Lite överbelastning, skulle man kunna säga.

Sammanfattning av de senaste två veckorna:

Jag har börjat plugga på heltid.
AB jobbar sina två sista veckor på heltid. (Dvs två föräldrar som båda är upptagna heltid, en snutta som behöver passning dygnet runt såklart.)

Vi började med viktväktarna för två veckor sedan, dvs vi behöver lägga en massa tid på att tänka på vad vi äter och planera måltider. Dessutom är vi småhungriga hela tiden och kan inte tröstäta när saker är jobbiga.

Signe var sjuk hela den här veckan, utan att vi fattade det - förmodligen för att vi trodde att hon var jobbig bara för att vi är såna usla föräldrar. Det hjälpte faktiskt lite att inse att det var något fel på riktigt.

Det är en massa snö ute. Sen bussolyckan i snömodd för några år sedan som AB var med om, blir vi båda skitnojiga vid sånt väder.

Vår sämsta reaktion på en stressig vardag är att bli sura och tvära och ha kort tålamod med varandra, så att vi börjar gräla hela tiden, gräl som vi i värsta fall helt tappar kontrollen över och som urartar till stor förtvivlan. Bara för att vi är trötta och lessa och rädda och inte vet vad vi ska göra av oss själva. Det tar en massa energi vi inte har råd att bli av med, och gör situationen ännu värre.

Suck och blä och usch och fy. Så det så.

I nästa vecka börjar ABs föräldraledighet, så då är vi klara med dubbelbokningen. Och i helgen drar vi till svärföräldrarna och får avlastning. Det blir nog bättre, småningom. Men just nu är det inte roligt.

Sjuk snutta

Det var mysko. Hon sov en hel natt förmodligen för att hon hade feber. Nu har hon röda blemmor över hela kroppen - tredagarsfeber, säger BVC. Och hon har inte direkt gjort om det där med den goda nattsömnen. Tvärtom är hon en rätt ynklig stumpa just nu, som behöver roas för att inte gnälla och skrika. Och jag undrar vad jag är för en mamma som inte ser på mitt barn när hon har feber. Att nåt var fel har vi fattat - men vi trodde att det var tandsprickning.

Milstolpe

Inatt hände något jag inte trodde skulle hända förrän om en tja, sex sju år kanske? Signe sov hela natten i sin egen säng. Mycket, mycket mysko.

De senaste veckorna har vi lagt henne i spjälsängen för natten vid åtta, istället för i babybayen inne i sovrummet, mest för att hon lade sig till med att vakna
någon halvtimme efter att hon somnat in, och det var så jobbigt att hämta ett gråtande barn inne i sovrummet. Det var lättare att bara låta henne vakna inne i vardagsrummet med oss och söva om henne snabbt. Sen när hon slutade vakna och sov gott in på natten hade vi märkt hur skönt det var att somna utan henne, så då fortsatte vi så. Som regel har jag gått upp och ammat när hon vaknat till, och ganska ofta stannat kvar ute i vardagsrummet med henne och sovit där resten av natten, om hon inte velat sövas om i spjälisen.

Inatt hade vi dock gjort upp om att AB skulle sköta allt gåendet, jag skulle amma med hon skulle hämta Signe och söva om henne efteråt och sova med henne om det behövdes, för jag fick sova så lite natten innan. Så vi tassade trötta till sängs vid halv tio, och somnade raskt, rätt inställda på att Signe väl skulle vakna vid midnatt.

Vid tre vaknade både jag och AB och var uppe och kissade och drack vatten, och förundrades över att Signe inte vaknat ännu. Hon sov så gott i sin säng, AB tittade till henne och hon hade det bra, så vi gick och lade oss igen. AB berättade på morgonen att hon hade varit uppe och tassat vid halv fem också, bara för att kolla att det inte var något fel på ungen som bara sov och sov.

Klockan sex vaknade hon. Klockan sex!

Och då tog dessutom AB henne efter amning, och jag sov till halv åtta. Gud så skönt! Första nattens hel sömn sen i somras.

Som sagt, mycket mysko.

Hemmatrivsel

En urskön helg, ensamma hemma. Igår var vi på trivsamt besök hos vänner, idag var min pappa här ett par timmar och fikade lite. I övrigt är det bara vi, med en glad Signe och en hund som trivs, och tid för varandra. För allvarliga samtal och fånerier, för gos i soffan och mer gos i sängen. Det känns otroligt skönt att vara hemma med min fru och mitt barn och min hund och ta hand om oss själva och vårt hem. Lyx!

Babysim

Babysim idag, sista gången på den här kursomgången. Jag blev så glad att AB ville fortsätta med simmandet, hon också, vi har betalt för sju gånger till. Det är otroligt roligt. Och Signe har vuxit så mycket medan vi hållit på, när vi började var hon en liten avvaktande plutt på tre månader, och nu är hon fem månader och sprattlar och sparkar och tar saker för glatta livet. Det är häftigt!

Kort motorikrapport

Igår blev Signe fem månader. Nu kan hon utan problem rulla åt alla håll och kanter (dvs från rygg till mage och tillbaka igen, runt runt), hon kan åla sig när hon ligger på rygg, uppåtbakåt, men har förstås ingen aning om var hon är på väg. När hon ligger på mage har hon börjat få in fötterna under sig och lyfter rumpan, så vi tror att det inte är så länge tills hon börjar krypa.

Första och sista

Idag är sist dagen på min föräldraledighet. Imorgon tar AB över, och jag går till skolan. Terminen inleds med heldag, så ingen respit här inte. Jag har inte jättemycket ångest, men det känns väldigt väldigt konstigt. Jag tror det kommer kännas värre imorgon, faktiskt, när jag inser att jag faktiskt ska gå hemifrån.

Inatt sov Signe från halv nio till två. Sen sov hon till halv åtta. En gång! Hon vaknade en gång! Det är helt otroligt. Jag vaknade innan Signe på morgonen, och tassade runt i morgonrock och åt frukost medan jag väntade på att hon skulle vakna. Första gången någonsin.

Tillgång och efterfrågan

När Signe somnade in för sin förmiddagslur och sov gott på min mage tänkte jag nåt i stil med yey, nu kan jag gå och lägga mig och sova. Eller dricka kaffe. Vara för mig själv en stund. Så jag lade ner en djupt sovande Signe i spjälsängen, och hann inte göra nånting för efter fem minuter vaknade hon och var olycklig.

Hon har gjort det ett tag nu, det är som när hon var liten, hon vaknar upp och upptäcker att hon är ensam och blir ledsen. Inte alltid, men ofta. Först blev jag rätt sur och besviken, och tänkte rätt ledsna tankar om att hon behöver mig hela tiden och inte klarar sig några minuter på egen hand.

Och det är klart att det är mer praktiskt för mig om hon klarar av att sova själv. Det vore ju också mer praktiskt, för mig som vill göra andra saker, om hon somnade själv, vaknade själv, åt själv, och tja, bodde själv? Innan hon fanns hade jag all tid i världen att sova och dricka kaffe, det var såklart mycket mer praktiskt.

Och så oändligt mycket fattigare.

Nu har jag en underbar liten dotter, ett varmt litet snusande knyte, som vill ha sällskap när hon sover, precis som jag, ärligt talat. Hon är litenliten, och att hon vill ha en vuxen nära är fullständigt rimligt och förståeligt. Varje ögonblick hon roar sig själv, varje sekund hon sover själv, är ett tecken på hennes otroliga tillit och förtroende för att vi finns runtomkring henne och ser till att hon är trygg. När livet är fullt upp och det händer mycket behöver hon mer närhet och mer trygghet, och det är ju inte så mycket att säga om det.

Det bästa tips jag läst om hur man ska behandla klängiga barn är: "Ge mer än barnet ber om." Det stämmer med hur jag ser på människor och känns logiskt. Om närhet och bekräftelse är en bristvara, något barnet behöver slåss för och tjata sig till och jobba för hela tiden, så kommer barnet givetvis göra det - och aldrig sluta, nånsin. Om det finns i överflöd kommer barnet ta så mycket som det behöver, och sen ägna sina krafter åt andra saker.

Det innebär att vissa barn behöver mer än andra, och att barnet behöver olika mycket olika tider i livet. Det är inget konstigt. Så grejen måste ju vara att se till att barnets behov av närhet tillfredsställs utan att man själv behöver offra alltför många grundläggande behov. I den bästa av världar sköter jag mitt och Signe hänger på, hur nära hon vill men utan att jag aktivt ägnar mig åt henne hela tiden.

Så Signe får sova på madrassen bredvid mig när jag skriver blogg, och sen ska hon få sitta i selen på min rygg när jag städar lite härhemma. För då får jag göra det jag vill, medan hon hänger på, och hon får det hon vill - i alla fall tills hon tröttnar på mamma och vill ligga själv en stund...

Bajsinlägg!

Jag fick en fråga om hur det går för oss med EC, att vi låter Signe kissa och bajsa någon annanstans än i blöjan. Jag tänkte svara, men så fick det bli ett blogginlägg istället. Det passar bra, för Signe bajsade just på toaletten, så - bajsinlägg!

Det går bra, får man nog säga. Signe har fortfarande blöja, (fast min pappa har lyckats förmedla intrycket till sina arbetskamrater att hon inte har det, och de är jätteimponerade....) och kommer nog ha det ett bra tag framöver. Jag tror hon kissar litegrann i blöjan också, rätt ofta. Som regel när vi pottar henne, alltså håller upp henne över en skål eller handfatet eller toaletten för att ge henne chansen att kissa eller bajsa, så kissar hon - men ofta är blöjan lite fuktig också. Så det vore nog en rätt dålig idé att köra med bara byxor. Fuktig idé, om inte annat.

Men nästan alltid när vi håller upp henne så kissar hon, i alla fall om hon är kissnödig, och som regel när hon är olycklig och gnällig utan synbar orsak så hjälper det att potta henne - då kissar hon, och sen är hon nöjd en stund igen. Vi har ännu inte märkt något särskilt när hon vill bajsa, i alla fall har inte jag det, och hon gör inga konstiga miner när hon bajsar. Men oftast pruttar hon lite innan, så börjar hon göra det bajsar hon oftast när vi håller upp henne. Dessutom har hon börjat bajsa en gång om dan, som regel, på morgonen eller förmiddagen, så då håller vi lite extra koll.

Det tog längre tid med bajsandet än kissandet, men det tror jag var för att de första månaderna var hennes mage bråkig med mycket gaser, och varje gång hon pruttade så kom det lite bajs. Då är det inte så lätt att tajma... Nu är det en helt annan sak, och då börjar det bli bra med bajsandet också.

Det är särskilt bra de senaste veckorna när hon börjat äta annat än bröstmjölk - det är en klar fördel att bajset kommer direkt i toaletten.

Jag misstänker att vi lägger ner mer pyssel på det här än vi vet om, och att om vi gick från att bara byta blöjor till att potta som vi gör nu så skulle det framstå som väldigt meckigt. Men vi har ju alltid gjort så här med Signe, och tänker inte så mycket på det längre. Det är häftigt att det funkar.

Inte bra, inte frisk

Inatt var första gången jag på allvar kände att nej, jag orkar inte, jag vill inte amma på natten mer, jag pallar bara inte. Det kändes jättesorgligt, för jag vill amma, jag tycker det är praktiskt och mysigt och jag tror att det är bra för Signe. Men jag var så trött! Och kände att jag står inte ut mer, jag vill inte bli väckt igen, jag vill få sova. Men än två timmar i stöten, och utan rädsla att Signe inte ska kunna somna om utan hålla oss båda vakna i två timmar mitt i natten. När jag är så här trött far tankarna sina egna vägar, så även när Signe är hur lugn som helst och somnar om som om hon aldrig vaknat, så blir jag stirrig av rädslan över att hon ska vara vaken. Jag var för trött, helt enkelt, och ville bara inte.

AB stannade hemma imorse, när jag bröt ihop och grät efter att inte ha kunnat somna om efter fyra-amningen imorse stängde hon av väckarklockan och tog hand om Signe, och sen sov jag på madrassen i vardagsrummet till nio på morgonen. Jag mådde fortfarande risigt när jag vaknade, och på något sätt kändes det som en stor tröst när det visade sig att jag hade feber. Det är inte bara utmattning och sömnbrist. Det är förmodligen ett virus som satt sig på magen, och det finns ett väldigt rimligt skäl till att jag inte kunde sova och blev förtvivlad och inte orkade.

Jag hoppas att det räcker så. Jag hoppas att allt blir bra igen när jag blir frisk, och om AB tar någon nattmatning framöver så att jag får sova lite längre sträckor. Jag vill orka amma. Jag vill orka vara med Signe, på nätterna och dagarna. Men jag vill inte behöva ha ont i hela kroppen, kräkas och bli förtvivlad. Så ska det inte behöva vara.

Så det så.

Kortheter

Signe har varit på lajv, och spelat Signhi Ragnasdotter Köldgrip på segerbankett i Borgevid. Hon skötte sin rolltolkning utmärkt, åt medhavd gröt med träsked och somnade framåt kvällen till skrål och musik. Idag är Signeliten trött och sover mycket, helst på mammas mage.

Hon äter som en häst, eller snarare som en hungrig men mycket liten bebis. Mest gröt, och lite köpepuréer. Egenlagad mat får anstå tills vi har mer tid, och mindre lajv.

Jag är trött. Jobbigt jullov har det varit. Längtar efter vardag.

Ut med plockmat - in med puréer

Signe tyckte att det där med plockmat var en värdelös idé. Mammas fina tanke om att introducera mat långsamt, "i barnets egen takt", genom att låta henne sitta och plocka med saker själv och helt enkelt få i sig det hon fick i sig, slog fullständigt fel. Signes matintresse översteg nämligen hennes finmotorik med hästlängder, och tre dagar i rad avslutades varje måltid med frustrerade vrål från lillans sida.

Jaha, tänkte vi, det var ju tråkigt - vi kanske skulle sluta erbjuda henne ett tag, så det inte bli lika jobbigt?

Den första och enda gången vi försökte tittade Signe uppmärksamt på oss när vi började äta. Sen började hon skyffla med händerna, men utan att få tag på något eftersom där inget fanns, och det började rinna om hennes mun. Sen började hon skrika frustrerat för att hon inte fick något.

Då ringde vi vår braiga BVC-sköterska för lite moraliskt stöd, och efter uppmuntrande tillrop om att lyssna på barnet och att det är helt okej att börja med mat vid fyra månader, så gör vi nu som alla andra - vi mosar puréer och blandar gröt och matar med sked. Och Signe gapar och äter och greppar skeden och puttar in den i munnen och studsar av glädje och äter lite till. Än så länge består menyn av bananmos med bröstmjölk, köpt päronpurée och havregröt, och allting är smaskens säger Signe.

Stora flickan - nu helammar jag inte längre. Det känns lite vemodigt. Men det är vansinnigt roligt att se henne äta!

(Det var ju grejen med att ta saker i barnets takt. När det gällde matintodruktion verkar barnets takt vara rasande fort och mycket nu ögonblickligen. Så så var det med det. Jag var helt förberedd på att hantera om hon inte hade varit intresserad av mat på ett tag ännu. Jag var inte lika inställd på att hon skulle äta som en häst innan hon blivit fem månader. Vi kan återigen konstatera att mammorna inte hänger med i svängarna.)