Bra vecka

Mycket mycket bra, mycket innehållsrik vecka. I måndags på Skansen med Signe och min mamma, biltur till Djurgården, lunch på fin trädgårdsservering, och sen Skansen besök. Signe sov förbi rovdjuren, men klappade getter och blev väst åt av vitkindade gäss. Och fick sin falukorvsbit fräckt snodd av en enorm påfågel. Sen var hon vaken och glad hela vägen hem i bilen.

Tisdag kom ABs mamma, och vi drog vid lunch, för heldag i Stockholm. På kvällen var det fest på flatklubb i källarlokal på Söder, och det var hur bra som helst. Vi tog oss hem mitt i natta, men på förmiddagen drog vi igen, denna gång med bebis och utan mormor. Lång dag i Stockholm blev trevlig övernattning på Tyresö, där Signe fick träffa nygammal kompis, sexmånaders lilla I.

Så småningom på torsdagen kom vi hem igen, hela familjen, och igår gjorde vi om tricket från i tisdags, for iväg själva och lämnade snuttan med mormor. Vi hann med guidning på Vasamuseet om kvinnor i manskläder på 1600-talet, födelsedagsmingel i Åkeshov, sushimiddag och småningom förfest på Kungsholmen, och sen ny fest ute på Djurgården. Sen tog vi bilen hem vid halv två, och nu känner jag mig helt bakfull, fast veckan varit helnykter.

Men Signe fick nog något virus av sina Stockholmseskapader, hon är på dåligt humör och sover mycket. Så paraden hoppas över - idag blir det hemmamys.

Hemlängtan

Jag är så trött på att inte vara hemma! Idag, äntligen, ska vi vända norrut igen, och jag längtar och längtar. Mest efter vår lägenhet - vi har bott riktigt krattigt den här veckan. Ett litet litet rum på ett vandrarhem, med hårda sängar långt ifrån varandra som inte gick att flytta ihop, med dusch och toalett i korridoren och en massa folk i köket hela tiden. Usch och blä och fy.

Och AB har jobbat 12-timmarsdagar hela veckan, och jag har varit alldeles för eländig för att roa mig själv. Mest har jag suttit ensam inomhus och väntat på att något ska hända, och när något har hänt har jag inte orkat med det. Jag är så trött på att höra mig själv gnälla!

Men nu är vi snart på väg hemåt!

Kan, men vill inte

Sitter i Karlskrona och har äntligen litet tråkigt. Det är faktiskt rätt skönt, eftersom resan hit ner och de första dagarna var alldeles för jobbiga för att jag skulle må bra av det. Igår var första dagen jag kunde slappna av och bete mig som jag mår bra av, och eftersom jag hade sammandragningar hela dagen (förmodligen helt logiskt stressinducerade) låg jag i fosterställning på en soffa i stort sett hela tiden, och slumrade av och till. Idag har jag gjort ungefär samma sak, fast utan sammandragningar, och börjar äntligen känna mig som en människa igen.

Grejen är ju den att jag orkar göra mycket mer än vad jag mår bra av att göra. Det finns liksom en nivå av aktivitet som jag väljer när jag är ensam och inte har en massa måsten och plikter. Då kan jag småplocka lite med saker, och ta hand om lätta hushållssysslor, men i ärlighetens namn sitter jag rätt still större delen av dagen. Magen är jättetung nu, det gör ont när jag sätter mig och ont när jag reser mig, mina händer är svullna och ömma, och tja, jag är helt enkelt väldigt trött väldigt ofta. Det är jobbigt att bygga knytt, det är så det är.

Men det betyder ju inte att jag inte kan göra mer. Jag kan lägga mig på en helt annan aktivitetsnivå, om jag måste. När vi reste hit höll jag igång hela dagen, fysiskt och mentalt, två dagar i rad - åkte bil jättelångt, men också med såna saker som att packa och packa upp, gå med hunden, springa och hämta saker, laga mat, överhuvudtaget vara igång hela tiden. Det går ju. Jag kan göra det. Jag puttade till och med ett tungt båtsläp flera gånger, med det inte så roliga skämtet "Hoppas det finns bra BB i Karlskrona...".

Jag kan uppenbarligen göra sånt, men det kostar. Det kostar i att jag får panikattacker, att jag känner mig otroligt trött, att jag blir gråtfärdig, att jag får ont, att jag inte kan sova, att jag bara vill rulla ihop mig i en hög och försvinna. För jag orkar egentligen inte. Det bara verkar så.

Jag tror att om jag levde så, så vore det ett klockrent sätt att dra på mig det där höga blodtrycket jag inte alls har. Och foglossningarna, som än så länge bara spökar lite i bakgrunden särskilt jobbiga dagar. Jag tror inte att det är en slump att jag fick sammandragningar nästan bokstavligt hela dagen igår, första dagen jag äntligen kunde slappna av ordentligt. Kort sagt, jag tror inte att det är en bra idé för mig att leva så, även om det är lite skönt att veta att jag fortfarande kan.

Kan, men vill inte.

För jag vill må bra. Jag är faktiskt inte beredd att ha ett dugg mer ont än nödvändigt. Jag är inte beredd att stressa överhuvudtaget, egentligen. Jag vill fortsätta följa min rytm, göra det som känns bra i min kropp, och lyssna noga och känna efter vad som känns bra.

Snart, snart reser vi hem - på onsdag åker vi härifrån. Hemlängtan!

Andra försöket

Vi fick en tid igår, vid halv tolv. Det var samma läkare, doktor Kjell, som gjorde ultraljudsundersökningen på mig i våras, och han fick lite social kompetens-poäng på att han faktiskt kom ihåg det, och att han denna gång kallade AB vid namn. Han förlorade poäng på att han fortfarande inte tog ögonkontakt eller hälsade på något vettigt sätt. Vid ett tillfälle när jag låg i gynstolen utan byxor lutade han sig också snett över mig för att ta en grej som AB höll i, och då tog han stöd i flera sekunder med sin bara underarm mot mitt nakna innanlår. Inte trevligt alls, rätt creepy.

Men inseminationen gjordes utan problem, även om att få kalla metallinstrument uppkörda i mig av främlingar fortfarande inte har hamnat på min lista över föredragna kinks. Efteråt skapade vi en tradition genom att gå och äta lunch på samma ställe som förra gången, en lite tjusigare lunchrestaurang i närheten av där vi bor.

Nu är jag alltså inseminerad för andra gången, och kommer eventuellt bli gravid. Och jag känner att jag orkar inte hålla på som förra gången. Jag orkar inte oroa mig och hoppas, tänka på vad jag äter och dricker, och känna efter om jag kanske kanske har graviditetssymptom. Jag tänker inte bekymra mig om det förrän vi kommer tillbaka från Portugal.

Vi ska nämligen till Portugal nästa vecka, vi åker på lördag. AB ska delta på ett symposium med sitt jobb, och jag följer som vanligt med som "accompanying person". Det är femte gången nu tror jag: Aberdeen i Skottland, Kyoto och Maizuru i Japan, Helsingfors i Finland och Pitlochry i Skottland, igen. Och nu Sesimbra, fyra mil från Lissabon. Om det inte vore för ABs jobb skulle jag aldrig ha rest så här mycket de senaste åren. Det är helt fantastiskt.

Och det är jättejätteskönt att få resa till södra änden av Europa precis när november börjar. Nu när vintertiden slagit till igen fattar jag inte riktigt hur jag ska klara mig utan sol tills våren kommer. Men vi fuskar, således, och snyltar på portugisernas dagsljus.

En grej vi funderat en del på är just den eventuella graviditeten i samband med semester utomlands. Eller mer konkret - alkohol på semester utomlands. Ska jag hålla mig helnykter, för att jag kanske kanske är gravid? Eller ska jag låta bli att oroa mig och tänka på det, och bete mig som vanligt?

Ärligt talat lutar det just nu mer åt vanligt. Jag är orolig för hur jag kommer må om jag går och tänker på det hela tiden, och ständigt måste tacka nej till rödvin till maten, och välkomstchampagne, för att inte tala om fisk och ostar som förmodligen kommer att bjudas på. Det blir för jobbigt. Inte så att det är omöjligt för mig att inte dricka alkohol och tänka på vad jag äter, men för att jag då måste tänka på det hela tiden, och hoppas.

Så jag tänker att jag ska smutta på välkomstchampagnen och kanske dricka ett glas rödvin någon kväll, och provsmaka portvinet, och tro att alkohol i sådana små mängder inte borde påverka en liten zygot som knappt ens fäst vid livmoderväggen om den ens existerar. Och att jag ska följa läkarens råd efter första inseminationen: "Lev som vanligt. Det finns inget du kan göra som kan öka chanserna, och det finns inget du kan göra för att minska chanserna. Gör precis som du brukar, tills du vet hur det gick." Så då gör jag nog det.

Hemkomst

Vi kom hem igen sent i onsdags kväll, och nästan genast slog stressen till. Dels har det med att göra att vi var borta i tolv dagar, och nu känner krav på oss att komma ifatt och ta igen det vi missat, ett väldigt reellt krav när det gäller mina studier. Men dels är det också helt enkelt att vi är hemma nu, och vi är sådana. Att vara bortresta och tvungna att leva i nuet var jättenyttigt för oss. Att komma hem och börja oroa oss igen är det inte.

Jag önskar att jag kunde hitta något sätt att vara här och nu, och nöjd och lugn med livet, i min vardag. Istället springer jag runt i cirklar som en halshuggen höna, och stirrar och stirrar och stirrar.

Jag menar, vad händer egentligen om jag inte lyckas med något? Världen går inte under. Men det känns så, och det är så svårt, så svårt att säga nej till saker.

Inte blir det bättre av att vi är lika illa båda tvåa, jag och AB. Ibland trissar vi bara upp varandra, över ingenting.

Nå. Helgen, veckan som kommer, och nästa helg, har vi, på gott och ont, fullbokat. Sen är det slut. Vi har ingått en pakt - inte mer än två planerade aktiviteter per vardagsvecka, inte mer än en inbokad sak per helg. Annars fyller vi varje ledigt ögonblick med planerade saker, som om vi var autistiska dagisbarn som ständigt behövde sysselsättas. Och det, kan jag tala om, är inte vägen till lugn och lycka.

Nu ska jag sitta här hemma och skriva en sak till skolan, till klockan fem, då jag ska fika med en vän. Ikväll ska vi äta tacos, och förhoppningsvis ta det lugnt! Om vi nu kommer ihåg hur man gör.

Skottland!

Efter tre dagar i Edinburgh reste vi med tag till skotska hoglanderna och den lilla staden Pitlochry. AB jobbar, sjalva anledningen till resan, och jag har dagarna for mig sjalv. Det ar lite laskigt att vara ensam i en frammande stad och ett frammande land, men det uppvags av att det ar en sa harlig stad, och ett sa harligt land.

Det enda jag ar ledsen over nar jag ar har ar att jag inte bor har.

Nar jag besokte Aberdeen for ett par ar sedan hade jag samma kansla av att komma hem, av att bli foralskad. Jag antog nastan att den kanslan inte skulle aterkomma, att jag istallet skulle bli besviken av mina hoga forvantningar. Men det ar likadant nu. Det har maste vara en av de underbaraste platserna pa jorden.

Pitlochry ar en liten gra stad, eller by, med stenhus och manga kyrkor langs en liten flod, Tummel. Den ligger mellan hoga kullar, eller laga berg, tackta av hed eller skog. Ett av bergen har lite sno pa toppen. Alla pratar den fantastiska vackra skotska dialekten, och nar vi ar ute och gar pa kvallarna sjunger koltrastar och rodhakar, och alla vi traffar halsar med ett "Hey there" som later som "Hej!".


Jag saknar att inte kunna laga mat, eller ens handla den, eftersom den enda matvaruaffar jag lyckats hitta ar en spritbutik med nagra ledsna bananer och en massa kakor. Men annars ar allting bara bra.

Allmänt

På lördag åker vi till Skottland i tio dagar. Så coolt! Och lite läskigt, men mest coolt.

Alldeles alldeles strax ska jag cykla till skolan, och bland annat diskutera med kursledaren om hur jag ska ta mina poäng fastän jag åker till Skottland i tio dagar mitt under terminen...

Och igår lämnade jag efter mycken vånda in hemtenta för förra kursen, och har gott hopp om att bli godkänd. Kanske till och med få VG, det fick jag förra kursen. Yey me!