Kluven

Potatis och kyckling stod på menyn idag - potatisen var hal och hade fel form, så den kom knappt in i munnen. Sen stoppade Signe in en hel potatisbit och satt och funderade på saken en stund innan hon puttade ut den igen. Fel form, som sagt. Min tillit till att "nej hon sätter inte i halsen om hon får sitta upprätt och bara stoppa in sånt hon kan manipulera på egen hand" blev visserligen bekräftad, men min spontana önskan var ändå att rycka upp henne ur stolen och skaka henne i fötterna... Fel form, som sagt. Kycklingen var en höjdare, den åkte in och ut ur munnen frenetiskt, tills lillan blev frustrerad och fick amma istället. Hungrig lillan! Jag ska komma ihåg att amma innan vi erbjuder mat, så hon inte behöver vara hungrig. Det är inte meningen att hon ledset ska sitta och försöka bli mätt på de kycklingsmulor som eventuellt hamnar bakom hennes läppar.

Men som vanligt ligger lillan före oss. När vi började med EC och hon efter en månad tydligt visade att nu ville hon inte kissa i blöja längre, så tog det oss fullständigt på sängen. Och det här med att lägga lite mat framför henne för att se vad hon gjorde med det har nu lett till att hon ivrigt viftar och visar att hon också vill ha när vi sätter oss ner och äter. Sen jobbar hon stenhårt för att få in det goda i munnen, greppa det och smaka på det och slicka på det. Jag trodde att det skulle gå mycket mycket trögare, men tja, hon ligger före oss, som sagt.

En del av mig är fortfarande kluven. Det känns som om vi fuskar, som om vi gör något busigt och förbjudet, när vi inte väntar ett par månader till. Men hon vill ju! Nu vill jag inte neka henne ett nöje hon har upptäckt. Det känns dumt att lyssna mer på borden än på barnet, så jag tror vi fortsätter.

Men nu sitter vi och försöker hitta vettig information om vilka matvaror som är farliga och inte, och det är inte helt lätt. Allt bygger på att man ska mosa maten och stoppa i ungen med sked - inte i de mängder Signe får i sig, dvs nästan ingenting. Jag skulle inte mixa vare sig kyckling, bröd eller citrusfrukter till henne och försöka mata henne, i alla fall definitivt inte som första föda när hon är fyra månader. Men det är en annan sak, känns det som - det är skillnad på att bli skedmatad av mamma, och att hon sitter och ägnar tre minuter åt att få tag på en kycklingbit i näven, för att sen stoppa in näven i munnen med fingrarna först, och eventuellt känna lukten av kycklingen som sticker ut på andra sidan...

Salt är farligt i större mängder (eller några som helst mängder, verkar det som). Spenat har för mycket nitrat. Hela nötter kan hon kvävas av, och honung kan innehålla en farlig bakterie. För mycket gluten för snabbt är inte bra, det ska introduceras långsamt parallellt med amning. Rått kött och råa skaldjur går så klart bort, av samma skäl som vi inte äter det. Med mögelost finns risk för listeria, och råa ägg kan också ge matförgiftning. Men det var det hela. Mer vet jag inte.

Plockmat

Signe, 4 månader och en vecka idag, har börjat sitta med i egen stol vid matbordet, och sprattlar förtjust och sträcker sig efter det vi stoppar i munnen. Så nu får hon också, avlånga brödbitar och lite citrusfrukter har det blivit hittills. Hon skyfflar allting inom räckhåll till sig med båda armarna och sen lutar hon sig fram emot sitt byte och slickar på det. När hon lyckas få tag på något med sina små griphänder åker näven direkt in i munnen, oftast med fingrarna först och godbiten utstickandes på andra sidan. Idag fick hon apelsinklyftor och de var roliga jättelänge, tills det bara var mosiga högar kvar av dem.

Egentligen. Egentligen så hade jag ju tänkt helamma tills hon var sex månader. Ju. Så jag skäms lite nånstans i "borde-magen" och tänker att jag ju inte har gjort som jag hade bestämt mig för. Men det är ju så roligt! Hon är så glad och ivrig och jobbar så koncentrerat för att få några av de där roliga smakerna i munnen, och liksom studsar i hela kroppen när hon vill ha saker. Så jag struntar i bordet och gör det som känns bra. Vilket i det här fallet betyder att jag erbjuder henne mat fast hon bara är fyra månader.

Men jag försvarar mig inför mig själv med att jag ju inte trugar något på henne, eller fixar så att hon ska få i sig extra mycket på något sätt. Hon får bara leka med det vi äter, och jag ser ju hellre att hon sväljer några droppar apelsinjuice än att hon tuggar på pappersservetter...

Det finns en första gång för allt

Vi var på café med goda vänner idag, Signe och jag, och två stora milstolpar passerades. Först satt hon själv i barnstol, med lite kudde runt som stöd. På eget initiativ höll jag på att skriva, och det var det förstås inte, men hon verkade väldigt förtjust och förnöjd rätt länge.

Hon satt och tog på allting på bordet, och jag lade en liten brödbit framför henne. Hon gjorde med den som hon gör med allt, svepte till sig den med hela armen och förde raskt handen och dess uppfångade byte mot munnen. Sen grinade hon lite illa och släppte brödbiten. En stund senare lade jag en annan bit framför henne som hon gjorde på samma sätt med, men denna brödkant fick stanna i handen och hon satt och stoppade den i munnen en lång stund. När hon till slut tappade taget hade hon blöta brödsmulor över halva ansiktet och hela händerna, och en ganska liten bit bröd föll till golvet.

Det är fullkomligt oklart huruvida något av brödbiten egentligen kom i Signes mage, men hon tuggade på den i alla fall. Det var kul!

Mutter mutter

Efter att hunden väckte oss allihop med vrålskall klockan två inatt, och lillstumpan därefter vägrade somna om förrän tjugo över tre, så är bådas popularitet nere på tidigare onoterad bottennivå. Kärleken finns där nånstans - den är dock för ögonblicket dold av ett tungt täcke irritation och förtrytelse.

AB var dock en hjälte och hängde med stumpan medan hon hade party i en timme, och stannade sedan med henne i vardagsrummet till klockan fem, sovandes på soffan medan Signe sov i spjälsängen. Själv fick jag alltså tillfälle att bre ut mig alldeles ensam i sängen några timmar, vilket var skönt eftersom lillan redan tio på kvällen bestämt sig för att tätt intill mammas kropp var ändå riktiga stället att sova på.

Dessutom vaknade hon klockan sju och vägrade somna om. Skitnatt, helt enkelt.

Stor lillstumpa

Igår var det exakt fyra månader sedan lillstumpan föddes. Stora lilla stumpan. Igår slog hon ner sin första kaffekopp, och idag när hon satt i ABs knä medan AB jobbade tryckte hon på tangenterna när AB skrev. Hon ler stort och ofta och är liksom på och med och glad hela tiden. Det är helt underbart.

Nu är vi en riktig flock igen, vi fyra. Igår låg vi i sängen alla fyra, trötta efter en hektisk helg, och Signe snuttade sig själv till sömns med tummen mitt emellan oss, medan AB äntligen kunde läsa Harry Potter för mig. Det är en pre-Signevana som vi blivit tvungna att avstå från rätt mycket sen hon kom, eftersom hon varit så rastlös och skrikig. Det har liksom inte varit läge, helt enkelt. Men nu funkade det, och det var jättemysigt. När lillan somnat dåsade vi andra till en stund också, och det var hur skönt som helst.

Bättre

Mycket bättre natt inatt, lillstumpan somnade som tidigare, utan gnöl. Struntade i det där med pyjamaslöst och blöjbyte vid sängen - det gick bra ändå.

När AB gått vid sju låg vi kvar i ett par timmar, Signe vaken tätt tryckt mot mig, och jag sov. Hon får gärna vara hur vaken och sparkig som helst, bara hon är nöjd - och tätt intill mamma verkar hon vara det.

Nattliga bekymmer

Plötsligt har natten fått nya problem. Från att sova ganska nöjd ensam och fortsätta sova när vi lägger ner henne, har nu Signe blivit lättväckt och missnöjd. Det funkar inte att bara lägga ner henne i sängen eller babybayen längre, särskilt inte på natten, hon vaknar till och gnölar och är missnöjd. Och rör sig, massor.

Problemet med det är att när hon gnölat klart och lagt sig tillrätta och somnat om, så ligger hon numera som regel platt på magen. Om vi lyfter upp henne och lägger henne på rygg, gör hon om hela processen tills hon återigen sover gott - platt på mage. Framåt tredje, fjärde försöket öppnar hon sina vackra, gråblå ögon och är klarvaken igen.

Kul.

Hon har dessutom gjort likadant efter amningen på natten, så vad som förut var rätt lätt och smidigt har med ens blivit jädrigt jobbigt och besvärligt.

Det som har verkat funka är att jag tar henne efter amningen och lägger henne hos mig, tätt intill vid min sida. Då rullar hon inte längre än till sidan, för sen ligger jag i vägen, och efter att ha sparkat på mig ett tag med sina vassa tånaglar har hon somnat på sidan och sovit gott. Det är en rätt ok lösning, bortsett från att jag sover lite dåligt med henne så tätt inpå mig. Men vad sjutton, jag sover i alla fall, och det gör hon också, och det får väl räcka så. Tror jag ska börja göra så permanent. Och så har satt upp en liten "blöjbytesstation" vid babybayen, så att jag ska ha en chans att potta henne och byta blöja utan att behöva gå upp.

Klar nackdel med bebis som inte vill kissa i blöjan när hon är vaken, och som ammar hela natten - de senaste nätterna har hon inte kunnat somna om ifall hon inte får kissa först. Så istället för att helt enkelt lyfta upp halvsovande unge, amma, lägga ner sovande unge, varannan timme, så har det blivit lyfta upp arg unge, inte kunna amma arg unge, gå ut i vardagsrummet, ta av blöja, potta arg unge, sätta på ny blöja, amma sittandes i kall fåtölj nu ganska glad unge, gå tillbaka med sovande unge, lägga ner sovande unge, som sedan då gnölar, gnökar och far runt tills hon ligger på mage... Inte jätteroligt.

Ny plan således - byta blöja och potta inne vid sängen, förmodligen varje gång hon vill amma, eller åtminstone nån gång per natt. Strunta i babybayen, och ha henne intill mig och dela täcke med henne. Jag sover som om jag låg på en smal klipphylla utan säkerhetsrep, men folk gör ju sånt också, så det går nog bra. Bättre än att inte sova alls... Och när hon väl slutat sparkas är hon rätt mysig - vi sov ju så med henne de första två månaderna, så det är egentligen inget konstigt.

Jag funderar också på att skippa pyjamasen på henne. Ska prova i alla fall en natt att låta henne sova i bara blöjan. Vi brukar få det väldigt varmt inne i vårt lilla sovrum framåt slutet av natten, och ska hon dela mitt täcke behöver hon kanske inte så mycket mer. De filtar vi brukar ha till henne sparkar hon av sig när hon gnökar runt i alla fall. Eller ja, helt naken blir hon inte, vi har en obligatorisk beige fleecefilt som hon har runt sig hela kvällarna och större delen av natten, det är hennes nattningsfilt och den ska hon förstås ha. Men jag funderar på att testa utan pyjamas.

Får se om det blir bättre framöver. Förr eller senare kommer hon i alla fall sova hela nätter i sin egen säng. Nån gång innan skolåldern, förmodligen...

Snö, sjuk hund, magrullningar och annat

"Barnens julfavoriter" går på stereon, men det är nog mer mammas julfavoriter. Signe verkar oberörd. Hon leker på det vi kallar för mumingymet, ett babygym med muminfigurer vi fick av min mamma efter viss övertalning. Signe tycker fortfarande att det roligaste är att lägga sig på mage - men inte att vända tillbaka. Det får mamma göra...

Hunden är sjuk på något sätt, i morse väckte han oss med en lång stunds besynnerliga indragna nysningar, hela kroppen spändes och han lät som om han kvävdes. Stackarn. Han ser hängig och grå ut, vår annars så spralliga kille, och har konstiga kala fläckar i pälsen. Amatörens gissning är noskvalster, men vi har fått en veterinärtid idag på förmiddagen, så det löser sig säkert snart.

Jag har inte fått någon praktikplats, men det skiter jag i. Det är inte dags förrän den 18e februari i vilket fall, så jag tar jullov nu. Dags att bry sig efter nyår igen, eller så.

Det snöar och snöar och snöar. Härligt och fint, nu när AB blev övertalad av mig att inte åka långa bussturen ut i snöovädret till jobbet. Efter bussolyckan för tre år sen är jag helt ointresserad av att hon ska åka den sträckan i dåligt väder. Så hon stannar hemma idag och går med hunden till veterinären. Hon jobbar hemifrån, och jag försöker låtsas att hon inte är här - med ytterst liten framgång.

Småsnuttar

Signe kan nu vända sig från rygg till mage, och gör det så fort man lägger ner henne. Hon verkar dock behändigt ha glömt hur man vänder sig tillbaka, utan gnäller istället tills hon får hjälp. Varefter hon prompt vänder sig på mage igen. Jaja.

Hon har också börjat sträcka sig efter saker, leksaker och annat roligt, med vilja och uppsåt, och griper tag och håller fast när hon får dem. Hon kan sitta och hålla i leksaker, föra dem till munnen och undersöka dem. Oerhört roligt.

Nu äter hon inte fullt lika mycket på natten längre, och lite längre och mer koncentrerat på dan, så jag tror det värsta tre-månaders-"jag har just upptäckt världen och kan inte koncentrera mig" har gått över.

Men å andra sidan var hon och jag på fest med goda vänner i kväll, och hon har helt förlorat sin förmåga att sova oberörd i sjalen trots att folk pratar runtomkring. Så vi åkte hem igen, och hon fick sitt vanliga kvällsbad och blev vyssjad till sömns. Som det ska vara.

Föräldratankar

Tankar som flyter i mitt huvud just nu:

Det är egentligen inte jobbigt att Signe ammar varannan timme igen på natten, och inte tycker det är särskilt roligt att ligga själv på dan. Det är inte det som är problemet. Det som är problemet är omvärlden och kraven att jag ska göra helt andra saker än vila och ta det lugnt när jag kan, och vara med henne. Om jag får ägna mig åt amning och småbarnsskötsel så mycket som krävs när det krävs, så går det riktigt bra.

Men jag ska börja skolan igen den 20e januari, och innan dess ska jag fixa en praktikplats. Det betyder en massa möten utanför hemmet, där jag är sminkad och representativ och inte har med Signe, och AB är hemma med henne och jag försöker pumpa ut mjölk eller skynda mig hem i tid innan hon blir alltför hungrig. Det betyder stress och yttre krav och i grunden en livsstil som inte är särdeles förenlig med hur jag vill vara som mamma och hur jag vill att vårt liv ska se ut.

Hur ska det här gå?

Och svaret är förstås att det ska gå så bra som möjligt för hela familjen, och att vi ska vara väldigt noga med hur vi prioriterar egentligen. Vi ska må bra, Signe ska få det hon behöver, och sen ska resten av världen få sitt. Inte tvärtom.

Idag är jag hemma och gör det jag ska - tar hand om mig själv och mitt barn och vårt hem. Det känns bra. Då gör det inget att sömnen var lite sisådär.

Livet är så roligt just nu för Signe, så att det där med matro är lite svårt. Bättre att äta ordentligt, länge och ofta, på natten, tycker hon. Då är det mörkt och tyst och lugn och ro, då har hon tid och ork att äta. Inte en helt lyckad lösning, tycker mamma.

Men jag vet inte. Det känns som om en av mina djupast liggande övertygelser är att det är så väldigt mycket vi inte kan, eller ska, lägga oss i. Jag tror på att Signe är den som är mest kompetent på att avgöra när hon vill äta och sova. Jag kan ge de rätta förutsättningarna, och föregå med gott exempel. Men mer än så tror jag ger väldigt lite utdelning. Hon kommer växa upp och hamna rätt ändå, med tiden, och jag tror inte jag kan göra sådär väldigt mycket för att påverka det.

Så jag suckar lite, och tänker att få artonåringar ammar en gång varannan timme, och bekymrar mig inte så mycket. Det hänger väl också ihop med det jag skrev ovan - om mitt liv är sådant att jag inte orkar ta hand om mitt barn, då är det mitt liv det är fel på, inte mitt barn.

Och ska jag vara sann mot den övertygelsen så är ju också sanningen den att det kan gå ut över min praktikplats. Det kan innebära att jag får en dålig praktikplats, eller att jag får den väldigt sent. Det kan också innebära att jag inte satsar hundra procent när jag är där, och att jag i och med det får dåliga referenser från handledaren. Så kan det bli. Och blir det det, får vi lösa det då. Men det vore okej, det med. Jag kan förmodligen få jobb ändå, så småningom.

Och ärligt talat tror jag att de egenskaper och värderingar som får mig att vilja prioritera mitt barn framför min karriär, är samma egenskaper och värderingar som kommer göra mig väldigt bra på mitt framtida yrke. Så det jämnar nog ut sig i slutänden. Kanske kan man bli lycklig och få att bra liv, även om man inte är superambitiös och driven på alla områden samtidigt?

Och grejen är den, att ska jag välja mellan att göra det som känns rätt mot mitt barn, och det som är bäst för min karriär eller min arbetsgivare, så väljer jag mitt barn med en självklarhet som förvånar mig. Det trodde jag faktiskt inte, innan Signe kom. Jag trodde det skulle vara svårare att välja.

Det betyder inte att jag tänker sätta mig på golvet och stirra på Signe resten av livet, i hopp om att hon ska göra mig lycklig. Det betyder bara att om jag är på väg att knäckas av att ta hand om henne, tänker jag bortprioritera allt annat först, innan jag gör mindre än allt jag kan för henne.

I kväll när AB kommer med bussen från jobbet ska jag och Signe möta henne, och så ska vi titta på en större lägenhet. Just nu bor vi oerhört centralt och oerhört litet. Det känns inte längre vettigt att betala så mycket för läget, när vi för samma pengar kunde få en uteplats. Och ett badkar. Och en tvättmaskin. Och plats att gå på, ett kök man kan vara två i, ett sovrum med plats för en till säng... Dags att flytta, helt enkelt.

Men den där stora villan vi vill ha får vänta tills jag fått ett jobb, vilket måste vänta tills jag är klar med min utbildning. Vilket är det främsta skälet till att jag börjar skolan igen i januari, vilket är anledningen att jag är så jädra trött idag av praktikplatsletande. Allt detta för en villa. Ja ja.

Finunge

AB är sjuk, förkyld med ont i halsen och feber, och jag tog svininfluensavaccin igår och har feber idag. En potentiellt mycket jobbig dag, och i praktiken ganska jobbig dag. Och Signe, sötbästfingumman, har varit alldeles underbar. Från att hon vaknade med ett soligt leende kvart i åtta imorse, till att hon somnade alldeles ensam i spjälsängen medan vi såg på "Arga Snickarn" och lite förstrött undrade om inte sötnosen skulle tröttna på att leka med muminmobilen snart och vilja vyssjas till sömns. Men istället för att bli trött och gnällig och vilja bli upplyft och vyssjad, så hittade hon sin tumme och somnade lugnt och stilla för sig själv. Nu har vi lagt en filt över henne och börjar göra kväll själva.

Hon är så fantastiskt otroligt underbar nu! Glad och rolig och med, upptäcker hela tiden nya färdigheter och nya roligheter, och är så kul att vara tillsammans med.

Gullungen!

Tur för oss, kan man ju säga, när vi båda är sjuka.