söndag 28 december 2008

Att kräkas på jobbet...

Min snälla kollega O. har tagit över det mesta av mitt jobb över julhelgen, tack och lov. Men just idag jobbar istället för honom på förmiddagen - han var på fest igår och sover över i en annan stad. Just denna dag är dessutom en vanlig måndag, dvs fullt med en massa folk i korridoren som jag annars aldrig träffar och inte känner.

Och jag mår som en rutten sill. Eller, som jag förklarade för AB igår, som en sjuk apa. Som en liten apunge i ett naturprogram som ramlat i floden och övergivits av sin mamma och nu sitter på strandbanken genomvåt och huttrande och man hör en berättarröst som talar om att nu har ungen blivit förkyld och kommer inte klara sig, men att den förmodligen blir tagen av en krokodil innan viruset gör slut på den. Så. Så känner jag mig.

Och alldeles nyss kräktes jag. Det var ytterligt obehagligt, och det kändes som om hela magsäcken ville komma upp. Usch usch usch usch. Det enda jag vill göra just nu är att åka hem och krypa ner i sängen. Men det går inte, och dessutom är jag ju inte sjuk. Inte riktigt sjuk. Jag smittar ingen, och det blir inte värre för att jag sitter på jobbet. Det är bara väldigt väldigt obehagligt.

Så jag sitter kvar här tills O. kommer. Men jag tycker oerhört synd om mig själv. Igen, fortfarnde och ofta.

lördag 27 december 2008

Trött och kräklig

Jag har bokat in lite jobb över julhelgen, men det börjar kännas oerhört motigt. Jobbade tio timmar igår och ska jobba tio timmar idag, men har inte mått så här illa sen jag blev gravid. Jag känner mig kräkfärdig hela tiden och är oerhört trött. Det här med att stiga upp klockan sju när klockan ringer och sen koncentrera sig och sitta upp i tio timmar visade sig vara en rätt dålig idé.

Jag är så trött! Jag kan liksom inte tänka på något annat, jag är bara så oerhört, vansinnigt trött. Bläää!

Och även om det är ett ganska lugnt jobb så är det ju ett jobb. Jag måste göra saker då och då, och koncentrera mig. Men egentligen vill jag bara gå hem och sova. Helst till i mars någon gång.

torsdag 25 december 2008

Kräklig

Julafton överlevdes med alla lemmar, familjemedlemmar och byrackor i behåll. Sex vuxna och tre hundar samsades hela julafton och i vår lilla tvåa, och bara en av dem, min mamma, gick hem framåt natten. Övriga sov över, ABs föräldrar i vår säng med sin hund, ABs syster K. med stor rottweiler i köket, och vi själva på bred madrass med Vilde i fotänden i vardagsrummet. Imorse åt vi grötfrukost och vid elvatiden åkte de hem igen. Vi vinkade av dem ett tyst "äntligen!". Det var trevligt att de var här, och det var en på det stora hela lyckad julafton, men det var skönt att bli ensamma igen.

Jag längtar efter att ha barn att fira jul med. Det känns liksom meningsfullare om det finns ungar med, som fortfarande, eller kanske snarare på nytt, har den där förväntan, och tron och förhoppningen. Det är trots allt så att för mig är magin oundvikligen försvunnen. Det är en av nackdelarna med att till slut ändå bli vuxen.

På samma tema har vi tittat på Caspian, prins av Narnia hela eftermiddagen. Även där är magin bleknad. Jag såg framför mig boken som jag läste den när jag var nio, och dit nådde förstås inte filmen. Men åååh, vad jag skulle ha älskat den då! Sånt vill jag ge till mina barn. På samma sätt som mina föräldrar gjorde för mig, får man väl säga, med tanke på att min pappa började läsa Sagan om ringen som godnattsaga för oss när jag var sju. Det gick bra det med, med lite förklaringar och en del andra böcker emellan. Som Mulle och grävmaskinen och sånt.

Just nu mår jag dock så fruktansvärt kräkligt illa att jag mest tycker synd om mig själv. Spyfärdig och dödligt trött är jag just nu, och det är rätt jobbigt.

Men det går väl över.

Om en nio månader eller så...

torsdag 18 december 2008

Förnöjsamhet

Jag är nu i vecka sex, vilket också kan skrivas som 5+1, dvs det har gått fem veckor och en dag, och jag är inne i sjätte veckan. Jag vet att det inte riktigt är så, men jag tänker hävda att det innebär att halva den kritiska tiden har gått - så det så! Egentligen är det väl inte sant förrän om ett par dagar, och dessutom spelar det inte särskilt stor roll, men det känns i alla fall bättre. Inget otäckt har hänt än så länge.

Jag var på ett roligt seminarium idag, och känner mig just nu glad och förnöjd med tillvaron. Det är lite ledsamt att AB jobbar sent, men det är å andra sidan sista kvällen hon gör det. Snart är det jullov!

Livet är gott. Det är skönt att känna så.

tisdag 16 december 2008

Vi och dom

Jag gick och tränade idag, fast jag tidigare var så trött att jag skippade den första timmen på dagens föreläsning för att jag inte orkade stiga upp ur soffan. Men framåt kvällen blev jag träningssugen, vilket inte hänt på hela hösten. Det började faktiskt i lördags tror jag, och hänger kvar.

Jag tror det handlar om att jag är kompis med min kropp igen. Det är som när Sverige spelar fotboll: när det blir mål är vi väldigt duktiga, men när det går dåligt är dom urusla. Så länge jag inte blev gravid var jag arg på min kropp, eftersom det var lättare än att känna att det var jag som inte lyckades. Det var inte mig det var fel på - det var min dumma kropp.

Och är den dum mot mig är jag dum mot den.

Ungefär så tror jag att det funkat, och det har lett till att jag varit ointresserad av att träna eller överhuvudtaget ta hand om mig. Nu är kroppen snäll mot mig, och plötsligt är jag hel igen. Och går och tränar.

Hoppas att det håller i sig.

Livsförändringar och läskigheter

Alltså, det fanns ju ett skäl till att AB och jag buggade till The Arks "The Worrying Kind" som vår bröllopsvals. Vi är ena oroliga typer, helt enkelt. Vilket i praktiken innebär att när jag inte oroar mig för missfall, vilket jag förstås gör hela tiden, så oroar jag mig för vad som ska hända om jag faktiskt får barn.

Shit. Om allt går bra kommer vi vara tre i vår lilla familj i september. Eller fyra, snarare, för Vilde räknas faktiskt också. Det är ju jättekonstigt.

Jag märkte det igår när jag stod i duschen och försökte planera vår gemensamma föräldraledighet på ett optimalt sätt. I femte veckan, en dag efter att jag fått positivt besked. Det är fånigt på så många sätt. För det första är det en rätt stor risk att saker och ting går fel innnan dess (Gud förbjude!), och för det andra har jag ju ingen aning om hur jag kommer att må eller att känna när vi väl kommer så långt. Jag kanske blir sängliggande från mars. Eller får foglossning. Eller känner att jag omöjligt kan lämna bebisen nånsin och tvingar AB att ha mig som hemmafru... Kort sagt, det är löjligt tidigt att försöka bestämma sånt nu.

Men jag tror inte att jag egentligen försöker bestämma det, när jag tänker närmare efter. Jag tror bara att det var ett praktiskt sätt att få huvudet runt att livet kommer att förändras.

Det kommer att förändras genomgripande och fullständigt, på ett sätt som jag tror är svårt att förutsäga. Så jag tar tag i det jag kan. Som att jag inte kommer kunna gå praktikterminen på min utbildning några dar efter att jag har fött barn. Det är ett konkret, gripbart problem, som ändå väldigt tydligt illustrerar att livet kommer att bli annorlunda. Till exempel så kommer min examen bli uppskjuten ytterligare ett tag, vilket får mig att sucka lite och tänka att jag är världens långsammaste klant som kommer få min första examen några år efter trettio. Och jag kommer att behöva byta klass igen, för andra gången.

Det är helt enkelt svårt att vara bäst på allt. Jag kommer inte kunna vara världens bästa, mest effektiva student samtidigt som jag är en bra mamma. Det går inte. Jag måste välja, i något avseende. Och jag har alltid haft svårt att acceptera att jag inte kan vara bra på allt, att jag måste välja bort något.

Det är inte som om det plötsligt slår oss att graviditeten kommer mitt i min utbildning. Det är inte nu jag med ens upptäcker det och säger "Oj, men hur gick det till?". Men det är en sak att fatta beslutet i förväg och göra en avvägning, och en helt annan sak när det sen ska genomföras. Vi visste ju inte när det skulle funka, så vi började helt enkelt och försökte bli med barn, och tänkte att vi löser det praktiska när det väl blir av. Och nu blev det av och det praktiska blev med ens aktuellt.

Men inte sådär himla aktuellt egentligen. Det löser sig, helt enkelt, och det är alldeles för tidigt att fundera på. Men det är väl det att det är något jag kan påverka - medan den egentliga skräcken handlar om att vi ska klara oss igenom de närmaste två månaderna utan några otäckheter.

måndag 15 december 2008

Symptomen hittills...

Jag är trött, särskilt på kvällarna, men inatt och natten innan har jag sovit uselt. Jag mår illa av och till, men inte så att jag vill kräkas - bara lite vagt illamående. Och så är jag hungrig! Oerhört hungrig. Inte hela tiden, och jag blir mätt på samma mängd mat som förut. Men gode gud, innan jag fått maten så är jag vansinnigt, glupande vrålhungrig på ett sätt som jag inte varit tidigare.

Graviditet!

Yey!!!

söndag 14 december 2008

Ett svagt blått streck

När mensen inte hade kommit imorse heller bestämde vi oss för att efter frukost åka ut till köpcentret och handla, samt införskaffa ett graviditetstest. AB försökte få mig med på att titta på lite julklappar först, men jag stod inte ut med väntan, och vi gick till Apoteket istället. AB följde med mig in på kundtoaletten och stod utanför båset och väntade medan jag ännu en gång kissade på en liten sticka och väntade på resultet.

Det var Apotekets eget test, det billigaste de hade, utan några digitala finesser. Om testet funkade skulle ett blått streck visa sig i en oval ruta. Om jag var gravid skulle ett annat blått streck visa sig en fyrkantig ruta. I den ovala rutan framträdde snabbt ett starkt blått streck. I den fyrkantiga började efter några sekunder ett svagt blått streck visa sig. Det blev starkare och starkare, och när jag hade knäppt byxorna och gått ut till AB igen så var det klart och tydligt. Inte lika starkt som det andra, men definitivt ett blått streck.

Jag visade det för AB och när hon förstod vad det betydde log vi som galningar och höll om varandra och pussade gång på gång en lång stund, inne på kundtoaletten. Som tur var var vi ensamma där.

Jag är gravid!

Mensen kommer inte att komma. Den är inte försenad, den kommer inte alls. Mina tunga bröst är inte PMS, jag är inte så här vansinnigt trött som jag varit de senaste dagarna bara för att det är mörkt ute. Jag är faktiskt, äntligen, underbart gravid.

Kan ni fatta?

Tredje gången gillt! Jag är gravid.

Och jo, det är klart att det inte är klart än. Inte ropa hej förrän man ramlat i ån, och sånt där. Men just nu är jag faktiskt oemotsägligt gravid. Skulle något gå fel senare så är detta i alla fall sant: just nu är jag gravid. Jag kan bli det, bevisligen. Och i de allra allra flesta fall går det ju bra.

Vi kommer inte börja köpa bebiskläder än på ett tag. Och vi berättar bara för de som varit med hela vägen, som våra föräldrar eller ni som läser bloggen. Det är skönt att ni finns! Det känns lite för tidigt att basunera ut det för världen. Men vi vet.

Jag är gravid.

lördag 13 december 2008

Väntan drar ut på tiden

Ungefär en gång i timmen går jag in på toaletten och kollar nervöst om inte mensen kommit denna gången. Det har den hittills inte.

Först tänkte jag: Alltså, den kommer säkert natten mellan torsdag och fredag. När den inte gjorde det tänkte jag att ja ja, då kommer den ju nu på fredag förmiddag. Det gjorde den inte, men då var jag säker på att den skulle komma under natten mellan fredag och lördag. Jag drömde flera gånger att jag gick upp och kissade och att det var fullt med blod. Men det var det inte. Jag var för övrigt bara upp en gång berättade min lättväckta medsovare, men det kändes som minst fyra.

Den har inte kommit idag heller. På hela långa dagen har den inte kommit. Jag kämpar hårt för att inte hoppas, för jag vet av bitter erfarenhet hur knäckt jag blir om jag tillåter mig att låta förhoppningarna flyga fritt innan de kraschlandar mot verkligheten.

Så jag hoppas inte.

Men om, om, den inte kommer inatt...

Då tänker jag hoppas. Faktiskt. I alla fall lite.

Men det är ett stort om, och det är en lång natt att ta sig igenom. Förmodligen kommer den ikväll. Eller inatt. Eller allra senast imorgon bitti.

Det molvärker i livmodern, och det gör ont i brösten. Värkt i livmodern har det gjort ungefär sedan inseminationen, av och till, men brösten gör mer och mer ont. Jag tror att det betyder att mensen är på väg.

Det vore dumt att tro något annat.

torsdag 11 december 2008

Ensam väntan

Jag sitter ensam hemma och väntar på mensen. Jag är tämligen säker på att den kommer inatt eller imorgon på dagen. Det är då 14 dagar sedan inseminationen, 15 dagar sedan mätstickan visade omslag. Mensen har kommit då de senaste två gångerna - det gör den förmodligen nu också.

Jag har ont i livmodern och mina bröst känns tunga. Förmodligen är mitt dåliga humör PMS. Jag är tämligen säker på att jag kommer att få mens.

Det känns rätt sugigt.

Men vad tusan.

Vi har ett fjärde inseminationsförsök, innan IVF-försöket sätter igång.

söndag 7 december 2008

lördag 6 december 2008

fredag 5 december 2008

Bortskämd?

ABs pappa pikar oss regelbundet för att vår hund är "bortskämd". När jag, påstridig som jag är, frågar vidare och undrar mer i detalj på vilket sätt vi skämt bort honom, så blir svaret svävande. Men bortskämd är han, tydligen.

Det enda vi har lyckats få ur min kära svärfar är att valpen är ouppfostrad som slickar folk i ansiktet. Vi har tyckt att det varit viktigt att lära lillhunden att folk är snälla och tycker om honom, och har därför inte försökt hindra honom från att visa kärlek och underkastelse på valpars vis - så visst, han slickas. Mindre nu, men fortfarande glatt och gärna.

Svärfar gillar inte att bli slickad i ansiktet, precis som min mamma för övrigt, och då får man sätta upp en hand ivägen om man vill ha hunden i huvudhöjd. Nu når han ju utan hjälp inte högre än till knäna, så det är ju onekligen rätt lätt att undvika obehaget om man vill det. Det vill nu inte svärfar alls, eftersom han verkar precis lika kär i valpen som ABs mamma (som ofta hotar med att vägra lämna tillbaka honom efter att ha varit hundvakt), och gärna har hunden hos sig, på sig och med sig. Så egentligen tror jag att han gnäller mest för att han vill ha något att gnälla på.

Jag har i alla fall lätt stött försvarat Vilde för mig själv, och tänkt att han är minsann mer väluppfostrad än både Abs systers rottweilertik (som gärna drar starkt i kopplet och gör utfall mot andra hundar)och framförallt än föräldrarnas basset griffon, som bara kan två saker: "sitt" och tigga korv när hon kommer hem från promenad. Hon är en snäll gammal dam som lufsar runt i sin egen lilla värld, när hon inte springer upp på övervåningen och kissar på den vita tv-rumsmattan. Vilde är bara åtta månader, men han kissar varken inne eller gör utfall mot andra hundar. Drar i kopplet gör han inte heller, och han kan typ 10 separata kommandon. Så det så, har jag tänkt, och känt mig självrättfärdig. Vi skämmer minsann inte bort vår hund!

Fast... Nå, det beror ju på hur man menar. Det finns några områden som kanske inte blivit helt som vi hade tänkt oss från början.

Det är ju det här med var hunden sover. Där har förhandlingen sett ut ungefär såhär:
1) Hunden får inte vara i sängen. Alls. Punkt.
2) Oj, vad jobbigt att hindra honom på dagarna. Och det är ju mysigt att kela med honom i sängen. Nå, han ska sova i sin korg på golvet i alla fall.
3) Ok, valpen ska sova i sin korg, men när han vaknar och piper på natten är han ju frusen och måste stoppas om. Fyra gånger per natt, ungefär.
4)Om nu lilla valpen hoppar upp i sängen på natten är det ju jobbigare att knuffa ner honom, så bara han hoppar upp efter att vi har somnat gör det inget. Men han ska somna i korgen...
5) Äsch, jag märker ingen gullig liten Vilde i fotänden av sängen, gör du? Så länge han håller sig därnere får han sova i sängen hela natten. Men bråkar han åker han ner.
6) Lilla sötaste Vildeälsklingen sover i en egen liten korg i fotändan av sängen och bäddningen avpassas efter honom. När han under natten kryper upp och lägger sig i knävecken lämnar vi gott om plats åt honom. Vi vill ju inte störa gullungen när han sover.

Kanske kanske kanske att han är en aning bortskämd i just det avseendet... Han är i alla fall en skicklig förhandlare!

Andra möjliga tecken på bortskämdhet är att han traskar rakt över oss när vi sitter i tv-soffan, helt utan hänsyn till några personliga revir, och använder oss som klätterställningar. Han står också helt oblygt och kör fram huvudet mellan oss när vi äter framför tvn, och skulle nog ställa sig och äta från soffbordet om han kom åt.

Han har en egen fåtölj. Men han försöker inte hävda sig äganderätt om någon annan vill ha den - han blir möjligen lite frustrerad och går och spöar upp sitt gosedjur.

Han har egna gosedjur. Han har faktiskt en hel plastback full med saker.

Han har lärt oss den roliga leken "plocka upp benet från golvet". Den går till så att vi sitter i tv-soffan och Vilde ligger i fåtöljen bredvid. Vilde har ett gott ben att tugga på, och när det blir tråkigt puttar han ned det på golvet. Han tittar sedan uppmärksamt på oss. Därefter ger han ifrån sig ett frustrerat morrande ljud. När det inte hjälper skäller han gällt och uppfordrande. Någon av oss blir störd i tv-tittandet, tittar på honom och säger "Vad är det gubben? Åh, har du tappat ditt ben?" och lyfter upp benet åt honom. Han tuggar på det en kort stund och knuffar sedan ner det på fåtöljen igen. Upprepa så länge tv-programmet varar.

Vi har köpt en särskild tomtedräkt med luva åt honom. Han måste ju var fin till jul. Han har för övrigt ytterkläder för ett avsevärt antal hundralappar - det är ju inte roligt att gå på promenad om lillvalpisen är blöt och frusen. Fuskpälskragen på vinterjackan är väl kanske inte bara där av praktiska skäl - men han är ju så söt i den! Vilde själv tycker dock inte att täckena räknas in under några positiva rubriker - han springer och gömmer sig när vi tar fram dem. Men i alla fall.

Vi kanske får se det som att familjen och vårt vardagsliv har anpassats till att passa alla medlemmarna, även den lilla fyrbeningen. Saker som är viktiga för oss, att han lyder kommandon, kommer när vi ropar, inte drar i kopplet, är tyst när han är ensam hemma, är snäll mot våra vänner, och inte kissar inomhus, dom sakerna är han jätteduktig på. Saker som är viktiga för honom, som att få vara med oss där vi är, där har han fått som han vill. Det känns faktiskt som en helt schysst deal.

Men tack och lov att han inte hårar. Hade han gjort det hade kanske situationen varit annorlunda, och han hade kanske stannat där på golvet i sin korg. Och oh, vad tråkigt det hade varit.

tisdag 2 december 2008

Från I Has a Hot Dog

Om vi bara kunde så skulle vi...


Bra stämning

Igår var vi båda så trötta och slitna och lessa att vi grälade av bara farten. Tack vare AB lagade vi till slut mat, men vi åt den mer eller mindre i tystnad framför teven, och visste sen inte vad vi skulle göra härnäst. AB frös, jag frös om fötterna, vi ville båda ha thé men orkade inte göra något, och tja, var på gränsen till att börja gräla igen bara för att vi kände oss eländiga.

Då deklarerade jag att jag minsann tänkte göra en kopp thé åt mig i alla fall, och om AB ville kunde han också få en kopp. Hon sade att det ville hon hemskt gärna, och sen sade hon att hon kunde gå ut med hunden på en kvällsprommis under tiden. Medan hon var borta gjorde jag thé och dukade fram pepparkakor och digestivekex med ädelost och havtorns curd vid soffan. Sen satte jag på lite lugn musik, fixade mysig belysning med tända ljus, och tände dessutom ett doftljus. Och så satte jag på mig ett par strumpor. När AB kom tillbaka med lillkillen kröp vi upp i soffan med en filt över oss, jag läste en bok och AB ett seriealbum medan vi drack thé och åt godsaker. Vilde tyckte att vi äntligen hade tagit vårt förnuft till fånga och sov lugnt mellan oss.

Efter en kvart eller så mådde vi äntligen alldeles utmärkt. Efter en halvtimme var théet slut och vi var sömniga, så vi gick och lade oss. Det krävdes så lite för att vända en usel kväll till en riktigt riktigt bra.

måndag 1 december 2008

Väntanvakum.

Nu är det så där igen. En liten del av mig upptagen med att vänta, hoppas och vara rädd. I övrigt fungerar jag normalt.

Men inte helt. Bara nästan.

Usch.

Det är jobbigt att vilja något så hemskt gärna, och inte kunna påverka huruvida det kommer att hända eller ej.

Jag vill vara gravid. Massor vill jag det. Och inte ett skit kan jag göra åt det.

onsdag 26 november 2008

Tentaoro och frulängtan

ABs reaktion kom på SMS efter en kvart eller så, med svaret "Oj! Jag fixar! Puss!". Hon är på väg hem med en arbetskamrat nu, får skjuts till en stad i närheten. Jag vet dock inte när i kväll hon kommer, bara att.

Hon verkar inte dela mina tveksamheter kring huruvida jag ska på tentan imorgon eller ej, utan tog för givet att jag åker dit. Så då gör jag väl det. Jag har pluggat lite halvhjärtat, och känner mig rätt kluven.

Å ena sidan känns det som att jag kan det här och borde kunna få godkänt.

Å andra sidan känns det som att det är ett galet stöddigt antagande med tanke på att jag knappt tentapluggat alls (ett par timmar totalt, kanske) och faktiskt inte har någon vettig kursbok... Alls. Och missat majoriteten av föreläsningarna dessutom. (Jag var ju i Portugal, ju.) Som regel inhämtar jag det mesta av det jag lär mig från föreläsningar och gruppdiskussioner, och kursböcker är ett trevligt tillägg. Men nu har jag ju missat det - hur kan jag då tro att jag kommer att klara mig?

Och alla andra har fyra timmar på sig. (Nio till ett blir ju fyra timmar, inte tre som jag skrev i förra inlägget.) Jag har en och en halv.

Men å tredje sidan kör jag typ aldrig på tentor. Jag har kört på en tenta. Någonsin. Och det var min första termin på universitetet, när jag läste engelska. Det har förekommit omtentor, men alltid planerade, när jag varit tvungen att göra något annat på tentadatumet.

Nå. Jag kanske ska öva på att misslyckas. Jag går dit, skriver så mycket jag hinner, märker vad jag inte kan, och gör om tentan nästa gång. Och när mina prestationsdemoner börjar hojta när det visat sig att jag blev underkänd ska jag säga till dem "En och en halv timme. En och en halv timme istället för fyra." Och då kommer de hålla käften.

Tror jag.

I övrigt har jag tråkigt och vill att AB ska komma hem. Typ nu.

Nu, tack.

Ägglossning igen.

SMS just skickat till min fru som är i Flen för ett jobbmöte, och som beräknas hem imorgon kväll:

"Hej älskling! Ägglossning idag, insemination imorgon kl 11. Snälla, kom hem tills dess? Älskar dig!"

Nu känner jag mig ensam och skakig.

Jag har tenta imorgon mellan nio och ett. Det blir nog en omtenta av den, har jag liksom på känn. Jag har pluggat väldigt lite, och jag tror inte att jag kommer att klara av att skrapa ihop tillräckligt med poäng på en och en halv timme, när tentan är beräknad på tre timmar.

Skitsamma. Om AB kommer hem går jag dit ändå, för då kan hon hämta upp mig. Och förresten, jag har ju körkort numera. Jag kan frakta mig själv även om hon inte kommer hem.

Men jag vill att hon ska komma hem. Jag vill inte göra det här ensam!

Läskigt ju.

Kom hem, älskling. Flen är ett dumt och fånigt ställe.

Knäppa drömmar

Galna drömmar, inatt och igår, och igår sov jag dessutom som en stock två timmar mitt på eftermiddagen. Jag vaknade av att AB ringde mig, men i drömmen var vi kvar i Portugal och hon höll just på att köpa hasch åt oss från försäljningsståndet på stranden. Jag var en aning bekymrad och mycket förvånad, men hade inte egentligen några invändningar - i alla fall i drömmen är jag uppenbarligen rätt knarkliberal.

Det var tillåtet att röka hasch där på stranden, men hotellet krävde att man först gjorde sig av med sin rumsnyckel, genom att bryta itu den i foajén. Foajen var därför alldeles rökfylld, fran de sönderbrutna rumsnycklarna, som tydligen började ryka när de gick sönder... Sen ringde AB och väckte mig, och då kände jag mig alldeles krypig och illa till mods. Min pappa var med i drömmen nånstans också, och drömberättelsen hoppade vilt från nutid till dåtid i korta klipp, som en förvirrande film.

Det sista jag drömde innan jag steg upp idag var om hundar på en gräsmatta, kopplade till träd. De hade det bra allihop, utom en tax som hängde upp och ner i sitt koppel någon meter ovanför marken. Vi gick fram för att hjälpa honom ner, men jag var rädd att han skulle vara aggressiv och bitas - så kul kan det ju inte vara att hänga upp och ned. Han var dock snäll och vi trasslade ut hans koppel så att han kom ner på marken igen. Sen vaknade jag.

Konstigt. Och konstigt att jag kommer ihåg drömmarna.

Men jag tänker mycket just nu, det avspeglar sig nog i mina knäppa nattaktiviteter.

tisdag 25 november 2008

I has a hot dog!

Söta hundar finns på nätet...



I has a hotdog

lördag 22 november 2008

Vad jag vill och vad jag kan

Vi vann inte den konstiga tävlingen, men vi gjorde ett gott försök, och jag höll mig vaken hela natten till långt in på förmiddagen. Nu är det gjort, och det jag framförallt lärt mig är att jag inte behöver göra sånt här.

Jag vet hur jag funkar under press. Jag vet hur jag funkar i grupp. Och oavsett hur roligt det är att träffa nya människor så har jag en väldig massa människor jag redan känner som det också är väldigt roligt att träffa.

Det jag ska våga är inte att säga ja till konstiga utmaningar. Det jag ska våga är att säga nej. Att bara säga ja till saker som faktiskt följer mina, verkliga, riktiga värderingar. Det som jag på riktigt vill, inte det som jag tror att jag borde vilja.

Jag vill inte vara cool och hipp och kontaktsökande. Jag vill vara hemma och umgås med min familj. Jag vill skruva i låste på toalettdörren, sätta in nya glödlampor i hallampan, och julpynta. Jag vill tänka, reflektera och göra mysiga saker.

Från och med nu ska jag fatta beslut som överrenstämmer med mina riktiga värderingar. De där som får mig att må bra.

Och jodå, det var en rolig helg och en rolig tävling. Men i jämförelse med en helg hemma med AB var det som knäckebröd är gott i jämförelse med gräddtårta.

Inte särskilt helt enkelt.

söndag 16 november 2008

Ljusglimtar på nätet

Eftersom jag inte kan vara hemma hos min egen, blev jag glad när jag hittade denna webcam som någon förstående människa satt upp för att visa sina söta valpar. Nu blev livet lite roligare. :-)

Puppy cam

Och det är inte bara jag som gillar dem, om man säger som så...

Artikel om valparna

lördag 15 november 2008

Deppighet

I vanliga fall brukar jag bara skriva när jag är ledsen, så att alla dagböcker jag har haft på diverse nätforum har bestått av få och spridda inlägg som alla handlar om att det är synd om mig. Jag förefaller vara en väldigt tragisk människa, som dessutom inte skriver särskilt ofta. Sanningen är självklart den att mellan inläggen mår jag helt okej, rentav utmärkt, men då skriver jag inte dagbok.

Tydligen inte så med denna blogg. Jag tror att jag inte skrivit något den här veckan för att jag varit så jädra deppig. Det hänger säkert ihop med att här läser mina riktiga vänner, såna där jag faktiskt känner, medan dagböcker på diverse communitys mest lästs av främlingar eller internet-bekanta jag inte vet hur de ser ut. Men ni som läser det här, ni känner ju mig. De flesta av er känner min fru, vet hur mina föräldrar ser ut, har varit hemma i min lägenhet. Jag är inte ens lite anonym.

På gott och ont. Den här gången har det hämmat mig lite, tror jag.

Nå. Jag mår i alla fall kass. Riktig jädra apkass. Sådär så att jag vaknar på morgonen och faktiskt inte vill vara med längre. Inte alls vill jag det.

Snusa på en söt och god-doftande fru hjälper lite. Bli omhållen av samma fru hjälper rentav mycket, men bara så länge själva omfamningen fortgår. Så fort jag förväntas stå på egna ben i den kalla verkligheten avklingar effekten snabbt och jag är lika eländig som innan.

Bli slickpussad och hoppad på av energisk hundvalp (det är hans vanligaste sätt att visa kärlek/tigga uppmärksamhet) hjälper också lite. Få upp en framtass på varje axel och bli innerligt kindkramad av hundvalpens söta ansikte så att jag nästan får andningssvårigheter och har en hel liten hundkropp tryckt mot bröstet och huvudet hjälper faktiskt nästan lika bra som omfamningar av frun. Men även det bara så länge det varar, och lillvalpis tröttnar snabbt på sådana stillsamman ömhetsbetygelser. Det ska vara lite fart och fläkt på kärleken, verkar han tycka.

Jag vet inte vad min deppighet beror på, exakt. Men det finns ju ett antal tänkbara orsaker. Att jag inte är gravid, inte ens en liten hoppfull aning. Att ABs jobb suger något oerhört, så att hon är stressad och ledsen alldeles för ofta. Att jag har massor att göra i skolan och ligger efterefterefter (känns det som. Hur det är i verkligheten visar sig väl på tentan, antar jag.). Att jag jobbar hela helgen fast jag _inte alls vill_, och att vår lägenhet ser ut som ett (smutsigt) katastrofområde för att vi inte har någon tid hemma tillsammans för att städa den eller laga något som är trasigt. För att jag inte kommer att vara hemma nästa helg heller eftersom jag anmält mig till någon fånig tävling med plugget, som håller på i 24 timmar

(Varför tror jag att jag ska göra sådant för? Jag är inte ung och hipp och tycker det är roligt att nätverka och vara borta hela natten och lära känna nya människor och vara entreprenör och komma med kreativa idéer. Jag är trött och less och dessutom väldigt kär i min familj och har varit alldeles tillräckligt kreativ i mina dar och vill numera tillbringa mina kvällar och helger hemma pysslandes med hemmapysslar-saker. Men jag är dessvärre både lättsuggererad och plikttrogen, så nu är jag anmäld och lär vara med. Men det är inte heller kul.)

Eller så är det bara vädret. Det kan vara det också.

Hursomhelst bär jag runt på en stor tung sten av trötthet och deppighet och villintevillintevillinte.

Jag vill inte.

Bara så att ni vet.

tisdag 11 november 2008

Att vara där man är

Det har hjälpt att det varit ok att det är en låg dag idag. Det blir så otroligt mycket lättare när jag låter bli att kämpa emot, och bara låter mig känna det jag känner. Några gånger har jag börjat gråta, en kort, plötslig stund, och det har också varit ok. Men sen har det gått över, inte för att jag gjort något särskilt utan för att, tja, det går över. Känslor som får vara där de är och inte blir bortdrivna brukar liksom växla av sig själva. Det är när de är otillåtna och ovälkomna de stannar kvar och envist dyker upp hela tiden.

Så idag har på många sätt varit en sorglig dag, men jag hade en bra föreläsning, en trevlig hundpromenad, en lång shoppingrunda med AB där vi fullt medvetet trösthandlade och sen såg en glad 40-talsrulle med Nils Poppe och drack öl till - fullt medvetet tröstbeteende igen.

Och det funkar. Om jag får krypa upp nära AB, äta choklad (det blir i praktiken aldrig så mycket choklad - det är mer konceptet som är tröstande) och känna att ja-a, det _är_ synd om mig - då känns det bättre.

Så nu mår jag rätt bra, på det stora hela.

Kanske lite ledsen av och till. Men det gör inte så mycket.

Inte denna gången

Inatt kom mensen, 15 dagar efter ägglossning. Så så är det med det.

Världen är grå idag, och jag är liten, ynklig och avstängd. Usch.

Jag tror att "usch" täcker in det ganska bra.

Dessutom har jag mensvärk.

onsdag 5 november 2008

Världen är räddad (eller går i alla fall inte under imorgon, vad det verkar)

Obama vann valet i USA, och blir nästa amerikanske president. Och vad viktigare är, Obama slog McCain, som _inte_ blir näste amerikanska president.

Det vill säga, världen kommer inte bli omvandlad till ett homofobt, krigshetsande, hatande kaos de närmaste fyra åren, utan kommer förmodligen ticka på ungefär som förut.

Hurra hurra hurra!

söndag 2 november 2008

Uppkopplad!

Hurra! Helt utan att göra reklam för det, eller ta betalt, så visar det sig att hotellet faktiskt har ett trådlöst nätverk. Inte bara en ensam sunkig dator i ett litet rumt. Så här kommer bilder!

(Och å ä ö, det är grejer det!)

Här är en cool staty i Lissabon - de verkar vara mycket för storvulna skulpturer.



Havet. Havet, havet, havet. Det dånar och brusar oavbrutet, och jag blir lycklig bara av att titta på det.



Det här är vår kvällsutsikt från hotellrummets balkong.

Portugal!!

Om jag kan fa hotellets dator att samarbeta med mn USB-sticka kommer ni att fa se bilder av ett underbart vackert host-Portugal. Tills vidare far ni noja er med en kort rapport om sol, underbar fantastisk sol, danande hav och skriande masar. Vi bor pa ett fantastiskt lyxigt hotell som ligger precis vid havet, i en liten stad som heter Sesimbra och som ligger fyra mil soder om Lissabon. Efter en lang dags resande som borjade vid fyra pa morgonen och dar det mesta gick fel men loste sig anda, sa kom vi hit igar vid femtiden.

Men forst kom inte vart bagage med till Lissabon, utan stannade i Frankfurt utan oss. Och sen gick inte flygbussen alls enligt vagbeskrivningen AB hade fatt, och vi hamnade i helt fel del av Lissabon. Men da fick vi ju se mycket mer, och det var roligt. Dessutom slapp vi ju slapa pa vart bagage, sa det gjorde inte sa mycket. Sa vi at lite sen lunch vid halv fyra, som vi visserligen fick vanta pa i typ en timme innan den kom, men som i gengald var god, och tog sen en taxi till bussen som gick hit. Sa allt gick bra, till slut.

Inatt kom vart bagage, och idag har varit en lugn och harlig dag med sovmorgon och god fisklunch. Vi har strosat runt och fotat byggnader och kommenterat alla hundar vi sett, och nu ar AB pa en workshop. Jag har sovit en stund, tagit ett bad och nu ska jag ga och handla lite frukt och yoghurt att ha i minibaren. Nar AB kommer los igen vid sex ska vi nog ga ner till spa-anlaggningen och kanske trana lite och simma och bada bastu. Sen ar det "Informal gathering" for symposiumdeltagarna, som vi tanker ga pa om vi har lust. Har vi inte det gor vi nagot annat.

Just nu ar livet harligt!

torsdag 30 oktober 2008

Somliga går med trasiga skor...

Rätt vad det var igår kom jag att tänka på när jag var sjutton och hade köpt vinterskor på Myrornas. Det visade sig att de hade en spricka i ena sulan, och tog in vatten. Det är otroligt obehagligt att ha våta fötter på senhösten, och jag minns hur jag förgäves försökte undvika vattenpölar på vägen från skolan.

Jag hade inga pengar, i alla fall inga att köpa skor för. Jag och brorsan hade egentligen ingen riktig månadspeng den här perioden, jag vet inte riktigt hur det blev så. Men det var pappa som fick bidragen för oss och höll i ekonomin, och han är kass på det. Numera har han en revisor som hanterar hans privatekonomi - det är billigare för honom än att få betala straffavgifter för att inte lämna in sin deklaration i tid... Men det var ingen riktigt ordning på pengar. Jag hade hästen, och lajv, och fick pengar till det när det kostade pengar, och var pappa med och handlade kunde jag köpa saker jag fick syn på - men ingen riktig egen ekonomi och koll på pengar.

Så pengar till skor och kläder och annat nödvändigt fanns liksom inte - jag hade säkert kunna tjata mig till det, men vi hade ont om pengar hela min uppväxt, och kläder hade aldrig stått högt på listan. De pengar som fanns gick till hobbies - jag och mina hästar, brorsan och hans datorer.

Därav vinterkängor från Myrornas - jag gjorde säkert något roligt för pengarna jag inte lade på nya skor. Men. De läckte ju. Jag frös. Och jag berättade om det här, det var inget hemligt eller konstigt. Jag sade det, till mina föräldrar och till mina kompisar. Såklart, jag var ju våt om fötterna, det är jäkligt obehagligt.

Och plötsligt, igår, mer än tio år senare, blev jag ledsen för det. Är inte det konstigt? Då var det inget konstigt, helt i linje med vad jag förväntade mig av världen. Nu verkar det skitkonstigt.

Varför köpte inte mina föräldrar nya skor åt mig?

Om min hypotetiska dotter kom hem och berättade att hennes nyinköpta vinterkängor tog in vatten skulle jag skjutsat henne till ett köpcentrum och köpt nya. Som inte läckte. Jag skulle inte ha sagt "Jaha" och struntat i det. Okej om vi abslolut inte hade haft pengarna, men riktigt så var det inte. Mina föräldrar var långt ifrån rika, men båda jobbade och hade en tillräcklig lön. Jag är övertygad om att de hade kunnat skrapa ihop pengar till ett par vinterskor som i alla fall inte hade spruckit sänder. Men det gjorde de inte.

Hur blev det så?

Och sen funderar jag på om de kanske gjorde det. Jag minns inte hur det gick med mina kängor - jag tror inte att jag gick i trasiga skor hela vintern. Förmodligen, nu när jag tänker på det, grävde jag upp ett par andra gamla kängor ur någon garderob. Eller köpte andra på Myrornas. Eller kanske rentav köpte helt nya - men det minns jag inte, i så fall.

Jag minns bara att jag hade trasiga skor, och att mina föräldrar inte brydde sig om det, och att jag gick med dem alldeles för länge.

Jag pratade med AB om det här, och hon minns det. Är inte det häftigt? Hon minns mina trasiga skor. Vi hade precis träffats då, under våren innan, och lajvat tillsammans på sommaren. Jag gick tvåan i gymnasiet, och AB var 28 och doktorerade. Hon var äldst i vårt lilla fyrmanna lajvgäng, och jag var yngst.

Och hon brydde sig. Jag mindes det när hon påpekade det, att hon faktiskt protesterade. Jag minns att hon var frustrerad på mig, som gick i trasiga skor. Hon var typ den enda som faktiskt brydde sig.

Och på något sätt känns det riktigt bra att jag nu är gift med den enda som faktiskt brydde sig om och lade sig i att jag hade våta fötter när jag var sjutton.

Jag är inte vidare bra på att ta hand om mig själv. Jag fick liksom aldrig lära mig att det var viktigt eller att jag var viktig. Men jag har i alla fall valt en partner som är väldigt bra på det. Jag tror inte att jag någonsin mer kommer att gå med våta fötter utan att göra något åt det.

onsdag 29 oktober 2008

Hur mår jag egentligen?

Nu har två snälla vänner efter att ha läst min blogg bekymrat frågat mig hur jag mår egentligen? Och båda gångerna har jag blivit lite ställd och inte riktigt vetat hur jag ska svara.

Faktum är att mitt allmäntillstånd är förhållandevis gott. Jag är glad när jag vaknar på morgonen, vilket är en bra indikator. Jag går i skolan och gör allt jag ska, jag är glad över AB och Vilde, och är rätt ofta tacksam över mitt liv. Så det är bra.

Men jag vet att jag har saker med mig som innebär att jag inte mår helt bra. Jag har en ätstörning, men det är liksom inget nytt. Det har jag haft sen jag var nio, och jag mår bättre nu än vad jag har gjort någonsin sen dess. Men jag har också mer sjukdomsinsikt, och det hindrar mig lite från att svara att allt är fint. Jag vill inte vifta undan de svårigheter jag faktiskt har - men de har alltid funnits där, och faktum är att jag nu mår bättre än någonsin.

Så så är det, ungefär. Om ni har undrat.

tisdag 28 oktober 2008

Andra försöket

Vi fick en tid igår, vid halv tolv. Det var samma läkare, doktor Kjell, som gjorde ultraljudsundersökningen på mig i våras, och han fick lite social kompetens-poäng på att han faktiskt kom ihåg det, och att han denna gång kallade AB vid namn. Han förlorade poäng på att han fortfarande inte tog ögonkontakt eller hälsade på något vettigt sätt. Vid ett tillfälle när jag låg i gynstolen utan byxor lutade han sig också snett över mig för att ta en grej som AB höll i, och då tog han stöd i flera sekunder med sin bara underarm mot mitt nakna innanlår. Inte trevligt alls, rätt creepy.

Men inseminationen gjordes utan problem, även om att få kalla metallinstrument uppkörda i mig av främlingar fortfarande inte har hamnat på min lista över föredragna kinks. Efteråt skapade vi en tradition genom att gå och äta lunch på samma ställe som förra gången, en lite tjusigare lunchrestaurang i närheten av där vi bor.

Nu är jag alltså inseminerad för andra gången, och kommer eventuellt bli gravid. Och jag känner att jag orkar inte hålla på som förra gången. Jag orkar inte oroa mig och hoppas, tänka på vad jag äter och dricker, och känna efter om jag kanske kanske har graviditetssymptom. Jag tänker inte bekymra mig om det förrän vi kommer tillbaka från Portugal.

Vi ska nämligen till Portugal nästa vecka, vi åker på lördag. AB ska delta på ett symposium med sitt jobb, och jag följer som vanligt med som "accompanying person". Det är femte gången nu tror jag: Aberdeen i Skottland, Kyoto och Maizuru i Japan, Helsingfors i Finland och Pitlochry i Skottland, igen. Och nu Sesimbra, fyra mil från Lissabon. Om det inte vore för ABs jobb skulle jag aldrig ha rest så här mycket de senaste åren. Det är helt fantastiskt.

Och det är jättejätteskönt att få resa till södra änden av Europa precis när november börjar. Nu när vintertiden slagit till igen fattar jag inte riktigt hur jag ska klara mig utan sol tills våren kommer. Men vi fuskar, således, och snyltar på portugisernas dagsljus.

En grej vi funderat en del på är just den eventuella graviditeten i samband med semester utomlands. Eller mer konkret - alkohol på semester utomlands. Ska jag hålla mig helnykter, för att jag kanske kanske är gravid? Eller ska jag låta bli att oroa mig och tänka på det, och bete mig som vanligt?

Ärligt talat lutar det just nu mer åt vanligt. Jag är orolig för hur jag kommer må om jag går och tänker på det hela tiden, och ständigt måste tacka nej till rödvin till maten, och välkomstchampagne, för att inte tala om fisk och ostar som förmodligen kommer att bjudas på. Det blir för jobbigt. Inte så att det är omöjligt för mig att inte dricka alkohol och tänka på vad jag äter, men för att jag då måste tänka på det hela tiden, och hoppas.

Så jag tänker att jag ska smutta på välkomstchampagnen och kanske dricka ett glas rödvin någon kväll, och provsmaka portvinet, och tro att alkohol i sådana små mängder inte borde påverka en liten zygot som knappt ens fäst vid livmoderväggen om den ens existerar. Och att jag ska följa läkarens råd efter första inseminationen: "Lev som vanligt. Det finns inget du kan göra som kan öka chanserna, och det finns inget du kan göra för att minska chanserna. Gör precis som du brukar, tills du vet hur det gick." Så då gör jag nog det.

söndag 26 oktober 2008

Snart är jobbet över

Lång lång dag idag på jobbet. Det har varit massor av ärenden och stundtals riktigt riktigt rörigt. Men faktum är att jag lyckades lösa det mesta på det ena eller det andra sättet, och nu när det är ett par timmar kvar känner jag mig riktigt nöjd. Det börjar märkas att det är ett ensamjobb - det finns ingen att skryta inför när det går bra. Det finns ingen som ser när man gör bort sig heller, och det är ju bra. Men lite socialt liv är förstås trevligt. Jag har ringt AB flera gånger, bara för att få prata med någon, och berättat för henne att det går bra för mig och att jag tycker att jag är duktig - hon är en säker källa till beröm i mitt liv.

Jag har faktiskt ringt O. också två gånger, som introducerade mig till jobbet. Han är snäll och stöttande och har tålmodigt svarat på frågor fast han är ledig, och sen känns det mycket bättre för mig. Då och då under helgen har jag nämligen fått fantasier om att jag missat något jätteviktigt som alla andra har koll på, och då har det varit skönt att få bekräftat att jag gör allt jag kan och inte har missat något viktigt.

Efter jobbet ska jag tyvärr inte hem och vila och gosa med min fru, utan på teoridelen av hundkursen vi går nu. AB är med från början vid halv sex, och jag lär väl dyka upp vid halv sju och får bli insläppt lite diskret (hoppas jag). Det känns lite tungt att behöva vara intelligent i två timmar till efter jobbet, men det ska nog gå bra det med. Dessutom behöver jag inte vara just intelligent - det räcker att jag är där, så länge jag inte somnar och faller ner på golvet...

Ägg last!

Liksom vid mensen förra gången så verkar min kroppscykel vara väldigt, väldigt långsam denna höst. Imorse visade stickan en underbar liten symbol som betyder ägglossning. Eller imorse och imorse, vid fyratiden då hunden väckte oss och jag var tvungen att gå upp för att jag var så kissnödig. Det var ett glatt besked att somna om på, helt klart.

Hurra hurra hurra! Plötsligt är världen ett ganska snällt ställe igen, fast jag sitter på jobbet tidigt en söndagmorgon och är en liten aning bakfull efter fest igår. Andra människor har ju helg, även om jag jobbar, och firar födelsedagar och håller på.

Imorgon bitti får jag eller AB ligga på och ringa så tidigt som möjligt - de måste hinna göra iordning saker och boka en tid åt oss samma dag, och det känns viktigt att vara tidig. Sen försöker vi igen. Imorgon är försök två av tre, således.

Pirrigt och läskigt, men skönt att det blir av även denna månad.

lördag 25 oktober 2008

Äggligt

Jag får ingen ägglossning. Jag har testat i tio dagar nu, och egentligen gick väl den rimliga tiden ut för någon dag sedan. Visst, det är möjligt att jag denna gång har en 34 dagar lång cykel (har haft det någon gång förut), och det är väl tänkbart att det denna gång är bara 10 dagar mellan ägglossningen och nästa mens. Möjligt. Men inte särskilt troligt.

Antingen har jag helt enkelt gjort fel i mitt mätande. Det har varit strul ett par gånger, med att jag inte haft någon sticka tillgänglig direkt när jag vaknat på morgonen, men jag har löst det så att det inte borde ha påverkat. Trodde jag. Jag var kanske inte så smart som jag trodde.

Eller så hade jag ingen ägglossning denna cykel. AB har flera gånger hävdat att hon vet att det kan bli så, och hon upprepar det som om det vore en trösterik tanke. Det är ju ingen trösterik tanke. Det är bara förjävligt.

Jag är inte vän med min kropp just nu. Eller världen, eller någonting.

I början av mätandet lyckades jag hålla det på en mindre jobbig nivå än förra gången, jag bara mätte och tänkte "nehej, inte idag". Förra lördagen ökade förstås spänningen något, men inte så att det blev jobbigt. Men sen har dagarna gått. Den fullständigt ärliga känslan av att det faktiskt inte var läskigt ersattes successivt av ett inre krav på att jag inte fick erkänna att det började bli förbannat jobbigt. Jag har stängt av mer och mer, tills jag liksom gått igenom dagarna och livet som en dissocierad zombie, utan kontakt med vare sig mig själv eller någon annan.

Nu är en bubblan bruten sen nån dag eller så, men istället är jag ledsen och orolig. Och besviken.

Jag fattar inte riktigt vad det är som händer.

söndag 12 oktober 2008

Kvällspyssel

Min lilla hund ligger utslagen på sängen, förbi av trötthet. Vi kom innanför dörren för en halvtimme sen, och han slocknade efter en kort stunds lek med sitt gosedjur, först på mattan bredvid mig, och sen i djup sömn på sängen i det nersläckta sovrummet. Trött pojke.

Vi har varit borta större delen av dan, på besök hos kompisen I. Jag har sytt en rolig liten hatt jag ska ha på fest, och Vilde ha fått stå ut med att vara i en lägenhet där det också bor två katter. Mycket att hålla reda på, tyckte Vilde, och har knappt sovit på hela dan. Vilat lite av och till, men kattrackarna kunde ju sticka fram nosen när som helst, så det var bäst att hålla koll.

Vi stängde av lite med galler för köksdörren, så att katterna fick resten av lägenheten att husera i och Vilde fick vara med oss, men med utsikt över resten. Det var bra, han och katterna behöver vänja sig vid varandra lite. De verkar tycka att han är ett hemskt monster, och hans jaktinstinkt går i gång på högvarv när han ser dem, så än så länge undviker vi närkontakt. Då är det ganska bra att Vilde är lite begränsas i var han kan ta vägen, och all eventuellt kontakt sker på katternas villkor. De var framme och tittade lite på det där högljudda åbäket som stod och skällde på dem, det är mer än de har gjort förut. Och Vilde verkade tagga ner efter några timmar - det hände ju inget roligt med kattstackarna, så han spände av litegrann. Men vi har en bit kvar att jobba med innan de sover fredligt i samma korg, om man säger som så...

Min hatt blev fin, men nu är jag trött. Det är jobbigt att hantverka. AB är på älgjakt, jag åker efter henne imorgon, men först måste jag klara av lite jobbiga föreläsningar på förmiddagen. Det är skönt att ha Vildeliten här som sällskap - så slipper jag sova ensam.

Även om sängen ändå kommer att vara rysligt tom. Jag brukar sova på ABs sida av sängen när hon är borta, för att det inte ska kännas lika ödsligt.

tisdag 7 oktober 2008

Vådan av en olycklig barndom

Som ungefär alla andra jag känner mådde jag rätt dåligt när jag var liten. Det finns ingen olycklig barndom att skriva en bok om, ingen alkoholism eller misshandel eller övergrepp. Men jag var mobbad och mina föräldrar skiljde sig, vi hade en rätt knäpp familjedynamik och ja, olika saker gjorde att jag ofta var väldigt ledsen.

Eftersom jag inte var ledsen och mådde dåligt på något utåtriktat sätt, och eftersom en del av det som gjorde mig ledsen var att mina föräldrar mådde dåligt och jag absolut inte ville störa dem med mina problem, så var det inte så många som fattade att inte allt stod rätt till. De som fattade körde jag dessutom utan prut bort och stängde ute - det var viktigt för mig att framstå som stark och osårbar, för att slippa må ännu sämre.

Jag lärde mig själv olika tekniker för att hantera det här, för att överleva vardagen. De teknikerna var funktionella och adaptiva då. Om man måste gå till skolan varje dag även om folk där är taskiga mot en, och om de är ännu taskigare om de märker att man blir ledsen, och man i vilket fall fortfarande måste gå dit - då är det rätt adaptivt att lära sig olika sätt för att inte känna att man blir ledsen, eller i alla fall inte visa det. Jag var under många år satt i en position där jag var ledsen och mådde dåligt, och inte tjänade någonting på att visa det, utan tvärtom blev bestraffad på olika sätt om det märktes.

Det där bär jag med mig, på skilda sätt. Bland annat så tenderar jag att hantera negativa känslor genom att stänga av. Jag läser, eller surfar eller tänker på annat. Det tar en enorm energi, så det blir rätt lite kraft över till annat medan jag gör det. Det innebär att jag kan tillbringa en halv dag i soffan framför teven eftersom jag helt enkelt inte orkar något annat - all ork går åt till att inte känna av att jag är ledsen över något.

Det är inte så adaptivt längre.

Grejen är ju den att jag får vara hur ledsen jag vill i min egen soffa framför teven. Jag är inte sju eller tio eller fjorton längre, jag måste inte hålla masken för att skydda andra. Mina föräldrar, som för övrigt mår mycket bättre nu, stod inte ut med min sorg och mina känslor - men det var länge sedan. De är inte livsnödvändiga för mig längre, för jag är inte längre något barn. Och min fru, som visserligen inte är livsnödvändig för mig men oändligt viktig, hon står ju ut med mina känslor. Hon har inga problem med att jag är arg eller ledsen eller deppig - men hon har rätt stora problem med att jag stänger ner, är ständigt trött och inte går att nå.

Jag måste inte bita ihop och hålla masken för att orka gå till skolan - om jag är så ledsen kan jag stanna hemma. Det finns inte längre någon som tvingar dit mig fast jag inte vill. Och om jag skulle gå dit och vara jätteledsen, ja då gråter jag väl under föreläsningen och det är ingen som kommer att attackera mig för det. Jag kan torka ögonen diskret med tröjärmen och smita hem på rasten efteråt, och det gör inget.

Men så var det inte förr, och jag beter mig likadant som jag var tvungen att göra då.

Läsa var en metod jag använde. Äta var en annan. Allting känns bättre efter socker. Dessutom fungerar det för mig som ett sätt att komma tillbaka. Det är otroligt obehagligt att vara "borta", att dissociera och känna sig utanför verkligheten. Det händer när jag tror att jag inte får känna det jag känner, men det är nästan lika läskigt som de negativa känslorna. Jag vill inte vara borta, och när jag äter är det som en livlina tillbaka till verkligheten, en konkret upplevelse här och nu.

Så när jag blir arg eller olycklig känner jag ofta ingenting, men går direkt till köket och gör en macka. Och en till, en till och en till. Tills jag känner mig lugn, närvarande och okej igen.

Det är inte mat. Det är droger.

Och om jag får för mycket ångest efteråt, över att jag ätit för mycket och får tankar om att jag är fet och därmed värdelös, vilket också är en rest från en mobbad barndom och en mor med viktnoja, så finns det ju en logisk lösning, ett sätt att bli av med maten. Jag kan ju alltid kräkas upp det, så är det som om inget hade hänt.

Som regel stannar det vid tankar. Dels för att jag inte är sådär väldigt bra på att provocera fram kräkningar, och dels för att jag fattar att det är ett helt sjukt resonemang. Det löser ingenting, men det ger illusionen av att göra det, vilket är jättefarligt. Bulimi, kallas det, och är inte nyttigt alls. Men det verkar ju som en så bra idé just då...

Jag måste deala med det här på något vis. Just nu är jag rätt ledsen och sliten, och det får de här försvarsmekanismerna att slå ut i full blom. Jag försvinner, jag är ledsen och liknöjd, jag äter för mycket, och igår kräktes jag. Med flit. Det här är inte bra, på något sätt alls.

Det är är kanske to much information, men för mig är det viktigt att inte vara hemlig, eftersom skam och hemligheter är första ledet i problemet. Det är liksom grundproblematiken, att jag inte får visa något. Och alla självdestruktiva grejer jag gör handlar om att skydda andra från hur jag mår, och därmed mig själv från deras fördömande.

Så eftersom jag inte vill hamna i fullt utvecklad ätstörning eller depression tänker jag prata om det här. Och skriva om det. Jag tänker rentav tjata ihjäl problemet tills det försvinner. Det är ingenting jag ska smyga med och skämmas över, det är något jag ska jobba med och prata om tills jag har löst det.

För sanningen är att jag är rätt ledsen av mig just nu. Och det får jag vara.

torsdag 2 oktober 2008

Känslostormar

Inte nog med att jag blöder som en stucken gris, ont gör det också. Självömkan känner nästan inga gränser idag.

Samtidigt har jag nåtts av insikten att jag inte kommer orka må så här varje gång vi testar. Vi har två inseminationsförsök kvar hos landstinget, med väntan på ägglossning, jobbig insemination och nervpåfrestande väntan på mens och graviditetstest, och sen har vi ett IVF-försök, som betyder en massa sprutor och invasiva ingrepp. Om jag ska bli så här spänd och nervös och förväntansfull och rädd och förtvivlad vid varje cykel kommer det inte finnas något kvar av mig framåt juletid.

På något sätt måste den här processen föras tillbaka ner på en hanterlig nivå, annars kommer det bli dåligt. Jag har inte riktigt hittat ännu hur jag ska göra det, men jag ska fundera på saken. Så här dåligt orkar jag inte må en gång i månaden.

onsdag 1 oktober 2008

Sorg

Nu går det inte att tro att det är något annat än mens längre. Blod när jag torkar mig, molande mensvärk.

Jag har inte riktigt accepterat det ännu. Vi är skitledsna, och brottas med besvikelsen. Det blev inte denna gång, fast vi ville så gärna. Längtan värker, en rent fysisk smärta, i bröstet på mig.

Det känns så otroligt tungt och ledsamt. Jag hoppades så, och trodde på det ett ögonblick. Nu är vi tillbaka i väntans tider igen.

...ned som en pannkaka

Nu kom mensen. Tror jag. Något rosaaktigt vad det i alla fall. Jag törs inte titta efter.

Alla dessa symptom var PMS, således. Och tja, denna gång blev en lång menscykel. Ingen graviditet, bara vanlig gammal mensvärk och alldeles för mycket hopp.

Bläää.

Sorg och elände.

Och en liten elak del av mig säger "Så går det när man tar ut glädjen i förskott!". Men jag tänker inte lyssna på den.

Jag tänker säga bättre lycka nästa gång, helt enkelt.

För nån gång ska det gå.

tisdag 30 september 2008

Lyckligt utebliven

Nu är det 32 dagar sen förra mensen (s första dag, är hur man räknar, har jag fått lära mig), och 14 dagar sedan inseminationen. Ingen mens.

Nu är jag oerhört hoppfull. Det känns bra, helt enkelt.

Jag har en massa symptom, magkatarr (ont som tusan, inte alls mysigt), jätteömma bröst, ont i livmodern. Antingen är det världens värsta PMS nånsin, eller något helt annat. Jag hoppas förstås på annat...

Roligt är också att i förrgår kom AB hem och kommenterade att jag såg så "levande och glad" ut, och jag fick höra nästan samma sak från vännen I. igår. Dessutom har jag vaknat tre dagar i rad när AB stiger upp och känt mig pigg och glad. Den där tröttheten som påstås komma med tidig graviditet uteblir än så länge.

Den kanske kommer. Eller så är jag inte gravid, ändå, bara mystiskt sen med mensen precis den månad vi har inseminerats... Fast tänk om jag kommer bli en sån där lätt outhärdlig gravid människa som går runt och skiner och ser lycklig ut. Det vore roligt.

Självklart ska vi ta ett graviditetstest. Först tänkte vi vänta några dar, för att vara säkrare på att få ett positivt svar, men nu har vi ändrat oss. Jag ska handla ett idag, och sen ska vi testa ikväll.

Om jag inte fått mens innan dess, förstås...

måndag 29 september 2008

Körkort och väntan

Jag hämtade ut mitt körkort från posten idag, och är nu oerhört stolt och tar upp och tittar på det ibland. Jag har körkort. Konstigt det där. Borde inte himlen byta färg, eller gravitationen upphöra för en kort stund, eller en stor hand synas i himlen åtminstone? Något järtecken borde inträffa vid sådana här händelser, tycker jag. Men jag får väl nöja mig med det lilla rosa kortet i plånboken.

I övrigt är det väntans tider. I onsdags för två veckor sedan gjorde vi inseminationen. Mensen ska komma tio till fjorton dagar efter ägglossning. Idag är det således tolv dagar, två dagar kvar. Jag är missmodig, för jag känner de symptom jag brukar ha innan mens - ont i livmodern, ömma bröst. Visserligen finns det kvinnor som känner liknande symptom mycket tidigt i graviditeten, men förnuftets röst säger att chansen är liten. Förmodligen får jag mens inatt eller imorgon natt - den kommer alltid på natten.

Om den gör det kommer jag att gråta. Mycket. Sen kommer jag att dricka sprit och äta choklad.

Men jag hoppas fortfarande. Än har den inte kommit, så det är ju ingen idé att ta ut sorgen i förskott.

söndag 28 september 2008

Nya jobbet

Det här är första helgen på mitt nya jobb, eller första helgen jag sitter ensam i alla fall. Jag har varit här tre gånger förut, tillsammans med gode vännen O. som förmedlade jobbet till mig.

Det här måste varit det absolut enklaste jobbsökandet någonsin. O. ringde en lördag och sade ungefär "Jo du, det här jobbet I. hade, hon tyckte inte det passade henne, vill du ha det istället? Jag lovade min chef att jag skulle hitta nån, och du sade ju att du ville ha ett extrajobb." Vad svarar man på sånt? Man svarar ja tack! och ser glad ut.

Kanske för att det gick så väldigt lätt har jag ändå varit lite kluven till att börja. Inte egentligen till det här jobbet, men till att börja jobba. Min lata sommar var underbar, och idén att sätta full fart igen var ytterst otrevlig. Det är den fortfarande, om än en bister realitet vid det här laget. Jag skulle, i ärlighetens namn, hellre tillbringa helgen i skogen eller gosandes i soffan med AB och Vilde, än sittandes på ett kontor i ett tomt sjukhus i väntan på att telefonen ska ringa.

Det är nämligen det jag gör. Sjukhuset har en vikarieförmedling öppen på helgerna, där jag eller någon av mina förtjusande kollegor O. eller E. sitter fredag eftermiddag och hela dagen lördag och söndag och hjälper avdelningar som får in sjukskrivningar. Det ringer någon, man tar uppgifterna, sen slår man i pärmar eller på datorn efter folk att ringa till, sen ringer man dom, och när man antingen fått ett ja eller har ringt alla man kan ringa så hör man av sig till avdelningen igen och berättar hur det har gått. Det är väldigt likt mitt förra jobb på säkerhetsföretaget, som jag sade upp mig från för ett år sedan.

Arbetsuppgifterna är i alla fall lika. Men här slipper jag galna kollegor som pratar högljutt över huvudet på mig, och ljudet av tusentals ringande telefoner. Jag slipper dålig luft och dåligt ljus och jag har ett fönster, som vetter ut mot en skogsklädd ås som just nu har fantastiska höstfärger. Det förra jobbet var djupt ner i en bunker... Jag slipper jobba natt eller bisarrt långa pass, här är det 8-18 dagtid som gäller, inte alla tider på dygnet hur länge som helst. Jag slipper ha uniform, och sitter just nu i fluffig ylletröja och fårskinnstofflor. Det är inte 90 minuters restid bara för att ta sig till jobbet, utan 15 min med cykel, kanske 5 med bil om det kniper. Och, inte minst, det är en och en halv gånger så bra betalt. Det är ett bra jobb, helt enkelt.

Och vår ekonomi behöver att jag jobbar. Eller snarare - vår livsstil och ekonomiska standard behöver att jag jobbar. Vi har en rätt dyr bostadsrätt, en bil och har lagt mer pengar på vår sjukliga hund än vad vi kanske skulle ha önskat. Dessutom har mitt körtkort kostat en mindre förmögenhet. Vi åkte till Skottland i våras, och vi ska till Portugal i november, båda med ABs jobb, men i alla fall. Det kostar pengar, och i år har vi varit tvungna att äta av våra sparpengar istället för att fylla på dem. Det har varit värt det, men det vore schysst att vända trenden lite, och då behöver jag jobba.

Men det känns otroligt skönt att känna att jag har ett val. Det är helt och hållet ABs förtjänst, utan henne skulle min situation vara mycket mycket sämre. Jag har mycket längre kvar på min utbildning än jag har CSN till. Men med ABs lön tillsammans med mina studielån och extrajobb så klarar vi oss alldeles utmärkt - jag har aldrig haft det så här bra ekonomiskt. Och jag har aldrig, inte ens som barn, haft det så här tryggt ekonomiskt. Även om jag skulle få sparken, även när mitt CSN tar slut, och även om AB också får sparken, så kommer vi att klara oss. Hennes A-kassa och våra sparpengar räcker för oss att leva på. Inte som vi lever nu, och vi kanske skulle vara tvungna att flytta, men vi skulle klara oss.

Mina gamla fantasier om att stå ensam på en tågstation utan pengar och med alla mina tillhörigheter i en plastpåse har försvunnit. Jag känner inte längre att ekonomisk ruin lurar precis runt hörnet. Det är otroligt skönt. Och det gör också att det här jobbet känns mycket bättre. Jag tror att jag är rätt bra på det, men om min chef inte skulle hålla med och ge mig sparken, så går inte världen under för det. Jag måste inte klara det här till varje pris. Jag gör mitt bästa, och behöver inte oroa mig jättemycket för vad som händer om det inte skulle vara tillräckligt.

Det är väldigt skönt att kunna känna så.

onsdag 24 september 2008

Ibland hamnar man inte där man tänkt

Här är en jättefin video jag hittat. Den är gjord av föräldrar till en liten pojke med Downs syndrom, och har ingenting med något annat här på bloggen att göra, den är bara fin.

Där bilden hittades:
http://www.onetruemedia.com/otm_site/view_shared?p=19c4fe758072a2583de51a&skin_id=0

Körkort!!!

Tredje gången gillt! Idag tog jag körkortet!

Jag sitter och flinar framför datorn och är glad, stolt och lättad. Och det gör inte ett dugg att det tog tre försök innan jag lyckades - jag sällar mig till resten av mänskligheten och är förmodligen mer stolt nu än vad jag skulle ha varit om jag fick det på första försöket.

Jag är enormt nöjd, och mycket stolt över att jag höll ut, kämpade på och faktiskt tog det till slut. Jag hade börjat misströsta...

Nu kan jag köra när jag vill. Och vad viktigare är - nu kan jag låta bli.

Hurra hurra hurra!

tisdag 23 september 2008

Ofattbart

Skolmassaker i Finland, 11 personer döda inklusive gärningsmannen. Hur går sånt till egentligen? Vad är det som händer i en sådan mans huvud?

Han sköt tydligen sina närmaste klasskamrater...

Polisen förhörde honom dagen innan, efter tips om videor på Youtube - men de såg inget skäl att frånta honom hans vapen eller licens.

onsdag 17 september 2008

Trött nu...

Nu är jag inseminerad. Det känns jättekonstigt. Bra, men jättekonstigt. Idén att jag faktiskt skulle kunna bli gravid i detta nu är underbar och skitmysko. Jag har längtat så länge, och nu skulle det kunna hända. Men det får vi inte veta förrän i slutet av september när min mens ska komma. Antingen får jag mens, och då bidde det inget, eller så får jag det inte, och då ska vi göra graviditetstest. Innan dess syns det i vilket fall inget på testet, så det är bara att vänta.

Men jag har en bra känsla. Om jag var tvungen att gissa skulle jag gissa att det gick bra denna gång. Vi har 25% chans, så det skulle kunna hända men är sannolikare att det inte gör det. Ungefär var fjärde lyckas på första försöker, rimligen, men det säger ju inget om huruvida vi gör det. Men det känns bra.

Och om det kan kännas bra till den sista september är det bra, för jag kan ju antingen tillbringa de närmaste två veckorna ledsen över att det kanske inte kommer bli något, eller glad över att det kanske kommer bli något, och vilket jag gör kommer inte påverka utgången. Och då är jag hellre glad i två veckor. Jag menar, ledsen blir jag ju i vilket fall om det inte hade funkat, jag blir ju inte mer ledsen om jag var förtröstansfull och glad fram tills dess.

Och funkar det inte väntar vi två veckor efter det, och sen gör vi ett nytt försök.

Själva inseminationen gick bra, det var en kvinnlig läkare och en praktikant där i ett väldigt litet rum. Jag fick som vanligt vara den enda utan byxor i ett rum fullt med folk, och de petade mig i underlivet med kalla instrument medan AB satt vid mitt huvud och höll mig i handen. Men läkaren var lugn och trevlig och berättade hela tiden vad hon gjorde, och ingenting gjorde ont, så det var inte så farligt. Sen gick vi och åt god lunch, och nu är jag dödstrött, fullkomligt slut.

Lång dag idag. Den började för övrigt med två timmars tenta som känns lätt oviktigt i sammanhanget, men som jag tror gick bra. Resten av dagen tänker jag vila och ta det lugnt. Och eventuellt somna i soffan.

måndag 15 september 2008

Äggligen

Ägglossning! Tjohooo! Klockan halv fem i morse väcktes jag av hunden och när jag väl var vaken kunde jag inte somna om för jag var så ohyggligt kissnödig. Så jag tassade upp och passade på att kissa på min lilla sticka, som äntligen äntligen äntligen började blinka rätt symbol efter 40 sekunder.

Nu på morgonen har jag roat mig med att försöka nå rätt avdelning på sjukhuset. De öppnar egentligen åtta, men en röst har sagt "Personen på anknytning bippel buppel är inte där just nu, återkommer klockan åtta och trettio." Så 08.32 försökte jag igen, och denna gång svarade en undersköterska, som tog mitt telefonnummer och sade att barnmorskan ringer om en liten stund, kanske en kvart eller tjugo minuter. Har hon inte ringt vid elva försöker jag väl igen...

Frågan nu är om det finns någon chans att jag kan ägna mig åt något vettigt under denna potentiellt oändliga kvart? Kanske. Jag har tenta imorgon, så jag ska göra ett försök.


----


Klockan 11.30 imorgon har vi tid. Det känns lätt overkligt och väldigt konstigt. Men bra. Jag har tenta mellan nio och tolv - verkar som om jag lär skriva den rätt fort. Nu ska jag gå ner på stan och äta lunch med en kursare.

Livet är mysko. Men rätt bra.

lördag 13 september 2008

Nålsögat...

... passerades. Tack och lov, ingen ägglossning idag. Så nu försöker vi igen imorgon!

fredag 12 september 2008

Äh, lägg ägg!

Hela den här veckan har jag känt mig hängig och konstig, omotiverad och less. Det var inte förrän i morse jag kopplade ihop det med att jag fortfarande kollar efter ägglossning varje morgon. Det är inte så konstigt att jag är less - större delen av min energi går åt de 40 sekunder på morgonen som jag ägnar åt att den lilla ClearBlue-manicken ska blinka klart och tala om för mig huruvida jag har LH-stegring just denna dag eller ej. Än så länge har den visat att det har jag inte alls det (nä-nä-nä-nä-nääää-nää säger den åt mig), och varje gång blir jag lite besviken. Sen börjar dagen utan större åthävor - men varje gång jag väntar de där 40 sekunderna så är det 40 sekunder som innebär att jag kanske kommer att bli gravid imorgon. Det är rätt uttröttande.

Jag kom på att det var det som var problemet när jag inte hade ägglossning idag heller, och nu ställs inför risken att det är imorgon. Lördag. Den enda veckodagen som jag inte vill ha ägglossning på, eftersom det skulle innebära att vi måste vänta en månad till. Och också, ironiskt nog, den dag som det är störst chans att jag har ägglossning denna cykel. Jag hade hoppats så mycket de här dagarna, särskilt igår och idag, att den lilla manicken skulle blinka rätt symbol och att risken för att behöva vänta en hel månad till därmed skulle elimineras. Men så blev det inte, och nu finns det en ganska stor sannolikhet att det här kommer att bli en riktigt riktigt usel helg.

Allt beroende på den lilla blinkande displayen och vad den visar imorgon.

Det är detta som har tagit min energi, som gör att jag går och lägger mig vid fyra på eftermiddagen med värkande huvud och sover till sex, som får mig att vakna mitt i natten efter konstiga mardrömmar, och som får både körkort och snart väntande tenta att verka rätt ointressanta och jobbiga. Detta väntande.

Så vad kul jag kommer att ha om jag faktiskt nån gång blir inseminerad, och ska gå och vänta i två veckor innan jag vet om det tog...

torsdag 11 september 2008

Lillvalpis...

... är faktiskt ingen lillvalpis längre. Han lyfter på benet när han kissar, och har växt ur alla sina kläder. Stora pojken... När jag går till skolan får han stanna ensam hemma, och det verkar gå bra.

Jag funderade lite på vad jag menar med bra i det avseendet, och kom fram till att det är handlar om tre saker. Han ska inte störa någon, inte förstöra något, och inte själv bli helt förstörd eller stressad.

Det första försöker vi kontrollera genom att sätta upp en lapp på ytterdörren där vi uppmanar grannar som blir störda att höra av sig till oss, på telefon eller med en lapp i brevlådan. Än så länge har inga grannar hört av sig, så då stör han ingen. Vi vet ju inte om han låter, men han är tyst när jag går och tyst när jag kommer tillbaka och ingen klagar, så det är godkänt.

Det andra är om han förstör något, och det gör han inte. Förmodligen gör han väldigt lite, jag tror han sitter på hallmattan och väntar. Innan jag går lägger jag ut godis åt honom, de sista dagarna har det varit dansk salami, vilket han uppenbarligen älskar. Jag blir glad om han har ätit upp det när jag kommer tillbaka, för då har han i alla fall gjort något trevligt och avstressande, och de senaste dagarna har varenda korvsmula varit borta. Men förstör något gör han absolut inte.

Det sista med stressen är ju lite svårare att mäta, men jag utgår från hur rädd han blir när jag går, hur upphetsad han är när jag kommer tillbaka, och hur lång tid det tar för honom att slappna av efteråt, samt hur trött han verkar när han slappnat av. Numera struntar han i att jag går - så fort han får tillåtelse kastar han sig mot korven, och jag ser bara svansen av honom när jag stänger dörren. När jag kommer tillbaka är han jätteglad och hoppar och studsar, men han är tyst och verkar inte olycklig. Sen går vi ut en sväng, och då fokuserar han om och kissar och nosar och tittar på saker utan att verka stressad eller stirrig. Ofta vill han ha uppmärksamhet och kel när vi kommer tillbaka, och sen sover han som en stock efter en stund.

Så det verkar jobbigt för honom att vara ensam, förmodligen vilar han ingenting utan vaktar och väntar. Det innebär att han nog skulle tycka att det vore väldigt jobbigt att vara ensam i många timmar - som mest är han ensam i tre timmar, som idag till exempel, och det känns lite för länge för att jag ska känna mig nöjd med det. De vanliga två timmarna känns mycket bättre, och en halvtimme eller så tror jag inte gör något särskilt. Kort sagt, det verkar som att han tycker att det är jobbigt att vara ensam, men inte traumatiskt eller djupt stressande.

Så det verkar som om jag kan fortsätta plugga... :-)

måndag 8 september 2008

Prokrastinering i SVD

Svenska Dagbladet har haft en intressant artikelserie om prokrastinering som ett sjukligt tillstånd. Jag ska väl inte säga att det är ett så stort problem för mig, men jag känner definitivt igen mig. Särskilt i det kvinnan som intervjuas i den första artikeln sade:

"– Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och insett under terapiprocessen att jag inte bara förväntat mig att jag ska göra bra ifrån mig i skolan. Det ska också gå bra utan att jag lägger ned något jobb. Så är min lillebror också. Han resonerar om andra så här: ”den där killen får jättebra betyg, men han pluggar jättemycket”. Som om det inte är lika bra att uppnå resultat genom att jobba hårt, som när man har begåvning eller fallenhet, säger Emelie."

Precis så är det för mig. Ju mer jag måste anstränga mig, desto mindre värt blir det. Att jag kört på uppkörningen två gånger nu betyder för mig att mitt körkort, när jag väl får det, är värt oerhört mycket mindre än vad det skulle ha varit om jag hade klarat det på första försöket. Det kan till och med gå hela vägen åt andra hållet - om jag misslyckas tillräckligt många gånger kommer jag känna skam och förödmjukelse över mitt körkort när jag väl får det. "Visst, jag tog det till slut, men jag var tvungen att försöka fem gånger först, så egentligen är jag värdelös som människa, och det är det enda körkortet betyder för mig..."

Jag inser att andra människor inte tänker så här, och att det lägger krokben för mig på en massa sätt. Det är ettt destruktivt sätt att se på världen, och jag försöker tänka om. Hårt arbete och envishet är också goda egenskaper - jag har bara svårt att uppskatta dem hos mig själv.


Nu har jag i alla fall fått en ny uppkörningstid, den 24 september. Förhoppningsvis lyckas jag då, och förhoppningsvis har jag vett att uppskatta både mitt körkort och min uthållighet när jag väl gör det.

Äggläggning

Nu har äntligen tiden gått, och det är snart dags för nästa ägglossning. Jag har börjat kissa på de små stickorna vi har köpt för dyra pengar, och ska göra det i typ en vecka nu. Min cykel är inte mer regelbunden än att dagen för ägglossning kan variera med tio dagar...

Det troligaste är tyvärr lördag, och då är det ju kört även denna månad, men det är så pass stor variation att det lika gärna kan komma på torsdag eller senare. Men vi har redan börjat testa - tänk om det just denna månad är en väldigt kort cykel och vi missar det? Så här testas, helt enkelt.

Vill vill vill vill.

lördag 6 september 2008

I'm not just a person on a bus...

Här kommer en tillbaka-på-jobbet-bön från Church of England, som tydligen publicerats i Metro för inte så länge sedan. Jag tyckte om den, så jag lägger upp den här:

Dear God,
You know me. Don't you? I’m not just a person on a bus or a train.
I’m not just another face on CCTV; or just another login name.
I’m me, and I have stuff going on.
Love life issues; bills to pay. Egos at work to deal with; an overflowing inbox.
So please, give me strength. Guide me to focus on what's really important. And help me make the most of every moment of this new day in this new month.

Thank you.

Amen

torsdag 4 september 2008

Förkyld

Förkyld! Blä! Jag känner mig som något hundvalpen har släpat in... Det skulle vara lite bättre om vi inte var på ett box-pass i onsdags för första gången sen april, och jag nu har en träningsvärk som inte är av denna världen. Fast den blir förstås inte heller bättre av det onda virus som äter mig.

Det är nog dag fyra på min anti-godis-kampanj, och det går bra än så länge. Just idag ingår honung i théet i min diet av förkylningsskäl, men det räknar jag inte riktigt. Dessutom sade AB att jag fick... :-) Annars går det lättare än väntat, bortsett från att jag varit lite trött och sur de första dagarna. Avtändning, kanske

tisdag 2 september 2008

Godis...

Inspirerad av en bloggvän som inte har ätit godis eller andra onyttigheter på hela augusti (Yey dig!), har jag bestämt mig för att göra detsamma i september. Eller nåja, eftersom jag bestämde mig på slutet av dagen den första september så hade jag redan hunnit sätta i mig en del kladdkaka, men det visar bara på den första tesen i denna min föresats; man kan alltid börja om.

Min målsättning är alltså att inte äta några godsaker, som godis, chips, läsk, glass eller alkohol under september månad. Skulle jag misslyckas med den föresatsen någon dag tänker jag ta ett djupt andetag, ta lite hjälp av AB genom att bara berätta det för henne (inte för att det spelar någon roll för henne, men för att det spelar stor roll för mig att prata om det), och sen börja om med min föresats. Det är inget "allt eller inget"-företag, snarare ett envist stretande.

Jag är lite ledsen för att min vikt har gått upp igen. Jag känner att jag tappat kontrollen och inte lever som jag vill och inte mår som jag vill. Jag vill inte väga så här mycket, för jag mår inte bra av det, och jag vill inte äta saker som inte är bra för mig. Jag orkar inte riktigt lägga jättemycket tid och kraft på dieter och särskilda sätt att äta, det tar för mycket helt enkelt. Så jag måste hitta enkla tumregler att hålla mig till, som leder i rätt riktning. Just nu är detta en sådan.

I övrigt tänker jag träna som vanligt, äta normala portioner av god mat, och försöka må så bra som möjligt. Med så lite socker som möjligt. Önska mig lycka till!

söndag 31 augusti 2008

Nu börjar skolan...

Om två timmar är det upprop och föreläsning på termin fyra på psykologen. Jag ska cykla till universitetshuset och möta mina nya kursare, och det känns skitnervöst. Det är coolt att jag har kommit in igen, men nu när jag ska börja tvekar jag liksom och känner "inte än...".

Jag har haft en underbar sommar. Jag har varit ledig, vilket är helt otroligt fantastiskt, och har inte hänt sen... ever. Sen jag var fem. Inte ens barndomens sommarlov var så här långa, och nånstans efter tio-årsåldern var de inte så här kravlösa heller.

Jag har tyckt om att pyssla med AB och hunden, städa lite och se en massa på tv. Det har hänt något med mig under sommaren. Mitt tempo har dragits ner, på ett bra sätt. Jag tenderar att sätta likhetstecken mellan prestation och människovärde, och att avstå från prestation har därför varit en utmaning. Men det har funkat, och nu känner jag mig bättre än någonsin. Det är uppenbart att jag får existera och vara älskad även utan att göra mig nyttig överhuvudtaget.

Men nu är det dags att bli lite nyttig igen. Men bara lite. Jag tänker inte, vill inte, börja stressa. Jag vill helt enkelt inte. Det har varit alldeles för skönt att låta bli. Jag vill inte pusha mig själv och orka bara den där sista biten, ta på mig mer och mer och tänka att jag säkert klarar det. Jag vill ta det lugnt, göra roliga saker, och göra precis så mycket som jag orkar. Förhoppningsvis klarar jag av det även när omvärlden gör sig påmind och jag inte får gå kvar här hemma i min bubbla längre.

Det känns läskigt att börja skolan igen. Och jag saknar mina kursare från Stockholm. De var jättebra, och jag är nästan säker på att de i min nya klass inte kommer att vara alls lika trevliga. Nästan. Men vem vet.

tisdag 26 augusti 2008

Ledsen ledsen ledsen

Jag kuggade på uppkörningen. Och den här gången har jag också en historia om att ha missat med en hårsmån. Skit också! Jag är ledsen och besviken och uppgiven. Blääää! Synd om mig.

måndag 25 augusti 2008

Uppkörning

Som jag skrev längst ner i förra inlägget har jag en uppkörningstid imorgon. Det går inte längre att boka i förväg - man kan bara boka tre månader i förväg, och alla tider är tagna... Men plötsligt fanns det ett återbud, och nu kör jag upp imorgon. Om jag inte försöker innan den sista augusti måste jag göra om teoriprovet, så jag valde att ta den här chansen.

Förra veckan hade jag två körlektioner, och imorse hade jag en till på 80 minuter. Det sista körläraren sade var att jag förmodligen skulle klara uppkörningen även på en halvbra dag, och att jag ska köra som jag brukar göra, inte som jag tror att förarprövaren vill att jag ska köra... Det låter bra och uppmuntrande, och nu håller jag tummarna. Gör det för mig imorgon ni också. Klockan ett gäller det, i bästa fall har jag körkort då. Annars får jag bita ihop, plugga teori och försöka igen...

Hundpromenad


Vi hade en härlig söndag, med hundpromenad med Nickan och sen rollspel. Lilla Vilde fick springa lite löst med stora farbror Grim, men fick också åka väska en ganska lång bit av vägen. Hans ben är inte riktigt på topp ännu, men otroligt mycket bättre. Jag hade kameran med, och tog lite foton.

En bild som visar lite mer hur han egentligen är, medan den ovan visar hur han ser ut... Man kan se att benet är svagare och att leden är lite utåtvriden.



Och imorgon kl 13.00 kör jag upp. Håll tummarna för mig!

onsdag 20 augusti 2008

Barn och djur

Kaxiga mamman och jag hade en kort diskussion igår om valpar och bebisar, och bland annat om faran med att behandla hundar som barn. Jag funderade vidare litegrann på det där, och på min och ABs inställning till Vilde. En av sakerna som slog mig är att en avgörande fråga är; hur behandlar man barnen?

För oss är det viktigt att vi tar hand om, tar ansvar för och ser till att Vilde har det bra. Men det är lika viktigt att han inte får styra vårt liv, att vi inte uppoffrar en massa saker vi vill göra för hans skull, och att vi kommer ihåg att av oss tre är det han som har minst koll och sämst omdöme när det gäller hur världen fungerar. Vi älskar honom och vill göra allt vi kan för att han ska få ett gott liv - men det är jag och AB som bestämmer. Han har kommit in som en del av vårt liv, det är inte så att vi existerar för att serva honom.

IOch det jag kom att tänka på är att ibland undrar jag om inte fler föräldrar skulle ha det bättre om de i högre utsträckning behandlade sina barn som vi behandlar vår hundvalp... Det ska bli jättespännande att se hur vi själva egentligen kommer att göra den dag vi förhoppningsvis har en egen liten bebis, inte bara en liten hundvalp. Tills vidare praktiserar vi på hunden, och låter honom lära oss så mycket som möjligt.

tisdag 19 augusti 2008

Bröllop och plugg

Min storebror gifte sig i helgen, ett stort kyrkbröllop med vitklädd brud i Hälsingland. Det var otroligt att se honom så glad och lycklig, och de verkar väldigt kära.

Det var litet jobbigt att det var en otroligt heteronormativ föreställning. Prästen pratade mycket om "man och kvinna skapade till Guds avbild" osv, och det dök upp i psalmer och bibelord. Ju längre ceremonin fortled desto mer alienerad och marginaliserad kände jag mig, och jag märkte att AB kände samma sak bredvid mig. Det spelade säkert in att vi inte kände någon där utom mina föräldrar och lite släktingar - vi kände oss helt enkelt väldigt ensamma. Sen blev vi uppdelade under middagen, och det kändes också rätt konstigt. Det är helt enkelt svårt i sammanhang som helt och hållet bygger på heteronormen, och vi sticker ut som bara den.

Det var ändå en rätt rolig fest på många sätt, och jag fick dansa med både mamma och pappa, vilket var jättekul. Pappa kan bugga! Tjoho! Och, som sagt, det var kul att se brorsan så lycklig.

Dessutom, och vad viktigare är, jag har kommit in på psykologlinjen. Äntligen! De ringde igår precis innan jag skulle in på en körlektion, och sa att det finns plats åt mig på termin 4. Hurra hurra hurra! Nu ska jag bli psykologstudent igen, och det känns både bra och konstigt. Mysko hur livet vänder.

torsdag 14 augusti 2008

Besviken

Idag har jag ägglossning. Jag och AB tillbringade en skräck- och glädjefylld halvtimme i väntan på att telefonslussen på reproduktionscentrum skulle öppna, och när de väl gjorde det svarade de faktiskt i telefon. Och sa att jo, javisst, vi skulle ha kunnat komma och inseminera idag. Men. De bygger om. De är klara på måndag. Labbet är stängt och det går inte att inseminera.

Så nej. Inte denna månad. Jag lade på luren med ett artigt "Tack. Då vet vi." och bröt sedan ihop och började gråta.

Så nära. Så otroligt nära. Och så bygger de om! Sån jädra otur. Puckon!

Nu har jag lugnat ner mig lite, men känner mig fortfarande ganska skakig. Men nästa månad. Då! Då tror jag faktiskt att det blir.

onsdag 13 augusti 2008

"Don't Let The Bastards Keep You Down" or "Fuck You"

Ibland behöver man lite uppmuntran och moraliskt stöd. Då passar den här bra.



Så är det.

tisdag 12 augusti 2008

Hösten?

Vi hade vänner här på middag i lördags, vilket var mycket trevligt. Nånstans halvvägs igenom middagen och efter lagom mycket vin konstaderade jag med glatt humör att: "Jag har ingen aning om vad jag ska göra i höst, jag hänger helt löst, och det konstiga är att det inte stör mig särskilt mycket. Det känns som om det kommer lösa sig, hur det än blir." Det var sant när jag sade det, men det har gått över nu.

Det har slutligen sjunkit in att sommaren är över nu. Det är i mitten av augusti, snart är hösten här, och alla andra är på väg tillbaka till sina jobb eller studier. Om bara några veckor kommer ingen annan att hasa omkring hemma utan något särskilt att göra, och jag kan inte längre gömma mig bakom en känsla av semester och ledighet. Jag har ingenting att göra, och alla andra börjar jobba nu. Nu stör det mig.

Jag har skickat ett mail till den som är ansvarig för intagningen på psykologprogrammet och frågat hur det blir i höst. Jag skickade ett i juni också utan att få svar, men jag skyller det på semestern. Jag hoppas verkligen han svarar på det här - jag är rätt säker på att jag mailar rätt person, men det kan ju ha hänt något sen vi pratades vid för ett halvår sedan. Jag hoppas att han kommer ihåg mig. Jag hoppas att jag kommer in.

Jag har sökt lite jobb, jag fick äntligen iväg en provöversättning jag jobbat med, och jag sökte ett jobb som personlig assistent. Det var redan tillsatt, men de behövde timvikarier och skulle höra av sig i september om de tyckte att min ansökan var intressant. Men jag borde söka mer jobb.

Jag har nog aldrig varit så här lite anknuten till något annat förut. Inget jobb, inga studier - jättekonstigt. Jag vet inte om jag kommer gå på CSN i höst, eller jobba, eller helt enkelt inte få in några pengar. Det känns konstigt. Konstigt och lite oroligt.

Men inte helt förskräckligt. För jo, jag tror nog att det kommer att lösa sig. Och jag har ett bra liv tills det gör det.

Nu ska jag sluta skriva blogg och börja skriva annat. För jo, ett sånt projekt har jag ju faktiskt. Om ingen vill anställa mig kan jag i alla fall skriva.

onsdag 6 augusti 2008

Valpsömn

Vilde ligger och sover på mitt ben för ögonblicket. Han har inget bandage längre, och är mycket friskare. När bandaget togs av såg benet ut som en sparris, men det var en vecka sedan nu, och det är redan mycket större. Han kan gå längre promenader nu, så han är inte lika rastlös vilket är skönt. Han blev lite outhärdlig när han var galet uttråkad...

Reproduktionscentrum öppnar igen den 10 augusti. Med lite tur kommer min ägglossning efter den 10:e, och då kommer vi försöka inseminera för första gången. Läskigt och spännande. Tänk om det funkar?

onsdag 30 juli 2008

Stolthet

Det är Pridefestival i Stockholm just nu, och den här veckan är vi i alla fall hemma under festivalen. Annars har den som regel krockat med medeltidsveckan i Visby, eller med något annat. Nu ska vi inte på medeltidsveckan och inte krockar den heller, så vi har tänkt se åtminstone något av festivalen. Men AB jobbar, och jag har hand om lille Vilde som förmodligen är måttligt välkommen med på föreläsningar i Kulturhuset, så det blir inte så mycket i år heller.

Vi har inget vidare queert umgänge, jag och AB. Vi har underbara, fördomsfria heterovänner som vi kände långt innan vi blev ihop, och som inte ens blinkade när jag och AB blev tillsammans. Så vi umgås med samma människor som förut - varför skulle vi inte göra det, liksom? Men det har ju baksidan att vi är väldigt ensamma som flator bland våra vänner. Vi känner till andra flatpar i vår avlägsna bekantskapskrets, men inte mer än så. Och det är på sitt sätt lite sorgligt.

För hur öppna och fördomsfria och accepterande våra straighta vänner än är, så är vi ständigt lite avvikande. Inte mycket, och för det mesta märks det inte, men det finns en skillnad. Jag misstänker att det är samma känsla som om man vore det enda svarta paret i ett bostadsområde med bara vita, eller den enda tjejen som spelar fotboll med killarna. Det borde inte spela någon roll, och det spelar oftast heller ingen roll på något konkret sätt - men vi är ändå alltid annorlunda.

Igår var vi i alla fall ute på en flatklubb som vi varit på några gånger förut, och som denna gång fanns med i Pride-programmet. Det var otroligt roligt, och en av de skönaste grejerna var just att inte vara avvikande. Att för en enda gångs skull under några timmar få tillhöra normen.

Tyvärr finns det en baksida av Pride - Prideveckan är de enda gångerna vi har fått ta emot påhopp ute bland folk. Det är som om homofoberna tror att jag går och håller min fru i handen och kysser henne för att komma med någon slags statement, som om det är riktat till någon annan än henne. Det är det inte. Men de som vill bli provocerade blir det i alla fall.

Förra sommaren var det två tjejer på cykel som ropade "jävla lebbar" efter oss när vi var på väg hem från Konsum, och jag hade en lång och stundtals aggressiv diskussion med en kollega om huruvida inte alla bögar borde sluta vara så bögiga och bete sig normalt istället... Igår när vi åkte hem var det en man som satt ett säte ifrån oss på tunnelbannan som uppenbarligen störde sig väldigt mycket på oss, och som när han gick av väste "Gris!" åt oss. "Getabock!" väste AB tillbaka.

Nu tror vi inte att just den mannen hade alla hästar hemma, han gnolade för sig själv när han inte viskade saker mot oss eller blängde på oss, och han gick lite vingligt och såg rätt mysko ut. Vi diskuterade efteråt att det lika gärna hade kunnat vara ABs fina hatt som störde honom, som att vi var två tjejer som höll handen och pussades. Men. Om en ensam galning stör sig på min hatt och säger dumheter över det blir jag inte alls lika rädd.

Problemet med terror är att det funkar. Det finns människor, många människor, där ute som tycker att jag och AB ska dö. Inte för att vi är vi och utan att ens ha träffat oss, men för att vi gillar varandra istället för killar. Det finns en utbredd homofobi som sträcker sig från mild oförståelse till brinnande hat. Människor som går på oss på stan för att vi är lesbiska är en del av den rörelsen, och vi vet aldrig vilken del. Det förekommer mord och misshandel riktat specifikt mot homosexuella, och det är svårt att inte bli rädd.

Men det enda vi kan göra, det enda vi vill göra, är att ta vår del av kampen genom att vara oss själva. Inte ljuga, inte hymla, inte hålla tillbaka. Varje människa som faktiskt träffar oss borde därefter ha lite svårare att gå med på fördomar mot homosexuella - vi är ju såna där, och vi är ju ok. Vi gör inte så himla mycket mer för Pride-rörelsen, men vi gör det. Vi är öppna och här och oss själva, och stundom är det rätt mycket det med.

Och på lördag ska vi i alla fall gå med i paraden för första gången. Det ska bli kul.

söndag 27 juli 2008

Ekonomidiskussion en söndagseftermiddag

AB: - Plötsligt slår det mig att det är jag som äger allting här...

C: - Jepp, så är det.

AB: - Mina ekonomipärmar är mycket tjockare än dina...

C: - Du, det skulle de ha varit även om det var jag som ägde allting, vi skulle bara haft mycket mindre koll då.

AB: - Jo, så är det kanske... Men i alla fall.

C: - Det kan ju hänga ihop med att du är tio år äldre än mig och förvärvsarbetar.

AB: - Jo, men jag vill bara inte att du ska känna dig förfördelad...

C: - Hmm... Få se... Min rika fru köper en massa dyra saker åt mig? Nej, jag känner mig inte förfördelad.

måndag 21 juli 2008

Hästar

Vi tog en cykeltur igår, jag och AB, med packad matsäck och hunden i cykelkorg. Vi var inte riktigt tränade för den tvåmilatur det blev insåg vi halvvägs, och vägen hem fylldes med ett antal pauser. Jag fick en aning känning i knät, men nu känns det bra igen, så det är nog ingen fara.

På vägen stannade vi på ett friluftsmuseum där de visar gamla byggnader och har en hel del lantraser. Vi köpte varsin hiskligt dyr våffla med sylt och grädde för att stärka oss inför nästa etapp, och jag gick och klappade på ett nordsvenskt sto och hennes föl som stod i en hage och åt gräs. Fölet var tre veckor gammalt och silverfärgat - tydligen kommer han bli svart när han blir stor.

När jag inte hänger med hästar glömmer jag hur de är. Från min hästiga uppväxt kommer jag mest ihåg de sociala intrigerna, sveken, slitet och hur mycket jag frös och var hungrig. Hur pinsamt det ofta blev, och alla gånger det inte blev som jag ville. Jag tänker på det och ryser lite, och ibland tänker jag: "Varför höll jag på med det där, egentligen?".

Tills jag faktiskt träffar en häst. Det var ju därför jag höll på med det där, egentligen. För hästarnas skull. Kanske var det sociala det jag lärde mig mest av, det som på gott och ont formade min uppväxt. Men det var ju inte därför jag gick dit. Det var ju inte för kompisarna eller ridlärarna jag frös och var hungrig och slet. Det var inte för deras kärlek jag utsatte mig för risken att bli sviken, igen och igen. Det var inte de jag egentligen ville imponera på - de var medlet, vägen dit. Det var faktiskt hästarna som var orsaken.

För det är något med hur de luktar. Den där hästdoften, omisskännlig och obeskrivlig. Det luktar häst, helt enkelt. Och hur otroligt mjuka mular de har. Stora snälla ögon och grov, lite sticksig man. Varm päls att luta kinden mot, varm rygg att vila på.

Någon gång ska jag vara med hästar igen. Inte just nu, men någon gång. Det fattas någonting i mitt liv utan dem.

Idag klev jag upp tidigt med AB och följde henne till bussen med Vilde i en väska. Vi vinkade av henne när hon åkte tillbaka till jobbet för första gången efter semestern. Hon har varit ledig i fyra veckor, vi har varit tillsammans hela den tiden, och jag önskar att hon kunde ha fortsatt vara hemma. Livet är roligare när vi är tillsammans. Nu är det bara jag och hunden, och det känns tråkigt.