Igår i kursen "Hälsopsykologi" så läste vi en vetenskaplig artikel som visade att låg socioekonomisk status (i denna amerikanska studie operationaliserat som "om föräldrarna ägde sitt hem") hos föräldrarna när man var liten påverkade hur benägen man var att bli sjuk om man blev utsatt för förkylningsvirus som vuxen.
De utsatte vuxna för virus, och bad dem fylla i enkäter om sin barndom, och sen såg de vilka som blev sjuka. Och då fanns det alltså ett starkt signifikant samband mellan föräldrarnas husägande i småbarnsåren och hur stor tendens dessa barn sen hade att bli sjuka som vuxna. Det påverkade inte om den socioekonomiska statusen ändrades senare under barndomen, och inte heller hur man hade det som vuxen.
Alltså: vi ska vara snälla mot små barn! Småbarnsföräldrar borde få mer stöd från samhället, det är viktigt hur små barn har det, det är viktigt att satsa på föräldraledighet, bra förskolor, hyfsat boende åt alla (det där med boendet var säkert en fungerande mätfaktor i Pittsburgh där studien gjordes - jag misstänker att skillnaden är stor mellan usla hyresområden och hyfsade villaområden där) och så vidare och så vidare. Det blev bara igen så tydligt att det är så himla viktigt hur man har det som liten!
Sen nämnde de här artikelförfattarna, som var läkare och forskade om förkylningar och stress, inte ens anknytning som faktor, vilket var klantigt av dem. Själv tror jag ju att det är det som är grejen, inte det eventuella husägandet...
Visar inlägg med etikett värderingar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett värderingar. Visa alla inlägg
tisdag 13 september 2011
lördag 20 augusti 2011
Födelsedagskalas och uppfostransreflexioner.
Nu är födelsedagskalaset vederbörligen avklarat. Med kissekattballonger och racerbilsballonger, ohemula mängder glass, presenter till Signe, och sen tio av hennes favoritvuxna som satt i en ring av stolar och soffor runt henne medan hon provade alla sina nya leksaker i lugn och ro. Riktigt riktigt roligt blev det.
När fina vännerna K och M skulle gå hem, Signes gudföräldrar, så påpekade dom väldigt smickrande att Signe ju inte alls var bortskämd eller insisterade på att få all uppmärksamhet, fast hon hade tio pers som tittade på henne och hade fått en massa saker. Att hon kunde vara i centrum utan att det spårade ur, ungefär. Och vad hade vi gjort för att det skulle bli så?
Och nu så här i efterhand så skäms jag lite över mitt svar, för jag missade en viktig del. Att en stor del av det har vi nog inte gjort särskilt mycket åt alls. Hon är sån, helt enkelt. Vi har haft tur att få en helt ljuvlig unge - eller i alla fall haft turen att vår unge just nu är alldeles ljuvlig. För ärligt talat, efter vårt första dryga år med Signe borde ju vi om några veta att man kan slita som ett djur som förälder, och ändå ha det väldigt tungt i vardagen och ett barn som inte alls är glatt eller med på noterna. Och om jag tar åt mig äran för att allt flyter så fint just nu, borde ju det betyda att det var mitt fel när Signe vaknade varannan timme, och var missnöjd hela tiden.
Och det tycker jag ju inte att det var.
Men det är en mänsklig egenskap har jag fått lära mig, som heter attributional bias - om nåt går bra är det ens egen förtjänst, och om nåt går dåligt är det någon annans fel...
Hursomhelst så sade jag att barn inte blir bortskämda av att få många saker eller mycket uppmärksamhet. Att jag tror att barn kan bli jobbigare om de får uppmärksamhet eller saker som de vill på ett oförutsägbart sätt - om de ibland blir lyssnade på, och ibland, slumpässigt, inte. Att det kan nog påverka så att det blir jobbigare. Och att om omvärlden låter sig bli trampade på, om de vuxna runtomkring inte skyddar sina egna gränser och tydligt gör saker som de inte själva vill, men ändå ställer upp på, då tror jag att det kan bli dåligt.
Såklart att man hela tiden gör saker man inte vill - jag skulle mycket hellre sova till halv nio än gå upp och byta blöja vid sexsnåret på morgonen, och jag skulle mycket hellre äta min egen mat i lugn och ro än mata nån som samtidigt försöker sno min gaffel. Och så vidare. Men jag blir inte bitter av att göra de sakerna. Jag tänker inga elaka saker. Och det tror jag är viktigt. Att man skyddar sig själv och tar hand om sig själv så mycket man kan, och sätter gränser för vad man ställer upp på - för annars tror jag man kan göra sitt barn illa. Genom att barnet får för mycket ansvar, för mycket skuld, över saker det inte kan påverka. Det är väl vad jag skulle kalla bortskämd.
Att hon har massor med människor som älskar henne, och två mammor som spontant oftast helt enkelt vill göra det hon vill, och vill ge henne det hon ber om, det tror jag inte är ett dugg dåligt. Tvärtom.
Och tja, jag tänker nog ta åt mig äran så länge hon är så här himla rolig och lätt att vara med och allmänt underbar. Om det ändras i framtiden kommer jag säkert hitta andra förklaringsmodeller...
När fina vännerna K och M skulle gå hem, Signes gudföräldrar, så påpekade dom väldigt smickrande att Signe ju inte alls var bortskämd eller insisterade på att få all uppmärksamhet, fast hon hade tio pers som tittade på henne och hade fått en massa saker. Att hon kunde vara i centrum utan att det spårade ur, ungefär. Och vad hade vi gjort för att det skulle bli så?
Och nu så här i efterhand så skäms jag lite över mitt svar, för jag missade en viktig del. Att en stor del av det har vi nog inte gjort särskilt mycket åt alls. Hon är sån, helt enkelt. Vi har haft tur att få en helt ljuvlig unge - eller i alla fall haft turen att vår unge just nu är alldeles ljuvlig. För ärligt talat, efter vårt första dryga år med Signe borde ju vi om några veta att man kan slita som ett djur som förälder, och ändå ha det väldigt tungt i vardagen och ett barn som inte alls är glatt eller med på noterna. Och om jag tar åt mig äran för att allt flyter så fint just nu, borde ju det betyda att det var mitt fel när Signe vaknade varannan timme, och var missnöjd hela tiden.
Och det tycker jag ju inte att det var.
Men det är en mänsklig egenskap har jag fått lära mig, som heter attributional bias - om nåt går bra är det ens egen förtjänst, och om nåt går dåligt är det någon annans fel...
Hursomhelst så sade jag att barn inte blir bortskämda av att få många saker eller mycket uppmärksamhet. Att jag tror att barn kan bli jobbigare om de får uppmärksamhet eller saker som de vill på ett oförutsägbart sätt - om de ibland blir lyssnade på, och ibland, slumpässigt, inte. Att det kan nog påverka så att det blir jobbigare. Och att om omvärlden låter sig bli trampade på, om de vuxna runtomkring inte skyddar sina egna gränser och tydligt gör saker som de inte själva vill, men ändå ställer upp på, då tror jag att det kan bli dåligt.
Såklart att man hela tiden gör saker man inte vill - jag skulle mycket hellre sova till halv nio än gå upp och byta blöja vid sexsnåret på morgonen, och jag skulle mycket hellre äta min egen mat i lugn och ro än mata nån som samtidigt försöker sno min gaffel. Och så vidare. Men jag blir inte bitter av att göra de sakerna. Jag tänker inga elaka saker. Och det tror jag är viktigt. Att man skyddar sig själv och tar hand om sig själv så mycket man kan, och sätter gränser för vad man ställer upp på - för annars tror jag man kan göra sitt barn illa. Genom att barnet får för mycket ansvar, för mycket skuld, över saker det inte kan påverka. Det är väl vad jag skulle kalla bortskämd.
Att hon har massor med människor som älskar henne, och två mammor som spontant oftast helt enkelt vill göra det hon vill, och vill ge henne det hon ber om, det tror jag inte är ett dugg dåligt. Tvärtom.
Och tja, jag tänker nog ta åt mig äran så länge hon är så här himla rolig och lätt att vara med och allmänt underbar. Om det ändras i framtiden kommer jag säkert hitta andra förklaringsmodeller...
fredag 15 juli 2011
Min första tanke till nån annan.
Jag har börjat tänka på vad jag skulle vilja säga till nån annan om det här med att bli gravid och få barn, vad jag har lärt mig och vad jag önskade att jag hade vetat.
En grej jag vet att jag tänkte ofta första året var "Varför sade ingen att det är så här jobbigt??!!". Och grejen är ju den att jo, det sade ju alla. Hela tiden. Men jag trodde dem inte, precis som jag känner att jag inte blir riktigt trodd när jag försöker berätta för andra om hur det var för oss. För folk som inte har barn ännu, och för dem som har det men som inte har, tja, den här sortens barn. Som har en annan sort, den där sorten som sover när de är trötta och äter när de är hungriga och är glada däremellan. Som går att förstå sig på, som blir nöjda när de får det de behöver, och som inte vaknar när en knappnål faller. De som har den sortens barn - de fattar inte heller.
Ibland träffar jag förstås nån som fattar. Nån som också haft ett ständigt missnöjt barn som "aldrig" sover (givetvis sover barnet ibland. Men kanske en åtta, tio timmar per dygn istället för en fjorton, och i oroliga tjugominuterspass under ständig aktivitet, som avbryts med arga förtvivlade skrik. Det räknas som att aldrig sova. Faktiskt.). Så okej, en del fattar. Men nästan alla reagerar som jag gjorde innan jag fick barn - en slags oförmåga att tro på att det faktiskt kan vara så illa. För om det vore så, så skulle väl ingen skaffa barn? Eller i alla fall skulle de inte överleva. Eller man skulle inte skaffa mer än ett.
Men de (flesta) överlever visst, och en del av dem får till och med syskon.
Jag önskar att jag hade vetat det, för jag önskar att jag hade sluppit det dåliga samvetet. Tanken att "alla andra kan, varför kan inte jag?". Idén att jag skulle fixa allt själv, eller åtminstone att jag och AB skulle fixa allt bara vi två. De idéerna. Om jag hade varit inställd på att det skulle bli apjobbigt hade jag kanske kunnat vara snällare mot mig själv och mindre dömande. Så tänker jag.
Så det är väl det första, min första tanke till en annan mamma. Döm dig inte! Det är precis så jobbigt som det känns. Man blir inte av med sömnbehov och annat mänskligt med fostervattnet. Man är fortfarande människa. Man behöver fortfarande saker. Be om hjälp - den hjälp du själv vill ha (och inte bara den folk vill ge för att de tycker det är roligt). Och skippa det dåliga samvetet helt.
Sen vet jag att alla sade att "det går över" och "det är bara en kort tid" och det är både sant och inte sant. Så här i efterhand ser jag ju att det gick över. Till slut. Och jag minns inte så mycket av det (för sömn behövs för att lagra saker i långtidsminnet...) så jag minns det som kort. Men. Där mitt i natten, när man går under av trötthet och förtvivlan, och den enda man möjligen skulle kunna väcka och be om hjälp är nån som inte fick sova natten innan och som man behöver ska funka under dagen som kommer (för själv kommer man inte göra det) - då hjälper det inte att det snart går över, om snart räknas i månader. Då hjälper bara riktig hjälp. Konkret hjälp.
Och medlidande. Medlidande funkar också. Oväntat bra, faktiskt.
Så - mindre dåligt samvete, kanske. Och skaffa alla resurser som går.
En grej jag vet att jag tänkte ofta första året var "Varför sade ingen att det är så här jobbigt??!!". Och grejen är ju den att jo, det sade ju alla. Hela tiden. Men jag trodde dem inte, precis som jag känner att jag inte blir riktigt trodd när jag försöker berätta för andra om hur det var för oss. För folk som inte har barn ännu, och för dem som har det men som inte har, tja, den här sortens barn. Som har en annan sort, den där sorten som sover när de är trötta och äter när de är hungriga och är glada däremellan. Som går att förstå sig på, som blir nöjda när de får det de behöver, och som inte vaknar när en knappnål faller. De som har den sortens barn - de fattar inte heller.
Ibland träffar jag förstås nån som fattar. Nån som också haft ett ständigt missnöjt barn som "aldrig" sover (givetvis sover barnet ibland. Men kanske en åtta, tio timmar per dygn istället för en fjorton, och i oroliga tjugominuterspass under ständig aktivitet, som avbryts med arga förtvivlade skrik. Det räknas som att aldrig sova. Faktiskt.). Så okej, en del fattar. Men nästan alla reagerar som jag gjorde innan jag fick barn - en slags oförmåga att tro på att det faktiskt kan vara så illa. För om det vore så, så skulle väl ingen skaffa barn? Eller i alla fall skulle de inte överleva. Eller man skulle inte skaffa mer än ett.
Men de (flesta) överlever visst, och en del av dem får till och med syskon.
Jag önskar att jag hade vetat det, för jag önskar att jag hade sluppit det dåliga samvetet. Tanken att "alla andra kan, varför kan inte jag?". Idén att jag skulle fixa allt själv, eller åtminstone att jag och AB skulle fixa allt bara vi två. De idéerna. Om jag hade varit inställd på att det skulle bli apjobbigt hade jag kanske kunnat vara snällare mot mig själv och mindre dömande. Så tänker jag.
Så det är väl det första, min första tanke till en annan mamma. Döm dig inte! Det är precis så jobbigt som det känns. Man blir inte av med sömnbehov och annat mänskligt med fostervattnet. Man är fortfarande människa. Man behöver fortfarande saker. Be om hjälp - den hjälp du själv vill ha (och inte bara den folk vill ge för att de tycker det är roligt). Och skippa det dåliga samvetet helt.
Sen vet jag att alla sade att "det går över" och "det är bara en kort tid" och det är både sant och inte sant. Så här i efterhand ser jag ju att det gick över. Till slut. Och jag minns inte så mycket av det (för sömn behövs för att lagra saker i långtidsminnet...) så jag minns det som kort. Men. Där mitt i natten, när man går under av trötthet och förtvivlan, och den enda man möjligen skulle kunna väcka och be om hjälp är nån som inte fick sova natten innan och som man behöver ska funka under dagen som kommer (för själv kommer man inte göra det) - då hjälper det inte att det snart går över, om snart räknas i månader. Då hjälper bara riktig hjälp. Konkret hjälp.
Och medlidande. Medlidande funkar också. Oväntat bra, faktiskt.
Så - mindre dåligt samvete, kanske. Och skaffa alla resurser som går.
Påminnelse...
Idag skulle jag behöva bli påmind om att jag hade dåliga dagar även innan Signe kom. En massa av dem, faktiskt. Jag har haft fler genuint lyckliga stunder sen vi fick Signe än jag tror jag haft nånsin i mitt liv förut.
Men.
Just nu. Just denna stund. Så är jag lite less.
Så kan det ju också vara.
Men.
Just nu. Just denna stund. Så är jag lite less.
Så kan det ju också vara.
fredag 27 maj 2011
Begränsa amningen
På sistone har det liksom smugit in ett avstånd mellan mig och Signe, det känns som om jag aldrig är med henne, som om jag hela tiden håller henne på avstånd. Som om jag värjer mig lite, även när vi är tillsammans. Det har gnagt lite i bakhuvudet, och nu har jag plockat fram det och insett att nej, jag vill ju inte amma lika mycket längre. Nu räcker det. Hon känns för stor och jag känner mig nöjd, hon är snart två år nu och jag har ledsnat. Inte helt, det är fortfarande mysigt ganska ofta, men inte tillräckligt ofta. Inte tillräckligt mysigt.
Så idag sade jag att nej, jag vill inte. "Jag vill jättegärna amma på morgonen, och jag vill jättegärna amma på kvällen när du ska sova, men inte på dan. Då vill jag inte. Jag älskar dig, och jag vill jättegärna sitta här med dig i knäet, vi kan kramas och..."
Nej. Inget kramas. Illskrik och tårar och sen bort bort bort med den dumma mamman. "Annan mamma! Annan mamma!". Jag dög inte. Ville jag inte amma ville hon till mamma AB istället.
Det gjorde ont!
Tre gånger hittills idag har det blivit så, och mammahjärtat är små små skärvor. Däremellan är det bra - och bättre än tidigare. Jag tror amningen legat emellan oss, jag tror det tärt på mig att jag inte är bekväm med det längre. Och det är viktigare för mig att vi har en bra relation överlag, än att vi har just en amningsrelation.
Men bläää. Ledsen idag.
Så idag sade jag att nej, jag vill inte. "Jag vill jättegärna amma på morgonen, och jag vill jättegärna amma på kvällen när du ska sova, men inte på dan. Då vill jag inte. Jag älskar dig, och jag vill jättegärna sitta här med dig i knäet, vi kan kramas och..."
Nej. Inget kramas. Illskrik och tårar och sen bort bort bort med den dumma mamman. "Annan mamma! Annan mamma!". Jag dög inte. Ville jag inte amma ville hon till mamma AB istället.
Det gjorde ont!
Tre gånger hittills idag har det blivit så, och mammahjärtat är små små skärvor. Däremellan är det bra - och bättre än tidigare. Jag tror amningen legat emellan oss, jag tror det tärt på mig att jag inte är bekväm med det längre. Och det är viktigare för mig att vi har en bra relation överlag, än att vi har just en amningsrelation.
Men bläää. Ledsen idag.
måndag 11 april 2011
Pyskolog ska jag bli...
...när jag blir stor.
Det är nåt häftigt i det här jag ska göra i framtiden. Det här psykologandet. Det är nåt häftigt, nåt magiskt, med det. Och nåt lite lätt sadistiskt.
Jag har iakttagit min handledare i åtta veckor nu, i samtal med patienter, och sett hur han liksom lutar sig framåt och fokuserar när personen mittemot honom börjar vrida sig och stamma lite. När det är nåt som händer. När det är nåt som gör ont och känns jobbigt. Och jag har hållit andan när han på ett till synes självklart sätt ställt den där frågan som hänger i luften, det där man undrar men inte i vanliga fall skulle ha frågat efter. Det där "hur känns det då?", eller oftare "när det blir så, vad gör du då?". När han letat sig fram till det ömma stället och petat på det. Den mentala motsvarigheten till "om jag trycker här, gör det ont då?"
Och jag har tittat och lyssnat och sett honom göra det, och undrat hur han vågar. Och idag har jag haft min alldeles egna patient, som kommer till möten med just mig, som berättar saker för just mig, som ska bli hjälpt av just mig. Och jag har vågat göra så jag också. Jag har vågat säga "nu ska vi prova det här som känns lite otäckt, och så ska vi stanna kvar i det, och låta det vara otäckt och se vad som händer".
Det var häftigt. Det är ett häftigt yrke, det här. Och jag tror jag kommer vara bra på det.
Tjoho!
Det är nåt häftigt i det här jag ska göra i framtiden. Det här psykologandet. Det är nåt häftigt, nåt magiskt, med det. Och nåt lite lätt sadistiskt.
Jag har iakttagit min handledare i åtta veckor nu, i samtal med patienter, och sett hur han liksom lutar sig framåt och fokuserar när personen mittemot honom börjar vrida sig och stamma lite. När det är nåt som händer. När det är nåt som gör ont och känns jobbigt. Och jag har hållit andan när han på ett till synes självklart sätt ställt den där frågan som hänger i luften, det där man undrar men inte i vanliga fall skulle ha frågat efter. Det där "hur känns det då?", eller oftare "när det blir så, vad gör du då?". När han letat sig fram till det ömma stället och petat på det. Den mentala motsvarigheten till "om jag trycker här, gör det ont då?"
Och jag har tittat och lyssnat och sett honom göra det, och undrat hur han vågar. Och idag har jag haft min alldeles egna patient, som kommer till möten med just mig, som berättar saker för just mig, som ska bli hjälpt av just mig. Och jag har vågat göra så jag också. Jag har vågat säga "nu ska vi prova det här som känns lite otäckt, och så ska vi stanna kvar i det, och låta det vara otäckt och se vad som händer".
Det var häftigt. Det är ett häftigt yrke, det här. Och jag tror jag kommer vara bra på det.
Tjoho!
torsdag 17 februari 2011
Vitsen med att vänta
Jag tycker det är så coolt att det går att förhandla med Signe. Att det går att säga vad man vill och sen vänta in henne. Så gör jag ofta. Jag säger vad jag vill och de gånger hon säger nej, eller bara inte svarar, så upprepar jag mig en eller kanske två gånger. Och sen slutar jag. Går därifrån, gör något annat. Och kanske sju av tio gånger gör hon det jag bad om en liten stund senare.
Häromdan handlade det om tröjor. Hon gick omkring i bara byxorna och jag minns inte riktigt om det var för att det såg kallt ut eller om vi skulle nånstans, hursom så ville jag ha en tröja på henne. Så jag tog fram två tröjor och höll fram dem och sade att "vill du ha den eller den?". "Nä!" sade Signe. Jag frågade ett par gånger till, men nej, hon ville inte ha någon av dem. Då lade jag dem på golvet, och gick och gjorde något annat i köket istället. Så viktigt var det liksom inte.
Två minuter senare kommer hon med en av tröjorna (den lila av dem, givetvis) och vill ha den på sig. Hon behövde liksom bara få fundera på saken en stund. Och jag måste inte vinna varje strid, eller bli sur för att hon inte gör som jag vill. Det räcker väldigt långt med att bara tala om vad jag tycker, och sen lämna ämnet. Mycket, mycket skönare än att försöka tvinga henne - det går ju, hon är ju mycket mindre än mig, men det går inte utan att hon blir förtvivlad. Och det är få saker som är så viktiga.
Häromdan handlade det om tröjor. Hon gick omkring i bara byxorna och jag minns inte riktigt om det var för att det såg kallt ut eller om vi skulle nånstans, hursom så ville jag ha en tröja på henne. Så jag tog fram två tröjor och höll fram dem och sade att "vill du ha den eller den?". "Nä!" sade Signe. Jag frågade ett par gånger till, men nej, hon ville inte ha någon av dem. Då lade jag dem på golvet, och gick och gjorde något annat i köket istället. Så viktigt var det liksom inte.
Två minuter senare kommer hon med en av tröjorna (den lila av dem, givetvis) och vill ha den på sig. Hon behövde liksom bara få fundera på saken en stund. Och jag måste inte vinna varje strid, eller bli sur för att hon inte gör som jag vill. Det räcker väldigt långt med att bara tala om vad jag tycker, och sen lämna ämnet. Mycket, mycket skönare än att försöka tvinga henne - det går ju, hon är ju mycket mindre än mig, men det går inte utan att hon blir förtvivlad. Och det är få saker som är så viktiga.
fredag 11 februari 2011
Det händer mycket nu
För första gången sen vi lyckades övertala Signe om att hon kan somna in av egen kraft protesterade hon vid läggningen. Det har annars gått hur bra som helst i en dryg månad. Men inte ikväll. Eller egentligen har hon sömnstrulat hela veckan, en natt sov hon obrutet men annars har det varit strul strul strul. Skillnaden är att vi är i ett helt annat skick att hantera det. Men det är förstås jobbigt ändå.
Och så strular hon i största allmänhet - jag tror det händer mycket för henne nu. Nya ord rasslar in dagligen, det är som om hon smakar på dem. Och så är det som att hon måste testa allting på nytt. Får jag dricka badvattnet? Inte? Men nu då? Eller nu? Måste jag ha blöja? Måste jag ta på kläderna? Kan jag säga nej? Tydligen. Kan jag göra det igen, och igen och igen och igen? Inte? Total förtvivlan.
Och varje morgon frågan "måste jag verkligen gå till förskolan idag?". Hon protesterar och springer undan och tja, vill inte. Tills jag bekräftar att hon inte vill. Och säger att hon ska ändå. Då är det okej, sen tar vi på overallen och rullar iväg och allt är helt okej, även när jag går ifrån henne. Men hon måste liksom kolla.
Ja, och så får hon tokutbrott när vi inte gör som hon säger, eller inte förstår henne. Det har hon förstås alltid fått, men nu är de intensivare igen, och kommer snabbare. Och hon gör oss illa, rycker mina glasögon och nyps och rivs och drar i håret, fast vi säger nej och aj. Så det händer mycket. Av och till, egentligen större delen av tiden, är hon på soligt humör. Men det här trotset, ilskan, tvärtemotet, ligger och bubblar väldigt nära ytan.
Och ikväll ville hon inte sova i sin säng. Hon ville sova, och några gånger bad hon om att bli buren till sängen, men när hon fick klart för sig att hon skulle stanna där protesterade hon. Vi ägnade en halvtimme åt att förhandla om saken, en stund i min famn och sen ner i sängen, och så upp igen efter protester. Vi pratade, eller jag pratade och hon reagerade och nickade och skakade på huvudet och tyckte saker.
Till slut satt vi färdigpratade i hennes mörka sovrum, hon hade slappnat av i min famn och jag sade att nu, älsklingen, nu ska vi lägga dig i din säng och så ska du sova där. Och sen lade jag ner henne, fast hon skakat på huvudet och sagt att nej, det skulle hon inte.
Hon var trött och låg ner, men protesterade med rösten. Hon skrek, och grät, och skrek, förbannad som bara den. Men rätt ner i kudden, hon försökte inte sätta sig upp eller få tag på mig. Det var som att hon köpte det jag sade, men inte höll med om det. Hon skrek kanske nån minut, och jag var väl på gränsen till att ge upp när hon tystnade och somnade, medan jag strök henne över ryggen.
Det var första gången någonsin jag inte tagit upp henne när hon velat. Men det var så tydligt att tja, att hon mest testade vad som gällde. Att hon var arg, inte förtvivlad. Och det spelar ju in att jag vet att hon kan, och att vi hade pratat om det innan. Att vi båda visste vad som pågick.
Nu sover hon. Vi får väl se hur det blir inatt. Det känns som att det kan gå åt vilket håll som helst. Det är fullt möjligt att vi inte hör av henne igen förrän imorgon bitti. Det är lika möjligt att hon skriker om fem minuter och inte vill vara ensam mer i natt. Det andra alternativet är väl i och för sig mer troligt, men det är inte självklart att det blir så.
Vi får se, helt enkelt.
Och så strular hon i största allmänhet - jag tror det händer mycket för henne nu. Nya ord rasslar in dagligen, det är som om hon smakar på dem. Och så är det som att hon måste testa allting på nytt. Får jag dricka badvattnet? Inte? Men nu då? Eller nu? Måste jag ha blöja? Måste jag ta på kläderna? Kan jag säga nej? Tydligen. Kan jag göra det igen, och igen och igen och igen? Inte? Total förtvivlan.
Och varje morgon frågan "måste jag verkligen gå till förskolan idag?". Hon protesterar och springer undan och tja, vill inte. Tills jag bekräftar att hon inte vill. Och säger att hon ska ändå. Då är det okej, sen tar vi på overallen och rullar iväg och allt är helt okej, även när jag går ifrån henne. Men hon måste liksom kolla.
Ja, och så får hon tokutbrott när vi inte gör som hon säger, eller inte förstår henne. Det har hon förstås alltid fått, men nu är de intensivare igen, och kommer snabbare. Och hon gör oss illa, rycker mina glasögon och nyps och rivs och drar i håret, fast vi säger nej och aj. Så det händer mycket. Av och till, egentligen större delen av tiden, är hon på soligt humör. Men det här trotset, ilskan, tvärtemotet, ligger och bubblar väldigt nära ytan.
Och ikväll ville hon inte sova i sin säng. Hon ville sova, och några gånger bad hon om att bli buren till sängen, men när hon fick klart för sig att hon skulle stanna där protesterade hon. Vi ägnade en halvtimme åt att förhandla om saken, en stund i min famn och sen ner i sängen, och så upp igen efter protester. Vi pratade, eller jag pratade och hon reagerade och nickade och skakade på huvudet och tyckte saker.
Till slut satt vi färdigpratade i hennes mörka sovrum, hon hade slappnat av i min famn och jag sade att nu, älsklingen, nu ska vi lägga dig i din säng och så ska du sova där. Och sen lade jag ner henne, fast hon skakat på huvudet och sagt att nej, det skulle hon inte.
Hon var trött och låg ner, men protesterade med rösten. Hon skrek, och grät, och skrek, förbannad som bara den. Men rätt ner i kudden, hon försökte inte sätta sig upp eller få tag på mig. Det var som att hon köpte det jag sade, men inte höll med om det. Hon skrek kanske nån minut, och jag var väl på gränsen till att ge upp när hon tystnade och somnade, medan jag strök henne över ryggen.
Det var första gången någonsin jag inte tagit upp henne när hon velat. Men det var så tydligt att tja, att hon mest testade vad som gällde. Att hon var arg, inte förtvivlad. Och det spelar ju in att jag vet att hon kan, och att vi hade pratat om det innan. Att vi båda visste vad som pågick.
Nu sover hon. Vi får väl se hur det blir inatt. Det känns som att det kan gå åt vilket håll som helst. Det är fullt möjligt att vi inte hör av henne igen förrän imorgon bitti. Det är lika möjligt att hon skriker om fem minuter och inte vill vara ensam mer i natt. Det andra alternativet är väl i och för sig mer troligt, men det är inte självklart att det blir så.
Vi får se, helt enkelt.
torsdag 20 januari 2011
"Inskolning utan gråt"-metoden
Idag, alltså dag nio av inskolning med heldagar, så lossnade det för Signe. Nu är det okej, nu kan jag lämna. Det är liksom det här läget jag har väntat på. Idag var jag borta ca 40 min på förmiddagen. Signe pep till när jag gick, men tystnade så fort jag var utom synhåll, och när jag kom tillbaka blev hon lite glad när hon fick syn på mig, och kom fram till mig, men i sakta mak liksom. Först lekte hon två sekunder till med det hon höll på med, och sen hade hon tid att hälsa ordentligt... Ingen panik, ingen ångest, inte ens lite oro. Glad att se mig, såklart, men ingen känsla av att jag räddade henne från något. Så skönt!
Jag tänkte redan från början att jag inte ville att Signe skulle behöva vara ledsen eller gråta vid inskolningen, vilket de andra barnen har gjort rätt mycket. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vad jag menar med "utan gråt", och jag menar så här:
1) När jag går vill jag kunna vara borta tills Signe slutat gråta och vara ledsen, för att det inte ska bli alldeles fel inlärning.
2) Jag vill inte att hon ska gråta mer än max nån minut, helst inte mer än 30 sekunder, och
3) jag vill inte att hon ska vara särskilt stressad eller bli väldigt ängslig under tiden jag är borta.
För att de kraven ska kunna uppfyllas samtidigt måste hon vara någorlunda trygg där hon är, och innan hon är det vill jag inte lämna henne alls, får då blir det bara fel.
Alltså har jag suttit i åtta dagar som mesigaste inskolningsmamman på hela förskolan (totalt 140 barn...) medan de andra mammorna och papporna har lämnat sina telningar längre och längre stunder för varje dag. Och jag har bara suttit där i lekrummet med min pekmobil och funnits på plats för Signe. Det har förekommit ett visst grupptryck från de andra föräldrarna kan man säga... Och en massa försäkringar från förskolepersonal om att det är bara att lämna, jag ska inte vara ängslig, det kommer gå så bra så bra. Alla barn gråter lite, det går över. Osv osv.
Men jag har inte varit ängslig. Jag har haft en plan! :-)
Det känns så skönt att det blev som jag trodde, att jag hade rätt. Att min strategi funkade för mig och Signe. Imorgon är hon ledig, men på måndag tror jag att jag kommer kunna vara borta en mycket längre stund, och det kommer förmodligen gå ganska gråt- och ångestfritt. Det är i alla fall vad jag tror kommer hända - och jag har ju haft rätt hittills. Skynda långsamt är bra grejer!
Jag tänkte redan från början att jag inte ville att Signe skulle behöva vara ledsen eller gråta vid inskolningen, vilket de andra barnen har gjort rätt mycket. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vad jag menar med "utan gråt", och jag menar så här:
1) När jag går vill jag kunna vara borta tills Signe slutat gråta och vara ledsen, för att det inte ska bli alldeles fel inlärning.
2) Jag vill inte att hon ska gråta mer än max nån minut, helst inte mer än 30 sekunder, och
3) jag vill inte att hon ska vara särskilt stressad eller bli väldigt ängslig under tiden jag är borta.
För att de kraven ska kunna uppfyllas samtidigt måste hon vara någorlunda trygg där hon är, och innan hon är det vill jag inte lämna henne alls, får då blir det bara fel.
Alltså har jag suttit i åtta dagar som mesigaste inskolningsmamman på hela förskolan (totalt 140 barn...) medan de andra mammorna och papporna har lämnat sina telningar längre och längre stunder för varje dag. Och jag har bara suttit där i lekrummet med min pekmobil och funnits på plats för Signe. Det har förekommit ett visst grupptryck från de andra föräldrarna kan man säga... Och en massa försäkringar från förskolepersonal om att det är bara att lämna, jag ska inte vara ängslig, det kommer gå så bra så bra. Alla barn gråter lite, det går över. Osv osv.
Men jag har inte varit ängslig. Jag har haft en plan! :-)
Det känns så skönt att det blev som jag trodde, att jag hade rätt. Att min strategi funkade för mig och Signe. Imorgon är hon ledig, men på måndag tror jag att jag kommer kunna vara borta en mycket längre stund, och det kommer förmodligen gå ganska gråt- och ångestfritt. Det är i alla fall vad jag tror kommer hända - och jag har ju haft rätt hittills. Skynda långsamt är bra grejer!
torsdag 2 december 2010
Arg
Vi har jobbat i tre nätter nu, ger Signe sömnmedicin vid nattningen och lägger henne fortfarande vaken i sängen när hon ska somna. Och gör så lite som möjligt om hon vaknar på natten, börjar med att lyssna att hon verkligen är vaken, och då bara hyssjar åt henne. Blir hon ledsen på riktigt eller inte kan slappna av klappar vi på henne eller sjunger för henne, i sängen. Står hon och sträcker sig upp ur sängen och gråter tar jag upp henne och lugnar henne, och lägger ner henne i sängen igen när hon är lugn.
Hittills har hon sovit all sömn i spjälsängen tre nätter i rad. Flera gånger har hon somnat om av sig självt, fast vi hört att hon är vaken, eller med bara hyssjanden. Det är helt fantastiskt, tycker jag. Enorma framsteg på så kort tid. Inte minst eftersom sömnmedlet inte haft tid att verka när vi lägger henne för kvällen, för det tar en liten stund, så det är helt opåverkat. Medlet gör henne tröttare under natten, så hon väcker oss inte lika ofta, och det är skönt.
Idag pratade jag med psykologen på special-BVC, som vi har kontakt med. Det var första gången sen vi satt igång här hemma. När jag berättade om vad vi gör och hur det gått fick jag en lång uppläxning och förmaningstal. Vi gör alldeles för mycket. Vi borde inte gå in till Signe alls. Möjligen stå utanför dörren och hyssja. Annars visar vi inte för henne vad vi vill. Annars går det alldeles för långsamt. Annars hinner hon ju inte lära om innan vi inte använder sömnmedicinen längre. "Sömnigare än så här blir hon inte." Det är bara att låta henne bli ledsen och skrika. Det är bara att "stålsätta sig".
Alltihop med en röst och ett ordval som om jag inte förstått vad det handlar. Som om jag bara är svag och viljelös och måste skärpa mig. Som om jag vore lite dum.
Jag tycker det var så jädra dumt att jag blir alldeles arg och ledsen av att tänka på det. För att inte tala om vad jag blev när jag faktiskt pratade med henne.
Nej, jag tänker inte låta min dotter skrika utan att trösta henne. Absolut inte. Och att framhålla det som att det är enda sättet att få henne att sova är helt enkelt inte sant, och dessutom rätt drygt.
Så mycket för det stödet. Och henne ska jag dela yrke med...
Hittills har hon sovit all sömn i spjälsängen tre nätter i rad. Flera gånger har hon somnat om av sig självt, fast vi hört att hon är vaken, eller med bara hyssjanden. Det är helt fantastiskt, tycker jag. Enorma framsteg på så kort tid. Inte minst eftersom sömnmedlet inte haft tid att verka när vi lägger henne för kvällen, för det tar en liten stund, så det är helt opåverkat. Medlet gör henne tröttare under natten, så hon väcker oss inte lika ofta, och det är skönt.
Idag pratade jag med psykologen på special-BVC, som vi har kontakt med. Det var första gången sen vi satt igång här hemma. När jag berättade om vad vi gör och hur det gått fick jag en lång uppläxning och förmaningstal. Vi gör alldeles för mycket. Vi borde inte gå in till Signe alls. Möjligen stå utanför dörren och hyssja. Annars visar vi inte för henne vad vi vill. Annars går det alldeles för långsamt. Annars hinner hon ju inte lära om innan vi inte använder sömnmedicinen längre. "Sömnigare än så här blir hon inte." Det är bara att låta henne bli ledsen och skrika. Det är bara att "stålsätta sig".
Alltihop med en röst och ett ordval som om jag inte förstått vad det handlar. Som om jag bara är svag och viljelös och måste skärpa mig. Som om jag vore lite dum.
Jag tycker det var så jädra dumt att jag blir alldeles arg och ledsen av att tänka på det. För att inte tala om vad jag blev när jag faktiskt pratade med henne.
Nej, jag tänker inte låta min dotter skrika utan att trösta henne. Absolut inte. Och att framhålla det som att det är enda sättet att få henne att sova är helt enkelt inte sant, och dessutom rätt drygt.
Så mycket för det stödet. Och henne ska jag dela yrke med...
söndag 28 november 2010
Sova hela natten?
Efter artikeln i Metro härom veckan om Anna Wahlgrens sova-hela-natten-kur har jag börjat läsa en del på hennes forum, och diskuterat om metoden på andra forum, bla en facebookgrupp som har invändningar.
Det finns rätt mycket jag reagerat på, men just ikväll är det framförallt en aspekt jag funderar över. Det är vad man egentligen ser som problem. I två trådar på AWs forum skriver mammor in och ber om hjälp som de beskriver som väldigt betungande och krisartade, och de är djupt bekymrade och undrar om en SHN-kur skulle kunna avhjälpa problemet.
I det ena fallet är det en treåring som bara sover 10-11 timmar per natt istället för det föreskrivna 12. I det andra fallet
fallet är det en 22-månaders som nyss fått ett småsyskon som visserligen sover gott 11 timmar varje natt men som tar 1-2 timmar att lägga varje kväll Han är inte ledsen, men har lite svårt att komma till ro.
De kurar, det verkar gå bra för dem, och i det första fallet så blir mamman lugnad att 12 timmar är mer en rekommendation, att hon inte behöver vara orolig. Så det är i sig inget att vara upprörd över. Det jag funderar över är tonläget. De låter så oroliga!
Det är en sån kris! Ungen följer ju inte rekommendationerna. Tänka sig att tvååringen som nyss fått småsyskon är extra kelig och närhetstörstande på kvällen. Gud, vad konstigt, liksom. Och självklart är en sömn-metod lösningen? Jag är spydig, och jag är det med flit. Jag tycker ärligt talat det verkar helknäppt. Och jag undrar varifrån idén kommer att det är _det_ som är bekymret. Att det är tvååringens läggningsrutiner som är familjens stora börda. Samma sak med den andra mamman - jätteorolig att hennes barn ska lida av sin "sömnbrist" för att han bara sover 11 och inte 12 timmar på natten.
Vilka läror är det som ger såna nojjor? Vad är det som gör att barnen inte får variera från normalkurvan ens det allra lilla minsta, utan att det skapar kris och panik? Och vad är det som gör att i en ny familjesituation med ny liten bebis, då förmodligen allt är ganska rörigt och jobbigt så är det storebrorsans långsamma insomnande som får stå som det stora problemet?
Det är klart att det är bra med en rimlig mängd rutiner. Och det är klart att det är skönt att ha något litet hum om vad som är vanligt hos barn i en viss ålder, så att man vet litegrann om hur andra gör och har det. Men det får väl finnas någon måtta på det? Och när det övergår från att vara ett stöd och en hjälp till att orsaka oro och ångest hos föräldrar, då ifrågasätter jag idéerna bakom.
Det är klart att man blir orolig om man tror på att barn som inte sover 12 timmar per natt mår jättedåligt, och ens egen unge bara sover 11. Men jag tycker att det är jädra sätt att lura i folk att det är så, när det inte alls är belagt.
Det finns rätt mycket jag reagerat på, men just ikväll är det framförallt en aspekt jag funderar över. Det är vad man egentligen ser som problem. I två trådar på AWs forum skriver mammor in och ber om hjälp som de beskriver som väldigt betungande och krisartade, och de är djupt bekymrade och undrar om en SHN-kur skulle kunna avhjälpa problemet.
I det ena fallet är det en treåring som bara sover 10-11 timmar per natt istället för det föreskrivna 12. I det andra fallet
fallet är det en 22-månaders som nyss fått ett småsyskon som visserligen sover gott 11 timmar varje natt men som tar 1-2 timmar att lägga varje kväll Han är inte ledsen, men har lite svårt att komma till ro.
De kurar, det verkar gå bra för dem, och i det första fallet så blir mamman lugnad att 12 timmar är mer en rekommendation, att hon inte behöver vara orolig. Så det är i sig inget att vara upprörd över. Det jag funderar över är tonläget. De låter så oroliga!
Det är en sån kris! Ungen följer ju inte rekommendationerna. Tänka sig att tvååringen som nyss fått småsyskon är extra kelig och närhetstörstande på kvällen. Gud, vad konstigt, liksom. Och självklart är en sömn-metod lösningen? Jag är spydig, och jag är det med flit. Jag tycker ärligt talat det verkar helknäppt. Och jag undrar varifrån idén kommer att det är _det_ som är bekymret. Att det är tvååringens läggningsrutiner som är familjens stora börda. Samma sak med den andra mamman - jätteorolig att hennes barn ska lida av sin "sömnbrist" för att han bara sover 11 och inte 12 timmar på natten.
Vilka läror är det som ger såna nojjor? Vad är det som gör att barnen inte får variera från normalkurvan ens det allra lilla minsta, utan att det skapar kris och panik? Och vad är det som gör att i en ny familjesituation med ny liten bebis, då förmodligen allt är ganska rörigt och jobbigt så är det storebrorsans långsamma insomnande som får stå som det stora problemet?
Det är klart att det är bra med en rimlig mängd rutiner. Och det är klart att det är skönt att ha något litet hum om vad som är vanligt hos barn i en viss ålder, så att man vet litegrann om hur andra gör och har det. Men det får väl finnas någon måtta på det? Och när det övergår från att vara ett stöd och en hjälp till att orsaka oro och ångest hos föräldrar, då ifrågasätter jag idéerna bakom.
Det är klart att man blir orolig om man tror på att barn som inte sover 12 timmar per natt mår jättedåligt, och ens egen unge bara sover 11. Men jag tycker att det är jädra sätt att lura i folk att det är så, när det inte alls är belagt.
onsdag 17 november 2010
Förändring
Så. Idén är således att Signe ska kunna somna in på egen hand, så att hon ska kunna göra det när hon vaknar under natten också, utan att väcka mig eller AB. Om det inte är något fel förstås, men för de här vanliga uppvaken, när hon bara tittar upp över sömnkanten och kollar läget.
Det är klart att vi har tänkt den tanken själva. Men ärligt talat har det känts så vansinnigt långt från vår verklighet att det varit helt orealistiskt. Vi har tänkt på vår unge, som har jättesvårt att varva ner, som inte somnar om man inte aktivt söver henne en lång stund, som bara blir arg när hon blir trött, och som kräver ständigt vuxensällskap dygnet runt, och så har vi släppt den idén.
Men sen har tiden gått. Vi har blivit tröttare och tröttare och ledsnare och ledsnare och fått mindre och mindre kraft till att göra någon förändring. Men Signe har växt. Och nu, när andra människor gick in och sade: "Det här är inte svårt. Det här kommer att lösa sig. Det går att göra!" så tittar jag på Signe och inser att AB och jag är kvar i somras. Vi är där Signe var när hon var 10 månader. Men det är inte hon.
Hon har växt, och klarar helt andra saker nu än hon gjorde då. Hon har inte alls svårt att somna in längre. Hon sover på väldigt regelbundna tider, och somnar lugnt och stilla utan protester. Hon leker själv långa stunder, och ger ofta ett nöjt och vilsamt intryck. Den här intensiva, arga ungen som aldrig lugnade ner sig har växt en bit till, och ändrat sig.
Det enda som fortfarande återstår är att hon väcker oss många många gånger per natt.
Det är ju inte alls säkert att hon slutar med det bara för att hon lär sig att kunna somna in på egen hand. Det kanske är något reellt fel vi inte hittat ännu. Eller hon kanske ändå behöver en vuxen, fast hon skulle kunna somna in på egen hand. Så det är ju inte säkert att det funkar i det avseendet.
Men själva grejen att vi skulle kunna lägga henne sömnig i sin egen säng och att hon faktiskt skulle kunna somna där. Det tror jag är möjligt numera. Jag hade inte velat prova i vintras. Jag hade nog inte heller velat prova i somras. Men nu känns det, med lite hjälp och stöttning, mer görligt. Som nåt som åtminstone finns inom räckhåll.
Och då handlar det ju bara om inlärning
Det stör mig som bara den att vissa (typ läkaren Berndt Eckerberg som skrivit den förhatliga 5mm-broschyren vi fick alldeles nyss...)utmålar det som att enda sättet att lära barnet att somna på egen hand är att kasta i det på djupt vatten, att lägga ungen i en säng och gå därifrån (att sticka in huvudet var femte minut räknar jag inte som att finnas där). Och att om man ångrar sig och tar upp en illskrikande unge så har man misslyckats och förstört allihop.
Som om det enda sättet att lära sig är tvång och chockverkan... Det är ungefär som att bota min spindelrädsla genom att slänga in mig i ett rum fullt med spindlar och inte släppa ut mig förrän jag är lugn igen... Det är klart att jag till slut inte längre är rädd för spindlarna. Men till vilket pris? Och vad kommer jag tycka om de som stängde in mig?
Precis som vid fobibehandling eller annan inlärning så går det precis lika bra att ta det i små steg. Man uppnår samma resultat, och det är avsevärt mer etiskt försvarbart...
Det är klart att vi har tänkt den tanken själva. Men ärligt talat har det känts så vansinnigt långt från vår verklighet att det varit helt orealistiskt. Vi har tänkt på vår unge, som har jättesvårt att varva ner, som inte somnar om man inte aktivt söver henne en lång stund, som bara blir arg när hon blir trött, och som kräver ständigt vuxensällskap dygnet runt, och så har vi släppt den idén.
Men sen har tiden gått. Vi har blivit tröttare och tröttare och ledsnare och ledsnare och fått mindre och mindre kraft till att göra någon förändring. Men Signe har växt. Och nu, när andra människor gick in och sade: "Det här är inte svårt. Det här kommer att lösa sig. Det går att göra!" så tittar jag på Signe och inser att AB och jag är kvar i somras. Vi är där Signe var när hon var 10 månader. Men det är inte hon.
Hon har växt, och klarar helt andra saker nu än hon gjorde då. Hon har inte alls svårt att somna in längre. Hon sover på väldigt regelbundna tider, och somnar lugnt och stilla utan protester. Hon leker själv långa stunder, och ger ofta ett nöjt och vilsamt intryck. Den här intensiva, arga ungen som aldrig lugnade ner sig har växt en bit till, och ändrat sig.
Det enda som fortfarande återstår är att hon väcker oss många många gånger per natt.
Det är ju inte alls säkert att hon slutar med det bara för att hon lär sig att kunna somna in på egen hand. Det kanske är något reellt fel vi inte hittat ännu. Eller hon kanske ändå behöver en vuxen, fast hon skulle kunna somna in på egen hand. Så det är ju inte säkert att det funkar i det avseendet.
Men själva grejen att vi skulle kunna lägga henne sömnig i sin egen säng och att hon faktiskt skulle kunna somna där. Det tror jag är möjligt numera. Jag hade inte velat prova i vintras. Jag hade nog inte heller velat prova i somras. Men nu känns det, med lite hjälp och stöttning, mer görligt. Som nåt som åtminstone finns inom räckhåll.
Och då handlar det ju bara om inlärning
Det stör mig som bara den att vissa (typ läkaren Berndt Eckerberg som skrivit den förhatliga 5mm-broschyren vi fick alldeles nyss...)utmålar det som att enda sättet att lära barnet att somna på egen hand är att kasta i det på djupt vatten, att lägga ungen i en säng och gå därifrån (att sticka in huvudet var femte minut räknar jag inte som att finnas där). Och att om man ångrar sig och tar upp en illskrikande unge så har man misslyckats och förstört allihop.
Som om det enda sättet att lära sig är tvång och chockverkan... Det är ungefär som att bota min spindelrädsla genom att slänga in mig i ett rum fullt med spindlar och inte släppa ut mig förrän jag är lugn igen... Det är klart att jag till slut inte längre är rädd för spindlarna. Men till vilket pris? Och vad kommer jag tycka om de som stängde in mig?
Precis som vid fobibehandling eller annan inlärning så går det precis lika bra att ta det i små steg. Man uppnår samma resultat, och det är avsevärt mer etiskt försvarbart...
fredag 22 oktober 2010
Stackars modiga Signe!
Det där med att ta blodprov satte rätt hemska spår. Signe har varit passiv och samarbetsvillig inför alla undersökningar, både i måndags och i onsdags, suttit stilla och låtit främmande tanter (alla har varit kvinnor hittills) peta på henne och göra saker med henne. Hon gillar det inte - hon gillar aldrig när främlingar tar i henne. Men hon har accepterat det, liksom sjunkit ihop i famnen på mig och låtit sig manipuleras hit och dit. Snällt barn, brukar det kallas.
När blodprovet skulle tas hade hon fått bedövningsplåster i armvecken först, och satt i mitt knä vid ett bord med en sjuksköterska mitt emot, och en bredvid. Jag höll om henne, en sköterska höll fast hennes arm, och den andra stack henne. AB stod bakom och bidrog med leksaker och distraktion. Första sticket gick bra, nålen gick in och Signe sade inget särskilt. Men de hittade ingen åder, och höll på och höll på och till slut började hon gråta. Hon var så ledsen! Och ingen släppte henne, vi bara fortsatte hålla på och hon satt alldeles still i min famn och bara grät och grät. Till slut gav sköterskan upp med den armen, och drog ut nålen och satte plåster på.
Jag tog Signe i famnen och hon ammade och vi kramades en liten stund, men sen gjorde vi om alltihop med andra armen. Hon var fortfarande alldeles passiv och satt stilla, men hon grät och grät och grät medan sköterskan stack henne och letade reda på en åder och sen tappade ur fyra rör med blod. Sen fick hon ett plåster på den armen också, och fick äntligen kramas ordentligt och komma loss. Innan vi gick fick hon ett klistermärke, och verkade ganska nöjd med det.
Men i förrgår kväll vid badet när AB tog av henne tröjan fick hon syn på plåstren - och började illskrika. Hon skrek och skrek i fullständig panik, och vi fattade ingenting. Vi försökte trösta, avleda, få henne intresserad av badet - ingenting funkade. Hon bara skrek. Till slut tog vi upp henne, och när hon väl fått på sig pyjamasen lugnade hon sig, ammade och somnade så småningom i ABs famn med vällingflaskan.
Igår kväll hände precis samma sak, men då hade vi hunnit prata om det innan, och var förberedda. Hon fick sitta tätt tätt mot ABs mage i badet, vi struntade i att försöka roa henne med annat, och hon skrek och skrek. Hon hann lugna sig en aning, men började fortfarande skrika då och då, innan vi inte stod ut längre och tog upp henne. AB höll henne och vi pratade om det - om plåstren, om att hon blivit stucken, om att det hade varit hemskt, och om att vi var hemskt ledsna över att hon blivit utsatt för det. Hon lugnade sig medan vi pratade, vi grät och hon grät lite mindre, och sen kändes det lite bättre. Jag tror hon förstod. Och jag tror att vi behövde prata om det.
I morse berättade mormor M att hon hade betett sig likadant när hon skulle byta från pyjamasen till vanliga kläder - skrikit och blivit rädd. Så vi bestämde oss för att ta bort plåstren. Hon fick sitta i mitt knä och när vi tog av tröjan började hon skrika igen. Sen drog vi av plåstren som lossnade ganska lätt, och höll henne och pratade med henne och tröstade henne tills hon faktiskt var lugn igen. Plåsterklistret klibbade ihop hennes armar, så AB tog en bomullstuss och torkade bort klistret, och det verkade som om det också gjorde saken bättre. Både att klistret försvann, och att vi rörde vid ställena hon blivit stucken på.
Det är så tydligt att det var fruktansvärt för henne. Att hon tog oerhört illa vid sig. Att det där lugnet och "snällheten" visserligen var praktisk för oss just då, men kostade henne en väldig massa. Att bara för att hon inte kämpade emot när fyra vuxna höll fast henne och gjorde henne illa en lång stund, så betydde inte det att det inte gjorde henne något.
Stackars, stackars lilla Signe! Och vi varnade henne inte ens. Vi visste inte att det skulle bli så hemskt och ta så lång tid, och ärligt talat tror jag att vi båda var så sjuka och utmattade att vi inte tänkte klart. Men i alla fall.
Vi ska aldrig mer låta någon göra något mot Signe utan att varna henne ordentligt innan! Det är klart att det kanske kommer fler obehagliga undersökningar i hennes liv - men aldrig mer oförberett på det här sättet. Jag tycker så synd om henne! Och jag är samtidigt så stolt över henne, för att hon vågade visa hur hon kände. För att hon gav oss chansen att finnas där för henne i efterhand, när vi misslyckades med det när det hemska hände. Hon är klok och modig, vår lilla snutta.
Världens finaste!
När blodprovet skulle tas hade hon fått bedövningsplåster i armvecken först, och satt i mitt knä vid ett bord med en sjuksköterska mitt emot, och en bredvid. Jag höll om henne, en sköterska höll fast hennes arm, och den andra stack henne. AB stod bakom och bidrog med leksaker och distraktion. Första sticket gick bra, nålen gick in och Signe sade inget särskilt. Men de hittade ingen åder, och höll på och höll på och till slut började hon gråta. Hon var så ledsen! Och ingen släppte henne, vi bara fortsatte hålla på och hon satt alldeles still i min famn och bara grät och grät. Till slut gav sköterskan upp med den armen, och drog ut nålen och satte plåster på.
Jag tog Signe i famnen och hon ammade och vi kramades en liten stund, men sen gjorde vi om alltihop med andra armen. Hon var fortfarande alldeles passiv och satt stilla, men hon grät och grät och grät medan sköterskan stack henne och letade reda på en åder och sen tappade ur fyra rör med blod. Sen fick hon ett plåster på den armen också, och fick äntligen kramas ordentligt och komma loss. Innan vi gick fick hon ett klistermärke, och verkade ganska nöjd med det.
Men i förrgår kväll vid badet när AB tog av henne tröjan fick hon syn på plåstren - och började illskrika. Hon skrek och skrek i fullständig panik, och vi fattade ingenting. Vi försökte trösta, avleda, få henne intresserad av badet - ingenting funkade. Hon bara skrek. Till slut tog vi upp henne, och när hon väl fått på sig pyjamasen lugnade hon sig, ammade och somnade så småningom i ABs famn med vällingflaskan.
Igår kväll hände precis samma sak, men då hade vi hunnit prata om det innan, och var förberedda. Hon fick sitta tätt tätt mot ABs mage i badet, vi struntade i att försöka roa henne med annat, och hon skrek och skrek. Hon hann lugna sig en aning, men började fortfarande skrika då och då, innan vi inte stod ut längre och tog upp henne. AB höll henne och vi pratade om det - om plåstren, om att hon blivit stucken, om att det hade varit hemskt, och om att vi var hemskt ledsna över att hon blivit utsatt för det. Hon lugnade sig medan vi pratade, vi grät och hon grät lite mindre, och sen kändes det lite bättre. Jag tror hon förstod. Och jag tror att vi behövde prata om det.
I morse berättade mormor M att hon hade betett sig likadant när hon skulle byta från pyjamasen till vanliga kläder - skrikit och blivit rädd. Så vi bestämde oss för att ta bort plåstren. Hon fick sitta i mitt knä och när vi tog av tröjan började hon skrika igen. Sen drog vi av plåstren som lossnade ganska lätt, och höll henne och pratade med henne och tröstade henne tills hon faktiskt var lugn igen. Plåsterklistret klibbade ihop hennes armar, så AB tog en bomullstuss och torkade bort klistret, och det verkade som om det också gjorde saken bättre. Både att klistret försvann, och att vi rörde vid ställena hon blivit stucken på.
Det är så tydligt att det var fruktansvärt för henne. Att hon tog oerhört illa vid sig. Att det där lugnet och "snällheten" visserligen var praktisk för oss just då, men kostade henne en väldig massa. Att bara för att hon inte kämpade emot när fyra vuxna höll fast henne och gjorde henne illa en lång stund, så betydde inte det att det inte gjorde henne något.
Stackars, stackars lilla Signe! Och vi varnade henne inte ens. Vi visste inte att det skulle bli så hemskt och ta så lång tid, och ärligt talat tror jag att vi båda var så sjuka och utmattade att vi inte tänkte klart. Men i alla fall.
Vi ska aldrig mer låta någon göra något mot Signe utan att varna henne ordentligt innan! Det är klart att det kanske kommer fler obehagliga undersökningar i hennes liv - men aldrig mer oförberett på det här sättet. Jag tycker så synd om henne! Och jag är samtidigt så stolt över henne, för att hon vågade visa hur hon kände. För att hon gav oss chansen att finnas där för henne i efterhand, när vi misslyckades med det när det hemska hände. Hon är klok och modig, vår lilla snutta.
Världens finaste!
måndag 20 september 2010
Valresultat och bra blogg
Alliansen fortsätter regera. SD kom in i riksdagen. KD sitter kvar i regeringsställning. Jag är ledsen och arg och besviken. Vad tänker folk med, egentligen?
Idag är en tråkig dag.
----
En helt annan sak är att jag hittat en bra blogg jag vill sprida vidare, en mamma som skriver om sina barn med autism.
M som i underbar
Idag är en tråkig dag.
----
En helt annan sak är att jag hittat en bra blogg jag vill sprida vidare, en mamma som skriver om sina barn med autism.
M som i underbar
onsdag 15 september 2010
"Andra barnet blir ju alltid lättare..."
Det känns som om vi fått höra tusen gånger det senaste året att "ja men det blir ju alltid lättare sen med andra barnet!". Förmodligen för att min mamma sagt det ett par (tusen?) gånger, sen har väl nån mer sagt det och så har jag läst det på något nätforum, och till slut känns det som en kör av människor runt om mig skanderar det.
Sanningen att andra barnet är så mycket lättare att ha att göra med, inte för att man själv inte behöver köpa åttahundra prylar man inte visste att man behövde, lära sig hur man håller ett litet ostabilt knyte och läsa in en massa konstiga fakta som man inte visste innan, utan för att barnet på något sätt är lugnare och snällare och mindre krävande. Och, förstås, att de är så för att första barnet är bortskämt av sina ängsliga förstagångsföräldrar.
Logiken verkar vara: det andra barnet hinner man inte svara på lika bra som det första, det får inte lika mycket uppmärksamhet och saker anpassas inte lika mycket efter dess behov. Då lär det sig att inte säga till så mycket, och blir lättare att hantera - det sover själv och blir mindre lättstört, och äter inte lika ofta och vad det nu kan vara.
Och det ses då som en _bra_ sak, och sägs på ett tillrättavisande sätt för att visa att det där jobbiga första barnet bara är bortklemat, och om man hade gjort likadant med det, dvs inte lyssnat och inte anpassat sig, så hade man haft en mycket lättare tillvaro. Så borde man ju ha gjort, skrattar trebarnsmamman, och skakar lite på huvudet åt sin egen och andras dumhet.
För det kan ju inte vara så att de efterföljande barnen vet att de inte kommer att bli lyssnade på och sedda, och därför resignerar i inlärd hjälplöshet?
Egentligen har jag ju två invändningar mot det där resonemanget. Det ena är att jag inte tror att det är sant. Tillsammans med alla som säger "andra barnet blir ju lättare" finns de som vittnar om motsatsen. Man kan läsa Annika Lantz bok "9 och 1/2 månad" till exempel, eller en bok jag läser just nu med den något fåniga titeln "12 tips för ett skönare mamaliv", som båda beskriver upplevelsen av att ha ett första barn som är sådär normalt lättskött, och sen få en tvåa som inte gör något annat än vrålar och är apförbannad. Eller så kan man fråga min mamma, vars kompis från småbarnsåren i ett trängt läge erkände att hade hon fått sitt andra barn först "så hade det inte blivit några fler".
Det är helt enkelt inte sant att andra barnet alltid är lättare. Det är säkert sant att av flera syskon så var några enklare att ta hand om som spädbarn medan några var mer besvärliga. Ibland kommer de relativt sett besvärligare först, och då drar man fram den där devisen om att "andra barnet blir enklare". Och ibland kommer det relativt sett lättare barnet först, och då pratar man om "tvåbarnschocken...". Så det är min ena invändning - jag tror hela resonemanget är skitsnack.
Min andra invändning är att även om det vore sant så är väl inte det en bra grej, heller. Det är väl inte bra att spädbarn får lära sig att det inte är någon idé att säga till? Det är väl inte bra att stressen och pressen att ha flera barn att ta hand om gör att man inte gör det som är ultimat för just det enskilda barnet? Det är inte en strategi - det är resursbrist.
Det skulle inte störa mig så mycket om det sades med någon slags ödmjukhet, med en känsla av att "ja, det är ju inte det bästa, men med lilla Secunda här har jag varit tvungen att inte alltid komma direkt hon piper, och ibland har hon varit tvungena att somna för sig själv istället för i min famn - det är ju tur att spädbarn ändå är så tåliga och klarar av att anpassa sig till sånt, fast det inte är det bästa för dem...".
Men det är inte så det sägs. Det sägs som att "Vad dum jag var som gjorde som Primus ville hela tiden, jag borde gjort med honom som jag gjort med Secunda, det funkar jättebra att inte lyssna direkt, då lär de sig vänta. Det är så skönt, det är så mycket lättare med andra barnet nu när man inte är så nojig längre...". Så att en brist i tid och uppmärksamhet och följsamhet framhålls som en fördel, och ett lyssnande och inkännande sätt mot sitt spädbarn beskrivs som en svaghet.
Och så att vi som slet som djur för att få vår lilla bebis att må bra får skylla oss själva som inte visste bättre. För det var ju inte en medveten strategi grundad i både kunskap och magkänsla - det var bara en förstagångsförälders överdrivna nojjor. Eller som min mamma sade om att Signe inte kunde läggas ner i vagnen första månaderna: "Det hade ni ju kunnat vänja henne vid!". Det hade vi säkert. Men till vilket pris?
Sanningen att andra barnet är så mycket lättare att ha att göra med, inte för att man själv inte behöver köpa åttahundra prylar man inte visste att man behövde, lära sig hur man håller ett litet ostabilt knyte och läsa in en massa konstiga fakta som man inte visste innan, utan för att barnet på något sätt är lugnare och snällare och mindre krävande. Och, förstås, att de är så för att första barnet är bortskämt av sina ängsliga förstagångsföräldrar.
Logiken verkar vara: det andra barnet hinner man inte svara på lika bra som det första, det får inte lika mycket uppmärksamhet och saker anpassas inte lika mycket efter dess behov. Då lär det sig att inte säga till så mycket, och blir lättare att hantera - det sover själv och blir mindre lättstört, och äter inte lika ofta och vad det nu kan vara.
Och det ses då som en _bra_ sak, och sägs på ett tillrättavisande sätt för att visa att det där jobbiga första barnet bara är bortklemat, och om man hade gjort likadant med det, dvs inte lyssnat och inte anpassat sig, så hade man haft en mycket lättare tillvaro. Så borde man ju ha gjort, skrattar trebarnsmamman, och skakar lite på huvudet åt sin egen och andras dumhet.
För det kan ju inte vara så att de efterföljande barnen vet att de inte kommer att bli lyssnade på och sedda, och därför resignerar i inlärd hjälplöshet?
Egentligen har jag ju två invändningar mot det där resonemanget. Det ena är att jag inte tror att det är sant. Tillsammans med alla som säger "andra barnet blir ju lättare" finns de som vittnar om motsatsen. Man kan läsa Annika Lantz bok "9 och 1/2 månad" till exempel, eller en bok jag läser just nu med den något fåniga titeln "12 tips för ett skönare mamaliv", som båda beskriver upplevelsen av att ha ett första barn som är sådär normalt lättskött, och sen få en tvåa som inte gör något annat än vrålar och är apförbannad. Eller så kan man fråga min mamma, vars kompis från småbarnsåren i ett trängt läge erkände att hade hon fått sitt andra barn först "så hade det inte blivit några fler".
Det är helt enkelt inte sant att andra barnet alltid är lättare. Det är säkert sant att av flera syskon så var några enklare att ta hand om som spädbarn medan några var mer besvärliga. Ibland kommer de relativt sett besvärligare först, och då drar man fram den där devisen om att "andra barnet blir enklare". Och ibland kommer det relativt sett lättare barnet först, och då pratar man om "tvåbarnschocken...". Så det är min ena invändning - jag tror hela resonemanget är skitsnack.
Min andra invändning är att även om det vore sant så är väl inte det en bra grej, heller. Det är väl inte bra att spädbarn får lära sig att det inte är någon idé att säga till? Det är väl inte bra att stressen och pressen att ha flera barn att ta hand om gör att man inte gör det som är ultimat för just det enskilda barnet? Det är inte en strategi - det är resursbrist.
Det skulle inte störa mig så mycket om det sades med någon slags ödmjukhet, med en känsla av att "ja, det är ju inte det bästa, men med lilla Secunda här har jag varit tvungen att inte alltid komma direkt hon piper, och ibland har hon varit tvungena att somna för sig själv istället för i min famn - det är ju tur att spädbarn ändå är så tåliga och klarar av att anpassa sig till sånt, fast det inte är det bästa för dem...".
Men det är inte så det sägs. Det sägs som att "Vad dum jag var som gjorde som Primus ville hela tiden, jag borde gjort med honom som jag gjort med Secunda, det funkar jättebra att inte lyssna direkt, då lär de sig vänta. Det är så skönt, det är så mycket lättare med andra barnet nu när man inte är så nojig längre...". Så att en brist i tid och uppmärksamhet och följsamhet framhålls som en fördel, och ett lyssnande och inkännande sätt mot sitt spädbarn beskrivs som en svaghet.
Och så att vi som slet som djur för att få vår lilla bebis att må bra får skylla oss själva som inte visste bättre. För det var ju inte en medveten strategi grundad i både kunskap och magkänsla - det var bara en förstagångsförälders överdrivna nojjor. Eller som min mamma sade om att Signe inte kunde läggas ner i vagnen första månaderna: "Det hade ni ju kunnat vänja henne vid!". Det hade vi säkert. Men till vilket pris?
måndag 13 september 2010
Skilsmässor och otrygg anknytning - det är inte bara vi som har det tufft...
En sak som slog mig för ett litet tag sen var att det här grundantagandet jag har om att "alla andra" klarar av familjelivet mycket bättre än vad jag gör, att det är extra svårt för just oss, inte alls stämmer med statistiken. Om man tittar på hur det går för resten av Sveriges befolkning så är det inte alls säkert att vi sköter oss särskilt dåligt.
Grejen är den att två saker som jag tar fullständigt för givet att vi ska lyckas med, som är helt obligatoriska och som vi bara måste klara, faktiskt är något som inte alls alla andra fixar.
Jag vill att Signe ska växa upp trygg med oss som sina föräldrar, och jag vill att äktenskapet med min fru ska hålla. Det är liksom grundförutsättningar.
Sen vill jag också vara frisk, inte ha ångest, ha ett rent hem, inte hamna hos kronofogden, göra klart min utbildning, ta hand om vår hund, umgås med våra vänner och släktingar, hålla mig hel och ren och en massa annat. Men de grejerna vill jag bara efter att jag är säker på att Signe är trygg och jag och AB har det bra med varandra.
Och de två grejerna är faktiskt något som "alla andra" inte alls fixar. Många, men inte alls alla. Och det finns det statistik på.
En gammal sanning som brukar framföras är att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Det kan man kanske inte hävda bara sådär, men riktigt siffror visar något åt det hållet.
DN om skilsmässor
2008 ingicks runt 40 000 äktenskap och runt 20 000 skilsmässor gick igenom. Om trenden fortsätter som nu kommer 45% av nyregistrerade äktenskap sluta i skilsmässa. Och majoriteten av alla skilsmässor sker under äktenskapets första tre-fyra år.
När det gäller trygga barn så är det så, och har varit rätt länge enligt forskningen, att ungefär 40% av barnen i Sverige idag är tryggt anknytna. Övriga 60% fördelar sig ungefär hälften var på två olika sorters otrygg anknytning. En liten liten andel har så kallad desorganiserad anknytning, en fjärde variant, som indikerar framtida psykisk ohälsa. Otrygg anknytning kan inte härledas till psykisk ohälsa i sig, men det är tydligt att trygg anknytning har många positiva effekter senare i livet (bland annat, av alla saker, bättre karriär. Men också, och kanske viktigare, mer framgång i nära relationer.) Kort sagt, mindre än hälften av alla föräldrar lyckas med att skapa en trygg anknytning hos sina barn.
Så. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, de flesta under de första åren. Mer än hälften av alla barn är inte tryggt anknutna. Att vi sliter och kämpar med att få just de två sakerna att funka är alltså inte så konstigt. Många många fler än vi har svårt att få ihop det. Många misslyckas helt.
Jag tror att ett av skälen till att vi tycker att det här året har varit så jobbigt är att vi anstränger oss så hårt för att hamna i rätt hälft av statistiken.
Vi ska fixa det här. Vi ska se varandra och ta hand om varandra och komma ihåg varför vi älskar varandra. Och vi ska finnas där för Signe och vara lyhörda för henne och visa henne att hon kan lita på oss och att det är värt besväret att vända sig till oss, för vi finns där. Och vi ska göra det även om allt annat får stå åt sidan, och även om det är skitjobbigt ibland.
Så det så.
Grejen är den att två saker som jag tar fullständigt för givet att vi ska lyckas med, som är helt obligatoriska och som vi bara måste klara, faktiskt är något som inte alls alla andra fixar.
Jag vill att Signe ska växa upp trygg med oss som sina föräldrar, och jag vill att äktenskapet med min fru ska hålla. Det är liksom grundförutsättningar.
Sen vill jag också vara frisk, inte ha ångest, ha ett rent hem, inte hamna hos kronofogden, göra klart min utbildning, ta hand om vår hund, umgås med våra vänner och släktingar, hålla mig hel och ren och en massa annat. Men de grejerna vill jag bara efter att jag är säker på att Signe är trygg och jag och AB har det bra med varandra.
Och de två grejerna är faktiskt något som "alla andra" inte alls fixar. Många, men inte alls alla. Och det finns det statistik på.
En gammal sanning som brukar framföras är att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Det kan man kanske inte hävda bara sådär, men riktigt siffror visar något åt det hållet.
DN om skilsmässor
2008 ingicks runt 40 000 äktenskap och runt 20 000 skilsmässor gick igenom. Om trenden fortsätter som nu kommer 45% av nyregistrerade äktenskap sluta i skilsmässa. Och majoriteten av alla skilsmässor sker under äktenskapets första tre-fyra år.
När det gäller trygga barn så är det så, och har varit rätt länge enligt forskningen, att ungefär 40% av barnen i Sverige idag är tryggt anknytna. Övriga 60% fördelar sig ungefär hälften var på två olika sorters otrygg anknytning. En liten liten andel har så kallad desorganiserad anknytning, en fjärde variant, som indikerar framtida psykisk ohälsa. Otrygg anknytning kan inte härledas till psykisk ohälsa i sig, men det är tydligt att trygg anknytning har många positiva effekter senare i livet (bland annat, av alla saker, bättre karriär. Men också, och kanske viktigare, mer framgång i nära relationer.) Kort sagt, mindre än hälften av alla föräldrar lyckas med att skapa en trygg anknytning hos sina barn.
Så. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, de flesta under de första åren. Mer än hälften av alla barn är inte tryggt anknutna. Att vi sliter och kämpar med att få just de två sakerna att funka är alltså inte så konstigt. Många många fler än vi har svårt att få ihop det. Många misslyckas helt.
Jag tror att ett av skälen till att vi tycker att det här året har varit så jobbigt är att vi anstränger oss så hårt för att hamna i rätt hälft av statistiken.
Vi ska fixa det här. Vi ska se varandra och ta hand om varandra och komma ihåg varför vi älskar varandra. Och vi ska finnas där för Signe och vara lyhörda för henne och visa henne att hon kan lita på oss och att det är värt besväret att vända sig till oss, för vi finns där. Och vi ska göra det även om allt annat får stå åt sidan, och även om det är skitjobbigt ibland.
Så det så.
fredag 10 september 2010
Att tillhöra en utsatt grupp
Det blev en debatt i kommentarerna på förra inlägget. Och jag har grubblat i flera dar på svar, fört monologer i huvudet och varit allmänt engagerad. Nu har jag till slut formulerat ett långt inlägg. Och så får det inte plats.
Men det är ett viktigt inlägg, och kanske inte fullt så personligt riktat som det är formulerat, även om svaret är till Kaxiga mamman. Så det fick bli ett alldeles egen blogginlägg istället.
”…men du förstår kanske själv att din övertygelse om att en förskola med medveten genuspedagogik är det enda sättet att skydda Signe från fördomar får mig att reagera?”
Och du förstår kanske själv att den där formuleringen inte blev så lyckad?
Nej, jag förstår inte själv att det får dig att reagera på det här sättet. Och jag förstår verkligen inte själv att du, om du nu reagerar, inte helt enkelt kunde ha frågat ”men C, menar du verkligen så? Hur tänker du nu?”. Det hade jag gärna svarat på. Men det var inte riktigt så du valde att skriva.
”I mångas ögon är er familj inte mer annorlunda än någon annan.”
Nej, det må vara hänt. Men ärligt talat, du är helt enkelt inte i en position där du kan bedöma hur vår familj ser ut i andras ögon. Du lever inte det liv vi lever. Du har inte kommit ut som lesbisk. Du har inte varit tvungen att fortsätta komma ut som lesbisk, varenda dag sen dess, varenda gång du pratar med någon du inte träffat förut. Du har inte hundra gånger fått förklara hur din familj ser ut och sett den där lilla ryckningen i människors ögon när de blir överraskade och försöker hämta sig.
Du har inte fått skällsord skriket efter dig från främlingar för att du råkar hålla din älskling i handen, du har inte fått förklarat för dig av klasskamrater att huruvida du borde få gifta dig med den du älskar är en ”komplicerad fråga”. Det är fanimig ingen komplicerad fråga. Det är en förbannad mänsklig rättighet, men en rättighet vi inte fick tillgång till förrän så sent som förra året.
Du tillhör inte en grupp som är hotad till livet i väldigt många av världens länder. Ingen skulle komma på tanken att slå ihjäl dig, slå ner dig, våldta dig, kasta bajs på dig, skrika efter dig eller helt enkelt låtsas som om du inte finns, på grund av den du råkar älska. Good for you.
Men för oss som tillhör den gruppen blir det väldigt snett att få höra att det är vår _rädsla_ för diskriminering som är vårt största problem. Det är inte bara inte sant, det är den värsta sortens dubbelbestraffning. Inte nog med att vi ständigt måste motivera oss och försvara oss och blir tillfrågade om intima detaljer om vårt privatliv som första fråga av varenda fullständiga främling vi möter (”Va, har ni barn? Hur DÅ??? Och vem av er är egentligen mannen i er relation? Min kompis brorsas kusin är förresten också lesbisk, jag tycker att det är helt okej…”) att då dessutom få höra att vi genom att så gott vi kan med de medel vi har tillgängliga försöka skydda vår dotter från de värsta effekterna av andra människors inskränkthet själva är de som _orsakar_ problemen – det är inte bara dumt, det är direkt oförskämt.
I mångas ögon är vår familj inte alls konstig. Men i många, många flers är den det. I alla fall lite underlig. Och i någras, men tack och lov inte längre så mångas, borde den inte få finnas alls. Det var inte förrän 2006 det var tillåtet för lesbiska att inseminera på svenska sjukhus. Och inte förrän 2009 homosexuella fick gifta sig. Väldigt många kristna samfund, bland annat pingstkyrkan och Livets ord (för att inte tala om katolska kyrkan, som dominerar halva världen) och minst 800 präster inom Svenska kyrkan, ser vår kärlek som en synd. Dessutom som en av de värsta synderna, om man utgår från energin de lägger ner på att bekämpa den. HD har slagit fast att det är helt okej att predika i kyrkor och skriva i tidningar att homosexualitet är en ”cancersvulst på samhällskroppen”.
Där vi bort röstar var femte person, lite drygt, på Kristdemokraterna. Det är alltså var femte person vi träffar på Ica, var femte mamma på Öppna förskolan, var femte granne som hejar när vi är ute med hunden. Var femte människa vi träffar där vi bor röstar på ett parti som inte anser att vi borde älska varandra, borde få leva med varandra, borde få ha och uppfostra vår dotter.
För en fyra, fem år sedan stod du med oss i en glasskö i din hemstad, och när jag och AB kysste varandra i all stillsamhet utbrast du plötsligt ”Jag hoppas ingen kommer och slår ner er med ett brännbollsträ!” och såg dig oroligt omkring. Kommer du ihåg det? Vi hoppas nämligen också att ingen kommer och slår ner oss för att vi törs kyssa varandra på ett torg en solig dag. Men jag håller med om att risken finns.
Jag är tyvärr övertygad om att det inte är vår ängslan som kommer att ställa till mest problem för Signe framöver. Om det ändå blir så är det en välsignelse och jag kommer att vara tacksam över att hon och vi inte råkade ut för något värre.
Det spelar förstås in vad som egentligen avses med en ”medveten genuspedagogik”. Kommunens likabehandlingsplan duger alldeles utmärkt, överhuvudtaget alla som har tänkt på saken alls går bra. Men just det här alternativet hade så tydligt _inte_ tänkt*, och det går bort, av en mängd orsaker.
Att välja förskola åt just vårt barn bland annat utifrån tanken att en verksamhet med en medvetenhet kring genus har lite större chans att även ha åtminstone lite koll på HBT-frågor känns faktiskt fullkomligt självklart för oss. Det är såklart inte det enda sättet att skydda Signe från fördomar som kan drabba henne på grund av andras syn på vår familj. Det är bara ett sätt av många, och förmodligen inte alls tillräckligt effektivt. Men att undvika de uppenbara fällorna är i alla fall en början.
*Skvaller från en säker källa säger att föräldrar bytt därifrån (samma företag, annan förskola) efter att alla barnen blivit tillsagda att lägga en pärlplatta åt mamma på mors dag. Även de som inte hade någon mamma. Även de som ville göra en åt pappa istället. För mig är det ett tydligt exempel på att de inte har koll. Det tyckte uppenbarligen även föräldrarna som tog sina barn därifrån.
Men det är ett viktigt inlägg, och kanske inte fullt så personligt riktat som det är formulerat, även om svaret är till Kaxiga mamman. Så det fick bli ett alldeles egen blogginlägg istället.
”…men du förstår kanske själv att din övertygelse om att en förskola med medveten genuspedagogik är det enda sättet att skydda Signe från fördomar får mig att reagera?”
Och du förstår kanske själv att den där formuleringen inte blev så lyckad?
Nej, jag förstår inte själv att det får dig att reagera på det här sättet. Och jag förstår verkligen inte själv att du, om du nu reagerar, inte helt enkelt kunde ha frågat ”men C, menar du verkligen så? Hur tänker du nu?”. Det hade jag gärna svarat på. Men det var inte riktigt så du valde att skriva.
”I mångas ögon är er familj inte mer annorlunda än någon annan.”
Nej, det må vara hänt. Men ärligt talat, du är helt enkelt inte i en position där du kan bedöma hur vår familj ser ut i andras ögon. Du lever inte det liv vi lever. Du har inte kommit ut som lesbisk. Du har inte varit tvungen att fortsätta komma ut som lesbisk, varenda dag sen dess, varenda gång du pratar med någon du inte träffat förut. Du har inte hundra gånger fått förklara hur din familj ser ut och sett den där lilla ryckningen i människors ögon när de blir överraskade och försöker hämta sig.
Du har inte fått skällsord skriket efter dig från främlingar för att du råkar hålla din älskling i handen, du har inte fått förklarat för dig av klasskamrater att huruvida du borde få gifta dig med den du älskar är en ”komplicerad fråga”. Det är fanimig ingen komplicerad fråga. Det är en förbannad mänsklig rättighet, men en rättighet vi inte fick tillgång till förrän så sent som förra året.
Du tillhör inte en grupp som är hotad till livet i väldigt många av världens länder. Ingen skulle komma på tanken att slå ihjäl dig, slå ner dig, våldta dig, kasta bajs på dig, skrika efter dig eller helt enkelt låtsas som om du inte finns, på grund av den du råkar älska. Good for you.
Men för oss som tillhör den gruppen blir det väldigt snett att få höra att det är vår _rädsla_ för diskriminering som är vårt största problem. Det är inte bara inte sant, det är den värsta sortens dubbelbestraffning. Inte nog med att vi ständigt måste motivera oss och försvara oss och blir tillfrågade om intima detaljer om vårt privatliv som första fråga av varenda fullständiga främling vi möter (”Va, har ni barn? Hur DÅ??? Och vem av er är egentligen mannen i er relation? Min kompis brorsas kusin är förresten också lesbisk, jag tycker att det är helt okej…”) att då dessutom få höra att vi genom att så gott vi kan med de medel vi har tillgängliga försöka skydda vår dotter från de värsta effekterna av andra människors inskränkthet själva är de som _orsakar_ problemen – det är inte bara dumt, det är direkt oförskämt.
I mångas ögon är vår familj inte alls konstig. Men i många, många flers är den det. I alla fall lite underlig. Och i någras, men tack och lov inte längre så mångas, borde den inte få finnas alls. Det var inte förrän 2006 det var tillåtet för lesbiska att inseminera på svenska sjukhus. Och inte förrän 2009 homosexuella fick gifta sig. Väldigt många kristna samfund, bland annat pingstkyrkan och Livets ord (för att inte tala om katolska kyrkan, som dominerar halva världen) och minst 800 präster inom Svenska kyrkan, ser vår kärlek som en synd. Dessutom som en av de värsta synderna, om man utgår från energin de lägger ner på att bekämpa den. HD har slagit fast att det är helt okej att predika i kyrkor och skriva i tidningar att homosexualitet är en ”cancersvulst på samhällskroppen”.
Där vi bort röstar var femte person, lite drygt, på Kristdemokraterna. Det är alltså var femte person vi träffar på Ica, var femte mamma på Öppna förskolan, var femte granne som hejar när vi är ute med hunden. Var femte människa vi träffar där vi bor röstar på ett parti som inte anser att vi borde älska varandra, borde få leva med varandra, borde få ha och uppfostra vår dotter.
För en fyra, fem år sedan stod du med oss i en glasskö i din hemstad, och när jag och AB kysste varandra i all stillsamhet utbrast du plötsligt ”Jag hoppas ingen kommer och slår ner er med ett brännbollsträ!” och såg dig oroligt omkring. Kommer du ihåg det? Vi hoppas nämligen också att ingen kommer och slår ner oss för att vi törs kyssa varandra på ett torg en solig dag. Men jag håller med om att risken finns.
Jag är tyvärr övertygad om att det inte är vår ängslan som kommer att ställa till mest problem för Signe framöver. Om det ändå blir så är det en välsignelse och jag kommer att vara tacksam över att hon och vi inte råkade ut för något värre.
Det spelar förstås in vad som egentligen avses med en ”medveten genuspedagogik”. Kommunens likabehandlingsplan duger alldeles utmärkt, överhuvudtaget alla som har tänkt på saken alls går bra. Men just det här alternativet hade så tydligt _inte_ tänkt*, och det går bort, av en mängd orsaker.
Att välja förskola åt just vårt barn bland annat utifrån tanken att en verksamhet med en medvetenhet kring genus har lite större chans att även ha åtminstone lite koll på HBT-frågor känns faktiskt fullkomligt självklart för oss. Det är såklart inte det enda sättet att skydda Signe från fördomar som kan drabba henne på grund av andras syn på vår familj. Det är bara ett sätt av många, och förmodligen inte alls tillräckligt effektivt. Men att undvika de uppenbara fällorna är i alla fall en början.
*Skvaller från en säker källa säger att föräldrar bytt därifrån (samma företag, annan förskola) efter att alla barnen blivit tillsagda att lägga en pärlplatta åt mamma på mors dag. Även de som inte hade någon mamma. Även de som ville göra en åt pappa istället. För mig är det ett tydligt exempel på att de inte har koll. Det tyckte uppenbarligen även föräldrarna som tog sina barn därifrån.
måndag 6 september 2010
Dagisångest
Nu fick vi ett placeringsbesked om förskola, 10/1 2011. Stressmoment 1 var att vi ansökt om plats till oktober, och fick i januari. Nu borde vi ha ändrat den ansökan för länge sen, eftersom jag inte ska plugga i höst och vi inte vill att Signe ska börja förrän i januari. Men i alla fall.
Stressmoment 2: vi hade valt fyra alternativ vi kunde tänka oss som förskola, och vi fick ett femte, ett helt nyöppnat privat ställe. Jag läste deras hemsida och började gråta. Sen ringde jag min mamma som är förskolechef i kommunen och frågade vad hon tyckte, och hon skrek "Neeeej!" rakt ut när jag sade vad förskolan hette.
De har matematik som första rubrik när de ska förklara sin pedagogik, och nämner ingenstans nånting om genus eller hur de bemöter barnen. Däremot skriver de mycket om att barnen får mat utan socker, och får pannkakor med bär på istället för glass när de fyller år.
Stressmoment 3: När vi skulle logga in och svara på huruvida vi ville ha den här platsen eller ej, så fungerade inte inloggningsuppgifterna vi fått i kuvert från kommunen. Fast de funkade för två månader sen när vi gjorde anmälan.
Idag var sista dagen att tacka ja, så hade vi velat ha den här platsen hade det varit lite knivigt. Inte minst för att ansvarig handläggare har semester idag - återkommer imorgon. Nu är det ingen ko på isen, för vi tackar nej och gör en ny ansökan.
Jag vill inte sätta Signe på den förskolan. Jag är inte ett dugg orolig för att hon inte ska få tillräckligt med kunskap i matematik. Jag är orolig för att hon som en väldigt aktiv och viljestark liten tjej inte ska bli bemött med uppskattning och respekt och att hennes fina egenskaper inte ska tas tillvara utan ses som ett besvär. Och jag tror att det enda sättet att skydda henne från det, och att skydda henne från eventuella fördomar som kan riktas mot oss som samkönade föräldrar, är en medveten genuspedagogik. Att nån har tänkt, helt enkelt, och är medvetna om vad som görs.
Det är ändå läskigt att ha så lite kontroll över var Signe ska tillbringa sina dagar. Förr eller senare måste vi ju ta emot en plats. Och det blir så tydligt att vi inte får bestämma själva. Vi vet var vi vill nånstans - vi vet bara inte hur stor chansen är att Signe får en plats där.
Hursomhelst, steg ett måste ju vara att få inloggningsuppgifterna att funka....
Stressmoment 2: vi hade valt fyra alternativ vi kunde tänka oss som förskola, och vi fick ett femte, ett helt nyöppnat privat ställe. Jag läste deras hemsida och började gråta. Sen ringde jag min mamma som är förskolechef i kommunen och frågade vad hon tyckte, och hon skrek "Neeeej!" rakt ut när jag sade vad förskolan hette.
De har matematik som första rubrik när de ska förklara sin pedagogik, och nämner ingenstans nånting om genus eller hur de bemöter barnen. Däremot skriver de mycket om att barnen får mat utan socker, och får pannkakor med bär på istället för glass när de fyller år.
Stressmoment 3: När vi skulle logga in och svara på huruvida vi ville ha den här platsen eller ej, så fungerade inte inloggningsuppgifterna vi fått i kuvert från kommunen. Fast de funkade för två månader sen när vi gjorde anmälan.
Idag var sista dagen att tacka ja, så hade vi velat ha den här platsen hade det varit lite knivigt. Inte minst för att ansvarig handläggare har semester idag - återkommer imorgon. Nu är det ingen ko på isen, för vi tackar nej och gör en ny ansökan.
Jag vill inte sätta Signe på den förskolan. Jag är inte ett dugg orolig för att hon inte ska få tillräckligt med kunskap i matematik. Jag är orolig för att hon som en väldigt aktiv och viljestark liten tjej inte ska bli bemött med uppskattning och respekt och att hennes fina egenskaper inte ska tas tillvara utan ses som ett besvär. Och jag tror att det enda sättet att skydda henne från det, och att skydda henne från eventuella fördomar som kan riktas mot oss som samkönade föräldrar, är en medveten genuspedagogik. Att nån har tänkt, helt enkelt, och är medvetna om vad som görs.
Det är ändå läskigt att ha så lite kontroll över var Signe ska tillbringa sina dagar. Förr eller senare måste vi ju ta emot en plats. Och det blir så tydligt att vi inte får bestämma själva. Vi vet var vi vill nånstans - vi vet bara inte hur stor chansen är att Signe får en plats där.
Hursomhelst, steg ett måste ju vara att få inloggningsuppgifterna att funka....
lördag 17 juli 2010
Det är svårt, det här
Åtta dagars oavbruten sömn var grejen. Men nu är vi hemma igen, för oss själva igen, och tja, det är jobbigt. Det är så. Det är väldigt jobbigt för oss att vara mammor. Det är jobbigt att ta hand om Signe, och det är jobbigt att hantera vår vardag.
Jag önskar att det inte var så. Jag förstår inte riktigt varför det är så svårt. Men jag börjar bli sams med det faktum att det är det.
Det känns ibland som om det är så jädra lätt för alla andra. De tindrar med ögonen och deklarare att "jag älskar mina barn!" som om det var kärlek som fattades. Det är inte kärlek som fattas. Det är uthållighet och tålamod och gott humör, och hopp. Det där hoppet om att snart, snart går den här jobbiga perioden över. Snart snart blir det bra igen. Det hoppet fattas.
Eller folk som liknöjt konstaterar att nej, något samliv har de ju inte tid med, och tid för varandra finns ju inte, men det kommer ju sen, om några år. Och verkar lika nöjda för det. Good for you, liksom. Men jag kan inte vänta några år på att få tid med min partner. Jag funkar inte då. Jag går sönder.
För sanningen är den att som vi hade det på semestern nu, hos svärföräldrarna, så skulle jag vilja ha det hela tiden. Så skulle jag nog behöva ha det hela tiden för att må okej, i alla fall som det känns nu. Men jag skäms som fan över det, för det kändes som om jag knappt hade Signe alls.
Men jag skulle behöva få sova ostörda nätter. Många nätter i sträck. Jag skulle behöva få tid ensam med AB. Jag skulle behöva få några timmar varje dag utan ansvar, utan jobb. Inte bara stulna tio minuter här och var, inte bara fragmentarisk tid framför dator och teve som är helt villkorad av Signes humör och vad hon får tag på att leka med. Konversationer där vi törs röra vid även jobbiga ämnen, för vi vet att vi kan avsluta dem. Att få gosa på kvällen och somna tillsammans, utan spänningen att vi närsomhelst kan slitas isär. Lugn och ro. En känsla av att även jag har någon slags mänskligt värde, och mänsklig värdighet.
Jag skulle vilja ha det så jämt. Jag önskar att det inte var så. Jag önskar att jag var en bättre människa och en bättre förälder. Jag önskar att jag kunde må bra och få allt jag behövde i min egen familj, med min fru och mitt barn, och vara nöjd så.
Men som det ser ut nu verkar det inte som om jag kan det.
Jag önskar att det inte var så. Jag förstår inte riktigt varför det är så svårt. Men jag börjar bli sams med det faktum att det är det.
Det känns ibland som om det är så jädra lätt för alla andra. De tindrar med ögonen och deklarare att "jag älskar mina barn!" som om det var kärlek som fattades. Det är inte kärlek som fattas. Det är uthållighet och tålamod och gott humör, och hopp. Det där hoppet om att snart, snart går den här jobbiga perioden över. Snart snart blir det bra igen. Det hoppet fattas.
Eller folk som liknöjt konstaterar att nej, något samliv har de ju inte tid med, och tid för varandra finns ju inte, men det kommer ju sen, om några år. Och verkar lika nöjda för det. Good for you, liksom. Men jag kan inte vänta några år på att få tid med min partner. Jag funkar inte då. Jag går sönder.
För sanningen är den att som vi hade det på semestern nu, hos svärföräldrarna, så skulle jag vilja ha det hela tiden. Så skulle jag nog behöva ha det hela tiden för att må okej, i alla fall som det känns nu. Men jag skäms som fan över det, för det kändes som om jag knappt hade Signe alls.
Men jag skulle behöva få sova ostörda nätter. Många nätter i sträck. Jag skulle behöva få tid ensam med AB. Jag skulle behöva få några timmar varje dag utan ansvar, utan jobb. Inte bara stulna tio minuter här och var, inte bara fragmentarisk tid framför dator och teve som är helt villkorad av Signes humör och vad hon får tag på att leka med. Konversationer där vi törs röra vid även jobbiga ämnen, för vi vet att vi kan avsluta dem. Att få gosa på kvällen och somna tillsammans, utan spänningen att vi närsomhelst kan slitas isär. Lugn och ro. En känsla av att även jag har någon slags mänskligt värde, och mänsklig värdighet.
Jag skulle vilja ha det så jämt. Jag önskar att det inte var så. Jag önskar att jag var en bättre människa och en bättre förälder. Jag önskar att jag kunde må bra och få allt jag behövde i min egen familj, med min fru och mitt barn, och vara nöjd så.
Men som det ser ut nu verkar det inte som om jag kan det.
fredag 16 juli 2010
M-mm
Vi har givetvis envist stått emot alla goda råd och tips från BVC och andra om att inte ta upp Signe när hon skriker på natten, att inte amma, och liknande grejer för att få henne att sova bättre. Det är inte vår stil, helt enkelt. Så ingen fem-minuters-metod (5-mm) här, inte.
De senaste dagarna har vi dock, lite omedvetet, ägnat oss åt en uppenbarligen fungerande sömnmetod. Signe har två av de tre sista nätterna sovit sju (7!!!) timmar i sträck, ett definitivt rekord, och i bästa fall början på en trend. Således vill jag här beskriva den mycket effektiva mormors-metoden (M-mm).
Ta en i vanliga fall mycket ambitiös och närvarande ammande mamma, som samsover med sitt barn. Ge henne en väldigt elak virusinfektion. Placera henne i en sommarstuga med en mormor som säger "klart Signe ska sova med mig!", och få henne att inse att det är det enda rimliga. Dra ut på virusinfektionen en fyra, fem dar, så att när hon väl är frisk verkar det bara dumt att ändra sov-arrangemangen, som passar alla utom mammans samvete. Få tyst på samvetet med en folköl på bryggan, som hon kan dricka i fred med sin partner.
Se till att mormodern är lagom lomhörd, och utrusta henne med en vällingflaska. Låt den mycket snälla mormodern sova i samma rum som det kelsjuka, lättväckta barnet. Låt mormodern utan hörapparat ta upp barnet och söva henne _så fort mormodern hör barnet_. Det sista är viktigt. Inga hörhjälpmedel är tillåtna. Låt mormodern erbjuda nappflaska med tråkig välling, om barnet är hungrigt.
Låt det gå en sju åtta nätter. Klart.
Nu återstår bara att se om den goda sov-effekten håller i sig, när vi är hemma igen, med en inte alls lomhörd mamma med god och mysig bröstmjölk... Annars kanske metoden upprepas - även om jag undrar om inte virusinfektionen kan undvikas vid försök två.
De senaste dagarna har vi dock, lite omedvetet, ägnat oss åt en uppenbarligen fungerande sömnmetod. Signe har två av de tre sista nätterna sovit sju (7!!!) timmar i sträck, ett definitivt rekord, och i bästa fall början på en trend. Således vill jag här beskriva den mycket effektiva mormors-metoden (M-mm).
Ta en i vanliga fall mycket ambitiös och närvarande ammande mamma, som samsover med sitt barn. Ge henne en väldigt elak virusinfektion. Placera henne i en sommarstuga med en mormor som säger "klart Signe ska sova med mig!", och få henne att inse att det är det enda rimliga. Dra ut på virusinfektionen en fyra, fem dar, så att när hon väl är frisk verkar det bara dumt att ändra sov-arrangemangen, som passar alla utom mammans samvete. Få tyst på samvetet med en folköl på bryggan, som hon kan dricka i fred med sin partner.
Se till att mormodern är lagom lomhörd, och utrusta henne med en vällingflaska. Låt den mycket snälla mormodern sova i samma rum som det kelsjuka, lättväckta barnet. Låt mormodern utan hörapparat ta upp barnet och söva henne _så fort mormodern hör barnet_. Det sista är viktigt. Inga hörhjälpmedel är tillåtna. Låt mormodern erbjuda nappflaska med tråkig välling, om barnet är hungrigt.
Låt det gå en sju åtta nätter. Klart.
Nu återstår bara att se om den goda sov-effekten håller i sig, när vi är hemma igen, med en inte alls lomhörd mamma med god och mysig bröstmjölk... Annars kanske metoden upprepas - även om jag undrar om inte virusinfektionen kan undvikas vid försök två.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)