Ibland är Signe inte Signe, utan "Sommartjejen!". Sommartjejen! äter mat, åker bil, gräver i sandlådan och bygger med legot. Precis som Signe, fast hon heter Sommartjejen! (med utropstecken, alltid). Det är hennes första alter ego, och jag tycker det är så gulligt så jag nästan dör.
Idag fick hon ett nytt. Prinsessan. Prinsessan har en fin hatt. Som ingen ser utom hon själv, för övrigt, men det är inte så viktigt. Vi andra fick också osynliga hattar, som vi tacksamt tog emot. Fast morfar stod på en stege och sade att han skulle ta sin lite senare. Men den här prinsessans tänder, till skillnad från den på teve, sitter fast.
Det där med att tappa tänderna tycker Signe är så otäckt att hon börjar gråta om hon tänker för mycket på det. (Och dumma dumma mamma kunde ju förstås inte bara säga "nej nej vännen, det är bara på låtsas på teven, du kommer aldrig tappa tänderna!" utan var tvungen att försöka börja förklara för tvååringen att "sen, när du blir mycket större, lika stor som de stora barnen på förskolan, då, då kommer du tappa tänderna, men det är länge länge tills dess...". Stuuuupid!)
Sommartjejen! och prinsessan och Signe fyller år snart. "Signe brukar fylla år!" förklarar hon. Och hon vill äta gul glass på pinne, och chips, på sin födelsedag. Och få en segelbåt. Dessutom har vi lovat henne paket, och tårta, och roliga hattar (vilket gästerna, med en medelålder på sisådär 60 säkert kommer uppskatta) och ballonger. "Snart!" säger Signe (eller "'nart!", snarare. Inlednings-s kör hon inte så mycket med.) "'Nart fylla år!" och vi håller med och säger att "ja, om två veckor ungefär". Det där med tid är inte så himla lätt när man inte ens fyllt två än.
Men fantasin är det inget fel på!
Visar inlägg med etikett sommar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sommar. Visa alla inlägg
tisdag 9 augusti 2011
måndag 25 juli 2011
Statarlasset går
Den 9e maj revs vårt badrum ut. Det skulle ta fyra till sex veckor att laga, och vi flyttade med sorg i hjärtat ut till min pappas hus, som är mitt i en stor renovering. Men några veckor var ju okej. Och så tänkte vi bo en del med ABs föräldrar - också jobbigt på flera sätt, men återigen, några veckor var ju okej.
Vecka 33 beräknar dom sätta igång med att kakla badrummet igen. Det var en stor vattenläcka, som måste torka med fläkt och värmefilt, och sen var det fyra veckors industrisemester. Vi har varit hemlösa i snart tre månader, och kommer vara det minst en månad till.
Det är skitjobbigt. Det tar vår sommar. Det finns mycket fint med den här sommaren också, men att inte få bo hemma hos sig själv är apjobbigt. Vi är utlämnade på nåd och onåd till våra föräldrars nycker och rutiner, och kan inte åka hem. Tänk er julfirandet hos svärmor, men att det fortsätter i tre månader...
ABs föräldrars sommarstuga i Hälsingland är ljuvlig. När man är på besök. Men annars så har vi 1)ingen teve, 2) ingen vattentoalet, 3) ingen dusch och 4) fyra hundar, varav två enorma rottweilers där den ena är rätt tjurig, på besöka just nu.
Det är landet, det är sommar, det är mycket barnvakt. Men det är inga vänner, en jädra massa packning, inga av våra saker där vi vill ha dom, ganska smutsigt, och ständigt folk omkring en. Jag hade mycket mycket hellre bott hemma själv.
Bläääääääää för vattenläcka!
Dessutom har jag ont i magen. Och gråter över Utöya (det orkar jag inte ens skriva om, det är för vidrigt). Men nu funkar i alla fall det mobila bredbandet, det är onekligen en tröst.
Vecka 33 beräknar dom sätta igång med att kakla badrummet igen. Det var en stor vattenläcka, som måste torka med fläkt och värmefilt, och sen var det fyra veckors industrisemester. Vi har varit hemlösa i snart tre månader, och kommer vara det minst en månad till.
Det är skitjobbigt. Det tar vår sommar. Det finns mycket fint med den här sommaren också, men att inte få bo hemma hos sig själv är apjobbigt. Vi är utlämnade på nåd och onåd till våra föräldrars nycker och rutiner, och kan inte åka hem. Tänk er julfirandet hos svärmor, men att det fortsätter i tre månader...
ABs föräldrars sommarstuga i Hälsingland är ljuvlig. När man är på besök. Men annars så har vi 1)ingen teve, 2) ingen vattentoalet, 3) ingen dusch och 4) fyra hundar, varav två enorma rottweilers där den ena är rätt tjurig, på besöka just nu.
Det är landet, det är sommar, det är mycket barnvakt. Men det är inga vänner, en jädra massa packning, inga av våra saker där vi vill ha dom, ganska smutsigt, och ständigt folk omkring en. Jag hade mycket mycket hellre bott hemma själv.
Bläääääääää för vattenläcka!
Dessutom har jag ont i magen. Och gråter över Utöya (det orkar jag inte ens skriva om, det är för vidrigt). Men nu funkar i alla fall det mobila bredbandet, det är onekligen en tröst.
tisdag 5 juli 2011
Semester?
Nu har vi flyttat till ABs föräldrar för ett tag, och ska försöka bo på samma ställe lite ihållande istället för att fara runt. Signe är underbar att vara med, sover elva tolv timmar i sträck på natten och är glad hela dagarna utom när hon är hungrig. Och jag och AB grälar nästan inte alls numera, vilket är en lättnad. (Peppar peppar...)
Nu ska jag dricka kaffe och transkribera inspelade intervjuer till min c-uppsats. Jobb schmobb.
Nu ska jag dricka kaffe och transkribera inspelade intervjuer till min c-uppsats. Jobb schmobb.
onsdag 29 juni 2011
Lajv vi inte åker på
Just a little lovin är ett lajv i Oslo om ett par veckor vi inte kommer åka på. Heller. Nu är det fullt och bara två veckor kvar, så det är helt kört, men det är inte det som är grejen. Grejen är den att även om nån skulle höra av sig och säga, "Hörrni, vi har fixat roller, resan och kläder åt er, och jo förresten, barnvakt också", så skulle vi ändå inte kunna.
Och jag skulle ju verkligen verkligen vilja. Jättemycket, skulle jag vilja. Lajvet utspelar sig tre på varandra följande 4 juli-fester i New York, 1982-1984, och temat kretsar kring inledningen av AIDS-epidemin. Det är jätteintressant och kommer förmodligen bli riktigt riktigt bra.
Men vi orkar inte. Inte bara orkar inte i betydelsen har absolut inte haft tid att ragga intressanta lajv, göra prylar, prata ihop oss med folk eller ens tänka tanken att försöka. Utan i betydelsen orkar inte ta en roll. Orkar inte känna en massa jobbiga känslor. Orkar inte låtsas vara någon annan för att uppleva en massa häftiga saker.
Mitt hjärta är fullt. Min hjärna är full. Det finns visst inte plats för någon annans livsöde än mitt eget där just nu.
Men det här ska jag på i alla fall. Just nu känns det som att i höst kommer jag vilja lajva...
Och jag skulle ju verkligen verkligen vilja. Jättemycket, skulle jag vilja. Lajvet utspelar sig tre på varandra följande 4 juli-fester i New York, 1982-1984, och temat kretsar kring inledningen av AIDS-epidemin. Det är jätteintressant och kommer förmodligen bli riktigt riktigt bra.
Men vi orkar inte. Inte bara orkar inte i betydelsen har absolut inte haft tid att ragga intressanta lajv, göra prylar, prata ihop oss med folk eller ens tänka tanken att försöka. Utan i betydelsen orkar inte ta en roll. Orkar inte känna en massa jobbiga känslor. Orkar inte låtsas vara någon annan för att uppleva en massa häftiga saker.
Mitt hjärta är fullt. Min hjärna är full. Det finns visst inte plats för någon annans livsöde än mitt eget där just nu.
Men det här ska jag på i alla fall. Just nu känns det som att i höst kommer jag vilja lajva...
fredag 16 juli 2010
M-mm
Vi har givetvis envist stått emot alla goda råd och tips från BVC och andra om att inte ta upp Signe när hon skriker på natten, att inte amma, och liknande grejer för att få henne att sova bättre. Det är inte vår stil, helt enkelt. Så ingen fem-minuters-metod (5-mm) här, inte.
De senaste dagarna har vi dock, lite omedvetet, ägnat oss åt en uppenbarligen fungerande sömnmetod. Signe har två av de tre sista nätterna sovit sju (7!!!) timmar i sträck, ett definitivt rekord, och i bästa fall början på en trend. Således vill jag här beskriva den mycket effektiva mormors-metoden (M-mm).
Ta en i vanliga fall mycket ambitiös och närvarande ammande mamma, som samsover med sitt barn. Ge henne en väldigt elak virusinfektion. Placera henne i en sommarstuga med en mormor som säger "klart Signe ska sova med mig!", och få henne att inse att det är det enda rimliga. Dra ut på virusinfektionen en fyra, fem dar, så att när hon väl är frisk verkar det bara dumt att ändra sov-arrangemangen, som passar alla utom mammans samvete. Få tyst på samvetet med en folköl på bryggan, som hon kan dricka i fred med sin partner.
Se till att mormodern är lagom lomhörd, och utrusta henne med en vällingflaska. Låt den mycket snälla mormodern sova i samma rum som det kelsjuka, lättväckta barnet. Låt mormodern utan hörapparat ta upp barnet och söva henne _så fort mormodern hör barnet_. Det sista är viktigt. Inga hörhjälpmedel är tillåtna. Låt mormodern erbjuda nappflaska med tråkig välling, om barnet är hungrigt.
Låt det gå en sju åtta nätter. Klart.
Nu återstår bara att se om den goda sov-effekten håller i sig, när vi är hemma igen, med en inte alls lomhörd mamma med god och mysig bröstmjölk... Annars kanske metoden upprepas - även om jag undrar om inte virusinfektionen kan undvikas vid försök två.
De senaste dagarna har vi dock, lite omedvetet, ägnat oss åt en uppenbarligen fungerande sömnmetod. Signe har två av de tre sista nätterna sovit sju (7!!!) timmar i sträck, ett definitivt rekord, och i bästa fall början på en trend. Således vill jag här beskriva den mycket effektiva mormors-metoden (M-mm).
Ta en i vanliga fall mycket ambitiös och närvarande ammande mamma, som samsover med sitt barn. Ge henne en väldigt elak virusinfektion. Placera henne i en sommarstuga med en mormor som säger "klart Signe ska sova med mig!", och få henne att inse att det är det enda rimliga. Dra ut på virusinfektionen en fyra, fem dar, så att när hon väl är frisk verkar det bara dumt att ändra sov-arrangemangen, som passar alla utom mammans samvete. Få tyst på samvetet med en folköl på bryggan, som hon kan dricka i fred med sin partner.
Se till att mormodern är lagom lomhörd, och utrusta henne med en vällingflaska. Låt den mycket snälla mormodern sova i samma rum som det kelsjuka, lättväckta barnet. Låt mormodern utan hörapparat ta upp barnet och söva henne _så fort mormodern hör barnet_. Det sista är viktigt. Inga hörhjälpmedel är tillåtna. Låt mormodern erbjuda nappflaska med tråkig välling, om barnet är hungrigt.
Låt det gå en sju åtta nätter. Klart.
Nu återstår bara att se om den goda sov-effekten håller i sig, när vi är hemma igen, med en inte alls lomhörd mamma med god och mysig bröstmjölk... Annars kanske metoden upprepas - även om jag undrar om inte virusinfektionen kan undvikas vid försök två.
tisdag 11 augusti 2009
Lägesrapport
Äntligen hemma! Sju dagar verkade vara en slags gräns för hur länge AB står ut med sina föräldrar, och hur länge jag står ut med mina svärföräldrar... De är underbara på många sätt, och förskräckliga på andra. Men framförallt är det hur underbart som helst att vara hemma igen. I vårt hem, i vår fina lägenhet, ensamma tillsammans med vår fina fina hund. Det var mysigt med havet och skogen och bristen på trappor och asfalt, men jag är glad att vara hemma.
Och jag mår jättemycket bättre än jag trodde att jag skulle vid det här laget. Med tanke på att det nu är 11 dagar kvar till beräknad förlossning mår jag nästan oförskämt bra. Det bygger förstås på att jag är ledig och att AB är hemma ledig med mig, och att alla aktiviter avpassas till vad jag orkar och kan, men så är det ju nu. Och då mår jag bra.
Jag har kunnat bada och simma i havet och följa med Vilde och AB på promenader, för några dagar sedan var vi på Furuvik med kära vänner en halv dag, och det gick också bra, och tja, generellt mår jag helt okej. Jag vaknar då och då på nätterna, och ibland har jag ont, men då vilar jag och tar alvedon och AB tröstar mig och klappar på mig tills det känns bättre. Och jag kan ju sova hur länge jag vill, och då gör det inte så mycket att nattsömnen blir lite uppbruten.
Men trots detta får knyttet gärna komma nu. Jag längtar!
Och jag mår jättemycket bättre än jag trodde att jag skulle vid det här laget. Med tanke på att det nu är 11 dagar kvar till beräknad förlossning mår jag nästan oförskämt bra. Det bygger förstås på att jag är ledig och att AB är hemma ledig med mig, och att alla aktiviter avpassas till vad jag orkar och kan, men så är det ju nu. Och då mår jag bra.
Jag har kunnat bada och simma i havet och följa med Vilde och AB på promenader, för några dagar sedan var vi på Furuvik med kära vänner en halv dag, och det gick också bra, och tja, generellt mår jag helt okej. Jag vaknar då och då på nätterna, och ibland har jag ont, men då vilar jag och tar alvedon och AB tröstar mig och klappar på mig tills det känns bättre. Och jag kan ju sova hur länge jag vill, och då gör det inte så mycket att nattsömnen blir lite uppbruten.
Men trots detta får knyttet gärna komma nu. Jag längtar!
fredag 7 augusti 2009
Otålighet
Nu är det femton dagar kvar till beräknad förlossning, dvs max 29 dagar kvar innan knyttet anländer. Tack och lov. Jag räknar ner dagarna, och börjar tycka att det här är distinkt tradigt numera. Jag vill kunna resa mig utan hjälp!
Vi är på besök hos ABs föräldrars sommarstuga, på gott och ont. Jag saknar vår fungerande toalett och stora sköna säng, och att få vara ifred med AB. Men här finns havet utanför knuten, hunden kan springa lös på tomten, och ABs mamma lagar mat åt oss hela tiden. Vi inleder dagarna med ett morgondopp, och allting är oerhört vackert. Så vi stannar nog ett litet tag till.
Men annars vill jag mest att knyttet ska komma nu.
Vi är på besök hos ABs föräldrars sommarstuga, på gott och ont. Jag saknar vår fungerande toalett och stora sköna säng, och att få vara ifred med AB. Men här finns havet utanför knuten, hunden kan springa lös på tomten, och ABs mamma lagar mat åt oss hela tiden. Vi inleder dagarna med ett morgondopp, och allting är oerhört vackert. Så vi stannar nog ett litet tag till.
Men annars vill jag mest att knyttet ska komma nu.
lördag 1 augusti 2009
Sömnlöshet och Pride-rapport
Tydligen tyckte min kropp att jag sovit klart halv fem i morse. Det vore väl okej om det faktiskt var så, men det är inte så att jag är utsövd. Bara klarvaken. Det är visserligen vackert ute, morgonluften luktar gott och det sitter en duva och kuttrar utanför mitt fönster. Men jag skulle ju hellre sova.
Nu är det 20 dagar kvar till beräknad förlossning, och om bebin föds nu räknas den som fullgången. Den har fixerat sig med huvudet neråt sen två veckor tillbaka, och de senaste dagarna har det märkts väldigt tydligt. Det gör ont på nya sätt, mycket längre ner, jag har mensvärksliknande smärtor som jag inte känt tidigare, och ibland tror jag att lilla knyttet helt enkelt tänker strunta i den där förlossningsgrejen. Den verkar satsa på att trycka sig ut med ren muskelkraft, istället...
Jag insåg i fredags, när jag jobbade för sista gången, att jag nog också cyklat för sista gången på ett tag. Jag försökte faktiskt inte ens - det kändes fullständigt ointuitivt. För en vecka sen gick det jättebra, men det har hänt en del sen dess.
Den här veckan var det Stockholm Pride, och vi var faktiskt med, för första gången. Eller ja, förra året gick vi på en fest, var inne i parken en dag och gick med i paraden, men inte mer än så. I år hade vi köpt festivalbiljetter för hela veckan, och har dessutom lämnat hunden till svärföräldrarna för en vecka, så att vi skulle kunna vara där så mycket vi ville.
Det har varit jättekul - i slutänden var vi faktiskt där rätt mycket, även om vi bestämde oss dag för dag hur vi ville göra, och var helt inställda på att vi kanske skulle stanna hemma istället. Men jag har mått jättebra, och det har varit en höjdarvecka. Vi var i Stockholm tisdags, onsdags och torsdags, sen jobbade jag i fredags och var på sista träffen med vår Aurora-barnmorska, och igår var vi och tittade på paraden och in en sväng i parken på kvällen. Mellan paraden och parken var vi och åt middag med mina släktingar en stund, det var också trevligt.
Fast parken var bra mycket roligare andra dagar än lördagens avslutningskväll. Det var så mycket folk att vi båda två tyckte att det var jobbigt, så vi åkte hem rätt tidigt. Andra dagar har det varit mycket mer stillsamt, och vi har mest hängt runt, pratat med bekanta och varit tillsammans. Det har känts rätt mycket som medeltidsveckan på Visby, ärligt talat - fast utan kullerstenar och med bra skor... Och lite andra outfits, förstås - fast samma glädje hos människor som är sig själva och har klätt sig i det finaste de har. Det är alltid lika roligt - vare sig det är på en landsknekt eller på en transa i brudklänning.
Imorgon måndag ska vi till Mama Mia och träffa barnmorskan, och det har faktiskt gått så långt att jag ser fram emot det och tycker att det ska bli spännande. Sen drar vi till Hälsingland till mina svärföräldrars stuga vid havet en stund, och får äntligen träffa Vilde igen. Han saknas här hemma!
Nu är det 20 dagar kvar till beräknad förlossning, och om bebin föds nu räknas den som fullgången. Den har fixerat sig med huvudet neråt sen två veckor tillbaka, och de senaste dagarna har det märkts väldigt tydligt. Det gör ont på nya sätt, mycket längre ner, jag har mensvärksliknande smärtor som jag inte känt tidigare, och ibland tror jag att lilla knyttet helt enkelt tänker strunta i den där förlossningsgrejen. Den verkar satsa på att trycka sig ut med ren muskelkraft, istället...
Jag insåg i fredags, när jag jobbade för sista gången, att jag nog också cyklat för sista gången på ett tag. Jag försökte faktiskt inte ens - det kändes fullständigt ointuitivt. För en vecka sen gick det jättebra, men det har hänt en del sen dess.
Den här veckan var det Stockholm Pride, och vi var faktiskt med, för första gången. Eller ja, förra året gick vi på en fest, var inne i parken en dag och gick med i paraden, men inte mer än så. I år hade vi köpt festivalbiljetter för hela veckan, och har dessutom lämnat hunden till svärföräldrarna för en vecka, så att vi skulle kunna vara där så mycket vi ville.
Det har varit jättekul - i slutänden var vi faktiskt där rätt mycket, även om vi bestämde oss dag för dag hur vi ville göra, och var helt inställda på att vi kanske skulle stanna hemma istället. Men jag har mått jättebra, och det har varit en höjdarvecka. Vi var i Stockholm tisdags, onsdags och torsdags, sen jobbade jag i fredags och var på sista träffen med vår Aurora-barnmorska, och igår var vi och tittade på paraden och in en sväng i parken på kvällen. Mellan paraden och parken var vi och åt middag med mina släktingar en stund, det var också trevligt.
Fast parken var bra mycket roligare andra dagar än lördagens avslutningskväll. Det var så mycket folk att vi båda två tyckte att det var jobbigt, så vi åkte hem rätt tidigt. Andra dagar har det varit mycket mer stillsamt, och vi har mest hängt runt, pratat med bekanta och varit tillsammans. Det har känts rätt mycket som medeltidsveckan på Visby, ärligt talat - fast utan kullerstenar och med bra skor... Och lite andra outfits, förstås - fast samma glädje hos människor som är sig själva och har klätt sig i det finaste de har. Det är alltid lika roligt - vare sig det är på en landsknekt eller på en transa i brudklänning.
Imorgon måndag ska vi till Mama Mia och träffa barnmorskan, och det har faktiskt gått så långt att jag ser fram emot det och tycker att det ska bli spännande. Sen drar vi till Hälsingland till mina svärföräldrars stuga vid havet en stund, och får äntligen träffa Vilde igen. Han saknas här hemma!
onsdag 29 juli 2009
Pride!
Nu är vi på Pride, lite av och till. Det är jättejätteroligt! AB har äntligen semester, och jag mår helt fantastiskt bra (efter omständigheterna, så klart). Livet är bra!
onsdag 15 juli 2009
Hemlängtan
Jag är så trött på att inte vara hemma! Idag, äntligen, ska vi vända norrut igen, och jag längtar och längtar. Mest efter vår lägenhet - vi har bott riktigt krattigt den här veckan. Ett litet litet rum på ett vandrarhem, med hårda sängar långt ifrån varandra som inte gick att flytta ihop, med dusch och toalett i korridoren och en massa folk i köket hela tiden. Usch och blä och fy.
Och AB har jobbat 12-timmarsdagar hela veckan, och jag har varit alldeles för eländig för att roa mig själv. Mest har jag suttit ensam inomhus och väntat på att något ska hända, och när något har hänt har jag inte orkat med det. Jag är så trött på att höra mig själv gnälla!
Men nu är vi snart på väg hemåt!
Och AB har jobbat 12-timmarsdagar hela veckan, och jag har varit alldeles för eländig för att roa mig själv. Mest har jag suttit ensam inomhus och väntat på att något ska hända, och när något har hänt har jag inte orkat med det. Jag är så trött på att höra mig själv gnälla!
Men nu är vi snart på väg hemåt!
fredag 10 juli 2009
Allmän, fast lite trött, uppdatering
Vi var på Mama Mia igen i tisdags, och jag är så härligt normal. Järnvärdet är normalt, magmåttet är normalt, blodsockret är normalt, och ta mig tusan, var inte blodtrycket fullständigt normalt också, nere på 125/80 när jag inte behövde ta det på sjukhuset precis innan en undersökning. Jag är frisk, helt enkelt, och knyttet verkar också må alldeles utmärkt. Just denna tisdag hade knyttet valt att ligga med huvudet neråt, och eventuellt har det faktiskt fixerat sig så nu. Det vore ju händigt - sätesförlossningen verkar jobbigt.
Fast å andra sidan vore det ju trevligt om knyttet nån gång kunde låta bli att försöka trycka sönder min blåsa...
AB jobbar med ett veckolångt projekt i Karlskrona, av alla ställen, och både jag och lilla hunden har följt med. Det var två långa dagars resa och logistik, men nu är vi här och allt verkar rulla på. Jag tog ut mig alldeles för mycket igår, och fick en oerhört otäck panikattack sent igår kväll, vilket var rätt otrevligt. Men det är inget farligt egentligen - bara dumt att bli så trött. Ska ta det lugnare framöver.
Och om det slutar se så molnigt ut ska jag nog gå och bada.
Fast å andra sidan vore det ju trevligt om knyttet nån gång kunde låta bli att försöka trycka sönder min blåsa...
AB jobbar med ett veckolångt projekt i Karlskrona, av alla ställen, och både jag och lilla hunden har följt med. Det var två långa dagars resa och logistik, men nu är vi här och allt verkar rulla på. Jag tog ut mig alldeles för mycket igår, och fick en oerhört otäck panikattack sent igår kväll, vilket var rätt otrevligt. Men det är inget farligt egentligen - bara dumt att bli så trött. Ska ta det lugnare framöver.
Och om det slutar se så molnigt ut ska jag nog gå och bada.
onsdag 3 juni 2009
Tiden går
Vecka 29!! My god, vad tiden går. Två månader och 16 dar kvar nu, till beräknat förlossningsdatum. Dvs mellan två och tre månader kvar tills lilla knyttet ger sig till känna här ute hos resten av oss.
Och jag har börjat längta, igen. Min längtan gick liksom ner på sparlåga när jag väl blev gravid, och ersattes av oro och försiktig hoppfullhet. Men ju närmare vi kommer desto mindre rädd blir jag, och desto mer växer längtan. Den där rena, förhoppningsfulla, framåtblickande gladlängtan.
Vi ska faktiskt ha ett barn!
Hurra hurra!
Dessutom är det bara två dagar kvar på den här terminen. Ett seminarium och en tenta till, och sen är jag fri. Sen kan jag vara gravid hemmafru hela sommaren, och ägna mig åt att bygga knytt och träffa alla vänner jag försummat i ett halvår. Det ni! Snart blir jag social igen! (När inte alla mina krafter går åt till skolarbete längre.)
Kort sagt, livet är gott.
Och jag har börjat längta, igen. Min längtan gick liksom ner på sparlåga när jag väl blev gravid, och ersattes av oro och försiktig hoppfullhet. Men ju närmare vi kommer desto mindre rädd blir jag, och desto mer växer längtan. Den där rena, förhoppningsfulla, framåtblickande gladlängtan.
Vi ska faktiskt ha ett barn!
Hurra hurra!
Dessutom är det bara två dagar kvar på den här terminen. Ett seminarium och en tenta till, och sen är jag fri. Sen kan jag vara gravid hemmafru hela sommaren, och ägna mig åt att bygga knytt och träffa alla vänner jag försummat i ett halvår. Det ni! Snart blir jag social igen! (När inte alla mina krafter går åt till skolarbete längre.)
Kort sagt, livet är gott.
måndag 30 mars 2009
Allt bra
Allt är mycket bättre nu. Jag är glad och pigg och även om jag har lite ont i ländryggen och huvudvärken då och då dyker upp. Men det är sol ute, det luktar vår och sommar och tja, allt är helt enkelt bra. Och knyttet duttar mig i magen då och då, vilket är alldeles fantastiskt.
Livet är bra.
Livet är bra.
lördag 14 juni 2008
Hund och sommarplaner
Jag har haft mens en gång efter operationen, och nu misstänker jag att jag kommer få ägglossning alldeles strax. Vi har bestämt oss för att vänta till hösten med insemination, vilket känns lite konstigt, men helt rätt. Efter att ha väntat och längtat och väntat igen sen i januari (eller egentligen sedan typ 2001) är det lite mysko att bestämma sig för att med flit vänta tre månader till.
Men jag tror att det spelar in att det är tre månader. Inte "sen nån gång" eller om "länge". Utan till hösten. Nu händer det faktiskt, nu är det på gång. Alla undersökningar är gjorda, allt köande är klart - nästa steg är själva befruktningen.
Så då är det kanske inte så konstigt att vi väljer att ta en paus innan vi sätter igång.
Jag har ledigt denna sommar. Eller nåja. Jag håller på med en provöversättning som eventuellt kommer att ge mig jobb när den är färdig, så vi får väl se. Dessutom ska jag ta körkort. Och uppfostra en valpsing. Men jag gör ingenting som ger mig pengar - vi lever på ABs lön och skatteåterbäring. Våra besparingar har vi behändigt låst i långsiktiga fonder, så de kommer vi inte åt även om vi hade velat. Men vi kommer klara oss bra ändå, det är jag rätt säker på. När vi inte gör extravaganta saker som åker till Skottland, köper ny platt-TV eller en rasren hundvalp, så är vi inte särskilt dyra i drift.
Hur som helst så tänker jag ägna sommaren åt mig själv. Viktiga saker som jag behöver göra i mitt liv - som att tänka och skriva. Vila och dra ner på tempot, innan det förmodligen går upp väldigt mycket igen. Jag hoppas komma in på min utbildning igen till hösten, förmodligen gravid och med ett extrajobb. Och därefter kommer vi vara föräldrar, och jag undrar om saker kommer lugna ner sig igen innan pensionen? Nu är det lugnt, i alla fall, och jag ska försöka utnyttja det till att, just det, lugna ner mig.
En hundvalp är en bra hjälp. Vi växlar mellan att vara oerhört stolta och känna oss som världens bästa hundägare och att vara helt desperata och frustrerade, känna oss misslyckade och vilja slänga ut den lilla råttan genom fönstret. Vilket det blir beror alldeles på situationen.
Vi gick på stan en sväng över lunch igår, och åt sallad på en uteservering. Medan vi åt låg Vilde på min tröja bredvid våra stolar. Vi höll kopplet kort och gav honom lite mat precis framför nosen på honom, och han nöjde sig med det. Efter en stund lade han sig ner, och efter ytterligare en liten stund somnade han. Medan det gick massor med folk fram och tillbaka framför honom, det var en hel mängd andra fullsatta bord runtomkring, inklusive ett med en barnfamilj med barnvagn precis bredvid honom. Familjen som hade barnvagnen reste sig dessutom halvvägs igenom vår måltid och drog iväg med vagnen, tio centimeter framför hans nos där han låg. Han tittade intresserat och uppmärksamt utan att röra en fena, och sedan lade han sig tillrätta igen.
Jag blev så rörd att jag fick tårar i ögonen. För mig är det ett kvitto på att han litar på oss och accepterar vårt ledarskap. Om vi säger att något är lugnt, då är det lugnt, verkar han tänka, och lägger sig ner och sover. Dessutom verkar hans tidigare rädsla för främlingar helt ha gått över, vilket är helt fantastiskt. Inget skällande, hoppande hysteriskt beteende - bara lugn och acceptans. Otroligt bra!
Men vi har förlorat slaget om sängen. Inatt var första natten vi bestämde oss för att ge upp. Vår sömn har blivit avbruten tre fyra gången varje natt sedan han flyttade in av att han vaknar och vill komma upp till oss, och AB börjar bli seriöst less på det. Hon har mycket svårare att somna om än jag, och är mycket mer lättväckt, och valpen sover i sin korg på hennes sida av sängen. Nu börjar sömnbristen märkas. Vi började spekulera i om det inte faktiskt vore enklare att bara låta honom smyga upp och låta honom vara. Det var det - inatt. Men när vi på morgonen försökte lägga oss tillbaka i sängen och gosa lite var det helt omöjligt att få honom att förstå att han inte skulle hoppa upp till oss - all vår gostid gick åt till att putta ner hunden från sängen.
Kampen går vidare.
Nästa strategi är att lära in ett alternativt beteende - just nu klickertränar jag honom att sätta sig i korgen när jag är i sängen. Förhoppningsvis är det rätt väg att gå. Annars får vi börja ta sömnpiller - eller ge dem till honom.
Men jag tror att det spelar in att det är tre månader. Inte "sen nån gång" eller om "länge". Utan till hösten. Nu händer det faktiskt, nu är det på gång. Alla undersökningar är gjorda, allt köande är klart - nästa steg är själva befruktningen.
Så då är det kanske inte så konstigt att vi väljer att ta en paus innan vi sätter igång.
Jag har ledigt denna sommar. Eller nåja. Jag håller på med en provöversättning som eventuellt kommer att ge mig jobb när den är färdig, så vi får väl se. Dessutom ska jag ta körkort. Och uppfostra en valpsing. Men jag gör ingenting som ger mig pengar - vi lever på ABs lön och skatteåterbäring. Våra besparingar har vi behändigt låst i långsiktiga fonder, så de kommer vi inte åt även om vi hade velat. Men vi kommer klara oss bra ändå, det är jag rätt säker på. När vi inte gör extravaganta saker som åker till Skottland, köper ny platt-TV eller en rasren hundvalp, så är vi inte särskilt dyra i drift.
Hur som helst så tänker jag ägna sommaren åt mig själv. Viktiga saker som jag behöver göra i mitt liv - som att tänka och skriva. Vila och dra ner på tempot, innan det förmodligen går upp väldigt mycket igen. Jag hoppas komma in på min utbildning igen till hösten, förmodligen gravid och med ett extrajobb. Och därefter kommer vi vara föräldrar, och jag undrar om saker kommer lugna ner sig igen innan pensionen? Nu är det lugnt, i alla fall, och jag ska försöka utnyttja det till att, just det, lugna ner mig.
En hundvalp är en bra hjälp. Vi växlar mellan att vara oerhört stolta och känna oss som världens bästa hundägare och att vara helt desperata och frustrerade, känna oss misslyckade och vilja slänga ut den lilla råttan genom fönstret. Vilket det blir beror alldeles på situationen.
Vi gick på stan en sväng över lunch igår, och åt sallad på en uteservering. Medan vi åt låg Vilde på min tröja bredvid våra stolar. Vi höll kopplet kort och gav honom lite mat precis framför nosen på honom, och han nöjde sig med det. Efter en stund lade han sig ner, och efter ytterligare en liten stund somnade han. Medan det gick massor med folk fram och tillbaka framför honom, det var en hel mängd andra fullsatta bord runtomkring, inklusive ett med en barnfamilj med barnvagn precis bredvid honom. Familjen som hade barnvagnen reste sig dessutom halvvägs igenom vår måltid och drog iväg med vagnen, tio centimeter framför hans nos där han låg. Han tittade intresserat och uppmärksamt utan att röra en fena, och sedan lade han sig tillrätta igen.
Jag blev så rörd att jag fick tårar i ögonen. För mig är det ett kvitto på att han litar på oss och accepterar vårt ledarskap. Om vi säger att något är lugnt, då är det lugnt, verkar han tänka, och lägger sig ner och sover. Dessutom verkar hans tidigare rädsla för främlingar helt ha gått över, vilket är helt fantastiskt. Inget skällande, hoppande hysteriskt beteende - bara lugn och acceptans. Otroligt bra!
Men vi har förlorat slaget om sängen. Inatt var första natten vi bestämde oss för att ge upp. Vår sömn har blivit avbruten tre fyra gången varje natt sedan han flyttade in av att han vaknar och vill komma upp till oss, och AB börjar bli seriöst less på det. Hon har mycket svårare att somna om än jag, och är mycket mer lättväckt, och valpen sover i sin korg på hennes sida av sängen. Nu börjar sömnbristen märkas. Vi började spekulera i om det inte faktiskt vore enklare att bara låta honom smyga upp och låta honom vara. Det var det - inatt. Men när vi på morgonen försökte lägga oss tillbaka i sängen och gosa lite var det helt omöjligt att få honom att förstå att han inte skulle hoppa upp till oss - all vår gostid gick åt till att putta ner hunden från sängen.
Kampen går vidare.
Nästa strategi är att lära in ett alternativt beteende - just nu klickertränar jag honom att sätta sig i korgen när jag är i sängen. Förhoppningsvis är det rätt väg att gå. Annars får vi börja ta sömnpiller - eller ge dem till honom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)