Vardag och finunge

Vi har fått flytta hem igen för några veckor sen. Det blev ganska exakt fyra månader hemlösa, med växelvis boende mellan ABs föräldrar och min pappa. Å ena sidan så är vi förstås oerhört glada och tacksamma att vi hade nånstans att ta vägen. Å andra sidan är det rätt påfrestande att i fyra månaders tid behöva gå runt och vara tacksamma för att ha nånstans att bo, samtidigt som det är trångt och opraktiskt och tja, allt är jobbigare än det skulle varit hemma. Det blev inte en så lugn sommar. Heller.

Men nu har hösten rullat igång ordentligt. Signe går på förskola, AB jobbar 80%, jag pluggar på heltid. Vi bor hemma igen med vårt snygga badrum, det enda som fattas nu är hunden. Vi vill ha hem honom snart, men det är lite skönt att få landa i vardagen ordentligt först.

Signe sover på nätterna och är hur kul som helst på dagarna. Hon pratar som en kvarn, hela långa meningar och massor med ord. AB berättade att imorse hade hon sagt "Snälla mamma, klappa Signes mjuka gula hår." Det är ju onekligen svårt att motstå.

Överhuvudtaget har hon greppat att order som föregås av orden "snälla mamma" har en mycket högre chans att snabbt bli åtlydda, så det kör hon på rätt mycket. Vi gillar det!

Hon är en solstråle, en gullunge, världens finaste unge och tja, jag är enormt kär i henne.

Man ska tydligen äga sitt hus... Eller nåt.

Igår i kursen "Hälsopsykologi" så läste vi en vetenskaplig artikel som visade att låg socioekonomisk status (i denna amerikanska studie operationaliserat som "om föräldrarna ägde sitt hem") hos föräldrarna när man var liten påverkade hur benägen man var att bli sjuk om man blev utsatt för förkylningsvirus som vuxen.

De utsatte vuxna för virus, och bad dem fylla i enkäter om sin barndom, och sen såg de vilka som blev sjuka. Och då fanns det alltså ett starkt signifikant samband mellan föräldrarnas husägande i småbarnsåren och hur stor tendens dessa barn sen hade att bli sjuka som vuxna. Det påverkade inte om den socioekonomiska statusen ändrades senare under barndomen, och inte heller hur man hade det som vuxen.

Alltså: vi ska vara snälla mot små barn! Småbarnsföräldrar borde få mer stöd från samhället, det är viktigt hur små barn har det, det är viktigt att satsa på föräldraledighet, bra förskolor, hyfsat boende åt alla (det där med boendet var säkert en fungerande mätfaktor i Pittsburgh där studien gjordes - jag misstänker att skillnaden är stor mellan usla hyresområden och hyfsade villaområden där) och så vidare och så vidare. Det blev bara igen så tydligt att det är så himla viktigt hur man har det som liten!

Sen nämnde de här artikelförfattarna, som var läkare och forskade om förkylningar och stress, inte ens anknytning som faktor, vilket var klantigt av dem. Själv tror jag ju att det är det som är grejen, inte det eventuella husägandet...

Födelsedagskalas och uppfostransreflexioner.

Nu är födelsedagskalaset vederbörligen avklarat. Med kissekattballonger och racerbilsballonger, ohemula mängder glass, presenter till Signe, och sen tio av hennes favoritvuxna som satt i en ring av stolar och soffor runt henne medan hon provade alla sina nya leksaker i lugn och ro. Riktigt riktigt roligt blev det.

När fina vännerna K och M skulle gå hem, Signes gudföräldrar, så påpekade dom väldigt smickrande att Signe ju inte alls var bortskämd eller insisterade på att få all uppmärksamhet, fast hon hade tio pers som tittade på henne och hade fått en massa saker. Att hon kunde vara i centrum utan att det spårade ur, ungefär. Och vad hade vi gjort för att det skulle bli så?

Och nu så här i efterhand så skäms jag lite över mitt svar, för jag missade en viktig del. Att en stor del av det har vi nog inte gjort särskilt mycket åt alls. Hon är sån, helt enkelt. Vi har haft tur att få en helt ljuvlig unge - eller i alla fall haft turen att vår unge just nu är alldeles ljuvlig. För ärligt talat, efter vårt första dryga år med Signe borde ju vi om några veta att man kan slita som ett djur som förälder, och ändå ha det väldigt tungt i vardagen och ett barn som inte alls är glatt eller med på noterna. Och om jag tar åt mig äran för att allt flyter så fint just nu, borde ju det betyda att det var mitt fel när Signe vaknade varannan timme, och var missnöjd hela tiden.

Och det tycker jag ju inte att det var.

Men det är en mänsklig egenskap har jag fått lära mig, som heter attributional bias - om nåt går bra är det ens egen förtjänst, och om nåt går dåligt är det någon annans fel...

Hursomhelst så sade jag att barn inte blir bortskämda av att få många saker eller mycket uppmärksamhet. Att jag tror att barn kan bli jobbigare om de får uppmärksamhet eller saker som de vill på ett oförutsägbart sätt - om de ibland blir lyssnade på, och ibland, slumpässigt, inte. Att det kan nog påverka så att det blir jobbigare. Och att om omvärlden låter sig bli trampade på, om de vuxna runtomkring inte skyddar sina egna gränser och tydligt gör saker som de inte själva vill, men ändå ställer upp på, då tror jag att det kan bli dåligt.

Såklart att man hela tiden gör saker man inte vill - jag skulle mycket hellre sova till halv nio än gå upp och byta blöja vid sexsnåret på morgonen, och jag skulle mycket hellre äta min egen mat i lugn och ro än mata nån som samtidigt försöker sno min gaffel. Och så vidare. Men jag blir inte bitter av att göra de sakerna. Jag tänker inga elaka saker. Och det tror jag är viktigt. Att man skyddar sig själv och tar hand om sig själv så mycket man kan, och sätter gränser för vad man ställer upp på - för annars tror jag man kan göra sitt barn illa. Genom att barnet får för mycket ansvar, för mycket skuld, över saker det inte kan påverka. Det är väl vad jag skulle kalla bortskämd.

Att hon har massor med människor som älskar henne, och två mammor som spontant oftast helt enkelt vill göra det hon vill, och vill ge henne det hon ber om, det tror jag inte är ett dugg dåligt. Tvärtom.

Och tja, jag tänker nog ta åt mig äran så länge hon är så här himla rolig och lätt att vara med och allmänt underbar. Om det ändras i framtiden kommer jag säkert hitta andra förklaringsmodeller...

Min första tanke till nån annan.

Jag har börjat tänka på vad jag skulle vilja säga till nån annan om det här med att bli gravid och få barn, vad jag har lärt mig och vad jag önskade att jag hade vetat.

En grej jag vet att jag tänkte ofta första året var "Varför sade ingen att det är så här jobbigt??!!". Och grejen är ju den att jo, det sade ju alla. Hela tiden. Men jag trodde dem inte, precis som jag känner att jag inte blir riktigt trodd när jag försöker berätta för andra om hur det var för oss. För folk som inte har barn ännu, och för dem som har det men som inte har, tja, den här sortens barn. Som har en annan sort, den där sorten som sover när de är trötta och äter när de är hungriga och är glada däremellan. Som går att förstå sig på, som blir nöjda när de får det de behöver, och som inte vaknar när en knappnål faller. De som har den sortens barn - de fattar inte heller.

Ibland träffar jag förstås nån som fattar. Nån som också haft ett ständigt missnöjt barn som "aldrig" sover (givetvis sover barnet ibland. Men kanske en åtta, tio timmar per dygn istället för en fjorton, och i oroliga tjugominuterspass under ständig aktivitet, som avbryts med arga förtvivlade skrik. Det räknas som att aldrig sova. Faktiskt.). Så okej, en del fattar. Men nästan alla reagerar som jag gjorde innan jag fick barn - en slags oförmåga att tro på att det faktiskt kan vara så illa. För om det vore så, så skulle väl ingen skaffa barn? Eller i alla fall skulle de inte överleva. Eller man skulle inte skaffa mer än ett.

Men de (flesta) överlever visst, och en del av dem får till och med syskon.

Jag önskar att jag hade vetat det, för jag önskar att jag hade sluppit det dåliga samvetet. Tanken att "alla andra kan, varför kan inte jag?". Idén att jag skulle fixa allt själv, eller åtminstone att jag och AB skulle fixa allt bara vi två. De idéerna. Om jag hade varit inställd på att det skulle bli apjobbigt hade jag kanske kunnat vara snällare mot mig själv och mindre dömande. Så tänker jag.

Så det är väl det första, min första tanke till en annan mamma. Döm dig inte! Det är precis så jobbigt som det känns. Man blir inte av med sömnbehov och annat mänskligt med fostervattnet. Man är fortfarande människa. Man behöver fortfarande saker. Be om hjälp - den hjälp du själv vill ha (och inte bara den folk vill ge för att de tycker det är roligt). Och skippa det dåliga samvetet helt.

Sen vet jag att alla sade att "det går över" och "det är bara en kort tid" och det är både sant och inte sant. Så här i efterhand ser jag ju att det gick över. Till slut. Och jag minns inte så mycket av det (för sömn behövs för att lagra saker i långtidsminnet...) så jag minns det som kort. Men. Där mitt i natten, när man går under av trötthet och förtvivlan, och den enda man möjligen skulle kunna väcka och be om hjälp är nån som inte fick sova natten innan och som man behöver ska funka under dagen som kommer (för själv kommer man inte göra det) - då hjälper det inte att det snart går över, om snart räknas i månader. Då hjälper bara riktig hjälp. Konkret hjälp.

Och medlidande. Medlidande funkar också. Oväntat bra, faktiskt.

Så - mindre dåligt samvete, kanske. Och skaffa alla resurser som går.

Begränsa amningen

På sistone har det liksom smugit in ett avstånd mellan mig och Signe, det känns som om jag aldrig är med henne, som om jag hela tiden håller henne på avstånd. Som om jag värjer mig lite, även när vi är tillsammans. Det har gnagt lite i bakhuvudet, och nu har jag plockat fram det och insett att nej, jag vill ju inte amma lika mycket längre. Nu räcker det. Hon känns för stor och jag känner mig nöjd, hon är snart två år nu och jag har ledsnat. Inte helt, det är fortfarande mysigt ganska ofta, men inte tillräckligt ofta. Inte tillräckligt mysigt.

Så idag sade jag att nej, jag vill inte. "Jag vill jättegärna amma på morgonen, och jag vill jättegärna amma på kvällen när du ska sova, men inte på dan. Då vill jag inte. Jag älskar dig, och jag vill jättegärna sitta här med dig i knäet, vi kan kramas och..."

Nej. Inget kramas. Illskrik och tårar och sen bort bort bort med den dumma mamman. "Annan mamma! Annan mamma!". Jag dög inte. Ville jag inte amma ville hon till mamma AB istället.

Det gjorde ont!

Tre gånger hittills idag har det blivit så, och mammahjärtat är små små skärvor. Däremellan är det bra - och bättre än tidigare. Jag tror amningen legat emellan oss, jag tror det tärt på mig att jag inte är bekväm med det längre. Och det är viktigare för mig att vi har en bra relation överlag, än att vi har just en amningsrelation.

Men bläää. Ledsen idag.

Språk!

Språkutveckling är coola saker! Nu räknar vi inte längre hur många ord Signe kan, hon pratar hela tiden och det kommer nya grejer varje dag. Stundom något som liknar meningar, ofta sätter hon ihop två ord som har med varandra att göra "vovve kissar" och sånt. Kiss och bajs är stort, uppenbarligen, om hon bajsade lika ofta som hon påstår att hon gör det skulle jag vara orolig för henne...

Hon utforskar det här med "mamma" och "pappa", den grundläggande skillnaden har hon fattat. "Pappa" är män, utom män med skägg, för det är "moffa". Att det har nåt med barn att göra är lite mer oklart. Fast när stora nallen håller i lilla nallen är stora nallen "mamma". När hon pekade på Spindelmannen i ABs seriealbum och deklarerade "Pappa!" var vi väldigt sugna på att hålla med henne. Är det väldigt omoraliskt att säga till sitt lilla barn att hennes pappa är en amerikansk superhjälte med hemlig identitet?

Hennes närmaste persongalleri har blivit tydligare också, vi har fått namn. Orättvist nog är Ann-Britt mamma - jag är "Illa". S håller hon sig inte med, inte R heller, överhuvudtaget är hon lite snål på konsonanterna. Har vi väl hört ett ord och förstått det en gång hänger vi med sen, men första gången kan det vara lite knivigt. Att "vaff!" vid lunchen betydde att det saknades en gaffel att äta makaronerna med var inte solklart ens på fjärde försöket. Som tur är så har hon tålamod med oss.

Det är så häftigt! Vår lilla skrutt kan prata!

Signe med flytväst på bryggan

Påskhelgen tillbringades i varmt sommarväder i svärföräldrarnas stuga vid havet i Hälsingland. Fullkomligt ljuvligt! För alla inblandade, tror jag.

Bra bra!

Idag har jag:

Sovit en hel natt ostört för tredje natten i rad.

Lämnat Signe på dagis utan att hon grät.

Tränat och köpt träningskort.

Lagat god lunch.

Bakat två västerbottenpajer till lördagens knytismiddag som vi ska till.

Sett på när Signe räknade ut att hon kan sätta ihop duplobitar själv (och inte bara beställa hopsättning från mamma) och dra isär dem.

Ätit semla och druckit riktigt kaffe (alltså gjort med vår espressomaskin med skummad mjölk till).

Allt detta är skitbra grejer! Jag mår just nu alldeles utmärkt! (Värt att notera, kan man säga.)

Det gick ju bara inte

Innan Signe föddes, när Signe inte var Signe riktigt än utan barnet vi fantiserade om att vi skulle få, och knyttet som bodde i min mage, då hade AB och jag en plan. Det var en bra plan, och vi tog ofta upp den även efter att Signe hade kommit till oss och var överrens om att så skulle vi göra. Vi har fortfarande, i någon mån, den planen. Den fungerade aldrig, den funkar inte särskilt bra nu heller, men jag är inte säker på att det är för att det var något större fel på planen som sådan.

Planen var, i all sin enkelhet, att jag skulle ta hand om Signe, på det stora hela, och så skulle AB ta hand om mig. Jag är mer mammig av mig, AB är en fantastisk förälder men ändå rätt nöjd med att jag skulle ta huvudansvaret för den lilla nyfödda bebisen, och så skulle hon fixa allt runtomkring. Jag skulle amma och bära och byta på, och hon skulle fixa lite mat och dra runt dammsugaren nån gång ibland, och resten av tiden skulle vi mysa med varandra och vår unge. Så, ungefär, tänkte vi oss den första tiden. AB skulle ju till och med vara hemma på heltid i två månader, så vi borde kunna få det riktigt soft.

Inget alls fel på planen, i sig. Bortsett från en detalj. Nämligen att det inte fanns någon som helst möjlighet för mig att ensam ta hand om Signe. Det dröjde mycket länge innan jag kunde acceptera det med hjärta och hjärna, men rent fysiskt framgick det väldigt väldigt fort. Signe krävde nämligen från början och väldigt lång tid framöver, en fysiskt aktiv vaken närvarande vuxen tjugofyra timmar om dygnet. Inte bara en vuxen närvaro, utan en vuxen som bar runt, gungade, sjöng, tröstade och gav aktiv uppmärksamhet. Dygnet runt.

Det går inte. Det går inte på en person. Det går, visade det sig, faktiskt inte på två personer heller. Om man tänker på arbeten som bemannas dygnet runt, som larmcentralen jag jobbade på i flera år, så kör man med treskift på sådana ställen. Folk förväntas inte kunna jobba halva dygnet oavbrutet. Man behöver vara minst tre personer per dygn för att få ihop det.

Vi hade inga strategier för situationen vi var satta i, men jag kan förlåta oss för det. Det går liksom inte att ha strategier för en omöjlig situation. Jag minns hur jag såg mig omkring och letade efter bekräftelser på att det omöjligt kunde förväntas av oss att vi skulle klara av det, och det enda jag möttes av var förväntningar om att det ju inte kunde vara så svårt. Alla andra gör det ju.

Men sen har jag insett att alla andra inte gör det. Alla andra småbarnsföräldrar gör inte alls det jag och AB gjorde. De har det inte alls som vi hade det. Inte alla andra. En del, men inte de flesta.

Många barn kan då och då tänka sig att ligga ner nånstans. I en spjälsäng eller barnvagn eller babysitter, t ex. Många barn är nöjda långa stunder. Många barn kan sova lite längre stunder i taget, säg mer än 20 minuter. Många barn kan ligga stilla medan de ammar och vara nöjda och glada med det. Många barn kan sitta nöjt i en famn, även om famnens ägare är stilla och sitter ner. Många barn kan somna in utan hjälp, eller hos en vuxen som är stilla och sitter eller ligger ner. Vissa kan till och med somna om själva på natten utan att det tar en halvtimmes aktivt sövande.

Signe kunde ingenting av det, och det dröjde väldigt länge innan hon lärde sig. Hon var så gott som konstant missnöjd de första tre, fyra månaderna, och även senare var det mycket vanligare att hon var missnöjd eller frustrerad än att hon var nöjd. Hon var nästan alltid tvungen att vara på något sätt sysselsatt av en vuxen, och fick hon inte det hon behövde omedelbart gick det väldigt fort utför. Hon ville dessutom, och vill fortfarande, kunna göra allting långt innan hon orkade med det. Hon började försöka kravla framåt när hon var fyra månader - när armar och ben fortfarande var små knubbiga stubbar i hörnen på en jättelång bål. Och så fortsatte det. Frustration frustration frustration, över allt hon inte kunde.

Och så vi då, som inte förstod varför vi inte kunde få vårt liv att funka, och vad det var som gjorde just oss till så jädra inkompetenta föräldrar som bara inte klarade av allt det här alla andra verkade fixa så enkelt. Men det var ju faktiskt inte samma sak. Den som hade Signe kunde aldrig slappna av - och den som inte hade henne kunde aldrig komma undan och slippa höra henne. Hon gnällde nästan jämt, och vi fick bokstavligt talat aldrig vila.

Det är inte så konstigt att det var tungt. Det är inte så konstigt att de strategier vi hade föll ihop. Vi hade en uppgift, att hålla vår vardag flytande och vår bebis nöjd, som inte var möjlig att utföra med de resurser vi hade. Det gick bara inte.

Så här i efterhand börjar jag kunna se det. Att det inte var konstigt att det inte fungerade för oss, att uppgiften helt enkelt var omöjlig att genomföra på två personer. Vi behövde hjälp, och vi skaffade oss den hjälpen, och det var en jäkla tur för oss. Tack vare ABs och mina föräldrar har Signe inte behövt lida, hon har inte blivit ignorerad eller skakad eller övergiven eller skriken åt. Hon har fått se oss skrika åt varandra lite oftare än mitt samvete gillar, men annars har vi klarat det rätt bra. Vi finns kvar och kämpar vidare, och jag kan inte tänka mig annat än att alla efterföljande år kommer vara lättare än hennes första. Men det första var banne mig görsvårt.

Jag hoppas att vår fina plan nån gång ska kunna bli verklighet. Jag hoppas att de arbetsuppgifter som ingår i att vi i vår familj ska ha en fungerande vardag ska vara möjliga för oss att genomföra. Jag hoppas att vi ska få leva i en verklighet där vi räcker till för det som krävs av oss, och att inte varje dag längre ska kräva en övermänsklig ansträngning bara för att fixa det mest basala. Jag hoppas det, och jag tror det.

Men om nån nånsin säger "små barn små bekymmer" i min närhet tror jag att jag gör den personen illa...

Bra saker

Efter sex dagars magsjuka/förkylning/hängighet med obligatoriskt oavbrutet gnäll är mammorna lite slitna. Fast hon faktiskt sover på nätterna nu. Får man inte sova har man ett (1) problem - får man sova har man tusen. Nu är vi hos svärisarna igen, första kvällen av många. Vem vet, efter nyår kanske livet är på hyfsat rätt köl.

Jag fick så himla fina svar på mitt gnällinlägg tidigare, det var jätteskönt. Inte minst försäkranden om att man får ta ett sabbatsår. Att det är möjligt att komma tillbaka sen. Jag är ju rädd för/tror att alla våra vänner kommer att ha glömt oss helt om vi nån gång kan ha ett socialt liv igen. De kommer titta förvirrat på oss och presentera sig med namn nästa gång jag träffar dem... Men nej, förmodligen inte. Jag tror de finns kvar, när vi orkar igen. Jag tänker våga tro det.

Och så blev jag påmind om att det är så lätt att missa allt bra. Att inte komma ihåg det när jag deppar. En sak som säkert lyser igenom men som jag sällan skriver rakt ut är hur otroligt jädra stolt jag är över Signe. Att hon är den vackraste, dyrbaraste, finaste personen jag vet. Jag är så stolt och imponerad över henne att jag skulle kunna spricka.

Inte för att göra er andra avundsjuka... Men hon är så söt!! Och hon är så smart!! Och så himla snäll och duktig och försigkommen och, tja, bäst på allt helt enkelt. Men jag brukar hålla igen lite med lovorden, för jag kan tänka mig att läsarna tror att jag är en aning partisk... Och det må vara hänt, men ärligt talat, Signe som människa är en definitiv ljuspunkt oavsett hur livet ser ut. Jag kan vara jädrigt less på att vara mamma ibland, när de basala behoven inte kan uppfyllas, men jag är aldrig less på flickan vars mamma jag är.

(Även om jag kan vara lite trött på hennes gnäll... Och ibland känner att säger hon "ma-ma-ma-ma" en gång till så går mitt huvud i två bitar. Men det hör nog mer ihop med det där med basala behov och trötthet på att vara "ma-ma-ma-ma". Signe är fortfarande bäst.)

Sötast i ABs tröja!

Fruktan

Jag är rädd.

Jag är rädd att jag ska bli så deppad att jag blir sjuk. Jag är rädd att jag ska vakna på morgonen och inte vilja stiga upp. Och inte stiga upp alls, tills sist.

Jag är rädd att det ska bli så dåligt mellan mig och AB att vi inte vill vara tillsammans längre. Jag är rädd att grälen och bråken och förtivlan och sömninducerade missförstånd till slut helt ska kväva allt det fina och bra mellan oss. Att tröttheten till sist ska lägga sig som en våt filt över kärleken och driva bort den.

Jag är rädd att Signe ska bli skadad av oss. Att tröttheten som blir vresighet och ilska och liknöjdhet ska göra henne rädd och otrygg. Att hon inte ska kunna lita på oss. Att hon ska anpassa sig och dra sig undan för att vi är avstängda och arga.

Det är jag allra mest rädd för. Jag är rädd för att bli sjuk och ensam och inte kunna ta hand om mitt barn.

Det är inte små saker. Det är stor rädsla. "Det är helt normalt" tror jag inte längre på, och "och det går över" är jag rädd inte hjälper. För det är inte alls säkert att det går över i tid.

Skilsmässor och otrygg anknytning - det är inte bara vi som har det tufft...

En sak som slog mig för ett litet tag sen var att det här grundantagandet jag har om att "alla andra" klarar av familjelivet mycket bättre än vad jag gör, att det är extra svårt för just oss, inte alls stämmer med statistiken. Om man tittar på hur det går för resten av Sveriges befolkning så är det inte alls säkert att vi sköter oss särskilt dåligt.

Grejen är den att två saker som jag tar fullständigt för givet att vi ska lyckas med, som är helt obligatoriska och som vi bara måste klara, faktiskt är något som inte alls alla andra fixar.

Jag vill att Signe ska växa upp trygg med oss som sina föräldrar, och jag vill att äktenskapet med min fru ska hålla. Det är liksom grundförutsättningar.

Sen vill jag också vara frisk, inte ha ångest, ha ett rent hem, inte hamna hos kronofogden, göra klart min utbildning, ta hand om vår hund, umgås med våra vänner och släktingar, hålla mig hel och ren och en massa annat. Men de grejerna vill jag bara efter att jag är säker på att Signe är trygg och jag och AB har det bra med varandra.

Och de två grejerna är faktiskt något som "alla andra" inte alls fixar. Många, men inte alls alla. Och det finns det statistik på.

En gammal sanning som brukar framföras är att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Det kan man kanske inte hävda bara sådär, men riktigt siffror visar något åt det hållet.
DN om skilsmässor
2008 ingicks runt 40 000 äktenskap och runt 20 000 skilsmässor gick igenom. Om trenden fortsätter som nu kommer 45% av nyregistrerade äktenskap sluta i skilsmässa. Och majoriteten av alla skilsmässor sker under äktenskapets första tre-fyra år.

När det gäller trygga barn så är det så, och har varit rätt länge enligt forskningen, att ungefär 40% av barnen i Sverige idag är tryggt anknytna. Övriga 60% fördelar sig ungefär hälften var på två olika sorters otrygg anknytning. En liten liten andel har så kallad desorganiserad anknytning, en fjärde variant, som indikerar framtida psykisk ohälsa. Otrygg anknytning kan inte härledas till psykisk ohälsa i sig, men det är tydligt att trygg anknytning har många positiva effekter senare i livet (bland annat, av alla saker, bättre karriär. Men också, och kanske viktigare, mer framgång i nära relationer.) Kort sagt, mindre än hälften av alla föräldrar lyckas med att skapa en trygg anknytning hos sina barn.

Så. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, de flesta under de första åren. Mer än hälften av alla barn är inte tryggt anknutna. Att vi sliter och kämpar med att få just de två sakerna att funka är alltså inte så konstigt. Många många fler än vi har svårt att få ihop det. Många misslyckas helt.

Jag tror att ett av skälen till att vi tycker att det här året har varit så jobbigt är att vi anstränger oss så hårt för att hamna i rätt hälft av statistiken.

Vi ska fixa det här. Vi ska se varandra och ta hand om varandra och komma ihåg varför vi älskar varandra. Och vi ska finnas där för Signe och vara lyhörda för henne och visa henne att hon kan lita på oss och att det är värt besväret att vända sig till oss, för vi finns där. Och vi ska göra det även om allt annat får stå åt sidan, och även om det är skitjobbigt ibland.

Så det så.

Lesbiska bättre föräldrar?

Tja, i alla fall inte sämre. På gruppnivå. I USA.

Artikel i DN om forskningsstudie.

KD, släng er i väggen.

Det var lite jobbigt ett tag, ju

Jag oroar mig lite för att börja skolan igen i oktober, och funderar på om jag ska eller inte ska, och tycker det är jobbigt att jag känner mig så grymt opepp. Det liksom knyter sig i magen och hjärtat när jag tänker på det.

Kommer det nånsin kännas bra igen, har jag funderat på. Är det för att jag ammar och är hormonpåverkad? Går det över av sig självt när Signe blir större? Är jag bara lat?

Sen pratade jag med kloka kompisen I. idag, och började plötsligt nästan gråta när jag berättade om sista terminen innan förlossningen. Att jag ju genomförde de studierna samtidigt med en jobbig graviditet, och att det var skittungt. Och smärtsamt.

Sista kursen kunde jag inte sitta, för jag hade så ont i svanskotan, utan stod upp flera föreläsningar, eller reste mig halvvägs. Det gjorde för jädra ont. Och i början av terminen mådde jag ju tokilla, så att jag flera gånger fick springa ifrån föreläsningar för att kräkas. Jag hade så dålig kondition att alla trappor var en utmaning, och jag var konstant utmattad.

Det var helt enkelt väldigt jobbigt, och gjorde väldigt ont. Och så jobbade jag ju samtidigt, och tog hand om hunden. Och rackade ner på mig själv över att jag inte var tillräckligt duktig, att jag var lat och inte gjorde tillräckligt mycket.

Sen började jag skolan igen alldeles för tidigt, när Signe var litenliten, och det var skitjobbigt och stressigt och ångestfyllt. Inte minst för att AB hade fått för sig att jobba heltid i två veckor in på min första kurs. Det var skitjobbigt, och sen kom praktiken, och den var ännu värre.

Det har helt enkelt inte varit så kul att plugga senaste en och en halv terminerna jag gjort det. Det har varit ångestfyllt och direkt smärtsamt, och tillammans med min övriga livssituation varit mycket mer än jag egentligen orkat med eller klarat av. Det har gjort ont, och gett dålig minnen.

Så det är kanske inte så konstigt att jag är tveksam till att börja igen. Att det som förut fick mig att bubbla av glädje nu gör mig nervös och stressad när jag tänker på det. Det är inget fel på skolan, eller på mig. Det har bara varit för mycket ett tag.

Jag fick så bra frågor om mitt blogginlägg, att svaret blev jättelångt och fick bli ett eget inlägg istället. Det där om plus och minus, alltså.

Grejen är ju den att jag tycker ju inte egentligen att det är några minus. Då skulle jag ju inte göra så. Men det finns något bekymmersamt med de grejerna, något som triggar min "måste göra allting precis rätt"-ångest. Och det är dum ångest, fånig ångest, för det är ju inte som om jag inte tänkt på saken och fattat ett medvetet beslut. Jag bara grubblar ändå, kanske bara för att ha något att grubbla på. Poängen var mer att jag ska sluta grubbla och njuta av min bebis istället.

För det är klart att det är underbart att Signe har knutit an till mormor och är så trygg med henne att hon inte ens blinkar när jag och AB lämnar henne i mormors famn. Om hon inte vore trygg skulle hon säga till, och då skulle vi inte lämna henne. Att borde-spöken ändå spökar är för att de är rastlösa gengångare som inte har något bättre för sig, och de ska bara ignoreras.

Burkmaten var det enda Signe ville ha. Vi försökte lite tafatt göra egna smakportioner. Då kräktes Signe. Inte bara så att hon helt enkelt inte ville ha - hon smakade en smula, och kräktes sen över hela bordet. Tredje gången hon gjorde det lade jag ner alla matlagningsambitioner, och nöjer mig sen dess med att vi i alla fall köper ekologisk barnmat. Som hon äter. Och inte spyr av.

(Sen lyckades jag häromdan göra en god röra som hon faktiskt åt med god aptit, och det var så roligt att jag tänker göra om det. Men det är inte av dåligt samvete, det är mest för att det är kul.)

Och den framåtvända barnvagnen blev som det blev för att det var den vi hade råd med. Och för att Signe visar starka tecken på att inte alls vilja titta bakåt när hon åker framåt särskilt länge till, och vi inte ville lägga pengar på ett åkdon hon kommer försöka klättra ur om ett par månader. Så vi kör så här, och har bärselen i varukorgen underst, och det är en utmärkt kombo.

Det här är bara grejer som jag i förväg trodde att jag skulle ha gjort på ett annat sätt med. Det är nog det det är. Innan vi fick Signe, så trodde jag att jag skulle ha en bakåtvänd barnvagn, bara använda barnvakt i undantagsfall, och absolut laga egen barnmat. Men det blev inte så, och det blev inte sämre för det. Det blev skitbra, och vi gör ju som vi gör av goda skäl.

Jag ska bara sluta grubbla över det.

Det här med moderskap

Alltså, det här med att vara en bra förälder. En bra mamma, göra rätt och tillräckligt och som man ska och som man vill och som man borde. Det blir som en plus- och minuslista för samvetet.

Plus:
Samsovning, amning, bärande, pottande. Vi har genusneutrala kläder, pedagogiska leksaker, små bebisböcker och simskola.

Minus: Burkmat. Framåtvänd barnvagn. Mormor som barnvakt rätt ofta.

Då och då fastnar jag i monologer med mig själv där jag tar upp alla argument för det som står på minussidan och rättfärdigar för en tänkt kritiker hur det blev så, varför det blev så, varför det är okej.

Tills jag lägger ner alltihop, inser att jag är skitfånig, att "good enough" är det enda idealet att sträva efter, och att jag är alldeles alldeles tillräcklig.

Och sen går jag och pussar på Signe och kittlar henne tills hon kiknar av skratt och struntar i det här med att vara en god mor, och nöjer mig med att vara en alldeles lycklig mamma till en fantastiskt fin liten bebis. Det är så väldigt mycket viktigare.

Världen finaste

Ärftligt?

Signe har
1) ett förskräckligt humör
2) svårt att sova
3) outsinlig energi.

Jag tror som Trollmor: gener hoppar. För detta är definitivt ABs dotter.

Hemma igen

Det funkande inte med praktiken. Eller ja, det funkade väl sådär med praktiken, men det funkade inte för mig att lämna Signe. Det gjorde ohemult ont i hjärtat och magen varje morgon och varje lunch när jag måste skiljas från henne. Jag mådde inte bra, så efter rätt mycket ångest och kval och diskussioner med AB så lade jag ner det hela. Nu ska jag vara hemma i vår, och AB börja jobba igen lite smått.

Så skönt!

Ett år har gått

Första Alla hjärtans-dag som vi är tre, eller i alla fall tre här ute i världen. Förra 14/2 var Signe inne i min mage, och jag var tärna på goda vännens bröllop. Och chaufför - jag fick ju ändå inte dricka alkohol. Lite bitter var jag över det, och väldigt trött och illamående. Nu mår jag bättre, långt bättre, även om saker fortfarande är slitiga.

Den stora skillnaden är väl att jag mår bra, men omständigheterna runt omkring har blivit väldigt mycket mindre förutsägbara. Jag sover egentligen mer på nätterna, till exempel, men att aldrig veta om man ska få sova eller ej tär ändå på psyket - fast det oftast går bra.

Kanske borde jag låta mer lyrisk, insåg jag plötsligt. Jag borde skriva om hur lycklig jag är, hur mycket bättre livet är, att vi äntligen fått det vi längtade efter. Men vi hade ingen aning om vad vi längtade efter eller hur det skulle bli, och förändringen på ett år är så fundamental att det är svårt att säga något vettigt om det. Det är annorlunda nu. Nu har vi Signe, och världen ser helt annan ut.

Det var det här vi var på väg till, då för ett år sedan, och tja, nu är vi framme. Där vi ska vara.

Vintermys

Signe på ABs rygg, hunden framför i spåret, vi två ute på skidor med våra små, på väg nånstans, helst i vinterskogen. Det är magiskt. Lustigt nog var det lika magiskt idag, runt runt i en park mitt i stan, medan skymningen föll och slottet och domkyrkan blev tydligare och tydligare upplysta mot mörk natthimmel. Vilde fick äntligen utlopp för sin draglust, han svepte med matten som höll i kopplet och strävade framåt framåt hela tiden. Nu är han trött och sover, iklädd varm kofta. Signe leker glad på madrassen i vardagsrummet, AB laptopsurfar bredvid, och jag sitter (!) för mig själv (!) med en varm (!) kopp thé och har det bra. Allt som det ska vara.

Status och tenta

Allt bra här, allt dåligt, allt som vanligt. Signe är underbar, skitjobbig och jättefin. AB är världens bästa fru och mamma, som tappar humöret och som jag grälar med två gånger om dan. Jag är fantastisk och hopplös och välmenande och argsint i en enda röra. Hunden skäller så att vi blir galna, och lockar Signe till skratt. Fast jag fick henne också att skratta idag, med pruttljud på magen.

På tisdag är det tenta, och det enda som ger mig förtröstan inför den är minnet från när jag oroade mig för att inte klara studierna när vi har Signe, och ifall jag skulle bli tvungen att lägga mer än fem terminer på att bli klar. AB sade "Det kommer du inte behöva. Det ska jag hjälpa dig med." och då vet jag att det är så. Det kommer att lösa sig. Jag har för övrigt läst boken och gått på föreläsningarna, så tentan klarar sig säkert. Signe är fantastiskt bra mot prokrastinering. Men kanske inte för koncentrationen.