1) Vårt badrum är en utriven sorglig historia, fullständigt naket ner till tegelväggar och cementgolv. Trasig golvvärme ska lagas, men först ska det stå på tork i fyra till sex veckor. Vi är hemlösa, och alternerar mellan min pappas renoveringsobjekt i hemstaden, mina sväföräldrars hus tio mil härifrån, och samma svärföräldrars stuga vid havet(!!) tjugo mil härifrån. Nomadlivet är klart överskattat, säger jag. Säger min fru också, som tar hemlösheten ännu hårdare än mig.
2) 2003 skulle jag ha skrivit en c-uppsats. Hade jag gjort det hade jag kunnat ta ut en fil. kand. Men istället var jag kär och blev vräkt, och kombinationen gjorde att jag flyttade till Stockholm och letade jobb och det blev ingen uppsats. Nu dock, ska det bli en, åtta år senare och med ett helt annat ämne och helt utan handledning. Det blir onekligen spännande när jag väl kommer så långt som till opponering... Just nu ägnar jag mig åt att intervjua vänners bekanta och att skriva blogginlägg istället för att transkribera intervjuerna. Transkribering är inte bara svårt, det är rätt trist också.
3) Vår lilla älskade hund är fortfarande familjehemsplacerad hos svärföräldrarna, men vi har alla planer på att ta hem honom till hösten. När vi har en fungerande bostad och sånt. Det känns rätt skönt att vi faktiskt saknar honom - nu börjar det snart finnas utrymme i livet för en liten kaxig, skällig dvärgpinscherhane igen. Det saknades det, ett tag.
Visar inlägg med etikett Hund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hund. Visa alla inlägg
onsdag 8 juni 2011
tisdag 15 december 2009
Snö, sjuk hund, magrullningar och annat
"Barnens julfavoriter" går på stereon, men det är nog mer mammas julfavoriter. Signe verkar oberörd. Hon leker på det vi kallar för mumingymet, ett babygym med muminfigurer vi fick av min mamma efter viss övertalning. Signe tycker fortfarande att det roligaste är att lägga sig på mage - men inte att vända tillbaka. Det får mamma göra...
Hunden är sjuk på något sätt, i morse väckte han oss med en lång stunds besynnerliga indragna nysningar, hela kroppen spändes och han lät som om han kvävdes. Stackarn. Han ser hängig och grå ut, vår annars så spralliga kille, och har konstiga kala fläckar i pälsen. Amatörens gissning är noskvalster, men vi har fått en veterinärtid idag på förmiddagen, så det löser sig säkert snart.
Jag har inte fått någon praktikplats, men det skiter jag i. Det är inte dags förrän den 18e februari i vilket fall, så jag tar jullov nu. Dags att bry sig efter nyår igen, eller så.
Det snöar och snöar och snöar. Härligt och fint, nu när AB blev övertalad av mig att inte åka långa bussturen ut i snöovädret till jobbet. Efter bussolyckan för tre år sen är jag helt ointresserad av att hon ska åka den sträckan i dåligt väder. Så hon stannar hemma idag och går med hunden till veterinären. Hon jobbar hemifrån, och jag försöker låtsas att hon inte är här - med ytterst liten framgång.
Hunden är sjuk på något sätt, i morse väckte han oss med en lång stunds besynnerliga indragna nysningar, hela kroppen spändes och han lät som om han kvävdes. Stackarn. Han ser hängig och grå ut, vår annars så spralliga kille, och har konstiga kala fläckar i pälsen. Amatörens gissning är noskvalster, men vi har fått en veterinärtid idag på förmiddagen, så det löser sig säkert snart.
Jag har inte fått någon praktikplats, men det skiter jag i. Det är inte dags förrän den 18e februari i vilket fall, så jag tar jullov nu. Dags att bry sig efter nyår igen, eller så.
Det snöar och snöar och snöar. Härligt och fint, nu när AB blev övertalad av mig att inte åka långa bussturen ut i snöovädret till jobbet. Efter bussolyckan för tre år sen är jag helt ointresserad av att hon ska åka den sträckan i dåligt väder. Så hon stannar hemma idag och går med hunden till veterinären. Hon jobbar hemifrån, och jag försöker låtsas att hon inte är här - med ytterst liten framgång.
fredag 24 juli 2009
Hundarnas sociala liv
Vi har hand om svärföräldrarnas gamla tik, Vittra, och nu hör jag hur hon morrar varnande åt Vilde inifrån sovrummet. Men jag tänker låta dem lösa det alldeles själv - vår lilla kille hoppar nog undan om hon försöker bitas... Eller snarare, jag tycker det är rätt nyttigt för honom att interagera med en annan hund och lära sig att andra också har gränser. Han är rätt pushig och gåpåig, och det är helt ok att han märker att han inte kan hoppa på henne och ta hennes saker.
Hon är på det stora hela en väldigt okomplicerad hund, med få glädjeämnen och önskningar. Som regel ligger hon och sover, och på promenader går hon långsamt och nosar länge länge på samma fläck. Delvis för att hon är 14 år nu, men hon har varit sån sen hon kom till mina svärföräldrar när hon var åtta månader. Det enda som är roligt är att jaga, allt annat är trist. Men ett visst matintresse har hon, så det är egentligen bara när hon har ett ben eller något annat ätbart som hon interagerar med Vilde. Då morrar hon när han kommer i närheten - i övrigt ignorerar hon honom närmast utstuderat.
När han var liten valp och vi var och hälsade på dem försökte han ofta komma och ligga bredvid henne i hennes korg. Lagom tills han bökat ner sig och lagt sig väl tillrätta bredvid henne, reste hon sig alltid upp och gick någon annanstans. Hon är inte sällskaplig av sig, den gamla damen.
Hon är på det stora hela en väldigt okomplicerad hund, med få glädjeämnen och önskningar. Som regel ligger hon och sover, och på promenader går hon långsamt och nosar länge länge på samma fläck. Delvis för att hon är 14 år nu, men hon har varit sån sen hon kom till mina svärföräldrar när hon var åtta månader. Det enda som är roligt är att jaga, allt annat är trist. Men ett visst matintresse har hon, så det är egentligen bara när hon har ett ben eller något annat ätbart som hon interagerar med Vilde. Då morrar hon när han kommer i närheten - i övrigt ignorerar hon honom närmast utstuderat.
När han var liten valp och vi var och hälsade på dem försökte han ofta komma och ligga bredvid henne i hennes korg. Lagom tills han bökat ner sig och lagt sig väl tillrätta bredvid henne, reste hon sig alltid upp och gick någon annanstans. Hon är inte sällskaplig av sig, den gamla damen.
fredag 10 juli 2009
Allmän, fast lite trött, uppdatering
Vi var på Mama Mia igen i tisdags, och jag är så härligt normal. Järnvärdet är normalt, magmåttet är normalt, blodsockret är normalt, och ta mig tusan, var inte blodtrycket fullständigt normalt också, nere på 125/80 när jag inte behövde ta det på sjukhuset precis innan en undersökning. Jag är frisk, helt enkelt, och knyttet verkar också må alldeles utmärkt. Just denna tisdag hade knyttet valt att ligga med huvudet neråt, och eventuellt har det faktiskt fixerat sig så nu. Det vore ju händigt - sätesförlossningen verkar jobbigt.
Fast å andra sidan vore det ju trevligt om knyttet nån gång kunde låta bli att försöka trycka sönder min blåsa...
AB jobbar med ett veckolångt projekt i Karlskrona, av alla ställen, och både jag och lilla hunden har följt med. Det var två långa dagars resa och logistik, men nu är vi här och allt verkar rulla på. Jag tog ut mig alldeles för mycket igår, och fick en oerhört otäck panikattack sent igår kväll, vilket var rätt otrevligt. Men det är inget farligt egentligen - bara dumt att bli så trött. Ska ta det lugnare framöver.
Och om det slutar se så molnigt ut ska jag nog gå och bada.
Fast å andra sidan vore det ju trevligt om knyttet nån gång kunde låta bli att försöka trycka sönder min blåsa...
AB jobbar med ett veckolångt projekt i Karlskrona, av alla ställen, och både jag och lilla hunden har följt med. Det var två långa dagars resa och logistik, men nu är vi här och allt verkar rulla på. Jag tog ut mig alldeles för mycket igår, och fick en oerhört otäck panikattack sent igår kväll, vilket var rätt otrevligt. Men det är inget farligt egentligen - bara dumt att bli så trött. Ska ta det lugnare framöver.
Och om det slutar se så molnigt ut ska jag nog gå och bada.
söndag 7 december 2008
lördag 6 december 2008
fredag 5 december 2008
Bortskämd?
ABs pappa pikar oss regelbundet för att vår hund är "bortskämd". När jag, påstridig som jag är, frågar vidare och undrar mer i detalj på vilket sätt vi skämt bort honom, så blir svaret svävande. Men bortskämd är han, tydligen.
Det enda vi har lyckats få ur min kära svärfar är att valpen är ouppfostrad som slickar folk i ansiktet. Vi har tyckt att det varit viktigt att lära lillhunden att folk är snälla och tycker om honom, och har därför inte försökt hindra honom från att visa kärlek och underkastelse på valpars vis - så visst, han slickas. Mindre nu, men fortfarande glatt och gärna.
Svärfar gillar inte att bli slickad i ansiktet, precis som min mamma för övrigt, och då får man sätta upp en hand ivägen om man vill ha hunden i huvudhöjd. Nu når han ju utan hjälp inte högre än till knäna, så det är ju onekligen rätt lätt att undvika obehaget om man vill det. Det vill nu inte svärfar alls, eftersom han verkar precis lika kär i valpen som ABs mamma (som ofta hotar med att vägra lämna tillbaka honom efter att ha varit hundvakt), och gärna har hunden hos sig, på sig och med sig. Så egentligen tror jag att han gnäller mest för att han vill ha något att gnälla på.
Jag har i alla fall lätt stött försvarat Vilde för mig själv, och tänkt att han är minsann mer väluppfostrad än både Abs systers rottweilertik (som gärna drar starkt i kopplet och gör utfall mot andra hundar)och framförallt än föräldrarnas basset griffon, som bara kan två saker: "sitt" och tigga korv när hon kommer hem från promenad. Hon är en snäll gammal dam som lufsar runt i sin egen lilla värld, när hon inte springer upp på övervåningen och kissar på den vita tv-rumsmattan. Vilde är bara åtta månader, men han kissar varken inne eller gör utfall mot andra hundar. Drar i kopplet gör han inte heller, och han kan typ 10 separata kommandon. Så det så, har jag tänkt, och känt mig självrättfärdig. Vi skämmer minsann inte bort vår hund!
Fast... Nå, det beror ju på hur man menar. Det finns några områden som kanske inte blivit helt som vi hade tänkt oss från början.
Det är ju det här med var hunden sover. Där har förhandlingen sett ut ungefär såhär:
1) Hunden får inte vara i sängen. Alls. Punkt.
2) Oj, vad jobbigt att hindra honom på dagarna. Och det är ju mysigt att kela med honom i sängen. Nå, han ska sova i sin korg på golvet i alla fall.
3) Ok, valpen ska sova i sin korg, men när han vaknar och piper på natten är han ju frusen och måste stoppas om. Fyra gånger per natt, ungefär.
4)Om nu lilla valpen hoppar upp i sängen på natten är det ju jobbigare att knuffa ner honom, så bara han hoppar upp efter att vi har somnat gör det inget. Men han ska somna i korgen...
5) Äsch, jag märker ingen gullig liten Vilde i fotänden av sängen, gör du? Så länge han håller sig därnere får han sova i sängen hela natten. Men bråkar han åker han ner.
6) Lilla sötaste Vildeälsklingen sover i en egen liten korg i fotändan av sängen och bäddningen avpassas efter honom. När han under natten kryper upp och lägger sig i knävecken lämnar vi gott om plats åt honom. Vi vill ju inte störa gullungen när han sover.
Kanske kanske kanske att han är en aning bortskämd i just det avseendet... Han är i alla fall en skicklig förhandlare!
Andra möjliga tecken på bortskämdhet är att han traskar rakt över oss när vi sitter i tv-soffan, helt utan hänsyn till några personliga revir, och använder oss som klätterställningar. Han står också helt oblygt och kör fram huvudet mellan oss när vi äter framför tvn, och skulle nog ställa sig och äta från soffbordet om han kom åt.
Han har en egen fåtölj. Men han försöker inte hävda sig äganderätt om någon annan vill ha den - han blir möjligen lite frustrerad och går och spöar upp sitt gosedjur.
Han har egna gosedjur. Han har faktiskt en hel plastback full med saker.
Han har lärt oss den roliga leken "plocka upp benet från golvet". Den går till så att vi sitter i tv-soffan och Vilde ligger i fåtöljen bredvid. Vilde har ett gott ben att tugga på, och när det blir tråkigt puttar han ned det på golvet. Han tittar sedan uppmärksamt på oss. Därefter ger han ifrån sig ett frustrerat morrande ljud. När det inte hjälper skäller han gällt och uppfordrande. Någon av oss blir störd i tv-tittandet, tittar på honom och säger "Vad är det gubben? Åh, har du tappat ditt ben?" och lyfter upp benet åt honom. Han tuggar på det en kort stund och knuffar sedan ner det på fåtöljen igen. Upprepa så länge tv-programmet varar.
Vi har köpt en särskild tomtedräkt med luva åt honom. Han måste ju var fin till jul. Han har för övrigt ytterkläder för ett avsevärt antal hundralappar - det är ju inte roligt att gå på promenad om lillvalpisen är blöt och frusen. Fuskpälskragen på vinterjackan är väl kanske inte bara där av praktiska skäl - men han är ju så söt i den! Vilde själv tycker dock inte att täckena räknas in under några positiva rubriker - han springer och gömmer sig när vi tar fram dem. Men i alla fall.
Vi kanske får se det som att familjen och vårt vardagsliv har anpassats till att passa alla medlemmarna, även den lilla fyrbeningen. Saker som är viktiga för oss, att han lyder kommandon, kommer när vi ropar, inte drar i kopplet, är tyst när han är ensam hemma, är snäll mot våra vänner, och inte kissar inomhus, dom sakerna är han jätteduktig på. Saker som är viktiga för honom, som att få vara med oss där vi är, där har han fått som han vill. Det känns faktiskt som en helt schysst deal.
Men tack och lov att han inte hårar. Hade han gjort det hade kanske situationen varit annorlunda, och han hade kanske stannat där på golvet i sin korg. Och oh, vad tråkigt det hade varit.
Det enda vi har lyckats få ur min kära svärfar är att valpen är ouppfostrad som slickar folk i ansiktet. Vi har tyckt att det varit viktigt att lära lillhunden att folk är snälla och tycker om honom, och har därför inte försökt hindra honom från att visa kärlek och underkastelse på valpars vis - så visst, han slickas. Mindre nu, men fortfarande glatt och gärna.
Svärfar gillar inte att bli slickad i ansiktet, precis som min mamma för övrigt, och då får man sätta upp en hand ivägen om man vill ha hunden i huvudhöjd. Nu når han ju utan hjälp inte högre än till knäna, så det är ju onekligen rätt lätt att undvika obehaget om man vill det. Det vill nu inte svärfar alls, eftersom han verkar precis lika kär i valpen som ABs mamma (som ofta hotar med att vägra lämna tillbaka honom efter att ha varit hundvakt), och gärna har hunden hos sig, på sig och med sig. Så egentligen tror jag att han gnäller mest för att han vill ha något att gnälla på.
Jag har i alla fall lätt stött försvarat Vilde för mig själv, och tänkt att han är minsann mer väluppfostrad än både Abs systers rottweilertik (som gärna drar starkt i kopplet och gör utfall mot andra hundar)och framförallt än föräldrarnas basset griffon, som bara kan två saker: "sitt" och tigga korv när hon kommer hem från promenad. Hon är en snäll gammal dam som lufsar runt i sin egen lilla värld, när hon inte springer upp på övervåningen och kissar på den vita tv-rumsmattan. Vilde är bara åtta månader, men han kissar varken inne eller gör utfall mot andra hundar. Drar i kopplet gör han inte heller, och han kan typ 10 separata kommandon. Så det så, har jag tänkt, och känt mig självrättfärdig. Vi skämmer minsann inte bort vår hund!
Fast... Nå, det beror ju på hur man menar. Det finns några områden som kanske inte blivit helt som vi hade tänkt oss från början.
Det är ju det här med var hunden sover. Där har förhandlingen sett ut ungefär såhär:
1) Hunden får inte vara i sängen. Alls. Punkt.
2) Oj, vad jobbigt att hindra honom på dagarna. Och det är ju mysigt att kela med honom i sängen. Nå, han ska sova i sin korg på golvet i alla fall.
3) Ok, valpen ska sova i sin korg, men när han vaknar och piper på natten är han ju frusen och måste stoppas om. Fyra gånger per natt, ungefär.
4)Om nu lilla valpen hoppar upp i sängen på natten är det ju jobbigare att knuffa ner honom, så bara han hoppar upp efter att vi har somnat gör det inget. Men han ska somna i korgen...
5) Äsch, jag märker ingen gullig liten Vilde i fotänden av sängen, gör du? Så länge han håller sig därnere får han sova i sängen hela natten. Men bråkar han åker han ner.
6) Lilla sötaste Vildeälsklingen sover i en egen liten korg i fotändan av sängen och bäddningen avpassas efter honom. När han under natten kryper upp och lägger sig i knävecken lämnar vi gott om plats åt honom. Vi vill ju inte störa gullungen när han sover.
Kanske kanske kanske att han är en aning bortskämd i just det avseendet... Han är i alla fall en skicklig förhandlare!
Andra möjliga tecken på bortskämdhet är att han traskar rakt över oss när vi sitter i tv-soffan, helt utan hänsyn till några personliga revir, och använder oss som klätterställningar. Han står också helt oblygt och kör fram huvudet mellan oss när vi äter framför tvn, och skulle nog ställa sig och äta från soffbordet om han kom åt.
Han har en egen fåtölj. Men han försöker inte hävda sig äganderätt om någon annan vill ha den - han blir möjligen lite frustrerad och går och spöar upp sitt gosedjur.
Han har egna gosedjur. Han har faktiskt en hel plastback full med saker.
Han har lärt oss den roliga leken "plocka upp benet från golvet". Den går till så att vi sitter i tv-soffan och Vilde ligger i fåtöljen bredvid. Vilde har ett gott ben att tugga på, och när det blir tråkigt puttar han ned det på golvet. Han tittar sedan uppmärksamt på oss. Därefter ger han ifrån sig ett frustrerat morrande ljud. När det inte hjälper skäller han gällt och uppfordrande. Någon av oss blir störd i tv-tittandet, tittar på honom och säger "Vad är det gubben? Åh, har du tappat ditt ben?" och lyfter upp benet åt honom. Han tuggar på det en kort stund och knuffar sedan ner det på fåtöljen igen. Upprepa så länge tv-programmet varar.
Vi har köpt en särskild tomtedräkt med luva åt honom. Han måste ju var fin till jul. Han har för övrigt ytterkläder för ett avsevärt antal hundralappar - det är ju inte roligt att gå på promenad om lillvalpisen är blöt och frusen. Fuskpälskragen på vinterjackan är väl kanske inte bara där av praktiska skäl - men han är ju så söt i den! Vilde själv tycker dock inte att täckena räknas in under några positiva rubriker - han springer och gömmer sig när vi tar fram dem. Men i alla fall.
Vi kanske får se det som att familjen och vårt vardagsliv har anpassats till att passa alla medlemmarna, även den lilla fyrbeningen. Saker som är viktiga för oss, att han lyder kommandon, kommer när vi ropar, inte drar i kopplet, är tyst när han är ensam hemma, är snäll mot våra vänner, och inte kissar inomhus, dom sakerna är han jätteduktig på. Saker som är viktiga för honom, som att få vara med oss där vi är, där har han fått som han vill. Det känns faktiskt som en helt schysst deal.
Men tack och lov att han inte hårar. Hade han gjort det hade kanske situationen varit annorlunda, och han hade kanske stannat där på golvet i sin korg. Och oh, vad tråkigt det hade varit.
tisdag 2 december 2008
tisdag 25 november 2008
söndag 16 november 2008
Ljusglimtar på nätet
Eftersom jag inte kan vara hemma hos min egen, blev jag glad när jag hittade denna webcam som någon förstående människa satt upp för att visa sina söta valpar. Nu blev livet lite roligare. :-)
Puppy cam
Och det är inte bara jag som gillar dem, om man säger som så...
Artikel om valparna
Puppy cam
Och det är inte bara jag som gillar dem, om man säger som så...
Artikel om valparna
söndag 26 oktober 2008
Snart är jobbet över
Lång lång dag idag på jobbet. Det har varit massor av ärenden och stundtals riktigt riktigt rörigt. Men faktum är att jag lyckades lösa det mesta på det ena eller det andra sättet, och nu när det är ett par timmar kvar känner jag mig riktigt nöjd. Det börjar märkas att det är ett ensamjobb - det finns ingen att skryta inför när det går bra. Det finns ingen som ser när man gör bort sig heller, och det är ju bra. Men lite socialt liv är förstås trevligt. Jag har ringt AB flera gånger, bara för att få prata med någon, och berättat för henne att det går bra för mig och att jag tycker att jag är duktig - hon är en säker källa till beröm i mitt liv.
Jag har faktiskt ringt O. också två gånger, som introducerade mig till jobbet. Han är snäll och stöttande och har tålmodigt svarat på frågor fast han är ledig, och sen känns det mycket bättre för mig. Då och då under helgen har jag nämligen fått fantasier om att jag missat något jätteviktigt som alla andra har koll på, och då har det varit skönt att få bekräftat att jag gör allt jag kan och inte har missat något viktigt.
Efter jobbet ska jag tyvärr inte hem och vila och gosa med min fru, utan på teoridelen av hundkursen vi går nu. AB är med från början vid halv sex, och jag lär väl dyka upp vid halv sju och får bli insläppt lite diskret (hoppas jag). Det känns lite tungt att behöva vara intelligent i två timmar till efter jobbet, men det ska nog gå bra det med. Dessutom behöver jag inte vara just intelligent - det räcker att jag är där, så länge jag inte somnar och faller ner på golvet...
Jag har faktiskt ringt O. också två gånger, som introducerade mig till jobbet. Han är snäll och stöttande och har tålmodigt svarat på frågor fast han är ledig, och sen känns det mycket bättre för mig. Då och då under helgen har jag nämligen fått fantasier om att jag missat något jätteviktigt som alla andra har koll på, och då har det varit skönt att få bekräftat att jag gör allt jag kan och inte har missat något viktigt.
Efter jobbet ska jag tyvärr inte hem och vila och gosa med min fru, utan på teoridelen av hundkursen vi går nu. AB är med från början vid halv sex, och jag lär väl dyka upp vid halv sju och får bli insläppt lite diskret (hoppas jag). Det känns lite tungt att behöva vara intelligent i två timmar till efter jobbet, men det ska nog gå bra det med. Dessutom behöver jag inte vara just intelligent - det räcker att jag är där, så länge jag inte somnar och faller ner på golvet...
söndag 12 oktober 2008
Kvällspyssel
Min lilla hund ligger utslagen på sängen, förbi av trötthet. Vi kom innanför dörren för en halvtimme sen, och han slocknade efter en kort stunds lek med sitt gosedjur, först på mattan bredvid mig, och sen i djup sömn på sängen i det nersläckta sovrummet. Trött pojke.
Vi har varit borta större delen av dan, på besök hos kompisen I. Jag har sytt en rolig liten hatt jag ska ha på fest, och Vilde ha fått stå ut med att vara i en lägenhet där det också bor två katter. Mycket att hålla reda på, tyckte Vilde, och har knappt sovit på hela dan. Vilat lite av och till, men kattrackarna kunde ju sticka fram nosen när som helst, så det var bäst att hålla koll.
Vi stängde av lite med galler för köksdörren, så att katterna fick resten av lägenheten att husera i och Vilde fick vara med oss, men med utsikt över resten. Det var bra, han och katterna behöver vänja sig vid varandra lite. De verkar tycka att han är ett hemskt monster, och hans jaktinstinkt går i gång på högvarv när han ser dem, så än så länge undviker vi närkontakt. Då är det ganska bra att Vilde är lite begränsas i var han kan ta vägen, och all eventuellt kontakt sker på katternas villkor. De var framme och tittade lite på det där högljudda åbäket som stod och skällde på dem, det är mer än de har gjort förut. Och Vilde verkade tagga ner efter några timmar - det hände ju inget roligt med kattstackarna, så han spände av litegrann. Men vi har en bit kvar att jobba med innan de sover fredligt i samma korg, om man säger som så...
Min hatt blev fin, men nu är jag trött. Det är jobbigt att hantverka. AB är på älgjakt, jag åker efter henne imorgon, men först måste jag klara av lite jobbiga föreläsningar på förmiddagen. Det är skönt att ha Vildeliten här som sällskap - så slipper jag sova ensam.
Även om sängen ändå kommer att vara rysligt tom. Jag brukar sova på ABs sida av sängen när hon är borta, för att det inte ska kännas lika ödsligt.
Vi har varit borta större delen av dan, på besök hos kompisen I. Jag har sytt en rolig liten hatt jag ska ha på fest, och Vilde ha fått stå ut med att vara i en lägenhet där det också bor två katter. Mycket att hålla reda på, tyckte Vilde, och har knappt sovit på hela dan. Vilat lite av och till, men kattrackarna kunde ju sticka fram nosen när som helst, så det var bäst att hålla koll.
Vi stängde av lite med galler för köksdörren, så att katterna fick resten av lägenheten att husera i och Vilde fick vara med oss, men med utsikt över resten. Det var bra, han och katterna behöver vänja sig vid varandra lite. De verkar tycka att han är ett hemskt monster, och hans jaktinstinkt går i gång på högvarv när han ser dem, så än så länge undviker vi närkontakt. Då är det ganska bra att Vilde är lite begränsas i var han kan ta vägen, och all eventuellt kontakt sker på katternas villkor. De var framme och tittade lite på det där högljudda åbäket som stod och skällde på dem, det är mer än de har gjort förut. Och Vilde verkade tagga ner efter några timmar - det hände ju inget roligt med kattstackarna, så han spände av litegrann. Men vi har en bit kvar att jobba med innan de sover fredligt i samma korg, om man säger som så...
Min hatt blev fin, men nu är jag trött. Det är jobbigt att hantverka. AB är på älgjakt, jag åker efter henne imorgon, men först måste jag klara av lite jobbiga föreläsningar på förmiddagen. Det är skönt att ha Vildeliten här som sällskap - så slipper jag sova ensam.
Även om sängen ändå kommer att vara rysligt tom. Jag brukar sova på ABs sida av sängen när hon är borta, för att det inte ska kännas lika ödsligt.
torsdag 11 september 2008
Lillvalpis...
... är faktiskt ingen lillvalpis längre. Han lyfter på benet när han kissar, och har växt ur alla sina kläder. Stora pojken... När jag går till skolan får han stanna ensam hemma, och det verkar gå bra.
Jag funderade lite på vad jag menar med bra i det avseendet, och kom fram till att det är handlar om tre saker. Han ska inte störa någon, inte förstöra något, och inte själv bli helt förstörd eller stressad.
Det första försöker vi kontrollera genom att sätta upp en lapp på ytterdörren där vi uppmanar grannar som blir störda att höra av sig till oss, på telefon eller med en lapp i brevlådan. Än så länge har inga grannar hört av sig, så då stör han ingen. Vi vet ju inte om han låter, men han är tyst när jag går och tyst när jag kommer tillbaka och ingen klagar, så det är godkänt.
Det andra är om han förstör något, och det gör han inte. Förmodligen gör han väldigt lite, jag tror han sitter på hallmattan och väntar. Innan jag går lägger jag ut godis åt honom, de sista dagarna har det varit dansk salami, vilket han uppenbarligen älskar. Jag blir glad om han har ätit upp det när jag kommer tillbaka, för då har han i alla fall gjort något trevligt och avstressande, och de senaste dagarna har varenda korvsmula varit borta. Men förstör något gör han absolut inte.
Det sista med stressen är ju lite svårare att mäta, men jag utgår från hur rädd han blir när jag går, hur upphetsad han är när jag kommer tillbaka, och hur lång tid det tar för honom att slappna av efteråt, samt hur trött han verkar när han slappnat av. Numera struntar han i att jag går - så fort han får tillåtelse kastar han sig mot korven, och jag ser bara svansen av honom när jag stänger dörren. När jag kommer tillbaka är han jätteglad och hoppar och studsar, men han är tyst och verkar inte olycklig. Sen går vi ut en sväng, och då fokuserar han om och kissar och nosar och tittar på saker utan att verka stressad eller stirrig. Ofta vill han ha uppmärksamhet och kel när vi kommer tillbaka, och sen sover han som en stock efter en stund.
Så det verkar jobbigt för honom att vara ensam, förmodligen vilar han ingenting utan vaktar och väntar. Det innebär att han nog skulle tycka att det vore väldigt jobbigt att vara ensam i många timmar - som mest är han ensam i tre timmar, som idag till exempel, och det känns lite för länge för att jag ska känna mig nöjd med det. De vanliga två timmarna känns mycket bättre, och en halvtimme eller så tror jag inte gör något särskilt. Kort sagt, det verkar som att han tycker att det är jobbigt att vara ensam, men inte traumatiskt eller djupt stressande.
Så det verkar som om jag kan fortsätta plugga... :-)
Jag funderade lite på vad jag menar med bra i det avseendet, och kom fram till att det är handlar om tre saker. Han ska inte störa någon, inte förstöra något, och inte själv bli helt förstörd eller stressad.
Det första försöker vi kontrollera genom att sätta upp en lapp på ytterdörren där vi uppmanar grannar som blir störda att höra av sig till oss, på telefon eller med en lapp i brevlådan. Än så länge har inga grannar hört av sig, så då stör han ingen. Vi vet ju inte om han låter, men han är tyst när jag går och tyst när jag kommer tillbaka och ingen klagar, så det är godkänt.
Det andra är om han förstör något, och det gör han inte. Förmodligen gör han väldigt lite, jag tror han sitter på hallmattan och väntar. Innan jag går lägger jag ut godis åt honom, de sista dagarna har det varit dansk salami, vilket han uppenbarligen älskar. Jag blir glad om han har ätit upp det när jag kommer tillbaka, för då har han i alla fall gjort något trevligt och avstressande, och de senaste dagarna har varenda korvsmula varit borta. Men förstör något gör han absolut inte.
Det sista med stressen är ju lite svårare att mäta, men jag utgår från hur rädd han blir när jag går, hur upphetsad han är när jag kommer tillbaka, och hur lång tid det tar för honom att slappna av efteråt, samt hur trött han verkar när han slappnat av. Numera struntar han i att jag går - så fort han får tillåtelse kastar han sig mot korven, och jag ser bara svansen av honom när jag stänger dörren. När jag kommer tillbaka är han jätteglad och hoppar och studsar, men han är tyst och verkar inte olycklig. Sen går vi ut en sväng, och då fokuserar han om och kissar och nosar och tittar på saker utan att verka stressad eller stirrig. Ofta vill han ha uppmärksamhet och kel när vi kommer tillbaka, och sen sover han som en stock efter en stund.
Så det verkar jobbigt för honom att vara ensam, förmodligen vilar han ingenting utan vaktar och väntar. Det innebär att han nog skulle tycka att det vore väldigt jobbigt att vara ensam i många timmar - som mest är han ensam i tre timmar, som idag till exempel, och det känns lite för länge för att jag ska känna mig nöjd med det. De vanliga två timmarna känns mycket bättre, och en halvtimme eller så tror jag inte gör något särskilt. Kort sagt, det verkar som att han tycker att det är jobbigt att vara ensam, men inte traumatiskt eller djupt stressande.
Så det verkar som om jag kan fortsätta plugga... :-)
måndag 25 augusti 2008
Hundpromenad
Vi hade en härlig söndag, med hundpromenad med Nickan och sen rollspel. Lilla Vilde fick springa lite löst med stora farbror Grim, men fick också åka väska en ganska lång bit av vägen. Hans ben är inte riktigt på topp ännu, men otroligt mycket bättre. Jag hade kameran med, och tog lite foton.
En bild som visar lite mer hur han egentligen är, medan den ovan visar hur han ser ut... Man kan se att benet är svagare och att leden är lite utåtvriden.
Och imorgon kl 13.00 kör jag upp. Håll tummarna för mig!
onsdag 20 augusti 2008
Barn och djur
Kaxiga mamman och jag hade en kort diskussion igår om valpar och bebisar, och bland annat om faran med att behandla hundar som barn. Jag funderade vidare litegrann på det där, och på min och ABs inställning till Vilde. En av sakerna som slog mig är att en avgörande fråga är; hur behandlar man barnen?
För oss är det viktigt att vi tar hand om, tar ansvar för och ser till att Vilde har det bra. Men det är lika viktigt att han inte får styra vårt liv, att vi inte uppoffrar en massa saker vi vill göra för hans skull, och att vi kommer ihåg att av oss tre är det han som har minst koll och sämst omdöme när det gäller hur världen fungerar. Vi älskar honom och vill göra allt vi kan för att han ska få ett gott liv - men det är jag och AB som bestämmer. Han har kommit in som en del av vårt liv, det är inte så att vi existerar för att serva honom.
IOch det jag kom att tänka på är att ibland undrar jag om inte fler föräldrar skulle ha det bättre om de i högre utsträckning behandlade sina barn som vi behandlar vår hundvalp... Det ska bli jättespännande att se hur vi själva egentligen kommer att göra den dag vi förhoppningsvis har en egen liten bebis, inte bara en liten hundvalp. Tills vidare praktiserar vi på hunden, och låter honom lära oss så mycket som möjligt.
För oss är det viktigt att vi tar hand om, tar ansvar för och ser till att Vilde har det bra. Men det är lika viktigt att han inte får styra vårt liv, att vi inte uppoffrar en massa saker vi vill göra för hans skull, och att vi kommer ihåg att av oss tre är det han som har minst koll och sämst omdöme när det gäller hur världen fungerar. Vi älskar honom och vill göra allt vi kan för att han ska få ett gott liv - men det är jag och AB som bestämmer. Han har kommit in som en del av vårt liv, det är inte så att vi existerar för att serva honom.
IOch det jag kom att tänka på är att ibland undrar jag om inte fler föräldrar skulle ha det bättre om de i högre utsträckning behandlade sina barn som vi behandlar vår hundvalp... Det ska bli jättespännande att se hur vi själva egentligen kommer att göra den dag vi förhoppningsvis har en egen liten bebis, inte bara en liten hundvalp. Tills vidare praktiserar vi på hunden, och låter honom lära oss så mycket som möjligt.
onsdag 6 augusti 2008
Valpsömn
Vilde ligger och sover på mitt ben för ögonblicket. Han har inget bandage längre, och är mycket friskare. När bandaget togs av såg benet ut som en sparris, men det var en vecka sedan nu, och det är redan mycket större. Han kan gå längre promenader nu, så han är inte lika rastlös vilket är skönt. Han blev lite outhärdlig när han var galet uttråkad...
Reproduktionscentrum öppnar igen den 10 augusti. Med lite tur kommer min ägglossning efter den 10:e, och då kommer vi försöka inseminera för första gången. Läskigt och spännande. Tänk om det funkar?
Reproduktionscentrum öppnar igen den 10 augusti. Med lite tur kommer min ägglossning efter den 10:e, och då kommer vi försöka inseminera för första gången. Läskigt och spännande. Tänk om det funkar?
tisdag 8 juli 2008
Blått bandage
På ABs begäran kommer här en bild på Vildeliten som han ser ut just nu. Han är söt nu med, om än rakad och med benet i bandage. Han ligger på madrassen vi har i vardagsrummet, och sover så gott - i alla fall tills vi hämtar kameran, då han ofelbart vaknar.
måndag 7 juli 2008
Semester!
Efter många turer fram och tillbaka fick vi hem vår lilla hund i fredags. Han skulle ha stannat tills idag, men han skällde och levde runt för mycket, så de ringde från sjukhuset och bad oss ta hem honom. Det gjorde vi så gärna! Skitig och mager med ett stort bandage om benet men otroligt glad att se oss fick vi äntligen hem vår lilla vovve.
Det är löjligt hur mycket vi saknat honom. Han var borta i fyra dagar, och det var ett stort stort Vildeformat hål i vår familj. Vi är en familj, vi tre, inte bara AB och jag nu. Han hör hit.
Men han får inte hoppa upp i möbler, för då kan den komplicerade frakturen gå upp igen. Så vi har byggt för soffan, och stängt dörren till sovrummet. Efter mycket funderande har vi bestämt oss för att sova på golvet ett litet tag, och madrassen ligger nu framför teven i vardagsrummet. Vilde har fått en ny fluffig bädd som han har bredvid madrassen, och sover i så gott som hela dagarna.
Och AB har semester! Det har hon haft i två veckor redan, men första veckan gick helt till lajvet vi arrangerade (och blev helt utmattade av) och andra veckan gick till hundkatastrofen. Nu är lajvet över (om än inte redovisningen av det) och hunden är hemma igen och stabil. Så nu börjar semestern! Vi ser på tv, spelar tv-spel, läser böcker och skrotar här hemma. Underbart.
Det kanske blir bra ändå till slut.
Det är löjligt hur mycket vi saknat honom. Han var borta i fyra dagar, och det var ett stort stort Vildeformat hål i vår familj. Vi är en familj, vi tre, inte bara AB och jag nu. Han hör hit.
Men han får inte hoppa upp i möbler, för då kan den komplicerade frakturen gå upp igen. Så vi har byggt för soffan, och stängt dörren till sovrummet. Efter mycket funderande har vi bestämt oss för att sova på golvet ett litet tag, och madrassen ligger nu framför teven i vardagsrummet. Vilde har fått en ny fluffig bädd som han har bredvid madrassen, och sover i så gott som hela dagarna.
Och AB har semester! Det har hon haft i två veckor redan, men första veckan gick helt till lajvet vi arrangerade (och blev helt utmattade av) och andra veckan gick till hundkatastrofen. Nu är lajvet över (om än inte redovisningen av det) och hunden är hemma igen och stabil. Så nu börjar semestern! Vi ser på tv, spelar tv-spel, läser böcker och skrotar här hemma. Underbart.
Det kanske blir bra ändå till slut.
lördag 14 juni 2008
Hund och sommarplaner
Jag har haft mens en gång efter operationen, och nu misstänker jag att jag kommer få ägglossning alldeles strax. Vi har bestämt oss för att vänta till hösten med insemination, vilket känns lite konstigt, men helt rätt. Efter att ha väntat och längtat och väntat igen sen i januari (eller egentligen sedan typ 2001) är det lite mysko att bestämma sig för att med flit vänta tre månader till.
Men jag tror att det spelar in att det är tre månader. Inte "sen nån gång" eller om "länge". Utan till hösten. Nu händer det faktiskt, nu är det på gång. Alla undersökningar är gjorda, allt köande är klart - nästa steg är själva befruktningen.
Så då är det kanske inte så konstigt att vi väljer att ta en paus innan vi sätter igång.
Jag har ledigt denna sommar. Eller nåja. Jag håller på med en provöversättning som eventuellt kommer att ge mig jobb när den är färdig, så vi får väl se. Dessutom ska jag ta körkort. Och uppfostra en valpsing. Men jag gör ingenting som ger mig pengar - vi lever på ABs lön och skatteåterbäring. Våra besparingar har vi behändigt låst i långsiktiga fonder, så de kommer vi inte åt även om vi hade velat. Men vi kommer klara oss bra ändå, det är jag rätt säker på. När vi inte gör extravaganta saker som åker till Skottland, köper ny platt-TV eller en rasren hundvalp, så är vi inte särskilt dyra i drift.
Hur som helst så tänker jag ägna sommaren åt mig själv. Viktiga saker som jag behöver göra i mitt liv - som att tänka och skriva. Vila och dra ner på tempot, innan det förmodligen går upp väldigt mycket igen. Jag hoppas komma in på min utbildning igen till hösten, förmodligen gravid och med ett extrajobb. Och därefter kommer vi vara föräldrar, och jag undrar om saker kommer lugna ner sig igen innan pensionen? Nu är det lugnt, i alla fall, och jag ska försöka utnyttja det till att, just det, lugna ner mig.
En hundvalp är en bra hjälp. Vi växlar mellan att vara oerhört stolta och känna oss som världens bästa hundägare och att vara helt desperata och frustrerade, känna oss misslyckade och vilja slänga ut den lilla råttan genom fönstret. Vilket det blir beror alldeles på situationen.
Vi gick på stan en sväng över lunch igår, och åt sallad på en uteservering. Medan vi åt låg Vilde på min tröja bredvid våra stolar. Vi höll kopplet kort och gav honom lite mat precis framför nosen på honom, och han nöjde sig med det. Efter en stund lade han sig ner, och efter ytterligare en liten stund somnade han. Medan det gick massor med folk fram och tillbaka framför honom, det var en hel mängd andra fullsatta bord runtomkring, inklusive ett med en barnfamilj med barnvagn precis bredvid honom. Familjen som hade barnvagnen reste sig dessutom halvvägs igenom vår måltid och drog iväg med vagnen, tio centimeter framför hans nos där han låg. Han tittade intresserat och uppmärksamt utan att röra en fena, och sedan lade han sig tillrätta igen.
Jag blev så rörd att jag fick tårar i ögonen. För mig är det ett kvitto på att han litar på oss och accepterar vårt ledarskap. Om vi säger att något är lugnt, då är det lugnt, verkar han tänka, och lägger sig ner och sover. Dessutom verkar hans tidigare rädsla för främlingar helt ha gått över, vilket är helt fantastiskt. Inget skällande, hoppande hysteriskt beteende - bara lugn och acceptans. Otroligt bra!
Men vi har förlorat slaget om sängen. Inatt var första natten vi bestämde oss för att ge upp. Vår sömn har blivit avbruten tre fyra gången varje natt sedan han flyttade in av att han vaknar och vill komma upp till oss, och AB börjar bli seriöst less på det. Hon har mycket svårare att somna om än jag, och är mycket mer lättväckt, och valpen sover i sin korg på hennes sida av sängen. Nu börjar sömnbristen märkas. Vi började spekulera i om det inte faktiskt vore enklare att bara låta honom smyga upp och låta honom vara. Det var det - inatt. Men när vi på morgonen försökte lägga oss tillbaka i sängen och gosa lite var det helt omöjligt att få honom att förstå att han inte skulle hoppa upp till oss - all vår gostid gick åt till att putta ner hunden från sängen.
Kampen går vidare.
Nästa strategi är att lära in ett alternativt beteende - just nu klickertränar jag honom att sätta sig i korgen när jag är i sängen. Förhoppningsvis är det rätt väg att gå. Annars får vi börja ta sömnpiller - eller ge dem till honom.
Men jag tror att det spelar in att det är tre månader. Inte "sen nån gång" eller om "länge". Utan till hösten. Nu händer det faktiskt, nu är det på gång. Alla undersökningar är gjorda, allt köande är klart - nästa steg är själva befruktningen.
Så då är det kanske inte så konstigt att vi väljer att ta en paus innan vi sätter igång.
Jag har ledigt denna sommar. Eller nåja. Jag håller på med en provöversättning som eventuellt kommer att ge mig jobb när den är färdig, så vi får väl se. Dessutom ska jag ta körkort. Och uppfostra en valpsing. Men jag gör ingenting som ger mig pengar - vi lever på ABs lön och skatteåterbäring. Våra besparingar har vi behändigt låst i långsiktiga fonder, så de kommer vi inte åt även om vi hade velat. Men vi kommer klara oss bra ändå, det är jag rätt säker på. När vi inte gör extravaganta saker som åker till Skottland, köper ny platt-TV eller en rasren hundvalp, så är vi inte särskilt dyra i drift.
Hur som helst så tänker jag ägna sommaren åt mig själv. Viktiga saker som jag behöver göra i mitt liv - som att tänka och skriva. Vila och dra ner på tempot, innan det förmodligen går upp väldigt mycket igen. Jag hoppas komma in på min utbildning igen till hösten, förmodligen gravid och med ett extrajobb. Och därefter kommer vi vara föräldrar, och jag undrar om saker kommer lugna ner sig igen innan pensionen? Nu är det lugnt, i alla fall, och jag ska försöka utnyttja det till att, just det, lugna ner mig.
En hundvalp är en bra hjälp. Vi växlar mellan att vara oerhört stolta och känna oss som världens bästa hundägare och att vara helt desperata och frustrerade, känna oss misslyckade och vilja slänga ut den lilla råttan genom fönstret. Vilket det blir beror alldeles på situationen.
Vi gick på stan en sväng över lunch igår, och åt sallad på en uteservering. Medan vi åt låg Vilde på min tröja bredvid våra stolar. Vi höll kopplet kort och gav honom lite mat precis framför nosen på honom, och han nöjde sig med det. Efter en stund lade han sig ner, och efter ytterligare en liten stund somnade han. Medan det gick massor med folk fram och tillbaka framför honom, det var en hel mängd andra fullsatta bord runtomkring, inklusive ett med en barnfamilj med barnvagn precis bredvid honom. Familjen som hade barnvagnen reste sig dessutom halvvägs igenom vår måltid och drog iväg med vagnen, tio centimeter framför hans nos där han låg. Han tittade intresserat och uppmärksamt utan att röra en fena, och sedan lade han sig tillrätta igen.
Jag blev så rörd att jag fick tårar i ögonen. För mig är det ett kvitto på att han litar på oss och accepterar vårt ledarskap. Om vi säger att något är lugnt, då är det lugnt, verkar han tänka, och lägger sig ner och sover. Dessutom verkar hans tidigare rädsla för främlingar helt ha gått över, vilket är helt fantastiskt. Inget skällande, hoppande hysteriskt beteende - bara lugn och acceptans. Otroligt bra!
Men vi har förlorat slaget om sängen. Inatt var första natten vi bestämde oss för att ge upp. Vår sömn har blivit avbruten tre fyra gången varje natt sedan han flyttade in av att han vaknar och vill komma upp till oss, och AB börjar bli seriöst less på det. Hon har mycket svårare att somna om än jag, och är mycket mer lättväckt, och valpen sover i sin korg på hennes sida av sängen. Nu börjar sömnbristen märkas. Vi började spekulera i om det inte faktiskt vore enklare att bara låta honom smyga upp och låta honom vara. Det var det - inatt. Men när vi på morgonen försökte lägga oss tillbaka i sängen och gosa lite var det helt omöjligt att få honom att förstå att han inte skulle hoppa upp till oss - all vår gostid gick åt till att putta ner hunden från sängen.
Kampen går vidare.
Nästa strategi är att lära in ett alternativt beteende - just nu klickertränar jag honom att sätta sig i korgen när jag är i sängen. Förhoppningsvis är det rätt väg att gå. Annars får vi börja ta sömnpiller - eller ge dem till honom.
måndag 26 maj 2008
En händelserik helg
Om någon undrar varför min "skaffa barn"-blogg blivit omvandlad till en "vad söt min hundvalp är"-blogg, så är det för att det händer avsevärt mer på hundfronten än på någon annan front just nu. När det gäller barn väntar vi på att jag ska få mens, och ägglossning igen. Om det hinner hända innan midsommar kanske vi väljer att inseminera då, men förmodligen väljer vi kallblodigt att vänta till hösten. Men vi är i ett läge då vi bara behöver vänta på ägglossning och sen ringa sjukhuset, det känns rätt coolt. Dock är det inte så mycket att skriva om det - det sitter still, helt enkelt.
I övrigt skriver jag en b-uppsats just nu, den ska in på fredag och jag är i stort sett klar. Mitt jobb har tagit slut, så plugg och valp är det enda jag håller på med, och valp är ärligt talat mycket roligare att skriva om än plugget.
Han fick hälsa på en annan hund igår, borderterriern Grim som tillhör Nickan på nätet här bredvid. Det var riktigt coolt att se, de fick börja hälsa på varandra genom en grind, med Grim inne på uteplatsen och Vilde utanför. Vilde stod på någon meters avstånd och skällde, tog ett par steg framåt, skällde lite till, tog ett par steg framåt, morrade, reste ragg och skällde ännu mer, medan Grim bara tryckte nosen mot spjälorna, viftade på svansen och flinade. Till sist tog Vilde de allra sista stegen framåt, stel som en pinne i kroppen, satten nosen mot Grims nos, slutade skälla, lade ner framtassarna och försökte åla under grinden med svansen viftande. Då kändes det tryggt att släppa ihop dem.
Det gick jättebra, och det var jättekul att se. Vår rädda lilla skit som skäller på tofflor och posten och stundom har ställt sig och tokstirrat på folk som väntar på bussen och vägrat gå förbi dem... han for runt som en liten, ja just det, vilde, över mig och Nickan som satt på marken, och lekte hejvilt med Grim. Och Grim var snäll och lite faderlig, med viss uppmuntran från matte, och tog det lugnt med lillen.
När vi skulle sätta oss och äta tog AB med sig Vilde på en promenad, och sen somnade han i hennes knä, efter att först ha försökt göra köttfärs av mina fingrar i mitt knä. När han blir för uppjagad leker han hysteriskt och går inte att nå, och AB var bättre än mig på att få honom att varva ner. Sen sov han i hennes knä hela kvällen, tills vi väckte honom för att det var dags att cykla hem. Cykla i väska var sådär kul, tyckte Vilde, och gnällde hela vägen hem - om det var för att han satt fast, för att det blåste på honom, eller bara för att han var sömnig lyckades vi aldrig lista ut.
Nu lullar han omkring och leker med sitt tuggben - jag har lovat mig själv att idag ska bli en lugn och tråkig dag för Vildeliten, eftersom helgen vara full av upptåg. I lördags var vi på fixardag i en stad längre bort med vår lajvförening, och förutom att åka bil i en och en halv timme dit och en timme hem (hur nu det gick till - jag är inte riktigt säker på hastighetshållningen där på hemvägen...), så fick han promenera ett rätt långt stycke i en främmande stad, och tillbringa dagen i ett rum fullt med folk han inte kände som höll på med att sy tält.
Först var han rädd och ville gömma sig bakom oss, eller helst med oss i sin lilla lilla bur (inte möjligt, men en av oss satt utanför i alla fall). Sen sov han en liten stund. När han vaknade var livet litet roligare, och han var intresserad och med, men folk var fortfarande jobbiga, och han fick mest stanna i sin hage. När alla andra gick på lunch fick han vara ute och springa, och då hoppade han på tälthögarna och verkade ha rätt kul. Sen sov han en rätt lång stund till - och sen var livet kul! Alla de där läskiga typerna blev roliga lekkamrater, som han till och med kröp upp i knät på, och att lämna matte och matte för att springa iväg med nya kompisar i andra rum var inte ett dugg läskigt. "Ni finns säkert kvar", verkade han tänka, "det här är spännande!". Det var coolt att se - han växer så otroligt mycket varje dag, både fysiskt och mentalt.
När vi åkte hem var han för trött för att protestera mot att ligga i buren i bakluckan, och hans vanliga ångestserenad över det uteblev. Vi förmodar att han somnade rätt fort, för han var tyst, och när vi var framme tittade han sömndrucket på oss genom burgallret och sträckte på sig en stund innan han klev ur buren. Det var också coolt - det verkar funka att åka bil med honom. Första gången tjöt han som om han var torterad, med gutturala ångestvrål fyllda av förtvivlad, och det var inte helt lätt att stänga öronen till det. Men han har vant sig - nu gnäller han lite till att börja med, sen resignerar han och ligger still.
Det är lite svårt det här - å ena sidan vill vi inte ha bortskämd hund, utan en som vi kan ta med överallt, som kan ta det lugnt när vi umgås med folk, och som vi inte ständigt måste passa. Å andra sidan är han en liten unge som dyrkar oss och bara vill vara med oss och som inte kan förstå varför han inte får vara med i soffan när vi ser på tv, ligga med oss i sängen när vi sover, sitta i vårt knä när vi äter mat, och varför han ska bli instängd i en bur långt bak i bilen alldeles ensam. Och det är svårt för mig att inte känna mig som en skurk som tvingar honom till saker han inte vill, eller som inte låter honom få saker han vill få - särskilt när det han vill oftast är att vara med och få kärlek. Det är behov det är väldigt lätt att förstå och känna empati för - jag har inte samma besvär när det gäller hans behov av att få gräva upp, smaka på och bära runt på kattbajs. Då är det lättare att vara hårdhjärtad.
Men dessa ynkliga små valpögon och bekymmersrynkan i hans panna och de ömkliga små gnällen när han vill upp i soffan - det är inte lätt att stå emot.
Nå, vi gör det vi tror blir bäst i längden - vi ska ju behålla honom i sisådär fjorton år, och han är nog den som är minst lämpad att avgöra vad som är bra och säkert för en liten hund i en människovärld. Så han får vara med i förhandlingen, men han får inte bestämma.
Och han är definitivt inte ett litet barn, men vi spekulerar i om inte vissa sakerna som dyker upp när det gäller att ta hand om en valp kommer dyka upp, fast i högre grad, när vi får en liten bebis. Vem som ska lugna valpen på nätterna. Vems tur det är att gå ut med honom så att han får kissa. Vilka principer vi egentligen går efter när det gäller uppfostran. Hur vi ska undvika att lägga oss i varandras metoder, utan prata om det i förväg istället. Hur trött man kan bli en liten kärlekstörstande varelse som inte vill något hellre än att vara nära när en och leka hela tiden. Och hur söt han är när han sover.
I övrigt skriver jag en b-uppsats just nu, den ska in på fredag och jag är i stort sett klar. Mitt jobb har tagit slut, så plugg och valp är det enda jag håller på med, och valp är ärligt talat mycket roligare att skriva om än plugget.
Han fick hälsa på en annan hund igår, borderterriern Grim som tillhör Nickan på nätet här bredvid. Det var riktigt coolt att se, de fick börja hälsa på varandra genom en grind, med Grim inne på uteplatsen och Vilde utanför. Vilde stod på någon meters avstånd och skällde, tog ett par steg framåt, skällde lite till, tog ett par steg framåt, morrade, reste ragg och skällde ännu mer, medan Grim bara tryckte nosen mot spjälorna, viftade på svansen och flinade. Till sist tog Vilde de allra sista stegen framåt, stel som en pinne i kroppen, satten nosen mot Grims nos, slutade skälla, lade ner framtassarna och försökte åla under grinden med svansen viftande. Då kändes det tryggt att släppa ihop dem.
Det gick jättebra, och det var jättekul att se. Vår rädda lilla skit som skäller på tofflor och posten och stundom har ställt sig och tokstirrat på folk som väntar på bussen och vägrat gå förbi dem... han for runt som en liten, ja just det, vilde, över mig och Nickan som satt på marken, och lekte hejvilt med Grim. Och Grim var snäll och lite faderlig, med viss uppmuntran från matte, och tog det lugnt med lillen.
När vi skulle sätta oss och äta tog AB med sig Vilde på en promenad, och sen somnade han i hennes knä, efter att först ha försökt göra köttfärs av mina fingrar i mitt knä. När han blir för uppjagad leker han hysteriskt och går inte att nå, och AB var bättre än mig på att få honom att varva ner. Sen sov han i hennes knä hela kvällen, tills vi väckte honom för att det var dags att cykla hem. Cykla i väska var sådär kul, tyckte Vilde, och gnällde hela vägen hem - om det var för att han satt fast, för att det blåste på honom, eller bara för att han var sömnig lyckades vi aldrig lista ut.
Nu lullar han omkring och leker med sitt tuggben - jag har lovat mig själv att idag ska bli en lugn och tråkig dag för Vildeliten, eftersom helgen vara full av upptåg. I lördags var vi på fixardag i en stad längre bort med vår lajvförening, och förutom att åka bil i en och en halv timme dit och en timme hem (hur nu det gick till - jag är inte riktigt säker på hastighetshållningen där på hemvägen...), så fick han promenera ett rätt långt stycke i en främmande stad, och tillbringa dagen i ett rum fullt med folk han inte kände som höll på med att sy tält.
Först var han rädd och ville gömma sig bakom oss, eller helst med oss i sin lilla lilla bur (inte möjligt, men en av oss satt utanför i alla fall). Sen sov han en liten stund. När han vaknade var livet litet roligare, och han var intresserad och med, men folk var fortfarande jobbiga, och han fick mest stanna i sin hage. När alla andra gick på lunch fick han vara ute och springa, och då hoppade han på tälthögarna och verkade ha rätt kul. Sen sov han en rätt lång stund till - och sen var livet kul! Alla de där läskiga typerna blev roliga lekkamrater, som han till och med kröp upp i knät på, och att lämna matte och matte för att springa iväg med nya kompisar i andra rum var inte ett dugg läskigt. "Ni finns säkert kvar", verkade han tänka, "det här är spännande!". Det var coolt att se - han växer så otroligt mycket varje dag, både fysiskt och mentalt.
När vi åkte hem var han för trött för att protestera mot att ligga i buren i bakluckan, och hans vanliga ångestserenad över det uteblev. Vi förmodar att han somnade rätt fort, för han var tyst, och när vi var framme tittade han sömndrucket på oss genom burgallret och sträckte på sig en stund innan han klev ur buren. Det var också coolt - det verkar funka att åka bil med honom. Första gången tjöt han som om han var torterad, med gutturala ångestvrål fyllda av förtvivlad, och det var inte helt lätt att stänga öronen till det. Men han har vant sig - nu gnäller han lite till att börja med, sen resignerar han och ligger still.
Det är lite svårt det här - å ena sidan vill vi inte ha bortskämd hund, utan en som vi kan ta med överallt, som kan ta det lugnt när vi umgås med folk, och som vi inte ständigt måste passa. Å andra sidan är han en liten unge som dyrkar oss och bara vill vara med oss och som inte kan förstå varför han inte får vara med i soffan när vi ser på tv, ligga med oss i sängen när vi sover, sitta i vårt knä när vi äter mat, och varför han ska bli instängd i en bur långt bak i bilen alldeles ensam. Och det är svårt för mig att inte känna mig som en skurk som tvingar honom till saker han inte vill, eller som inte låter honom få saker han vill få - särskilt när det han vill oftast är att vara med och få kärlek. Det är behov det är väldigt lätt att förstå och känna empati för - jag har inte samma besvär när det gäller hans behov av att få gräva upp, smaka på och bära runt på kattbajs. Då är det lättare att vara hårdhjärtad.
Men dessa ynkliga små valpögon och bekymmersrynkan i hans panna och de ömkliga små gnällen när han vill upp i soffan - det är inte lätt att stå emot.
Nå, vi gör det vi tror blir bäst i längden - vi ska ju behålla honom i sisådär fjorton år, och han är nog den som är minst lämpad att avgöra vad som är bra och säkert för en liten hund i en människovärld. Så han får vara med i förhandlingen, men han får inte bestämma.
Och han är definitivt inte ett litet barn, men vi spekulerar i om inte vissa sakerna som dyker upp när det gäller att ta hand om en valp kommer dyka upp, fast i högre grad, när vi får en liten bebis. Vem som ska lugna valpen på nätterna. Vems tur det är att gå ut med honom så att han får kissa. Vilka principer vi egentligen går efter när det gäller uppfostran. Hur vi ska undvika att lägga oss i varandras metoder, utan prata om det i förväg istället. Hur trött man kan bli en liten kärlekstörstande varelse som inte vill något hellre än att vara nära när en och leka hela tiden. Och hur söt han är när han sover.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)