Nu är det 32 dagar sen förra mensen (s första dag, är hur man räknar, har jag fått lära mig), och 14 dagar sedan inseminationen. Ingen mens.
Nu är jag oerhört hoppfull. Det känns bra, helt enkelt.
Jag har en massa symptom, magkatarr (ont som tusan, inte alls mysigt), jätteömma bröst, ont i livmodern. Antingen är det världens värsta PMS nånsin, eller något helt annat. Jag hoppas förstås på annat...
Roligt är också att i förrgår kom AB hem och kommenterade att jag såg så "levande och glad" ut, och jag fick höra nästan samma sak från vännen I. igår. Dessutom har jag vaknat tre dagar i rad när AB stiger upp och känt mig pigg och glad. Den där tröttheten som påstås komma med tidig graviditet uteblir än så länge.
Den kanske kommer. Eller så är jag inte gravid, ändå, bara mystiskt sen med mensen precis den månad vi har inseminerats... Fast tänk om jag kommer bli en sån där lätt outhärdlig gravid människa som går runt och skiner och ser lycklig ut. Det vore roligt.
Självklart ska vi ta ett graviditetstest. Först tänkte vi vänta några dar, för att vara säkrare på att få ett positivt svar, men nu har vi ändrat oss. Jag ska handla ett idag, och sen ska vi testa ikväll.
Om jag inte fått mens innan dess, förstås...
tisdag 30 september 2008
måndag 29 september 2008
Körkort och väntan
Jag hämtade ut mitt körkort från posten idag, och är nu oerhört stolt och tar upp och tittar på det ibland. Jag har körkort. Konstigt det där. Borde inte himlen byta färg, eller gravitationen upphöra för en kort stund, eller en stor hand synas i himlen åtminstone? Något järtecken borde inträffa vid sådana här händelser, tycker jag. Men jag får väl nöja mig med det lilla rosa kortet i plånboken.
I övrigt är det väntans tider. I onsdags för två veckor sedan gjorde vi inseminationen. Mensen ska komma tio till fjorton dagar efter ägglossning. Idag är det således tolv dagar, två dagar kvar. Jag är missmodig, för jag känner de symptom jag brukar ha innan mens - ont i livmodern, ömma bröst. Visserligen finns det kvinnor som känner liknande symptom mycket tidigt i graviditeten, men förnuftets röst säger att chansen är liten. Förmodligen får jag mens inatt eller imorgon natt - den kommer alltid på natten.
Om den gör det kommer jag att gråta. Mycket. Sen kommer jag att dricka sprit och äta choklad.
Men jag hoppas fortfarande. Än har den inte kommit, så det är ju ingen idé att ta ut sorgen i förskott.
I övrigt är det väntans tider. I onsdags för två veckor sedan gjorde vi inseminationen. Mensen ska komma tio till fjorton dagar efter ägglossning. Idag är det således tolv dagar, två dagar kvar. Jag är missmodig, för jag känner de symptom jag brukar ha innan mens - ont i livmodern, ömma bröst. Visserligen finns det kvinnor som känner liknande symptom mycket tidigt i graviditeten, men förnuftets röst säger att chansen är liten. Förmodligen får jag mens inatt eller imorgon natt - den kommer alltid på natten.
Om den gör det kommer jag att gråta. Mycket. Sen kommer jag att dricka sprit och äta choklad.
Men jag hoppas fortfarande. Än har den inte kommit, så det är ju ingen idé att ta ut sorgen i förskott.
söndag 28 september 2008
Nya jobbet
Det här är första helgen på mitt nya jobb, eller första helgen jag sitter ensam i alla fall. Jag har varit här tre gånger förut, tillsammans med gode vännen O. som förmedlade jobbet till mig.
Det här måste varit det absolut enklaste jobbsökandet någonsin. O. ringde en lördag och sade ungefär "Jo du, det här jobbet I. hade, hon tyckte inte det passade henne, vill du ha det istället? Jag lovade min chef att jag skulle hitta nån, och du sade ju att du ville ha ett extrajobb." Vad svarar man på sånt? Man svarar ja tack! och ser glad ut.
Kanske för att det gick så väldigt lätt har jag ändå varit lite kluven till att börja. Inte egentligen till det här jobbet, men till att börja jobba. Min lata sommar var underbar, och idén att sätta full fart igen var ytterst otrevlig. Det är den fortfarande, om än en bister realitet vid det här laget. Jag skulle, i ärlighetens namn, hellre tillbringa helgen i skogen eller gosandes i soffan med AB och Vilde, än sittandes på ett kontor i ett tomt sjukhus i väntan på att telefonen ska ringa.
Det är nämligen det jag gör. Sjukhuset har en vikarieförmedling öppen på helgerna, där jag eller någon av mina förtjusande kollegor O. eller E. sitter fredag eftermiddag och hela dagen lördag och söndag och hjälper avdelningar som får in sjukskrivningar. Det ringer någon, man tar uppgifterna, sen slår man i pärmar eller på datorn efter folk att ringa till, sen ringer man dom, och när man antingen fått ett ja eller har ringt alla man kan ringa så hör man av sig till avdelningen igen och berättar hur det har gått. Det är väldigt likt mitt förra jobb på säkerhetsföretaget, som jag sade upp mig från för ett år sedan.
Arbetsuppgifterna är i alla fall lika. Men här slipper jag galna kollegor som pratar högljutt över huvudet på mig, och ljudet av tusentals ringande telefoner. Jag slipper dålig luft och dåligt ljus och jag har ett fönster, som vetter ut mot en skogsklädd ås som just nu har fantastiska höstfärger. Det förra jobbet var djupt ner i en bunker... Jag slipper jobba natt eller bisarrt långa pass, här är det 8-18 dagtid som gäller, inte alla tider på dygnet hur länge som helst. Jag slipper ha uniform, och sitter just nu i fluffig ylletröja och fårskinnstofflor. Det är inte 90 minuters restid bara för att ta sig till jobbet, utan 15 min med cykel, kanske 5 med bil om det kniper. Och, inte minst, det är en och en halv gånger så bra betalt. Det är ett bra jobb, helt enkelt.
Och vår ekonomi behöver att jag jobbar. Eller snarare - vår livsstil och ekonomiska standard behöver att jag jobbar. Vi har en rätt dyr bostadsrätt, en bil och har lagt mer pengar på vår sjukliga hund än vad vi kanske skulle ha önskat. Dessutom har mitt körtkort kostat en mindre förmögenhet. Vi åkte till Skottland i våras, och vi ska till Portugal i november, båda med ABs jobb, men i alla fall. Det kostar pengar, och i år har vi varit tvungna att äta av våra sparpengar istället för att fylla på dem. Det har varit värt det, men det vore schysst att vända trenden lite, och då behöver jag jobba.
Men det känns otroligt skönt att känna att jag har ett val. Det är helt och hållet ABs förtjänst, utan henne skulle min situation vara mycket mycket sämre. Jag har mycket längre kvar på min utbildning än jag har CSN till. Men med ABs lön tillsammans med mina studielån och extrajobb så klarar vi oss alldeles utmärkt - jag har aldrig haft det så här bra ekonomiskt. Och jag har aldrig, inte ens som barn, haft det så här tryggt ekonomiskt. Även om jag skulle få sparken, även när mitt CSN tar slut, och även om AB också får sparken, så kommer vi att klara oss. Hennes A-kassa och våra sparpengar räcker för oss att leva på. Inte som vi lever nu, och vi kanske skulle vara tvungna att flytta, men vi skulle klara oss.
Mina gamla fantasier om att stå ensam på en tågstation utan pengar och med alla mina tillhörigheter i en plastpåse har försvunnit. Jag känner inte längre att ekonomisk ruin lurar precis runt hörnet. Det är otroligt skönt. Och det gör också att det här jobbet känns mycket bättre. Jag tror att jag är rätt bra på det, men om min chef inte skulle hålla med och ge mig sparken, så går inte världen under för det. Jag måste inte klara det här till varje pris. Jag gör mitt bästa, och behöver inte oroa mig jättemycket för vad som händer om det inte skulle vara tillräckligt.
Det är väldigt skönt att kunna känna så.
Det här måste varit det absolut enklaste jobbsökandet någonsin. O. ringde en lördag och sade ungefär "Jo du, det här jobbet I. hade, hon tyckte inte det passade henne, vill du ha det istället? Jag lovade min chef att jag skulle hitta nån, och du sade ju att du ville ha ett extrajobb." Vad svarar man på sånt? Man svarar ja tack! och ser glad ut.
Kanske för att det gick så väldigt lätt har jag ändå varit lite kluven till att börja. Inte egentligen till det här jobbet, men till att börja jobba. Min lata sommar var underbar, och idén att sätta full fart igen var ytterst otrevlig. Det är den fortfarande, om än en bister realitet vid det här laget. Jag skulle, i ärlighetens namn, hellre tillbringa helgen i skogen eller gosandes i soffan med AB och Vilde, än sittandes på ett kontor i ett tomt sjukhus i väntan på att telefonen ska ringa.
Det är nämligen det jag gör. Sjukhuset har en vikarieförmedling öppen på helgerna, där jag eller någon av mina förtjusande kollegor O. eller E. sitter fredag eftermiddag och hela dagen lördag och söndag och hjälper avdelningar som får in sjukskrivningar. Det ringer någon, man tar uppgifterna, sen slår man i pärmar eller på datorn efter folk att ringa till, sen ringer man dom, och när man antingen fått ett ja eller har ringt alla man kan ringa så hör man av sig till avdelningen igen och berättar hur det har gått. Det är väldigt likt mitt förra jobb på säkerhetsföretaget, som jag sade upp mig från för ett år sedan.
Arbetsuppgifterna är i alla fall lika. Men här slipper jag galna kollegor som pratar högljutt över huvudet på mig, och ljudet av tusentals ringande telefoner. Jag slipper dålig luft och dåligt ljus och jag har ett fönster, som vetter ut mot en skogsklädd ås som just nu har fantastiska höstfärger. Det förra jobbet var djupt ner i en bunker... Jag slipper jobba natt eller bisarrt långa pass, här är det 8-18 dagtid som gäller, inte alla tider på dygnet hur länge som helst. Jag slipper ha uniform, och sitter just nu i fluffig ylletröja och fårskinnstofflor. Det är inte 90 minuters restid bara för att ta sig till jobbet, utan 15 min med cykel, kanske 5 med bil om det kniper. Och, inte minst, det är en och en halv gånger så bra betalt. Det är ett bra jobb, helt enkelt.
Och vår ekonomi behöver att jag jobbar. Eller snarare - vår livsstil och ekonomiska standard behöver att jag jobbar. Vi har en rätt dyr bostadsrätt, en bil och har lagt mer pengar på vår sjukliga hund än vad vi kanske skulle ha önskat. Dessutom har mitt körtkort kostat en mindre förmögenhet. Vi åkte till Skottland i våras, och vi ska till Portugal i november, båda med ABs jobb, men i alla fall. Det kostar pengar, och i år har vi varit tvungna att äta av våra sparpengar istället för att fylla på dem. Det har varit värt det, men det vore schysst att vända trenden lite, och då behöver jag jobba.
Men det känns otroligt skönt att känna att jag har ett val. Det är helt och hållet ABs förtjänst, utan henne skulle min situation vara mycket mycket sämre. Jag har mycket längre kvar på min utbildning än jag har CSN till. Men med ABs lön tillsammans med mina studielån och extrajobb så klarar vi oss alldeles utmärkt - jag har aldrig haft det så här bra ekonomiskt. Och jag har aldrig, inte ens som barn, haft det så här tryggt ekonomiskt. Även om jag skulle få sparken, även när mitt CSN tar slut, och även om AB också får sparken, så kommer vi att klara oss. Hennes A-kassa och våra sparpengar räcker för oss att leva på. Inte som vi lever nu, och vi kanske skulle vara tvungna att flytta, men vi skulle klara oss.
Mina gamla fantasier om att stå ensam på en tågstation utan pengar och med alla mina tillhörigheter i en plastpåse har försvunnit. Jag känner inte längre att ekonomisk ruin lurar precis runt hörnet. Det är otroligt skönt. Och det gör också att det här jobbet känns mycket bättre. Jag tror att jag är rätt bra på det, men om min chef inte skulle hålla med och ge mig sparken, så går inte världen under för det. Jag måste inte klara det här till varje pris. Jag gör mitt bästa, och behöver inte oroa mig jättemycket för vad som händer om det inte skulle vara tillräckligt.
Det är väldigt skönt att kunna känna så.
onsdag 24 september 2008
Ibland hamnar man inte där man tänkt
Här är en jättefin video jag hittat. Den är gjord av föräldrar till en liten pojke med Downs syndrom, och har ingenting med något annat här på bloggen att göra, den är bara fin.
Där bilden hittades:
http://www.onetruemedia.com/otm_site/view_shared?p=19c4fe758072a2583de51a&skin_id=0
Där bilden hittades:
http://www.onetruemedia.com/otm_site/view_shared?p=19c4fe758072a2583de51a&skin_id=0
Körkort!!!
Tredje gången gillt! Idag tog jag körkortet!
Jag sitter och flinar framför datorn och är glad, stolt och lättad. Och det gör inte ett dugg att det tog tre försök innan jag lyckades - jag sällar mig till resten av mänskligheten och är förmodligen mer stolt nu än vad jag skulle ha varit om jag fick det på första försöket.
Jag är enormt nöjd, och mycket stolt över att jag höll ut, kämpade på och faktiskt tog det till slut. Jag hade börjat misströsta...
Nu kan jag köra när jag vill. Och vad viktigare är - nu kan jag låta bli.
Hurra hurra hurra!
Jag sitter och flinar framför datorn och är glad, stolt och lättad. Och det gör inte ett dugg att det tog tre försök innan jag lyckades - jag sällar mig till resten av mänskligheten och är förmodligen mer stolt nu än vad jag skulle ha varit om jag fick det på första försöket.
Jag är enormt nöjd, och mycket stolt över att jag höll ut, kämpade på och faktiskt tog det till slut. Jag hade börjat misströsta...
Nu kan jag köra när jag vill. Och vad viktigare är - nu kan jag låta bli.
Hurra hurra hurra!
tisdag 23 september 2008
Ofattbart
Skolmassaker i Finland, 11 personer döda inklusive gärningsmannen. Hur går sånt till egentligen? Vad är det som händer i en sådan mans huvud?
Han sköt tydligen sina närmaste klasskamrater...
Polisen förhörde honom dagen innan, efter tips om videor på Youtube - men de såg inget skäl att frånta honom hans vapen eller licens.
Han sköt tydligen sina närmaste klasskamrater...
Polisen förhörde honom dagen innan, efter tips om videor på Youtube - men de såg inget skäl att frånta honom hans vapen eller licens.
onsdag 17 september 2008
Trött nu...
Nu är jag inseminerad. Det känns jättekonstigt. Bra, men jättekonstigt. Idén att jag faktiskt skulle kunna bli gravid i detta nu är underbar och skitmysko. Jag har längtat så länge, och nu skulle det kunna hända. Men det får vi inte veta förrän i slutet av september när min mens ska komma. Antingen får jag mens, och då bidde det inget, eller så får jag det inte, och då ska vi göra graviditetstest. Innan dess syns det i vilket fall inget på testet, så det är bara att vänta.
Men jag har en bra känsla. Om jag var tvungen att gissa skulle jag gissa att det gick bra denna gång. Vi har 25% chans, så det skulle kunna hända men är sannolikare att det inte gör det. Ungefär var fjärde lyckas på första försöker, rimligen, men det säger ju inget om huruvida vi gör det. Men det känns bra.
Och om det kan kännas bra till den sista september är det bra, för jag kan ju antingen tillbringa de närmaste två veckorna ledsen över att det kanske inte kommer bli något, eller glad över att det kanske kommer bli något, och vilket jag gör kommer inte påverka utgången. Och då är jag hellre glad i två veckor. Jag menar, ledsen blir jag ju i vilket fall om det inte hade funkat, jag blir ju inte mer ledsen om jag var förtröstansfull och glad fram tills dess.
Och funkar det inte väntar vi två veckor efter det, och sen gör vi ett nytt försök.
Själva inseminationen gick bra, det var en kvinnlig läkare och en praktikant där i ett väldigt litet rum. Jag fick som vanligt vara den enda utan byxor i ett rum fullt med folk, och de petade mig i underlivet med kalla instrument medan AB satt vid mitt huvud och höll mig i handen. Men läkaren var lugn och trevlig och berättade hela tiden vad hon gjorde, och ingenting gjorde ont, så det var inte så farligt. Sen gick vi och åt god lunch, och nu är jag dödstrött, fullkomligt slut.
Lång dag idag. Den började för övrigt med två timmars tenta som känns lätt oviktigt i sammanhanget, men som jag tror gick bra. Resten av dagen tänker jag vila och ta det lugnt. Och eventuellt somna i soffan.
Men jag har en bra känsla. Om jag var tvungen att gissa skulle jag gissa att det gick bra denna gång. Vi har 25% chans, så det skulle kunna hända men är sannolikare att det inte gör det. Ungefär var fjärde lyckas på första försöker, rimligen, men det säger ju inget om huruvida vi gör det. Men det känns bra.
Och om det kan kännas bra till den sista september är det bra, för jag kan ju antingen tillbringa de närmaste två veckorna ledsen över att det kanske inte kommer bli något, eller glad över att det kanske kommer bli något, och vilket jag gör kommer inte påverka utgången. Och då är jag hellre glad i två veckor. Jag menar, ledsen blir jag ju i vilket fall om det inte hade funkat, jag blir ju inte mer ledsen om jag var förtröstansfull och glad fram tills dess.
Och funkar det inte väntar vi två veckor efter det, och sen gör vi ett nytt försök.
Själva inseminationen gick bra, det var en kvinnlig läkare och en praktikant där i ett väldigt litet rum. Jag fick som vanligt vara den enda utan byxor i ett rum fullt med folk, och de petade mig i underlivet med kalla instrument medan AB satt vid mitt huvud och höll mig i handen. Men läkaren var lugn och trevlig och berättade hela tiden vad hon gjorde, och ingenting gjorde ont, så det var inte så farligt. Sen gick vi och åt god lunch, och nu är jag dödstrött, fullkomligt slut.
Lång dag idag. Den började för övrigt med två timmars tenta som känns lätt oviktigt i sammanhanget, men som jag tror gick bra. Resten av dagen tänker jag vila och ta det lugnt. Och eventuellt somna i soffan.
måndag 15 september 2008
Äggligen
Ägglossning! Tjohooo! Klockan halv fem i morse väcktes jag av hunden och när jag väl var vaken kunde jag inte somna om för jag var så ohyggligt kissnödig. Så jag tassade upp och passade på att kissa på min lilla sticka, som äntligen äntligen äntligen började blinka rätt symbol efter 40 sekunder.
Nu på morgonen har jag roat mig med att försöka nå rätt avdelning på sjukhuset. De öppnar egentligen åtta, men en röst har sagt "Personen på anknytning bippel buppel är inte där just nu, återkommer klockan åtta och trettio." Så 08.32 försökte jag igen, och denna gång svarade en undersköterska, som tog mitt telefonnummer och sade att barnmorskan ringer om en liten stund, kanske en kvart eller tjugo minuter. Har hon inte ringt vid elva försöker jag väl igen...
Frågan nu är om det finns någon chans att jag kan ägna mig åt något vettigt under denna potentiellt oändliga kvart? Kanske. Jag har tenta imorgon, så jag ska göra ett försök.
----
Klockan 11.30 imorgon har vi tid. Det känns lätt overkligt och väldigt konstigt. Men bra. Jag har tenta mellan nio och tolv - verkar som om jag lär skriva den rätt fort. Nu ska jag gå ner på stan och äta lunch med en kursare.
Livet är mysko. Men rätt bra.
Nu på morgonen har jag roat mig med att försöka nå rätt avdelning på sjukhuset. De öppnar egentligen åtta, men en röst har sagt "Personen på anknytning bippel buppel är inte där just nu, återkommer klockan åtta och trettio." Så 08.32 försökte jag igen, och denna gång svarade en undersköterska, som tog mitt telefonnummer och sade att barnmorskan ringer om en liten stund, kanske en kvart eller tjugo minuter. Har hon inte ringt vid elva försöker jag väl igen...
Frågan nu är om det finns någon chans att jag kan ägna mig åt något vettigt under denna potentiellt oändliga kvart? Kanske. Jag har tenta imorgon, så jag ska göra ett försök.
----
Klockan 11.30 imorgon har vi tid. Det känns lätt overkligt och väldigt konstigt. Men bra. Jag har tenta mellan nio och tolv - verkar som om jag lär skriva den rätt fort. Nu ska jag gå ner på stan och äta lunch med en kursare.
Livet är mysko. Men rätt bra.
lördag 13 september 2008
fredag 12 september 2008
Äh, lägg ägg!
Hela den här veckan har jag känt mig hängig och konstig, omotiverad och less. Det var inte förrän i morse jag kopplade ihop det med att jag fortfarande kollar efter ägglossning varje morgon. Det är inte så konstigt att jag är less - större delen av min energi går åt de 40 sekunder på morgonen som jag ägnar åt att den lilla ClearBlue-manicken ska blinka klart och tala om för mig huruvida jag har LH-stegring just denna dag eller ej. Än så länge har den visat att det har jag inte alls det (nä-nä-nä-nä-nääää-nää säger den åt mig), och varje gång blir jag lite besviken. Sen börjar dagen utan större åthävor - men varje gång jag väntar de där 40 sekunderna så är det 40 sekunder som innebär att jag kanske kommer att bli gravid imorgon. Det är rätt uttröttande.
Jag kom på att det var det som var problemet när jag inte hade ägglossning idag heller, och nu ställs inför risken att det är imorgon. Lördag. Den enda veckodagen som jag inte vill ha ägglossning på, eftersom det skulle innebära att vi måste vänta en månad till. Och också, ironiskt nog, den dag som det är störst chans att jag har ägglossning denna cykel. Jag hade hoppats så mycket de här dagarna, särskilt igår och idag, att den lilla manicken skulle blinka rätt symbol och att risken för att behöva vänta en hel månad till därmed skulle elimineras. Men så blev det inte, och nu finns det en ganska stor sannolikhet att det här kommer att bli en riktigt riktigt usel helg.
Allt beroende på den lilla blinkande displayen och vad den visar imorgon.
Det är detta som har tagit min energi, som gör att jag går och lägger mig vid fyra på eftermiddagen med värkande huvud och sover till sex, som får mig att vakna mitt i natten efter konstiga mardrömmar, och som får både körkort och snart väntande tenta att verka rätt ointressanta och jobbiga. Detta väntande.
Så vad kul jag kommer att ha om jag faktiskt nån gång blir inseminerad, och ska gå och vänta i två veckor innan jag vet om det tog...
Jag kom på att det var det som var problemet när jag inte hade ägglossning idag heller, och nu ställs inför risken att det är imorgon. Lördag. Den enda veckodagen som jag inte vill ha ägglossning på, eftersom det skulle innebära att vi måste vänta en månad till. Och också, ironiskt nog, den dag som det är störst chans att jag har ägglossning denna cykel. Jag hade hoppats så mycket de här dagarna, särskilt igår och idag, att den lilla manicken skulle blinka rätt symbol och att risken för att behöva vänta en hel månad till därmed skulle elimineras. Men så blev det inte, och nu finns det en ganska stor sannolikhet att det här kommer att bli en riktigt riktigt usel helg.
Allt beroende på den lilla blinkande displayen och vad den visar imorgon.
Det är detta som har tagit min energi, som gör att jag går och lägger mig vid fyra på eftermiddagen med värkande huvud och sover till sex, som får mig att vakna mitt i natten efter konstiga mardrömmar, och som får både körkort och snart väntande tenta att verka rätt ointressanta och jobbiga. Detta väntande.
Så vad kul jag kommer att ha om jag faktiskt nån gång blir inseminerad, och ska gå och vänta i två veckor innan jag vet om det tog...
torsdag 11 september 2008
Lillvalpis...
... är faktiskt ingen lillvalpis längre. Han lyfter på benet när han kissar, och har växt ur alla sina kläder. Stora pojken... När jag går till skolan får han stanna ensam hemma, och det verkar gå bra.
Jag funderade lite på vad jag menar med bra i det avseendet, och kom fram till att det är handlar om tre saker. Han ska inte störa någon, inte förstöra något, och inte själv bli helt förstörd eller stressad.
Det första försöker vi kontrollera genom att sätta upp en lapp på ytterdörren där vi uppmanar grannar som blir störda att höra av sig till oss, på telefon eller med en lapp i brevlådan. Än så länge har inga grannar hört av sig, så då stör han ingen. Vi vet ju inte om han låter, men han är tyst när jag går och tyst när jag kommer tillbaka och ingen klagar, så det är godkänt.
Det andra är om han förstör något, och det gör han inte. Förmodligen gör han väldigt lite, jag tror han sitter på hallmattan och väntar. Innan jag går lägger jag ut godis åt honom, de sista dagarna har det varit dansk salami, vilket han uppenbarligen älskar. Jag blir glad om han har ätit upp det när jag kommer tillbaka, för då har han i alla fall gjort något trevligt och avstressande, och de senaste dagarna har varenda korvsmula varit borta. Men förstör något gör han absolut inte.
Det sista med stressen är ju lite svårare att mäta, men jag utgår från hur rädd han blir när jag går, hur upphetsad han är när jag kommer tillbaka, och hur lång tid det tar för honom att slappna av efteråt, samt hur trött han verkar när han slappnat av. Numera struntar han i att jag går - så fort han får tillåtelse kastar han sig mot korven, och jag ser bara svansen av honom när jag stänger dörren. När jag kommer tillbaka är han jätteglad och hoppar och studsar, men han är tyst och verkar inte olycklig. Sen går vi ut en sväng, och då fokuserar han om och kissar och nosar och tittar på saker utan att verka stressad eller stirrig. Ofta vill han ha uppmärksamhet och kel när vi kommer tillbaka, och sen sover han som en stock efter en stund.
Så det verkar jobbigt för honom att vara ensam, förmodligen vilar han ingenting utan vaktar och väntar. Det innebär att han nog skulle tycka att det vore väldigt jobbigt att vara ensam i många timmar - som mest är han ensam i tre timmar, som idag till exempel, och det känns lite för länge för att jag ska känna mig nöjd med det. De vanliga två timmarna känns mycket bättre, och en halvtimme eller så tror jag inte gör något särskilt. Kort sagt, det verkar som att han tycker att det är jobbigt att vara ensam, men inte traumatiskt eller djupt stressande.
Så det verkar som om jag kan fortsätta plugga... :-)
Jag funderade lite på vad jag menar med bra i det avseendet, och kom fram till att det är handlar om tre saker. Han ska inte störa någon, inte förstöra något, och inte själv bli helt förstörd eller stressad.
Det första försöker vi kontrollera genom att sätta upp en lapp på ytterdörren där vi uppmanar grannar som blir störda att höra av sig till oss, på telefon eller med en lapp i brevlådan. Än så länge har inga grannar hört av sig, så då stör han ingen. Vi vet ju inte om han låter, men han är tyst när jag går och tyst när jag kommer tillbaka och ingen klagar, så det är godkänt.
Det andra är om han förstör något, och det gör han inte. Förmodligen gör han väldigt lite, jag tror han sitter på hallmattan och väntar. Innan jag går lägger jag ut godis åt honom, de sista dagarna har det varit dansk salami, vilket han uppenbarligen älskar. Jag blir glad om han har ätit upp det när jag kommer tillbaka, för då har han i alla fall gjort något trevligt och avstressande, och de senaste dagarna har varenda korvsmula varit borta. Men förstör något gör han absolut inte.
Det sista med stressen är ju lite svårare att mäta, men jag utgår från hur rädd han blir när jag går, hur upphetsad han är när jag kommer tillbaka, och hur lång tid det tar för honom att slappna av efteråt, samt hur trött han verkar när han slappnat av. Numera struntar han i att jag går - så fort han får tillåtelse kastar han sig mot korven, och jag ser bara svansen av honom när jag stänger dörren. När jag kommer tillbaka är han jätteglad och hoppar och studsar, men han är tyst och verkar inte olycklig. Sen går vi ut en sväng, och då fokuserar han om och kissar och nosar och tittar på saker utan att verka stressad eller stirrig. Ofta vill han ha uppmärksamhet och kel när vi kommer tillbaka, och sen sover han som en stock efter en stund.
Så det verkar jobbigt för honom att vara ensam, förmodligen vilar han ingenting utan vaktar och väntar. Det innebär att han nog skulle tycka att det vore väldigt jobbigt att vara ensam i många timmar - som mest är han ensam i tre timmar, som idag till exempel, och det känns lite för länge för att jag ska känna mig nöjd med det. De vanliga två timmarna känns mycket bättre, och en halvtimme eller så tror jag inte gör något särskilt. Kort sagt, det verkar som att han tycker att det är jobbigt att vara ensam, men inte traumatiskt eller djupt stressande.
Så det verkar som om jag kan fortsätta plugga... :-)
måndag 8 september 2008
Prokrastinering i SVD
Svenska Dagbladet har haft en intressant artikelserie om prokrastinering som ett sjukligt tillstånd. Jag ska väl inte säga att det är ett så stort problem för mig, men jag känner definitivt igen mig. Särskilt i det kvinnan som intervjuas i den första artikeln sade:
"– Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och insett under terapiprocessen att jag inte bara förväntat mig att jag ska göra bra ifrån mig i skolan. Det ska också gå bra utan att jag lägger ned något jobb. Så är min lillebror också. Han resonerar om andra så här: ”den där killen får jättebra betyg, men han pluggar jättemycket”. Som om det inte är lika bra att uppnå resultat genom att jobba hårt, som när man har begåvning eller fallenhet, säger Emelie."
Precis så är det för mig. Ju mer jag måste anstränga mig, desto mindre värt blir det. Att jag kört på uppkörningen två gånger nu betyder för mig att mitt körkort, när jag väl får det, är värt oerhört mycket mindre än vad det skulle ha varit om jag hade klarat det på första försöket. Det kan till och med gå hela vägen åt andra hållet - om jag misslyckas tillräckligt många gånger kommer jag känna skam och förödmjukelse över mitt körkort när jag väl får det. "Visst, jag tog det till slut, men jag var tvungen att försöka fem gånger först, så egentligen är jag värdelös som människa, och det är det enda körkortet betyder för mig..."
Jag inser att andra människor inte tänker så här, och att det lägger krokben för mig på en massa sätt. Det är ettt destruktivt sätt att se på världen, och jag försöker tänka om. Hårt arbete och envishet är också goda egenskaper - jag har bara svårt att uppskatta dem hos mig själv.
Nu har jag i alla fall fått en ny uppkörningstid, den 24 september. Förhoppningsvis lyckas jag då, och förhoppningsvis har jag vett att uppskatta både mitt körkort och min uthållighet när jag väl gör det.
"– Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och insett under terapiprocessen att jag inte bara förväntat mig att jag ska göra bra ifrån mig i skolan. Det ska också gå bra utan att jag lägger ned något jobb. Så är min lillebror också. Han resonerar om andra så här: ”den där killen får jättebra betyg, men han pluggar jättemycket”. Som om det inte är lika bra att uppnå resultat genom att jobba hårt, som när man har begåvning eller fallenhet, säger Emelie."
Precis så är det för mig. Ju mer jag måste anstränga mig, desto mindre värt blir det. Att jag kört på uppkörningen två gånger nu betyder för mig att mitt körkort, när jag väl får det, är värt oerhört mycket mindre än vad det skulle ha varit om jag hade klarat det på första försöket. Det kan till och med gå hela vägen åt andra hållet - om jag misslyckas tillräckligt många gånger kommer jag känna skam och förödmjukelse över mitt körkort när jag väl får det. "Visst, jag tog det till slut, men jag var tvungen att försöka fem gånger först, så egentligen är jag värdelös som människa, och det är det enda körkortet betyder för mig..."
Jag inser att andra människor inte tänker så här, och att det lägger krokben för mig på en massa sätt. Det är ettt destruktivt sätt att se på världen, och jag försöker tänka om. Hårt arbete och envishet är också goda egenskaper - jag har bara svårt att uppskatta dem hos mig själv.
Nu har jag i alla fall fått en ny uppkörningstid, den 24 september. Förhoppningsvis lyckas jag då, och förhoppningsvis har jag vett att uppskatta både mitt körkort och min uthållighet när jag väl gör det.
Äggläggning
Nu har äntligen tiden gått, och det är snart dags för nästa ägglossning. Jag har börjat kissa på de små stickorna vi har köpt för dyra pengar, och ska göra det i typ en vecka nu. Min cykel är inte mer regelbunden än att dagen för ägglossning kan variera med tio dagar...
Det troligaste är tyvärr lördag, och då är det ju kört även denna månad, men det är så pass stor variation att det lika gärna kan komma på torsdag eller senare. Men vi har redan börjat testa - tänk om det just denna månad är en väldigt kort cykel och vi missar det? Så här testas, helt enkelt.
Vill vill vill vill.
Det troligaste är tyvärr lördag, och då är det ju kört även denna månad, men det är så pass stor variation att det lika gärna kan komma på torsdag eller senare. Men vi har redan börjat testa - tänk om det just denna månad är en väldigt kort cykel och vi missar det? Så här testas, helt enkelt.
Vill vill vill vill.
lördag 6 september 2008
I'm not just a person on a bus...
Här kommer en tillbaka-på-jobbet-bön från Church of England, som tydligen publicerats i Metro för inte så länge sedan. Jag tyckte om den, så jag lägger upp den här:
Dear God,
You know me. Don't you? I’m not just a person on a bus or a train.
I’m not just another face on CCTV; or just another login name.
I’m me, and I have stuff going on.
Love life issues; bills to pay. Egos at work to deal with; an overflowing inbox.
So please, give me strength. Guide me to focus on what's really important. And help me make the most of every moment of this new day in this new month.
Thank you.
Amen
torsdag 4 september 2008
Förkyld
Förkyld! Blä! Jag känner mig som något hundvalpen har släpat in... Det skulle vara lite bättre om vi inte var på ett box-pass i onsdags för första gången sen april, och jag nu har en träningsvärk som inte är av denna världen. Fast den blir förstås inte heller bättre av det onda virus som äter mig.
Det är nog dag fyra på min anti-godis-kampanj, och det går bra än så länge. Just idag ingår honung i théet i min diet av förkylningsskäl, men det räknar jag inte riktigt. Dessutom sade AB att jag fick... :-) Annars går det lättare än väntat, bortsett från att jag varit lite trött och sur de första dagarna. Avtändning, kanske
Det är nog dag fyra på min anti-godis-kampanj, och det går bra än så länge. Just idag ingår honung i théet i min diet av förkylningsskäl, men det räknar jag inte riktigt. Dessutom sade AB att jag fick... :-) Annars går det lättare än väntat, bortsett från att jag varit lite trött och sur de första dagarna. Avtändning, kanske
tisdag 2 september 2008
Godis...
Inspirerad av en bloggvän som inte har ätit godis eller andra onyttigheter på hela augusti (Yey dig!), har jag bestämt mig för att göra detsamma i september. Eller nåja, eftersom jag bestämde mig på slutet av dagen den första september så hade jag redan hunnit sätta i mig en del kladdkaka, men det visar bara på den första tesen i denna min föresats; man kan alltid börja om.
Min målsättning är alltså att inte äta några godsaker, som godis, chips, läsk, glass eller alkohol under september månad. Skulle jag misslyckas med den föresatsen någon dag tänker jag ta ett djupt andetag, ta lite hjälp av AB genom att bara berätta det för henne (inte för att det spelar någon roll för henne, men för att det spelar stor roll för mig att prata om det), och sen börja om med min föresats. Det är inget "allt eller inget"-företag, snarare ett envist stretande.
Jag är lite ledsen för att min vikt har gått upp igen. Jag känner att jag tappat kontrollen och inte lever som jag vill och inte mår som jag vill. Jag vill inte väga så här mycket, för jag mår inte bra av det, och jag vill inte äta saker som inte är bra för mig. Jag orkar inte riktigt lägga jättemycket tid och kraft på dieter och särskilda sätt att äta, det tar för mycket helt enkelt. Så jag måste hitta enkla tumregler att hålla mig till, som leder i rätt riktning. Just nu är detta en sådan.
I övrigt tänker jag träna som vanligt, äta normala portioner av god mat, och försöka må så bra som möjligt. Med så lite socker som möjligt. Önska mig lycka till!
Min målsättning är alltså att inte äta några godsaker, som godis, chips, läsk, glass eller alkohol under september månad. Skulle jag misslyckas med den föresatsen någon dag tänker jag ta ett djupt andetag, ta lite hjälp av AB genom att bara berätta det för henne (inte för att det spelar någon roll för henne, men för att det spelar stor roll för mig att prata om det), och sen börja om med min föresats. Det är inget "allt eller inget"-företag, snarare ett envist stretande.
Jag är lite ledsen för att min vikt har gått upp igen. Jag känner att jag tappat kontrollen och inte lever som jag vill och inte mår som jag vill. Jag vill inte väga så här mycket, för jag mår inte bra av det, och jag vill inte äta saker som inte är bra för mig. Jag orkar inte riktigt lägga jättemycket tid och kraft på dieter och särskilda sätt att äta, det tar för mycket helt enkelt. Så jag måste hitta enkla tumregler att hålla mig till, som leder i rätt riktning. Just nu är detta en sådan.
I övrigt tänker jag träna som vanligt, äta normala portioner av god mat, och försöka må så bra som möjligt. Med så lite socker som möjligt. Önska mig lycka till!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)