Somliga går med trasiga skor...

Rätt vad det var igår kom jag att tänka på när jag var sjutton och hade köpt vinterskor på Myrornas. Det visade sig att de hade en spricka i ena sulan, och tog in vatten. Det är otroligt obehagligt att ha våta fötter på senhösten, och jag minns hur jag förgäves försökte undvika vattenpölar på vägen från skolan.

Jag hade inga pengar, i alla fall inga att köpa skor för. Jag och brorsan hade egentligen ingen riktig månadspeng den här perioden, jag vet inte riktigt hur det blev så. Men det var pappa som fick bidragen för oss och höll i ekonomin, och han är kass på det. Numera har han en revisor som hanterar hans privatekonomi - det är billigare för honom än att få betala straffavgifter för att inte lämna in sin deklaration i tid... Men det var ingen riktigt ordning på pengar. Jag hade hästen, och lajv, och fick pengar till det när det kostade pengar, och var pappa med och handlade kunde jag köpa saker jag fick syn på - men ingen riktig egen ekonomi och koll på pengar.

Så pengar till skor och kläder och annat nödvändigt fanns liksom inte - jag hade säkert kunna tjata mig till det, men vi hade ont om pengar hela min uppväxt, och kläder hade aldrig stått högt på listan. De pengar som fanns gick till hobbies - jag och mina hästar, brorsan och hans datorer.

Därav vinterkängor från Myrornas - jag gjorde säkert något roligt för pengarna jag inte lade på nya skor. Men. De läckte ju. Jag frös. Och jag berättade om det här, det var inget hemligt eller konstigt. Jag sade det, till mina föräldrar och till mina kompisar. Såklart, jag var ju våt om fötterna, det är jäkligt obehagligt.

Och plötsligt, igår, mer än tio år senare, blev jag ledsen för det. Är inte det konstigt? Då var det inget konstigt, helt i linje med vad jag förväntade mig av världen. Nu verkar det skitkonstigt.

Varför köpte inte mina föräldrar nya skor åt mig?

Om min hypotetiska dotter kom hem och berättade att hennes nyinköpta vinterkängor tog in vatten skulle jag skjutsat henne till ett köpcentrum och köpt nya. Som inte läckte. Jag skulle inte ha sagt "Jaha" och struntat i det. Okej om vi abslolut inte hade haft pengarna, men riktigt så var det inte. Mina föräldrar var långt ifrån rika, men båda jobbade och hade en tillräcklig lön. Jag är övertygad om att de hade kunnat skrapa ihop pengar till ett par vinterskor som i alla fall inte hade spruckit sänder. Men det gjorde de inte.

Hur blev det så?

Och sen funderar jag på om de kanske gjorde det. Jag minns inte hur det gick med mina kängor - jag tror inte att jag gick i trasiga skor hela vintern. Förmodligen, nu när jag tänker på det, grävde jag upp ett par andra gamla kängor ur någon garderob. Eller köpte andra på Myrornas. Eller kanske rentav köpte helt nya - men det minns jag inte, i så fall.

Jag minns bara att jag hade trasiga skor, och att mina föräldrar inte brydde sig om det, och att jag gick med dem alldeles för länge.

Jag pratade med AB om det här, och hon minns det. Är inte det häftigt? Hon minns mina trasiga skor. Vi hade precis träffats då, under våren innan, och lajvat tillsammans på sommaren. Jag gick tvåan i gymnasiet, och AB var 28 och doktorerade. Hon var äldst i vårt lilla fyrmanna lajvgäng, och jag var yngst.

Och hon brydde sig. Jag mindes det när hon påpekade det, att hon faktiskt protesterade. Jag minns att hon var frustrerad på mig, som gick i trasiga skor. Hon var typ den enda som faktiskt brydde sig.

Och på något sätt känns det riktigt bra att jag nu är gift med den enda som faktiskt brydde sig om och lade sig i att jag hade våta fötter när jag var sjutton.

Jag är inte vidare bra på att ta hand om mig själv. Jag fick liksom aldrig lära mig att det var viktigt eller att jag var viktig. Men jag har i alla fall valt en partner som är väldigt bra på det. Jag tror inte att jag någonsin mer kommer att gå med våta fötter utan att göra något åt det.

Hur mår jag egentligen?

Nu har två snälla vänner efter att ha läst min blogg bekymrat frågat mig hur jag mår egentligen? Och båda gångerna har jag blivit lite ställd och inte riktigt vetat hur jag ska svara.

Faktum är att mitt allmäntillstånd är förhållandevis gott. Jag är glad när jag vaknar på morgonen, vilket är en bra indikator. Jag går i skolan och gör allt jag ska, jag är glad över AB och Vilde, och är rätt ofta tacksam över mitt liv. Så det är bra.

Men jag vet att jag har saker med mig som innebär att jag inte mår helt bra. Jag har en ätstörning, men det är liksom inget nytt. Det har jag haft sen jag var nio, och jag mår bättre nu än vad jag har gjort någonsin sen dess. Men jag har också mer sjukdomsinsikt, och det hindrar mig lite från att svara att allt är fint. Jag vill inte vifta undan de svårigheter jag faktiskt har - men de har alltid funnits där, och faktum är att jag nu mår bättre än någonsin.

Så så är det, ungefär. Om ni har undrat.

Andra försöket

Vi fick en tid igår, vid halv tolv. Det var samma läkare, doktor Kjell, som gjorde ultraljudsundersökningen på mig i våras, och han fick lite social kompetens-poäng på att han faktiskt kom ihåg det, och att han denna gång kallade AB vid namn. Han förlorade poäng på att han fortfarande inte tog ögonkontakt eller hälsade på något vettigt sätt. Vid ett tillfälle när jag låg i gynstolen utan byxor lutade han sig också snett över mig för att ta en grej som AB höll i, och då tog han stöd i flera sekunder med sin bara underarm mot mitt nakna innanlår. Inte trevligt alls, rätt creepy.

Men inseminationen gjordes utan problem, även om att få kalla metallinstrument uppkörda i mig av främlingar fortfarande inte har hamnat på min lista över föredragna kinks. Efteråt skapade vi en tradition genom att gå och äta lunch på samma ställe som förra gången, en lite tjusigare lunchrestaurang i närheten av där vi bor.

Nu är jag alltså inseminerad för andra gången, och kommer eventuellt bli gravid. Och jag känner att jag orkar inte hålla på som förra gången. Jag orkar inte oroa mig och hoppas, tänka på vad jag äter och dricker, och känna efter om jag kanske kanske har graviditetssymptom. Jag tänker inte bekymra mig om det förrän vi kommer tillbaka från Portugal.

Vi ska nämligen till Portugal nästa vecka, vi åker på lördag. AB ska delta på ett symposium med sitt jobb, och jag följer som vanligt med som "accompanying person". Det är femte gången nu tror jag: Aberdeen i Skottland, Kyoto och Maizuru i Japan, Helsingfors i Finland och Pitlochry i Skottland, igen. Och nu Sesimbra, fyra mil från Lissabon. Om det inte vore för ABs jobb skulle jag aldrig ha rest så här mycket de senaste åren. Det är helt fantastiskt.

Och det är jättejätteskönt att få resa till södra änden av Europa precis när november börjar. Nu när vintertiden slagit till igen fattar jag inte riktigt hur jag ska klara mig utan sol tills våren kommer. Men vi fuskar, således, och snyltar på portugisernas dagsljus.

En grej vi funderat en del på är just den eventuella graviditeten i samband med semester utomlands. Eller mer konkret - alkohol på semester utomlands. Ska jag hålla mig helnykter, för att jag kanske kanske är gravid? Eller ska jag låta bli att oroa mig och tänka på det, och bete mig som vanligt?

Ärligt talat lutar det just nu mer åt vanligt. Jag är orolig för hur jag kommer må om jag går och tänker på det hela tiden, och ständigt måste tacka nej till rödvin till maten, och välkomstchampagne, för att inte tala om fisk och ostar som förmodligen kommer att bjudas på. Det blir för jobbigt. Inte så att det är omöjligt för mig att inte dricka alkohol och tänka på vad jag äter, men för att jag då måste tänka på det hela tiden, och hoppas.

Så jag tänker att jag ska smutta på välkomstchampagnen och kanske dricka ett glas rödvin någon kväll, och provsmaka portvinet, och tro att alkohol i sådana små mängder inte borde påverka en liten zygot som knappt ens fäst vid livmoderväggen om den ens existerar. Och att jag ska följa läkarens råd efter första inseminationen: "Lev som vanligt. Det finns inget du kan göra som kan öka chanserna, och det finns inget du kan göra för att minska chanserna. Gör precis som du brukar, tills du vet hur det gick." Så då gör jag nog det.

Snart är jobbet över

Lång lång dag idag på jobbet. Det har varit massor av ärenden och stundtals riktigt riktigt rörigt. Men faktum är att jag lyckades lösa det mesta på det ena eller det andra sättet, och nu när det är ett par timmar kvar känner jag mig riktigt nöjd. Det börjar märkas att det är ett ensamjobb - det finns ingen att skryta inför när det går bra. Det finns ingen som ser när man gör bort sig heller, och det är ju bra. Men lite socialt liv är förstås trevligt. Jag har ringt AB flera gånger, bara för att få prata med någon, och berättat för henne att det går bra för mig och att jag tycker att jag är duktig - hon är en säker källa till beröm i mitt liv.

Jag har faktiskt ringt O. också två gånger, som introducerade mig till jobbet. Han är snäll och stöttande och har tålmodigt svarat på frågor fast han är ledig, och sen känns det mycket bättre för mig. Då och då under helgen har jag nämligen fått fantasier om att jag missat något jätteviktigt som alla andra har koll på, och då har det varit skönt att få bekräftat att jag gör allt jag kan och inte har missat något viktigt.

Efter jobbet ska jag tyvärr inte hem och vila och gosa med min fru, utan på teoridelen av hundkursen vi går nu. AB är med från början vid halv sex, och jag lär väl dyka upp vid halv sju och får bli insläppt lite diskret (hoppas jag). Det känns lite tungt att behöva vara intelligent i två timmar till efter jobbet, men det ska nog gå bra det med. Dessutom behöver jag inte vara just intelligent - det räcker att jag är där, så länge jag inte somnar och faller ner på golvet...

Ägg last!

Liksom vid mensen förra gången så verkar min kroppscykel vara väldigt, väldigt långsam denna höst. Imorse visade stickan en underbar liten symbol som betyder ägglossning. Eller imorse och imorse, vid fyratiden då hunden väckte oss och jag var tvungen att gå upp för att jag var så kissnödig. Det var ett glatt besked att somna om på, helt klart.

Hurra hurra hurra! Plötsligt är världen ett ganska snällt ställe igen, fast jag sitter på jobbet tidigt en söndagmorgon och är en liten aning bakfull efter fest igår. Andra människor har ju helg, även om jag jobbar, och firar födelsedagar och håller på.

Imorgon bitti får jag eller AB ligga på och ringa så tidigt som möjligt - de måste hinna göra iordning saker och boka en tid åt oss samma dag, och det känns viktigt att vara tidig. Sen försöker vi igen. Imorgon är försök två av tre, således.

Pirrigt och läskigt, men skönt att det blir av även denna månad.

Äggligt

Jag får ingen ägglossning. Jag har testat i tio dagar nu, och egentligen gick väl den rimliga tiden ut för någon dag sedan. Visst, det är möjligt att jag denna gång har en 34 dagar lång cykel (har haft det någon gång förut), och det är väl tänkbart att det denna gång är bara 10 dagar mellan ägglossningen och nästa mens. Möjligt. Men inte särskilt troligt.

Antingen har jag helt enkelt gjort fel i mitt mätande. Det har varit strul ett par gånger, med att jag inte haft någon sticka tillgänglig direkt när jag vaknat på morgonen, men jag har löst det så att det inte borde ha påverkat. Trodde jag. Jag var kanske inte så smart som jag trodde.

Eller så hade jag ingen ägglossning denna cykel. AB har flera gånger hävdat att hon vet att det kan bli så, och hon upprepar det som om det vore en trösterik tanke. Det är ju ingen trösterik tanke. Det är bara förjävligt.

Jag är inte vän med min kropp just nu. Eller världen, eller någonting.

I början av mätandet lyckades jag hålla det på en mindre jobbig nivå än förra gången, jag bara mätte och tänkte "nehej, inte idag". Förra lördagen ökade förstås spänningen något, men inte så att det blev jobbigt. Men sen har dagarna gått. Den fullständigt ärliga känslan av att det faktiskt inte var läskigt ersattes successivt av ett inre krav på att jag inte fick erkänna att det började bli förbannat jobbigt. Jag har stängt av mer och mer, tills jag liksom gått igenom dagarna och livet som en dissocierad zombie, utan kontakt med vare sig mig själv eller någon annan.

Nu är en bubblan bruten sen nån dag eller så, men istället är jag ledsen och orolig. Och besviken.

Jag fattar inte riktigt vad det är som händer.

Kvällspyssel

Min lilla hund ligger utslagen på sängen, förbi av trötthet. Vi kom innanför dörren för en halvtimme sen, och han slocknade efter en kort stunds lek med sitt gosedjur, först på mattan bredvid mig, och sen i djup sömn på sängen i det nersläckta sovrummet. Trött pojke.

Vi har varit borta större delen av dan, på besök hos kompisen I. Jag har sytt en rolig liten hatt jag ska ha på fest, och Vilde ha fått stå ut med att vara i en lägenhet där det också bor två katter. Mycket att hålla reda på, tyckte Vilde, och har knappt sovit på hela dan. Vilat lite av och till, men kattrackarna kunde ju sticka fram nosen när som helst, så det var bäst att hålla koll.

Vi stängde av lite med galler för köksdörren, så att katterna fick resten av lägenheten att husera i och Vilde fick vara med oss, men med utsikt över resten. Det var bra, han och katterna behöver vänja sig vid varandra lite. De verkar tycka att han är ett hemskt monster, och hans jaktinstinkt går i gång på högvarv när han ser dem, så än så länge undviker vi närkontakt. Då är det ganska bra att Vilde är lite begränsas i var han kan ta vägen, och all eventuellt kontakt sker på katternas villkor. De var framme och tittade lite på det där högljudda åbäket som stod och skällde på dem, det är mer än de har gjort förut. Och Vilde verkade tagga ner efter några timmar - det hände ju inget roligt med kattstackarna, så han spände av litegrann. Men vi har en bit kvar att jobba med innan de sover fredligt i samma korg, om man säger som så...

Min hatt blev fin, men nu är jag trött. Det är jobbigt att hantverka. AB är på älgjakt, jag åker efter henne imorgon, men först måste jag klara av lite jobbiga föreläsningar på förmiddagen. Det är skönt att ha Vildeliten här som sällskap - så slipper jag sova ensam.

Även om sängen ändå kommer att vara rysligt tom. Jag brukar sova på ABs sida av sängen när hon är borta, för att det inte ska kännas lika ödsligt.

Vådan av en olycklig barndom

Som ungefär alla andra jag känner mådde jag rätt dåligt när jag var liten. Det finns ingen olycklig barndom att skriva en bok om, ingen alkoholism eller misshandel eller övergrepp. Men jag var mobbad och mina föräldrar skiljde sig, vi hade en rätt knäpp familjedynamik och ja, olika saker gjorde att jag ofta var väldigt ledsen.

Eftersom jag inte var ledsen och mådde dåligt på något utåtriktat sätt, och eftersom en del av det som gjorde mig ledsen var att mina föräldrar mådde dåligt och jag absolut inte ville störa dem med mina problem, så var det inte så många som fattade att inte allt stod rätt till. De som fattade körde jag dessutom utan prut bort och stängde ute - det var viktigt för mig att framstå som stark och osårbar, för att slippa må ännu sämre.

Jag lärde mig själv olika tekniker för att hantera det här, för att överleva vardagen. De teknikerna var funktionella och adaptiva då. Om man måste gå till skolan varje dag även om folk där är taskiga mot en, och om de är ännu taskigare om de märker att man blir ledsen, och man i vilket fall fortfarande måste gå dit - då är det rätt adaptivt att lära sig olika sätt för att inte känna att man blir ledsen, eller i alla fall inte visa det. Jag var under många år satt i en position där jag var ledsen och mådde dåligt, och inte tjänade någonting på att visa det, utan tvärtom blev bestraffad på olika sätt om det märktes.

Det där bär jag med mig, på skilda sätt. Bland annat så tenderar jag att hantera negativa känslor genom att stänga av. Jag läser, eller surfar eller tänker på annat. Det tar en enorm energi, så det blir rätt lite kraft över till annat medan jag gör det. Det innebär att jag kan tillbringa en halv dag i soffan framför teven eftersom jag helt enkelt inte orkar något annat - all ork går åt till att inte känna av att jag är ledsen över något.

Det är inte så adaptivt längre.

Grejen är ju den att jag får vara hur ledsen jag vill i min egen soffa framför teven. Jag är inte sju eller tio eller fjorton längre, jag måste inte hålla masken för att skydda andra. Mina föräldrar, som för övrigt mår mycket bättre nu, stod inte ut med min sorg och mina känslor - men det var länge sedan. De är inte livsnödvändiga för mig längre, för jag är inte längre något barn. Och min fru, som visserligen inte är livsnödvändig för mig men oändligt viktig, hon står ju ut med mina känslor. Hon har inga problem med att jag är arg eller ledsen eller deppig - men hon har rätt stora problem med att jag stänger ner, är ständigt trött och inte går att nå.

Jag måste inte bita ihop och hålla masken för att orka gå till skolan - om jag är så ledsen kan jag stanna hemma. Det finns inte längre någon som tvingar dit mig fast jag inte vill. Och om jag skulle gå dit och vara jätteledsen, ja då gråter jag väl under föreläsningen och det är ingen som kommer att attackera mig för det. Jag kan torka ögonen diskret med tröjärmen och smita hem på rasten efteråt, och det gör inget.

Men så var det inte förr, och jag beter mig likadant som jag var tvungen att göra då.

Läsa var en metod jag använde. Äta var en annan. Allting känns bättre efter socker. Dessutom fungerar det för mig som ett sätt att komma tillbaka. Det är otroligt obehagligt att vara "borta", att dissociera och känna sig utanför verkligheten. Det händer när jag tror att jag inte får känna det jag känner, men det är nästan lika läskigt som de negativa känslorna. Jag vill inte vara borta, och när jag äter är det som en livlina tillbaka till verkligheten, en konkret upplevelse här och nu.

Så när jag blir arg eller olycklig känner jag ofta ingenting, men går direkt till köket och gör en macka. Och en till, en till och en till. Tills jag känner mig lugn, närvarande och okej igen.

Det är inte mat. Det är droger.

Och om jag får för mycket ångest efteråt, över att jag ätit för mycket och får tankar om att jag är fet och därmed värdelös, vilket också är en rest från en mobbad barndom och en mor med viktnoja, så finns det ju en logisk lösning, ett sätt att bli av med maten. Jag kan ju alltid kräkas upp det, så är det som om inget hade hänt.

Som regel stannar det vid tankar. Dels för att jag inte är sådär väldigt bra på att provocera fram kräkningar, och dels för att jag fattar att det är ett helt sjukt resonemang. Det löser ingenting, men det ger illusionen av att göra det, vilket är jättefarligt. Bulimi, kallas det, och är inte nyttigt alls. Men det verkar ju som en så bra idé just då...

Jag måste deala med det här på något vis. Just nu är jag rätt ledsen och sliten, och det får de här försvarsmekanismerna att slå ut i full blom. Jag försvinner, jag är ledsen och liknöjd, jag äter för mycket, och igår kräktes jag. Med flit. Det här är inte bra, på något sätt alls.

Det är är kanske to much information, men för mig är det viktigt att inte vara hemlig, eftersom skam och hemligheter är första ledet i problemet. Det är liksom grundproblematiken, att jag inte får visa något. Och alla självdestruktiva grejer jag gör handlar om att skydda andra från hur jag mår, och därmed mig själv från deras fördömande.

Så eftersom jag inte vill hamna i fullt utvecklad ätstörning eller depression tänker jag prata om det här. Och skriva om det. Jag tänker rentav tjata ihjäl problemet tills det försvinner. Det är ingenting jag ska smyga med och skämmas över, det är något jag ska jobba med och prata om tills jag har löst det.

För sanningen är att jag är rätt ledsen av mig just nu. Och det får jag vara.

Känslostormar

Inte nog med att jag blöder som en stucken gris, ont gör det också. Självömkan känner nästan inga gränser idag.

Samtidigt har jag nåtts av insikten att jag inte kommer orka må så här varje gång vi testar. Vi har två inseminationsförsök kvar hos landstinget, med väntan på ägglossning, jobbig insemination och nervpåfrestande väntan på mens och graviditetstest, och sen har vi ett IVF-försök, som betyder en massa sprutor och invasiva ingrepp. Om jag ska bli så här spänd och nervös och förväntansfull och rädd och förtvivlad vid varje cykel kommer det inte finnas något kvar av mig framåt juletid.

På något sätt måste den här processen föras tillbaka ner på en hanterlig nivå, annars kommer det bli dåligt. Jag har inte riktigt hittat ännu hur jag ska göra det, men jag ska fundera på saken. Så här dåligt orkar jag inte må en gång i månaden.

Sorg

Nu går det inte att tro att det är något annat än mens längre. Blod när jag torkar mig, molande mensvärk.

Jag har inte riktigt accepterat det ännu. Vi är skitledsna, och brottas med besvikelsen. Det blev inte denna gång, fast vi ville så gärna. Längtan värker, en rent fysisk smärta, i bröstet på mig.

Det känns så otroligt tungt och ledsamt. Jag hoppades så, och trodde på det ett ögonblick. Nu är vi tillbaka i väntans tider igen.

...ned som en pannkaka

Nu kom mensen. Tror jag. Något rosaaktigt vad det i alla fall. Jag törs inte titta efter.

Alla dessa symptom var PMS, således. Och tja, denna gång blev en lång menscykel. Ingen graviditet, bara vanlig gammal mensvärk och alldeles för mycket hopp.

Bläää.

Sorg och elände.

Och en liten elak del av mig säger "Så går det när man tar ut glädjen i förskott!". Men jag tänker inte lyssna på den.

Jag tänker säga bättre lycka nästa gång, helt enkelt.

För nån gång ska det gå.