
Och jag tycker inte om det.
Vi har en fin rutin numera. Hon går ut med hunden på morgonen, jag går upp och pussar henne hejdå kvart i åtta innan hon går till bussen. Vi hörs av några gånger under dagen, och sen går jag och Vilde och möter henne vid bussen igen vid sex. Vi går ut en timme med hunden, kommer hem och lagar middag som vi ofta äter framför teven, ser på tv och pratar till nio, och sen går vi och lägger oss i sakta mak.
Jag står motvilligt ut med att vara skiljd från henne mellan åtta och sex för att jag vet att hon kommer hem till slut. Det är inte roligt, men vi har i alla fall en kväll tillsammans. Åtminstone någon dag i veckan jobbar hon dessutom hemifrån och då ses vi mer, och sen har vi ju äntligen äntligen lärt oss att inte boka hela våra helger fulla med allt möjligt, utan kan faktiskt umgås med varandra en stund då också.
Jag vet inte hur andra har det. Jag vet inte om det här är mycket eller lite tid tillsammans. Men jag vet att jag absolut inte vill ha mindre. Jag blir lycklig av att vara med min fru. Hon är min bästa vän i världen, och hon får mig att må bra. Jag vill vara med henne.
Men ikväll är hon inte här. Jag har lagat mat åt mig själv, gått ut med hunden ensam, och konstaterat att det bara är skit på teve. Nu vet jag inte hur jag ska få tiden att gå. Eller jo, det vet jag visst det, den går vare sig jag vill eller inte. Men det är så mycket tråkigare utan henne.
Kom hem, älskade! Det är tomt här utan dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)