Nu har jag varit på öppna förskolan två gånger, med ca 30 bebisar varje gång, och idag på teorilektion med babysimmet, där jag såg kanske åtta bebisar. Samtliga gånger är jag den enda med bärsjal. Den enda.
Vad är det som är så himla händigt med barnvagn? Är det jag eller alla andra som missat något?
Alltså, uppenbart är ju fördelen att man slipper bära ungen. Det säger sig ju självt. Och har man gjort kejsarsnitt eller har ryggproblem eller annat strul så är ju det en stor grej. Men majoriteten måste ju i alla fall vara friska, och de flesta ungar är ju inte jättejättestora. Signes fem kilo gör liksom inte sådär jättemycket till eller från, när hon sitter nära kroppen och jag bär med hela ryggen.
Sen tänker jag att jag kanske skulle tyckt mer om vagnen om den inte stod i källaren. Som det nu är bär vi ner Signe i mjukliften till vagnen, och baxar sen ut vagnen genom källardörren. Hade vi en stor hall på nedre botten hade det såklart varit lättare.
Men ändå. Alla kom kånkande på stora stora grejer att ha ungen i, som ska bäras med en arm utsträckt från kroppen. Det är ju inte bekvämt alls. Och inte sjutton vill ungarna ligga där sedan, de vill ju komma upp i famnen så fort de kommer in. Signe satt på min mage hela tiden hon, med fördelen att jag hade två händer oavsett om hon kände för att vara vaken, leka, gosa eller sova.
Och hon hade mycket mindre kläder än de andra ungarna. Hon sitter ju mot min kropp, med mina ytterkläder ovanpå sig, så när jag klätt av mig har hon också bekväm temperatur. Ja, en mössa har hon förstås, men det är ju relativt lite jobb att dra av den.
Det främsta argumentet är i alla fall att det ska mycket till för att Signe ska gilla vagnen. På helt rätt humör har hon köpt det några gånger, men annars gallskriker hon. Och det hon vill då, det är att komma upp i famnen. Och det jag vill när hon är missnöjd, är att ta upp henne. Om jag då inte har sjalen, så står jag där med en missnöjd unge i båda händerna, och en bökig vagn som jag inte kan flytta. Hon kanske skriker i sjalen också, men då vet jag i alla fall att jag gjort det grundläggande och att hon inte skriker av ensamhet eller otrygghet. I vagnen är hon ju en meter bort, och där vill jag inte ha henne när hon är ledsen.
Är det bara jag som får ont i magen av att bebin skriker i vagnen? Är det okej med alla andra? Eller är det bara Signe som nånsin blir ledsen i vagn? Jag menar, jag skulle ju inte låta henne ligga kvar och vara ledsen på golvet, eller i babysittern, eller i sängen - varför förväntas jag göra det i vagnen? Min mamma tycker att vi ska vänja henne vid den, underförstått att det gör väl inget om hon gråter lite där, vi finns ju precis bredvid. Men jag vill inte finnas precis bredvid, jag vill hålla henne nära och vagga henne om något är ledsamt. Jag kan inte alltid fixa det ledsamma, men jag kan i alla fall alltid finnas där med henne. Enda gången jag inte lyfter upp henne är i bilen, eftersom det vore olagligt för att inte tala om skitkorkat. Men det gör ont nog.
Så jag fattar inte. Varför använder alla alla alla barnvagn? Jag hade inte tyckt det var ett dugg konstigt om hälften av ungarna åkte vagn. Eller rentav två tredjedelar. Men alla? Varenda en? Mysko. Har jag missat något grundläggande, eller är jag ovanligt smart? Eller har vi en konstig unge?
måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
Gilla läget
Ganska ofta sover Signe till åtta, halv nio på morgonen, eller låter i alla fall mig ligga kvar och tryna tills dess. Idag drog hon dock gränsen vid halv åtta, efter att ha legat och sparkat och grymtat sen sju. Ingen mer sömn, helt enkelt, och jag var faktiskt jättefrustrerad när jag gick upp. Jag svor och grät en skvätt och sade "Men jag _vill inte_!!" och AB klappade lite på mig innan hon gick till jobbet.
Sen lät jag tiden gå lite till, lät känslorna passera, och konstaterade att det var ju faktiskt inte alls så att verkligheten var särskilt jobbig. Jag var förbannad för att saker och ting inte hade blivit som jag hade tänkt, men egentligen var det ju inte alls särskilt illa. En unge som somnar strax innan nio och sen sover gott till sju, det är faktiskt absolut inget att klaga över - även om sagda unge vaknar och käkar en tre, fyra gånger däremellan. Det var egentligen inte så att jag var så överdrivet trött - jag var mest förbannad över att jag inte fick som jag ville.
Det var liksom inte verkligheten som var så fel - det var bara det att den inte matchade mina förväntningar.
Med det perspektivet är jag väldigt tacksam att jag redan från början, innan Signe föddes, var inställd på att bebisar vill amma hela, hela tiden. Att de vill bli burna hellre än att ligga för sig själva och att de vill sova med sina föräldrar. Hade jag trott att Signe skulle äta 6-8 gånger per dygn, som de sade på BB, att det skulle funka att lägga henne i en barnvagn, eller att vi skulle ha någon särskild nytta av spjälsängen - då skulle jag nog blivit fullkomligt galen de första två månaderna. Som det nu var blev jag i och för sig halvt om halvt från vettet av sömnbrist och trötthet och brist på tid med AB, men det hade nog kunnat vara värre.
Eller så här. Jag hade ingen jäkla aning om hur oerhört jobbig den första tiden med Signe skulle bli. Jag hade helt andra förväntningar, rosenröda drömmar om en mysig höst med AB, mig och hunden, och bebisen som en gullig accessoar att amma och bära omkring på. Den totala förvirringen, skräcken och vansinniga tröttheten som blev istället var jag inte alls förberedd på.
Men jag hade inga specifika prylar jag var arg på att de inte funkade. Jag hade ingen särskild, riktad frustration om att "varför sover hon inte i sin säng?" eller "varför äter hon så himla ofta?". Jag var liksom inställd på att hon skulle vilja ammas jämt och bli buren överallt. Det jag inte hade förutsett var hur oerhört slitigt det blev för mig i längden.
Det positiva med det är dock att jag liksom utgår från det som grundläget. Förutom i morse, när jag helt tappade perspektivet, så är jag rätt bra på att köpa läget. Det är inte alls självklart att Signe kommer acceptera att ligga själv - och gör hon inte det, då är det bara att plocka upp henne. Det är ingen idé att ens försöka förutsäga när hon vill äta nästa gång - det varierar mellan en kvart (om hon vill snutta lite till, helt enkelt) till fyra, fem timmar (det är nästan lite läskigt). Jag testar bara med bröstet då och då, när hon inte är helt nöjd, och ibland vill hon ha. Det är inte alls säkert att hon kommer att somna bara för att jag tror att hon är trött - och gör hon inte det får jag anpassa mig efter vilken sorts stimulans hon vill ha tills hon är redo att somna.
För mig är hon nånstans "egentligen" fortfarande det där lilla buttra, krävande knytet som kom ut vid förlossningen, och alla avvikelser därifrån är välsignelser och något att vara tacksam för. Varje leende är en gåva, varje sovstund hon ligger i sängen är jag tacksam för att jag får dricka thé och skriva blogginlägg, och när hon äter ordentligt vid bröstet tills hon blir mätt och nöjd, utan att skrika eller tjorva, så tycker jag att hon är världens, världens duktigaste bebis. Jag blir alldeles uppfylld av glädje och tacksamhet att vi har fått en så otroligt begåvad, lättskött, snäll och förståndig dotter.
Det är klart att det hade gått att se det på ett annat sätt. Det är kanske det som är min poäng denna gång. Att jag hade kunnat vara frustrerad över att hon efter midnatt vaknar varannan timme för att amma. Att hon fortfarande oftast vrålskriker om vi lägger henne i barnvagnen. Att hon nästan alltid gråter sig till sömns i vår famn, efter en längre stunds vaggande. Och jag har liksom en misstanke att det finns föräldrar till liknande barn, som är det.
Jag har till och med en misstanke om att det finns bebisar som inte alls gör så här. Som gillar vagnen. Som somnar mer eller mindre av sig själv, inte som undantag utan som regel. Som alltid äter lugnt och snällt och säger till när de är hungriga. Som sover hela nätter, på riktigt, utan att vakna eller väckas. De finns säkert, och i viss barnlitteratur framhålls de till och med som en norm, eller som något man som förälder kan åstadkomma om man bara använder rätt metoder.
Och det är när jag läser sådant som jag är så innerligt tacksam att jag aldrig trodde att jag skulle få en sådan bebis. Så dum jag hade känt mig då.
Sen lät jag tiden gå lite till, lät känslorna passera, och konstaterade att det var ju faktiskt inte alls så att verkligheten var särskilt jobbig. Jag var förbannad för att saker och ting inte hade blivit som jag hade tänkt, men egentligen var det ju inte alls särskilt illa. En unge som somnar strax innan nio och sen sover gott till sju, det är faktiskt absolut inget att klaga över - även om sagda unge vaknar och käkar en tre, fyra gånger däremellan. Det var egentligen inte så att jag var så överdrivet trött - jag var mest förbannad över att jag inte fick som jag ville.
Det var liksom inte verkligheten som var så fel - det var bara det att den inte matchade mina förväntningar.
Med det perspektivet är jag väldigt tacksam att jag redan från början, innan Signe föddes, var inställd på att bebisar vill amma hela, hela tiden. Att de vill bli burna hellre än att ligga för sig själva och att de vill sova med sina föräldrar. Hade jag trott att Signe skulle äta 6-8 gånger per dygn, som de sade på BB, att det skulle funka att lägga henne i en barnvagn, eller att vi skulle ha någon särskild nytta av spjälsängen - då skulle jag nog blivit fullkomligt galen de första två månaderna. Som det nu var blev jag i och för sig halvt om halvt från vettet av sömnbrist och trötthet och brist på tid med AB, men det hade nog kunnat vara värre.
Eller så här. Jag hade ingen jäkla aning om hur oerhört jobbig den första tiden med Signe skulle bli. Jag hade helt andra förväntningar, rosenröda drömmar om en mysig höst med AB, mig och hunden, och bebisen som en gullig accessoar att amma och bära omkring på. Den totala förvirringen, skräcken och vansinniga tröttheten som blev istället var jag inte alls förberedd på.
Men jag hade inga specifika prylar jag var arg på att de inte funkade. Jag hade ingen särskild, riktad frustration om att "varför sover hon inte i sin säng?" eller "varför äter hon så himla ofta?". Jag var liksom inställd på att hon skulle vilja ammas jämt och bli buren överallt. Det jag inte hade förutsett var hur oerhört slitigt det blev för mig i längden.
Det positiva med det är dock att jag liksom utgår från det som grundläget. Förutom i morse, när jag helt tappade perspektivet, så är jag rätt bra på att köpa läget. Det är inte alls självklart att Signe kommer acceptera att ligga själv - och gör hon inte det, då är det bara att plocka upp henne. Det är ingen idé att ens försöka förutsäga när hon vill äta nästa gång - det varierar mellan en kvart (om hon vill snutta lite till, helt enkelt) till fyra, fem timmar (det är nästan lite läskigt). Jag testar bara med bröstet då och då, när hon inte är helt nöjd, och ibland vill hon ha. Det är inte alls säkert att hon kommer att somna bara för att jag tror att hon är trött - och gör hon inte det får jag anpassa mig efter vilken sorts stimulans hon vill ha tills hon är redo att somna.
För mig är hon nånstans "egentligen" fortfarande det där lilla buttra, krävande knytet som kom ut vid förlossningen, och alla avvikelser därifrån är välsignelser och något att vara tacksam för. Varje leende är en gåva, varje sovstund hon ligger i sängen är jag tacksam för att jag får dricka thé och skriva blogginlägg, och när hon äter ordentligt vid bröstet tills hon blir mätt och nöjd, utan att skrika eller tjorva, så tycker jag att hon är världens, världens duktigaste bebis. Jag blir alldeles uppfylld av glädje och tacksamhet att vi har fått en så otroligt begåvad, lättskött, snäll och förståndig dotter.
Det är klart att det hade gått att se det på ett annat sätt. Det är kanske det som är min poäng denna gång. Att jag hade kunnat vara frustrerad över att hon efter midnatt vaknar varannan timme för att amma. Att hon fortfarande oftast vrålskriker om vi lägger henne i barnvagnen. Att hon nästan alltid gråter sig till sömns i vår famn, efter en längre stunds vaggande. Och jag har liksom en misstanke att det finns föräldrar till liknande barn, som är det.
Jag har till och med en misstanke om att det finns bebisar som inte alls gör så här. Som gillar vagnen. Som somnar mer eller mindre av sig själv, inte som undantag utan som regel. Som alltid äter lugnt och snällt och säger till när de är hungriga. Som sover hela nätter, på riktigt, utan att vakna eller väckas. De finns säkert, och i viss barnlitteratur framhålls de till och med som en norm, eller som något man som förälder kan åstadkomma om man bara använder rätt metoder.
Och det är när jag läser sådant som jag är så innerligt tacksam att jag aldrig trodde att jag skulle få en sådan bebis. Så dum jag hade känt mig då.
tisdag 24 november 2009
Stor nu?
Jag satt och surfade lite nu på morgonen, med Signe bredvid mig i babysittern. Jag hade på känn att hon var lite trött, så jag var helt inställd på att ta upp henne och vagga henne till sömns strax, så fort hon sade till att hon inte ville sitta där längre.
Efter en liten stund märkte jag att det var konstigt tyst, och tittade ner. Då satt hon med tummen i munnen, och med andra handen höll hon sin favvofilt tätt tryckt mot kinden. Hon blundade, och medan jag tittade på henne somnade hon in.
Nu sover hon i spjälsängen, och det känns jättekonstigt. Hon somnade in alldeles av sig själv, bara av att hon var trött. Inget gnöl, inget gnäll, inga protester, inget vyssjande. Bara lugnt och stilla med tummen i munnen.
Om detta kan jag säga att:
1) Leve tummen!
2) Jag saknar inte gnölet och gnället.
3) Jag saknar vyssjandet litegrann, och känner mig nu lite smått överflödig.
Vad hände med vårt lilla uppmärksamhetsmonster? Vad hände med lillskrutten som bara kunde sova på mammas bröst? Hon blev stora flickan, helt plötsligt. Shit!
Efter en liten stund märkte jag att det var konstigt tyst, och tittade ner. Då satt hon med tummen i munnen, och med andra handen höll hon sin favvofilt tätt tryckt mot kinden. Hon blundade, och medan jag tittade på henne somnade hon in.
Nu sover hon i spjälsängen, och det känns jättekonstigt. Hon somnade in alldeles av sig själv, bara av att hon var trött. Inget gnöl, inget gnäll, inga protester, inget vyssjande. Bara lugnt och stilla med tummen i munnen.
Om detta kan jag säga att:
1) Leve tummen!
2) Jag saknar inte gnölet och gnället.
3) Jag saknar vyssjandet litegrann, och känner mig nu lite smått överflödig.
Vad hände med vårt lilla uppmärksamhetsmonster? Vad hände med lillskrutten som bara kunde sova på mammas bröst? Hon blev stora flickan, helt plötsligt. Shit!
söndag 22 november 2009
Är inte närhetslängtan också ett behov?
Idag sov Signe i två och en halv timme mitt på dagen. Vi blev alldeles förvirrade, och visste knappt vad vi skulle göra med oss själva. Tidigare har hon sovit i trekvart i sträck dagtid, som mest en timme och en kvart. Sen har hon varit vaken en dryg timme, för att sen sova en stund igen. Efter sin långa tupplur var hon vaken en bra stund, flera timmar, och vi tog ett långt bad alla tre. Signe verkar gilla att bada, hon satt lugn och nöjd och tittade mycket fascinerat.
Nu sover hon igen, sen halv åtta ungefär, och vi sitter och tittar på Foyle´s War. Vi är hos svärföräldrarna, och svärmor tar hemskt gärna hand om Signe på morgonen, så vi får sovmorgnar när vi är här. Så just ikväll kan vi titta på brittisk andra världskrigs-serie till klockan elva på kvällen. Fast just nu handlar det om en dödad liten pojke, det är inte så roligt. Jag tål inte hemska historier längre, särskilt inte om barn eller gravid kvinnor råkar illa ut.
Jag läste en ledsam sak alldeles nyss, en fråga inskickad till en föräldrasida på nätet. Här är länken till sidan. Frågan är ledsam, för det verkar jobbigt att tycka att det är jobbigt att amma sin femmånaders bebis till sömns - jag tycker det verkar mysigt, jag. Men mest ledsamt är svaret. Det är så fullt av dumheter.
"Precis som du själv har kommit fram till så använder han dig som napp när du låter han somna till bröstet."
Alltså, en mamma kan inte användas som napp. En napp kan användas istället för en mamma. Och för all del, Signe har aldrig velat ligga vid bröstet utan att äta, men hon somnar gärna så. Det är mysigt och fint, tycker jag. Hon suger gärna på sin egen tumme, och skulle hon velat ha napp skulle hon fått det. Men inte istället för oss. Inte istället för mänsklig värme och närhet, inte istället för något hon hellre ville ha.
"Det finns inget 5 månads barn som behöver äta på natten, men många vill, om amningen går snabbt är det ok att bara ta upp han en gång och amma för att sedan få han att somna om snabbt igen."
Vi diskuterade det, jag och AB, och kom fram till att det beror ju på vad man menar med behöver. Förmodligen är det få friska barn som dör om de inte får äta på natten. Men var lägger man gränsen? Är inte ett bra tecken på att barnet behöver äta på natten att det vaknar och är hungrigt?
Jag får lite ont i magen av att läsa både frågan och svaret, och jag får ont i magen av tanken på att jag inte kommer att vara hemma hela dagarna när Signe är fem månader. Jag vill alltid finnas till hands när Signe behöver mig. Jag vill alltid finnas där för att ge henne det hon vill ha och behöver. Och jag hoppas att hon kommer att fortsätta somna vid mitt bröst, och amma när hon vill och har lust, länge till. Alldeles oavsett om hon vill för att hon är hungrig, törstig eller bara kelen.
Sen är jag förstås tacksam som bara den för nätter som den som var, då hon åt vid tio, halv fyra och halv sju. Då är det lätt för mamma att tycka att nattamning inte är ett problem...
Nu sover hon igen, sen halv åtta ungefär, och vi sitter och tittar på Foyle´s War. Vi är hos svärföräldrarna, och svärmor tar hemskt gärna hand om Signe på morgonen, så vi får sovmorgnar när vi är här. Så just ikväll kan vi titta på brittisk andra världskrigs-serie till klockan elva på kvällen. Fast just nu handlar det om en dödad liten pojke, det är inte så roligt. Jag tål inte hemska historier längre, särskilt inte om barn eller gravid kvinnor råkar illa ut.
Jag läste en ledsam sak alldeles nyss, en fråga inskickad till en föräldrasida på nätet. Här är länken till sidan. Frågan är ledsam, för det verkar jobbigt att tycka att det är jobbigt att amma sin femmånaders bebis till sömns - jag tycker det verkar mysigt, jag. Men mest ledsamt är svaret. Det är så fullt av dumheter.
"Precis som du själv har kommit fram till så använder han dig som napp när du låter han somna till bröstet."
Alltså, en mamma kan inte användas som napp. En napp kan användas istället för en mamma. Och för all del, Signe har aldrig velat ligga vid bröstet utan att äta, men hon somnar gärna så. Det är mysigt och fint, tycker jag. Hon suger gärna på sin egen tumme, och skulle hon velat ha napp skulle hon fått det. Men inte istället för oss. Inte istället för mänsklig värme och närhet, inte istället för något hon hellre ville ha.
"Det finns inget 5 månads barn som behöver äta på natten, men många vill, om amningen går snabbt är det ok att bara ta upp han en gång och amma för att sedan få han att somna om snabbt igen."
Vi diskuterade det, jag och AB, och kom fram till att det beror ju på vad man menar med behöver. Förmodligen är det få friska barn som dör om de inte får äta på natten. Men var lägger man gränsen? Är inte ett bra tecken på att barnet behöver äta på natten att det vaknar och är hungrigt?
Jag får lite ont i magen av att läsa både frågan och svaret, och jag får ont i magen av tanken på att jag inte kommer att vara hemma hela dagarna när Signe är fem månader. Jag vill alltid finnas till hands när Signe behöver mig. Jag vill alltid finnas där för att ge henne det hon vill ha och behöver. Och jag hoppas att hon kommer att fortsätta somna vid mitt bröst, och amma när hon vill och har lust, länge till. Alldeles oavsett om hon vill för att hon är hungrig, törstig eller bara kelen.
Sen är jag förstås tacksam som bara den för nätter som den som var, då hon åt vid tio, halv fyra och halv sju. Då är det lätt för mamma att tycka att nattamning inte är ett problem...
Framtidsoro
Jag har börjat noja över att börja skolan igen. Plötsligt är det mindre tid kvar än Signe har levat - nu är hon tre månader, och om två månader börjar jag skolan. Först fem veckors vanlig kurs, men sen resten av terminen är det praktik.
Det finns en massa bra argument för att göra så här, det främsta ekonomiskt - jag har inga studielån kvar, och vi kommer inte ha en vettig ekonomi förrän jag får min examen och ett jobb. Så ju snabbare jag går tillbaka, desto snabbare kan vi få det bättre. Vi kan inte klara oss på ABs föräldrapenning och våra sparpengar alla fyra sådär jättelänge.
Sen vill ju jag ha min examen också, av personliga skäl, och jag tycker skolan är rolig. Men just nu. Just nu skär det i hjärtat.
Jag vill inte alls vara någon annanstans än med Signe. Om det inte var så oekonomiskt för oss skulle jag gärna vara hemma mycket mycket längre. Mest är jag rädd att det ska gå ut över amningen - plötsligt har jag börjat se varje amningstillfälle som en dyrbar skatt. Men det kanske inte är en så dum inställning, egentligen...
Fast jag tänker inte nödvändigtvis sluta amma bara för att jag börjar jobba, men det kommer ju bli körigare, i alla fall. Jag gillar att alltid finnas tillgänglig och amma ofta, det känns bra. Och det känns jättedåligt att plötsligt inte vara hemma längre. Men det är ju två månader till skolstarten, och tre till praktiken - mycket hinner hända innan dess.
Det finns en massa bra argument för att göra så här, det främsta ekonomiskt - jag har inga studielån kvar, och vi kommer inte ha en vettig ekonomi förrän jag får min examen och ett jobb. Så ju snabbare jag går tillbaka, desto snabbare kan vi få det bättre. Vi kan inte klara oss på ABs föräldrapenning och våra sparpengar alla fyra sådär jättelänge.
Sen vill ju jag ha min examen också, av personliga skäl, och jag tycker skolan är rolig. Men just nu. Just nu skär det i hjärtat.
Jag vill inte alls vara någon annanstans än med Signe. Om det inte var så oekonomiskt för oss skulle jag gärna vara hemma mycket mycket längre. Mest är jag rädd att det ska gå ut över amningen - plötsligt har jag börjat se varje amningstillfälle som en dyrbar skatt. Men det kanske inte är en så dum inställning, egentligen...
Fast jag tänker inte nödvändigtvis sluta amma bara för att jag börjar jobba, men det kommer ju bli körigare, i alla fall. Jag gillar att alltid finnas tillgänglig och amma ofta, det känns bra. Och det känns jättedåligt att plötsligt inte vara hemma längre. Men det är ju två månader till skolstarten, och tre till praktiken - mycket hinner hända innan dess.
fredag 20 november 2009
"Hon skriker väl när hon blir hungrig..."
...sade min svärfar idag, när jag ville ta Signe för att kolla om hon ville amma. Och jo, det gör hon säkert. Men grejen var den att hon hade sovit en stund, vaknat och suttit några minuter i svärmors knä, och började se lite besvärad och bekymrad ut.
Jag tog henne ändå, och hon ville både kissa och äta.
Det är klart att man kan vänta tills ungen skriker. Men då får vi ju för det första en stund med tjurig och ledsen unge, innan hon börjar gallskrika, och för det andra lär hon sig att om någon ska lyssna på en är det bäst att man börjar med att skrika i ordenligt. Och det känns ju lite jobbigt och onödigt.
Så jag tror jag skippar det där med att vänta tills hon skriker, och lyssnar strax innan. Det känns artigare, måste jag säga.
Signe fyller tre månader idag. Hurra hurra! För att fira åt vi tårta till kaffet, och har bestämt oss för att på prov sluta med minifom i tre dar. I bästa fall är koliken helt borta nu. Hoppas.
Jag tog henne ändå, och hon ville både kissa och äta.
Det är klart att man kan vänta tills ungen skriker. Men då får vi ju för det första en stund med tjurig och ledsen unge, innan hon börjar gallskrika, och för det andra lär hon sig att om någon ska lyssna på en är det bäst att man börjar med att skrika i ordenligt. Och det känns ju lite jobbigt och onödigt.
Så jag tror jag skippar det där med att vänta tills hon skriker, och lyssnar strax innan. Det känns artigare, måste jag säga.
Signe fyller tre månader idag. Hurra hurra! För att fira åt vi tårta till kaffet, och har bestämt oss för att på prov sluta med minifom i tre dar. I bästa fall är koliken helt borta nu. Hoppas.
onsdag 18 november 2009
Öppna förskolan
Vi var på öppna förskolan i Svenska kyrkans regi idag, bebiscafé var det, för barn 0-10 mån. Jag har aldrig i mitt liv sett så mycket bebisar på en och samma gång. Nånstans mellan trettio och femtio ungar var med på sångstunden, som till min stora förvåning var urkul.
Jag var lite lätt skeptisk innan jag gick dit, med tanken att mammor som sitter i en ring och tittar på sina bebisar - hur kul kan det vara? Men det var skitkul, och den stora förvåningen var att det tyckte Signe också. Hon hade den goda timingen att sova till en stund innan vi åkte, så att hon lagom åt och sen drog vi. Sen var hon glad, vaken och otroligt koncentrerat uppmärksam i två timmar, varefter hon utan ett pip helt enkelt somnade i min famn mitt under "blinka lilla stjärna", på slutet av sångstunden. Det var rätt häftigt, att plötsligt inse att det lilla knytet i min famn med ens var alldeles avslappnat och djupt insomnat. Då stoppade jag henne händigt i sjalen, där hon sov nöjt under fikat.
Hon var vaken och glad en liten stund hemma, men nu sover hon djupt, och jag misstänker att hon tänker fortsätta med det en stund till. Jag är rätt sliten jag med, faktiskt. Imorgon är det helg! AB är hemma, och vi drar till svärföräldrarna. Ledighet! Hurra!
Jag var lite lätt skeptisk innan jag gick dit, med tanken att mammor som sitter i en ring och tittar på sina bebisar - hur kul kan det vara? Men det var skitkul, och den stora förvåningen var att det tyckte Signe också. Hon hade den goda timingen att sova till en stund innan vi åkte, så att hon lagom åt och sen drog vi. Sen var hon glad, vaken och otroligt koncentrerat uppmärksam i två timmar, varefter hon utan ett pip helt enkelt somnade i min famn mitt under "blinka lilla stjärna", på slutet av sångstunden. Det var rätt häftigt, att plötsligt inse att det lilla knytet i min famn med ens var alldeles avslappnat och djupt insomnat. Då stoppade jag henne händigt i sjalen, där hon sov nöjt under fikat.
Hon var vaken och glad en liten stund hemma, men nu sover hon djupt, och jag misstänker att hon tänker fortsätta med det en stund till. Jag är rätt sliten jag med, faktiskt. Imorgon är det helg! AB är hemma, och vi drar till svärföräldrarna. Ledighet! Hurra!
My preciousssss.....
Jag har blivit svartsjuk. Jag är överhuvudtaget inte särskilt svartsjuk av mig, och tycker det är både lite intressant och lite besvärande att det dyker upp sådana känslor. Men nu är det så; när mina föräldrar varit här i veckan och velat hålla Signe, har jag cirklat som en hök runt dem, och tagit tillbaka henne vid minsta pip. Och jag har blivit så glad, så glad när jag fått tillbaka henne, den lilla varma kroppen mot min, den lilla pussvänliga uppnäsan mot min kind. Jag vill inte vara av med henne mer än nödvändigt, helt enkelt.
För bara några veckor sedan var det en helt annan sak. Jag bar henne, höll henne och hade henne på mig nånstans kring tjugo timmar om dygnet, så om någon annan kom och ville hålla utstötte jag en lättad suck, sträckte på mig och gick och gjorde något annat. Men nu vill jag knappt släppa henne.
Fast det hör ju till saken att för några veckor sedan satt hon lika gärna hos vem som helst, som hade varma armar och hjärtslag. Den senaste veckan har hon tittat på främlingar med ett misstänksamt ansiktsuttryck, skrynklat ihop ansiktet och börjat stortjuta. Så jo, så länge hon var nöjd i sin mormors famn fick hon gärna sitta där, även för mig. Men när hon börjar gnöla vill jag ha henne.
Det är som om det vaknat en känsla av expertis inom mig. "Jag vet" tänker jag, "jag kan. Jag vet precis hur hon vill bli hållen, hur hon vill bli gungad, vad hon vill just nu. Gör inte så där - gör såhär! Exakt såhär, såhär som bara jag kan..." Och sen tar jag tillbaka henne och gör det jag tror hon vill, och hon tystnar och sätter tummen i munnen och betraktar lugnt omvärlden från mammas famn.
Det är nog helt okej att jag tänker och känner så. Det är nog rentav bättre än okej, till och med jättebra. Signe är min, och jag förstår mig på henne och vet vad hon vill ha. Det låter faktiskt precis som det ska vara, med tanke på att hon är min dotter.
Jag tror att det kanske är så att vi inte längre behöver lika mycket hjälp, AB och jag. Att vi klarar av det här mammaköret rätt bra själva bara vi två och att kavalleriet, i form av mormödrar och morfäder, kan få skritta hem igen efter väl förrättat värv. Jag tror att jag ska skippa att ha dåligt samvete och känna mig dum när jag vill ha tillbaka min dotter och ta hand om henne på det sätt jag finner bäst, även om det är en kompetent morförälder som har henne. För hon är ju faktiskt vår.
Det är fortfarande jättebra och viktigt att de vill träffa henne. Och jag hoppas att de allihop kommer vara i hennes liv aktivt och mycket, nu och framöver. Men om hon är ledsen och jag är där och vet hur hon vill bli tröstad - då tänker jag göra det. Och försöka skippa det dåliga samvetet. Det där med att man måste dela med sig gäller nog mer godis och leksaker än ens dotter.
För bara några veckor sedan var det en helt annan sak. Jag bar henne, höll henne och hade henne på mig nånstans kring tjugo timmar om dygnet, så om någon annan kom och ville hålla utstötte jag en lättad suck, sträckte på mig och gick och gjorde något annat. Men nu vill jag knappt släppa henne.
Fast det hör ju till saken att för några veckor sedan satt hon lika gärna hos vem som helst, som hade varma armar och hjärtslag. Den senaste veckan har hon tittat på främlingar med ett misstänksamt ansiktsuttryck, skrynklat ihop ansiktet och börjat stortjuta. Så jo, så länge hon var nöjd i sin mormors famn fick hon gärna sitta där, även för mig. Men när hon börjar gnöla vill jag ha henne.
Det är som om det vaknat en känsla av expertis inom mig. "Jag vet" tänker jag, "jag kan. Jag vet precis hur hon vill bli hållen, hur hon vill bli gungad, vad hon vill just nu. Gör inte så där - gör såhär! Exakt såhär, såhär som bara jag kan..." Och sen tar jag tillbaka henne och gör det jag tror hon vill, och hon tystnar och sätter tummen i munnen och betraktar lugnt omvärlden från mammas famn.
Det är nog helt okej att jag tänker och känner så. Det är nog rentav bättre än okej, till och med jättebra. Signe är min, och jag förstår mig på henne och vet vad hon vill ha. Det låter faktiskt precis som det ska vara, med tanke på att hon är min dotter.
Jag tror att det kanske är så att vi inte längre behöver lika mycket hjälp, AB och jag. Att vi klarar av det här mammaköret rätt bra själva bara vi två och att kavalleriet, i form av mormödrar och morfäder, kan få skritta hem igen efter väl förrättat värv. Jag tror att jag ska skippa att ha dåligt samvete och känna mig dum när jag vill ha tillbaka min dotter och ta hand om henne på det sätt jag finner bäst, även om det är en kompetent morförälder som har henne. För hon är ju faktiskt vår.
Det är fortfarande jättebra och viktigt att de vill träffa henne. Och jag hoppas att de allihop kommer vara i hennes liv aktivt och mycket, nu och framöver. Men om hon är ledsen och jag är där och vet hur hon vill bli tröstad - då tänker jag göra det. Och försöka skippa det dåliga samvetet. Det där med att man måste dela med sig gäller nog mer godis och leksaker än ens dotter.
tisdag 17 november 2009
Sömn
Nu sover hon vidare om hon somnat in ordentligt i famnen även om man lägger ner henne. Hon har somnat ensam kanske två gånger i sitt liv, båda gångerna till vår stora förvåning. Som regel blir hon gnölig och gnällig precis innan hon vill sova, och just nu verkar hon föredra att sitta i vänster armveck medan mamma gungar i fåtöljen och hon själv suger intensivt på tummen. När ögonen är slutna, tummen har fallit ur munnen, och den lilla varma kroppen är alldeles slapp, är det tryggt att lägga ner henne. På dagtid är det oftast i spjälsängen i vardagsrummet, och helst ska den vara uppvärmd av en lagom varm vetekudde. När jag lägger ner henne spänns hela kroppen, hon gnyr en gång, och sen slappnar hon av och sover vidare, nån halvtimme eller kanske fyrtio minuter. Hon verkar sova nånstans mellan tre och fem gånger per dag, för ögonblicket.
På kvällarna somnar hon nånstans mellan åtta och elva, och när hon vaknar på natten ammar jag henne och lägger sedan ner henne direkt igen utan några större åthävor. Ofta har hon knappt vaknat, jag tror hon äter i sömnen. Den senaste veckan har hon sovit i babybayen redan från början, och vill oftast inte äta första nattamålet förrän efter vi gått och lagt oss, så det funkar bra. Vi har fått någon timme tillsammans utan henne nästan varje kväll, och det är guld värt. Vi har fortfarande en madrass utlagd på golvet i vardagsrummet varje kväll, men det säger ju någonting att vi nästan glömde bort den i går kväll. AB jobbar ju nu, så några nätter, men inte alla, har hon tassat ut till madrassen framåt morgontimmarna, då lillan ätit ofta eller varit allför gnölig i sömnen. Men annars sover vi alla tillsammans igen, och det känns jättebra. Det var otroligt jobbigt att inte få somna på ABs arm, som jag vill få somna.
(Jag ska komma ihåg det om det någonsin blir aktuellt att försöka få Signe att somna ensam eller inte sova nära oss - jag vill ju somna med den jag älskar och söker tröst hos. Varför skulle hon inte få göra likadant?)
Det är så häftigt att se att hon har en dygnsrytm. Efter sju är hon sur och trött, oavsett när hon sedan somnar, och vid halv nio väcker hon mig med bubblande ljud och jag får ett stort, soligt morgonleende. På natten vaknar hon knappt, och somnar om av sig självt efter amning, på kudden bredvid min. Jag finns ju där, och skulle lyfta upp henne om det behövdes, men det gör det nästan aldrig. Hon gnyr lite, bökar runt, hittar tummen, och sen sover hon.
Hon ammar såklart rätt ofta på nätterna. Det är inte helt ovanligt att hon har ett långt första sovpass, särskilt om hon åt tätt inpå när hon somnade, då kan det dröja till efter midnatt, några gånger så långt som till tre, innan hon äter nästa gång. Men efter det brukar det vara varannan timme hela efternatten. Jag hasar upp mig mot sänggaveln när hon börjar gnöka, lägger henne till bröstet och slumrar lite i tio minuter tills hon somnat om vid bröstet, och då lägger jag ner henne, hasar ner igen och somnar om. En helt annan sak än de första två månadernas vankande av och an i vardagsrummet för att söva om henne. Nu sover jag ju faktiskt på nätterna, nätterna blir bara lite längre än vanligt - vi lägger oss vid tio, och jag stiger upp vid halv nio. På så vis blir det rätt mycket nattsömn ändå.
Och hon är så fin, så fin! Jag kan liksom inte komma över hur stolt jag är över henne. Finaste, finaste flickan!
På kvällarna somnar hon nånstans mellan åtta och elva, och när hon vaknar på natten ammar jag henne och lägger sedan ner henne direkt igen utan några större åthävor. Ofta har hon knappt vaknat, jag tror hon äter i sömnen. Den senaste veckan har hon sovit i babybayen redan från början, och vill oftast inte äta första nattamålet förrän efter vi gått och lagt oss, så det funkar bra. Vi har fått någon timme tillsammans utan henne nästan varje kväll, och det är guld värt. Vi har fortfarande en madrass utlagd på golvet i vardagsrummet varje kväll, men det säger ju någonting att vi nästan glömde bort den i går kväll. AB jobbar ju nu, så några nätter, men inte alla, har hon tassat ut till madrassen framåt morgontimmarna, då lillan ätit ofta eller varit allför gnölig i sömnen. Men annars sover vi alla tillsammans igen, och det känns jättebra. Det var otroligt jobbigt att inte få somna på ABs arm, som jag vill få somna.
(Jag ska komma ihåg det om det någonsin blir aktuellt att försöka få Signe att somna ensam eller inte sova nära oss - jag vill ju somna med den jag älskar och söker tröst hos. Varför skulle hon inte få göra likadant?)
Det är så häftigt att se att hon har en dygnsrytm. Efter sju är hon sur och trött, oavsett när hon sedan somnar, och vid halv nio väcker hon mig med bubblande ljud och jag får ett stort, soligt morgonleende. På natten vaknar hon knappt, och somnar om av sig självt efter amning, på kudden bredvid min. Jag finns ju där, och skulle lyfta upp henne om det behövdes, men det gör det nästan aldrig. Hon gnyr lite, bökar runt, hittar tummen, och sen sover hon.
Hon ammar såklart rätt ofta på nätterna. Det är inte helt ovanligt att hon har ett långt första sovpass, särskilt om hon åt tätt inpå när hon somnade, då kan det dröja till efter midnatt, några gånger så långt som till tre, innan hon äter nästa gång. Men efter det brukar det vara varannan timme hela efternatten. Jag hasar upp mig mot sänggaveln när hon börjar gnöka, lägger henne till bröstet och slumrar lite i tio minuter tills hon somnat om vid bröstet, och då lägger jag ner henne, hasar ner igen och somnar om. En helt annan sak än de första två månadernas vankande av och an i vardagsrummet för att söva om henne. Nu sover jag ju faktiskt på nätterna, nätterna blir bara lite längre än vanligt - vi lägger oss vid tio, och jag stiger upp vid halv nio. På så vis blir det rätt mycket nattsömn ändå.
Och hon är så fin, så fin! Jag kan liksom inte komma över hur stolt jag är över henne. Finaste, finaste flickan!
måndag 16 november 2009
Framtidslängtan
Jag längtar så mycket efter att Signe ska växa upp. Inte till någon särskild punkt, bara efter att få vara med när hon gör det. Att få lära känna henne, mer och mer allt eftersom. Att få höra hennes första ord. Se vilken sorts människa hon blir. Lära känna hennes vänner.
Jag kan tänka mig henne i alla möjliga åldrar, och det gör mig så lycklig och förväntansfull. Ibland, när hon gör saker, tänker vi oss hur hon kommer vara i framtiden och säger saker som "vad kul det där kommer bli när hon är två och ett halvt..." eller "jag tror hon kommer göra si och så när hon är sex". Det är bara så kul att fantisera om hur det kommer att bli.
Hur hennes rum kommer se ut. Vad hon kommer tycka om att äta. Hur hon och Vilde kommer komma överens. Vad hon kommer att gilla att göra. Jag läste på simskolans hemsida, och där kan man fortsätta gå olika kurser efter babysimmet om man vill, under hela uppväxten. Och det var så roligt att läsa om kurser för två-åringar och fantisera kring hur Signe kommer vara då, om vi kommer gå den kursen, och om allt hon kommer att kunna när hon är två.
Med ens förstår jag alla dessa föräldrar med flera barn eller med vuxna barn som säger att man ska ta vara på småbarnstiden, och som ser tillbaka med saknad. Det är väldigt lätt att springa framåt i tanken och längta efter nästa steg. Jag njuter hejdlöst över hur hon är just nu - men längtar lika hejdlöst efter att hon ska förändras.
Och hur hon än är och hur hon än blir så är hon vår lilla flicka, och jag älskar henne omåttligt.
Jag kan tänka mig henne i alla möjliga åldrar, och det gör mig så lycklig och förväntansfull. Ibland, när hon gör saker, tänker vi oss hur hon kommer vara i framtiden och säger saker som "vad kul det där kommer bli när hon är två och ett halvt..." eller "jag tror hon kommer göra si och så när hon är sex". Det är bara så kul att fantisera om hur det kommer att bli.
Hur hennes rum kommer se ut. Vad hon kommer tycka om att äta. Hur hon och Vilde kommer komma överens. Vad hon kommer att gilla att göra. Jag läste på simskolans hemsida, och där kan man fortsätta gå olika kurser efter babysimmet om man vill, under hela uppväxten. Och det var så roligt att läsa om kurser för två-åringar och fantisera kring hur Signe kommer vara då, om vi kommer gå den kursen, och om allt hon kommer att kunna när hon är två.
Med ens förstår jag alla dessa föräldrar med flera barn eller med vuxna barn som säger att man ska ta vara på småbarnstiden, och som ser tillbaka med saknad. Det är väldigt lätt att springa framåt i tanken och längta efter nästa steg. Jag njuter hejdlöst över hur hon är just nu - men längtar lika hejdlöst efter att hon ska förändras.
Och hur hon än är och hur hon än blir så är hon vår lilla flicka, och jag älskar henne omåttligt.
Korta snuttar
Nu sover Signe i spjälsängen. Hon är otroligt söt.
Min bältros verkar ha återkommit, eller i alla fall har jag ont på samma sätt på samma ställe. Denna gång började jag med mediciner i tid, men blir i gengäld alldeles slö av pillren. Eller är det av hösten?
Tredje veckan hemma själv med Signe, och det går jättebra. Fast jag har redan börjat oroa mig för skolan - det är dags att försöka fixa praktikplats. Väldigt kluven känsla - skolan är rolig, men jag vill inte lämna Signe. Synd att inte allt kan bli som man vill.
Signe tar i saker numera, igår tog hon i bordstabletten när hon satt i mitt knä vid köksbordet, och idag knögglade hon en tidning som jag läste. Det är så otroligt roligt att se. Fina, fina tjejen!
Jag har anmält oss till babysim, även om det inte är säkert att vi får plats nu direkt. Roligt roligt! Kanske mest för mamma - jag kan ju bara hoppas att Signe också gillar det. Jag tror hon är cool i vattnet.
Kan man se temperament redan hos bebisar när de snart är tre månader? Jag tror det, det känns så i alla fall. Signe blir skitförbannad när det inte blir som hon vill, eller om hon blir missförstådd. Hon vill alltid vara med oss och hos oss, hon vill inte somna och det känns som om det är av rädsla för att missa något roligt, och hon bryr sig redan om vem som håller henne och var hon är - när hon är trött pallar hon inte med nya människor eller platser. Temperamentsfull och känslig liten varelse, skulle jag vilja säga. Mamma är så stolt!
Min bältros verkar ha återkommit, eller i alla fall har jag ont på samma sätt på samma ställe. Denna gång började jag med mediciner i tid, men blir i gengäld alldeles slö av pillren. Eller är det av hösten?
Tredje veckan hemma själv med Signe, och det går jättebra. Fast jag har redan börjat oroa mig för skolan - det är dags att försöka fixa praktikplats. Väldigt kluven känsla - skolan är rolig, men jag vill inte lämna Signe. Synd att inte allt kan bli som man vill.
Signe tar i saker numera, igår tog hon i bordstabletten när hon satt i mitt knä vid köksbordet, och idag knögglade hon en tidning som jag läste. Det är så otroligt roligt att se. Fina, fina tjejen!
Jag har anmält oss till babysim, även om det inte är säkert att vi får plats nu direkt. Roligt roligt! Kanske mest för mamma - jag kan ju bara hoppas att Signe också gillar det. Jag tror hon är cool i vattnet.
Kan man se temperament redan hos bebisar när de snart är tre månader? Jag tror det, det känns så i alla fall. Signe blir skitförbannad när det inte blir som hon vill, eller om hon blir missförstådd. Hon vill alltid vara med oss och hos oss, hon vill inte somna och det känns som om det är av rädsla för att missa något roligt, och hon bryr sig redan om vem som håller henne och var hon är - när hon är trött pallar hon inte med nya människor eller platser. Temperamentsfull och känslig liten varelse, skulle jag vilja säga. Mamma är så stolt!
lördag 14 november 2009
Uppochnervända världen
En grej jag tänkt på:
Vår bebis ser inte ut som ett gosedjur.
Bärsjalen är inte istället för barnvagn.
Man kan inte använda bröstet som napp.
Att ha bebisen med ryggen mot sina knän och gunga lite, är inte att använda knäna som en babysitter.
Tvärtom, vänner, tvärtom. Utgå från originalen.
Vår bebis ser inte ut som ett gosedjur.
Bärsjalen är inte istället för barnvagn.
Man kan inte använda bröstet som napp.
Att ha bebisen med ryggen mot sina knän och gunga lite, är inte att använda knäna som en babysitter.
Tvärtom, vänner, tvärtom. Utgå från originalen.
onsdag 11 november 2009
Såhär kan en dag se ut. Typ.
10/11 -09
18.00 Mamma AB tar Signe i sjalen och går ut på hundpromenad, Signe somnar efter en kvart.
19.00 Hemma igen, vaknar och äter. Sitter sedan nöjd en stund i babysittern.
19.20 Blir badad, och verkar gilla det.
19.40 Sitter i babysittern och leker med roliga saker medan mammorna äter.
20.15 Sitter i babysittern, trött men rätt nöjd.
20.17 Lite gnällig av trötthet, får gunga i mamma Cs knä i fåtöljen.
20.18 Hittar tummen! Tystnar och gungar nöjd och sömnig i mammas knä.
21.05 Dags för tio minuters kvällsamning.
21.20 Kissade i skålen vid skötbordet.
21.50 Fortfarande trött och lite smågnölig i mammas knä, sover av och till. Mamma AB har tagit över, och försökte lägga ner Signe i spjälsängen några minuter, men då började hon gråta.
22.00 Somnar i mamma ABs famn.
22.15 Bärs till babybayen i sovrummet, och vaknar när hon läggs ner.
22.30 Somnar i babybayen bredvid mamma C med tummen i munnen. (Hurra för tummen!)
11/11 -09
00.30 Vaknar och ammar. Mamma AB lägger sig i vardagsrummet.
Nån gång mitt i natten: Vaknar och ammar, somnar om.
06.30 Vaknar och äter, kissar och bajsar i skålen och får ny blöja.
07.30 Vaknar och gnökar runt, men somnar om. Mamma AB har gått ut med hunden och går iväg till jobbet.
08.30 Vaknar och äter.
09.00 Mamma C orkar stiga upp, byter blöja, Signe bajsar i skålen.
09.05 Ligger i spjälsängen, leker med muminmobilen, är glad.
09.25 Ligger fortfarande i sängen och leker, nöjd och glad (gullunge!). Mamma C har hunnit äta frukost, bädda upp sängarna, sätta i linser och byta kläder.
09.30 Less på att vara själv, får sitta i famnen.
09.35 Får prova att sitta i babysittern.
09.37 Dög inte, får sitta och hicka i mammas knä.
09.50 Byter kissig blöja, vill inte kissa i skålen ("Såklart, dumma mamma, jag har ju just kissat. Duh!") Signe lite gnölig och gnällig.
10.10 Somnar till slut i mammas famn, efter en kvarts gnöl och gnäll. Får sova vidare i spjälsängen.
10.50 Vaknar med tummen i munnen, får minifom.
11.10 Mamma tror att Signe är hungrig. Det är hon inte. Bråkar om detta den närmaste timmen... Signe får åka sjal till tvättstugan, och är nöjd och glad så länge inte mamma envisas med det dumma bröstet. "Vill inte ha, säger jag ju!!".
11.40 Sitter av och till i babysittern och i famnen, gråter när mamma envisas med att erbjuda bröstet. Mamma gråter nästan också.
12.10 Morfar A dyker upp med lunch. Sitter i babysittern medan mamma och morfar A äter. Är nöjd och glad. Ler stort stort mot morfar.
12.55 Somnar i morfars famn, får sova vidare i spjälsängen.
13.15 Vaknar.
13.20 Är hungrig och blir ammad. Äter en lång stund, och mamma C blir lättad och glad.
13.35 Vill inte kissa. Får sitta i morfars famn.
13.55 Ville inte kissa nu heller. "Det var ett jädra tjat", tycker Signe. Är annars nöjd och glad, när ingen försöker envisas med att hon ska kissa.
14.10 Morfar har gått, ligger i babybayen och lyssnar på speldosa medan mamma dammar sovrummet. Får sitta i babysittern medan mamma dammar hallen.
14.40 Byter bajsblöja, vill inte kissa. Trött och ledsen Signe.
14.50 Somnar i mammas famn, sover vidare i spjälsängen.
15.15 Vaknar, ammas, sitter i mammas knä. Får minifom och andra droppar. Äckligt, tycker Signe.
15.45 Kissar i skålen.
16.00 Ligger i spjälsängen och leker med muminmobilen, medan mamma skriver på datorn.
18.00 Mamma AB tar Signe i sjalen och går ut på hundpromenad, Signe somnar efter en kvart.
19.00 Hemma igen, vaknar och äter. Sitter sedan nöjd en stund i babysittern.
19.20 Blir badad, och verkar gilla det.
19.40 Sitter i babysittern och leker med roliga saker medan mammorna äter.
20.15 Sitter i babysittern, trött men rätt nöjd.
20.17 Lite gnällig av trötthet, får gunga i mamma Cs knä i fåtöljen.
20.18 Hittar tummen! Tystnar och gungar nöjd och sömnig i mammas knä.
21.05 Dags för tio minuters kvällsamning.
21.20 Kissade i skålen vid skötbordet.
21.50 Fortfarande trött och lite smågnölig i mammas knä, sover av och till. Mamma AB har tagit över, och försökte lägga ner Signe i spjälsängen några minuter, men då började hon gråta.
22.00 Somnar i mamma ABs famn.
22.15 Bärs till babybayen i sovrummet, och vaknar när hon läggs ner.
22.30 Somnar i babybayen bredvid mamma C med tummen i munnen. (Hurra för tummen!)
11/11 -09
00.30 Vaknar och ammar. Mamma AB lägger sig i vardagsrummet.
Nån gång mitt i natten: Vaknar och ammar, somnar om.
06.30 Vaknar och äter, kissar och bajsar i skålen och får ny blöja.
07.30 Vaknar och gnökar runt, men somnar om. Mamma AB har gått ut med hunden och går iväg till jobbet.
08.30 Vaknar och äter.
09.00 Mamma C orkar stiga upp, byter blöja, Signe bajsar i skålen.
09.05 Ligger i spjälsängen, leker med muminmobilen, är glad.
09.25 Ligger fortfarande i sängen och leker, nöjd och glad (gullunge!). Mamma C har hunnit äta frukost, bädda upp sängarna, sätta i linser och byta kläder.
09.30 Less på att vara själv, får sitta i famnen.
09.35 Får prova att sitta i babysittern.
09.37 Dög inte, får sitta och hicka i mammas knä.
09.50 Byter kissig blöja, vill inte kissa i skålen ("Såklart, dumma mamma, jag har ju just kissat. Duh!") Signe lite gnölig och gnällig.
10.10 Somnar till slut i mammas famn, efter en kvarts gnöl och gnäll. Får sova vidare i spjälsängen.
10.50 Vaknar med tummen i munnen, får minifom.
11.10 Mamma tror att Signe är hungrig. Det är hon inte. Bråkar om detta den närmaste timmen... Signe får åka sjal till tvättstugan, och är nöjd och glad så länge inte mamma envisas med det dumma bröstet. "Vill inte ha, säger jag ju!!".
11.40 Sitter av och till i babysittern och i famnen, gråter när mamma envisas med att erbjuda bröstet. Mamma gråter nästan också.
12.10 Morfar A dyker upp med lunch. Sitter i babysittern medan mamma och morfar A äter. Är nöjd och glad. Ler stort stort mot morfar.
12.55 Somnar i morfars famn, får sova vidare i spjälsängen.
13.15 Vaknar.
13.20 Är hungrig och blir ammad. Äter en lång stund, och mamma C blir lättad och glad.
13.35 Vill inte kissa. Får sitta i morfars famn.
13.55 Ville inte kissa nu heller. "Det var ett jädra tjat", tycker Signe. Är annars nöjd och glad, när ingen försöker envisas med att hon ska kissa.
14.10 Morfar har gått, ligger i babybayen och lyssnar på speldosa medan mamma dammar sovrummet. Får sitta i babysittern medan mamma dammar hallen.
14.40 Byter bajsblöja, vill inte kissa. Trött och ledsen Signe.
14.50 Somnar i mammas famn, sover vidare i spjälsängen.
15.15 Vaknar, ammas, sitter i mammas knä. Får minifom och andra droppar. Äckligt, tycker Signe.
15.45 Kissar i skålen.
16.00 Ligger i spjälsängen och leker med muminmobilen, medan mamma skriver på datorn.
Matreflektion
Om Signe inte vill ha mat blir hon förbannad när jag trugar. Jag trugar för att det får mig att må bra när hon äter, och för att jag får för mig att jag vet bättre än hon vad hon vill ha. Men det gör jag inte. Hon är snart tre månader och kan det här med amning nu. Vill hon ha så äter hon. Att jag lägger henne till bröstet fast hon protesterar är bara dumt och stressande. Hon vet när hon är hungrig, min duktiga lilla tjej. Det blir mycket bättre om jag litar på det.
söndag 8 november 2009
Utveckling
Alltså, grejen är ju den att när Signe är sådan här så är det ju så jädra lugnt, skönt och underbart. Och nu kommer det ju att vara såhär. Inte exakt så här, så klart, men lika jädra jobbigt som de första veckorna kommer det nog aldrig bli igen (om det inte händer något jättehemskt). Även om det kommer bakslag, eller sjukdom, eller bara allmän trötthet, så kommer hon aldrig mer att vara nyfödd.
Tack och lov.
Hon är så otroligt fin, och jag är så otroligt kär i henne. Och i min fru, och vår fina lilla hund, och vår mysiga lägenhet. Jag gillar mitt liv just nu, kort sagt.
"Uuuäääööhh" säger Signe, och håller med mig, medan hon slår på den otroligt roliga leksaken som hänger i babysittern. Stora flickan som kan hålla i saker nu!
Tack och lov.
Hon är så otroligt fin, och jag är så otroligt kär i henne. Och i min fru, och vår fina lilla hund, och vår mysiga lägenhet. Jag gillar mitt liv just nu, kort sagt.
"Uuuäääööhh" säger Signe, och håller med mig, medan hon slår på den otroligt roliga leksaken som hänger i babysittern. Stora flickan som kan hålla i saker nu!
fredag 6 november 2009
Dagens outfit 6/11 -09
Coola jeans-tjejenDagens outfit är ett par riktigt coola blåjeans med fickor och påsydda märken, och en stilren vitblårandig body. Snyggtjej!
onsdag 4 november 2009
Viktiga skillnader
Det har varit mycket mycket lättare att vara ensam med Signe än vad jag trodde. Det är några stora grejer som gjort allting mycket enklare. Det första är att jag numera kan lägga ner henne i spjälsängen när hon somnat, utan att hon vaknar. Det innebär ju i praktiken tre-fyra timmar om dan som jag kan göra helt andra saker än vara med henne (duscha, dricka kaffe, vila, leka med hunden, skriva blogg...).
Den andra stora grejen är att hon numera är glad typ 90% av den vakna tiden, och ledsen 10%, istället för som tidigare - gråt och skrik 90% och glad 10%. Så istället för att känna mig frustrerad, förtvivlad och rätt kass, känner jag mig kompetent och älskad. Klart bättre.
Och så kan hon roa sig själv några minuter i taget. Det är också bra.
Nu vaknar hon.
Den andra stora grejen är att hon numera är glad typ 90% av den vakna tiden, och ledsen 10%, istället för som tidigare - gråt och skrik 90% och glad 10%. Så istället för att känna mig frustrerad, förtvivlad och rätt kass, känner jag mig kompetent och älskad. Klart bättre.
Och så kan hon roa sig själv några minuter i taget. Det är också bra.
Nu vaknar hon.
tisdag 3 november 2009
Lugna gatan, ju
Hittills (14.29) har rytmen varit att Signe vaknar hungrig, ammar, och sen vill kissa och bajsa. Sen är hon glad en liten stund, kan kanske rentav sitta lite själv, och tycker att livet är roligt. Jag får en massa hjärtevärmande leenden, rent av skrattförsök och allmänt glatt bubbel. Sen blir hon ledsen och surig, för hon börjar bli trött, och då är det väldigt kinkigt vilken sorts stimulans som är rolig. Absolut inte själv, egentligen duger bara att bli omkringburen och titta på saker i långsam takt, allt annat leder till kink och gråt.
Det håller på ungefär en halvtimme, sen kommer oundvikligen en stunds ledsen tröttgråt, tumsugning och allmänt vridande, innan hon somnar in i famnen. Det har hänt tre gånger hittills, och varje gång har jag kunnat lägga ner en tungt sovande Signe i spjälsängen, och hon har fortsatt att sova, i en timme eller så. Sen har hon vaknat hungrig, och allt har börjat om igen.
Minimalt med skrik, hyfsat förutsägbart, och långa stunder då hon sover för sig själv.
Alltså, om det är så här andras ungar har funkat förstår jag att folk inte tycker det är så jobbigt att vara ensamma hemma. Signe har bara varit sån här den senaste veckan, ungefär. Hoppas det håller i sig!
Signe sover sött
Det håller på ungefär en halvtimme, sen kommer oundvikligen en stunds ledsen tröttgråt, tumsugning och allmänt vridande, innan hon somnar in i famnen. Det har hänt tre gånger hittills, och varje gång har jag kunnat lägga ner en tungt sovande Signe i spjälsängen, och hon har fortsatt att sova, i en timme eller så. Sen har hon vaknat hungrig, och allt har börjat om igen.
Minimalt med skrik, hyfsat förutsägbart, och långa stunder då hon sover för sig själv.
Alltså, om det är så här andras ungar har funkat förstår jag att folk inte tycker det är så jobbigt att vara ensamma hemma. Signe har bara varit sån här den senaste veckan, ungefär. Hoppas det håller i sig!
Signe sover sött
måndag 2 november 2009
Lägesrapport
Första förmiddagen på egen hand... Signe har somnat och verkar köpa att sova i spjälsängen. Kanske läge för en snabb dusch?
----
Nu är lunch äten, trevlig besök hejdåat, hunden rastad, och jag börjar bli lite trött. Inte allt för mycket, men det känns lite. Önskar att skruttan hade velat sova lite till i spjälsängen denna sväng, men det ville hon inte. Sitter nu i babysittern, men blir nog snart less på det.
----
Nu är lunch äten, trevlig besök hejdåat, hunden rastad, och jag börjar bli lite trött. Inte allt för mycket, men det känns lite. Önskar att skruttan hade velat sova lite till i spjälsängen denna sväng, men det ville hon inte. Sitter nu i babysittern, men blir nog snart less på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)