Födelsedag!

Signe fyllde ett i fredags, och igår hade vi födelsedagskalas. Med morföräldrar och moster och gudföräldrar, våfflor, muffin med tårtljus, presenter och ballonger. Signe hade roligt, och vi med. Fast idag är vi trötta och lite slitna. Lugn och ro idag.

Mums!

Skalman

En del av min höstplan, med det övergripande målet att mammorna inte ska läggas in på psyket, är att bli Skalman. Skalman är min nya förebild. Skalman skiter i om världen går under, och litar kallt på att hans vänner klarar sig själva medan han gör det han behöver göra. När han är klar dyker han upp igen och det går lika bra. Han har fasta tider och rutiner och månar om sig själv och en ordnad tillvaror. Skalman rockar, helt enkelt.

Vi har med framgång Skalmanifierat våra kvällsrutiner. Middag klockan sex, då AB kommer hem. När vi ätit upp och när Signe börjat kasta maten på golvet och ge ifrån sig höga tjut, tar AB över Signe och jag får en halvtimme/trekvart för mig själv. Det är nu, det. Då kan jag bland annat blogga. Och vila.

Sen badar vi alla tre i badkaret. Det tar tid, såklart, men det är så mysigt att göra något roligt alla tre så vi fortsätter med det. Sen har vi lite speciella ritualer för hur vi tar oss ur badet, som bland annat innebär att AB hoppar med Signe upp och ner i vattnet medan jag torkar mig och tar på mig kläder, men så småningom hamnar vi i alla fall i fåtöljen framför teven, Signe och jag. Signe får pyjamas och filt och en flaska välling, och äter omväxlande bröst, välling och tumme tills hon somnar. Vi sätter oss oftast vid halv åtta, och nånstans mellan åtta och halv nio tassar jag in och lägger Signe i spjälisen i hennes rum, som AB då gjort i ordning med nedragna gardiner och uppbäddad säng.

Sen har vi (tack gode gud!) en timme eller så för oss själva, innan AB tar kvällsprommis med hunden, vi käkar lite yoghurt och sen går och lägger oss.

Jag gillar det. Jag gillar att veta exakt vad som kommer att hända när. Jag gillar att Signe brukar somna utan gråt, att vi varvar ner innan läggdags, att vi får en timme tillsammans. Jag hoppas detta håller i sig. Länge.

Skalman! Det är grejen!

Stor tjej

Signe ligger på mage och ser på "fåret Shawn" på barnkanalen. Hon har börjat gilla teven, så smått.

Jag misstänker att både att ungen vill se på teve och kan säga "mamma" inte kommer vara vare sig imponerande eller glädjande om en tre fyra år. Men just nu är det stora grejer.

Då och då slås jag av hur stor hon är. Och hur glad hon är. Signeliten gillade verkligen inte att vara bebis. Men att vara stor tjej och kunna gå och leka och göra roliga ljud och förstå och bli förstådd - det gillar hon. Då är hon glad nästan jämt.

Nu lägger hon böcker och klossar i lära-gå-vagnen, gör sitt "brrrr"-ljud för saker som rullar, och kör iväg med den. Är det min lilla bebis? Nej, det är en stor tjej!

Gym, sömn, mamma och morföräldrar

"Ma-ma-ma-ma" säger Signe nu, efter celebert besök av Viktor som föregick med gott exempel. Viktorpojken tog ett par extra steg också, när Signe gick iväg med hans leksak, så det blev ett ömsesidigt utbyte.

Jag har varit och kolla in mitt nya gym, där jag ska börja nästa vecka. Min pappa ska passa Signe tre dar i veckan, och jag ska till universitetet och träna. Och börja pyssla lite med en c-uppsats, men det är bara på lust-basis. Jag ska få vara själv och ägna mig åt mig och må bra. Bra sak.

De har ett ljusrum också. Med lite tur kan det lindra min allmänna vinterdeppighet - jag brukar regelbundet tycka att livet inte är värt att leva framåt februari, och jag tänkte försöka skippa det i år.

I helgen ska vi till svärföräldrarnas sommarstuga, min pappa är medbjuden, och vi ska äta kräftor. Och sova. Mycket sova.

Signe bestämde sig för att vara mer eller mindre vaken, eller i alla fall bara sova buren i famnen, mellan midnatt och tre. Bläää. Men i natt får jag sova!

Höstplan

Jag funderar ofta på varför vi liksom inte får ihop det. Varför vi inte klarar av att få till en fungerande vardag där vi alla mår bra och inte går på knäna. Varför vi, två vuxna, friska, kompetenta människor, inte kan få vårt liv att funka på ett sätt som inte gör att vi mår skit.

Vi ska jobba på det. Faktum är att vi till och med har en plan. För uppenbarligen behöver vi en.

Så i höst ska AB jobba fyra dagarsvecka, och vara föräldraledig på fredagar. På onsdagar ska hon jobba hemifrån. Jag ska inte jobba alls, utan vara föräldraledig hemma med Signe.

Varannan helg på ett ungefär tänker vi åka till ABs föräldrar, och dra nytta av avlastningen vi får där, och varannan helg tänker vi bjuda in mina föräldrar några timmar så vi får lite egen tid då också. Och tre dagar i veckan ska min pappa ta Signe, så jag kan träna och pyssla med egna projekt några timmar.

Och så ska vi rent allmänt sluta vara så förbannat perfektionistiska och ångestdrivna, och försöka komma ihåg att vi duger och att allt är okej. Så det så.