Bra saker

Efter sex dagars magsjuka/förkylning/hängighet med obligatoriskt oavbrutet gnäll är mammorna lite slitna. Fast hon faktiskt sover på nätterna nu. Får man inte sova har man ett (1) problem - får man sova har man tusen. Nu är vi hos svärisarna igen, första kvällen av många. Vem vet, efter nyår kanske livet är på hyfsat rätt köl.

Jag fick så himla fina svar på mitt gnällinlägg tidigare, det var jätteskönt. Inte minst försäkranden om att man får ta ett sabbatsår. Att det är möjligt att komma tillbaka sen. Jag är ju rädd för/tror att alla våra vänner kommer att ha glömt oss helt om vi nån gång kan ha ett socialt liv igen. De kommer titta förvirrat på oss och presentera sig med namn nästa gång jag träffar dem... Men nej, förmodligen inte. Jag tror de finns kvar, när vi orkar igen. Jag tänker våga tro det.

Och så blev jag påmind om att det är så lätt att missa allt bra. Att inte komma ihåg det när jag deppar. En sak som säkert lyser igenom men som jag sällan skriver rakt ut är hur otroligt jädra stolt jag är över Signe. Att hon är den vackraste, dyrbaraste, finaste personen jag vet. Jag är så stolt och imponerad över henne att jag skulle kunna spricka.

Inte för att göra er andra avundsjuka... Men hon är så söt!! Och hon är så smart!! Och så himla snäll och duktig och försigkommen och, tja, bäst på allt helt enkelt. Men jag brukar hålla igen lite med lovorden, för jag kan tänka mig att läsarna tror att jag är en aning partisk... Och det må vara hänt, men ärligt talat, Signe som människa är en definitiv ljuspunkt oavsett hur livet ser ut. Jag kan vara jädrigt less på att vara mamma ibland, när de basala behoven inte kan uppfyllas, men jag är aldrig less på flickan vars mamma jag är.

(Även om jag kan vara lite trött på hennes gnäll... Och ibland känner att säger hon "ma-ma-ma-ma" en gång till så går mitt huvud i två bitar. Men det hör nog mer ihop med det där med basala behov och trötthet på att vara "ma-ma-ma-ma". Signe är fortfarande bäst.)

Sötast i ABs tröja!

Magsjuk jul

Natten mot julafton kräktes Signe fyra gånger, i gästsängen hemma hos morfar. "Pissjul!" utbrast AB i förtvivlan klockan tre på natten, och jag blev sur och tyckte att så kunde hon väl inte säga. Det kunde visst bli bra fortfarande! Så det så!

Men man får nog säga att hon hade rätt där, mitt i natten med kräks överallt i ett främmande, kallt hus. Det blev rätt pissigt. Signe kräktes inte på själva julafton, men åt ingenting och var gnällig, och på kvällen efter läggdags kräktes hon igen. Sjukvårdsupplysningen rådde oss att åka in, så vi fick väcka vårt sovande sjuka barn och åka till akuten mitt i natten, där hon blev stucken i fingret och det blev tydligt att det förra blodprovet gett henne en rätt svår plåsterfobi. Stackars liten.

"Det kan hålla på i en vecka" sade akutläkaren lugnande, och skickade hem oss igen.

Kvällen efter hade AB svår migrän, och gnäll-fian åt fortfarande ingenting. Så ja, inte så roligt över själva julen.

Fast Signe fick fina presenter, och vi lyckades mot alla odds ha en trevlig julafton. Men nästa gång kör vi hemma hos oss! Med gäster som kommer vid lunch och åker vid Signes läggdags. Så det så.

Gamla vänner

Jag träffade två goda vänner på ett café häromdagen, jag och Signe var där för att träffa andra bebismammor och bebisar. Vi stannade och hälsade, men hade inte så mycket att säga varandra. Mest "det var länge sen vi sågs". Och jo. "Vi har inte fått sova" förklarade jag, "jag och AB har inte fått sova på hela hösten. Så det är därför vi inte varit så sociala." Och de snälla vännerna nickade och försökte se förstående ut, och sen ursäktade jag mig och gick och köpte lunch till mig och Signe.

Och jag är så jädra ledsen. För jag tror ingen kan förstå. Det är några få vänner vi har kvar, som hängt med hela vägen och som verkar ha fattat. Som frågar och bryr sig och faktiskt orkar lyssna. Men det är kanske tre, typ, av alla de många jag umgåtts med. Eller kanske rentav fyra. Men de allra allra flesta har bara försvunnit bortom horisonten.

Och det fattar jag ju. Så jädra kul kan det ju inte vara att lyssna på oss gnälla över kladd och utmattning och sömnbrist. Det är ju inte som vi haft något roligt att prata om. Eller varit intresserade av något roligt någon annan gjort. Eller ens överhuvudtaget orkat lyssna på någon annan, på det stora hela. Vi har varit tråkigt sällskap.

För vi har inte fått sova. Vi har lidit något vansinnigt. Vi har haft en livssituation som varit fullständigt vidrig. Det jag varit med om de senaste två åren trotsar ärligt talat all beskrivning, det har på många sätt varit så hemskt att det knappt går att prata om. Det blir liksom surrealistiskt om jag försöker beskriva det för någon som inte varit med om samma sak. Och försöker jag prata om det med någon som har varit med om samma sak, dvs andra småbarnsföräldrar, så kontrar de som regel med någon liknande historia, gärna värre. Vilket iofs är trevligare än tomma blickar och byte av samtalsämne, men inte känns särskilt bra det heller.

Lite senare på samma kaféträff sitter vi och pratar om hur olika bebisar kan vara, och hur skönt det är att just våra är rätt lika. För vi konstaterar att om man bara hängde med folk som hade nöjda och lugna bebbar, då skulle man ju känna sig helt misslyckad som mamma (som om man inte gör det ändå...). Och jag säger något jag inte riktigt visste att jag tyckte, men som är helt sant. Att jag har goda vänner med en bebis lite mindre än Signe, och att jag inte orkar träffa dem. För deras unge är så lugn och lättskött att jag inte står ut. Jag känner mig som ett misslyckat ufo. Så inte ens de gamla vänner jag har som också är föräldralediga umgås jag med, för det gör för ont.

Det gör för ont att det är så olika. Att det, ärligt talat, är så orättvist. Att vår tillvaro jämförs rakt av med folk som har det så lika, och ändå så himla olika. Jag blir för påmind om hur jobbigt det varit, hur otillräcklig jag känner mig, hur svårt det är och har varit för oss, och hur lätt det skulle kunna vara. Hur lätt det är ibland, för vissa föräldrar med vissa barn.

Jag tror jag håller mig undan för jag har så svårt att bli förstådd, och jag orkar inte förklara. Jag vet att det är skillnad på olika. Jag vet att vår bebistid med Signe faktiskt inte är jämförbar med många andras första år. Det får räcka så. Jag har ingen lust och ingen ork att försvara mig och förklara mig och bli tittad oförstående på.

Om några år. Sen. När vi har det bra. När vi har en vardag vi kan leva med igen. När vi slutat må så jädra dåligt och när vår kraft och ork åtminstone oftast, åtminstone ibland, åtminstone nästan räcker till att hantera våra dagar. Då kan jag träffa dem igen. Då kan jag se mina vänner i ögonen igen. Men inte just nu.

Ett tag till nöjer jag mig med att vara glad och tacksam för de av mina gamla vänner som faktiskt hängt kvar och orkat med oss fast vi inte är så roliga. Alla andra får vänta tills vi mår bra igen. Men det gör mig ledsen att det ska behöva vara så. Det gör mig ledsen att det varit så jobbigt för oss. Jag trodde inte att det skulle bli så.

"Jag brukade drömma om dig"

Jag försökte läsa "Jag brukade drömma om dig" av Petra Holst, och jag tror det är en jättebra bok. Men jag började gråta, även andra gången jag försökte läsa den, och insåg att jag hoppade över sidor för att det var alldeles för hemskt. Det är inte dags än för mig att läsa den. Jag behöver glömma det senaste året först.

De första 70 sidorna beskriver hur det är att ha ett litet barn som är ständigt missnöjt. Som skriker genomskärande ofta ofta. Som aldrig är nöjt, som aldrig är lugn. Som aldrig sitter stilla och nöjt i knäet, utan ska stå upp och hoppa hela tiden. Hur det är att får höra av andra att det är så mysigt att vara hemma med bebin, och själv känna hur man går sönder.

För ja, så var det. Det var hemskt. Jag är oändligt tacksam över att vi fick hjälp, framförallt av ABs mamma. Och jag är jätteledsen över att den första tiden, hela första året nästan men framförallt första halvåret med Signe var helt förskräckligt.

Och nånstans hoppas jag att alla andra runt omkring oss ska läsa den och tänka på oss och kanske förstå oss. För sådär var det. Även om det inte är beskrivning jag egentligen skulle vilja att jag kände igen mig i.

Sömn!

Inatt vaknade Signe en gång. Igår natt vaknade hon inte alls. Hon sover på det stora hela gott mellan sju och halv sex, och även när hon vaknar behöver hon bara hyssjas till sömns i sin egen säng. Helt fantastiskt. Och ganska konstigt.

Vad ska jag nu skylla på min brist på socialt liv på? Eller kommer den rentav att med tiden åtgärdas?

Sjukdom

Efter ett fantastiskt fint insomnande själv i egen säng i fredags, vaknade Signe trekvart senare och hade spytt ner hela sängen. Sen gjorde hon om det en halvtimme senare, fast på mig. Fyra dar senare är hon fortfarande hängig och glåmig och får då och då lite feber. Således ingen sömnmedicinering, och tja, vi gör bara vad hon verkar må bäst av. Sjuksnutta! Men AB konstaterade inatt att hon verkade sova bäst i sin egen säng, och jag tror det kan vara så. Den gungar inte tillbaka och flyttar på en och håller på när man kravlar omkring...

Och jag tror samsovandets dagar är över, åtminstone till den dan Signe börjar ligga still när hon sover. Om det nånsin inträffar.

Arg

Vi har jobbat i tre nätter nu, ger Signe sömnmedicin vid nattningen och lägger henne fortfarande vaken i sängen när hon ska somna. Och gör så lite som möjligt om hon vaknar på natten, börjar med att lyssna att hon verkligen är vaken, och då bara hyssjar åt henne. Blir hon ledsen på riktigt eller inte kan slappna av klappar vi på henne eller sjunger för henne, i sängen. Står hon och sträcker sig upp ur sängen och gråter tar jag upp henne och lugnar henne, och lägger ner henne i sängen igen när hon är lugn.

Hittills har hon sovit all sömn i spjälsängen tre nätter i rad. Flera gånger har hon somnat om av sig självt, fast vi hört att hon är vaken, eller med bara hyssjanden. Det är helt fantastiskt, tycker jag. Enorma framsteg på så kort tid. Inte minst eftersom sömnmedlet inte haft tid att verka när vi lägger henne för kvällen, för det tar en liten stund, så det är helt opåverkat. Medlet gör henne tröttare under natten, så hon väcker oss inte lika ofta, och det är skönt.

Idag pratade jag med psykologen på special-BVC, som vi har kontakt med. Det var första gången sen vi satt igång här hemma. När jag berättade om vad vi gör och hur det gått fick jag en lång uppläxning och förmaningstal. Vi gör alldeles för mycket. Vi borde inte gå in till Signe alls. Möjligen stå utanför dörren och hyssja. Annars visar vi inte för henne vad vi vill. Annars går det alldeles för långsamt. Annars hinner hon ju inte lära om innan vi inte använder sömnmedicinen längre. "Sömnigare än så här blir hon inte." Det är bara att låta henne bli ledsen och skrika. Det är bara att "stålsätta sig".

Alltihop med en röst och ett ordval som om jag inte förstått vad det handlar. Som om jag bara är svag och viljelös och måste skärpa mig. Som om jag vore lite dum.

Jag tycker det var så jädra dumt att jag blir alldeles arg och ledsen av att tänka på det. För att inte tala om vad jag blev när jag faktiskt pratade med henne.

Nej, jag tänker inte låta min dotter skrika utan att trösta henne. Absolut inte. Och att framhålla det som att det är enda sättet att få henne att sova är helt enkelt inte sant, och dessutom rätt drygt.

Så mycket för det stödet. Och henne ska jag dela yrke med...

Att börja förskola och berätta om Signe

Den 1/11 ska Signe börja på förskola. Det känns ärligt talat jättebra! Jag tror det blir bra och roligt för Signe att få mer att göra än hon och jag hittar på här hemma. Sen hör det ju till saken att jag kommer ha rätt mycket tid i början av terminen, och även sen, när praktiken börjar, så kommer AB vara hemma på fredagar, och jobba hemifrån och hämta tidigare på onsdagar. Min mamma och pappa kommer, räknar jag med, hämta de andra tre dagarna, så hon kommer aldrig behöva vara där mer än vad som är roligt för henne. Och då känns det bara som en bra grej.

Vi fick hem papper häromdan, där vi bland annat ska förbereda svar på frågor till introduktionssamtalet vi ska ha med personalen. Alltså, vi ska gå dit jag och AB och prata om Signe och säga hej, innan inskolningen. Och det är inte helt lätta frågor att besvara.

Berätta lite om ert barn: Jaaaa... Jag är kass på att berätta om familjemedlemmar. Jag kan inte beskriva AB heller. Jag har ju liksom inget att jämföra med. Hon är bäst? Samma gäller Signe; jag undrar om pedagogerna verkligen tycker det är informativt att jag berättar att hon är världens bästa, underbaraste, sötaste och finaste unge?

Men ska jag säga något så är det nog att hon är aktiv, alltid varit tidig med allting, och verkar väldigt med och på och bryr sig om vad som händer runt om henne. Känslig, inte minst för sociala stämningar. En klätterapa som har ganska god koll på vad hon kan och inte kan, men ändå ådrar sig ett par bulor i veckan. Tuff som bara den när allt är bra, men börjar hon gråta för småsaker är hon antingen hungrig, törstig eller trött. (Gäller säkert de flesta barn, men är ingenting fel brukar hon aldrig börja gråta om hon ramlar eller blir av med något eller så. Så gör hon det är något fel.) Hon förstår massor, och vill väldigt gärna hjälpa till och göra det andra gör. Så; energisk, modig, social, känslig för sin omgivning.

Hur gör ni hemma i vardagssituationer (mat, toalett, vila mm): För det är ju en sån liten och avgränsad fråga... Fast det kanske det är. Signe har pappersblöjor, de byter vi när det behövs. Hon äter frukost, fm-fika, lunch, em-fika, middag och välling innan sovdags. Hon äter det mesta, men inte mjölkprodukter, och gillar korv och pasta och ketchup. (Konstigt, låter som att hon vore ett barn...) Frukt gillar hon massor. Hon sover en gång om dan, oftast vid tio till runt tolv, som regel i sin vagn, men kan sövas i famnen också.

Vad tycker ert barn är roligt att göra? Massor! Hon gillar allt som har med vatten att göra, hon gillar bollar och vagnar, hon gillar att leka med och dra runt på gosedjur, hon gillar att ta av och på sig kläder (som hon själv väljer, på sitt sätt - hon gillar inte nödvändigtvis mammaledd påklädning), hon gillar att se på teve när hon vill ta det lugnt, hon gillar att lägga pussel, hon gillar ibland att titta i böcker, gärna många samtidigt... Hon gillar när man sjunger för henne, och hon gillar att peka på saker och få veta vad de heter. Hon älskar att klättra på saker, och fara runt på nya ställen. Hon gillar alla sorters tekniska prylar, apparater och knappar. Fjärrkontroller, mobiltelefoner, allting med knappsatser... Och nycklar! Nycklar är jätteroligt.

Hur visar ert barn känslor? Öhmmm... Som folk gör mest? Nej, det är nog inget bra svar. Hon ler och skrattar när hon är glad. Hon kramas och pussas ibland, när hon känner för det. När hon blir ledsen gråter hon, blir hon arg gråter hon också men på ett annat sätt. Ibland, när hon blir besviken, lägger hon sig i en arg hög på golvet med rumpan högst. Om hon är trött och vill mysa hämtar hon sin mysfilt.

Hur brukar barnet förhålla sig till andra människor? Ja, det beror lite på hur de förhåller sig till henne. Nya människor som är glada och visar intresse pratar hon gärna med och flirtar lite med. De kan få saker också, eller så kan hon vilja ha saker av dem. Men hon är lite reserverad mot främlingar, hon vill oftast inte bli upplyft eller tagen i. En lång period, 4-9 månader, var hon väldigt tykänslig, men det har gått över sen i höstas. Andra barn är roliga, även om hon rätt ofta tar deras saker...

Har barnet blivit lämnad tidigare? Ja, hos mormor och morfar x2, och vi har en bra rutin för hur vi gör det. Ibland vill hon inte att mamman ska gå, men hon lugnar sig på några sekunder. Lite ledsen är okej att bli, men vi skulle aldrig lämna henne om hon var ledsen på allvar.

Finns det andra viktiga personer kring ert barn? Definitivt! 4 x morföräldrar. Mina föräldrar kommer förmodligen hämta några dagar i veckan, och ABs åker vi ofta till på helgerna. Så de är viktiga personer i Signes liv, alla fyra.

Hur känner ni inför att lämna ert barn på förskolan: Jag är nog mest förväntansfull. Och lite nervös. Men jag tror hon kommer ha jätteroligt.

Vilka förväntningar har ni på förskolan: Att personalen ska se och vara snälla mot Signe, och finnas där för henne. Att hon ska få göra roliga saker och ha det bra tillsammans med de andra barnen. Massa positiva förväntningar, faktiskt.

Sova hela natten?

Efter artikeln i Metro härom veckan om Anna Wahlgrens sova-hela-natten-kur har jag börjat läsa en del på hennes forum, och diskuterat om metoden på andra forum, bla en facebookgrupp som har invändningar.

Det finns rätt mycket jag reagerat på, men just ikväll är det framförallt en aspekt jag funderar över. Det är vad man egentligen ser som problem. I två trådar på AWs forum skriver mammor in och ber om hjälp som de beskriver som väldigt betungande och krisartade, och de är djupt bekymrade och undrar om en SHN-kur skulle kunna avhjälpa problemet.

I det ena fallet är det en treåring som bara sover 10-11 timmar per natt istället för det föreskrivna 12. I det andra fallet
fallet är det en 22-månaders som nyss fått ett småsyskon som visserligen sover gott 11 timmar varje natt men som tar 1-2 timmar att lägga varje kväll Han är inte ledsen, men har lite svårt att komma till ro.

De kurar, det verkar gå bra för dem, och i det första fallet så blir mamman lugnad att 12 timmar är mer en rekommendation, att hon inte behöver vara orolig. Så det är i sig inget att vara upprörd över. Det jag funderar över är tonläget. De låter så oroliga!

Det är en sån kris! Ungen följer ju inte rekommendationerna. Tänka sig att tvååringen som nyss fått småsyskon är extra kelig och närhetstörstande på kvällen. Gud, vad konstigt, liksom. Och självklart är en sömn-metod lösningen? Jag är spydig, och jag är det med flit. Jag tycker ärligt talat det verkar helknäppt. Och jag undrar varifrån idén kommer att det är _det_ som är bekymret. Att det är tvååringens läggningsrutiner som är familjens stora börda. Samma sak med den andra mamman - jätteorolig att hennes barn ska lida av sin "sömnbrist" för att han bara sover 11 och inte 12 timmar på natten.

Vilka läror är det som ger såna nojjor? Vad är det som gör att barnen inte får variera från normalkurvan ens det allra lilla minsta, utan att det skapar kris och panik? Och vad är det som gör att i en ny familjesituation med ny liten bebis, då förmodligen allt är ganska rörigt och jobbigt så är det storebrorsans långsamma insomnande som får stå som det stora problemet?

Det är klart att det är bra med en rimlig mängd rutiner. Och det är klart att det är skönt att ha något litet hum om vad som är vanligt hos barn i en viss ålder, så att man vet litegrann om hur andra gör och har det. Men det får väl finnas någon måtta på det? Och när det övergår från att vara ett stöd och en hjälp till att orsaka oro och ångest hos föräldrar, då ifrågasätter jag idéerna bakom.

Det är klart att man blir orolig om man tror på att barn som inte sover 12 timmar per natt mår jättedåligt, och ens egen unge bara sover 11. Men jag tycker att det är jädra sätt att lura i folk att det är så, när det inte alls är belagt.

Snart så...

På måndag börjar vi. Tills dess är det två nätter kvar, som vi hanterar på det vanliga sättet, och sen drar vi till ABs föräldrar. Men när vi kommer hem kommer vi vara hemma i tre veckor. Vilket nog är mer än vi varit hemma sammanhängande sen Signe var... tre veckor. Det var då jag fick bältros, och vi åkte till svärföräldrarna för första gången.

Det känns mer hoppfullt än på länge, men samtidigt tungt. Jag vill inte leva på det här sättet. Jag vill inte styra allt kring att vi inte får sova. Jag vill ha mitt liv tillbaka!

Vi jobbar på det.

Förändring

Så. Idén är således att Signe ska kunna somna in på egen hand, så att hon ska kunna göra det när hon vaknar under natten också, utan att väcka mig eller AB. Om det inte är något fel förstås, men för de här vanliga uppvaken, när hon bara tittar upp över sömnkanten och kollar läget.

Det är klart att vi har tänkt den tanken själva. Men ärligt talat har det känts så vansinnigt långt från vår verklighet att det varit helt orealistiskt. Vi har tänkt på vår unge, som har jättesvårt att varva ner, som inte somnar om man inte aktivt söver henne en lång stund, som bara blir arg när hon blir trött, och som kräver ständigt vuxensällskap dygnet runt, och så har vi släppt den idén.

Men sen har tiden gått. Vi har blivit tröttare och tröttare och ledsnare och ledsnare och fått mindre och mindre kraft till att göra någon förändring. Men Signe har växt. Och nu, när andra människor gick in och sade: "Det här är inte svårt. Det här kommer att lösa sig. Det går att göra!" så tittar jag på Signe och inser att AB och jag är kvar i somras. Vi är där Signe var när hon var 10 månader. Men det är inte hon.

Hon har växt, och klarar helt andra saker nu än hon gjorde då. Hon har inte alls svårt att somna in längre. Hon sover på väldigt regelbundna tider, och somnar lugnt och stilla utan protester. Hon leker själv långa stunder, och ger ofta ett nöjt och vilsamt intryck. Den här intensiva, arga ungen som aldrig lugnade ner sig har växt en bit till, och ändrat sig.

Det enda som fortfarande återstår är att hon väcker oss många många gånger per natt.

Det är ju inte alls säkert att hon slutar med det bara för att hon lär sig att kunna somna in på egen hand. Det kanske är något reellt fel vi inte hittat ännu. Eller hon kanske ändå behöver en vuxen, fast hon skulle kunna somna in på egen hand. Så det är ju inte säkert att det funkar i det avseendet.

Men själva grejen att vi skulle kunna lägga henne sömnig i sin egen säng och att hon faktiskt skulle kunna somna där. Det tror jag är möjligt numera. Jag hade inte velat prova i vintras. Jag hade nog inte heller velat prova i somras. Men nu känns det, med lite hjälp och stöttning, mer görligt. Som nåt som åtminstone finns inom räckhåll.

Och då handlar det ju bara om inlärning

Det stör mig som bara den att vissa (typ läkaren Berndt Eckerberg som skrivit den förhatliga 5mm-broschyren vi fick alldeles nyss...)utmålar det som att enda sättet att lära barnet att somna på egen hand är att kasta i det på djupt vatten, att lägga ungen i en säng och gå därifrån (att sticka in huvudet var femte minut räknar jag inte som att finnas där). Och att om man ångrar sig och tar upp en illskrikande unge så har man misslyckats och förstört allihop.

Som om det enda sättet att lära sig är tvång och chockverkan... Det är ungefär som att bota min spindelrädsla genom att slänga in mig i ett rum fullt med spindlar och inte släppa ut mig förrän jag är lugn igen... Det är klart att jag till slut inte längre är rädd för spindlarna. Men till vilket pris? Och vad kommer jag tycka om de som stängde in mig?

Precis som vid fobibehandling eller annan inlärning så går det precis lika bra att ta det i små steg. Man uppnår samma resultat, och det är avsevärt mer etiskt försvarbart...

Somna själv?

Special-BVC har varit hemma hos oss. Vi var vansinnigt nervösa och hade ingen riktig aning vad vi skulle vänta oss. Men det var två tanter, en äldre sjukskötersketant och en yngre psykologtant, som verkade måttligt intresserade av att se hur vi egentligen har det här hemma. Jag misstänker att de mest ville kolla att det inte var en knarkarkvart...

Det var det nu inte, så de gick snabbt över till sitt egentliga ärende; att förklara för oss att det enda sättet att få Signe att sova är att lära henne att somna själv, i sin egen säng. Det är uppenbarligen den enda och rätta vägen till frälsning. Amen.

Så tja, då kör vi väl på det då. Det är ju inte som om vi inte tänkt tanken själva. Det är nog mest det att det är väldigt svårt att fatta genomtänkta beslut och genomföra långsiktiga strategier när hjärnan är en mosad avokado på grund av ett års sömnbrist....

En strimma hopp

Och så, plötsligt, så somnade Signe om i sin spjälsäng alldeles av sig själv. Eller nej, inte alldeles av sig själv. Men utan att behöva lyftas upp. Utan att klappas, buffas, bäras, ammas, vaggas, sittas med, gås omkring med, hållas eller på annat sätt sövas. Det räckte med att röra vid henne lite, lägga ner henne i sängen och sjunga några verser på trollmor. Och, det största av allt, framåt natten räckte det med sjungandet. Hon vaknade och bökade omkring, pep lite, och jag sjöng lite från min alldeles egna madrass, utan att stiga upp. Och då somnade hon om!

Så även om hon vaknade en åtta, tio gånger inatt, så hade jag en bra natt. Det påminner om hur det funkade med nattamningen de första tio månaderna, ungefär. Jag väcks, men vaknar inte. Enorm skillnad!

Jag vågar inte hoppas att hon kommer göra om just det här fantastiska mönstret så särskilt regelbundet än. Men hon kunde! Hon kunde!

Hon låg i sin egen spjälsäng från halv åtta på kvällen till sju på morgonen (då hon vaknade med ett förundrat "Oj!". Jag håller med...). Det är värt ett blogginlägg.

Fruktan

Jag är rädd.

Jag är rädd att jag ska bli så deppad att jag blir sjuk. Jag är rädd att jag ska vakna på morgonen och inte vilja stiga upp. Och inte stiga upp alls, tills sist.

Jag är rädd att det ska bli så dåligt mellan mig och AB att vi inte vill vara tillsammans längre. Jag är rädd att grälen och bråken och förtivlan och sömninducerade missförstånd till slut helt ska kväva allt det fina och bra mellan oss. Att tröttheten till sist ska lägga sig som en våt filt över kärleken och driva bort den.

Jag är rädd att Signe ska bli skadad av oss. Att tröttheten som blir vresighet och ilska och liknöjdhet ska göra henne rädd och otrygg. Att hon inte ska kunna lita på oss. Att hon ska anpassa sig och dra sig undan för att vi är avstängda och arga.

Det är jag allra mest rädd för. Jag är rädd för att bli sjuk och ensam och inte kunna ta hand om mitt barn.

Det är inte små saker. Det är stor rädsla. "Det är helt normalt" tror jag inte längre på, och "och det går över" är jag rädd inte hjälper. För det är inte alls säkert att det går över i tid.

Allt annat är ju bra...

"Men" sade en annan bebismamma till mig häromdagen, "förutom sömnen är det inget annat med Signe va? Jag menar, annars har ni inga andra problem?". "Nej", svarade jag, för så är det ju. "Det är bara sömnen, allt annat är fantastiskt."

Och det är ju också sant. Vi har världens gulligaste, mest begåvade unge som vi älskar mer än vad jag trodde var möjligt. Inte bara för att hon är vårt barn, utan för att just hon är så otroligt underbar.

Utom det här med sömnen, då.

Det är bara det att utan sömn blir den där fantastiskheten lite svår att uppskatta.

Sömn, förtvivlan och special-BVC

Det räcker inte att sova varannan natt. Jag vet inte vilka familjer som klarar det. De kanske finns. För oss räcker det i alla fall inte.

Signe sover som en skrutt. Vi har haft så mycket avlastning ett tag nu att problemet liksom sjunkit undan. Vi vet att hon vaknar ofta. Men det är för att mormor och morfar berättar det för oss. AB har tagit nån natt ibland, men inte jag. Förrän nu. Nu är vi hemma själva hela helgen och hela veckan, och efter tre dar är vi i total kris.

Det går bra att söva om Signe utan att amma, även för mig. I alla fall inte sämre än det går för någon annan. Men det blir också så tydligt vilken hjälp jag fått av amningshormoner. Att det var tack vare, inte trots, nattamningen som jag klarade så länge och så många nätter som jag ändå gjort. För att jag sovit gott mellan uppvaken och somnat om snabbt. För att hjärnan varit översvämmad av oxytocin och må-bra-och-sitt-still-hormoner.

Nu är jag istället i samma sits som AB varit hela tiden. När det är min natt, min tur att ta Signes uppvak, ligger jag på helspänn när vi väl gått och lagt oss. Vaknar för varje ljud. När hon väl ropar far jag upp ur sängen. När Signe efter mycket bök somnar om är jag klarvaken, och kroppen full av adrenalin och kortisol. Förtvivlans-hormoner. Och förtivlanstankar.

Det är omöjligt att somna om när man dödstrött och förtvivlad och ensam och vet att man kommer att bli väckt när som helst igen. Det kan ske om en minut. Eller om tre timmar. Men det kommer att hända, och det går inte att förutse. Förtvivlan är inte sövande.

Och sen kommer dagen, efter mer eller mindre mängder sönderstyckad nattsömn, och jag är utmattad och förtvivlad och AB har dåligt samvete för att hon fortfarande, fast hon ju fått sova åtta timmar, också är utmattad och förtvivlad. För det räcker trots allt inte med en natts sömn. Inte för att ta igen ett års sömnbrist. Inte när man vet att nästa natt kommer man inte att få sova.

Det räcker inte med att få sova åtta av fyrtioåtta timmar.

Jag har nu officiellt lagt ner allt dåligt samvete över att vi får så mycket barnvakt av morföräldrar. Jag lägger min ångest på att undrar hur i hela fridens namn vi överhuvudtaget ska klara oss, med eller utan barnvakt. För hur mycket hjälp vi än får så är det sist och slutligen vi som äger problemet. Alla andra kan hjälpa till eller låta bli, på sina egna villkor och i den mån de orkar och vill. Vi är alltid, alltid ansvariga och måste orka. Vare sig vi orkar eller inte.

På tisdag kommer special-BVC hit. Vi kommer få hembesök av en barnsjuksköterska och en barnpsykolog för att se om de kan hjälpa oss med Signes sömn. I början av veckan skämdes jag något otroligt över detta. Det gör jag inte längre. Jag är alldeles för trött och ledsen.

Jag hoppas bara att de ska se något vi missar.

Kort lägesrapport

Signes allmänna blodvärden såg tydligen jättebra ut, men vi väntar fortfarande på svar angående "födoämnespaletten", dvs det är inte helt uteslutet att hon är matallergisk på något sätt. Men det är osannolikt, eftersom alla andra värden var bra. Tack och lov blev vi inte lämnade med det, utan får en remiss till special-BVC.

Nu väntar vi både på att få höra resultatet av de sista blodproven, och på att special-BVC hör av sig. Under tiden försöker vi rulla på, vi (eller snarare AB) fortsätter att föra en väldigt detaljerad sömndagbok, och vi turas om med ABs mamma och min pappa att ta nätterna. Det ger mig av och till tokdåligt samvete, men vi klarar helt enkelt inte av det ensamma. Vi måste få sova mer än varannan natt, annars mår vi kasst.

Och så har jag resignerat i att jag lär sluta amma nu. Det är ju inte säkert att det hjälper sömnen, men det verkar ha hjälpt för en del familjer, och känns det oansvarigt att inte prova. När vi är på nivån att vi söker läkarhjälp och har barnvakt på natten så känns det inte rimligt att inte prova det också. Så inatt var första natten jag hade Signe och hon inte fick amma, och det gick helt utan problem. Jag trodde hon skulle få vredesutbrott, men inte ett pip kom det. Hon bara somnade om. Så nu är jag lättad, och lite sorgsen.

Stackars modiga Signe!

Det där med att ta blodprov satte rätt hemska spår. Signe har varit passiv och samarbetsvillig inför alla undersökningar, både i måndags och i onsdags, suttit stilla och låtit främmande tanter (alla har varit kvinnor hittills) peta på henne och göra saker med henne. Hon gillar det inte - hon gillar aldrig när främlingar tar i henne. Men hon har accepterat det, liksom sjunkit ihop i famnen på mig och låtit sig manipuleras hit och dit. Snällt barn, brukar det kallas.

När blodprovet skulle tas hade hon fått bedövningsplåster i armvecken först, och satt i mitt knä vid ett bord med en sjuksköterska mitt emot, och en bredvid. Jag höll om henne, en sköterska höll fast hennes arm, och den andra stack henne. AB stod bakom och bidrog med leksaker och distraktion. Första sticket gick bra, nålen gick in och Signe sade inget särskilt. Men de hittade ingen åder, och höll på och höll på och till slut började hon gråta. Hon var så ledsen! Och ingen släppte henne, vi bara fortsatte hålla på och hon satt alldeles still i min famn och bara grät och grät. Till slut gav sköterskan upp med den armen, och drog ut nålen och satte plåster på.

Jag tog Signe i famnen och hon ammade och vi kramades en liten stund, men sen gjorde vi om alltihop med andra armen. Hon var fortfarande alldeles passiv och satt stilla, men hon grät och grät och grät medan sköterskan stack henne och letade reda på en åder och sen tappade ur fyra rör med blod. Sen fick hon ett plåster på den armen också, och fick äntligen kramas ordentligt och komma loss. Innan vi gick fick hon ett klistermärke, och verkade ganska nöjd med det.

Men i förrgår kväll vid badet när AB tog av henne tröjan fick hon syn på plåstren - och började illskrika. Hon skrek och skrek i fullständig panik, och vi fattade ingenting. Vi försökte trösta, avleda, få henne intresserad av badet - ingenting funkade. Hon bara skrek. Till slut tog vi upp henne, och när hon väl fått på sig pyjamasen lugnade hon sig, ammade och somnade så småningom i ABs famn med vällingflaskan.

Igår kväll hände precis samma sak, men då hade vi hunnit prata om det innan, och var förberedda. Hon fick sitta tätt tätt mot ABs mage i badet, vi struntade i att försöka roa henne med annat, och hon skrek och skrek. Hon hann lugna sig en aning, men började fortfarande skrika då och då, innan vi inte stod ut längre och tog upp henne. AB höll henne och vi pratade om det - om plåstren, om att hon blivit stucken, om att det hade varit hemskt, och om att vi var hemskt ledsna över att hon blivit utsatt för det. Hon lugnade sig medan vi pratade, vi grät och hon grät lite mindre, och sen kändes det lite bättre. Jag tror hon förstod. Och jag tror att vi behövde prata om det.

I morse berättade mormor M att hon hade betett sig likadant när hon skulle byta från pyjamasen till vanliga kläder - skrikit och blivit rädd. Så vi bestämde oss för att ta bort plåstren. Hon fick sitta i mitt knä och när vi tog av tröjan började hon skrika igen. Sen drog vi av plåstren som lossnade ganska lätt, och höll henne och pratade med henne och tröstade henne tills hon faktiskt var lugn igen. Plåsterklistret klibbade ihop hennes armar, så AB tog en bomullstuss och torkade bort klistret, och det verkade som om det också gjorde saken bättre. Både att klistret försvann, och att vi rörde vid ställena hon blivit stucken på.

Det är så tydligt att det var fruktansvärt för henne. Att hon tog oerhört illa vid sig. Att det där lugnet och "snällheten" visserligen var praktisk för oss just då, men kostade henne en väldig massa. Att bara för att hon inte kämpade emot när fyra vuxna höll fast henne och gjorde henne illa en lång stund, så betydde inte det att det inte gjorde henne något.

Stackars, stackars lilla Signe! Och vi varnade henne inte ens. Vi visste inte att det skulle bli så hemskt och ta så lång tid, och ärligt talat tror jag att vi båda var så sjuka och utmattade att vi inte tänkte klart. Men i alla fall.

Vi ska aldrig mer låta någon göra något mot Signe utan att varna henne ordentligt innan! Det är klart att det kanske kommer fler obehagliga undersökningar i hennes liv - men aldrig mer oförberett på det här sättet. Jag tycker så synd om henne! Och jag är samtidigt så stolt över henne, för att hon vågade visa hur hon kände. För att hon gav oss chansen att finnas där för henne i efterhand, när vi misslyckades med det när det hemska hände. Hon är klok och modig, vår lilla snutta.

Världens finaste!

Vätskebrist var ordet, sa Bill...

Det är så svårt att ta hand om sig själv. Det är så svårt att komma ihåg att sätta syrgasmasken på sig själv först, innan man hjälper någon annan. För åtta dar sen kraschade min mage. Stressmage, eller kanske något virus. Sen har den inte blivit bra. Och jag har bara bitit ihop och kämpat på, försökt tänka på annat och hoppats att det skulle försvinna av sig självt. Igår och i förrgår och dagen innan dess började jag må riktigt riktigt dåligt. Trött, illamående, och en allmän känsla av att vara riktigt sjuk. Otäckt, var det.

Igår var vi på barnspecialistmottagningen med Signe från elva till halv tre, pratade med läkare och tog blodprov, och när vi till sist var klara släppte AB av mig på vår vårdcentral, och jag fick prata med sköterska. Som sade något jag kunde ha räknat ut alldeles själv - om man går på toa hela tiden och förlorar vätska är det viktigt att dricka mycket. Och gör man inte det får man vätskebrist och blir urlakad. Så så var det. Det var förklaringen till att jag kände mig så fruktansvärt sjuk.

Nu äter jag fem olika mediciner, varav en är vätskeersättning, och börjar må lite bättre. Inte bra, men bättre. Jag försöker vila så mycket jag bara kan, och hittills går det bra. AB har migrän, stackarn, men är en hjälte och tar Signe en massa. Och den riktiga hjälten är ABs mamma, som tar Signe på natten och lagar all mat och rent allmänt är fullständigt makalös.

Och till skillnad från förra helgen slappnar jag faktiskt av. Jag tror det handlar om att jag insett att jag blev sjuk, på riktigt, och att jag måste vila. Att det inte handlar om ett karaktärsfel, att jag inte kan rycka upp mig, att det faktiskt finns en reell gräns för hur mycket jag orkar. Om jag inte vilar och tar hand om mig själv nu så kommer jag ramla ihop och inte kunna resa mig på ett tag - det var inte mycket kvar av mig i förrgår. Jag ville lägga mig klockan sju på kvällen, och då kändes det som mitt i natten för mig. Jag var så trött och borta. Så ska det inte vara, jag är inte till någon nytta och jag mår jättedåligt.

Så nu vilar jag, och jobbar på det här med att ha långtråkigt. Jag ska vara Signes mamma hela livet - ingen tjänar på att jag sliter ut mig så här tidigt...

Graf över Signes sömn

Published with Blogger-droid v1.5.8

Läkarbesök och sömnrutiner

Vi fick en tid hos special-BVC, redan på onsdag. Så nästa vecka har vi två läkarbesök inbokade för Signe, och jag hoppas så himla mycket på att det ska ge något. Att det ska vara något reellt, påtagbart fel, något som går att åtgärda. Som en polyp bakom näsan, eller någon form av allergi. Något som vi kan åtgärda, och sen ska allt bli bra. Sen ska Signe sluta snörvla och snarka, sluta vara sjuk varannan vecka, och framförallt - börja sova!

Fast sen tre dar tillbaka har hon bestämt sig för att det räcker med en sovstund på dagen. Det är rätt bra, fast lite överraskande. Dessvärre hjälper det inte ett endaste dugg när det gäller nattsömnen.

Min mage har kraschar fullständigt, och mitt humör med den. Jag vet inte... Jag orkar inte mer snart, känns det som. Fast det lustiga med att inte orka mer är att sen fortsätter livet framåt i alla fall, och man har inget jädra val. Det gör bara mer ont. Men orkar gör man.

Published with Blogger-droid v1.5.8

Läkare!

Idag har jag varit modig. Jag har ringt specialist-BVC här i stan, och vi ska få en tid där för utredning. Inte bara för att Signe inte sover, utan också för att hon är sjuk ungefär varannan vecka, och för att hon aldrig blir riktigt frisk emellan förkylningarna. Hon snörvlar hela tiden, snarkar när hon sover och verkar alltid täppt.

Jag har också ringt en öron-näsa-hals-läkare för att få en tid och kolla hennes näsa. Tänk om det sitter en polyp där? Tänk om det är det som är hela problemet? Tänk om det här jobbiga som vi kämpar så med inte alls är något helt normalt som går över? Tänk om det faktiskt är ett påtagligt fel som går att åtgärda?

Ärligt talat, bara det att prata med sköterska i telefon och beskriva hur det är, och få höra att vi kan få en läkartid, kändes väldigt väldigt bra. Bara det att slippa höra "det är helt normalt" eller "ja, det är jobbigt att ha småbarn" eller "det går över". Att få höra "jag skickar en tid till er, under tiden kan ni väl ringa själva till en önh-läkare för att kolla att det inte är en polyp?". Det känns helt underbart. Jag är gråtfärdig.

Det är så fantastiskt att få känna att nej, det här är banne mig inte alls normalt. Det kanske inte är något att göra åt - men det är i alla fall något att kolla upp. Det känns bra.

Reservplaner?

Vi försöker aktivera våra reservplaner. AB har blivit förkyld igår, men är på jobbet idag ändå. Jag har inte sovit vettigt på tre nätter. Allt känns, ärligt talat, väldigt grått och tungt idag.

Pappa har inte kunnat ta Signe den här veckan, och nästa vecka åker han bort. AB panikringde sina föräldrar - som också är förkylda. Vi får klara oss själva, och ärligt talat känns det väldigt skrämmande.

Det är klart att vi klarar oss. Men för ett givet värde av "klarar".

Om min hjärna ska funka som den behöver funka behöver jag sömn. Och ljus. Och träning. Jag kan inte få någondera, och då börjar det gnissla.

Sova sova säng säng säng

Jag vill sova! Sömnbristen dominerar vårt liv. Signe vaknade en gång i timmen inatt rapporterade min mycket trötta och rätt frustrerade fru klockan 5 då jag vaknade av skriken och gick upp och tog över. Det är inte roligt. Jag vill inte mer. Det räcker nu.

Aaaaaarrrgghhhhh!

Sov unge!! SOV!!


---


Det är ju så mycket som är bättre nu än det var förra hösten. Det är bara svårt att komma ihåg, för det är fortfarande så långt ifrån hur vi skulle vilja att det vore.

Jag skulle vilja att Signe somnade ungefär som nu, hennes kvällsrutiner är jättebra, och att hon sen sov. Hela natten. Till morgonen. Till något jag går med på att kalla morgon, någon gång efter sex. Allra helst efter sju. Jag skulle vilja att vi kunde vara säkra på att få sova. Och att vi kunde vara säkra på att få någon timme ensamma tillsammans innan det var dags att sova. Det skulle göra allting så otroligt mycket lättare.

Eller åtminstone att vi bara blev väckta en gång. Eller ett par. Eller att Signe sov i vår säng, men att vi kunde sova allihop tillsammans, och att hon sov. Inte bökade, kröp, klättrade, skrek och vaknade hela tiden. Vad som helst, egentligen, som är bättre än nu.

Jag avskyr att vi inte kan få en fungerande vardag. Jag avskyr att mina och ABs resurser inte räcker till för att få ett drägligt liv med vår dotter. Att vi gråter och grälar och blir förtvivlade, helt enkelt för att det som krävs av oss överstiger våra resurser. Jag avskyr att bli förtvivlad och arg på Signe för något som hon absolut inte kan rå för. Det suger.

I helgen var vi hos mina svärföräldrar, i deras villa i stan, inte i sommarstället vi varit på våra besök under sommaren. ABs syrra med kille har bott på övervåningen där vi brukade bo i vintras, men nu har de flyttat till egen lägenhet och vi gjorde det till vårt igen. Det var skönt, på ett sätt, och ganska hemskt på ett annat. Jag blev så väldigt påmind om hur det var i höstas.

Jag blev påmind om smärtan. Om känslan av kaos och förvirring. Om förtvivlan. Och om hur virrig och darrig världen blir när man inte får sova.

En av oss sov ju med henne hela tiden, då. Och bar henne, hela tiden. Bar och gungade och bar och gungade, och det bästa vi kunde hoppas på var att hon inte skulle skrika rakt ut. Och jag hade så ont. Först efter förlossningen, och sen bältros och sen bara rent allmänt ont i min nedgångna kropp. Jag hade konstant värk i svanskota, det har jag fortfarande ibland men då var det mycket mycket värre. Och i brösten och bröstvårtorna. Och i ryggen. Och i huvudet.

När jag fick bältrosen sade jag överhuvudtaget ingenting om det på en vecka. Det syntes ju inte, och vi hade så mycket annat att tänka på. Det gjorde bara jädrigt ont.

Vad är problemet, egentligen?

Jag går ofta omkring och rättfärdigar för mig själv i mitt huvud att vi har så pass mycket hjälp eller barnvakt eller vad man ska kalla det som vi har med Signe. Hon är med min pappa två vardagar i veckan, från runt nio till tretiden på eftermiddagen, så jag har två dagar för mig själv. En av dem jobbar AB hemifrån dessutom, så då kan vi skaffa oss lite tid tillsammans bara hon och jag (bortsett från att hon såklart måste jobba också). Dessutom åker vi till ABs föräldrar rätt ofta, och ABs mamma är den enda utom oss som kan sova med Signe och ha henne på natten. Det är otroligt skönt - nätter då både jag och AB får sova, och tillsammans dessutom.

Det är rätt mycket barnvakt, jämfört med många andra. Och vi började ju involvera andra i Signes skötsel väldigt tidigt, redan vid tre veckor ungefär, då vi för första gången rent boktstavligt talat flydde till ABs föräldrar för att få hjälp. Det var då i början, när vi precis insett att Signe inte var någon särskilt enkel baby, och jag hade fått bältros. Då trodde vi fortfarande att det skulle gå över. Nu har jag börjat misstänka att det nog inte går över, i alla fall inte särskilt snabbt.

Och grejen är ju den att egentligen tycker jag inte att det är något fel med att göra som vi gör. Vi har möjligheten, och det är en himla tur för oss. Det har varit jobbigt nog ändå, det senaste året, även med avlastning. Hade vi stått helt ensamma hade vi varit ännu mer illa ute, och kanske inte rett upp situationen alls. Nu tycker vi fortfarande om varandra och vår dotter, ingen ligger inlagd, hunden lever och är oskadd och vi tänker varken skilja oss eller adoptera bort barnet. Det får räknas som framgång, vill jag hävda.

Vi har aldrig lämnat Signe till någon hon inte litar på, och hon verkar alltid nöjd och glad när vi kommer hem igen, även om hon ibland protesterar lite kort när någon av oss går. Fast det gör hon ibland även om hon sitter i famnen hos en av oss mammor om den andra mamman går - det är liksom inte förtvivlade "lämna mig inte!"-skrik, mer "nej vad tråkigt"-gnöl. Det låter helt olika, vi har hört båda sorter.

Jag tror inte hon mår dåligt av att ha mer än en eller två anknytningspersoner - nu får vi väl säga att hon har fyra. Mig, AB, ABs mamma och min pappa. Min mamma är nog mer på nivån "bra kompis", liksom ABs pappa, och så har vi goda vänner hon tycker är trevliga och roliga men inte direkt knutit an till. Men vi fyra är hennes inre cirkel, och jag tror vi är rätt utbytbara mot varandra, eller i alla fall att vi då och då byter plats på mest-poppis-listan. Så jag tror ju faktiskt inte, egentligen, att det är något problem för henne.

Men.

Det är uppenbarligen ett problem för mig.

Länge trodde jag att det bara handlade om dåligt samvete, och min bild av mig själv och vem jag vill vara som mamma. Och jag hade helt klart idealet att jag skulle vara med mitt barn hela tiden. Sen visade det sig att det inte funkade, och det gjorde givetvis ont. Men det är egentligen inte min krackelerade självbild som är det största problemet. Jag har insett att det är två helt andra saker som stör mig.

Det ena är att jag ju älskar henne. Hon är min bebis. Jag vill vara med henne dygnet runt. Det är inte det att jag tycker att jag borde (fast det tycker jag väl kanske också), det är det att jag vill. Hon är den sötaste, roligaste, mysigaste och härligaste lilla unge jag vet, och jag vill vara med henne jämt. Men jag orkar inte, och det gör ont. Min kapacitet räcker inte till. Om jag är med henne jämt blir jag trött och less och sur och till slut elak. För att kunna fungera måste jag få sova då och då, och få tänka en tanke till slut. Och jag måste få vara med AB, ifred, utan att riskera att bli avbruten när som helst. För det är också behov jag har, och de är dessvärre inte kompatibla med att vara med Signe. Jag trodde aldrig att det skulle vara en sån motsättning, men mycket av det jag behöver för att fungera som människa är inte möjligt för mig att få när Signe är med. Det är ledsamt, och lite överraskande, men det gör det inte mindre sant.

Så det är det ena. Jag saknar henne, helt enkelt, och jag sörjer över att jag inte kan vara med henne jämt och fortfarande fungera. Det är som att gå hem från en fest tidigt, inte för att man vill eller för att man har tråkigt, utan för att man måste sova för att orka med dagen efter. Signe är den roligaste festen jag någonsin varit med om - men jag måste fortfarande lägga mig i rimlig tid.

Det andra är att det är jobbigt att vara beroende av andra, utanför vår lilla familj. Människor man behöver hjälp av får oundvikligen makt över ens liv, och bara vetskapen att vi skulle klara oss väldigt dåligt utan denna hjälp är jobbig. Jag skulle önska att det var mer upp till oss, att Signe kunde vara med sina morföräldrar för att det är roligt och för att de vill det. Inte för att vi behöver det för att kunna fixa vår vardag. Vi är i beroendeställning, och det är påfrestande.

Men det är väl så att vara människa. Vi är beroende av varandra. Det är nog något både vi och de får leva med även framöver, och jag tror att fördelarna uppväger nackdelarna.

Och så snart Signe börjar sova på nätterna kommer situationen helt ändras, och då tror jag att vi kommer känna oss mycket mindre beroende och mycket tryggare. Jag ser fram emot det!

Sömnlöshet - som ett hus utan tak

Det känns som om Signe fortfarande sover som en tvåmånaders med kolik... Hon vaknar varannan timme och är bökig att söva om. Varannan timme. Och hon är 13 månader nu. Jag börjar bli så less så less.

Allt annat funkar rätt bra för tillfället, ärligt talat så är hon världens goaste och mysigaste unge. Men får man inte sova är det svårt att uppskatta allt annat som är bra. Igårkväll jämförde jag det med att ha ett hus utan tak. Det spelar liksom ingen roll hur mycket badkar, golvvärme och snygga tapeter man har om man inte har ett tak. Då regnar det ändå in och allt bli förstört. Och vårt liv känns helt kontrollerat av att vi inte får sova.

Vi tar varannan natt, men det räcker liksom inte att få sova hälften så mycket som man skulle vilja. Och när jag har Signe (jag vet av förklarliga skäl väldigt lite om hur hon är med AB) så ammar hon länge länge varje natt, och med tänder och allmän trötthet så blir det rätt smärtsamt.

Jag skulle inte alls ha något emot att samsova med Signe. Det är bara det att hon inte samsover. Hon sam-kryper, sam-ammar, sam-skriker, sam-sparkar och sam-bökar. Kort sagt, hon gör allt utom just sover. Och då gör jag också det.

I november har vi BVC tid. Har ingenting ändrats tills dess, och det tror jag uppriktigt inte, ska jag fråga om det finns något vi kan göra, om vi kan få hjälp på något sätt. Med största sannolikhet kommer de säga "det är helt normalt, det går över" och så får vi fortsätta klara oss själva. Men jag tänker i alla fall fråga.

Om hon bara kunde sova på nätterna. Snälla?

Valresultat och bra blogg

Alliansen fortsätter regera. SD kom in i riksdagen. KD sitter kvar i regeringsställning. Jag är ledsen och arg och besviken. Vad tänker folk med, egentligen?

Idag är en tråkig dag.

----

En helt annan sak är att jag hittat en bra blogg jag vill sprida vidare, en mamma som skriver om sina barn med autism.

M som i underbar

"Andra barnet blir ju alltid lättare..."

Det känns som om vi fått höra tusen gånger det senaste året att "ja men det blir ju alltid lättare sen med andra barnet!". Förmodligen för att min mamma sagt det ett par (tusen?) gånger, sen har väl nån mer sagt det och så har jag läst det på något nätforum, och till slut känns det som en kör av människor runt om mig skanderar det.

Sanningen att andra barnet är så mycket lättare att ha att göra med, inte för att man själv inte behöver köpa åttahundra prylar man inte visste att man behövde, lära sig hur man håller ett litet ostabilt knyte och läsa in en massa konstiga fakta som man inte visste innan, utan för att barnet på något sätt är lugnare och snällare och mindre krävande. Och, förstås, att de är så för att första barnet är bortskämt av sina ängsliga förstagångsföräldrar.

Logiken verkar vara: det andra barnet hinner man inte svara på lika bra som det första, det får inte lika mycket uppmärksamhet och saker anpassas inte lika mycket efter dess behov. Då lär det sig att inte säga till så mycket, och blir lättare att hantera - det sover själv och blir mindre lättstört, och äter inte lika ofta och vad det nu kan vara.

Och det ses då som en _bra_ sak, och sägs på ett tillrättavisande sätt för att visa att det där jobbiga första barnet bara är bortklemat, och om man hade gjort likadant med det, dvs inte lyssnat och inte anpassat sig, så hade man haft en mycket lättare tillvaro. Så borde man ju ha gjort, skrattar trebarnsmamman, och skakar lite på huvudet åt sin egen och andras dumhet.

För det kan ju inte vara så att de efterföljande barnen vet att de inte kommer att bli lyssnade på och sedda, och därför resignerar i inlärd hjälplöshet?

Egentligen har jag ju två invändningar mot det där resonemanget. Det ena är att jag inte tror att det är sant. Tillsammans med alla som säger "andra barnet blir ju lättare" finns de som vittnar om motsatsen. Man kan läsa Annika Lantz bok "9 och 1/2 månad" till exempel, eller en bok jag läser just nu med den något fåniga titeln "12 tips för ett skönare mamaliv", som båda beskriver upplevelsen av att ha ett första barn som är sådär normalt lättskött, och sen få en tvåa som inte gör något annat än vrålar och är apförbannad. Eller så kan man fråga min mamma, vars kompis från småbarnsåren i ett trängt läge erkände att hade hon fått sitt andra barn först "så hade det inte blivit några fler".

Det är helt enkelt inte sant att andra barnet alltid är lättare. Det är säkert sant att av flera syskon så var några enklare att ta hand om som spädbarn medan några var mer besvärliga. Ibland kommer de relativt sett besvärligare först, och då drar man fram den där devisen om att "andra barnet blir enklare". Och ibland kommer det relativt sett lättare barnet först, och då pratar man om "tvåbarnschocken...". Så det är min ena invändning - jag tror hela resonemanget är skitsnack.

Min andra invändning är att även om det vore sant så är väl inte det en bra grej, heller. Det är väl inte bra att spädbarn får lära sig att det inte är någon idé att säga till? Det är väl inte bra att stressen och pressen att ha flera barn att ta hand om gör att man inte gör det som är ultimat för just det enskilda barnet? Det är inte en strategi - det är resursbrist.

Det skulle inte störa mig så mycket om det sades med någon slags ödmjukhet, med en känsla av att "ja, det är ju inte det bästa, men med lilla Secunda här har jag varit tvungen att inte alltid komma direkt hon piper, och ibland har hon varit tvungena att somna för sig själv istället för i min famn - det är ju tur att spädbarn ändå är så tåliga och klarar av att anpassa sig till sånt, fast det inte är det bästa för dem...".

Men det är inte så det sägs. Det sägs som att "Vad dum jag var som gjorde som Primus ville hela tiden, jag borde gjort med honom som jag gjort med Secunda, det funkar jättebra att inte lyssna direkt, då lär de sig vänta. Det är så skönt, det är så mycket lättare med andra barnet nu när man inte är så nojig längre...". Så att en brist i tid och uppmärksamhet och följsamhet framhålls som en fördel, och ett lyssnande och inkännande sätt mot sitt spädbarn beskrivs som en svaghet.

Och så att vi som slet som djur för att få vår lilla bebis att må bra får skylla oss själva som inte visste bättre. För det var ju inte en medveten strategi grundad i både kunskap och magkänsla - det var bara en förstagångsförälders överdrivna nojjor. Eller som min mamma sade om att Signe inte kunde läggas ner i vagnen första månaderna: "Det hade ni ju kunnat vänja henne vid!". Det hade vi säkert. Men till vilket pris?

Det här med relationer...

Jag tror att relationer är ett arbete. Jag tror att man får tillbaka det man ger. Jag tror att ibland är det allra svårast att vara snäll mot de man älskar mest, men att det också är det allra viktigaste.

Att mitt i stress och otillräcklighet och ångest och smuts och kladd och sömnbrist fortfarande vara respektfull och omtänksam och hyfsad. Att komma ihåg att den andra är en annan människa, med andra tankar och andra kunskaper och synsätt, och att man faktiskt måste prata med varandra, inte bara anta saker. Att även om vi är i samma sits och försöker klara av samma vardag så måste vi fortfarande samtala och planera och lägga energi och arbete på att få vår egen relation att funka.

Jag tror att det är vad som krävs för att det ska fungera. Och sanningen att säga har både jag och AB varit rätt urusla på många av de här sakerna det senaste året. För lidande förädlar inte själen. Lidande gör människor griniga och elaka och snåla. Att inte få sova gör en vansinnig. Att aldrig veta när man kommer att få sova gör en mer vansinnig. Stress och kaos och maktlöshet har gjort oss arga och ledsna och besvikna och frustrerade, och vi har tagit ut det på varandra. På oss själva också, men mycket på varandra.

Jag vet många som tillsynes liknöjt rycker på axlarna åt bristen på samliv och säger saker som att "nej, tid tillsammans har vi ju inte, men det kommer väl sen, när barnen är större". Men för oss funkar det inte så. För mig funkar det inte så. Jag kan inte vänta. Jag kan inte leva om inte mitt äktenskap fungerar, lika lite som jag skulle kunna leva utan mina ben. Om jag blev förlamad från midjan och neråt skulle jag inte rycka på axlarna och säga "nej men, det blir ju så när man får småbarn, vi får se sen när barnen är större om jag kan få benen att funka då...".

Och ändå känns det som om det är vad som förväntas av en. Vi har ärligt talat mötts av otroligt lite förståelse för vårt behov av tid tillsammans. Vi har fått massor av hjälp, men om vi hänvisar till att det är för att vi måste få lösa saker med varandra så möts vi av höjda ögonbryn och halvspydiga kommentarer. Men även om ingen annan verkar prioritera som vi, så tror jag att vi gör rätt. För oss är vår relation den enskilt viktigaste faktorn för om vårt liv fungerar eller ej. Om det blir snett mellan oss, (och gudars vad det blivit snett mellan oss av och till det senaste året) då blir allt snett. Då funkar vi inte, på något som helst plan. Men lyckas vi stötta varandra och finnas där för varandra och få en chans att synka oss, då fixar vi vad som helst. Då är vi mer än dubbelt så bra som vi är ensamma.

Jag känner mig lite ensam i det ibland. Ensam bland småbarnsmammor som fokuserar helt på barnen och förvirrat ser sig omkring när man frågar om partnern. Och ensam bland den andra varianten som myser tillsammans hela familjen och inte verkar ha några problem med någonting, allra minst relationer. Vi fastnar nånstans i mitten - inte beredda att ge upp, men inte i någon lätt situation heller.

Mina föräldrar skiljde sig när jag var nio år. När jag gifte mig och valde att skaffa barn var det med förutsättningen att jag aldrig aldrig vill utsätta barn för en skilsmässa. Men att leva ihop för barnens skull är inte heller ett alternativ. Det enda okej alternativet som jag ser det, för mig, är att vi som valt att skaffa barn tillsammans ska få vår relation att funka. Vi ska göra det som krävs för att komma ihåg varför vi gifte oss till att börja med. Vi ska investera i oss själva och i varandra så att vi är lyckliga och mår bra tillsammans, och aldrig behöver fundera på om det är bättre för barnen att leva med skiljda föräldrar eller med olyckliga...

Det finns nog någon magisk ingrediens med när man träffar sin själsfrände och blir kär och förälskad. Den biten tror jag inte man kan vara förnuftig kring, där räcker det inte med att ha bestämt sig eller anstränga sig tillräckligt hårt. Det är nog tvärtom kontraproduktivt. Men sen. Nu. Tre år efter bröllopet. Då tror jag det handlar mindre om magi, och mer om att ha bestämt sig. Mer om hur man prioriterar och vad man väljer att göra. Mer om att faktiskt ta sig tid och anstränga sig, och mindre om magi och slump.

Jag är så otroligt glad att det faktiskt fungerar. Att det hjälper. Att tid tillsammans och fokus på att bemöta varandra med hyfs och respekt, att gnälla mindre och berömma mer, att det funkar. Att vi mår bättre och tycker mer om varandra. Det är klart att vi älskar varandra, och att vi älskat varandra oerhört mycket hela det här svåra året. Men kärlek kan skymmas av massor med skräp, och att man älskar någon är inte detsamma som att man funkar ihop eller mår bra av varandra. Så jag är så glad att vi faktiskt både funkar ihop och mår bra tillsammans. Tack vare hårt arbete och prioriteringar.

Även om, och det är ju det som är kruxet, de prioriteringarna ibland går ut över vår tid med Signe. Även om det betyder att hon ibland får sova med mormor istället för oss. Att hon får vara med morfar istället för med mammorna. Alldeles oavsett vad jag själv mår bra av tror jag att hon också tjänar på den här dealen. Glada mammor är bra mammor. Och mammor som inte grälar hela tiden och faktiskt får vara med varandra då och då är mammor som inte kommer skilja sig om några år. Och det är bra grejer!

Skilsmässor och otrygg anknytning - det är inte bara vi som har det tufft...

En sak som slog mig för ett litet tag sen var att det här grundantagandet jag har om att "alla andra" klarar av familjelivet mycket bättre än vad jag gör, att det är extra svårt för just oss, inte alls stämmer med statistiken. Om man tittar på hur det går för resten av Sveriges befolkning så är det inte alls säkert att vi sköter oss särskilt dåligt.

Grejen är den att två saker som jag tar fullständigt för givet att vi ska lyckas med, som är helt obligatoriska och som vi bara måste klara, faktiskt är något som inte alls alla andra fixar.

Jag vill att Signe ska växa upp trygg med oss som sina föräldrar, och jag vill att äktenskapet med min fru ska hålla. Det är liksom grundförutsättningar.

Sen vill jag också vara frisk, inte ha ångest, ha ett rent hem, inte hamna hos kronofogden, göra klart min utbildning, ta hand om vår hund, umgås med våra vänner och släktingar, hålla mig hel och ren och en massa annat. Men de grejerna vill jag bara efter att jag är säker på att Signe är trygg och jag och AB har det bra med varandra.

Och de två grejerna är faktiskt något som "alla andra" inte alls fixar. Många, men inte alls alla. Och det finns det statistik på.

En gammal sanning som brukar framföras är att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Det kan man kanske inte hävda bara sådär, men riktigt siffror visar något åt det hållet.
DN om skilsmässor
2008 ingicks runt 40 000 äktenskap och runt 20 000 skilsmässor gick igenom. Om trenden fortsätter som nu kommer 45% av nyregistrerade äktenskap sluta i skilsmässa. Och majoriteten av alla skilsmässor sker under äktenskapets första tre-fyra år.

När det gäller trygga barn så är det så, och har varit rätt länge enligt forskningen, att ungefär 40% av barnen i Sverige idag är tryggt anknytna. Övriga 60% fördelar sig ungefär hälften var på två olika sorters otrygg anknytning. En liten liten andel har så kallad desorganiserad anknytning, en fjärde variant, som indikerar framtida psykisk ohälsa. Otrygg anknytning kan inte härledas till psykisk ohälsa i sig, men det är tydligt att trygg anknytning har många positiva effekter senare i livet (bland annat, av alla saker, bättre karriär. Men också, och kanske viktigare, mer framgång i nära relationer.) Kort sagt, mindre än hälften av alla föräldrar lyckas med att skapa en trygg anknytning hos sina barn.

Så. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, de flesta under de första åren. Mer än hälften av alla barn är inte tryggt anknutna. Att vi sliter och kämpar med att få just de två sakerna att funka är alltså inte så konstigt. Många många fler än vi har svårt att få ihop det. Många misslyckas helt.

Jag tror att ett av skälen till att vi tycker att det här året har varit så jobbigt är att vi anstränger oss så hårt för att hamna i rätt hälft av statistiken.

Vi ska fixa det här. Vi ska se varandra och ta hand om varandra och komma ihåg varför vi älskar varandra. Och vi ska finnas där för Signe och vara lyhörda för henne och visa henne att hon kan lita på oss och att det är värt besväret att vända sig till oss, för vi finns där. Och vi ska göra det även om allt annat får stå åt sidan, och även om det är skitjobbigt ibland.

Så det så.

Att tillhöra en utsatt grupp

Det blev en debatt i kommentarerna på förra inlägget. Och jag har grubblat i flera dar på svar, fört monologer i huvudet och varit allmänt engagerad. Nu har jag till slut formulerat ett långt inlägg. Och så får det inte plats.

Men det är ett viktigt inlägg, och kanske inte fullt så personligt riktat som det är formulerat, även om svaret är till Kaxiga mamman. Så det fick bli ett alldeles egen blogginlägg istället.

”…men du förstår kanske själv att din övertygelse om att en förskola med medveten genuspedagogik är det enda sättet att skydda Signe från fördomar får mig att reagera?”
Och du förstår kanske själv att den där formuleringen inte blev så lyckad?

Nej, jag förstår inte själv att det får dig att reagera på det här sättet. Och jag förstår verkligen inte själv att du, om du nu reagerar, inte helt enkelt kunde ha frågat ”men C, menar du verkligen så? Hur tänker du nu?”. Det hade jag gärna svarat på. Men det var inte riktigt så du valde att skriva.

”I mångas ögon är er familj inte mer annorlunda än någon annan.”
Nej, det må vara hänt. Men ärligt talat, du är helt enkelt inte i en position där du kan bedöma hur vår familj ser ut i andras ögon. Du lever inte det liv vi lever. Du har inte kommit ut som lesbisk. Du har inte varit tvungen att fortsätta komma ut som lesbisk, varenda dag sen dess, varenda gång du pratar med någon du inte träffat förut. Du har inte hundra gånger fått förklara hur din familj ser ut och sett den där lilla ryckningen i människors ögon när de blir överraskade och försöker hämta sig.

Du har inte fått skällsord skriket efter dig från främlingar för att du råkar hålla din älskling i handen, du har inte fått förklarat för dig av klasskamrater att huruvida du borde få gifta dig med den du älskar är en ”komplicerad fråga”. Det är fanimig ingen komplicerad fråga. Det är en förbannad mänsklig rättighet, men en rättighet vi inte fick tillgång till förrän så sent som förra året.

Du tillhör inte en grupp som är hotad till livet i väldigt många av världens länder. Ingen skulle komma på tanken att slå ihjäl dig, slå ner dig, våldta dig, kasta bajs på dig, skrika efter dig eller helt enkelt låtsas som om du inte finns, på grund av den du råkar älska. Good for you.

Men för oss som tillhör den gruppen blir det väldigt snett att få höra att det är vår _rädsla_ för diskriminering som är vårt största problem. Det är inte bara inte sant, det är den värsta sortens dubbelbestraffning. Inte nog med att vi ständigt måste motivera oss och försvara oss och blir tillfrågade om intima detaljer om vårt privatliv som första fråga av varenda fullständiga främling vi möter (”Va, har ni barn? Hur DÅ??? Och vem av er är egentligen mannen i er relation? Min kompis brorsas kusin är förresten också lesbisk, jag tycker att det är helt okej…”) att då dessutom få höra att vi genom att så gott vi kan med de medel vi har tillgängliga försöka skydda vår dotter från de värsta effekterna av andra människors inskränkthet själva är de som _orsakar_ problemen – det är inte bara dumt, det är direkt oförskämt.

I mångas ögon är vår familj inte alls konstig. Men i många, många flers är den det. I alla fall lite underlig. Och i någras, men tack och lov inte längre så mångas, borde den inte få finnas alls. Det var inte förrän 2006 det var tillåtet för lesbiska att inseminera på svenska sjukhus. Och inte förrän 2009 homosexuella fick gifta sig. Väldigt många kristna samfund, bland annat pingstkyrkan och Livets ord (för att inte tala om katolska kyrkan, som dominerar halva världen) och minst 800 präster inom Svenska kyrkan, ser vår kärlek som en synd. Dessutom som en av de värsta synderna, om man utgår från energin de lägger ner på att bekämpa den. HD har slagit fast att det är helt okej att predika i kyrkor och skriva i tidningar att homosexualitet är en ”cancersvulst på samhällskroppen”.

Där vi bort röstar var femte person, lite drygt, på Kristdemokraterna. Det är alltså var femte person vi träffar på Ica, var femte mamma på Öppna förskolan, var femte granne som hejar när vi är ute med hunden. Var femte människa vi träffar där vi bor röstar på ett parti som inte anser att vi borde älska varandra, borde få leva med varandra, borde få ha och uppfostra vår dotter.

För en fyra, fem år sedan stod du med oss i en glasskö i din hemstad, och när jag och AB kysste varandra i all stillsamhet utbrast du plötsligt ”Jag hoppas ingen kommer och slår ner er med ett brännbollsträ!” och såg dig oroligt omkring. Kommer du ihåg det? Vi hoppas nämligen också att ingen kommer och slår ner oss för att vi törs kyssa varandra på ett torg en solig dag. Men jag håller med om att risken finns.

Jag är tyvärr övertygad om att det inte är vår ängslan som kommer att ställa till mest problem för Signe framöver. Om det ändå blir så är det en välsignelse och jag kommer att vara tacksam över att hon och vi inte råkade ut för något värre.

Det spelar förstås in vad som egentligen avses med en ”medveten genuspedagogik”. Kommunens likabehandlingsplan duger alldeles utmärkt, överhuvudtaget alla som har tänkt på saken alls går bra. Men just det här alternativet hade så tydligt _inte_ tänkt*, och det går bort, av en mängd orsaker.

Att välja förskola åt just vårt barn bland annat utifrån tanken att en verksamhet med en medvetenhet kring genus har lite större chans att även ha åtminstone lite koll på HBT-frågor känns faktiskt fullkomligt självklart för oss. Det är såklart inte det enda sättet att skydda Signe från fördomar som kan drabba henne på grund av andras syn på vår familj. Det är bara ett sätt av många, och förmodligen inte alls tillräckligt effektivt. Men att undvika de uppenbara fällorna är i alla fall en början.

*Skvaller från en säker källa säger att föräldrar bytt därifrån (samma företag, annan förskola) efter att alla barnen blivit tillsagda att lägga en pärlplatta åt mamma på mors dag. Även de som inte hade någon mamma. Även de som ville göra en åt pappa istället. För mig är det ett tydligt exempel på att de inte har koll. Det tyckte uppenbarligen även föräldrarna som tog sina barn därifrån.

Dagisångest

Nu fick vi ett placeringsbesked om förskola, 10/1 2011. Stressmoment 1 var att vi ansökt om plats till oktober, och fick i januari. Nu borde vi ha ändrat den ansökan för länge sen, eftersom jag inte ska plugga i höst och vi inte vill att Signe ska börja förrän i januari. Men i alla fall.

Stressmoment 2: vi hade valt fyra alternativ vi kunde tänka oss som förskola, och vi fick ett femte, ett helt nyöppnat privat ställe. Jag läste deras hemsida och började gråta. Sen ringde jag min mamma som är förskolechef i kommunen och frågade vad hon tyckte, och hon skrek "Neeeej!" rakt ut när jag sade vad förskolan hette.

De har matematik som första rubrik när de ska förklara sin pedagogik, och nämner ingenstans nånting om genus eller hur de bemöter barnen. Däremot skriver de mycket om att barnen får mat utan socker, och får pannkakor med bär på istället för glass när de fyller år.

Stressmoment 3: När vi skulle logga in och svara på huruvida vi ville ha den här platsen eller ej, så fungerade inte inloggningsuppgifterna vi fått i kuvert från kommunen. Fast de funkade för två månader sen när vi gjorde anmälan.

Idag var sista dagen att tacka ja, så hade vi velat ha den här platsen hade det varit lite knivigt. Inte minst för att ansvarig handläggare har semester idag - återkommer imorgon. Nu är det ingen ko på isen, för vi tackar nej och gör en ny ansökan.

Jag vill inte sätta Signe på den förskolan. Jag är inte ett dugg orolig för att hon inte ska få tillräckligt med kunskap i matematik. Jag är orolig för att hon som en väldigt aktiv och viljestark liten tjej inte ska bli bemött med uppskattning och respekt och att hennes fina egenskaper inte ska tas tillvara utan ses som ett besvär. Och jag tror att det enda sättet att skydda henne från det, och att skydda henne från eventuella fördomar som kan riktas mot oss som samkönade föräldrar, är en medveten genuspedagogik. Att nån har tänkt, helt enkelt, och är medvetna om vad som görs.

Det är ändå läskigt att ha så lite kontroll över var Signe ska tillbringa sina dagar. Förr eller senare måste vi ju ta emot en plats. Och det blir så tydligt att vi inte får bestämma själva. Vi vet var vi vill nånstans - vi vet bara inte hur stor chansen är att Signe får en plats där.

Hursomhelst, steg ett måste ju vara att få inloggningsuppgifterna att funka....

från mobilen

jag fick en ny mobil i födelsedagspresent. jag kan blogga med den men det går långsamt...

Published with Blogger-droid v1.5.8

Virus

Vi är förföljda av virus. Sen i vintras har Signe blivit sjuk ungefär varannan eller var tredje vecka. Det dröjde ett tag innan vi fattade att det var det som hände, för hon blir inte så väldigt jättesjuk. Hon rosslar lite i andningen och snorar lite, några gånger har hon haft febertoppar, eller bara lite förhöjd temperatur. Hon blir inte hängig eller får hög feber eller några sådana tydliga tecken.

Men.

Hon sover som en kratta. Nätter då hon bara bråkar och vrider sig och vägrar sova ensam men sen ägnar hela natten åt att våldsamt brottas med mamman hon sover med, och om det är mig hon sover med ammar i stort sett hela natten. Då är hon sjuk. Insåg vi så småningom.

Och hon blir förbannad. Förmodligen är hon visst trött och hängig. Men eftersom hon är just hon så märks inte det genom att hon på nåt sätt saktar farten eller vill göra mindre. Hon vill göra lika mycket som vanligt. Hon är lika aktiv som vanligt. Men hon är arg!

Varenda grej som går henne emot, leksaker som fastnar, om hon sätter sig på rumpan, mammor som tar saker ifrån henne, allting bemöts med illvrål. Det är då man märker vilket tålamod hon uppenbarligen ändå har i vanliga fall... Så när hon skrikit argt över någonting en gång i minuten i flera timmar, men ändå i nästa ögonblick glatt kastar sig över nästa lilla projekt - då är hon sjuk.

Och vi blir sjuka. Vi får hennes virus, om inte varje gång så åtminstone varannan, och vi blir inte sådär lite finsjuka. Vi nöjer oss inte med att sova lite dåligt och bli på dåligt humör. Oss drabbar virusen som ett slag i huvudet, med alla Signes symptom och några till extra roliga. I juli hade jag en förkylning som gav mig fruktansvärt ont i halsen i fem dar, så jädra ont att jag inte kunde svälja och knappt prata och bara inte ville vara med längre. Just nu sitter vi båda två med ont i huvudet och allmänt vagt illamående, samtidigt som virusen får ett ordentligt fotfäste i näsan och halsen.

Stress och sömnbrist är bra för virus. Eviga förkylningar, särskilt hos snuttan, är väldigt bra för stress och sömnbrist. Tjosan hejsan.

Ibland hjälper det mig att komma ihåg vad det är som gör att saker och ting är så jädra jobbiga. En unge som inte sovit en hel natt på ett år är en av de sakerna. Att vi blir sjuka ett par gånger varje månader är en annan.

Födelsedag!

Signe fyllde ett i fredags, och igår hade vi födelsedagskalas. Med morföräldrar och moster och gudföräldrar, våfflor, muffin med tårtljus, presenter och ballonger. Signe hade roligt, och vi med. Fast idag är vi trötta och lite slitna. Lugn och ro idag.

Mums!

Skalman

En del av min höstplan, med det övergripande målet att mammorna inte ska läggas in på psyket, är att bli Skalman. Skalman är min nya förebild. Skalman skiter i om världen går under, och litar kallt på att hans vänner klarar sig själva medan han gör det han behöver göra. När han är klar dyker han upp igen och det går lika bra. Han har fasta tider och rutiner och månar om sig själv och en ordnad tillvaror. Skalman rockar, helt enkelt.

Vi har med framgång Skalmanifierat våra kvällsrutiner. Middag klockan sex, då AB kommer hem. När vi ätit upp och när Signe börjat kasta maten på golvet och ge ifrån sig höga tjut, tar AB över Signe och jag får en halvtimme/trekvart för mig själv. Det är nu, det. Då kan jag bland annat blogga. Och vila.

Sen badar vi alla tre i badkaret. Det tar tid, såklart, men det är så mysigt att göra något roligt alla tre så vi fortsätter med det. Sen har vi lite speciella ritualer för hur vi tar oss ur badet, som bland annat innebär att AB hoppar med Signe upp och ner i vattnet medan jag torkar mig och tar på mig kläder, men så småningom hamnar vi i alla fall i fåtöljen framför teven, Signe och jag. Signe får pyjamas och filt och en flaska välling, och äter omväxlande bröst, välling och tumme tills hon somnar. Vi sätter oss oftast vid halv åtta, och nånstans mellan åtta och halv nio tassar jag in och lägger Signe i spjälisen i hennes rum, som AB då gjort i ordning med nedragna gardiner och uppbäddad säng.

Sen har vi (tack gode gud!) en timme eller så för oss själva, innan AB tar kvällsprommis med hunden, vi käkar lite yoghurt och sen går och lägger oss.

Jag gillar det. Jag gillar att veta exakt vad som kommer att hända när. Jag gillar att Signe brukar somna utan gråt, att vi varvar ner innan läggdags, att vi får en timme tillsammans. Jag hoppas detta håller i sig. Länge.

Skalman! Det är grejen!

Stor tjej

Signe ligger på mage och ser på "fåret Shawn" på barnkanalen. Hon har börjat gilla teven, så smått.

Jag misstänker att både att ungen vill se på teve och kan säga "mamma" inte kommer vara vare sig imponerande eller glädjande om en tre fyra år. Men just nu är det stora grejer.

Då och då slås jag av hur stor hon är. Och hur glad hon är. Signeliten gillade verkligen inte att vara bebis. Men att vara stor tjej och kunna gå och leka och göra roliga ljud och förstå och bli förstådd - det gillar hon. Då är hon glad nästan jämt.

Nu lägger hon böcker och klossar i lära-gå-vagnen, gör sitt "brrrr"-ljud för saker som rullar, och kör iväg med den. Är det min lilla bebis? Nej, det är en stor tjej!

Gym, sömn, mamma och morföräldrar

"Ma-ma-ma-ma" säger Signe nu, efter celebert besök av Viktor som föregick med gott exempel. Viktorpojken tog ett par extra steg också, när Signe gick iväg med hans leksak, så det blev ett ömsesidigt utbyte.

Jag har varit och kolla in mitt nya gym, där jag ska börja nästa vecka. Min pappa ska passa Signe tre dar i veckan, och jag ska till universitetet och träna. Och börja pyssla lite med en c-uppsats, men det är bara på lust-basis. Jag ska få vara själv och ägna mig åt mig och må bra. Bra sak.

De har ett ljusrum också. Med lite tur kan det lindra min allmänna vinterdeppighet - jag brukar regelbundet tycka att livet inte är värt att leva framåt februari, och jag tänkte försöka skippa det i år.

I helgen ska vi till svärföräldrarnas sommarstuga, min pappa är medbjuden, och vi ska äta kräftor. Och sova. Mycket sova.

Signe bestämde sig för att vara mer eller mindre vaken, eller i alla fall bara sova buren i famnen, mellan midnatt och tre. Bläää. Men i natt får jag sova!

Höstplan

Jag funderar ofta på varför vi liksom inte får ihop det. Varför vi inte klarar av att få till en fungerande vardag där vi alla mår bra och inte går på knäna. Varför vi, två vuxna, friska, kompetenta människor, inte kan få vårt liv att funka på ett sätt som inte gör att vi mår skit.

Vi ska jobba på det. Faktum är att vi till och med har en plan. För uppenbarligen behöver vi en.

Så i höst ska AB jobba fyra dagarsvecka, och vara föräldraledig på fredagar. På onsdagar ska hon jobba hemifrån. Jag ska inte jobba alls, utan vara föräldraledig hemma med Signe.

Varannan helg på ett ungefär tänker vi åka till ABs föräldrar, och dra nytta av avlastningen vi får där, och varannan helg tänker vi bjuda in mina föräldrar några timmar så vi får lite egen tid då också. Och tre dagar i veckan ska min pappa ta Signe, så jag kan träna och pyssla med egna projekt några timmar.

Och så ska vi rent allmänt sluta vara så förbannat perfektionistiska och ångestdrivna, och försöka komma ihåg att vi duger och att allt är okej. Så det så.

Bra vecka

Mycket mycket bra, mycket innehållsrik vecka. I måndags på Skansen med Signe och min mamma, biltur till Djurgården, lunch på fin trädgårdsservering, och sen Skansen besök. Signe sov förbi rovdjuren, men klappade getter och blev väst åt av vitkindade gäss. Och fick sin falukorvsbit fräckt snodd av en enorm påfågel. Sen var hon vaken och glad hela vägen hem i bilen.

Tisdag kom ABs mamma, och vi drog vid lunch, för heldag i Stockholm. På kvällen var det fest på flatklubb i källarlokal på Söder, och det var hur bra som helst. Vi tog oss hem mitt i natta, men på förmiddagen drog vi igen, denna gång med bebis och utan mormor. Lång dag i Stockholm blev trevlig övernattning på Tyresö, där Signe fick träffa nygammal kompis, sexmånaders lilla I.

Så småningom på torsdagen kom vi hem igen, hela familjen, och igår gjorde vi om tricket från i tisdags, for iväg själva och lämnade snuttan med mormor. Vi hann med guidning på Vasamuseet om kvinnor i manskläder på 1600-talet, födelsedagsmingel i Åkeshov, sushimiddag och småningom förfest på Kungsholmen, och sen ny fest ute på Djurgården. Sen tog vi bilen hem vid halv två, och nu känner jag mig helt bakfull, fast veckan varit helnykter.

Men Signe fick nog något virus av sina Stockholmseskapader, hon är på dåligt humör och sover mycket. Så paraden hoppas över - idag blir det hemmamys.

Sur, och mat

"Men hon äter ju bra i alla fall, Signe, det är ju skönt att ni inte haft något trassel med att få henne att äta" kommenterade min mamma häromdagen. Nåja, säger jag om det. Det blir jag också sur över - när saker är jobbiga är det för att vi är för dåliga, och när saker är bra är det för att omständigheterna är lätta...

Nu råkar det vara så att Signe inte alls är särskilt lätt med maten. Hon har länge ätit väldigt, väldigt lite, och har en massa egna idéer om hur måltider ska gå till. Men det verkar lätt, för vi bråkar inte med henne. Vi är lyhörda och fantasifulla och jobbar på att maten ska vara något trevligt för oss alla tre, och det lyckas vi med också. Det är inte för att hon är så himla lätt - det är för att i just det här är vi just nu himla duktiga.

Hon vägrar bli matad (mormor får ibland, men vi får aldrig mata). Hon vägrar alla former av puréer och liknande, utan det enda hon kan äta är sånt hon kan äta själv. Och fram till för en månad sen hade hon bara två tänder, så det var lite klurigt. Nu har hon fyra, och det är lite lättare. Och så vill hon ju ha det vi har på våra tallrikar, så det gäller att hennes mat ser likadan ut.

Vissa dagar äter hon typ bara frukt, andra bara falukorv. Det går ju bra att göra så - men det är för att vi medvetet bestämt oss för att inte oroa oss. Så länge vi litar på henne och låter henne göra som hon vill så funkar det, men börjar vi jämföra med andra barn och tänka på en varierad kosthållning och annat läskigt så känns det genast sämre.

Och så har det ju funkat för att jag har ammat, för att vi vet att hon i alla fall fått i sig bröstmjölk, så att hon ätit nånting. Dagar då maten inte passat henne äter hon på nätterna istället. Jag vet inte om jag verkligen skulle vilja säga att hon är ovanligt lätt att ha att göra med när det gäller maten...

Mest för att nu märks en skillnad. När hon fick fyra tänder började hon äta mycket mer, och då började hon också amma mycket mindre. När vi for till svärföräldrarna och hon sov hos mormor hade hon redan börjat dra ner kraftigt på nattamningen, det märktes väldigt tydligt på mina bröst. Nu ammar hon mindre och äter mer vid måltiderna, och jag tror hon mer börjat äta som andra elvamånadersbebisar, med riktig mat och bröstmjölk som komplement, istället för att leva på frukt och bröstmjölk med en halv tugga korv här och där. Det märks skillnad, och det är skönt. Men enkelt vill jag inte säga att det varit.

Det är svårt, det här

Åtta dagars oavbruten sömn var grejen. Men nu är vi hemma igen, för oss själva igen, och tja, det är jobbigt. Det är så. Det är väldigt jobbigt för oss att vara mammor. Det är jobbigt att ta hand om Signe, och det är jobbigt att hantera vår vardag.

Jag önskar att det inte var så. Jag förstår inte riktigt varför det är så svårt. Men jag börjar bli sams med det faktum att det är det.

Det känns ibland som om det är så jädra lätt för alla andra. De tindrar med ögonen och deklarare att "jag älskar mina barn!" som om det var kärlek som fattades. Det är inte kärlek som fattas. Det är uthållighet och tålamod och gott humör, och hopp. Det där hoppet om att snart, snart går den här jobbiga perioden över. Snart snart blir det bra igen. Det hoppet fattas.

Eller folk som liknöjt konstaterar att nej, något samliv har de ju inte tid med, och tid för varandra finns ju inte, men det kommer ju sen, om några år. Och verkar lika nöjda för det. Good for you, liksom. Men jag kan inte vänta några år på att få tid med min partner. Jag funkar inte då. Jag går sönder.

För sanningen är den att som vi hade det på semestern nu, hos svärföräldrarna, så skulle jag vilja ha det hela tiden. Så skulle jag nog behöva ha det hela tiden för att må okej, i alla fall som det känns nu. Men jag skäms som fan över det, för det kändes som om jag knappt hade Signe alls.

Men jag skulle behöva få sova ostörda nätter. Många nätter i sträck. Jag skulle behöva få tid ensam med AB. Jag skulle behöva få några timmar varje dag utan ansvar, utan jobb. Inte bara stulna tio minuter här och var, inte bara fragmentarisk tid framför dator och teve som är helt villkorad av Signes humör och vad hon får tag på att leka med. Konversationer där vi törs röra vid även jobbiga ämnen, för vi vet att vi kan avsluta dem. Att få gosa på kvällen och somna tillsammans, utan spänningen att vi närsomhelst kan slitas isär. Lugn och ro. En känsla av att även jag har någon slags mänskligt värde, och mänsklig värdighet.

Jag skulle vilja ha det så jämt. Jag önskar att det inte var så. Jag önskar att jag var en bättre människa och en bättre förälder. Jag önskar att jag kunde må bra och få allt jag behövde i min egen familj, med min fru och mitt barn, och vara nöjd så.

Men som det ser ut nu verkar det inte som om jag kan det.

M-mm

Vi har givetvis envist stått emot alla goda råd och tips från BVC och andra om att inte ta upp Signe när hon skriker på natten, att inte amma, och liknande grejer för att få henne att sova bättre. Det är inte vår stil, helt enkelt. Så ingen fem-minuters-metod (5-mm) här, inte.

De senaste dagarna har vi dock, lite omedvetet, ägnat oss åt en uppenbarligen fungerande sömnmetod. Signe har två av de tre sista nätterna sovit sju (7!!!) timmar i sträck, ett definitivt rekord, och i bästa fall början på en trend. Således vill jag här beskriva den mycket effektiva mormors-metoden (M-mm).

Ta en i vanliga fall mycket ambitiös och närvarande ammande mamma, som samsover med sitt barn. Ge henne en väldigt elak virusinfektion. Placera henne i en sommarstuga med en mormor som säger "klart Signe ska sova med mig!", och få henne att inse att det är det enda rimliga. Dra ut på virusinfektionen en fyra, fem dar, så att när hon väl är frisk verkar det bara dumt att ändra sov-arrangemangen, som passar alla utom mammans samvete. Få tyst på samvetet med en folköl på bryggan, som hon kan dricka i fred med sin partner.

Se till att mormodern är lagom lomhörd, och utrusta henne med en vällingflaska. Låt den mycket snälla mormodern sova i samma rum som det kelsjuka, lättväckta barnet. Låt mormodern utan hörapparat ta upp barnet och söva henne _så fort mormodern hör barnet_. Det sista är viktigt. Inga hörhjälpmedel är tillåtna. Låt mormodern erbjuda nappflaska med tråkig välling, om barnet är hungrigt.

Låt det gå en sju åtta nätter. Klart.

Nu återstår bara att se om den goda sov-effekten håller i sig, när vi är hemma igen, med en inte alls lomhörd mamma med god och mysig bröstmjölk... Annars kanske metoden upprepas - även om jag undrar om inte virusinfektionen kan undvikas vid försök två.

Svammel

Hon är så stor på många sätt nu, vår lilla tjej. Hon traskar iväg på egna äventyr, på två stadiga ben och oftast med något roligt i handen. Snackar långa ramsor som vi inte förstår ett ord av, och vänder sig då och då om och vinkar. Nu när jag varit sjuk ett par dar verkar hon inte saknar mig nämnvärt. Hon blir glad när vi ses, och ammar gärna då, men annars är hon nöjd och trygg med mamma AB och mormor. Morfar får också bära runt henne nu, och häromnatten sov hon tydligen en sväng med honom, för att avlasta mormor. Hon är tryggare och tryggare med andra, och hittar på mer och mer egna grejer.

Vi pratade om det häromdan, jag och AB, att det verkar som om det vi trodde stämde. Att vi inte behöver pusha henne eller vänja henne eller träna henne att bli självständig. Det ligger i barns natur att söka sig utåt, med de trygga vuxna kvar som en säker hamn att återvända till när det behövs. Hon vet att vi finns där, redo att stötta i varje sekund. Piper hon så kommer vi. Gråter hon så tröstar vi. Blir hon rädd skyddar vi henne. Det är hon som bestämmer om det var läskigt, om det var något att gråta för, om det gjorde ont eller ej. Vi följer hennes signaler, och allting är precis så allvarligt som hon säger att det är.

Och det är så häftigt att det går att trösta. Att det kan vara mest synd om henne i hela världen i några minuter, och sen är det bra igen. Och att det går att finnas till hands hela hela tiden - och samtidigt få tid till annat. För hon behöver inte oss hela hela tiden. Hon behöver att vi finns där de där stunderna när hon vill ha oss, men sen vill hon gå tillbaka till sitt. Det funkar att ge förbehållslöst - då tar hon precis så mycket hon vill ha, och inte mer.

Hon får amma när hon vill. Nu ammar hon sisådär ett par tre gånger per dygn. Hon får sova nära någon så fort hon säger till. Nu sover hon i barnvagnen på dagarna, och själv i spjälsängen kanske tre timmar i början av natten. Hon får hur mycket uppmärksamhet och kärlek och tid som hon vill ha - och hon älskar att traska iväg på egna äventyr och leka själv med saker på golvet. Också.

Inte bara, såklart. Hon behöver oss massor massor fortfarande. Men det är ändå väldigt stort för en liten tjej som för tio månader sedan vägrade läggas ner överhuvudtaget och alltid ville sitta nära nära ett hjärta.

Om mycket lång tid, eller kanske relativt sett ganska kort tid, kommer hon att vara en vuxen människa. Som inte behöver oss hela tiden, utan ännu mera bara ibland, som inte vill sova med oss och inte ens vill sova i samma hus som oss. Som ska hitta en egen partner, en egen familj, ett eget liv. Den utvecklingen går hon emot hela tiden, varje dag, litegrann. Det känns skönt att veta att det är något som händer av sig självt, ingenting vi behöver skynda på eller oroa oss för att det aldrig ska hända. Det är så det går till, sakta men säkert.

Nån arbetskamrat till AB hade nämnt det barnpsykologer brukar säga, att "man inte kan skämma bort barn under ett år" och sagt att sen, sen måste man börja säga åt dem. Vi pratade lite om det, och jag tyckte med ens väldigt illa om det uttalandet. Kan man skämma bort barn över ett år, alltså?

Jag tror man kan låta sina familjemedlemmar kränka ens egna gränser, och att det är dåligt för alla inblandade. Och jag tror att det är vår uppgift som föräldrar att visa Signe vad som är viktigt för oss och hur vi gör saker i vår familj. Gör vi inte det blir det förstås dåligt. Men jag tror inte ett ögonblick att vi behöver vara rädda för att skämma bort henne.

Sånt som är genuint viktigt, som att inte slicka på vassa knivar, hoppa ner från bryggkanten eller dra skållhett kaffe över hela sig, det behöver vi inte fundera på om vi ska visa henner eller lära henne på något sätt - det kommer spontant. Resten kommer nog pö om pö - jag tror att hon så småningom, förmodligen tidigare än vad jag tror, kommer upptäcka att ingen av oss andra slänger maten på golvet, och liknande saker.

Och när det gäller våra gränser är det något vi jobbar med hela tiden, inte bara gentemot Signe utan gentemot varandra och vår familj och jobb och hela världen. Det är ett ständigt arbete att lyssna inåt och känna efter vad vi kan stå ut med och inte stå ut med i samröre med andra. Och där är det kanske inte Signe som ska flytta på sig i första hand hela tiden.

Allteftersom hon blir större och större och får ett större eget revir och går lite längre ifrån oss, så kommer vi anpassa oss efter det och förvänta oss mer respekt för våra personliga revir och sätta tydligare gränser för oss själva och vad vi går med på. Men det växer fram med tiden och i ständig förhandling - det behöver inte heller funderas så himla mycket på.

Signe ska inte behöva stå ut med att någon av oss blir arg eller bitter på henne för att vi inte själva kan säga ifrån om vad vi vill och inte vill, det ska hon slippa. Den typen av "bortskämdhet" är plågsam för alla inblandade, och det ska hon inte behöva bära. Men så länge alla är nöjda är allt bra. Oavsett vad det innebär i praktiken.

Sjuk, tänder och smultron

Semester i svärföräldrarnas sommarstuga. Vi har en egen liten sjöbod nere vid havet, och två nätter i rad har mormor tagit Signe på natten uppe i storstugan. Tyvärr är jag sjuk, så det är inte så vilsamt som det kunde ha varit. Men å andra sidan är det ett lysande ställe att vara sjuk på. Helpension med barnvakt och fantastisk utsikt. Inatt måste nog mormor sova, dock, men jag är fortfarande befriad av mitt onda virus, så AB tar natt-tjänsten. Kommer Signe någonsin sova på nätterna? Nånsin?

De två nya tänderna i överkäken har spökat i nån vecka nu och gör inte saken bättre. Nu är de helt framme, men vi anar två överkäks-kompisar till på ingång. Hå hå ja ja.

Nya tänder betydde visst också nytt amningsgrepp, för jag har fått blåsor igen. Man kan ju tycka att efter tio månaders lyckad amning borde vi kunna det här, men tänder i överkäken ställde visst till det. Vi ska jobba på det. Hursomhelst verkar det återigen som om Signe avvänjer sig alldeles själv. Eller ja, det bidrar säkert massor att hon sovit med mormor två nätter nu, och två nätter förra veckan, men det märks i alla fall på mina bröst att hon ammar mindre nu.

Jag är lite kluven. Jag gillar att amma. Men slutar hon så slutar hon, och det är okej det med. Då kan jag ha snygga behåar igen, och slipper visa brösten för främlingar. Vem vet, jag kanske till och med återutvecklar någon form av kroppslig integritet. Den försvann annars vid förlossningen och har inte återkommit sen dess.

Signe har också ätit sitt första egenplockade smultron, åkt båt för första gången, och lärt sig att ta sig ner för kanter med rumpan först, istället för huvudstupa. Mycket mycket bra grejer!

Semester

Nu har AB semester, och det var ytterst välbehövligt. Det hjälper, verkar det som, vi börjar bli mer oss själva. Men jag är sliten och ledsen och trött och har inga marginaler. Semestern ska användas till vila!

Signe har fått en tand till, så nu har hon tre, och vi misstänker starkt att även den fjärde är på väg. Hon går nu långa sträckor helt själv, tvärs över hela rum, innan hon sätter sig på rumpan, och kan vända om och huka sig ned och plocka upp saker med bibehållen balans. Så nu hävdar vi med bestämdhet att hon faktiskt kan gå. 10 månader gammal, och vi är mycket stolta.

Hon är för övrigt en otroligt bedårande unge, och fantastiskt söt. Finflicka!

Flyttrapport

Nu har vi flyttat, om tre dar har AB semester och det behöver vi. Signe snuttar runt i bara blöjan i vårt vardagsrum och verkar nöjd med livet. Hunden gillar att ha en uteplats att ha koll ifrån. Och jag gillar att inte ha några trappor.

Det är ett härke att flytta, även med fantastiska vänner och familj som hjälper till, men det är skönt att inte längre bo så förbaskat opraktiskt. Bilder kommer så fort bredbandet är igång...