Jag går ofta omkring och rättfärdigar för mig själv i mitt huvud att vi har så pass mycket hjälp eller barnvakt eller vad man ska kalla det som vi har med Signe. Hon är med min pappa två vardagar i veckan, från runt nio till tretiden på eftermiddagen, så jag har två dagar för mig själv. En av dem jobbar AB hemifrån dessutom, så då kan vi skaffa oss lite tid tillsammans bara hon och jag (bortsett från att hon såklart måste jobba också). Dessutom åker vi till ABs föräldrar rätt ofta, och ABs mamma är den enda utom oss som kan sova med Signe och ha henne på natten. Det är otroligt skönt - nätter då både jag och AB får sova, och tillsammans dessutom.
Det är rätt mycket barnvakt, jämfört med många andra. Och vi började ju involvera andra i Signes skötsel väldigt tidigt, redan vid tre veckor ungefär, då vi för första gången rent boktstavligt talat flydde till ABs föräldrar för att få hjälp. Det var då i början, när vi precis insett att Signe inte var någon särskilt enkel baby, och jag hade fått bältros. Då trodde vi fortfarande att det skulle gå över. Nu har jag börjat misstänka att det nog inte går över, i alla fall inte särskilt snabbt.
Och grejen är ju den att egentligen tycker jag inte att det är något fel med att göra som vi gör. Vi har möjligheten, och det är en himla tur för oss. Det har varit jobbigt nog ändå, det senaste året, även med avlastning. Hade vi stått helt ensamma hade vi varit ännu mer illa ute, och kanske inte rett upp situationen alls. Nu tycker vi fortfarande om varandra och vår dotter, ingen ligger inlagd, hunden lever och är oskadd och vi tänker varken skilja oss eller adoptera bort barnet. Det får räknas som framgång, vill jag hävda.
Vi har aldrig lämnat Signe till någon hon inte litar på, och hon verkar alltid nöjd och glad när vi kommer hem igen, även om hon ibland protesterar lite kort när någon av oss går. Fast det gör hon ibland även om hon sitter i famnen hos en av oss mammor om den andra mamman går - det är liksom inte förtvivlade "lämna mig inte!"-skrik, mer "nej vad tråkigt"-gnöl. Det låter helt olika, vi har hört båda sorter.
Jag tror inte hon mår dåligt av att ha mer än en eller två anknytningspersoner - nu får vi väl säga att hon har fyra. Mig, AB, ABs mamma och min pappa. Min mamma är nog mer på nivån "bra kompis", liksom ABs pappa, och så har vi goda vänner hon tycker är trevliga och roliga men inte direkt knutit an till. Men vi fyra är hennes inre cirkel, och jag tror vi är rätt utbytbara mot varandra, eller i alla fall att vi då och då byter plats på mest-poppis-listan. Så jag tror ju faktiskt inte, egentligen, att det är något problem för henne.
Men.
Det är uppenbarligen ett problem för mig.
Länge trodde jag att det bara handlade om dåligt samvete, och min bild av mig själv och vem jag vill vara som mamma. Och jag hade helt klart idealet att jag skulle vara med mitt barn hela tiden. Sen visade det sig att det inte funkade, och det gjorde givetvis ont. Men det är egentligen inte min krackelerade självbild som är det största problemet. Jag har insett att det är två helt andra saker som stör mig.
Det ena är att jag ju älskar henne. Hon är min bebis. Jag vill vara med henne dygnet runt. Det är inte det att jag tycker att jag borde (fast det tycker jag väl kanske också), det är det att jag vill. Hon är den sötaste, roligaste, mysigaste och härligaste lilla unge jag vet, och jag vill vara med henne jämt. Men jag orkar inte, och det gör ont. Min kapacitet räcker inte till. Om jag är med henne jämt blir jag trött och less och sur och till slut elak. För att kunna fungera måste jag få sova då och då, och få tänka en tanke till slut. Och jag måste få vara med AB, ifred, utan att riskera att bli avbruten när som helst. För det är också behov jag har, och de är dessvärre inte kompatibla med att vara med Signe. Jag trodde aldrig att det skulle vara en sån motsättning, men mycket av det jag behöver för att fungera som människa är inte möjligt för mig att få när Signe är med. Det är ledsamt, och lite överraskande, men det gör det inte mindre sant.
Så det är det ena. Jag saknar henne, helt enkelt, och jag sörjer över att jag inte kan vara med henne jämt och fortfarande fungera. Det är som att gå hem från en fest tidigt, inte för att man vill eller för att man har tråkigt, utan för att man måste sova för att orka med dagen efter. Signe är den roligaste festen jag någonsin varit med om - men jag måste fortfarande lägga mig i rimlig tid.
Det andra är att det är jobbigt att vara beroende av andra, utanför vår lilla familj. Människor man behöver hjälp av får oundvikligen makt över ens liv, och bara vetskapen att vi skulle klara oss väldigt dåligt utan denna hjälp är jobbig. Jag skulle önska att det var mer upp till oss, att Signe kunde vara med sina morföräldrar för att det är roligt och för att de vill det. Inte för att vi behöver det för att kunna fixa vår vardag. Vi är i beroendeställning, och det är påfrestande.
Men det är väl så att vara människa. Vi är beroende av varandra. Det är nog något både vi och de får leva med även framöver, och jag tror att fördelarna uppväger nackdelarna.
Och så snart Signe börjar sova på nätterna kommer situationen helt ändras, och då tror jag att vi kommer känna oss mycket mindre beroende och mycket tryggare. Jag ser fram emot det!
tisdag 28 september 2010
torsdag 23 september 2010
Sömnlöshet - som ett hus utan tak
Det känns som om Signe fortfarande sover som en tvåmånaders med kolik... Hon vaknar varannan timme och är bökig att söva om. Varannan timme. Och hon är 13 månader nu. Jag börjar bli så less så less.
Allt annat funkar rätt bra för tillfället, ärligt talat så är hon världens goaste och mysigaste unge. Men får man inte sova är det svårt att uppskatta allt annat som är bra. Igårkväll jämförde jag det med att ha ett hus utan tak. Det spelar liksom ingen roll hur mycket badkar, golvvärme och snygga tapeter man har om man inte har ett tak. Då regnar det ändå in och allt bli förstört. Och vårt liv känns helt kontrollerat av att vi inte får sova.
Vi tar varannan natt, men det räcker liksom inte att få sova hälften så mycket som man skulle vilja. Och när jag har Signe (jag vet av förklarliga skäl väldigt lite om hur hon är med AB) så ammar hon länge länge varje natt, och med tänder och allmän trötthet så blir det rätt smärtsamt.
Jag skulle inte alls ha något emot att samsova med Signe. Det är bara det att hon inte samsover. Hon sam-kryper, sam-ammar, sam-skriker, sam-sparkar och sam-bökar. Kort sagt, hon gör allt utom just sover. Och då gör jag också det.
I november har vi BVC tid. Har ingenting ändrats tills dess, och det tror jag uppriktigt inte, ska jag fråga om det finns något vi kan göra, om vi kan få hjälp på något sätt. Med största sannolikhet kommer de säga "det är helt normalt, det går över" och så får vi fortsätta klara oss själva. Men jag tänker i alla fall fråga.
Om hon bara kunde sova på nätterna. Snälla?
Allt annat funkar rätt bra för tillfället, ärligt talat så är hon världens goaste och mysigaste unge. Men får man inte sova är det svårt att uppskatta allt annat som är bra. Igårkväll jämförde jag det med att ha ett hus utan tak. Det spelar liksom ingen roll hur mycket badkar, golvvärme och snygga tapeter man har om man inte har ett tak. Då regnar det ändå in och allt bli förstört. Och vårt liv känns helt kontrollerat av att vi inte får sova.
Vi tar varannan natt, men det räcker liksom inte att få sova hälften så mycket som man skulle vilja. Och när jag har Signe (jag vet av förklarliga skäl väldigt lite om hur hon är med AB) så ammar hon länge länge varje natt, och med tänder och allmän trötthet så blir det rätt smärtsamt.
Jag skulle inte alls ha något emot att samsova med Signe. Det är bara det att hon inte samsover. Hon sam-kryper, sam-ammar, sam-skriker, sam-sparkar och sam-bökar. Kort sagt, hon gör allt utom just sover. Och då gör jag också det.
I november har vi BVC tid. Har ingenting ändrats tills dess, och det tror jag uppriktigt inte, ska jag fråga om det finns något vi kan göra, om vi kan få hjälp på något sätt. Med största sannolikhet kommer de säga "det är helt normalt, det går över" och så får vi fortsätta klara oss själva. Men jag tänker i alla fall fråga.
Om hon bara kunde sova på nätterna. Snälla?
måndag 20 september 2010
Valresultat och bra blogg
Alliansen fortsätter regera. SD kom in i riksdagen. KD sitter kvar i regeringsställning. Jag är ledsen och arg och besviken. Vad tänker folk med, egentligen?
Idag är en tråkig dag.
----
En helt annan sak är att jag hittat en bra blogg jag vill sprida vidare, en mamma som skriver om sina barn med autism.
M som i underbar
Idag är en tråkig dag.
----
En helt annan sak är att jag hittat en bra blogg jag vill sprida vidare, en mamma som skriver om sina barn med autism.
M som i underbar
onsdag 15 september 2010
"Andra barnet blir ju alltid lättare..."
Det känns som om vi fått höra tusen gånger det senaste året att "ja men det blir ju alltid lättare sen med andra barnet!". Förmodligen för att min mamma sagt det ett par (tusen?) gånger, sen har väl nån mer sagt det och så har jag läst det på något nätforum, och till slut känns det som en kör av människor runt om mig skanderar det.
Sanningen att andra barnet är så mycket lättare att ha att göra med, inte för att man själv inte behöver köpa åttahundra prylar man inte visste att man behövde, lära sig hur man håller ett litet ostabilt knyte och läsa in en massa konstiga fakta som man inte visste innan, utan för att barnet på något sätt är lugnare och snällare och mindre krävande. Och, förstås, att de är så för att första barnet är bortskämt av sina ängsliga förstagångsföräldrar.
Logiken verkar vara: det andra barnet hinner man inte svara på lika bra som det första, det får inte lika mycket uppmärksamhet och saker anpassas inte lika mycket efter dess behov. Då lär det sig att inte säga till så mycket, och blir lättare att hantera - det sover själv och blir mindre lättstört, och äter inte lika ofta och vad det nu kan vara.
Och det ses då som en _bra_ sak, och sägs på ett tillrättavisande sätt för att visa att det där jobbiga första barnet bara är bortklemat, och om man hade gjort likadant med det, dvs inte lyssnat och inte anpassat sig, så hade man haft en mycket lättare tillvaro. Så borde man ju ha gjort, skrattar trebarnsmamman, och skakar lite på huvudet åt sin egen och andras dumhet.
För det kan ju inte vara så att de efterföljande barnen vet att de inte kommer att bli lyssnade på och sedda, och därför resignerar i inlärd hjälplöshet?
Egentligen har jag ju två invändningar mot det där resonemanget. Det ena är att jag inte tror att det är sant. Tillsammans med alla som säger "andra barnet blir ju lättare" finns de som vittnar om motsatsen. Man kan läsa Annika Lantz bok "9 och 1/2 månad" till exempel, eller en bok jag läser just nu med den något fåniga titeln "12 tips för ett skönare mamaliv", som båda beskriver upplevelsen av att ha ett första barn som är sådär normalt lättskött, och sen få en tvåa som inte gör något annat än vrålar och är apförbannad. Eller så kan man fråga min mamma, vars kompis från småbarnsåren i ett trängt läge erkände att hade hon fått sitt andra barn först "så hade det inte blivit några fler".
Det är helt enkelt inte sant att andra barnet alltid är lättare. Det är säkert sant att av flera syskon så var några enklare att ta hand om som spädbarn medan några var mer besvärliga. Ibland kommer de relativt sett besvärligare först, och då drar man fram den där devisen om att "andra barnet blir enklare". Och ibland kommer det relativt sett lättare barnet först, och då pratar man om "tvåbarnschocken...". Så det är min ena invändning - jag tror hela resonemanget är skitsnack.
Min andra invändning är att även om det vore sant så är väl inte det en bra grej, heller. Det är väl inte bra att spädbarn får lära sig att det inte är någon idé att säga till? Det är väl inte bra att stressen och pressen att ha flera barn att ta hand om gör att man inte gör det som är ultimat för just det enskilda barnet? Det är inte en strategi - det är resursbrist.
Det skulle inte störa mig så mycket om det sades med någon slags ödmjukhet, med en känsla av att "ja, det är ju inte det bästa, men med lilla Secunda här har jag varit tvungen att inte alltid komma direkt hon piper, och ibland har hon varit tvungena att somna för sig själv istället för i min famn - det är ju tur att spädbarn ändå är så tåliga och klarar av att anpassa sig till sånt, fast det inte är det bästa för dem...".
Men det är inte så det sägs. Det sägs som att "Vad dum jag var som gjorde som Primus ville hela tiden, jag borde gjort med honom som jag gjort med Secunda, det funkar jättebra att inte lyssna direkt, då lär de sig vänta. Det är så skönt, det är så mycket lättare med andra barnet nu när man inte är så nojig längre...". Så att en brist i tid och uppmärksamhet och följsamhet framhålls som en fördel, och ett lyssnande och inkännande sätt mot sitt spädbarn beskrivs som en svaghet.
Och så att vi som slet som djur för att få vår lilla bebis att må bra får skylla oss själva som inte visste bättre. För det var ju inte en medveten strategi grundad i både kunskap och magkänsla - det var bara en förstagångsförälders överdrivna nojjor. Eller som min mamma sade om att Signe inte kunde läggas ner i vagnen första månaderna: "Det hade ni ju kunnat vänja henne vid!". Det hade vi säkert. Men till vilket pris?
Sanningen att andra barnet är så mycket lättare att ha att göra med, inte för att man själv inte behöver köpa åttahundra prylar man inte visste att man behövde, lära sig hur man håller ett litet ostabilt knyte och läsa in en massa konstiga fakta som man inte visste innan, utan för att barnet på något sätt är lugnare och snällare och mindre krävande. Och, förstås, att de är så för att första barnet är bortskämt av sina ängsliga förstagångsföräldrar.
Logiken verkar vara: det andra barnet hinner man inte svara på lika bra som det första, det får inte lika mycket uppmärksamhet och saker anpassas inte lika mycket efter dess behov. Då lär det sig att inte säga till så mycket, och blir lättare att hantera - det sover själv och blir mindre lättstört, och äter inte lika ofta och vad det nu kan vara.
Och det ses då som en _bra_ sak, och sägs på ett tillrättavisande sätt för att visa att det där jobbiga första barnet bara är bortklemat, och om man hade gjort likadant med det, dvs inte lyssnat och inte anpassat sig, så hade man haft en mycket lättare tillvaro. Så borde man ju ha gjort, skrattar trebarnsmamman, och skakar lite på huvudet åt sin egen och andras dumhet.
För det kan ju inte vara så att de efterföljande barnen vet att de inte kommer att bli lyssnade på och sedda, och därför resignerar i inlärd hjälplöshet?
Egentligen har jag ju två invändningar mot det där resonemanget. Det ena är att jag inte tror att det är sant. Tillsammans med alla som säger "andra barnet blir ju lättare" finns de som vittnar om motsatsen. Man kan läsa Annika Lantz bok "9 och 1/2 månad" till exempel, eller en bok jag läser just nu med den något fåniga titeln "12 tips för ett skönare mamaliv", som båda beskriver upplevelsen av att ha ett första barn som är sådär normalt lättskött, och sen få en tvåa som inte gör något annat än vrålar och är apförbannad. Eller så kan man fråga min mamma, vars kompis från småbarnsåren i ett trängt läge erkände att hade hon fått sitt andra barn först "så hade det inte blivit några fler".
Det är helt enkelt inte sant att andra barnet alltid är lättare. Det är säkert sant att av flera syskon så var några enklare att ta hand om som spädbarn medan några var mer besvärliga. Ibland kommer de relativt sett besvärligare först, och då drar man fram den där devisen om att "andra barnet blir enklare". Och ibland kommer det relativt sett lättare barnet först, och då pratar man om "tvåbarnschocken...". Så det är min ena invändning - jag tror hela resonemanget är skitsnack.
Min andra invändning är att även om det vore sant så är väl inte det en bra grej, heller. Det är väl inte bra att spädbarn får lära sig att det inte är någon idé att säga till? Det är väl inte bra att stressen och pressen att ha flera barn att ta hand om gör att man inte gör det som är ultimat för just det enskilda barnet? Det är inte en strategi - det är resursbrist.
Det skulle inte störa mig så mycket om det sades med någon slags ödmjukhet, med en känsla av att "ja, det är ju inte det bästa, men med lilla Secunda här har jag varit tvungen att inte alltid komma direkt hon piper, och ibland har hon varit tvungena att somna för sig själv istället för i min famn - det är ju tur att spädbarn ändå är så tåliga och klarar av att anpassa sig till sånt, fast det inte är det bästa för dem...".
Men det är inte så det sägs. Det sägs som att "Vad dum jag var som gjorde som Primus ville hela tiden, jag borde gjort med honom som jag gjort med Secunda, det funkar jättebra att inte lyssna direkt, då lär de sig vänta. Det är så skönt, det är så mycket lättare med andra barnet nu när man inte är så nojig längre...". Så att en brist i tid och uppmärksamhet och följsamhet framhålls som en fördel, och ett lyssnande och inkännande sätt mot sitt spädbarn beskrivs som en svaghet.
Och så att vi som slet som djur för att få vår lilla bebis att må bra får skylla oss själva som inte visste bättre. För det var ju inte en medveten strategi grundad i både kunskap och magkänsla - det var bara en förstagångsförälders överdrivna nojjor. Eller som min mamma sade om att Signe inte kunde läggas ner i vagnen första månaderna: "Det hade ni ju kunnat vänja henne vid!". Det hade vi säkert. Men till vilket pris?
tisdag 14 september 2010
Det här med relationer...
Jag tror att relationer är ett arbete. Jag tror att man får tillbaka det man ger. Jag tror att ibland är det allra svårast att vara snäll mot de man älskar mest, men att det också är det allra viktigaste.
Att mitt i stress och otillräcklighet och ångest och smuts och kladd och sömnbrist fortfarande vara respektfull och omtänksam och hyfsad. Att komma ihåg att den andra är en annan människa, med andra tankar och andra kunskaper och synsätt, och att man faktiskt måste prata med varandra, inte bara anta saker. Att även om vi är i samma sits och försöker klara av samma vardag så måste vi fortfarande samtala och planera och lägga energi och arbete på att få vår egen relation att funka.
Jag tror att det är vad som krävs för att det ska fungera. Och sanningen att säga har både jag och AB varit rätt urusla på många av de här sakerna det senaste året. För lidande förädlar inte själen. Lidande gör människor griniga och elaka och snåla. Att inte få sova gör en vansinnig. Att aldrig veta när man kommer att få sova gör en mer vansinnig. Stress och kaos och maktlöshet har gjort oss arga och ledsna och besvikna och frustrerade, och vi har tagit ut det på varandra. På oss själva också, men mycket på varandra.
Jag vet många som tillsynes liknöjt rycker på axlarna åt bristen på samliv och säger saker som att "nej, tid tillsammans har vi ju inte, men det kommer väl sen, när barnen är större". Men för oss funkar det inte så. För mig funkar det inte så. Jag kan inte vänta. Jag kan inte leva om inte mitt äktenskap fungerar, lika lite som jag skulle kunna leva utan mina ben. Om jag blev förlamad från midjan och neråt skulle jag inte rycka på axlarna och säga "nej men, det blir ju så när man får småbarn, vi får se sen när barnen är större om jag kan få benen att funka då...".
Och ändå känns det som om det är vad som förväntas av en. Vi har ärligt talat mötts av otroligt lite förståelse för vårt behov av tid tillsammans. Vi har fått massor av hjälp, men om vi hänvisar till att det är för att vi måste få lösa saker med varandra så möts vi av höjda ögonbryn och halvspydiga kommentarer. Men även om ingen annan verkar prioritera som vi, så tror jag att vi gör rätt. För oss är vår relation den enskilt viktigaste faktorn för om vårt liv fungerar eller ej. Om det blir snett mellan oss, (och gudars vad det blivit snett mellan oss av och till det senaste året) då blir allt snett. Då funkar vi inte, på något som helst plan. Men lyckas vi stötta varandra och finnas där för varandra och få en chans att synka oss, då fixar vi vad som helst. Då är vi mer än dubbelt så bra som vi är ensamma.
Jag känner mig lite ensam i det ibland. Ensam bland småbarnsmammor som fokuserar helt på barnen och förvirrat ser sig omkring när man frågar om partnern. Och ensam bland den andra varianten som myser tillsammans hela familjen och inte verkar ha några problem med någonting, allra minst relationer. Vi fastnar nånstans i mitten - inte beredda att ge upp, men inte i någon lätt situation heller.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var nio år. När jag gifte mig och valde att skaffa barn var det med förutsättningen att jag aldrig aldrig vill utsätta barn för en skilsmässa. Men att leva ihop för barnens skull är inte heller ett alternativ. Det enda okej alternativet som jag ser det, för mig, är att vi som valt att skaffa barn tillsammans ska få vår relation att funka. Vi ska göra det som krävs för att komma ihåg varför vi gifte oss till att börja med. Vi ska investera i oss själva och i varandra så att vi är lyckliga och mår bra tillsammans, och aldrig behöver fundera på om det är bättre för barnen att leva med skiljda föräldrar eller med olyckliga...
Det finns nog någon magisk ingrediens med när man träffar sin själsfrände och blir kär och förälskad. Den biten tror jag inte man kan vara förnuftig kring, där räcker det inte med att ha bestämt sig eller anstränga sig tillräckligt hårt. Det är nog tvärtom kontraproduktivt. Men sen. Nu. Tre år efter bröllopet. Då tror jag det handlar mindre om magi, och mer om att ha bestämt sig. Mer om hur man prioriterar och vad man väljer att göra. Mer om att faktiskt ta sig tid och anstränga sig, och mindre om magi och slump.
Jag är så otroligt glad att det faktiskt fungerar. Att det hjälper. Att tid tillsammans och fokus på att bemöta varandra med hyfs och respekt, att gnälla mindre och berömma mer, att det funkar. Att vi mår bättre och tycker mer om varandra. Det är klart att vi älskar varandra, och att vi älskat varandra oerhört mycket hela det här svåra året. Men kärlek kan skymmas av massor med skräp, och att man älskar någon är inte detsamma som att man funkar ihop eller mår bra av varandra. Så jag är så glad att vi faktiskt både funkar ihop och mår bra tillsammans. Tack vare hårt arbete och prioriteringar.
Även om, och det är ju det som är kruxet, de prioriteringarna ibland går ut över vår tid med Signe. Även om det betyder att hon ibland får sova med mormor istället för oss. Att hon får vara med morfar istället för med mammorna. Alldeles oavsett vad jag själv mår bra av tror jag att hon också tjänar på den här dealen. Glada mammor är bra mammor. Och mammor som inte grälar hela tiden och faktiskt får vara med varandra då och då är mammor som inte kommer skilja sig om några år. Och det är bra grejer!
Att mitt i stress och otillräcklighet och ångest och smuts och kladd och sömnbrist fortfarande vara respektfull och omtänksam och hyfsad. Att komma ihåg att den andra är en annan människa, med andra tankar och andra kunskaper och synsätt, och att man faktiskt måste prata med varandra, inte bara anta saker. Att även om vi är i samma sits och försöker klara av samma vardag så måste vi fortfarande samtala och planera och lägga energi och arbete på att få vår egen relation att funka.
Jag tror att det är vad som krävs för att det ska fungera. Och sanningen att säga har både jag och AB varit rätt urusla på många av de här sakerna det senaste året. För lidande förädlar inte själen. Lidande gör människor griniga och elaka och snåla. Att inte få sova gör en vansinnig. Att aldrig veta när man kommer att få sova gör en mer vansinnig. Stress och kaos och maktlöshet har gjort oss arga och ledsna och besvikna och frustrerade, och vi har tagit ut det på varandra. På oss själva också, men mycket på varandra.
Jag vet många som tillsynes liknöjt rycker på axlarna åt bristen på samliv och säger saker som att "nej, tid tillsammans har vi ju inte, men det kommer väl sen, när barnen är större". Men för oss funkar det inte så. För mig funkar det inte så. Jag kan inte vänta. Jag kan inte leva om inte mitt äktenskap fungerar, lika lite som jag skulle kunna leva utan mina ben. Om jag blev förlamad från midjan och neråt skulle jag inte rycka på axlarna och säga "nej men, det blir ju så när man får småbarn, vi får se sen när barnen är större om jag kan få benen att funka då...".
Och ändå känns det som om det är vad som förväntas av en. Vi har ärligt talat mötts av otroligt lite förståelse för vårt behov av tid tillsammans. Vi har fått massor av hjälp, men om vi hänvisar till att det är för att vi måste få lösa saker med varandra så möts vi av höjda ögonbryn och halvspydiga kommentarer. Men även om ingen annan verkar prioritera som vi, så tror jag att vi gör rätt. För oss är vår relation den enskilt viktigaste faktorn för om vårt liv fungerar eller ej. Om det blir snett mellan oss, (och gudars vad det blivit snett mellan oss av och till det senaste året) då blir allt snett. Då funkar vi inte, på något som helst plan. Men lyckas vi stötta varandra och finnas där för varandra och få en chans att synka oss, då fixar vi vad som helst. Då är vi mer än dubbelt så bra som vi är ensamma.
Jag känner mig lite ensam i det ibland. Ensam bland småbarnsmammor som fokuserar helt på barnen och förvirrat ser sig omkring när man frågar om partnern. Och ensam bland den andra varianten som myser tillsammans hela familjen och inte verkar ha några problem med någonting, allra minst relationer. Vi fastnar nånstans i mitten - inte beredda att ge upp, men inte i någon lätt situation heller.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var nio år. När jag gifte mig och valde att skaffa barn var det med förutsättningen att jag aldrig aldrig vill utsätta barn för en skilsmässa. Men att leva ihop för barnens skull är inte heller ett alternativ. Det enda okej alternativet som jag ser det, för mig, är att vi som valt att skaffa barn tillsammans ska få vår relation att funka. Vi ska göra det som krävs för att komma ihåg varför vi gifte oss till att börja med. Vi ska investera i oss själva och i varandra så att vi är lyckliga och mår bra tillsammans, och aldrig behöver fundera på om det är bättre för barnen att leva med skiljda föräldrar eller med olyckliga...
Det finns nog någon magisk ingrediens med när man träffar sin själsfrände och blir kär och förälskad. Den biten tror jag inte man kan vara förnuftig kring, där räcker det inte med att ha bestämt sig eller anstränga sig tillräckligt hårt. Det är nog tvärtom kontraproduktivt. Men sen. Nu. Tre år efter bröllopet. Då tror jag det handlar mindre om magi, och mer om att ha bestämt sig. Mer om hur man prioriterar och vad man väljer att göra. Mer om att faktiskt ta sig tid och anstränga sig, och mindre om magi och slump.
Jag är så otroligt glad att det faktiskt fungerar. Att det hjälper. Att tid tillsammans och fokus på att bemöta varandra med hyfs och respekt, att gnälla mindre och berömma mer, att det funkar. Att vi mår bättre och tycker mer om varandra. Det är klart att vi älskar varandra, och att vi älskat varandra oerhört mycket hela det här svåra året. Men kärlek kan skymmas av massor med skräp, och att man älskar någon är inte detsamma som att man funkar ihop eller mår bra av varandra. Så jag är så glad att vi faktiskt både funkar ihop och mår bra tillsammans. Tack vare hårt arbete och prioriteringar.
Även om, och det är ju det som är kruxet, de prioriteringarna ibland går ut över vår tid med Signe. Även om det betyder att hon ibland får sova med mormor istället för oss. Att hon får vara med morfar istället för med mammorna. Alldeles oavsett vad jag själv mår bra av tror jag att hon också tjänar på den här dealen. Glada mammor är bra mammor. Och mammor som inte grälar hela tiden och faktiskt får vara med varandra då och då är mammor som inte kommer skilja sig om några år. Och det är bra grejer!
måndag 13 september 2010
Skilsmässor och otrygg anknytning - det är inte bara vi som har det tufft...
En sak som slog mig för ett litet tag sen var att det här grundantagandet jag har om att "alla andra" klarar av familjelivet mycket bättre än vad jag gör, att det är extra svårt för just oss, inte alls stämmer med statistiken. Om man tittar på hur det går för resten av Sveriges befolkning så är det inte alls säkert att vi sköter oss särskilt dåligt.
Grejen är den att två saker som jag tar fullständigt för givet att vi ska lyckas med, som är helt obligatoriska och som vi bara måste klara, faktiskt är något som inte alls alla andra fixar.
Jag vill att Signe ska växa upp trygg med oss som sina föräldrar, och jag vill att äktenskapet med min fru ska hålla. Det är liksom grundförutsättningar.
Sen vill jag också vara frisk, inte ha ångest, ha ett rent hem, inte hamna hos kronofogden, göra klart min utbildning, ta hand om vår hund, umgås med våra vänner och släktingar, hålla mig hel och ren och en massa annat. Men de grejerna vill jag bara efter att jag är säker på att Signe är trygg och jag och AB har det bra med varandra.
Och de två grejerna är faktiskt något som "alla andra" inte alls fixar. Många, men inte alls alla. Och det finns det statistik på.
En gammal sanning som brukar framföras är att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Det kan man kanske inte hävda bara sådär, men riktigt siffror visar något åt det hållet.
DN om skilsmässor
2008 ingicks runt 40 000 äktenskap och runt 20 000 skilsmässor gick igenom. Om trenden fortsätter som nu kommer 45% av nyregistrerade äktenskap sluta i skilsmässa. Och majoriteten av alla skilsmässor sker under äktenskapets första tre-fyra år.
När det gäller trygga barn så är det så, och har varit rätt länge enligt forskningen, att ungefär 40% av barnen i Sverige idag är tryggt anknytna. Övriga 60% fördelar sig ungefär hälften var på två olika sorters otrygg anknytning. En liten liten andel har så kallad desorganiserad anknytning, en fjärde variant, som indikerar framtida psykisk ohälsa. Otrygg anknytning kan inte härledas till psykisk ohälsa i sig, men det är tydligt att trygg anknytning har många positiva effekter senare i livet (bland annat, av alla saker, bättre karriär. Men också, och kanske viktigare, mer framgång i nära relationer.) Kort sagt, mindre än hälften av alla föräldrar lyckas med att skapa en trygg anknytning hos sina barn.
Så. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, de flesta under de första åren. Mer än hälften av alla barn är inte tryggt anknutna. Att vi sliter och kämpar med att få just de två sakerna att funka är alltså inte så konstigt. Många många fler än vi har svårt att få ihop det. Många misslyckas helt.
Jag tror att ett av skälen till att vi tycker att det här året har varit så jobbigt är att vi anstränger oss så hårt för att hamna i rätt hälft av statistiken.
Vi ska fixa det här. Vi ska se varandra och ta hand om varandra och komma ihåg varför vi älskar varandra. Och vi ska finnas där för Signe och vara lyhörda för henne och visa henne att hon kan lita på oss och att det är värt besväret att vända sig till oss, för vi finns där. Och vi ska göra det även om allt annat får stå åt sidan, och även om det är skitjobbigt ibland.
Så det så.
Grejen är den att två saker som jag tar fullständigt för givet att vi ska lyckas med, som är helt obligatoriska och som vi bara måste klara, faktiskt är något som inte alls alla andra fixar.
Jag vill att Signe ska växa upp trygg med oss som sina föräldrar, och jag vill att äktenskapet med min fru ska hålla. Det är liksom grundförutsättningar.
Sen vill jag också vara frisk, inte ha ångest, ha ett rent hem, inte hamna hos kronofogden, göra klart min utbildning, ta hand om vår hund, umgås med våra vänner och släktingar, hålla mig hel och ren och en massa annat. Men de grejerna vill jag bara efter att jag är säker på att Signe är trygg och jag och AB har det bra med varandra.
Och de två grejerna är faktiskt något som "alla andra" inte alls fixar. Många, men inte alls alla. Och det finns det statistik på.
En gammal sanning som brukar framföras är att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Det kan man kanske inte hävda bara sådär, men riktigt siffror visar något åt det hållet.
DN om skilsmässor
2008 ingicks runt 40 000 äktenskap och runt 20 000 skilsmässor gick igenom. Om trenden fortsätter som nu kommer 45% av nyregistrerade äktenskap sluta i skilsmässa. Och majoriteten av alla skilsmässor sker under äktenskapets första tre-fyra år.
När det gäller trygga barn så är det så, och har varit rätt länge enligt forskningen, att ungefär 40% av barnen i Sverige idag är tryggt anknytna. Övriga 60% fördelar sig ungefär hälften var på två olika sorters otrygg anknytning. En liten liten andel har så kallad desorganiserad anknytning, en fjärde variant, som indikerar framtida psykisk ohälsa. Otrygg anknytning kan inte härledas till psykisk ohälsa i sig, men det är tydligt att trygg anknytning har många positiva effekter senare i livet (bland annat, av alla saker, bättre karriär. Men också, och kanske viktigare, mer framgång i nära relationer.) Kort sagt, mindre än hälften av alla föräldrar lyckas med att skapa en trygg anknytning hos sina barn.
Så. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, de flesta under de första åren. Mer än hälften av alla barn är inte tryggt anknutna. Att vi sliter och kämpar med att få just de två sakerna att funka är alltså inte så konstigt. Många många fler än vi har svårt att få ihop det. Många misslyckas helt.
Jag tror att ett av skälen till att vi tycker att det här året har varit så jobbigt är att vi anstränger oss så hårt för att hamna i rätt hälft av statistiken.
Vi ska fixa det här. Vi ska se varandra och ta hand om varandra och komma ihåg varför vi älskar varandra. Och vi ska finnas där för Signe och vara lyhörda för henne och visa henne att hon kan lita på oss och att det är värt besväret att vända sig till oss, för vi finns där. Och vi ska göra det även om allt annat får stå åt sidan, och även om det är skitjobbigt ibland.
Så det så.
fredag 10 september 2010
Att tillhöra en utsatt grupp
Det blev en debatt i kommentarerna på förra inlägget. Och jag har grubblat i flera dar på svar, fört monologer i huvudet och varit allmänt engagerad. Nu har jag till slut formulerat ett långt inlägg. Och så får det inte plats.
Men det är ett viktigt inlägg, och kanske inte fullt så personligt riktat som det är formulerat, även om svaret är till Kaxiga mamman. Så det fick bli ett alldeles egen blogginlägg istället.
”…men du förstår kanske själv att din övertygelse om att en förskola med medveten genuspedagogik är det enda sättet att skydda Signe från fördomar får mig att reagera?”
Och du förstår kanske själv att den där formuleringen inte blev så lyckad?
Nej, jag förstår inte själv att det får dig att reagera på det här sättet. Och jag förstår verkligen inte själv att du, om du nu reagerar, inte helt enkelt kunde ha frågat ”men C, menar du verkligen så? Hur tänker du nu?”. Det hade jag gärna svarat på. Men det var inte riktigt så du valde att skriva.
”I mångas ögon är er familj inte mer annorlunda än någon annan.”
Nej, det må vara hänt. Men ärligt talat, du är helt enkelt inte i en position där du kan bedöma hur vår familj ser ut i andras ögon. Du lever inte det liv vi lever. Du har inte kommit ut som lesbisk. Du har inte varit tvungen att fortsätta komma ut som lesbisk, varenda dag sen dess, varenda gång du pratar med någon du inte träffat förut. Du har inte hundra gånger fått förklara hur din familj ser ut och sett den där lilla ryckningen i människors ögon när de blir överraskade och försöker hämta sig.
Du har inte fått skällsord skriket efter dig från främlingar för att du råkar hålla din älskling i handen, du har inte fått förklarat för dig av klasskamrater att huruvida du borde få gifta dig med den du älskar är en ”komplicerad fråga”. Det är fanimig ingen komplicerad fråga. Det är en förbannad mänsklig rättighet, men en rättighet vi inte fick tillgång till förrän så sent som förra året.
Du tillhör inte en grupp som är hotad till livet i väldigt många av världens länder. Ingen skulle komma på tanken att slå ihjäl dig, slå ner dig, våldta dig, kasta bajs på dig, skrika efter dig eller helt enkelt låtsas som om du inte finns, på grund av den du råkar älska. Good for you.
Men för oss som tillhör den gruppen blir det väldigt snett att få höra att det är vår _rädsla_ för diskriminering som är vårt största problem. Det är inte bara inte sant, det är den värsta sortens dubbelbestraffning. Inte nog med att vi ständigt måste motivera oss och försvara oss och blir tillfrågade om intima detaljer om vårt privatliv som första fråga av varenda fullständiga främling vi möter (”Va, har ni barn? Hur DÅ??? Och vem av er är egentligen mannen i er relation? Min kompis brorsas kusin är förresten också lesbisk, jag tycker att det är helt okej…”) att då dessutom få höra att vi genom att så gott vi kan med de medel vi har tillgängliga försöka skydda vår dotter från de värsta effekterna av andra människors inskränkthet själva är de som _orsakar_ problemen – det är inte bara dumt, det är direkt oförskämt.
I mångas ögon är vår familj inte alls konstig. Men i många, många flers är den det. I alla fall lite underlig. Och i någras, men tack och lov inte längre så mångas, borde den inte få finnas alls. Det var inte förrän 2006 det var tillåtet för lesbiska att inseminera på svenska sjukhus. Och inte förrän 2009 homosexuella fick gifta sig. Väldigt många kristna samfund, bland annat pingstkyrkan och Livets ord (för att inte tala om katolska kyrkan, som dominerar halva världen) och minst 800 präster inom Svenska kyrkan, ser vår kärlek som en synd. Dessutom som en av de värsta synderna, om man utgår från energin de lägger ner på att bekämpa den. HD har slagit fast att det är helt okej att predika i kyrkor och skriva i tidningar att homosexualitet är en ”cancersvulst på samhällskroppen”.
Där vi bort röstar var femte person, lite drygt, på Kristdemokraterna. Det är alltså var femte person vi träffar på Ica, var femte mamma på Öppna förskolan, var femte granne som hejar när vi är ute med hunden. Var femte människa vi träffar där vi bor röstar på ett parti som inte anser att vi borde älska varandra, borde få leva med varandra, borde få ha och uppfostra vår dotter.
För en fyra, fem år sedan stod du med oss i en glasskö i din hemstad, och när jag och AB kysste varandra i all stillsamhet utbrast du plötsligt ”Jag hoppas ingen kommer och slår ner er med ett brännbollsträ!” och såg dig oroligt omkring. Kommer du ihåg det? Vi hoppas nämligen också att ingen kommer och slår ner oss för att vi törs kyssa varandra på ett torg en solig dag. Men jag håller med om att risken finns.
Jag är tyvärr övertygad om att det inte är vår ängslan som kommer att ställa till mest problem för Signe framöver. Om det ändå blir så är det en välsignelse och jag kommer att vara tacksam över att hon och vi inte råkade ut för något värre.
Det spelar förstås in vad som egentligen avses med en ”medveten genuspedagogik”. Kommunens likabehandlingsplan duger alldeles utmärkt, överhuvudtaget alla som har tänkt på saken alls går bra. Men just det här alternativet hade så tydligt _inte_ tänkt*, och det går bort, av en mängd orsaker.
Att välja förskola åt just vårt barn bland annat utifrån tanken att en verksamhet med en medvetenhet kring genus har lite större chans att även ha åtminstone lite koll på HBT-frågor känns faktiskt fullkomligt självklart för oss. Det är såklart inte det enda sättet att skydda Signe från fördomar som kan drabba henne på grund av andras syn på vår familj. Det är bara ett sätt av många, och förmodligen inte alls tillräckligt effektivt. Men att undvika de uppenbara fällorna är i alla fall en början.
*Skvaller från en säker källa säger att föräldrar bytt därifrån (samma företag, annan förskola) efter att alla barnen blivit tillsagda att lägga en pärlplatta åt mamma på mors dag. Även de som inte hade någon mamma. Även de som ville göra en åt pappa istället. För mig är det ett tydligt exempel på att de inte har koll. Det tyckte uppenbarligen även föräldrarna som tog sina barn därifrån.
Men det är ett viktigt inlägg, och kanske inte fullt så personligt riktat som det är formulerat, även om svaret är till Kaxiga mamman. Så det fick bli ett alldeles egen blogginlägg istället.
”…men du förstår kanske själv att din övertygelse om att en förskola med medveten genuspedagogik är det enda sättet att skydda Signe från fördomar får mig att reagera?”
Och du förstår kanske själv att den där formuleringen inte blev så lyckad?
Nej, jag förstår inte själv att det får dig att reagera på det här sättet. Och jag förstår verkligen inte själv att du, om du nu reagerar, inte helt enkelt kunde ha frågat ”men C, menar du verkligen så? Hur tänker du nu?”. Det hade jag gärna svarat på. Men det var inte riktigt så du valde att skriva.
”I mångas ögon är er familj inte mer annorlunda än någon annan.”
Nej, det må vara hänt. Men ärligt talat, du är helt enkelt inte i en position där du kan bedöma hur vår familj ser ut i andras ögon. Du lever inte det liv vi lever. Du har inte kommit ut som lesbisk. Du har inte varit tvungen att fortsätta komma ut som lesbisk, varenda dag sen dess, varenda gång du pratar med någon du inte träffat förut. Du har inte hundra gånger fått förklara hur din familj ser ut och sett den där lilla ryckningen i människors ögon när de blir överraskade och försöker hämta sig.
Du har inte fått skällsord skriket efter dig från främlingar för att du råkar hålla din älskling i handen, du har inte fått förklarat för dig av klasskamrater att huruvida du borde få gifta dig med den du älskar är en ”komplicerad fråga”. Det är fanimig ingen komplicerad fråga. Det är en förbannad mänsklig rättighet, men en rättighet vi inte fick tillgång till förrän så sent som förra året.
Du tillhör inte en grupp som är hotad till livet i väldigt många av världens länder. Ingen skulle komma på tanken att slå ihjäl dig, slå ner dig, våldta dig, kasta bajs på dig, skrika efter dig eller helt enkelt låtsas som om du inte finns, på grund av den du råkar älska. Good for you.
Men för oss som tillhör den gruppen blir det väldigt snett att få höra att det är vår _rädsla_ för diskriminering som är vårt största problem. Det är inte bara inte sant, det är den värsta sortens dubbelbestraffning. Inte nog med att vi ständigt måste motivera oss och försvara oss och blir tillfrågade om intima detaljer om vårt privatliv som första fråga av varenda fullständiga främling vi möter (”Va, har ni barn? Hur DÅ??? Och vem av er är egentligen mannen i er relation? Min kompis brorsas kusin är förresten också lesbisk, jag tycker att det är helt okej…”) att då dessutom få höra att vi genom att så gott vi kan med de medel vi har tillgängliga försöka skydda vår dotter från de värsta effekterna av andra människors inskränkthet själva är de som _orsakar_ problemen – det är inte bara dumt, det är direkt oförskämt.
I mångas ögon är vår familj inte alls konstig. Men i många, många flers är den det. I alla fall lite underlig. Och i någras, men tack och lov inte längre så mångas, borde den inte få finnas alls. Det var inte förrän 2006 det var tillåtet för lesbiska att inseminera på svenska sjukhus. Och inte förrän 2009 homosexuella fick gifta sig. Väldigt många kristna samfund, bland annat pingstkyrkan och Livets ord (för att inte tala om katolska kyrkan, som dominerar halva världen) och minst 800 präster inom Svenska kyrkan, ser vår kärlek som en synd. Dessutom som en av de värsta synderna, om man utgår från energin de lägger ner på att bekämpa den. HD har slagit fast att det är helt okej att predika i kyrkor och skriva i tidningar att homosexualitet är en ”cancersvulst på samhällskroppen”.
Där vi bort röstar var femte person, lite drygt, på Kristdemokraterna. Det är alltså var femte person vi träffar på Ica, var femte mamma på Öppna förskolan, var femte granne som hejar när vi är ute med hunden. Var femte människa vi träffar där vi bor röstar på ett parti som inte anser att vi borde älska varandra, borde få leva med varandra, borde få ha och uppfostra vår dotter.
För en fyra, fem år sedan stod du med oss i en glasskö i din hemstad, och när jag och AB kysste varandra i all stillsamhet utbrast du plötsligt ”Jag hoppas ingen kommer och slår ner er med ett brännbollsträ!” och såg dig oroligt omkring. Kommer du ihåg det? Vi hoppas nämligen också att ingen kommer och slår ner oss för att vi törs kyssa varandra på ett torg en solig dag. Men jag håller med om att risken finns.
Jag är tyvärr övertygad om att det inte är vår ängslan som kommer att ställa till mest problem för Signe framöver. Om det ändå blir så är det en välsignelse och jag kommer att vara tacksam över att hon och vi inte råkade ut för något värre.
Det spelar förstås in vad som egentligen avses med en ”medveten genuspedagogik”. Kommunens likabehandlingsplan duger alldeles utmärkt, överhuvudtaget alla som har tänkt på saken alls går bra. Men just det här alternativet hade så tydligt _inte_ tänkt*, och det går bort, av en mängd orsaker.
Att välja förskola åt just vårt barn bland annat utifrån tanken att en verksamhet med en medvetenhet kring genus har lite större chans att även ha åtminstone lite koll på HBT-frågor känns faktiskt fullkomligt självklart för oss. Det är såklart inte det enda sättet att skydda Signe från fördomar som kan drabba henne på grund av andras syn på vår familj. Det är bara ett sätt av många, och förmodligen inte alls tillräckligt effektivt. Men att undvika de uppenbara fällorna är i alla fall en början.
*Skvaller från en säker källa säger att föräldrar bytt därifrån (samma företag, annan förskola) efter att alla barnen blivit tillsagda att lägga en pärlplatta åt mamma på mors dag. Även de som inte hade någon mamma. Även de som ville göra en åt pappa istället. För mig är det ett tydligt exempel på att de inte har koll. Det tyckte uppenbarligen även föräldrarna som tog sina barn därifrån.
måndag 6 september 2010
Dagisångest
Nu fick vi ett placeringsbesked om förskola, 10/1 2011. Stressmoment 1 var att vi ansökt om plats till oktober, och fick i januari. Nu borde vi ha ändrat den ansökan för länge sen, eftersom jag inte ska plugga i höst och vi inte vill att Signe ska börja förrän i januari. Men i alla fall.
Stressmoment 2: vi hade valt fyra alternativ vi kunde tänka oss som förskola, och vi fick ett femte, ett helt nyöppnat privat ställe. Jag läste deras hemsida och började gråta. Sen ringde jag min mamma som är förskolechef i kommunen och frågade vad hon tyckte, och hon skrek "Neeeej!" rakt ut när jag sade vad förskolan hette.
De har matematik som första rubrik när de ska förklara sin pedagogik, och nämner ingenstans nånting om genus eller hur de bemöter barnen. Däremot skriver de mycket om att barnen får mat utan socker, och får pannkakor med bär på istället för glass när de fyller år.
Stressmoment 3: När vi skulle logga in och svara på huruvida vi ville ha den här platsen eller ej, så fungerade inte inloggningsuppgifterna vi fått i kuvert från kommunen. Fast de funkade för två månader sen när vi gjorde anmälan.
Idag var sista dagen att tacka ja, så hade vi velat ha den här platsen hade det varit lite knivigt. Inte minst för att ansvarig handläggare har semester idag - återkommer imorgon. Nu är det ingen ko på isen, för vi tackar nej och gör en ny ansökan.
Jag vill inte sätta Signe på den förskolan. Jag är inte ett dugg orolig för att hon inte ska få tillräckligt med kunskap i matematik. Jag är orolig för att hon som en väldigt aktiv och viljestark liten tjej inte ska bli bemött med uppskattning och respekt och att hennes fina egenskaper inte ska tas tillvara utan ses som ett besvär. Och jag tror att det enda sättet att skydda henne från det, och att skydda henne från eventuella fördomar som kan riktas mot oss som samkönade föräldrar, är en medveten genuspedagogik. Att nån har tänkt, helt enkelt, och är medvetna om vad som görs.
Det är ändå läskigt att ha så lite kontroll över var Signe ska tillbringa sina dagar. Förr eller senare måste vi ju ta emot en plats. Och det blir så tydligt att vi inte får bestämma själva. Vi vet var vi vill nånstans - vi vet bara inte hur stor chansen är att Signe får en plats där.
Hursomhelst, steg ett måste ju vara att få inloggningsuppgifterna att funka....
Stressmoment 2: vi hade valt fyra alternativ vi kunde tänka oss som förskola, och vi fick ett femte, ett helt nyöppnat privat ställe. Jag läste deras hemsida och började gråta. Sen ringde jag min mamma som är förskolechef i kommunen och frågade vad hon tyckte, och hon skrek "Neeeej!" rakt ut när jag sade vad förskolan hette.
De har matematik som första rubrik när de ska förklara sin pedagogik, och nämner ingenstans nånting om genus eller hur de bemöter barnen. Däremot skriver de mycket om att barnen får mat utan socker, och får pannkakor med bär på istället för glass när de fyller år.
Stressmoment 3: När vi skulle logga in och svara på huruvida vi ville ha den här platsen eller ej, så fungerade inte inloggningsuppgifterna vi fått i kuvert från kommunen. Fast de funkade för två månader sen när vi gjorde anmälan.
Idag var sista dagen att tacka ja, så hade vi velat ha den här platsen hade det varit lite knivigt. Inte minst för att ansvarig handläggare har semester idag - återkommer imorgon. Nu är det ingen ko på isen, för vi tackar nej och gör en ny ansökan.
Jag vill inte sätta Signe på den förskolan. Jag är inte ett dugg orolig för att hon inte ska få tillräckligt med kunskap i matematik. Jag är orolig för att hon som en väldigt aktiv och viljestark liten tjej inte ska bli bemött med uppskattning och respekt och att hennes fina egenskaper inte ska tas tillvara utan ses som ett besvär. Och jag tror att det enda sättet att skydda henne från det, och att skydda henne från eventuella fördomar som kan riktas mot oss som samkönade föräldrar, är en medveten genuspedagogik. Att nån har tänkt, helt enkelt, och är medvetna om vad som görs.
Det är ändå läskigt att ha så lite kontroll över var Signe ska tillbringa sina dagar. Förr eller senare måste vi ju ta emot en plats. Och det blir så tydligt att vi inte får bestämma själva. Vi vet var vi vill nånstans - vi vet bara inte hur stor chansen är att Signe får en plats där.
Hursomhelst, steg ett måste ju vara att få inloggningsuppgifterna att funka....
fredag 3 september 2010
från mobilen
jag fick en ny mobil i födelsedagspresent. jag kan blogga med den men det går långsamt...
Published with Blogger-droid v1.5.8
onsdag 1 september 2010
Virus
Vi är förföljda av virus. Sen i vintras har Signe blivit sjuk ungefär varannan eller var tredje vecka. Det dröjde ett tag innan vi fattade att det var det som hände, för hon blir inte så väldigt jättesjuk. Hon rosslar lite i andningen och snorar lite, några gånger har hon haft febertoppar, eller bara lite förhöjd temperatur. Hon blir inte hängig eller får hög feber eller några sådana tydliga tecken.
Men.
Hon sover som en kratta. Nätter då hon bara bråkar och vrider sig och vägrar sova ensam men sen ägnar hela natten åt att våldsamt brottas med mamman hon sover med, och om det är mig hon sover med ammar i stort sett hela natten. Då är hon sjuk. Insåg vi så småningom.
Och hon blir förbannad. Förmodligen är hon visst trött och hängig. Men eftersom hon är just hon så märks inte det genom att hon på nåt sätt saktar farten eller vill göra mindre. Hon vill göra lika mycket som vanligt. Hon är lika aktiv som vanligt. Men hon är arg!
Varenda grej som går henne emot, leksaker som fastnar, om hon sätter sig på rumpan, mammor som tar saker ifrån henne, allting bemöts med illvrål. Det är då man märker vilket tålamod hon uppenbarligen ändå har i vanliga fall... Så när hon skrikit argt över någonting en gång i minuten i flera timmar, men ändå i nästa ögonblick glatt kastar sig över nästa lilla projekt - då är hon sjuk.
Och vi blir sjuka. Vi får hennes virus, om inte varje gång så åtminstone varannan, och vi blir inte sådär lite finsjuka. Vi nöjer oss inte med att sova lite dåligt och bli på dåligt humör. Oss drabbar virusen som ett slag i huvudet, med alla Signes symptom och några till extra roliga. I juli hade jag en förkylning som gav mig fruktansvärt ont i halsen i fem dar, så jädra ont att jag inte kunde svälja och knappt prata och bara inte ville vara med längre. Just nu sitter vi båda två med ont i huvudet och allmänt vagt illamående, samtidigt som virusen får ett ordentligt fotfäste i näsan och halsen.
Stress och sömnbrist är bra för virus. Eviga förkylningar, särskilt hos snuttan, är väldigt bra för stress och sömnbrist. Tjosan hejsan.
Ibland hjälper det mig att komma ihåg vad det är som gör att saker och ting är så jädra jobbiga. En unge som inte sovit en hel natt på ett år är en av de sakerna. Att vi blir sjuka ett par gånger varje månader är en annan.
Men.
Hon sover som en kratta. Nätter då hon bara bråkar och vrider sig och vägrar sova ensam men sen ägnar hela natten åt att våldsamt brottas med mamman hon sover med, och om det är mig hon sover med ammar i stort sett hela natten. Då är hon sjuk. Insåg vi så småningom.
Och hon blir förbannad. Förmodligen är hon visst trött och hängig. Men eftersom hon är just hon så märks inte det genom att hon på nåt sätt saktar farten eller vill göra mindre. Hon vill göra lika mycket som vanligt. Hon är lika aktiv som vanligt. Men hon är arg!
Varenda grej som går henne emot, leksaker som fastnar, om hon sätter sig på rumpan, mammor som tar saker ifrån henne, allting bemöts med illvrål. Det är då man märker vilket tålamod hon uppenbarligen ändå har i vanliga fall... Så när hon skrikit argt över någonting en gång i minuten i flera timmar, men ändå i nästa ögonblick glatt kastar sig över nästa lilla projekt - då är hon sjuk.
Och vi blir sjuka. Vi får hennes virus, om inte varje gång så åtminstone varannan, och vi blir inte sådär lite finsjuka. Vi nöjer oss inte med att sova lite dåligt och bli på dåligt humör. Oss drabbar virusen som ett slag i huvudet, med alla Signes symptom och några till extra roliga. I juli hade jag en förkylning som gav mig fruktansvärt ont i halsen i fem dar, så jädra ont att jag inte kunde svälja och knappt prata och bara inte ville vara med längre. Just nu sitter vi båda två med ont i huvudet och allmänt vagt illamående, samtidigt som virusen får ett ordentligt fotfäste i näsan och halsen.
Stress och sömnbrist är bra för virus. Eviga förkylningar, särskilt hos snuttan, är väldigt bra för stress och sömnbrist. Tjosan hejsan.
Ibland hjälper det mig att komma ihåg vad det är som gör att saker och ting är så jädra jobbiga. En unge som inte sovit en hel natt på ett år är en av de sakerna. Att vi blir sjuka ett par gånger varje månader är en annan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)